Lita aldrig på Socialdemokraterna

Glömskan är Socialdemokraternas bäste vän. Det märks inte minst i bloggosfären där många kritiserar den sittande regeringens politik och drömmer om att åter få se Socialdemokraterna styra. Inte ens Mona Sahlin och hennes bandhundar bland de intellektuellt livegna sossebloggarna tycks komma ihåg Socialdemokraternas förda politik. Den politik som faktiskt fördes av sosseregeringen och som gjorde att inkomstklyftorna nådde sin dittills största nivå i modern tid år 2005. För att sedan slå nytt rekord 2006. En av de livegna,Bengt Silverstrand, har till och med mage att skriva om ”en socialdemokrati som träget ägnar sig åt sin huvuduppgift nämligen att bekämpa orättvisor och främja jämlikheten”. Detta gör han i en kommentar på husbonden Mona Sahlins anklagelser mot Fredrik Reinfeldt i DN nyligen. Mona Sahlin anklagar i DN Reinfeldt för att ha svikit sina vallöften: ”Han leder en regering som konsekvent och medvetet försöker vilseleda sina väljare.” Att Mona Sahlin kastar sten i glashus med sin uppenbara dubbelmoral tycks inte lägga hemsko på hennes angrepp. Båda använder lögnen för att ge sken av att det finns skillnaden mellan borgerligheten och det egna partiet. Med sin uppenbara avsikt att ljuga och vilseleda har varken Sahlin eller Silverstrand någon anledning till att klaga på politikerförakt. Det är sådana som Sahlin eller Silverstrand som föder och göder det.
För övrigt slängde Bengt Silverstrand omgående på luren, en gång för några år sedan, när han hade haft en debattartikel i DN och jag ringde till honom och ville diskutera hans negativa attityd till missbrukare. Eftersom jag tycker det är helt oacceptabelt att agera på det viset ringde jag upp igen och då hotade han mig med polis. Så kan det gå när medborgare vill komma i kontakt med de så kallat folkvalda.

Under Socialdemokraternas styre har lönernas andel av BNP stadigt minskat och är nu den lägsta på 60 år. I industrin är lönernas andel av produktionsresultatet nere på 1910-talets nivå. Den del som löntagarna har förlorat har hamnat i aktieägarnas fickor.
Vinsternas andel av BNP har från 22 procent av förädlingsvärdet 1980 stigit till dagens 38 procent. Den omfördelningen räknade några bankekonomer på för några år sedan och kom fram till att hushållen i allmänhet förlorat omkring en tusenlapp i köpkraft sedan början av 70-talet.
Eftersom vinsternas andel av BNP har ökat och lönerna minskat har beskattningsunderlaget också minskat. Den effektiva bolagsskatten i Sverige är endast 12 procent. Bara Hong Kong och Singapore ligger på en lägre nivå enligt en kanadensisk studie.

Arbetarrörelsen gjorde 90-talet till ett förödande decennium för folkflertalet p.g.a. Socialdemokraternas skattereform, LO-kollektivets urusla löneavtal och rekordhöga hyreshöjningar.
Den offentliga sektorn och därmed den gemensamma välfärden drabbades av ödesdigra nedskärningar till följd av att statskassan gick miste om de 190 miljarder per år som Socialdemokraterna, genom skattereformen, omfördelat till de högavlönade. En liten läcker, egenhändigt framkallad, ekonomisk kris för att motivera nedskärningar som främst drabbar fattiga.

I början av 90-talet avvecklades beredskapsjobben och ersattes av arbetsmarknadsåtgärder där ersättningen var helt knuten till de försämrade a-kassereglerna och lägsta aktivitetsstödet.
Sedan 2001 har kvalificeringsreglerna för a-kassa förändrats och kraven på de arbetslösa ständigt ökat. Nu finns en bortre parentes där a-kassan upphör och den fortsatt arbetslöses enda utväg blir socialbidrag. enligt så kallat existensminimum. Däremot har inga försämringar av statsråd och riksdagsledamöters inkomstgarantier genomförts.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. /…/ Hel inkomstgaranti kan den få som varit ledamot i minst 12 år. Garantin är då 66 procent av det arvode och eventuella tilläggsarvoden som betalas när ledamoten avgår. Men första året är garantin alltid 80 procent.

Man förstå att åtskilliga är redo att sälja sin själ, sin röv och sitt kön för att komma i åtnjutande av sådana förmåner. För demokratin är denna prostitution förödande.
För några år sedan ringde jag till Socialdemokratiska riksdagsledamoten Pär-Axel Sahlberg för att föreslå likabehandling av vanliga arbetslösa och f.d. riksdagsledamöter. Man tycker att de lagar och regler politiker anser lämpliga för undersåtarna även borde vara lämpliga för dem själva. Men jag tror inte den tanken föll i god jord. 😉

Trots långvarigt Socialdemokratiskt styre så lever närmare en tiondel av Sveriges befolkning i fattigdom enligt EU:s statistikorgan Eurostat. Det är lägst andel inom EU men flerdubbelt fler än hur det var i Sverige 1990.

1997 infördes möjlighet för socialtjänsten att kräva motprestation för att bevilja socialbidrag. Socialbidrag är, som de flesta inte tycks veta, hyra + 3200 kronor som ska täcka _allt_ övrigt. De som gnäller på lata socialbidragstagare ombedes testa att leva ett halvår på den ekonomiska nivå. Tills de skaffat den erfarenheten ska de hålla käft.

Att införa den ofrihet som skräcken för att tvingas leva på socialbidrag innebär är en metod avsedd att disciplinera de med lyckan att ha en anställning. Och det har blivit mindre protester och tystare på arbetsplatserna. I kombination med sämre anställningstrygghet och utbrett användande av timmanställningar har Socialdemokraterna och LO lyckat trycka ner Sveriges arbetarklass i skorna och framkalla en mentala ohälsa som ligger i världstopp.

Glöm heller inte pensionsreformen som kommer att göra arbetarklassen till framtida fattigpensionärer. Den genomförde den dåvarande socialdemokratiska partiledning, ihop med de borgerliga, trots massivt motstånd från partimedlemmarna. Den suveräne författaren och tillika socialdemokraten Sven Lindqvist har skrivet en utförlig redogörelse för hur partiledningen åsidosatte interndemokratin för att göra sina väljare till fattigpensionärer. Artikeln publicerades även i Ordfront Magasin nummer 5 2000 och Sven Lindqvists utmärkta essäsamling Framtidslandet. Citat ur artikeln:

– Stämmer det att 95 procent av svaren [från samråd nummer 3 av 3 i ordningen] är kritiska till innehållet i fempartiuppgörelsen? frågade LO-tidningen 24/1 1997.

– Diskussionssvar går inte att procentberäkna, svarade socialförsäkringsminister Maj-Inger Klingvall.

 

Därför alla lögnaktiga Socialdemokratiska politiker och wannabees: Sluta sprid era lögner och granska er egen politik.

Så länge Socialdemokraterna för en politik helt enligt den nyliberala linje som förespråkas av det EU, som Socialdemokraterna och LO lurade in Sverige i med falska löften, kan inte vi som vill ha ett människovärdigt, solidariskt samhälle utan fattigdom och klassklyftor tro att något blir bättre med en Socialdemokratisk regering än med den nuvarande öppet borgerliga.

Välgörenhet som suger

28

Välgörenhet istället för generell välfärd, som nyliberalister förespråkar, skulle innebära den välbärgades förtryck av den utblottade. För inte skulle väl välbärgade, som vill känna sig goda, låta de utblottade ha sin frihet och acceptera en mindre kravlista än den Göran Palm framställer i följande stycke som jag tagit ur hans bok En orättvis betraktelse.

”En tiggare bör vara ödmjuk, det är det första vi begär. Han får inte vara aggressiv, han får inte håna eller hota. Att ge honom en skärv av rädsla för represalier är inte i sin ordning; då infekteras givarens humanistiska sinnelag. En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man redan av hans uppsyn lockas till givmild medömkan. Sorg, inte vrede bör prägla de anletsdrag han har i behåll. Det är obehagligt om han förefaller helt apatisk, men hellre det än att han uppträder högljutt och pockande. Ett elegiskt leende är också önskvärt; inte minst därför är barn ofta framgångsrika som tiggare. I vissa fall kan en tiggare få demonstrera sitt lidandes art, dock inte så oblygt att betraktaren blir illamående.”

Samma underdånighet förväntar sig välgörenhetsorganisationer. De vill inte att deras biståndstagare ska kräva sin rätt. I så fall hade välgörenhetsorganisationer inte sysslat med bistånd i första hand utan med politik. Men att tro att drottning Silvia skulle börja ställa krav på en annan världsordning – där barn och deras föräldrar inte förtrycks och exploateras av västerländska storföretag – är absolut att hoppas på för mycket. Hon vill endast spela sin glansfulla hycklande roll som God.