Var snäll mot din hund: Klipp den!

140602-004

Jag skrev om detta, vikten av att klippa sin hund, för sex år sedan under rubriken Var snäll mot din hund: Klipp den! Då var det min tidigare golden retriever Alfa som var föremål för mina omsorger. Nu är det dito Linux.

Linux är nu två år och har aldrig tidigare varit klippt. Därför blev det en hård kamp förra fredagen mellan husse och hund innan håret var av. Men jag är helt säker på att Linux nu uppskattar sin svala sommarfrisyr. Nu kan han vara inne mer än fem minuter innan han tjatar om att få gå ut. Det kan han annars inte, inte ens på vintern. Han brukar tillbringa all tid hemma liggande ute på trappan, även vintertid.
Och så har jag satt på ett fästinghalsband. Innan jag klippte honom och satte på fästinghalsbandet plockade jag 8 till 10 fästingar varje kväll. Och då räknar jag inte med de fästingar som kröp i och på pälsen och inte hade satt sig… Under den vecka som gått har jag inte ens kommit upp i 8 fastsatta fästingar sammanlagt.
Orsaken till att jag inte satt på fästinghalsband tidigare var att Linux badar så ofta. Sätter jag då ett fästinghalsband utanpå pälsen så kommer den aldrig att torka under fästinghalsbandet. Och då är det stor risk för våtexem.
När Linux nu är sval och skön har han inte samma behov av att bada. Han blir ju inte så varm.
Det var lite kul, några dagar efter att han blev klippt, att se honom gå ut i vattnet, börja böja på benen för att lägga sig ner, men sedan ångra sig och räta upp sig utan att ha doppat magen. Han insåg att han inte behövde svalka sig.

Sedan har vi det här med svansen. Min mor tycker den är skitful…
När jag bodde i Stockholm lämnade jag bort Alfa för klippning. Och då blev han bara klippt en gång per säsong. Och varje säsong fick jag leta reda på en ny frisör eftersom de slet ut axlarna på löpande band. – Det kan jag förstå det är verkligen jobbigt att först tvätta och sedan klippa en hund.
En frisör klippte råttsvans på Alfa. Hon snaggade alltså även svansen. Det var skitfult. En annan frisör klippte sådan där sabel-frisyr på svansen. Det är den stil som brukar användas när golden retrievers ställs ut. Det är skitfult. Men en frisör klippte damm-vippe-frisyr på svansen. Det var skitsnyggt. Så det har jag hållit mig till sedan dess. Det ger också ett praktiskt handtag att greppa om ifall man behöver få stopp på hunden.

Vad jag har för klipputrustning står att läsa i min förra bloggpost i ämnet, den med titeln: Var snäll mot din hund: Klipp den!

En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Golden retrievern Linux ränner på klipporna





Linux kan ägna mycket tid åt att jaga de vita gässen som rusar in mot stranden. Men det är svårt att stå på stranden och få bra bilder av detta. Så ni får hålla till godo med dessa som visar Linux i förflyttning mellan attackerna.

När Linux hållt på ett tag, och svalt en massa vatten, så blir han jäkligt lös i magen. Ibland riktigt sprutar det ur honom.

På tal om spruta: Det finns många trosföreställningar om vad hundar får, och inte får, äta.
En sådan är lök. Min förra hund Alfa hade köttbullar som basföda. Och köttbullar innehåller lök… Dessutom åt han chili con carne och kebab och allt möjligt annat gott som innehåller lök. Kanske hade han blivit 20 år och inte bara 15 om han inte fått äta dessa goda rätter utan tvingats hålla sig till enbart torrfoder. Men Alfa hade ett fint rosa tandkött även på sin ålders höst, vilket visar att han inte hade brist på röda blodkroppar…
En annan är choklad. Linux och jag brukar ligga i sängen, titta på tv och dela på ett par 200 grams chokladkakor. Nu delar vi inte riktigt rättvist, såvida man inte utgår från vår vikt. Jag ger Linux en chokladruta och mig själv två, tills kakorna är slut. Men för att en hund ska bli dålig av choklad måste den äta en hel del, åtminstone om det är ljus choklad, vilket vi äter. Veterinären.nu skriver:

Choklad innehåller xantinalkaloider, bla teobromin som har en stimulerande effekt på nervsystemet. Människor känner sig upp-piggade (vid normal konsumtion)  medan hundar är mycket känsligare, vilket kan få dödliga konsekvenser när både hjärna och hjärta blir överstimulerade.

En dödlig dos teobromin är ca 100-200mg per kilo kroppsvikt men redan doser på 20mg/kilo kroppsvikt kan ge förgiftningssymtom. Halten teobromin varierar väldigt mellan olika choklad typer men mörk choklad innehåller vanligen ca 10-15mg teobromin per gram choklad medan mjölkchoklad innehåller ca 2mg per gram. Det är alltså farligare att äta mörk choklad än ljus.

Symptomen på chokladförgiftning är:

Symtomen kommer vanligen inom 2-4 timmar men kan komma efter 24 timmar. Typiskt ses först tecken på illamående, dregling, ökad törst och oro följt av kräkningar, diarre och buksmärtor. Hunden verkar rastlös, andas snabbt och får snabb, eventuellt oregelbunden, hjärtrytm. Gången blir stel, vinglig och i svåra fall tillstöter kramper och koma varefter hunden dör.

Linux som väger in på 31.5 kilo kan alltså äta drygt 300 gram ljus choklad innan han teoretiskt blir chokladförgiftad. När vi smaskar så brukar jag hålla det så han får max omkring 100 gram. Jag vill att han ska njuta, inte bli sjuk eller dö.

Linux och jag har sista tiden skaffat oss vanan att äta medan vi åker bil. Det kan vara en påse bullar som vi delar lika. Men vår största passion just nu är sådant där yoghurtgodis. Av dessa föredrar vi bananchips, cashewnötter, kokostoppar och lakrits. Vi brukar köpa ett drygt halvkilo (kostar 149 kr/kg) i Hemse och smälla i oss allt på vägen hem. Och då delar vi broderligt: en bit till mig, en bit till Linux.

Vi äter inte bara godis. Lika bra jag berättar om hur Linux har det på matfronten i övrigt.
Torrfoder gillar Linux inte så värst. Han har alltid en skål framme med Eukanuba torrfoder, som han kan äta om han känner att han håller på att svälta ihjäl. Men torrfodret är väldigt drygt.
Till frukost – hemma eller på utflykt – brukar Linux få en halv burk (ca: 620 gram) Eldorado burkmat. Ibland får han en macka – gjord på mitt hembakade rågbröd – med ost. Men oftast blir det burkmat.
Till middag blir det vanligtvis köttbullar (drygt 200 gram), kebabflarn (drygt 200 gram) eller stekt köttfärs (drygt 200 gram). Är han mer hungrig får han äta av sitt torrfoder.
Innan sänggåendet blir det samma som till frukost, dvs burkmat eller macka.
Sedan har vi en tradition. Varje gång vi är i Visby går vi till McDonalds där Linux får tre cheesburgare. Det är en tradition Linux fått ta över efter Alfa.

Så alla hundägare: skäm bort era hundar…

Moderat hoppade av – skrämdes av partiets brist på empati

”Han [Fredrik Reinfeldt] säger det att man ska gå igenom skolan snabbt. Man ska klara av det fort. Fast då krävs det ju att man har en trygg uppväxt. Att man har det bra hemma och så. Det är inte alla barn som har det. Han känner inte till våran värld om man säger så. Han ser bara sitt.
Han och folk i hans omgivning, och det liv han lever, dom har det enklare dom ser inte våld. Dom ser inte dom problemen som vi lever i. Då blir det enkelt att säga: ’Ja nu ska man fokusera på skolan bara.’ Fast det går inte alls när man lever i misär.”

Mer om denna reaktion, från en ung arbetslös som mötte Fredrik Reinfeldt på ett arbetslöshetsprogram i Eskilstuna, i slutet på denna bloggpost. Först moderaten som skrämdes så pass av partiets behandling av de sjuka att han valde att hoppa av från moderaterna.

Moderaternas kommunfullmäktigeledamot samt företrädare i socialnämnden i Norrtälje Lars Sjöblom lämnar moderaterna och skriver själv om orsaken på Aftonbladet Debatt.

”Jag är polis och har i dag en ryggmärgsskada efter flera olyckor i tjänsten. Det har gett mig en insyn i vardagen för dem som Välfärdssverige ska värna. Och det var den insynen som gjorde att jag begrep att de Nya Moderaterna i verkligheten inte är det parti för alla som de utger sig för att vara. Människor som drabbats av partiets politik bemöts med arrogans och kyla. Jag har haft svårt att se dem som röstat på mig i ögonen.”

”Jag brukar säga att Moderaterna är ett parti som har en bra känsla för näringsliv och pengar men som saknar social kompetens. Även om det låter annorlunda på valaffischer och annonser så finns det ingenting hos Moderaterna som gör att man ser människor och deras problem.”

”För egen del har jag blivit bra behandlad av Försäkringskassan hittills, men jag ser med förskräckelse hur folk som är sjuka trycks ner av de nya hårdare reglerna som införts.”

”När Moderaternas politik i riket leder till att allt fler tvingas till att söka socialbidrag, och när moderat politik på lokal nivå handlar om att till varje pris hålla nere kostnaderna så är det inte fuskarna man kommer åt utan handikappade, sjuka och arbetslösa som hela sitt liv velat göra rätt för sig.”

”Det är en stor skillnad på Moderaterna när de talar till folk och när de genomför sin politik. Lokalt som centralt så är det en mycket liten klick som styr och som bestämmer vad som får sägas. När jag påtalat skillnaden mellan partiets budskap och dess politik bemöts jag med att jag inte har ”de rätta karaktärsegenskaperna” för att vara moderat. Och om de rätta karaktärsegenskaperna för att vara moderat ska vara att ljuga skäppan full för väljarna så har de väl rätt.”

Som sjukskriven förstår jag att Lars Sjöblom blir orolig över moderaternas jakt på de sjuka. Lars Sjöblom kan också, vilket han skriver, sakna de rätta karaktärsegenskaperna för att företräda moderaterna. Han kan trots att han hittills varit moderat och företrätt dem vara utrustad med både empati och samvete, och därmed var fullt kapabel att tänka även på andra än sig själv.

En som uppenbarligen saknar både empati och samvete är moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. I ett radioreportage inför valet besöker Reinfeldt ett arbetslöshetsprojekt för ungdomar i Eskilstuna. Han inleder med att han vill höra ungdomarnas egna upplevelser av sin situation. Men när de berättar börjar Reinfeldt andas tungt och sucka hörbart.
Att Mimmi, som växte upp med knarkande föräldrar, berättar att hon vare sig fullföljde grundskolan eller gymnasiet men fick en ny livschans på komvux var inget som Reinfeldt alls tog till sig. Även Mimmis berättelse besvarades med en djup suck.
Reinfeldt tycks inte inse några som helst problem för de barn och ungdomar som växer upp i missbruksfamiljer. När reportern, efter mötet med de arbeslösa, frågar hur Reinfeldt ska få bukt på problemen i skolan så löses de enligt Reinfeldt med ökade krav i skolan. Han har ingen förståelse för att studiemotivation och möjligheter att studera kan vara en bristvara om man lever i en psykiskt trasig familj där det är missbruk, bråk och skrik.
De som träffade Reinfeldt berättar att de tycker han gjorde ett kallt och ointresserat intryck. Här är två röster:

”Han ställde frågor men det verkar inte riktigt som han brydde sig.”

”Han säger det att man ska gå igenom skolan snabbt. Man ska klara av det fort. Fast då krävs det ju att man har en trygg uppväxt. Att man har det bra hemma och så. Det är inte alla barn som har det. Han känner inte till våran värld om man säger så. Han ser bara sitt.
Han och folk i hans omgivning och det liv han lever dom har det enklare dom ser inte våld. Dom ser inte dom problemen som vi lever i. Då blir det enkelt att säga: ’Ja nu ska man fokusera på skolan bara.’ Fast det går inte allas när man lever i misär.”

Att Fredrik Reinfeldt hyser förakt för stora delar av den svenska befolkningen framgår klart och tydligt av den bok – ”Det sovande folket” – han skrev innan han blev statsminister. Nu kan man läsa hela ”Det sovande folket” på nätet.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Anna Odell gjorde en insats för medmänniskorna

St_Gorans_akutintag

När jag först hörde om Anna Odells numera välkända tilltag blev jag förbannad. Sedan när jag fick höra vad Anna Odell hade haft för syfte tyckte jag hennes agerande var både bra och mycket väl motiverat. Psykiatrin måste granskas eftersom den förnedrar och kränker människor.

En dag, under första halvan av 1990-talet, blev jag själv utsatt för psykakuten på S:t Göran.

En kväll bestämde jag mig för att ånyo försöka ta livet av mig. Jag stoppade i mig en rejäl bunt Tegretol Retard (vilka fört mig medvetslös till akuten på Huddinge sjukhus en gång tidigare). Sedan gick jag och lade mig.

På morgonen vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kunde inte heller gå, eftersom mitt balanssinne var helt utslaget. Jag kunde inte ens krypa utan att ramla omkull och slå huvudet i golvet. Men jag kunde åla mig fram.
Jag ville ta mig bort till min lilla haschbit i andra ändan av rummet, för att rulla en joint och röka den, för att kunna somna om. Men min motorik fungerade inte heller, så jag kunde inte rulla någon joint, allt hamnade på golvet.

Då försökte jag ringa en vän. Eftersom jag knappt kunde prata blev jag tvungen att ringa flera gånger – vid de första försöken kastade han luren i örat på mig – innan min vän kunde höra vem som sluddrade i hans öra. När han väl kom över så rullade han ingen joint utan ringde efter en ambulans jag vare sig önskade eller behövde. Jag behövde bara få sova, så skulle effekten av pillren gå över av sig själv.

I ambulans hamade jag på akuten på S:t Göran. Där blev jag liggande några timmar tills de konstaterade att jag var utom fara. När jag sedan kunde gå själv kom en person och hämtade mig. Jag trodde jag skulle bli inlagd på någon avdelning för observation men fann mig snart bakom en låst dörr på psykakuten.

Jag tror inte det finns någon, som begått självmordsförsök, som blivit mer uppåt av att bli inlåsta i en fängelseliknande miljö, utan att ha begått någon brottslig handling. Inte heller tror jag att någon finner en trist sjukhusmiljö mer läkande för själen än att få komma hem. Men inom psykiatrin tror de annorlunda.

Jag blev hänvisad ett stort kalt rum där det stod en säng, ett bord och två stolar. Där skulle jag vara sade de. När jag blev lämnad ensam växte min vrede över att bli inlåst, utan att jag begått något brott. Jag ville ju bara hem. Jag ville absolut inte ligga i en säng i ett stort, kalt och tyst rum.

Jag började se mig omkring i rummet. Då fick jag syn på fönstret. Det var av samma tre-glastyp som jag själv hade haft inbrott igenom för inte så länge sedan. Då bestämde jag mig för att rymma.

Framför fönstret stod bordet. På det klev jag upp för att inspektera fönstret, för att se om det var lika lätt att plock ut dess fönsterpaketet som på det fönster jag hade hemma. När jag står där på bordet och inspekterar fönstrets konstruktion kommer herr psykläkare in i rummet.

Jag var ju förbannad, dessutom hade jag stått på bordet, alltså var jag psykotisk, ansåg läkaren efter knappt fem minuters samtal. Därmed skrev läkaren ett vårdintyg vilket innebar att jag skulle tvångsvårdas på obestämd tid.

Enligt psykdoktorerna kan ilska endast bero på att patienten är psykotisk. Psykdoktorerna har aldrig förstått att man kan vara arg men ändå vara vid sina sinnes fulla bruk.
Själva är psykdoktorerna säkert aldrig arga, men skulle de vara arga så anser de sig garanterat inte vara psykotiska. Men när det gäller personer som blir tvångsvårdade så använder psykdoktorerna ilska som medicinskt skäl för att vägra släpp ut fullt friska patienter. Det är därmed inte svårt att inse att psykiatrin använder förlängd tvångsvård som straff mot de som inte visar sig önskvärt undergivna mot psykdoktorerna.

Efter att vårdintyget skrivits ut skulle jag förflyttas från S:t Göran till en annan sluten avdelning på Sabbatsberg. Och vilket transportmedel tror ni den goda insiktsfulla och omtänksamma psykiatrin använder sig av då? Med tanke på att jag var en fånge så var det givetvis två poliser som kom och hämtade mig, och förde mig till mitt nya fängelse, ett kalt, tyst rum med en säng på Sabbatsberg.

På Sabbatsberg blev jag kvarhållen i två dygn tills ansvarig läkare insåg att jag var arg men för den skull inte psykotisk. Tänk vilken insikt i mänsklighetens inre den läkaren fick tack vare mig. – Man kan inte med automatik sammankoppla ilska och psykos. – Jag borde bjudas in för att hålla föredrag för läkarstudenter, så de får lära sig att man inte behöver vara psykotisk bara för att man är arg.

När jag väl fått komma hem så dröjde det någon vecka tills jag fick räkningen för de vårddygn jag tvingats till.

Sedan denna lärorika händelse så har jag varit, enligt psykläkarnas definition, psykotisk varenda vaken sekund i stort sett.
Jag brukar ibland fundera på att försöka kräva ut det vårdintyg som skrevs för att kunna söka upp och tortera ihjäl (oj, visst är jag psykotisk) undertecknaren, för att om möjligt förebygga att andra oskyldiga människor blir fängslade och förnedrade på S:t Görnas psykakut.
Kanske skulle det vara en bättre metod än Anna Odells, som inte gav någon debatt om psykiatrins metoder utan bara gav en debatt om Anna Odells metoder. Ansvariga inom psykiatrin med psykotiska psykdoktorn David Eberhart i spetsen tillsammans med politiker och media vill inte lyssna på kritik riktad mot en självgod psykiatri utan väljer att flytta fokus genom att anklaga budbäraren Anna Odell. Detta hindrar inte att Anna Odell ska ha all heder för att hon gjort vad hon kunnat för att sätta fokus på psykiatrins övergrepp.

P.S. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin haft en psykos. Jag klarar att ta LSD utan att få för mig att hallucinationerna är verkliga. Detta bara sagt för att visa på det orimliga i psykdoktorns diagnos, vilken låg till grund för tvångsvården. D.S.