Hittade en nyskriven ledare av Helena Giertta – Journalistförbundets tidning Journalistens chefredaktör. Som vanligt skrev hon utifrån den inskränkta och inkompetenta journalistens verklighetsbild. Så jag skickade in en kommentar som kanske dyker upp när ledaren jag kommenterade blivit ersatt med en ny, så att så få som möjligt ska läsa det jag skriver. Nedan kan ni läsa vad jag skrev.
Problemet med journalister är att de saknar bildning. De tror därför att etablissemangets nyhetsmedier innehåller allt som finns att veta om allas vår verklighet. Det kan tyckas konstigt att vara så inskränkt i sitt tänkande och sin världsbild. Men utan bred livserfarenhet och information som täcker det som ligger utanför etablissemangets nyhetsmediers intressesfär och vinklar blir ens världsbild väldigt begränsad.
Det är så att våra självupplevda erfarenheter av världen bara ger en ytterst liten del av världen och dess komplexitet. Lite ytterligare erfarenhet av världen får vi genom samtal med andra. Men den helt avgörande delen av vår världsbild och våra föreställningar om människor och samhälle får vi genom de medier vi väljer att ta del av.
Tror man då att det räcker med att ta del av etablissemangets nyhetsmedier för att få en allsidig insikt om världen är man uppenbarligen väldigt okunnig om den. Då får man också en okunnig och otillräcklig bild av världen. Det hela blir en ond cirkel. Man blir så okunnig om världen att man inte har tillräckligt med kunskap för att inse att etablissemangets nyhetsmedier inte ger en korrekt bild av världen utan enbart ger väl valda snuttar som inte ger en sammanhängande och logisk bild av människorna och samhället.
För att fylla ut alla glipor i etablissemangets nyhetsmediers väl valda tomrum behöver man ta del av alternativa medier. Framför allt behöver man läsa böcker i olika ämnen.
Vi som är kritiska till etablissemangets nyhetsmedier och de så kallade public service-medierna är det just för att de inte ger en sammanhängande och logisk – d.v.s. sann och förståelig – bild av världen. De ger en noggrant utvald ensidig och onyanserad världbild. Det vi vill ha är en nyhetsförmedling utan dessa noggrant utvalda tomrum – de tomrum som gör världen obegriplig och noggrant vinklad i en uppdelning i onda och goda, i syfte att påverka oss att tycka så som påbjuds. Vi vill ha en nyhetsförmedling som lär oss om hur det står till i världen och hur den styrs. Men vi vill själva bestämma vad vi ska tycka. Vi behöver som väljare vägledning för att fatta för oss rationella politiska val. Det som är rationell för dig kanske inte är rationellt för mig och mina levnadsförhållanden. Den demokratiskt livsviktiga vägledningen får vi inte av etablissemangets nyhetsmedier. Vi få enbart pekpinnar som inte tar hänsyn till våra individuella livssituationer.
Vad gäller SD och dess väljare vill jag tipsa om Roger Eatwell och Matthew Goodwin (Professor emeritus i politik vid University of Bath respektive Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) och deras bok National Populism.
Till skillnad mot chefredaktör Helena Gierttas ogrundade och fördomsfulla angrepp på SD och dess väljare har Eatwell och Goodwin gått igenom enorma mängder forskning för att kunna ge en kunskapsbaserad och respektfull bild av de som röstar på nationalpopulistiska partier – det som i etablissemangets nyhetsmedier fördomsfullt och respektlöst kallas fascistiska eller nazistiska partier.
Men att svenska så kallade journalister inom etablissemangets nyhetsmedier skulle orka sig på att läsa böcker för att få tillräcklig kunskap för att kunna sköta sitt arbete förstår jag är för mycket begärt.
Tidningen Journalisten uppmärksammar också att chefredaktör Helena Giertta står på mordmisstänkta Theodor Engströms lista med landsförrädare. Jag kan nog hålla med om epitetet efter att ha läst och förstått Gierttas stöd för USAs ambitioner till världsherravälde.
USAs jakt på Julian Assagen nämner hon aldrig när hon skriver om pressfrihet, fängslade journalister, författare eller förläggare. Däremot hon en flitig fördömare av Kina och Ryssland för än det ena än det andra, sådant som hon rimligtvis även borde anklaga USA för. Utifrån hennes hållning som publicist så anser även jag att Giertta inte företräder eller försvarar svenska intressen däremot USAs.
När hon dessutom respektlöst och empatilöst går ut och öser sitt förakt över de som inte har samma politiska övertygelse som henne själv (som i t ex den artikel jag ovan kommenterar) – vilket med all sannolikhet grundar sig på att dessa av Giertta föraktade inte levt och lever under samma förutsättningar som Giertta och därmed har en annan livssituation att förhålla sig till – förstår jag att människor blir väldigt arga och upprörda. De hon angriper har själva ingen makt eller möjlighet att göra sin röst hörd i etablissemangets medier utan tvingas tyst ta emot det förakt Giertta öser över dem. Att då dessa av Giertta föraktade blir hatiska mot Giertta är helt naturligt för en psykiskt sund människa. Endast de riktigt nertryckta och psykiskt knäckta tar emot offentligt uttalat förakt mot sin person utan att reagera med ilska. Den frustration som maktlösheten – avsaknad av möjlighet att i etablissemangets medier få publicera genmäle eller kunna försvara sig mot föraktet – ger kan ta sig olika uttryck. Hat, hot, våld och mord.
Som offentlig föraktare bör man vara medveten om de eventuella konsekvenserna av sina handlingar. Vanligt sunt förnuft räcker för att förstå hur ens förakt kan tas emot av de maktlösa som utsätts för det. Har man inte kurrage att ta dessa eventuella konsekvenser ska man inte ösa ut sitt förakt offentligt. I annat fall får den som ger sig in i leken leken tåla.
