Linux och hans husse har haft den stora glädjen att få vara en dryg månad i Stockholm den här sommaren. Det var en kick för oss båda. Husse blev glad av den positiva och öppna atmosfären.
Det blev mindre gnäll över att Linux sprang lös, denna månad Stockholm, än vad det blev under den första veckan då vi var tillbaka på Gotland. Ändå träffade vi på tusenfalt mer människor och hundrafalt mer hundar under tiden i Stockholm än vi gjorde första veckan tillbaka på Gotland.
Det var så lite gnäll över Linux, under månaden Stockholm, att det nästan går att räkna på händernas fingrar. Uppenbarligen råder i Stockholm en betydligt större tolerans för hundar bland hundägare och icke hundägare än vad det finns i övriga Sverige. Här på Gotland är det ju inte bara bofasta som klagar utan folk med allehanda dialekter. Fuck you, tycker jag.
Linux lycka i Stockholm bestod i att han träffade hundratals hundar. Han sprang fram till nästan alla vi mötte. Det tyckte husse var jobbigt. Men husse är lydig och underkastar sig Linux vilja precis som det ska vara. Nästan alla hundar Linux hälsade på var sociala och glada. Men en labrador var sur som fan och bet Linux i örat. Men av det lärde Linux ingenting; Han fortsatte springa fram och hälsa på alla. Och vid de få andra tillfällen någon var sur sprang Linux glatt därifrån. Linux vill absolut inte bråka. Därför är husse och Linux så in i helvete sura på alla gnälliga idioter som inte förmår glädjas åt fria glada hundar. Bl a därför saknar vi Stockholm. Vi vill ju bara få gå omkring utan att hela tiden bemötas av detta enerverande småsinta gnäll. Är världen verkligen så perfekt att det inte finns något väsentligare att gnälla på än en lösgående golden retriever?
