Linux – en charmig, klok och underbar golden retriever

DSC_2262

DSC_2266

Det är inte så lätt att fotografera Linux. Eftersom han ska ha allt man själv eller någon annan har i handen/händerna så kommer han springande i full fart om man lyfter upp en kamera. Men i förrgår, dagen innan Linux blev 11 månader blev det ett par bilder i alla fall.
Orsaken till att de är i svartvitt är att jag inte får till det i färg.
Eftersom jag vill ha en jävla massa färg i mina färgbilder blir Linux antingen djupt röd-gul eller, om jag minskar färgen på bara honom, blaskig och kontrastlös.
I vilket fall så…
Så tog vi en rejäl promenad på Storsudrets (Gotlands södra spets) östra sida. Det gäller att passa på när det inte går några kor ute. De är livsfarliga för hundar.
Efter att ett fartyg hamnat i sjönöd och blivit av med däckslasten så har det flutit iland en väldig massa virke runt Storsudrets kuster. De bästa bitarna har lokalbefolkningen redan varit ute och samlat in.
Skulle kunna skriva en hel del superlativ om Linux men föredrar att fokusera på den Janis Joplin-samling jag nyss laddade ner via Pirate Bay. Den är grym. Speciellt liveversionerna. Inte minst introt till ’Tell Mama’ där Janis med sin spruckna röst säger ”All right. I’m ready man.”. Hur coolt som helst. Nu måste jag ju fixa röka så jag verkligen kommer i stämning för denna underbara svängiga samling. Janis Joplin är ju jättebra, men blir ännu bättre med braj.

All right. I’m ready man.

Min nya livskamrat – golden retriever-valpen Linux

Idag är det två veckor sedan jag var på Caxtons kennel utanför Norrtälje och hämtade hem en 8 veckors golden retrievervalp. Valpen som är registrerad under namnet Caxtons Idyllic Ian har jag givit namnet Linux. Linux mor är Caxtons Belle Beverly och far SE U(U)CH Donshellas Sun River. På papperet fina föräldrar.

Min tidigare golden retriever Alfa, som blev 15 år, och som jag lät avrätta (inga förskönande omskrivningar eftersom jag fortfarande känner mig som en mördare) 110914 har fått en egen minnessida där ni kan läsa om, men framför allt se, honom.
Efter Alfas död tänkte jag vara utan hund. Jag ville ägna framtiden åt de saker (avslöja oegentligheter i den gotländska myndighetsutövningen) som jag inte haft tid till medan Alfa levde. Men så upptäckte jag att jag saknade all ork för detta. Efter ett halvår utan att orken infann sig, och jag upptäckte att jag trivdes absolut bäst ute på promenad i naturen, fann jag det självklart att skaffa en ny hund och därmed binda upp mig och mitt liv i ytterligare kanske 15 år.

Jag ville ha en lugn och lite räddhågsen hund för sådan var Alfa. Alfa var intellektuell kung bland hundar. Han lärde sig allt han behövde för att vara den mest perfekta storstadsboende sällskapshunden. Därför är mina förväntningar på Linux skyhöga. Och Linux har verkligen kapacitet. Det har han redan visat. Han är klok som en pudel så liten han är. Hoppas bara Linux som vuxen inte kommer att vara lika aggressiv mot andra hundar som han var när han fick träffa sin bror Beppe, som bor i Hamra, i förra veckan. (Nu kom Linux och ville ligga i mitt knä.) Efter att Bebbe återhämtat sig från chocken att bli överfallen av ett skällande och morrande monster tog han lärdom av Linux och gick in i kampen skällande och morrande även han. Då hade de riktigt kul.

Linux har utvecklats väldigt mycket på de två veckor han varit i mitt sällskap. I början var han precis runt mina ben hela tiden. Men sedan började han kunna göra små utflykter på några meter. Nu är utflykterna åtminstone 20 meter. När jag hämtade honom ville han inte ens ligga i framsätet bredvid mig utan skulle vara mellan sätena, på handbromsen och de knappar till fönsterhissarna som finns där. Allt för att vara så nära som möjligt. Nu har han börjat sova allt mer själv, på golvet eller i sin säng eller på någon av de fällar han har till sitt förfogande.

Det jobbiga med en så ung valp är att man får torka piss och springa uppe på nätterna så man blir helt utmattad av sömnbrist. Nu har visserligen Linux lärt sig att man helst inte kissar inne utan sitter i hallen och gnäller när man blir nödig, för att husse ska komma och släppa ut en. Men det blir inte bättre sömn av att gå ut fem gånger, som senaste natten, än av att stiga upp torka upp pölar på köksgolvet. Min sömnbrist är fortfarande påtaglig. Jag är verkligen sugen på en hel natts ostörd sömn. Dock kompenseras nätternas omak av att Linux är ett kontaktsökande charmtroll och väldigt tillmötesgående och läraktig dagtid. Han gör mig riktigt imponerad när han så självklart, från första försöket, apporterar en stor dummy. Så Linux framtid är ljus. Han kommer nog att bli champinjon när han bli stor… 😉

Var snäll mot din hund: Klipp den!

080428-xxx
Alfa nyklippt 080428

Sedan åtta år tillbaka klipper jag min golden retriver inför varje sommar. Jag gör det av en väldigt enkel och självklar andledning: Alfa:s trivsel.

Det började med att mina grannar frågade:

– Är Alfa sjuk? Han ligger i skuggan och flämtar.

– Nä, förklarade jag, det är bara så varmt att han inte orkar röra sig.

Sen insåg jag att så här ska han inte behöva ha det.

Och jag gillar honom verkligen kortklippt. Han blir så otroligt skön att klappa med kort len päls.

Varje år genomgår han en personlighetsförändring när den långa pälsen åker av. Han blir piggare och gladare.

Han har heller inte samma behov av att bada eftersom han inte blir så varm. I kombination med en kort snabbtorkande päls minskar det risken för våteksem. Dessutom blir det betydligt lättar att upptäcka fästingar i kort klippt päls än i den djungel han annars skulle haft.

Jag brukade lämna bort honom till någon hundfrisör när jag bodde i Stockholm. Men sedan jag flyttade till Gotland har det blivit mindre utbud av hundfrisörer, och svårare att få tid. Därför köpte jag förra året en Moser Max 45 klippmaskin. Förutom orginalskäret, som ska ge 3 millimeters längd, köpte jag ett 7 millimeters dito. Men i praktiken så blir det knappt en centimeters längd med 7 millimeters-skäret. Därför är jag väldigt glad att jag inte köpte ett 9 millimeters-skär istället.

Nu kan jag klippa Alfa hur ofta jag vill. Men jag måste tänka på att pälsen ska hinna växa ut och bli varm till vintern kommer.

Empatistörning vanligt bland hundägare

129

Jag är ägare till golden retriverhannen Alfa som är 11 år. Han är min första hund och jag har inte haft någon tidigare erfarenhet av hundar. Vi har heller inte gått någon som helst hundkurs. Men jag har läst ett par allmänna böcker om hundar men lärde mig mest av ”psykologiboken” ”I huvudet på hunden”. Trots att jag är nybörjare på hunduppfostran har jag ”fostrat” en hund som är kapabel att klara sig helt på egen hand bland trafik och människor i en storstad som Stockholm, där Alfa levt sina första nio år.

Det jag under åren som hundägare reagerat på är hur empatistörda majoriteten hundägare är. Eftersom de inte alls kan känna med hunden, samt förstå och vilja tillgodose hundens intressen, anser jag att de inte skulle få ha hund. Det tidigare föreslagna hundkörkortet råder inte bot på bristande empati. Körkortet är endast till för att tillgodose krav från människor i hundens omgivning genom att ytterligare inskränka och därmed försämra livet för hunden. Hundkörkort stöds av brukshundsfascisterna i Svenska kennelklubben vilket är en organisation som pläderar för utplånandet av hundens egen initiativförmåga för att stärka hundägarnas makt över sina hundar. Hunden ska enligt brukshundsfascisterna vara människans slav och lyda hundägarnas kommandon utan minsta fördröjning. Det är det brukshundsfascisternas dressyr syftar till.

I går i Hundskolan , som är ett inslag i TV-programmet Gokväll, såg jag ett tydligt exempel på hur hundens egen initiativförmåga och hundens vilja att tillfredsställa sina egna intressen anses vara ett felaktigt beteende hos hunden.
Golden retriverhannen Nalle skulle ”korrigeras” för att han var så nyfiken på, och intresserad av, andra hundar att han använde sig av metoden att lägga sig ner när han och matte mötte andra hundar. Troligen, vilket inte framgick av programmet, hade ägaren som vana att hindra sin hund varje gång hunden försökte ta kontakt med andra hundar. Den oviljan, att tillgodose hundens behov av sociala kontakter, hade då resulterat i ett felbeteende enligt matte och Hundskolans hunddressör Barbro Börjessons sätt att se på saken. Därför gav gårdagens avsnitt av Hundskolan en uppvisning av undertryckande av hundens vilja genom plågsamma ryck i koppel.
Men hur skulle det kännas för matte och hunddressören att själva ha en snara runt halsen som någon rycker hårt i så fort man vill stanna eller gå en annan väg en den som håller i andra änden av snöret? Empati är att kunna föreställa sig hur man skulle uppleva situationer som man själv aldrig drabbats av. Har man inte förmåga till den inlevelsen är man inte lämpad att över huvud taget äga eller rå om någon annan varelse.

Hela min ”uppfostran” av Alfa har jag grundat på empati. Utifrån min föreställning av hur jag själv skulle vilja bli behandlad har jag behandlat Alfa. Från första början som hundägare ansåg jag att det är bättre att kommunicera med ord i stället för med ryck och slit i kopplet. Därför går Alfa, i stort sett, aldrig i koppel.
I stället för att skrika kommandon, som på någon jävla militärmanöver, pratar jag med Alfa i vanlig samtalston. Från första början har jag pratat mycket med Alfa precis som när man går med en vän. På så vis har Alfa fått ett allt större ordförråd och förståelse för vad jag säger. Samtalston funkar i all lägen. I stället för att rycka i ett koppel när Alfa ska ändra riktning, och framkalla obehag så som de empatistörda hundägarna gör, så talar jag med Alfa och säger, samtidigt som jag pekar: ”Nu går vi däråt.”
När vi möter andra hundar så vill Alfa precis som ”problemhunden” i Hundskolan kolla in och kanske hälsa på mötande hundar. Och den tid det tar offrar jag mycket gärna för att Alfa ska få tillgodose sitt intresse. Jag tycker det är för jävligt när människor är så missunsamma mot sina hundar att de varken ger dem tid att lukta eller hälsa på andra hundar under promenaderna. Den som har minsta lilla empati, eller för den delen kunskap om hundars psyke, vet att enbart en rask promenad, i koppel tätt vid sin ägares sida, inte är nog för att tillfredsställa hundens behov av stimulans.

I stället för att arbeta med att få hunden att bete sig ”rätt” i koppel så lär hunden att gå lös och klara av alla situationen som kan uppstå såsom trafik och möte med andra hundar och människor.
Låt gärna hunden bestämma vad den vill göra och vart ni ska gå. Det mår hunden bra av. Men det är uppenbart att många människor i vårt samhälle känner sig maktlösa och därför skaffar hund bara för att ha någon att själv får härska över och hävda sig emot. Dessa borde fråntas rätten att äga och rå om levande varelser.

P.S. Jag har inte sett mer än en drygt en handfull avsnitt av Hundskolan.I de tidigare avsnitt jag sett, före gårdagens, anser jag att hunddressör Barbro Börjesson uppträtt föredömligt och gjort ett fantastiskt bra jobb med att får ordning på faktiska problembeteenden som dessa hundar uppvisat. D.S.