Var snäll mot din hund: Klipp den!

080428-xxx
Alfa nyklippt 080428

Sedan åtta år tillbaka klipper jag min golden retriver inför varje sommar. Jag gör det av en väldigt enkel och självklar andledning: Alfa:s trivsel.

Det började med att mina grannar frågade:

– Är Alfa sjuk? Han ligger i skuggan och flämtar.

– Nä, förklarade jag, det är bara så varmt att han inte orkar röra sig.

Sen insåg jag att så här ska han inte behöva ha det.

Och jag gillar honom verkligen kortklippt. Han blir så otroligt skön att klappa med kort len päls.

Varje år genomgår han en personlighetsförändring när den långa pälsen åker av. Han blir piggare och gladare.

Han har heller inte samma behov av att bada eftersom han inte blir så varm. I kombination med en kort snabbtorkande päls minskar det risken för våteksem. Dessutom blir det betydligt lättar att upptäcka fästingar i kort klippt päls än i den djungel han annars skulle haft.

Jag brukade lämna bort honom till någon hundfrisör när jag bodde i Stockholm. Men sedan jag flyttade till Gotland har det blivit mindre utbud av hundfrisörer, och svårare att få tid. Därför köpte jag förra året en Moser Max 45 klippmaskin. Förutom orginalskäret, som ska ge 3 millimeters längd, köpte jag ett 7 millimeters dito. Men i praktiken så blir det knappt en centimeters längd med 7 millimeters-skäret. Därför är jag väldigt glad att jag inte köpte ett 9 millimeters-skär istället.

Nu kan jag klippa Alfa hur ofta jag vill. Men jag måste tänka på att pälsen ska hinna växa ut och bli varm till vintern kommer.

Empatistörning vanligt bland hundägare

129

Jag är ägare till golden retriverhannen Alfa som är 11 år. Han är min första hund och jag har inte haft någon tidigare erfarenhet av hundar. Vi har heller inte gått någon som helst hundkurs. Men jag har läst ett par allmänna böcker om hundar men lärde mig mest av ”psykologiboken” ”I huvudet på hunden”. Trots att jag är nybörjare på hunduppfostran har jag ”fostrat” en hund som är kapabel att klara sig helt på egen hand bland trafik och människor i en storstad som Stockholm, där Alfa levt sina första nio år.

Det jag under åren som hundägare reagerat på är hur empatistörda majoriteten hundägare är. Eftersom de inte alls kan känna med hunden, samt förstå och vilja tillgodose hundens intressen, anser jag att de inte skulle få ha hund. Det tidigare föreslagna hundkörkortet råder inte bot på bristande empati. Körkortet är endast till för att tillgodose krav från människor i hundens omgivning genom att ytterligare inskränka och därmed försämra livet för hunden. Hundkörkort stöds av brukshundsfascisterna i Svenska kennelklubben vilket är en organisation som pläderar för utplånandet av hundens egen initiativförmåga för att stärka hundägarnas makt över sina hundar. Hunden ska enligt brukshundsfascisterna vara människans slav och lyda hundägarnas kommandon utan minsta fördröjning. Det är det brukshundsfascisternas dressyr syftar till.

I går i Hundskolan , som är ett inslag i TV-programmet Gokväll, såg jag ett tydligt exempel på hur hundens egen initiativförmåga och hundens vilja att tillfredsställa sina egna intressen anses vara ett felaktigt beteende hos hunden.
Golden retriverhannen Nalle skulle ”korrigeras” för att han var så nyfiken på, och intresserad av, andra hundar att han använde sig av metoden att lägga sig ner när han och matte mötte andra hundar. Troligen, vilket inte framgick av programmet, hade ägaren som vana att hindra sin hund varje gång hunden försökte ta kontakt med andra hundar. Den oviljan, att tillgodose hundens behov av sociala kontakter, hade då resulterat i ett felbeteende enligt matte och Hundskolans hunddressör Barbro Börjessons sätt att se på saken. Därför gav gårdagens avsnitt av Hundskolan en uppvisning av undertryckande av hundens vilja genom plågsamma ryck i koppel.
Men hur skulle det kännas för matte och hunddressören att själva ha en snara runt halsen som någon rycker hårt i så fort man vill stanna eller gå en annan väg en den som håller i andra änden av snöret? Empati är att kunna föreställa sig hur man skulle uppleva situationer som man själv aldrig drabbats av. Har man inte förmåga till den inlevelsen är man inte lämpad att över huvud taget äga eller rå om någon annan varelse.

Hela min ”uppfostran” av Alfa har jag grundat på empati. Utifrån min föreställning av hur jag själv skulle vilja bli behandlad har jag behandlat Alfa. Från första början som hundägare ansåg jag att det är bättre att kommunicera med ord i stället för med ryck och slit i kopplet. Därför går Alfa, i stort sett, aldrig i koppel.
I stället för att skrika kommandon, som på någon jävla militärmanöver, pratar jag med Alfa i vanlig samtalston. Från första början har jag pratat mycket med Alfa precis som när man går med en vän. På så vis har Alfa fått ett allt större ordförråd och förståelse för vad jag säger. Samtalston funkar i all lägen. I stället för att rycka i ett koppel när Alfa ska ändra riktning, och framkalla obehag så som de empatistörda hundägarna gör, så talar jag med Alfa och säger, samtidigt som jag pekar: ”Nu går vi däråt.”
När vi möter andra hundar så vill Alfa precis som ”problemhunden” i Hundskolan kolla in och kanske hälsa på mötande hundar. Och den tid det tar offrar jag mycket gärna för att Alfa ska få tillgodose sitt intresse. Jag tycker det är för jävligt när människor är så missunsamma mot sina hundar att de varken ger dem tid att lukta eller hälsa på andra hundar under promenaderna. Den som har minsta lilla empati, eller för den delen kunskap om hundars psyke, vet att enbart en rask promenad, i koppel tätt vid sin ägares sida, inte är nog för att tillfredsställa hundens behov av stimulans.

I stället för att arbeta med att få hunden att bete sig ”rätt” i koppel så lär hunden att gå lös och klara av alla situationen som kan uppstå såsom trafik och möte med andra hundar och människor.
Låt gärna hunden bestämma vad den vill göra och vart ni ska gå. Det mår hunden bra av. Men det är uppenbart att många människor i vårt samhälle känner sig maktlösa och därför skaffar hund bara för att ha någon att själv får härska över och hävda sig emot. Dessa borde fråntas rätten att äga och rå om levande varelser.

P.S. Jag har inte sett mer än en drygt en handfull avsnitt av Hundskolan.I de tidigare avsnitt jag sett, före gårdagens, anser jag att hunddressör Barbro Börjesson uppträtt föredömligt och gjort ett fantastiskt bra jobb med att får ordning på faktiska problembeteenden som dessa hundar uppvisat. D.S.

Endast hasch ger mig livsglädje

122284 jointfimpar

När jag bodde i Stockholm lyssnade jag mycket på radiokanalen Vinyl 107 som spelade ”gamla godingar” Av en tillfällighet kom jag att tänka på Vinyl 107 ikväll och gick in på hemsidan och började lyssna via nätet. Efter några välbekanta låtar kände jag att något saknades. Jointarna!

Eftersom jag vanligtvis har depression och/eller ångest – i bästa fall bara som en känsla i bakhuvudet som hindrar mig från att känna lycka – så har hasch varit mitt livs glädje. När jag rökt hasch har jag kunna koppla bort olustkänslorna och leva i nuet. Jag har till och med kunnat känna lycka.

Moralister tycker att kemisk lycka inte räknas. Och det är lätt att säga om man själv inte har problem med depression och/eller ångest. Men för mig är kemisk lycka bättre än ingen lycka alls, och minst lika mentalhygieniskt viktig som andra människors drogfria lycka. Utan stunder av lycka blir inte livet värt att leva. Och jag tycker inte att livet är värt att leva.

I bästa fall tycker jag det är mig likgiltigt om jag lever eller dör. För det mesta önskar jag att jag var död. Men när jag röker hasch blir jag euforisk och levnadsglad. Men hasch är förbjudet så…
Och ja, jag har testat lyckopiller.

Ja, hur tycker de som vill göra det svårt för självmördare? Vad vill de uppnå? Är deras önskan att sådana som jag ska må jävligt dåligt hela satans pisslivet? Njuter de av att plåga mig? Eller fattar de inte hur det är att ha depression och/eller ångest? De jävlarna som styr är uppenbarligen psykopater och utmärkande för dem är stor självömkan och ingen empati.

Politikersvinen kan inte acceptera att man vill slippa leva. Vill man inte leva är man psykotisk enligt deras och psykiatrins definitioner. Och då är man inte beslutsmässig i frågan om liv eller död. Med den definitionen har jag varit psykotisk i över 20 år.

Nu undra du som läser detta hur det kan komma sig att någon som vill ta livet av sig fortfarande lever efter 20 år. Svaret är enkelt. Jag är rädd för smärta. Det är därför jag vill att politikerna ska respektera människors rätt att själva få bestämma över om de vill leva eller inte, och om så önskas bistå med lämpliga läkemedel. Med rätt medicinska preparat kan man få en värdig och smärtfri död.

Jag har gjort några självmordsförsök med felaktiga preparat. Det har inte varit kul alls. Till att börja med så dog jag inte utan hamnade på psyket och fick nya negativa livserfarenheter av det. För det andra var själva upplevelsen, när jag totalt förlorade balanssinnet och ramlade i kull och trodde att allt var en dröm fastän jag kunde känna smärtan när jag slog huvudet i väggar och golv, skrämmande obehaglig.

Det fick mig att tappa tron på överdoser. Fast fick jag tag i en rejäl dos heroin så skulle nog min problem vara över. Kraftiga mängder av morfin kan ge en så kallad andningsdepression – varför det heter så kan jag inte fatta – vilket innebär att man slutar andas. Det fina är att man inte märker det själv. Jag har själv slutat andas en gång när jag rökt mycket opium. Efter ett tag slogs jag av tanken att det var länge sedan jag andades, och tog ett andetag, eftersom jag var lycklig i opieruset. Smärtan man i vanliga fall känner när man inte andas elimineras av morfin. I Iran är just en överdos av opium en vanlig självmordsmetod.

Att ha heroin eller lämplig medicin hemma när depressionen och/eller ångesten är stark nog, för att man ska våga ta språnget in i det okända, är vad jag skulle önska. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? Skulle detta modesta krav avfärdas så kräver jag att hasch klassas som medicin och omfattas av högkostnadsskyddet. – Det skulle kunna odlas och tillverkas till mycket låg kostnad i statens regi. – Då kan jag röka en 5:a om dan och känna att livet är värt att leva. Men oavsett vad jag tycker, tänker och känner lär politikerna stå fast vid den rådande ordningen som innebär att jag ska plågas.

Bojkotta Röda Korset m.fl.

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.

Välgörenhet som suger

28

Välgörenhet istället för generell välfärd, som nyliberalister förespråkar, skulle innebära den välbärgades förtryck av den utblottade. För inte skulle väl välbärgade, som vill känna sig goda, låta de utblottade ha sin frihet och acceptera en mindre kravlista än den Göran Palm framställer i följande stycke som jag tagit ur hans bok En orättvis betraktelse.

”En tiggare bör vara ödmjuk, det är det första vi begär. Han får inte vara aggressiv, han får inte håna eller hota. Att ge honom en skärv av rädsla för represalier är inte i sin ordning; då infekteras givarens humanistiska sinnelag. En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man redan av hans uppsyn lockas till givmild medömkan. Sorg, inte vrede bör prägla de anletsdrag han har i behåll. Det är obehagligt om han förefaller helt apatisk, men hellre det än att han uppträder högljutt och pockande. Ett elegiskt leende är också önskvärt; inte minst därför är barn ofta framgångsrika som tiggare. I vissa fall kan en tiggare få demonstrera sitt lidandes art, dock inte så oblygt att betraktaren blir illamående.”

Samma underdånighet förväntar sig välgörenhetsorganisationer. De vill inte att deras biståndstagare ska kräva sin rätt. I så fall hade välgörenhetsorganisationer inte sysslat med bistånd i första hand utan med politik. Men att tro att drottning Silvia skulle börja ställa krav på en annan världsordning – där barn och deras föräldrar inte förtrycks och exploateras av västerländska storföretag – är absolut att hoppas på för mycket. Hon vill endast spela sin glansfulla hycklande roll som God.