Som man bäddar får man ligga


När jag kände lukten av avföring tryckte jag in avtryckaren på den pistol jag hållit tryckt mot Pål Jonsons vänstra öga. Han fick inte det han bett om. Bett om genom att i handling visa sitt gigantiska förakt mot människorna i Sverige, deras framtid och deras liv. Behandlat dem som imbecilla kuvade undermänniskor. Han kom lindrigt undan. Straffet för den gigantiska förolämpning och respektlöshet han genom sin antidemokratiska maktutövning han utsatt människorna för borde varit betydligt plågsammare och långvarigare. Han borde ha dött skrikande. Men man kan inte få allt man önskar. Nu dog han snabbt, skräckslagen och tyst.

“Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Häromdagen såg jag en mor och hennes lilla barn på lekplatsen i mitt närområde. Direkt infann sig tanken: Väx upp snabbt så du hinner strida i kriget. Sannolikt kommer barnet inte att hinna bli stridsduglig innan USA dragit in Sverige i sitt planerade krig mot Ryssland. Men som tur är kommer barnet att få lida och kanske dö i kriget även om det inte hinner bli vuxet och stridande. När krigets uppmarschområde Sverige blir bombat till grus och aska av det Ryska försvaret lär ingen som stannat kvar i landet komma undan umbärande och lidande. Då sitter vi här i förhoppningsvis samma båt och har fått vad vi bett om.
Passivitet är också ett val. Vi kan välja att inte bry oss, att inte engagera oss, att passivt lita på politiker och media. Då har vi valt att överlämna makten till andra. Vi har valt att avsäga oss makten över vår framtid och våra liv. Vi har valt att hellre låta oss vilseledas än att själv göra ansträngningen att ta reda på fakta och göra egna val. Då har vi genom ombuden politiker och media valt krig och misär.
Jag har själv inga barn. Ett medvetet val gjort redan under tonåren. Valet har jag inte behövt ångra. Världen var redan då ovärdig och inhuman att leva i. Den har inte blivit bättre under åren som gått.
Hur kan någon vara så egoistisk och empatilös att de utsätter människor för att födas till den här världen idag?
Det finns miljontals föräldrar i Sverige. Vad gör de för att försäkra sig om en bra värld för sina barn att leva i? Generellt: ingenting! De är helt passiva. De bryr sig inte ett uns om sina barns liv. De ser barnen som lämplig kanonmat i kriget. Som stridande för “vårt sätt att leva” och “våra värderingar”. Vårt sätt att leva i intellektuell passivitet, inriktade på att tävla i konsumtion och status, med värdegrunden dubbelmoral och hyckleri.
Har inte du och alla ansvarslösa föräldrar tänkt på vad ni ägnar ert liv åt?
Lite sent att ändra sig nu, nu när kriget redan är planerat och beslutat. Men gläds åt att du kommer att få så som du genom din passivitet uttryckligen önskat dig: Ett helvete.

I min fantasi har jag en stor lokal med massor av våningssängar. Sängarna är av metall och består enbart av stommen, med metallnät som sängbotten. I sängarna ligger alla Sveriges demokratiföraktande politiker fjättrade i armar och ben. Ena armen är kopplad till en flaska med dropp, så att de inte ska svälta ihjäl. Avsikten är att de aldrig ska lämna sängen. De ska få föda genom dropp och göra sina behov när de de själva vill, men fjättrade i sängen. De får alltså valfriheten att förnedra sig själva och sina underliggande sänggrannar, om de själva vill. Den typ av valfrihet som de själva gillar att utsätta oss undersåtar för. Där valet inte finns, men framställs som sådant, och innebär förnedring.
Sängarna kopplas till elnätet via en timer. Var 15 minut ger timern en kort 220 volts elstöt som får politikerna att krampa och skrika.
Politikerna får ligga kvar i sina sängar intill tidens ände, med min förhoppning om att de får ett långt liv.
Åh, vilken härlig fantasi. Att låta politikerna få vad de bett om.

Moral och moralfilosofi är något ni borde ha tänkt på, för som man bäddar kan man få ligga.
Ett tips för att få lite tankar i ämnet är boken Det anständiga samhället. För en värdighetens politik av Avishai Margalit. Titeln beskriver bra vad boken handlar om. Hur ska ett anständigt samhälle – ett samhälle som inte förnedrar eller förtrycker människor – se ut.
Ett annat boktips är Epistemisk orättvisa av Miranda Fricker. Den handlar om hur vissa människor – ofta pga fördomar från de som har makt mot de som är maktlösa – misstror andra. Begreppet vittnesorättvisa handlar om att någons uppfattningar och kunskaper inte tas på det allvar och med den respekt som de är värda. Därför blir offentligheten bara en plats där vissa människor får göra sin röst hörd. Begreppet tolkningsorättvisa handlar om att de begrepp vi använder för att beskriva saker och ting systematiskt framhäver vissa saker och lägger andra i skugga. Så kan man osynliggöra människor man inte respekterar eller bryr sig om, och därför inte vill ge dem någon uppmärksamhet.

Vad som slagit mig själv under mina egna eviga funderingar är frågan: Varför ska jag bry mig om andra männsikors väl och ve när de själva inte bryr sig. Jag kan inte hitta en enda rimlig anledning mer än att jag är väldigt intresserad av politik och samhälle, och därför har svårt att inte engagera mig. Så jag gör det av egoistiska själ eller kanske av gammal vana. En vana jag haft sedan 20-årsåldern, innan jag blev den fullblodscyniker som verkligheten och motmänniskorna gjort mig till.
Men när det gäller mig själv har jag bara en enda önskan: Att få dö. Jag är så innerligt trött på lögnerna och därmed förnedringen som makthavare och medier utsätter oss alla för. Demokratin är helt avskaffad och föraktet lyser mot oss undersåtar i tv, radio och tidningar. De som inte är upplysta märker det inte, men för mig är det en plåga. Dock har jag lovat mig själv att hålla mig vid liv så länge min mor lever. Men sedan tänker jag säga adjö. Fram tills dess kommer jag fortsätta jobba på att få bort min kontraproduktiva ovana att engagera mig i politik och samhällsfrågor eftersom ni passiva inte förtjänar någons engagemang. Som ni bäddar bör ni få ligga.

Attackerna 11 september – lögn och sanning


Som jag nämnde i en tidigare bloggartikel så började jag inte intressera mig för attackerna den 11 september förrän jag läste Andreas von Bülows bok CIA och 11 september i mitten av 2021. Innan dess hade jag ingen som helst åsikt om dådet. Jag brydde mig helt enkelt inte. Men utifrån den person Andreas von Bülow är och det han skriver så tror jag numera på honom och inte på den officiella version som lögnmedia sprider.
Nu har jag ju läst den schweiziske historikern och fredsforskaren Daniele Gansers nya bok USA: The Ruthless Empire, som jag översatt och lagt upp som epub för nedladdning under titeln USA: Det hänsynslösa imperiet. Även Daniele Ganser ägnar intresse åt 11 september. Nedan publicerar jag ett urval ur hans kapilel om händelsen. För källhänvisning hänvisar jag till boken.
Vad gäller Andreas von Bülow så har jag lagt upp ett mycket intressant kapitel ur hans bok; kapitlet Säkerhetstjänsternas dolda verksamhet. Det ger en bra bakgrundskunskap till 11 september.


Ur: USA: Det hänsynslösa imperiet. Av: Daniele Ganser.

ATTACKERNA DEN 11 SEPTEMBER

2004: Den misslyckade [officiella] utredningen av Kean och Hamilton

2006 medgav Lee Hamilton för CBC News att han inte för en minut trodde att de hade fått allt rätt. Han sade att de bara hade skrivit ett första utkast till hela historien. Pressen på undersökningskommissionen hade varit så stor att det verkligen skulle vara «fantastiskt om vi fick allt rätt», erkände Hamilton, utan att specifikt ta upp den kniviga frågan om att tortera vittnen eller be om ursäkt för att kommissionen helt enkelt ignorerade kollapsen av WTC7 helt och hållet. Hamilton hade redan lett utredningen av Iran-Contra-affären och vid den tidpunkten förhindrat att CIA:s kokainsmuggling avslöjades. Tillsammans med Kean publicerade han en annan bok där han medgav att deras utredning var «dömd att misslyckas» eftersom de nekades tillgång till viktiga dokument och personer. I grund och botten innebär allt detta att det idag inte finns någon trovärdig officiell amerikansk utredning av terroristattackerna den 11 september 2001.

Totalt misslyckande för USA:s luftförsvar

Fitts fann det särskilt förvånande att amerikanska stridsflygplan inte hade genskjutit de fyra mycket långsammare passagerarplanen efter att det hade fastställts att de hade kapats av terrorister. Därför visste Fitts redan dagen för attackerna att detta var en «false flag operation», eftersom hon som någon som kände till säkerhetsprotokollen hos Federal Aviation Administration (FAA) omedelbart visste att en sådan attack inte kunde genomföras utan «hjälp inifrån».

[…]

Om flygledare förlorar kontakten med ett passagerarplan eller om ett passagerarplan avviker från sin planerade rutt, informeras militären vanligtvis omedelbart, varefter den skickar upp stridsflygplan som tar kontakt med passagerarplanet. Varför skedde inte detta den 11 september 2001?

[…]

Varför fungerade inte luftförsvaret den dagen? Den frågan är fortfarande obesvarad.

[…]

FAA ringde NEADS kl. 08.37 för att be om hjälp och förklarade: «Vi har ett problem. Vi har ett kapat flygplan på väg mot New York. Vi behöver någon som kan skicka upp några F-16-plan eller något annat för att hjälpa oss.» NEADS-officeren Jeremy Powell svarade: «Är det här en övning?» Till vilket FAA bekräftade, «Nej. Detta är inte en övning. Inte ett test.»

[…]

NORAD kunde inte förhindra att det första passagerarplanet, American Airlines flight 11, som lyfte från Boston kl. 07.59, kraschade in i det norra tornet kl. 08.46. Tydligen hade varningstiden varit för kort; NORAD informerades inte om kapningen förrän kl. 08.38, hävdar Kean-rapporten. Men NORAD fångade inte heller upp United Airlines flight 175, som träffade det södra tornet femton minuter senare. Därefter gick det ytterligare nästan fyrtio minuter innan American Airlines flight 77 träffade Pentagon kl. 9.37. Återigen fångade NORAD inte upp det avvikande flygplanet. United Airlines flight 93, som kraschade nära Shanksville, Pennsylvania, kl. 10.03, fångades inte heller upp.

[…]

Den 19 juni 2004 frågade kongressledamoten Timothy Roemer, som var medlem i 9/11 Investigative Committee, flygvapengeneralen: «Vem var ansvarig för att samordna de många krigsspel som pågick på morgonen den 11 september 2001?» General Eberhart vägrade dock att klargöra denna viktiga fråga. Hans svar var: «Ingen kommentar.»

[…]

Gång på gång ändrade både NORAD och FAA sina tidslinjer för kapningarna, vilket skapade förvirring. «FAA:s och NORAD:s representanter presenterade en version av den 11 september som inte är sann», sade Kean. «Än idag vet vi inte varför NORAD berättade det de berättade för oss … det var bara så långt ifrån sanningen.»

[…]

I Tyskland slogs överstelöjtnant Jochen Scholz av det amerikanska flygvapnets misslyckande. «Det är helt obegripligt att något kan hända i ett land som USA under nästan två timmar, utan att deras eget flygvapen ingriper», säger Scholz, som tjänstgjorde som karriärofficer i det tyska flygvapnet fram till 2000. Hans tjänstgöring inkluderade flera år som multinationell NATO-stab. NORAD har «varenda mus på sin radarskärm». Även under militärövningar är en del av flygvapnet fortfarande ansvarigt för att skydda landet, så krigsspel kan omöjligen vara orsaken till det totala luftförsvarsmisslyckandet, säger Scholz. Alla piloter deltar aldrig i en övning – några av piloterna är alltid ansvariga för att försvara landet.

Fyra flygplan som kapas under två timmar, utan att flygvapnet ingriper, det är «ofattbart, definitivt ofattbart», betonade Scholz. När en flygledare av någon anledning förlorar kontakten med ett passagerar plan, informeras flygvapnet omedelbart. Piloterna går då omedelbart upp i luften och tar kontakt med passagerarplanet. Under 2001 fungerade detta smidigt mer än sextio gånger före attackerna, sade Scholz och tillade att det också fungerade igen efter den 11 september, eftersom det är ett rutinförfarande. Det var bara på tisdagen den 11 september som något var fel. «Det kan bara vara fallet om någon störde denna mekanism», avslutade Scholz och tillade att det inte kunde ha varit Usama bin Ladin.

Miljontals kronor i vinst med säljoptioner

Dagarna före den 11 september 2001 samlade okända personer på sig säljoptioner för att satsa på kraftigt fallande aktiekurser för berörda flygbolag, banker och återförsäkrare, och tjänade på så sätt miljoner. Hur visste dessa oidentifierade personer att en terroristattack skulle inträffa den 11 september? Dessa anonyma personer hade insiderkunskap och de förväntade sig att kurserna på de aktuella aktierna skulle sjunka kraftigt. När flygplanen från American Airlines och United Airlines träffade tornen rasade aktiekurserna för dessa två flygbolag, vilket resulterade i en vinst på cirka 9 miljoner dollar för innehavarna av säljoptionerna. Även säljoptionerna på aktierna i finansinstituten Bank of America, Merrill Lynch, Citigroup och J.P. Morgan lönade sig, eftersom dessa banker hade kontor i tornen. Efter terroristattackerna sjönk deras aktiekurser och ägarna av säljoptionerna realiserade en vinst på 11 miljoner dollar. Insiders spekulerade också med säljoptioner på de Europabaserade återförsäkringsbolagen Swiss Re och Munich Re, eftersom de var de som skulle behöva betala för skadorna på tornen. Även denna spekulation gick hem och resulterade i en vinst på 11 miljoner dollar. Sammantaget var terroristattackerna en mångmiljonvinst för dessa insiders. De tjänade mer än 30 miljoner dollar, medan nästan 3 000 människor miste livet.

[…]

När dammet hade lagt sig började en del européer också titta närmare på den misstänkta handel som hade ägt rum med säljoptioner. Ernst Welteke, chef för tyska Bundesbank, talade om «nästan ovedersägliga bevis på insiderhandel.»

Marc Chesney, föreläsare vid Institute for Banking and Finance vid universitetet i Zürich, kunde bevisa dessa tvivelaktiga transaktioner genom att genomföra en detaljerad analys av aktiemarknadstransaktioner under tiden fram till den 11 september 2001. Även han slogs av den explosionsartade ökningen av köp av säljoptioner strax före den 11 september 2001. «Den statistiska studien avslöjar tydligt extremt tvivelaktiga affärer som kan ha gjorts av insiders», förklarade Chesney, en finansiell expert som publicerade sin studie i Journal of Empirical Finance. För att få definitiva bevis skulle myndigheterna i USA behöva kräva att SEC avslöjar namnen och nätverken för dem som köpte optionerna.

[…]

Chesney fann att den 10 september 2001 – dagen före terroristattackerna – handlades en rekordvolym på 1 535 kontrakt, vart och ett för 100 säljoptioner med ett lösenpris på 30 USD och en löptid i oktober 2001. Denna handelsvolym var mer än sextio gånger större än genomsnittet av den totala dagliga handelsvolymen under de tre veckor som föregick den 10 september.

[…]

I stället för att namnge de insiders som handlade med dessa säljoptioner, stoppade Kean-kommissionen in den känsliga frågan i en liten fotnot längst bak i rapporten, nämligen fotnot 130 på sidan 499. «En del ovanlig handel förekom faktiskt, men varje sådan handel visade sig ha en oskyldig förklaring», hävdade Kean-kommissionen. «Ytterligare undersökningar har dock visat att handeln inte hade något samband med 9/11«, sade kommissionen. «En enda USA-baserad institutionell investerare utan några tänkbara band till al-Qaida» köpte de flesta av säljoptionerna på American Airlines och United Airlines, sade man. Namnen på köparna borde ha listats i Kean-rapporten. Detta var inte underrättelseinformation, det var en cover-up.

De flesta optionerna hade köpts via investmentbanken Alex Brown, rapporterade tidningen Hintergrund och påpekade att Alex Browns mångårige chef, Buzzy Krongard, senare fick en hög position inom CIA. David Callahan, chefredaktör för den amerikanska tidskriften SmartCEO, lämnade in en begäran till SEC enligt Freedom of Information Act (FOIA) och krävde att de skulle lämna ut informationen om vem som hade köpt säljoptionerna. FOIA är avsedd att ge allmänheten bred tillgång till statliga myndigheters datasamlingar, med målet att främja öppenhet i demokratin. Den 23 december 2009 meddelade dock SEC Callahan att man inte kunde lämna ut dessa uppgifter eftersom de hade «förstörts».

Sprängningen av WTC7

Reportern Jane Stanley från BBC, som rapporterade direkt från New York City på dagen för attackerna, orsakade vid den tidpunkten stor förvirring i England. Den 11 september rapporterade hon om kollapsen av WTC7 i nyheterna klockan fem, med byggnaden fortfarande stående och tydligt synlig bakom henne. Jane Stanley medgav senare att det «var ett misstag» att rapportera om WTC7:s kollaps tjugo minuter för tidigt. År 2008 bad även BBC:s nyhetschef Richard Porter om ursäkt för förbiseendet. BBC hävdade att man hade fått nyheten om WTC7:s kollaps från nyhetsbyrån Reuters. Men hur kunde Reuters känna till byggnadens kollaps redan innan den inträffade?

[…]

Den 3 september 2019 publicerade den amerikanske civilingenjören Leroy Hulsey från University of Alaska Fairbanks en 114-sidig studie av kollapsen av WTC7. Denna djupgående undersökning beställdes av en grupp som heter Architects & Engineers for 9/11 Truth och dess ordförande, Richard Gage. Efter fyra års undersökning kom Hulsey-studien fram till en klar och entydig slutsats: «Brand orsakade inte kollapsen av WTC … . Kollapsen av WTC7 var en global kollaps som innebar att alla pelare i byggnaden kollapsade nästan samtidigt.» Även om termen «kontrollerad rivning« inte förekommer någonstans i rapporten, är Hulseys slutsatser entydiga och övertygande: WTC7 sprängdes i luften.

[…]

Än idag förklarar Wikipedia-sidan om WTC7 att brand var orsaken till kollapsen, trots att detta inte är sant.

Hur många människor blir vuxna?


När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en hel del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Jag har garanterat gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. Men jag blev vuxen. Jag fick empati och slutade med dessa vidriga tortyrseanser.

Nu är jag väldigt djurkär. Nu går jag omvägar runt fåglar på marken för att inte skrämma dem och få dem att i onödan flyga iväg. Jag brukar prata med dem och säga “Jag ska bara gå runt” för att minska deras oro. I somras vände jag en skalbagge som låg sprattlande hjälplöst på rygg mitt på stigen jag gick.
Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackars hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar så som mina två hundar fick göra. Efter dryga tjugo år som hundägare vill jag dock inte längre lägga 5 – 6 timmar om dagen på hundpromenader och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv. Därför avstår jag ifrån att ha hund trots min stora avsaknad av så givande sällskap.

Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen.

Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Idag, i världens sjukaste land, i tidernas sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget: I offentligheten påstår de sig vara goda förebilder men privat är de skamlösa hycklare och självupptagna egoister. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som de inte bryter emot regelbundet och helt utan skam. De goda föresatsernas praktiktiseras aldrig och avsågs heller aldrig att praktiseras av de etablissemangets godhetsevangelister som predikat föresatserna och tagit till sig godhetskredd för att predika.
I en sådan värld är de ärliga, och med samvete belastade, enbart korkade förlorare. Begränsade av sin moral förhindas de uppnå den gränslösa frihet de samvetslösa – och därav ofta framgångsrika och upphöjda – kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

Men jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är redan fullkomlig. Men jag arbetar vidare med att ta genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för – så som jag alltid gjort tidigare – göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bry sig om sådan hänsyn. Mina tidigare enskilda uppoffringar kan ändå inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag vill helt enkelt inte längre bära världen på mina axlar.

Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens de som borde vara vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?

Inflytelserika samhällsbärare tycker numera att tortyr är ok. Åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till tortyren och tortyren inte drabbar dem själva.

En EU-parlamentariker klev av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av sk växthusgaser. Hon var uppenbart totalt utan någon tanke på att hon själv och övriga EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet – varje vecka – och att mängder av dem gör det med flyg. Varför finns hos henne inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så motbjudande att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar” predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Linnéuniversitetets grunda vetenskapliga grund och grunda värdegrund


Frimuraren Andreas Önnefors fick under coronapandemin utbreda sig i vartenda media i svea rike om sitt specialområde konpirationsteorier. Att jag skriver att konspirationsteorier är hans specialområdet betyder på inget vis att han kan något om det, snarare tvärt om. Det Önnefors gjort sig känd på är att uppmana till tankeförbud och förbud att undersöka saningshalten bakom konspirationsteorier. Detta har resulterat i att etablissemangets medier inte ens vågat undersöka den påverkan som starka globala anti-demokratiska krafter ägnar sig åt bakom vår demokratiska förnissa.

Och så…

För en veckan sedan läste jag en snutt av en artikel – artikel låg bakom en betalvägg – i tidningen Journalisten. Den handlade om att rektor för medieutbildningsinstitutet FOJO – som ligger inom Linnéuniversitetet – beslutat att “verksamheten ska vila på vetenskaplig grund”. Som en följd av detta skulle nuvarande verksamhetschef Kersti Forsberg tvingas sluta. Eftersom jag inte kunde läsa hela artikeln så gick jag in på FOJOs hemsida för att hitta mer information om saken. Men där var det blankt – ingen information om detta. Däremot upptäckte jag till min överhörda förvåning att Anderas Önnefors jobbade som journalistutbildare på FOJO. Men vad i helvete, tänkte jag. Det kan ju inte vara sant! Men det var det ju.
Det ända som kan glädja mig i den bedrövelsen är att det måste vara ett riktigt nerköp för Önnefors efter att ha jobbat på Lunds universitet, senare Uppsala universitet, nu hammnat på bondvischan, på Linnéuniveristetet.

Eftersom jag fortfarande idag inte kan få ihop det där med “vetenskaplig grund” och Andreas Önnefors så komponerade jag ett mejl till Linnéuniversitetets rektor för att fråga hur han får ihop två oförenliga ting. Det mejlet följer nedan.


Hej.

Jag läste i tidningen journalisten att du bestämt att FOJOs verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Då frågar jag dig hur Andreas Önnerfors kan få arbeta i den verksamheten.
Journalistisk verksamhet ska vila på kritiskt tänkande och på sanningssökande. Det är helt på tvärs mot Önnefors inställning.
Jag citerar ur Aftonbladet [https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1BReBl/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids]
“Att bryta igenom faktaresistensen hos de som fastnat i konspirationsteoretisk overklighet, är inte lätt, enligt Andreas Önnerfors:
Vad som eventuellt kan nå fram är att försöka få förklarat till exempel varför den globala eliten skulle vilja få oss alla underkastade ett diktatoriskt världsherravälde. Där är de oss svaret skyldiga.“
Som om de globala eliterna skulle vara demokrater och underkasta sig “pöbelns” vilja och därmed inte bedriva ett maktspel, med syftet antidemokratisk politisk påverkan, bakom den demokratiska fasaden. Med Önnefors inställning anses superrika globalisters och storföretags propaganda vara rena rama sanningen.

Önnerfors har också sysslat med akademiskt fusk genom att skriva en akademisk redovisning åt sin 19 år yngre fru Tea Jahrehorn, efter att hon fått underkänt två gånger. Om detta berättar läraren på en numera bortploggad hemsida. Dock finns sidan kvar i webbarkivet WaybackMachine [http://web.archive.org/web/20181111102247/http://zbzj.info/fallet-onnerfors/] Märk väl att Jahrehorn senare var ledamot i studentkårens disciplinnämnd (sic!)[https://reg.lus.lu.se/?page=EditElect&id=1486]
Tea Jahrehorn är Önnefors kollega i deras företag Hyperhelikon [https://www.hyperhelikon.se/cv-and-portfolio]

2018 var också året då Önnefors ville tysta Alice Teodorescu [http://web.archive.org/web/20180928054620/https://stoppaaliceteodorescu.blogspot.com/2018/09/stoppa-alice-teodorescu-nan-gang.html] vilket tidning Fokus uppmärksammade [https://www.fokus.se/johans-blogg/men-teodorescu-har-ju-ratt/].

En annan person som Önnefors ville tysta, var en kollega Ann Heberlein, på samma institution som Önnefors vid tiden arbetade på. Ann Heberlein har skrivit om saken i sin bok Fallet. [https://www.bokus.com/bok/9789180020909/fallet/] Några stycken ur boken:
“Några veckor in på terminen berättade en av mina studenter att en kollega till mig hade tagit för vana att baktala mig under sina föreläsningar. Bland annat hävdade han att »Ann Heberlein är emot godhet«. Jag skrattade bort det hela, och valde att inte gräva i det. Ett visst obehag växte dock inom mig. Jag började undvika att besöka fikarummet vid sådana tider jag visste att mina kollegor drack kaffe, jag följde inte längre med ut på gemensamma luncher och stannade inte längre till för att småprata i korridoren. Jag visste ju inte vem det var som vände upp och ner på min namnskylt, vem som snokade i min post eller vem det var som baktalade mig under sina föreläsningar. Jag hade mina aningar – i färskt minne fanns ju idé- och lärdomshistorikern som kontaktat Johan Hakelius med krav på att jag skulle avpolletteras från Fokus.”
[…]
“Framför mig i kön stod en man som såg bekant ut – det var ju han, min gamla kollega från universitetet, han som kontaktat Fokus för att få mig sparkad. Under årens lopp hade vi bevistat ett antal postseminarier och någon doktorandkurs samtidigt, suttit i samma hus och druckit kaffe i samma pentry, men vänner kan jag inte påstå att vi någonsin varit. Numera såg jag honom bara flimra förbi på sociala medier. Där var han dock extremt aktiv: han lade ner mycket tid och energi på att jaga nazister, rasister, fascister, ja alla som hotade hans världsbild.
Han hade helt uppenbart utsett mig till en av sina »fiender«. Med en märklig nit läste han varenda text jag skrev, och, oavsett ämne och perspektiv avfärdade han det som »fascism«. Kvällen innan jag hamnade i samma kö som han på Circle K hade han varit särdeles frenetisk på sociala medier. Han hade postat flera inlägg som gick ut på att han drabbades av kräkreflexer när han såg mitt namn och att han kaskadspydde när han såg bilder på mig.”
[…]
“»Jag ser som min uppgift att försvara godheten som idé«, hasplade han ur sig och fortsatte, »i en kantiansk mening.« Min kollega avslöjade således att han grundligt missförstått Kant, han gjorde sig rentav skyldig till ett kategorifel. I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte »godheten« som det högsta värdet. Han argumenterar för att människan ska handla i enlighet med den goda viljan – och den goda viljan är att lyda de absoluta plikterna: du får inte döda och du får inte ljuga. I den kantianska etiken är sanningen överordnad godheten, helt enkelt för att sanningen är verifierbar – antingen så är något sant eller så är det falskt. Godheten, däremot, är godtycklig och snarare en fråga om tycke och smak.”

På Flashback har en person, med föredömliga länkar till sina källor, berättat om hur Önnefors krävt att själv få bestämma bilden av honom på Wikipedia.[https://www.flashback.org/t3002717] Önnefors har till Wikipedia framfört att: “Hur som helst anser jag att det oacceptabelt att andra återger ostrukturerade personuppgifter om mig utan att jag har något som helst inflytande på dess innehåll.”
Önnefors har själv varit inne på Wikipedia och tagit bort sådant som han inte vill stå för längre – t ex hans drev mot Alice Teodorescu. [https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Andreas_%D6nnerfors&diff=next&oldid=43847860]

Går man längre tillbaka i tiden – vilket jag tycker man ska göra eftersom Önnefors förhållande till sanning och vetenskap alltid varit skakigt – så berättar Lunds studenttidning Lundagård att [https://www.lundagard.se/2005/10/05/5566/]
“I november 1998 som Andreas Önnerfors tvingades avgå som ombudsman i Akademiska föreningen efter att han skickat ut ett e-postmeddelande
i tidningen Lundagårds namn.”

—–

Kontentan av detta kan inte vara annat än att Andreas Önnefors inte är lämpad för en verksamhet som ska vila på vetenskaplig grund. Inte heller en verksamhet som är journalistisk.
Dessutom är jag övertygad om – utan att ens ha läst Lnu:s värdegrund – att Önnefors värdegrund inte överensstämmer med Linnéuniversitetets värdegrund.

Nu önskar jag få veta hur du ser på Önnefors framtid inom den verksamhet, FOJO och Linnéuniversitet, som ska vila på vetenskaplig grund.

mvh
Magnus Berg

Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Den som söker, den finner…

Någon skrev: “Faktagranskarna själva är inte opartiska.“

Nä, verkligen inte. Här i Sverige har vi Källkritikbyrån att dras med. De har i två artiklar granskat Elsa Widding. Den ena av dem handlade om vad Elsa Widding sagt om World Economic Forum.

Källkritikbyråns metod för att komma fram till sina fakta är att ringa en så kallad expert. I det här fallet ringde de Kent Werne som har skrivit böckerna ‘Allt är en konspiration’ och ‘Konspirationsfeber’. Det Werne säger om WEF är: “Ja, World economic forum är en samling globala företagsledare och rika människor som träffas en gång per år och diskuterar världsangelägenheter.“. Därmed förstår de som är kunniga om WEF att Kent Werne är helt okunnig om WEF och hur organisationen jobbar och driver sitt arbete. Hade Källkritikbyrån varit seriös hade de kontaktat den riktiga experten på WEF och andra globalistorganisationer Jacob Nordangård. Men då hade ju svaret inte blivit enligt Källkritikbyrås agenda.

Lina Makboul, känd som journalist från Uppdrag Granskning, skriver i sin bok Revolutionens första offer att “Förstahandsuppgifter är avgörande i en reporters arbete.“. Men aldrig någonsin i de fall där Källkritikbyrån granskat och sökt fakta har de använt sig av förstahandsuppgifter. Detta får mig att tänka på vad Linas Uppdrag Granskning-kollega Nils Hansson skriver i sin bok Grävande journalistik att “Nyhetsreportern redovisar vad som sägs, oavsett om det är sant eller inte.“ samt att “Reportern misstror allt och alla på ett sätt som kan framstå som snudd på oförskämt.“. Hansson ser alltså en helt avgörande skillnad på en nyhetsreporter och en reporter. Källkritikbyrån består alltså av tre nyhetsreportrar: Åsa Larsson, Jack Werner och Linnea Jonjons.

Det enda Källkritikbyrån har att komma med i sitt “faktagranskande“ är andrahandskällor eller tredje, fjärde eller femte dito. Källkritikbyrån och de tre propagandisterna som är kopplade till den vet ingenting om någonting. De kollar aldrig upp om deras “källor“ verkligen kan sin sak och berättar sanningen.
Det de gör och kallar för journalistik och faktagranskning sker helt utan kritiskt tänkande, utan källkritik och utan undersökning. På denna lösa grund anklagar och smutskastar Källkritikbyrån de som vet bättre för att sprida konspirationsteorier.
Dessutom bygger Källkritikbyråns så kallade granskningar på att märka ord och att vantolka sina offer. Det är i högsta grad oseriöst om syftet är att få fram fakta och sanning. Uppdrag granskning brukar tvärt om ha som princip att låta sina “offer“ få framföra sina bästa argument. Källkritikbyrån gör tvärtom, de hugger på förflugna ord och ogenomtänkta formuleringar.

Det Källkritikbyrån hakar upp sig på när de hoppar på Elsa Widding är att Elsa skrivit “Att WEF sedan gammalt har på agendan att bilda en Världsregering med Klaus Schwab i ledningen är sannerligen ingen hemlighet.”.

Med lite journalistiskt grävande efter förstahandsuppgifter så är det lätt att inse att Elsa Widding har rätt i det hon säger, även om hon inte har bokstavligt rätt. Jag ska nedan ge två exempel. Dels vad WEFs självutnämnde ledare Klaus Schwab sagt offentligt, dels vad WEF-medlemmen, den danske Folketingsledamoten Ida Auken, skrivit på WEFs blogg samt i tidningen Forbes.

Nu styrka Elsa Widdings berättelse om World Economic Forum.

När WEFs ledare Klaus Schwab var på Harvard 2017 sade han nedanstående (som jag översatt från en video på Harvards hemsida från 17:48 till 20:10)

“Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Forum.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.“


I en artikel berättar den danska politikern och folketingsledamoten Ida Auken om den framtid hon och WEF vill tvinga oss alla att leva i. Texten är numera borttagen från WEFs hemsida men finns kvar som bevis på webbarkivet WayBackMachine samt på tidningen Forbes hemsida under rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.
I Forbes har artikeln dock inte fått det förtydligande [sic!] “Author's note:” som infogades flera år efter artikelns publicering på WEFs hemsida. – WEF blev väl skraja för de reaktioner artikeln mött och ville väl inte stå upp offentligt för sin sinnessjuka framtidsvision. Sedan plockade de alltså bort artikeln helt. – På båda ställena publicerades artikeln i ursprunglig form i november 2016.
Det Ida Auken och WEF drömmer om är följande framtid (som underteckand översatt till svenska):

“Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad – eller ska jag säga “vår stad”? Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder.
Det kanske verkar konstigt för dig, men det är helt logiskt för oss i den här staden. Allt som du ansåg vara en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har tillgång till transporter, boende, mat och alla de saker vi behöver i vårt dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det slutade med att det inte var meningsfullt för oss att äga mycket.
Först blev kommunikationen digitaliserad och gratis för alla. När sedan ren energi blev gratis började saker och ting röra sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i pris. Det var inte längre meningsfullt för oss att äga bilar, eftersom vi kunde ringa ett förarlöst fordon eller en flygande bil för längre resor inom några minuter. Vi började transportera oss själva på ett mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafiken blev enklare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappt tro att vi accepterade trängsel och trafikstockningar, för att inte tala om luftföroreningarna från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
Ibland använder jag min cykel när jag åker för att träffa några av mina vänner. Jag njuter av motionen och av att åka. Det får liksom själen att följa med på resan. Det är lustigt hur vissa saker aldrig verkar förlora sin spänning: promenader, cykling, matlagning, teckning och växtodling. Det är helt logiskt och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur ett nära förhållande till naturen.
I vår stad betalar vi ingen hyra, eftersom någon annan använder vårt fria utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för affärsmöten när jag inte är där.
Då och då väljer jag att laga mat till mig själv. Det är enkelt – den nödvändiga köksutrustningen levereras till min dörr inom några minuter. Sedan transporterna blev gratis har vi slutat att ha alla dessa saker inplacerade i vårt hem. Varför ska vi ha en pastamaskin och en crêpebryggare i våra skåp? Vi kan bara beställa dem när vi behöver dem.
Detta underlättade också genombrottet för den cirkulära ekonomin. När produkter omvandlas till tjänster har ingen ett intresse av saker med kort livslängd. Allt är utformat med tanke på hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet. Materialen flödar snabbare i vår ekonomi och kan ganska enkelt omvandlas till nya produkter. Miljöproblemen verkar långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle våga röra de skyddade naturområdena eftersom de utgör ett sådant värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönområden och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande inte varför vi tidigare fyllde alla lediga platser i staden med betong.
Shopping? Jag kan inte riktigt komma ihåg vad det är. För de flesta av oss har det förvandlats till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det är roligt och ibland vill jag bara att algoritmen ska göra det åt mig. Den känner till min smak bättre än vad jag gör vid det här laget.
När AI och robotar tog över så mycket av vårt arbete hade vi plötsligt tid att äta gott, sova gott och umgås med andra människor. Begreppet rusningstid har ingen mening längre, eftersom det arbete vi utför kan göras när som helst. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det arbete längre. Det är mer som tanketid, skapandetid och utvecklingstid.
Under en tid blev allting underhållning och folk ville inte bry sig om svåra frågor. Det var först i sista minuten som vi kom på hur vi skulle kunna använda all denna nya teknik för bättre syften än att bara döda tiden.
Min största oro gäller alla de människor som inte bor i vår stad. De som vi förlorade på vägen. De som bestämde sig för att det blev för mycket, all denna teknik. De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det politiska systemet och vände sig mot det. De lever andra slags liv utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen. Andra har bara stannat kvar i tomma och övergivna hus i små 1800-talsbyar.
Då och då blir jag irriterad över att jag inte har något riktigt privatliv. Ingenstans kan jag gå utan att bli registrerad. Jag vet att allt jag gör, tänker och drömmer om någonstans är registrerat. Jag hoppas bara att ingen kommer att använda det mot mig.
På det hela taget är det ett bra liv. Mycket bättre än den väg vi var på, där det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade alla dessa fruktansvärda saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, helt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet. Vi förlorade alldeles för många människor innan vi insåg att vi kunde göra saker och ting annorlunda.“

Läs också Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata som berättar om hur WEF – genom sin lobbying för Boston Consulting Group, som blivit WEFs strategiska partner – orsakade skandalerna vid Nya Karolinska.

Ännu mer information om WEF ambitioner och påverkansmetoder finns att läsa på World Economic Forums hemsida för de som är intresserade.

Är inte detta – WEFs agenda och politiska nätverk och inflytande – något som vi borde upplysas om istället för att Källkritikbyrån och etablissemangets medier avfärdar det som en “konspirationsteori“ och smutskastar budbäraren?