John Pilger – Så fungerar propaganda

Publicerar här en text som jag inte själv skrivit. Den är skriven av John Pilger som är en prisbelönt journalist, filmskapare och författare. Artikel är en redigerad version av John Pilgers anförande vid Trondheim World Festival 6 September 2022. Artikeln finns även på John Pilgers hemsida. Läs hela hans biografi på hans hemsida, och följ honom på Twitter: @JohnPilger.
Översättningen är gjord av Pål Karlsson på Tankarnas trädgård, en förening i Växjö som anordnar samtalsträffar, föredrag och studiecirklar, och som driver en webbplats.
______________

Av John Pilger

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers ledande propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer glorifierade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit ödet som drabbade andra vänner till Führern.

Hon berättade för mig att de ”patriotiska budskapen” i hennes filmer inte berodde på ”order uppifrån” utan av vad hon kallade den tyska allmänhetens ”underdåniga tomrum”.

Inkluderade detta den liberala, utbildade borgarklassen? frågade jag. ”Ja, särskilt dem”, svarade hon.

Jag tänker på detta när jag tittar runt på den propaganda som nu förtär västerländska samhällen.

Naturligtvis är vi väldigt olika Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra, bättre uppkopplade.

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätten är lömsk och obeveklig, och vår förståelse filtreras efter stats- och företagsmaktens behov och lögner?

USA dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

Under min livstid har Förenta staterna störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. Landet har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. Man har släppt bomber över folket i 30 länder, de flesta fattiga och försvarslösa. Man har försökt mörda ledarna i 50 länder. Man har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

Omfattningen och skalan av detta blodbad är till stor del orapporterad, okänd; och de ansvariga fortsätter att dominera det Anglo-Amerikanska politiska livet.

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal, som bröt tystnaden.

”USA:s utrikespolitik”, sade han, ”definieras bäst enligt följande: kyss mig i arslet annars sparkar jag in ditt huvud. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturer för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de.”

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sa han följande: ”USA:s brott har varit systematiska, konstanta, onda, obarmhärtiga, men väldigt få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika en eloge. De har utövat en ganska klinisk manipulation av makt över hela världen samtidigt som de maskerat sig som en kraft för det universellt goda. Det är en lysande, till och med kvick, och högst framgångsrik hypnoshandling.”

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista människan med stor politisk vishet – det vill säga innan avvikande politik gentrifierades. Jag frågade honom om den ”hypnos” han hänvisade till var det ”undergivna tomrum” som Leni Riefenstahl beskrev.

”Det är samma sak”, svarade han. ” Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propaganda kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det undergivna tomrummet.”

I våra system av företagens demokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentligt stöd och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter 11 september sköt krigsindustrins aktiekurser i höjden. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för företaget.

Idag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas ”eviga krig”: Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla är baserade på en massa lögner.

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades av en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är – inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets bankreserver orsakar omfattande lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – och 30 sekunder åt dess svältande folk.

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. Det föreslår ”krigföring inom många områden (’multi domain warfighting’) mot jämbördiga konkurrenter beväpnade med kärnvapen”. Med andra ord kärnvapenkrig.

Det står: ”Natos utvidgning har varit en historisk framgång.”

Jag läste det i misstro.

Ett mått på denna ”historiska framgång” är kriget i Ukraina, vars nyheter oftast inte är några nyheter, utan en ensidig litania av chauvinism, snedvridning, utelämnande. Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan heltäckande propaganda.

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid gränsen.

2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som avsatte Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och tillsatte en efterträdare som amerikanerna gjorde klart var deras man.

Under de senaste åren har amerikanska ”försvarsmissiler” installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien, Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, åtföljda av falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers ”löfte” till Gorbatjov i februari 1990 att Nato aldrig skulle expandera bortom Tyskland.

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade fram 1941 och lämnade mer än 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

I december förra året föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, hånades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Detta var droppen.

Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier, en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen, de högtidliga överenskommelserna om Donbass i Minsk betydde intet.

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen – ordet han använde var ”försvaga”. USA hade fått det krig det ville ha, fört av ett av USA finansierat och beväpnat ombud och bondeoffer.

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga ”men” – utom ett.

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig mot Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

Se ett nyhetsreportage på ITV från maj 2014, av veteranreportern James Mates, som tillsammansmed civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azovbataljon (nynazistisk).

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa, som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazististkollaboratören och antisemitiska fanatikern Stephen Bandera. New York Times kallade ligisterna för ”nationalister”.

”Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick”, säger Andreiy Biletsky, grundare av Azovbataljonen, ”är att leda världens vita raser i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen.”

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda ”nyhetsövervakare” (mestadels finansierade av amerikaner och britter med regeringskoppling) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

Retuschering, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg i gängse journalistik.

På mindre än ett decennium har ett ”bra” Kina retuscherats och ersatts av ett ”dåligt” Kina: från en världens verkstad till en spirande ny Satan.

Mycket av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och ”tankesmedjor”, såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som betecknade dem som sprider kinesiskt inflytande som ”råttor, flugor, myggor och sparvar” och krävde att dessa ”skadedjur” skulle ”utrotas”.

Nyheter om Kina i väst handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. Retuscherade är de 400 amerikanska militärbaser som omger större delen av Kina, ett beväpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och sydostasien, Japan och Korea. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen riktade rakt mot Kinas industriella hjärta. En Pentagon-tjänsteman beskrev detta som en ”snara”.

Palestina har varit felrapporterat så länge jag kan minnas. För BBC finns ”det en ”konflikt” mellan ”två berättelser”. Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern är onämnbar.

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala ickefolk. Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna, med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska målriktningsofficerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som adlades för deras följsamhet och erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, till premiärminister Lloyd George: ”Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas imorgon, men de vet inte och kan inte veta.”

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i väst, lika hämmande som Covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där ”vi” är moraliska och godartade och ”de” inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotningen av den yttersta fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister fabriksmässigt är inte lösningen. Inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel, inte ett mål, precis som enfingersskrivmaskinen och linotypen.

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna gängse media. ”Kasta ut genom fönstret” är ordet som används. De utrymmen som en gång var öppna för särlingar, för journalister som gick mot strömmen, sanningssägare, har stängts.

Fallet Julian Assange är det mest chockerande. När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser åt Guardian, New York Times och andra självupptagna ”tidningar som räknas” hyllades han.

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och att Julian skulle karaktärsmördas, blev han en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom en ”högteknologisk terrorist”. Hillary Clinton frågade: ”Kan vi inte bara dröna den här killen?”

Den efterföljande kampanjen av övergrepp och förtal mot Julian Assange – FN:s rapportör om tortyr kallade det ”mobbning” – förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichyjournalister.

När ska riktiga journalister stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på internet: Consortium News, grundat av den stora reportern Robert Parry, Max Blumenthal’s Grayzone, Mint Press News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, CounterPunch, Independent Australia, Globetrotter, det arbete som utförs av Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

Och när kommer författare att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskaparna att stå upp, som de gjorde mot kalla kriget på 1940-talet? När ska satiriker stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

Efter att i 82 år ha blötts upp i det djupa bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av förra världskriget, är det då inte dags att de som ska hålla reda på vad som står på spel rakt av förklarar sig självständiga och avkodar propagandan? Det är mer brådskande är än någonsin.


Läs/lyssna även på Harold Pinters USA-kritiska nobelföreläsning från 2005 då han fick nobelpriset i litteratur.

Valrörelsen är ett apspel och en plåga

Jag skriker

ljudlöst

med sluten mun

Fan

Det gör så ont

att se deras självtillräckliga nyllen

lova det de inte tänker hålla

 

”Tillsammans”

Vilka då?

Magdalena Andersson och storfinansen?

Det är i alla fall inte tillsammans med mig

hon menar.

Hon företräder hellre de rika och mäktiga

än de fattiga och maktlösa

De senare pissar hon på

De vill ha våra röster

för att kunna klättra på våra axlar

och häva sig upp

till toppen

och samtidigt

trycka ner oss

och trampa på oss

hårt

Vi ska legitimera deras maktposition

vara alibi för deras enorma löner

deras tredagars arbetsvecka

och deras fyra månaders årliga semester

 

Fan

Det gör så ont

att inse att vi inte har något val

att vi inte har någon demokrati

Politiken är fastlåst av internationella avtal och konventioner

det har de sett till

de som nu vill väljas

till en plats vid köttgrytorna

allt är riggat

Jag skulle vilja stoppa ner dem alla

de nyllen jag nu ser uppklistrade på stan

som ingrediens i köttgrytor

Med dem skulle vi kunna föda upp andra svin

och mata hundar

Då skulle världen bli bättre

Narcissister och psykopater ska inte styra

folk och länder

Det leder aldrig till demokrati

och folkstyre

Det leder bara till tyrrani

och fascism

när de politiska makthavarna lierar sig med storfinansen/globalisterna

och låter de senare bestämma agendan

och den politiska inriktning

 

Fan

Det gör så ont

att se deras självtillräckliga nyllen

lova det de inte tänker hålla

Men många går på det

valrörelse efter valrörelse

samma bedrägeri

Ändå går folk och röstar

och legitimerar bedrägeriet

till politikernas stora glädje

 

Fan

Det gör så ont

att leva i en värld av lättlurade idioter

som inte ens förstår sitt eget bästa

som låter sig luras av politiker

och media

På tal om det:

Har ni tagit er 57:de vaccinbooster

av det säkra och effektiva vaccinet?

 

Det gör så ont

 

Fan

Det är inte lätt att vara frisk

i ett sjukt samhälle

ett samhälle utformat för manipulation och kontroll

av lättlurade idioter

styrt av narcissister och psykopater

med propagandahjälp från deras lyckliga horor

i medier, akademier och myndigheter

 

Hjälp mig bort

låt mig få slippa leva här

där demokratin är död

där därför inget hopp finns

där ingen ärlighet råder

där samveten är lösa

och moralen amputerad

JAG STÅR INTE UT

Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

”Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.

Politikerna är ett etiskt, moraliskt och demokratiskt problem som borde elimineras

Att det är allvarliga fel på våra politiker är numera helt uppenbart. Uppdrag Gransknings senaste avslöjande är bara en ny länk i en lång kedja av avslöjanden av den organiserade kriminaliteten i riksdagshuset.
Även om inte samtliga riksdagsledamöter är psykopater så har de dock alla en personlighetsstörning som gör dem direkt olämpliga att styra över andra människor och vårt land. Deras personlighet präglas av hänsynslös egoism och ondska, och total avsaknad av saknar moral och samvete samt empati eller respekt för andra människor.

Kolla in dessa två klipp och häpna över den totala avsaknaden av moral och samvete.

I Riksdagen står här den nu avslöjade kriminella bidragsfuskaren och riksdagsledamoten Helena Bouveng (M) och talar med stor emfas mot de som är skrivna på fel adresser i syfte att lura till sig bidrag av skattebetalarna, samtidigt som Helena Bouveng (M) själv är en bidragsfuskare som skrivit sig på annan ort än sin hemort i syfte att få bostad och traktamente av Riksdagen.

Avslöjade bidragsfuskande riksdagsledamoten Helena Bouveng (M) försvarar sitt kriminella snyltande i Uppdrag granskning 220608. (Kan du inte se detta klipp, gå in på Uppdrag Granskning och titta från 34 minuter in i programmet.)

Att politiker ska få undgå straff för brottslig verksamhet framgår både av Riksdagsordningen 5 kap. 7 §

Åtal eller frihetsberövande
För att talan ska få väckas mot en ledamot eller ett ingripande ska få göras i en ledamots personliga frihet krävs i vissa fall enligt 4 kap. 12 § första stycket regeringsformen riksdagens medgivande. Detta gäller även i fråga om tidigare ledamöter.
En ansökan om riksdagens medgivande ska av åklagare, eller annan som vill väcka talan, ges in till talmannen.
Om ansökan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för riksdagens prövning eller om sökanden inte har gjort troligt att han eller hon är behörig att väcka talan eller begära denna åtgärd hos en myndighet, ska talmannen avvisa ansökan. I annat fall ska talmannen anmäla den vid ett sammanträde med kammaren.”

och av Regeringsformen 4 kap. 12 §

Ledamöternas ställning
Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.
Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, ska bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Lag (2010:1408).”

Utifrån de uttalanden som talmannen Andreas Norlén (M) gjort i samband med Uppdrag Gransknings avslöjande av riksdagsledamöters bidragsfusk så är det uppenbart att han vill skydda kriminella riksdagsledamöter och inte införa några kontrollsystem eller på andra sätt minska bidragsfusket som riksdagsledamöterna ägnar sig åt.Personligen skulle jag finna stort nöje och tillfredsställelse med att få utöva långvarig och plågsam tortyr av i stort sätt samtliga riksdagsledamöter och andra politiker. De är onda hänsynslösa psykopater utan det samvete och moraliska kompass man ska kräva av sina politiska företrädare. De företräder inga andra intressen än sina egna. Dessutom är de anti-demokratiska i så måtto att de ljuger och manipulerar väljarna. Våld mot anti-demokratiska regimer har Sverige stött tidigare så varför inte nu använda våld och tortyr för att införa demokrati i Sverige?

Att politikerns själva skulle göra något för att tvinga sig själva att leva efter lagarna – på samma sätt som undersåtarna tvingas – finns uppenbarligen inte i politikernas tankevärld. De vill fortsätta leva utan de lagar och regler som begränsar andra människor och avskräcker undersåtarna från att begå kriminella handlingar. Oss undersåtar har politikerna gjort helt demokratiskt och legalt maktlösa inför den brottslighet politikerna ägnar sig åt.

Om konspirationsteorier och Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik

Med tanke på den spelfilm ”Official Secrets” som nu visas på SVT-play samt den dokumentärserie ”Historiens bästa lögner” som nu också visas på SVT-play så undrar jag när Källkritikbyrån, Patrik Oksanen och andra så kallade faktagranskare/experter ska rycka ut och anklaga dessa program för att sprida desinformation och konspirationsteorier.

Hade sanningarna, som dessa program berättar, berättas vid den tid då de var aktuella och kunde ha bidragit till demokratisk opinionsbildning, vilken kunde ha förhindrat obefogade krig och massmord, hade garanterat Källkritikbyrån, Patrik Oksanen med flera framställts som betrodda experter i våra medier och avfärdat dessa sanningar som konspirationsteorier och desinformation.

Den tanken fick mig igår att gå in på Källkritikbyråns hemsida och läsa några färska inlägg av Källkritikbyråns Åsa Larsson, inlägg som handlade om Ryssland/Ukraina-kriget. De källor som Källkritikbyrån använder är aldrig förstahandskällor utan alltid andrahandskällor, eller källor ännu längre bort från verkligheten. En av källorna är just Patrik Oksanen. En av hans senaste insatser för lögnen är en artikel i Expressen där han slog fast att Gorbatchev inte fick något löfte om att NATO inte skulle expandera österut. Vilket i sin tur fick SVT att plocka ner och ändra en uppgift om detta i en nypublicerad dokumentär, och lägga upp en redigerad version där sanning gjorts om till lögn. Fakta – förstahandsuppgifter – om detta finns nämligen. Det finns amerikanska samtalsnedteckningar från mötet mellan Gorbatchev och USAs dåvarande utrikesminister James Baker. Där säger Baker att NATO ska inte utvidgas en tum (inch) österut. Så trots att det finns en förstahandskälla – USAs samtalsnedteckning – väljer det svenska etablissemanget och Källkritikbyrån att lita på NATO-lobbyister som Patrik Oksanen hellre än att söka förstahandskällor.

Samma gäller när Åsa Larsson på Källkritikbyrån ska slå hål på de så kallade konspirationsteorierna om ”the great reset” som World Economic Forum driver. Då länkar Källkritikbyrån till en artikel i BBC när det faktiskt finns, eller rättare sagt fanns, en artikel av Ida Auken – en ung kvinnlig dansk politiker därtill en av Word Economic Forums Young Global Leader – som beskrivit den framtid som WEF arbetar för. Artikeln heter ”Here’s how life could change in my city by the year 2030” och är numera nedtagen från WEFs hemsida men finns tillgänglig via webbarkivet WayBackMachine. Artikeln publicerades också i tidskriften Forbes under rubriken ”Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better” där den fortfarande är tillgänglig.

Samma arbetsmetod – viskleken – gäller även Källkritikbyråns arbete mot så kallade konspirationsteorier om covid-19-vacciner. Där kontaktades så kallade experter som intygade att vaccinen var säkra, effektiva och godkända trots att de inte var det. Ännu idag är vaccinen inte godkända utan säljs som ”villkorat godkända”. Vilket innebär att de inte genomgått så omfattande och långvariga tester som krävs för ett godkännande. Om detta har jag gjort en rejäl genomgång på min blogg, med källhänvisningar till läkemedelsmyndigheterna.

Så vad är då en konspirationsteori och en konspirationsteoretiker?
En konspirationsteori kan vara den ocensurerade sanningen och en konspirationsteoretiker någon med civilkurage som vågar påtala obekväma icke politiskt korrekta fakta.