Judisk makt


Magnus Stenlund pratar om det mest förbjudna: Judisk makt


Följande text är inspirerad av Ivar Arpis text Israel drabbas av ren ondska

—–

Glöm inte Förintelsen tjatar sionisterna om och om igen. Vi har även i Sverige blivit hjärntvättade av denna propaganda. Några som däremot inte lärt något av Förintelsen är sionisterna själva. De tycker det är helt ok att förtrycka och fördriva, döda och tortera andra folk. Men säger man ett enda kritiskt ord mot dem själva så blir man anklagad för att vara antisemit. I mitt fall skulle en sådan anklagelse vara korrekt. Jag är nämligen innerligt trött på sionisternas självömkan som uttrycks samtidigt som de agerar helt hänsynslöst mot andra människor.

Sedan måste man – jag vet att många har svårt för detta – kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Palestinierna har rätt till sitt land och rätt att på alla sätt kämpa för det. Däremot har inte muslimer i Sverige rätt till Sverige. Dessa två frågor måste kan kunna skilja på.

Ondska är att riva människors bostäder för att annektera och flytta sin egen befolkning till den platsen. När det håller på år efter år så är det en reell ondska, inte ett tillfälligt uppblossande motstånd. Det är precis som Förintelsen en systematiskt ondska, och som ni vet var ju Förintelsen så ondskefullt, så ondskefullt, så ondskefullt att vi för evigt ska tycka synd om judarna även när de agerar ondskefullt mot andra. Skulle jag göra en amatörpsykologisk diagnos på sionsterna som grupp så skulle den diagnosen visa att de är psykopater. Deras självömkan är gränslös, precis som deras ondska mot andra folkslag.

Eftersom jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så kan jag skilja på psykopatjudarna och andra judar. De andra judarna brukar av psykopatjudarna föraktfullt kallas “självhatande judar”. Självhatande judar är de som inte är rasister och som inte anser att judar är guds utvalda folk eller att judar ska ha privilegier som andra folk inte har – t ex att ostraffat få förtrycka, fördriva, döda och tortera andra folkslag. En jude som tycks ingå i kategorin självhatande judar är statsvetaren Bo Rothstein, som i sin nya bok Grundbulten tar upp det enligt psykopatjudarna förbjudna ämnet judisk makt. Bo Rothstein skriver:

“Det är inte »vithet« som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller »makt och privilegier«. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade på alla ledande positioner. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s »National Medal for Science«, 25 procent av landets Nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av Nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. Vad detta nu beror på har och kan diskuteras länge och väl, men fakta i målet är oomtvistliga, här finns en svårartad statistisk överrepresentation.”

Det är inte bara inom akademierna som judar är kraftigt överrepresenterade. Judiska församlingen i Stockholms hemsida berättar att: “Idag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige”. WikiPedia säger: “Antalet judar i dag är ungefär 13,8 miljoner, varav ungefär 18 000 i Sverige”. Det innebär att om vi är tio miljoner invånare i Sverige, varav 18 000 är judar, är andelen judar 0,18 procent. Eller 1,8 promille. Så på en jude går det 555,5 icke judiska svenskar i Sverige.

En observation av etablissemanget i Sverige visar att det är helt andra proportioner där. En koll på SVTs och SRs redaktioner gör en riktigt förvånad. Det kryllar av judar. Judar är gravt överrepresenterade både i media och i etablissemanget. Det skulle i sig inte behöva innebära något negativt, om det inte vore för att majoriteten av dem är sionister och Israelaktivister. Där går gränsen för mig. Att stödja Israel är inte OK. Men till och med Judiska Församlingen går ut till stöd för Israel, oavsett vad Israel utfört för förbrytelser mot palestinier.

Tabut idag, är att vi inte får tala om judisk makt. Men det måste vi om vi ska få slut på Israels förbrytelser. Vi måste inse att etablissemanget är till stor del judiskt och därmed på rasistisk grund Israelvänligt (de gör skillnad på judar och gojer (folk som inte är judar) och anser att de själva har rättigheter som inte gojer har). Därför blir etablissemanget ett Israelhyllande och Israelkrypande etablissemang som inte vill eller vågar lyfta Israelfrågan eftersom den ses som en judefråga, och icke-judarna vågar inte stöta sig med judarna.

Om judarnas inflytande blir i relation till deras folkmängd – i sann demokratisk anda – blir Israelproblemet löst på nolltid.

När jag läste den judiske författare Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av han och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:

…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensamplikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.

Om dagens psykopatjudar slutade vara rasister, och slutade tänka som psykopater, skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge psykopatjudarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg så kommer psykopatjudarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska egenintresse. Om detta må ni berätta!

P.S. Om ni läser allt jag skrivit här på min blogg kommer ni inte att hitta ett spår av nationalism i meningen att Sverige generellt skulle vara bättre än andra länder. Inte heller nationalism och rasism i den meningen att svenskar skulle vara överlägsna andra människor.
Jag tycker bara det är fånigt med den typ av nationalism som förekommer i högerstående alternativmedia. Jag läser så klart alternativmedia men håller absolut inte med om deras nationalistiska propaganda. Sverige var ett föregångsland fram tills att CIA mördade Olof Palme men sedan dess är Sverige och svenskarna det dummast och mest lättlurade folket som finns. Vi har blivit ett land av idioter. Sverige är inte längre ett föregångsland utan ett land där hyckleri och dubbelmoral blivit vår underförstådda nationella, och av media påbjudna, värdegrund.
De som uttrycker nationalism har troligen problem med sin identitet. De kan troligen inte känna en egen idividuell identitet som utgår infrån en själv. I stället knyter de sin identitet till yttre företeelser som nationen, födelseort, bostadsort, kungen, styrelseskick, mode, yrke, politisk åskådning, SwebbTV med mera. Dessa stackare som saknar egen identitet tål inte att man på faktabasis kritierar det de förknippar sin identitet med.
Kritiserar man till exempel SwebbTV, utifrån fakta, för någonting som sagts på SwebbTV så tar de som identifierar sig med SwebbTV illa vid sig, som om jag kritiserade dem som person. De föredrar att SwebbTV lurar dem framför att en kunnig person berättar om detta faktafel, och rubbar deras på SwebbTV grundade självkänsla. (Ett exempel ur verkliga livet ;-))
Med detta vill jag säga att judarna Bo Rothsteins och Stefan Zweigs hållning är föredömliga, till skillnad mot rasistiska psykopatjudar som saknar en egen indivduell identietet utan måste knyta upp sin självkänsla och sitt egenvärde till sin ras och därmed blir så fruktansvärt överkänsliga för kritik mot sionismen.
D.S.

Hur många människor blir vuxna?


När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en hel del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Jag har garanterat gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. Men jag blev vuxen. Jag fick empati och slutade med dessa vidriga tortyrseanser.

Nu är jag väldigt djurkär. Nu går jag omvägar runt fåglar på marken för att inte skrämma dem och få dem att i onödan flyga iväg. Jag brukar prata med dem och säga “Jag ska bara gå runt” för att minska deras oro. I somras vände jag en skalbagge som låg sprattlande hjälplöst på rygg mitt på stigen jag gick.
Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackars hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar så som mina två hundar fick göra. Efter dryga tjugo år som hundägare vill jag dock inte längre lägga 5 – 6 timmar om dagen på hundpromenader och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv. Därför avstår jag ifrån att ha hund trots min stora avsaknad av så givande sällskap.

Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen.

Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Idag, i världens sjukaste land, i tidernas sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget: I offentligheten påstår de sig vara goda förebilder men privat är de skamlösa hycklare och självupptagna egoister. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som de inte bryter emot regelbundet och helt utan skam. De goda föresatsernas praktiktiseras aldrig och avsågs heller aldrig att praktiseras av de etablissemangets godhetsevangelister som predikat föresatserna och tagit till sig godhetskredd för att predika.
I en sådan värld är de ärliga, och med samvete belastade, enbart korkade förlorare. Begränsade av sin moral förhindas de uppnå den gränslösa frihet de samvetslösa – och därav ofta framgångsrika och upphöjda – kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

Men jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är redan fullkomlig. Men jag arbetar vidare med att ta genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för – så som jag alltid gjort tidigare – göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bry sig om sådan hänsyn. Mina tidigare enskilda uppoffringar kan ändå inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag vill helt enkelt inte längre bära världen på mina axlar.

Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens de som borde vara vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?

Inflytelserika samhällsbärare tycker numera att tortyr är ok. Åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till tortyren och tortyren inte drabbar dem själva.

En EU-parlamentariker klev av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av sk växthusgaser. Hon var uppenbart totalt utan någon tanke på att hon själv och övriga EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet – varje vecka – och att mängder av dem gör det med flyg. Varför finns hos henne inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så motbjudande att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar” predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Depression är ett individuellt lidande som samhället orsakar


Depression är ett individuellt lidande orsakat av ett sjukt samhälle. Så framställs det så klart inte i den propaganda som media och så kallade experter tillhandahåller för att lägga all skuld på individen.
Skulle det självklara sambandet mellan depression och det sjuka samhället bli en offentlig sanning skulle kraven ställas på att samhället skulle förändras till det bättre. Det vill inte våra makthavare. Det skulle kosta dem för mycket. Av den anledningen för media och så kallade experter fram den “sanning” som deras uppdragsgivare (politiska och ekonomiska makthavare) vill ska råda i allmänhetens medvetande.
Allt ska vara som det är samtidigt som media, så kallade experter och politiker pratar om den ökande psykiska ohälsan och påstår sig vara oroade av detta. Samtidigt har den ökande psykiska ohälsan möjliggjort det geschäft som arbetet “mot” självmord blivit, där föreningar får statliga bidrag för att arbeta “mot” självmord men däremot inte intresserar sig ett uns för bättre psykisk hälsa. D.v.s. arbetet “mot” självmord pågår i Sverige enligt principen att: döden är dålig, livslångt lidande är att föredra. Detta arbete bedrivs alltså med total avsaknad av empati. Det är snarare ökat lidande som eftersträvas. Och de som startat dessa bidragsfinansierade “hjälporganisationer” ger säkert sig själva en rejält tilltagen lön för sin omänskliga insats.

Nedan publicerar jag ett mejl jag skickade till Sveriges Radio efter ett program om unga och psykiska ohälsa. Programmet uppfyllde med råge det hyckleri jag beskrivit ovan. Det gav mig anledning att skriva och klaga samt en stark vilja att med fakta korrigera den lögnaktiga verklighetsbild som framställdes i programmet. Något svar från programledaren eller påstådda suicidexperten har jag inte fått.
Men först publicerar jag en text som jag upptäckte häromdan, skriven av min idol Mark Ficher. Mark Ficher föddes två år efter mig 1968 och tog sitt liv 2017.
Först en kort sammanfattning om Mark Fichers syn på depression och dess orsak ur boken Egress: On Mourning, Melancholy & Mark Fisher, av Matt Colquhoun.

Mark själv ansåg att “former av depression förstås bäst – och bekämpas bäst – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och ‘psykologiska’”.
[…]
Mot bakgrund av detta skrev Mark att depression “är skuggsidan av entreprenörskulturen” – den är i sig själv ett symptom på “vad som händer när magisk frivillighet möter begränsade möjligheter”. Han citerar psykologen Oliver James och belyser hur vi i det entreprenöriella fantasisamhället lär oss att “endast de välbärgade är vinnare och att alla som är villiga att arbeta tillräckligt hårt kan nå toppen, oavsett familjär, etnisk eller social bakgrund – om du inte lyckas finns det bara en person att skylla på”. Marks tal om samhällsprivilegier, vare sig det gällde psykisk hälsa eller socioekonomisk existens mer allmänt, tjänade ofta till att belysa den deprimerande verkligheten av konkurrensutsatt arbete som vi alla finner oss begränsade av under ett kapitalistiskt system.
På andra ställen skrev han om hur vår kollektiva depression “är resultatet av den härskande klassens projekt för återanpassning”. Den illusoriska meritokrati som våra härskande klasser bekänner sig till är inget annat än en trojansk häst för att genomdriva sina egna ideal, beteenden och normer. Som ett resultat av detta accepterar vi i våra politiska liv, vilket är det mest uttalade, “idén att vi inte är den typ av människor som kan agera”. Mark skrev att detta “inte är ett misslyckande av viljan, lika lite som en enskild deprimerad person kan ‘ta sig ur det’ genom att ‘dra upp strumporna’”. Korten är inte staplade till vår fördel. Vi kanske kan fråga oss själva, i stället för att fortsätta att spela med det vi får, om det kanske är bättre för oss att spela ett helt annat spel.


Mark Fisher – Bra för ingenting
Publicerad i The Occupied Times, 19 mars 2014

Jag har lidit av depression med jämna mellanrum sedan jag var tonåring. Vissa av dessa episoder har varit mycket försvagande – och resulterat i självskadebeteende, abstinens (där jag tillbringade månader i sträck i mitt eget rum och bara gick ut för att logga in eller köpa de minimala mängder mat jag konsumerade) och tid på psykiatriska avdelningar. Jag skulle inte säga att jag har återhämtat mig från sjukdomen, men jag är glad att kunna säga att både förekomsten och allvarlighetsgraden av depressiva episoder har minskat kraftigt under de senaste åren. Delvis är det en följd av förändringar i min livssituation, men det har också att göra med att jag har fått en annan förståelse för min depression och vad som orsakade den. Jag berättar om mina egna erfarenheter av psykiskt lidande, inte för att jag tycker att det är något speciellt eller unikt med dem, utan för att stödja påståendet att många former av depression bäst förstås – och bäst bekämpas – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och “psykologiska”.

Att skriva om sin egen depression är svårt. Depression består delvis av en hånfull “inre” röst som anklagar dig för självupptagenhet – du är inte deprimerad, du tycker bara synd om dig själv, ta dig samman – och denna röst riskerar att utlösas om man går ut offentligt med sitt tillstånd. Naturligtvis är denna röst inte alls en “inre” röst – den är det internaliserade uttrycket för faktiska sociala krafter, varav vissa har ett egenintresse av att förneka alla kopplingar mellan depression och politik.

Min depression var alltid kopplad till övertygelsen att jag bokstavligen inte var bra för någonting. Jag tillbringade större delen av mitt liv fram till trettioårsåldern med att tro att jag aldrig skulle få något arbete. I tjugoårsåldern pendlade jag mellan forskarstudier, perioder av arbetslöshet och tillfälliga jobb. I var och en av dessa roller kände jag att jag inte riktigt hörde hemma – i forskarutbildningen, eftersom jag var en dilettant som på något sätt hade fuskat sig igenom, inte en riktig akademiker; i arbetslösheten, eftersom jag inte var riktigt arbetslös, som de som ärligt sökte arbete, utan en smitare; och i tillfälliga jobb, eftersom jag kände att jag var inkompetent, och i vilket fall som helst hörde jag inte riktigt hemma i dessa kontors- eller fabriksjobb, inte för att jag var “för bra” för dem, utan – mycket tvärtom – för att jag var överutbildad och värdelös och tog jobbet från någon som behövde och förtjänade det mer än jag gjorde. Även när jag låg på en psykiatrisk avdelning kände jag att jag inte var deprimerad på riktigt – jag simulerade bara tillståndet för att slippa arbeta, eller enligt depressionens infernaliskt paradoxala logik, simulerade jag den för att dölja det faktum att jag inte kunde arbeta och att det inte fanns någon som helst plats för mig i samhället.

När jag till slut fick ett jobb som föreläsare på en högskola var jag upprymd ett tag – men denna upprymdhet visade att jag inte hade skakat av mig de känslor av värdelöshet som snart skulle leda till ytterligare perioder av depression. Jag saknade det lugna självförtroende som en person som är född till rollen har. På en inte särskilt djup nivå trodde jag uppenbarligen fortfarande inte att jag var den typ av person som kunde klara av ett jobb som lärare. Men var kom denna övertygelse ifrån? Psykoanalysen och de terapiformer som influerats av den söker som bekant rötterna till psykisk ohälsa i familjebakgrunden, medan kognitiv beteendeterapi är mindre intresserad av att lokalisera källan till negativa övertygelser än av att helt enkelt ersätta dem med en uppsättning positiva berättelser. Det är inte så att dessa modeller är helt felaktiga, det är bara det att de missar – och måste missa – den mest sannolika orsaken till sådana känslor av underlägsenhet: social makt. Den form av social makt som hade störst effekt på mig var klassmakt, även om kön, ras och andra former av förtryck naturligtvis fungerar genom att producera samma känsla av ontologisk underlägsenhet, som bäst uttrycks i exakt den tanke jag formulerade ovan: att man inte är den typ av person som kan uppfylla roller som är öronmärkta för den dominerande gruppen.

På uppmaning av en av läsarna av min bok Capitalist Realism började jag undersöka David Smails arbete. Smail – som är terapeut, men som gör frågan om makt till en central del av sin praktik – bekräftade de hypoteser om depression som jag hade snubblat fram till. I sin avgörande bok The Origins of Unhappiness beskriver Smail hur klassens märken är utformade för att vara outplånliga. För dem som från födseln lärt sig att betrakta sig själva som mindre värda, kommer förvärvandet av kvalifikationer eller rikedom sällan att vara tillräckligt för att radera – varken i deras egna sinnen eller i andras sinnen – den ursprungliga känslan av värdelöshet som präglar dem så tidigt i livet. Den som lämnar den sociala sfär som han eller hon “borde” tillhöra riskerar alltid att drabbas av svindel, panik och skräckkänslor: “…isolerad, avskuren, omgiven av fientlig rymd, är du plötsligt utan förbindelser, utan stabilitet, utan något som håller dig upprätt eller på plats; en svindlande, illamående overklighet tar besittning av dig; du hotas av en fullständig förlust av identitet, en känsla av fullständigt bedrägeri; du har ingen rätt att vara här, nu, bebo denna kropp, klädd på detta sätt; du är ett ingenting, och 'ingenting' är bokstavligen vad du känner att du är på väg att bli.”

Sedan en tid tillbaka har en av den härskande klassens mest framgångsrika taktiker varit ansvarstagande. Varje enskild medlem av den underordnade klassen uppmuntras att känna att deras fattigdom, brist på möjligheter eller arbetslöshet är deras fel och bara deras fel. Individer kommer att skylla på sig själva snarare än på sociala strukturer, som de i vilket fall som helst har förletts att tro inte existerar (de är bara ursäkter, som de svaga åberopar). Det som Smail kallar “magisk voluntarism” – tron att det ligger i varje individs makt att göra sig själv till vad han eller hon vill vara – är den dominerande ideologin och inofficiella religionen i dagens kapitalistiska samhälle, som drivs på av “experter” från dokusåpor och affärsgurus lika mycket som av politiker. Magisk voluntarism är både en effekt av och en orsak till den för närvarande historiskt låga nivån av klassmedvetande. Det är baksidan av depression – vars underliggande övertygelse är att vi alla är ensamt ansvariga för vårt eget elände och därför förtjänar det. De långtidsarbetslösa i Förenade kungariket utsätts nu för en särskilt ond dubbelbindning: en befolkning som hela sitt liv har fått höra att den inte duger till någonting får samtidigt höra att den kan göra vad den vill.

Vi måste förstå den brittiska befolkningens fatalistiska underkastelse inför åtstramningarna som en följd av en medvetet framkallad depression. Denna depression manifesteras i acceptansen av att saker och ting kommer att bli värre (för alla utom en liten elit), att vi har tur som överhuvudtaget har ett jobb (så vi bör inte förvänta oss att lönerna ska hålla jämna steg med inflationen), att vi inte har råd med det kollektiva tillhandahållandet av välfärdsstaten. Kollektiv depression är resultatet av den härskande klassens projekt att åter underordna sig. Sedan en tid tillbaka har vi i allt högre grad accepterat tanken att vi inte är den typ av människor som kan agera. Det handlar inte om bristande vilja, lika lite som en enskild deprimerad person kan “ta sig ur det” genom att “dra upp strumporna”. Att återuppbygga klassmedvetandet är verkligen en formidabel uppgift, en uppgift som inte kan uppnås genom att ta till färdiga lösningar – men trots vad vår kollektiva depression säger oss, så kan det göras. Att uppfinna nya former av politiskt engagemang, återuppliva institutioner som har blivit dekadenta, omvandla privatiserat missnöje till politiserad ilska: allt detta kan hända, och när det händer, vem vet då vad som är möjligt?


Nedan: Mitt mejl till programledare Ulrika Hjalmarson Neideman, med kopia till psykiatern och påstådda suicidexperten Ullakarin Nyberg, angående Sveriges Radios program Unga och självmord, i programserien Kropp & Själ. Programmet sändes 17 november 2020.


Ang: Unga och självmord
Skickat: 2021-07-24 20:55

Hej.

Jag är fortfarande innerligt förbannad över ert program Unga och självmord med Ullakarin Nyberg, från november förra året. Jag var så laddad och hade sett fram emot lite samhällskritik. Men inte en stavelse om konkurrenssamhället, som orsak till psykisk ohälsa. All skuld och allt ansvar lades på individen.

Just nu läser jag Mats Alvessons bok Extra allt och där hittar jag mycket intressant forskning om lycka relaterad till konsumtionssamhället. Här kommer några citat ur boken.

I rika men särskilt jämlika samhällen indikerar folk en något högre tillfredsställelsenivå än i fattiga samhällen. Höga skatter bidrar således, paradoxalt nog, till generell nöjdhet. Kanske är otillfredsställelsen av att ligga markant under genomsnittet större än tillfredsställelsen av att ligga klart över.

Ett starkt intresse för materiella ting innebär att man ”i grund och botten slösar bort sin tid ifråga om psykiskt välbefinnande eftersom man koncentrerar sig på sådant som är irrelevant för behovstillfredsställelse och engagerar sig mindre i sådant som är psykologiskt viktigt” (Kasser, 2002, s. 48). Man kan instämma i Erich Fromms (1976) bedömning att 1900-talet skulle kunna ses som ett gigantiskt experiment som besvarar frågan om ökad materiell välfärd/konsumtion som syftar till njutning är nyckeln till mänsklig lycka – och att svaret på frågan är nej.

Något torrare uttryckt: individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra (Kasser, 2002).

Csikszentmihalyi (1999) framhåller särskilt den inre tillfredsställelse som följer av en kreativ och engagerande aktivitet som till stor del utförs på grund av dess egenvärde. Således är det bättre att göra något roligt, stimulerande och meningsfullt än vad som ger extra klirr i kassan. Men det är inte så lätt då det finns så många, enligt arbetstagarna själva, bullshit jobs.
Det vore förstås dumt att inte erkänna tillväxtens och den ökande konsumtionens goda sidor – många möjligheter öppnas ju upp. Dock är det kanske snarare så att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökningar av missbruk, självmord, kriminalitet, psykisk ohälsa med mera. Ökad konsumtion kan leda till en försämring av tillvaron (Csikszentmihalyi, 1999).

Annan forskning visade att folks föreställningar om vilken inkomstnivå som fordrades för att de skulle vara lyckliga låg cirka dubbelt så högt som deras nuvarande: Folk som tjänade mindre än 30 000 dollar menade att det krävdes 50 000 dollar för att realisera deras drömmar medan de med en inkomst på över 100 000 dollar trodde att det fordrades 250 000 dollar. Så fort en lägre nivå nåtts förskjuts önskenivån uppåt (studier refererade i Csikszentmihalyi, 1999). Viktiga förklaringar till denna konsistenta önskan om fördubbling är troligen tillvänjning och sociala jämförelser. Säkert gör också de massiva satsningarna på att få folk att önska mer som uttrycks i reklam och annan konsumtionspropaganda att förväntansnivån skruvas upp. Får man inte mer blir man missnöjd. Man måste alltså betala mer och mer för att hålla frustrationen nere. En faktiskt ökad konsumtion kan gå hand i hand med upplevelsen av sänkt levnadsstandard (Wachtel, 1983).
Effekterna av all marknadsföring märks inte bara, eller i första hand, på att individer köper de ting som saluförs. Effekterna handlar lika mycket, eller mer, om att man skapar människor som konsumenter, gör dessa starkt orienterade mot och avhängiga en hög och till och med ständigt ökande konsumtionsnivå. Detta handlar mycket om att begär och drifter (id, för att tala freudianska) ständigt stimuleras och kräver tillfredsställelse.

Enorma ansträngningar görs för att öka tillväxt och konsumtion – men utan någon direkt nettoeffekt i form av ökad tillfredsställelse. Samtidigt är det svårt att avvika. Att ha klart lägre levnadsstandard än andra gör att man lätt framstår som misslyckad. Hela logiken blir att alla springer med i loppet. Det blir ungefär som en folkhop som försöker få bättre utsikt. Någon reser sig upp på tå, andra måste följa efter för att inte bli ytterligare skymd. Det slutar med att alla står på tå – utan att någon tjänat på detta (Hirsch, 1976). Alla får ömma tår av ansträngningen. Och kanske förbannar alla andra för att man tvingas uthärda detta. Kanske borde man också förbanna sig själv. Behöver jag verkligen stå här och trängas?

Jag förstår mycket väl att för att inte riskera att sabba sin karriär eller på andra sätt utsätta sitt ego för risk så måste man vara ett lydigt får i PK-flocken. Tiger man om obekväma fakta så gynnar det karriären. Ullakarin blev ju “radiopsykolog” efter sin gravt undermåliga insats.

Så fungerar vårt förljugna samhälle vari Sverige Radio är en viktig del för att sprida och befästa en falsk verklighetsbild. Summan av samhällets alla lögner gnager på reflekterande individer trots att ni okritiska tanklösa karriärister förblir oberörda. Psykisk ohälsa kan orsakas och förstärkas av ackumulation av negativa bemötanden och händelser. De okänsliga kan medvetet eller omedvetet påverka de känsliga. För att minska den psykiska ohälsan kan inte normen vara den hårdhudade omedvetna eller okänsliga människan.

“Den känsligaste individen kan, trots att han inte är den mest representativa, ge det klaraste utslaget på en katastrof som påverkar andra på ett plan där de nätt och jämt är medvetna om denna påverkan.”
[Stephen Spender i efterordet till Malcolm Lowrys roman ‘Under vulkanen’]

Hur människor bemöts i vardagen är viktigt att vara observant på för att inte skapa eller förstärka psykisk ohälsa. Ojämlika maktförhållanden i mänskliga interaktioner ger möjlighet för den starkare parten att medvetet eller omedvetet utsätta den svagare parten för maktlöshetskänslor, övergivenhetskänslor, känslor av att bli kränkt eller förringad, känslor av att vara misstrodd och opålitlig, känslor av att inte betyda något och vara underlägsen och känslor av vanmakt.
Den känslomässiga reaktionen av möten behöver inte visas under mötet men kan dyka upp så fort den utsatta personen lämnar mötet och blir ensam med sina tankar. Sådana känslor kan förfölja personen i dagar, månader och år med depression och självmordstankar som följd. Dessa känslor tenderar att öka och ackumuleras för varje negativ möte personen blir utsatt för.

”Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Vid kontakter med myndigheter och samhälleliga auktoriteter ligger ansvaret för att möten ska bli positiva och inte resultera i psykisk ohälsa på den makthavande parten. Ett möte med en myndighetsperson eller annan samhälleliga auktoriteter är inte jämlikt. Det vore oerhört naivt att tro det. Det är också förnedrande för den svagare parten om den starkare låtsas att det är två jämställda parter som möts. Ett sådant lätt genomskådligt hyckleri kan i sig skapa eller förstärka psykisk ohälsa.

“Visserligen kan ett samförstånd vara objektivt framtvingat eller inducerat, men vad som /uppenbart/ uppnås genom yttre inverkan, genom belöning, hot suggestion eller bedrägeri kan inte subjektivt räknas som samförstånd. […] Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är resultat av någon annans yttre påverkan på honom.”
[Ur: Kommunikativt handlande Av: Jürgen Habermas]

Sveriges Radio kränker sina allmänbildade och intelligenta lyssnare med er ensidiga propaganda. Många av era lyssnare kan och vet mer om människan, samhället, politiken och världen än vad ni vet. Det är synd att Sveriges Radio, och lika så Sveriges Television, är bemannade av fega okunniga karriärister, i stället för bildade intelligenta och modiga människor som vågar se och uppmärksamma samhället så som det är, i stället för att ge en förenklad och därmed falsk verklighetsbild och lägga allt ansvar på de maktlösa individerna.
Ni på Sveriges Radio bidrar i allra högsta grad till den psykiska ohälsan. Och vad är poängen med public service-medier när er sk journalistik har samma vinkel, samma sk experter och samma ämnesval m.m. som privata medier? Nä, lägg ner skiten, ni fyller ingen funktion.

Hälsningar
Magnus Berg
Paternostervägen 53
121 49 Johanneshov
070-385 87 67
P.S. Det är inte lätt att vara frisk i ett sjukt samhälle. D.S.


Därför är etablissemangsmedias journalister inskränkta och inkompetenta

Hittade en nyskriven ledare av Helena Giertta – Journalistförbundets tidning Journalistens chefredaktör. Som vanligt skrev hon utifrån den inskränkta och inkompetenta journalistens verklighetsbild. Så jag skickade in en kommentar som kanske dyker upp när ledaren jag kommenterade blivit ersatt med en ny, så att så få som möjligt ska läsa det jag skriver. Nedan kan ni läsa vad jag skrev.


Problemet med journalister är att de saknar bildning. De tror därför att etablissemangets nyhetsmedier innehåller allt som finns att veta om allas vår verklighet. Det kan tyckas konstigt att vara så inskränkt i sitt tänkande och sin världsbild. Men utan bred livserfarenhet och information som täcker det som ligger utanför etablissemangets nyhetsmediers intressesfär och vinklar blir ens världsbild väldigt begränsad.

Det är så att våra självupplevda erfarenheter av världen bara ger en ytterst liten del av världen och dess komplexitet. Lite ytterligare erfarenhet av världen får vi genom samtal med andra. Men den helt avgörande delen av vår världsbild och våra föreställningar om människor och samhälle får vi genom de medier vi väljer att ta del av.

Tror man då att det räcker med att ta del av etablissemangets nyhetsmedier för att få en allsidig insikt om världen är man uppenbarligen väldigt okunnig om den. Då får man också en okunnig och otillräcklig bild av världen. Det hela blir en ond cirkel. Man blir så okunnig om världen att man inte har tillräckligt med kunskap för att inse att etablissemangets nyhetsmedier inte ger en korrekt bild av världen utan enbart ger väl valda snuttar som inte ger en sammanhängande och logisk bild av människorna och samhället.

För att fylla ut alla glipor i etablissemangets nyhetsmediers väl valda tomrum behöver man ta del av alternativa medier. Framför allt behöver man läsa böcker i olika ämnen.

Vi som är kritiska till etablissemangets nyhetsmedier och de så kallade public service-medierna är det just för att de inte ger en sammanhängande och logisk – d.v.s. sann och förståelig – bild av världen. De ger en noggrant utvald ensidig och onyanserad världbild. Det vi vill ha är en nyhetsförmedling utan dessa noggrant utvalda tomrum – de tomrum som gör världen obegriplig och noggrant vinklad i en uppdelning i onda och goda, i syfte att påverka oss att tycka så som påbjuds. Vi vill ha en nyhetsförmedling som lär oss om hur det står till i världen och hur den styrs. Men vi vill själva bestämma vad vi ska tycka. Vi behöver som väljare vägledning för att fatta för oss rationella politiska val. Det som är rationell för dig kanske inte är rationellt för mig och mina levnadsförhållanden. Den demokratiskt livsviktiga vägledningen får vi inte av etablissemangets nyhetsmedier. Vi få enbart pekpinnar som inte tar hänsyn till våra individuella livssituationer.

Vad gäller SD och dess väljare vill jag tipsa om Roger Eatwell och Matthew Goodwin (Professor emeritus i politik vid University of Bath respektive Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) och deras bok National Populism.
Till skillnad mot chefredaktör Helena Gierttas ogrundade och fördomsfulla angrepp på SD och dess väljare har Eatwell och Goodwin gått igenom enorma mängder forskning för att kunna ge en kunskapsbaserad och respektfull bild av de som röstar på nationalpopulistiska partier – det som i etablissemangets nyhetsmedier fördomsfullt och respektlöst kallas fascistiska eller nazistiska partier.
Men att svenska så kallade journalister inom etablissemangets nyhetsmedier skulle orka sig på att läsa böcker för att få tillräcklig kunskap för att kunna sköta sitt arbete förstår jag är för mycket begärt.


Tidningen Journalisten uppmärksammar också att chefredaktör Helena Giertta står på mordmisstänkta Theodor Engströms lista med landsförrädare. Jag kan nog hålla med om epitetet efter att ha läst och förstått Gierttas stöd för USAs ambitioner till världsherravälde.
USAs jakt på Julian Assagen nämner hon aldrig när hon skriver om pressfrihet, fängslade journalister, författare eller förläggare. Däremot hon en flitig fördömare av Kina och Ryssland för än det ena än det andra, sådant som hon rimligtvis även borde anklaga USA för. Utifrån hennes hållning som publicist så anser även jag att Giertta inte företräder eller försvarar svenska intressen däremot USAs.
När hon dessutom respektlöst och empatilöst går ut och öser sitt förakt över de som inte har samma politiska övertygelse som henne själv (som i t ex den artikel jag ovan kommenterar) – vilket med all sannolikhet grundar sig på att dessa av Giertta föraktade inte levt och lever under samma förutsättningar som Giertta och därmed har en annan livssituation att förhålla sig till – förstår jag att människor blir väldigt arga och upprörda. De hon angriper har själva ingen makt eller möjlighet att göra sin röst hörd i etablissemangets medier utan tvingas tyst ta emot det förakt Giertta öser över dem. Att då dessa av Giertta föraktade blir hatiska mot Giertta är helt naturligt för en psykiskt sund människa. Endast de riktigt nertryckta och psykiskt knäckta tar emot offentligt uttalat förakt mot sin person utan att reagera med ilska. Den frustration som maktlösheten – avsaknad av möjlighet att i etablissemangets medier få publicera genmäle eller kunna försvara sig mot föraktet – ger kan ta sig olika uttryck. Hat, hot, våld och mord.
Som offentlig föraktare bör man vara medveten om de eventuella konsekvenserna av sina handlingar. Vanligt sunt förnuft räcker för att förstå hur ens förakt kan tas emot av de maktlösa som utsätts för det. Har man inte kurrage att ta dessa eventuella konsekvenser ska man inte ösa ut sitt förakt offentligt. I annat fall får den som ger sig in i leken leken tåla.

Politikerna är ett etiskt, moraliskt och demokratiskt problem som borde elimineras

Att det är allvarliga fel på våra politiker är numera helt uppenbart. Uppdrag Gransknings senaste avslöjande är bara en ny länk i en lång kedja av avslöjanden av den organiserade kriminaliteten i riksdagshuset.
Även om inte samtliga riksdagsledamöter är psykopater så har de dock alla en personlighetsstörning som gör dem direkt olämpliga att styra över andra människor och vårt land. Deras personlighet präglas av hänsynslös egoism och ondska, och total avsaknad av saknar moral och samvete samt empati eller respekt för andra människor.

Kolla in dessa två klipp och häpna över den totala avsaknaden av moral och samvete.

I Riksdagen står här den nu avslöjade kriminella bidragsfuskaren och riksdagsledamoten Helena Bouveng (M) och talar med stor emfas mot de som är skrivna på fel adresser i syfte att lura till sig bidrag av skattebetalarna, samtidigt som Helena Bouveng (M) själv är en bidragsfuskare som skrivit sig på annan ort än sin hemort i syfte att få bostad och traktamente av Riksdagen.

Avslöjade bidragsfuskande riksdagsledamoten Helena Bouveng (M) försvarar sitt kriminella snyltande i Uppdrag granskning 220608. (Kan du inte se detta klipp, gå in på Uppdrag Granskning och titta från 34 minuter in i programmet.)

Att politiker ska få undgå straff för brottslig verksamhet framgår både av Riksdagsordningen 5 kap. 7 §

Åtal eller frihetsberövande
För att talan ska få väckas mot en ledamot eller ett ingripande ska få göras i en ledamots personliga frihet krävs i vissa fall enligt 4 kap. 12 § första stycket regeringsformen riksdagens medgivande. Detta gäller även i fråga om tidigare ledamöter.
En ansökan om riksdagens medgivande ska av åklagare, eller annan som vill väcka talan, ges in till talmannen.
Om ansökan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för riksdagens prövning eller om sökanden inte har gjort troligt att han eller hon är behörig att väcka talan eller begära denna åtgärd hos en myndighet, ska talmannen avvisa ansökan. I annat fall ska talmannen anmäla den vid ett sammanträde med kammaren.”

och av Regeringsformen 4 kap. 12 §

Ledamöternas ställning
Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.
Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, ska bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Lag (2010:1408).”

Utifrån de uttalanden som talmannen Andreas Norlén (M) gjort i samband med Uppdrag Gransknings avslöjande av riksdagsledamöters bidragsfusk så är det uppenbart att han vill skydda kriminella riksdagsledamöter och inte införa några kontrollsystem eller på andra sätt minska bidragsfusket som riksdagsledamöterna ägnar sig åt.Personligen skulle jag finna stort nöje och tillfredsställelse med att få utöva långvarig och plågsam tortyr av i stort sätt samtliga riksdagsledamöter och andra politiker. De är onda hänsynslösa psykopater utan det samvete och moraliska kompass man ska kräva av sina politiska företrädare. De företräder inga andra intressen än sina egna. Dessutom är de anti-demokratiska i så måtto att de ljuger och manipulerar väljarna. Våld mot anti-demokratiska regimer har Sverige stött tidigare så varför inte nu använda våld och tortyr för att införa demokrati i Sverige?

Att politikerns själva skulle göra något för att tvinga sig själva att leva efter lagarna – på samma sätt som undersåtarna tvingas – finns uppenbarligen inte i politikernas tankevärld. De vill fortsätta leva utan de lagar och regler som begränsar andra människor och avskräcker undersåtarna från att begå kriminella handlingar. Oss undersåtar har politikerna gjort helt demokratiskt och legalt maktlösa inför den brottslighet politikerna ägnar sig åt.