Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda

I boken Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö granskar två forskare Jenny Andersson och Erik Westholm – med professors titel vid Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet – två olika forskningsprojekt finansierade med bl a statliga medel. Det som granskas är hur vetenskapliga dessa forskningsprojekt är. Vilar forskningsresultaten på objektiv vetenskaplig grund eller är det ren propaganda? Ett av forskningsprojekten som granskats är skogsforskningsprojektet ’Future Forests’.

Nedan är godbitar ur boken, väl värda att läsa för att förstå att forskningen och dess roll i vårt samhälle. Många gånger handlar forskning inte om objektiv vetenskap utan om ren propaganda. Så lita inte blint på experterna/forskarna, kolla vem som finansierar deras forskning eller betalar deras lön.

— Nedan ur: ’Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö’ —

Var Future Forests en back-casting studie eller inte? I en sådan studie ställer man upp ett önskat mål att nå och forskningsfrågorna handlar om hur man kan nå målen.

Vår studie visar hur institutionella system kan sträva efter att bevara sin ställning genom att exkludera kunskap som inte passar in i deras rationalitet eller intressesfär.

Den framtidsbild som kom ut ur programmet hade till stor del definierats i förväg i en förhandlad samverkan mellan universitet, industri och stat. Den utvalda framtidsbilden styrde i sin tur formuleringen av utlysningen, urvalet av forskare och forskningsfrågor, kommunikationen inom forskningsprogrammet och senare med omvärlden. Forskningsprogrammet kan beskrivas som en successiv sortering där vissa finansiärer kunde definiera vad som är relevant och skapa ett slags konsensus kring det.

En av de tematiska arbetsgrupperna publicerade en vetenskaplig artikel i högprestigetidskriften Nature, med forskningsresultat som pekade på att skogar med en variation av trädslag genererar mer ekosystemtjänster och samtidigt mer biomassa än monokulturer med bara ett trädslag. Detta budskap stod i konflikt med den linje som styrelsen ville driva inom programmet (dvs. i huvudsak monokultur). En av författarna fick lämna programmet på grund av detta. På följande sätt uttrycktes det i en av våra intervjuer i programstyrelsen: ”[…] vissa saker har kört i diket lite grann. Det var en uppsats […] jag tycker de gick vilse rejält […] jm försvann ur programmet på grund av det.”

När programchefen skulle avgå efter ca två år så var det inte helt enkelt för man sökte någon som kunde uppfylla de muntliga löftena till finansiärerna, dvs. sådant som inte stod i programplanen.

När programmet gick in i en andra fas 2012 så var det uttalat att man valde forskare som skulle ”tala samma språk” dvs. kunna bidra till syntes/konsensus.

Så kom berättelsen om skogens framtid att utformas vid sidan av traditionell vetenskaplig bedömning och skogsindustrins specifika förväntningar på framtiden kunde ta form och sedan förankras i ett offentligt finansierat forskningsprogram vid universiteten och på så vis få den tyngd som skulle användas till olika former av lobbying, i första hand mot staten och den nationella skogspolitiken. De gradvisa förändringarna, vad som finansierades och vad som inte finansierades, vem som fick vara med i andra etappen osv, fungerade som sätt att kontrollera skogsdiskussionen och bereda väg för slutsatserna.

Resultaten från Future Forests kunde sedan användas av skogsindustrin i annonskampanjer och tv-reklam med den vetenskapliga legitimitet forskningsprogrammet hade skapat.

Forskningsprogrammet rymmer skilda processer som ger olika slags kunskap och legitimitet. Men det är finansiären som har makt att bestämma vilken forskning som ska kommuniceras vidare och bli det ”politiska” budskapet från programmet.

Vi understryker det därför att några forskare som var med i programmet reagerat på våra slutsatser genom att insistera på att ingen aktivt styrt deras forskning. Men slutsatsen här är att ibland behöver mäktiga aktörer inte aktivt ingripa i forskning eller forskningsresultat, utan inflytande över forskningen kan vara mera subtilt och exempelvis handla om vilka frågor som prioriteras över andra, vem som får vara med och inte, och vilka resultat som lyfts framför andra.

Under 2017, efter programmets avslutning, skrev förre programchefen i Future Forests under sex debattartiklar bara i SvD med budskapet att vi borde odla skog mer intensivt i Sverige med hänsyn till klimatfrågan.198 Därmed hade också Future Forests och skogsfakulteten vid Sveriges Lantbruksuniversitet uppfyllt de löften till finansiärerna som gavs i samband med att forskningsprogrammet tog form och blev ett Mistraprogram.

I den här typen av samverkansinriktad forskning överförs ideal från industriteknisk forskning till samhällsvetenskap och humaniora. Det som då kan hända är att forskarna förlorar sin självständiga utsiktspunkt och blir politikproducenter. Forsk­ningen blir invävd i dagens agendor och delaktig i att skapa konsensus och legitimitet kring vissa beskrivningar av framtidsutmaningar. Avvikande röster tonar bort och alternativ till dagens dominerande synsätt går förlorade. Det här är särskilt problematiskt när det sker i stora tvärvetenskapliga program med kraft att påverka beslutsfattare. Programmen kan i värsta fall bli ett slags megafoner för förutbestämda idéer, präglade av vissa intressen. Det kan t. ex. röra demokrativärden eller avvägningar mellan motstående intressen: exploatering mot bevarande, miljövärden mot produktionsvärden. Genom att de kallas framtidsstudier får de också ett särskilt genomslag. Det som går förlorat är kunskap om alternativa framtider, andra synsätt än dagens, möjligheten att förändra samhället bortom dagens intressenter och idéer.

För att en framtidsbild ska bli dominerande krävs det ofta makt, antingen offentlig makt i form av lagstiftning eller policyer, eller makt som i någon mening bygger på finansiella resurser, exempelvis lobbying, sponsring av forskning eller förmåga att på annat sätt påverka forskningsresultat eller deras spridning.

Ignorans är ett begrepp inom den kritiskt sinnade sts-forsk­ningen för processer i samhället som kännetecknas av icke-lärande eller okunskap snarare än av verkligt lärande. Veten­skapshistoriker har länge påpekat att det är en social process som bestämmer vad som blir accepterat som vetande och kunskap. Vad som betraktas som fakta, nyttigt eller relevant, ändrar sig över tid.

Inom den s. k. agnotologin har Linsey McGoey beskrivit hur ekonomer under den senare delen av 1900-talet nästan helt övergav forskning om ojämlikhets­effekter av olika ekonomiska processer. Istället började de fokusera på snävt idealiserade modeller som sades leda till optimala utfall, även när dessa empiriskt visade sig stämma dåligt med verkligheten och trots helt centrala inomvetenskapliga diskussioner om detta över tid. Ett annat exempel på produktion av ignorans eller irrelevans är när McGoey och William Davies visat hur de prediktionsmodeller som medverkade till att skapa finanskrisen 2008 inte alls övergavs efter krisen.

Sociologen Steve Rayner hävdar att det finns ett antal strategier för att hantera vad han kallar uncomfortable knowledge. Obekväm kunskap är kunskap som ifrågasätter centrala samhällsmål, stora strukturer, viktiga kapitalintressen eller former av konsensusarrangemang. Strategier för att på olika sätt hantera obekväm kunskap kan inkludera förnekelse, avfärdande, avledande av uppmärksamhet och förskjutning. Att förneka handlar om att beslutsfattare i det offentliga eller i närings­livet inte bryr sig om relevant kunskap utan föredrar att hålla sig till förlegade resultat etc. Att avfärda fordrar som regel aktiv mobilisering av annan kunskap som visar varför viss kunskap inte är relevant. Att avleda uppmärksamheten kan handla om att möta obekväma former av kunskap genom att initiera annan viktig eller mer sensationell kunskap som då tar större plats. Att förskjuta kunskap, slutligen, handlar om att använda forskningsresultat för att beskriva ett annat problem än dem som de utformades för att hantera.

Det är viktigt att förstå hur framtidsstudiemetodik och scenarioanalys används, antingen för att beskriva ett flertal möjliga utvecklingsvägar eller för att aktivt lyfta fram ett dominerande scenario och sedan orientera forskningsprocessen kring denna. Om scenarierna inte används för att faktiskt skapa mångfald har de inte en kunskapsskapande funktion, utan en legitimerande.

Ignorans är när kunskap på olika sätt osynliggörs av den som bestämmer vad som är relevant. Normalisering är när sådant som är uppenbart orimligt inför framtiden görs till något normalt. Förlängning av nuet är när aktörer i dagens samhälle arbetar för att vidmakthålla sina intressen även då de är orimliga i ett större sammanhang eller i ett längre framtidsperspektiv.

Betydelsen av att värdera olika utvecklingsvägar och deras effekter på samhällsorganisationen, hur de påverkar levnadsvillkoren för olika grupper och på olika platser har med tiden fallit bort också från framtidsstudierna. I många stora forskningsplattformar och utvecklingsprojekt är istället strävan efter konsensus ett centralt mål. Man tänker sig att om man bara kan få alla aktörer att dra åt samma håll så kommer handlingskraft att uppstå genom att man inte spiller kraft på att diskutera konflikter eller skiljaktigheter. Men när alternativa vägar till framtiden inte är synliga så framstår ”business as usual” som den enda vägen och resultatet är därför en skenbar avpolitisering; det finns bara en väg framåt. Det syns inte att en förlängning av nuet också är ett politiskt val. Det är ett problem att i dessa framtidsstudier ägnas så liten uppmärksamhet åt vilken kunskap som kommer in i processen och vem som sorterar och värderar den kunskap som används. De som deltar har ofta en egen stark uppfattning om hur framtiden bör bli eller representerar specifika intressen. Så dessa framsynsprocesser kan bära på dolda agendor. Ibland är det ren lobbyism, att projektet redan från början har en föresats att driva en tes om någon framtid som samhället borde anpassas till. När staten är medfinansiär till sådan forskning blir resultatet statsfinansierad lobbyism riktad mot staten.