Har man gett någon allt – sin tid, sina pengar, sin bekvämlighet, försakat sina behov, intressen och nöjen, utstått smärta och kyla, utan baktankar eller tankar på framtida kompensation, och som syfte bara haft den andres glädje och lycka, och glatt sig åt detta – då har man älskat.
Idag är det ett år sedan Linux dog av anemi. Han skulle ha fyllt sju år den sjätte februari 2019. Jag saknar honom hela tiden. Men jag känner ändå glädje över att hans knappa sju levnadsår blev väldigt bra år. Vi var ute fem till sex timmar varje dag. Det brukade bli ungefär tre timmar på förmiddagen, två på eftermiddagen och en timmes kvällspromenad. Linux fick ofta bestämma vart vi skulle gå. Han gillade att gräva efter råttor och då fick jag snällt sitta och vänta medan han höll på, även om det var snö och kallt. Han gillade också att hälsa på alla andra hundar. Och det kunde han göra eftersom han alltid gick lös. Ofta fick jag skäll för det av korkade olämpliga hundägare som inte lät sina hundar hälsa och bekanta sig med andra hundar. Men det var smällar jag fick ta hellre än dåligt samvete för att Linux inte fick tillgodose sina sociala intressen och behov.
Av de två golden retrievrar jag haft har jag lärt mig att hundar är mycket mycket klokare än de flesta hundägare någonsin förstår eller är själva. Får hundar bara möjlighet att göra egna erfarenheter och egna beslut så lär de sig så otroligt mycket både socialt och praktiskt. Men i vårt inskränkta samhälle, byggt och utformat av och för trångsynta idioter, ges inte hundar laglig möjlighet att bete sig naturligt, trots att djurskyddslagen föreskriver det. Civil olydnad är det enda sättet att tillgodose hundars intressen och möjlighet till bra och utvecklande liv. Och det har jag kämpat med i över tjugo år tid. Trots att jag nu inte kommer att skaffa någon mer hund – jag har gått och frusit så att jag de sista åren hade kronisk värk i benen. Den värken har nu avtagit men höfter och knän är slitna – kommer jag att fortsätta verka för hundarnas rätt i samhället.
Tänkte avsluta med att citera ur två kloka författares böcker – två författare som är äkta djuvänner. De ena är Sue Donaldson och hennes bok Zoopolis. Den andre är Per Jensen och hans bok Den missförstådda hunden. Har du själv hund? Läs och lär, för att göra din hunds liv bra!
We have a responsibility to try to understand what animals are able to communicate to us about their needs and preferences, and to facilitate their realization of their own life projects.
In the life of a dog companion, wouldn’t questions about what you eat, and how you spend the most active part of your day, in fact be of enormous importance?
If the only way a dog gets treats, play time, or affection from others is by performing tasks to please them, this is blackmail not education. Many working animals are denied any real down time in which they run free, or socialize with others, or simply explore and experience their world.
First we must recognize that animals are trying to communicate, then we need to observe carefully to interpret individual repertoires, and finally we need to respond appropriately—confirming for the animal that attempts to communicate with us are not a wasted effort. Over time—through a collaborative process of recognition and response—knowledge, trust, and expectation increase and repertoires expand. This is a classic instance of dependent agency. If we start from the premise that animals lack agency, and so do not attend to their signals, this belief becomes self-fulfilling as animals give up their attempts. However, the more that agency is expected and enabled, the greater the resulting capacity to express their subjective good.
Recognizing domesticated animals as citizens implies that a similar approach is appropriate—that is, that we attend to basic socialization when they are young, but do not see them as subject to lifelong moulding. Acceptable paternalism allows for a limited period in which adults socialize the young, but it would be pernicious paternalism (indeed domination) to turn this into a lifelong relationship of moulder–moulded. And yet many people seem to view domesticated animals as permanent children in this sense, subjecting them to continuous efforts at moulding well past the age when they achieve adulthood.
The fact that socialization of domesticated animals by humans is so often harsh and coercive is a comment, not on the capacities of animals, but on the ignorance, impatience, and disrespect of humans.
It becomes much harder to cling to ideas about the dangers of dogs in public spaces when you regularly witness the opposite.
North Americans who travel in Europe, especially France, are often struck by the presence of dogs in public spaces. Dogs travel on the buses and trains. They accompany their humans to movie theatres, shops, and restaurants. In North America, this sort of integration of animals in public spaces is strictly limited by a range of by-laws justified primarily on grounds of public health and safety. Now, if you’ve never travelled to France, you might unthinkingly accept the standard justifications for this exclusion of animals. You might believe that if dogs were integrated into public spaces there would be epidemics of disease and injury. But then you travel to France and see the dogs everywhere, and you see that civilization hasn’t collapsed, and you are forced to reconsider the highly restrictive treatment of animals back home. Notice, in this scenario, that the change in attitude is not the result of human advocacy. It is not necessary for the North American to have a conversation with a French citizen about the integration of dogs in their society. The dogs themselves, by their presence, are agents of change. They are not deliberate agents. But they are agents—leading their lives, doing the things they do—and because this agency is exercised in the public realm it serves as a catalyst for political deliberation.
We restrain/confine domesticated animals with muzzles, leashes, chains, cages, and pens. We also violate the requirement to provide sufficient positive mobility, and we do so in ways that are both intentionally discriminatory (animals don’t belong here, they need to be kept in their subordinate place), and unintentional (we just didn’t consider their interests when designing access to public space). All of this is done as a matter of course, with no sense that such extraordinary restrictions call for extraordinary justification. We have general proscriptions (e.g., ‘all dogs must be leashed’, ‘no pets allowed’, ‘no chickens within city limits’) restricting the free movement of animals, without any consideration of the capacity of individual animals to safely negotiate a range of human–animal environments without restraint, or the impact of these restrictions on either the flourishing of animals or their standing as members of a shared community.
As in the case of humans, animals need sufficient mobility, not unlimited mobility. This need may be adequately met with large fenced ranges and pastures, and parks. And mobility restrictions are also justifiable on the grounds of protecting domesticated animals from predators, from highways, or from other dangers, and on the basis of protecting people from animals. Some forms of confinement and restraint can be justified as paternalistic developmental measures (e.g., to socialize a dog so that he will be able, in time, to exercise responsible adult agency). They can be justified for adult dogs who have not learned to be street smart, or to resist chasing squirrels, or jumping up on people. In other words, dogs vary greatly in terms of their ability to negotiate the reciprocal boundaries of social life. Some will need more restraint than others, either to protect them or to protect others. The point is that, as citizens, animals would be presumed to have the skills for negotiating social life, a right to be taught those skills, and an opportunity to appeal arbitrary restrictions on their freedom of movement. No doubt there would still be many justifiable restrictions on animals’ movement, but these would always have a provisional status—open to appeal, negotiation, and ongoing evolution.
Our friend Christine is a great walker, and she and her (late) dog companion Julius spent hours on their daily outings. Christine was always of the view that these walks were for Julius, that they constituted his special time of the day, and that as much as possible she should defer to his wishes about what route to walk, how long to walk, whether to play along the way, whether to swim in the river, and so on. Julius usually walked off leash, and simply led the way.
In virtue of the causal role that humans have played in bringing these animals into human society, in breeding them to be adapted to human society, and in closing off alternatives, we must accept that domesticated animals are now members of our society. They belong here, and must be seen as co-members of a shared human–animal political community.
Even when they live amongst humans who love their companions and have good intentions, sheer ignorance often results in animals’ needs for exercise and companionship going unmet.
Even when they live amongst humans who love their companions and have good intentions, sheer ignorance often results in animals’ needs for exercise and companionship going unmet.
In our view, the result of domestication is that animals are now appropriately seen as members of our society, where membership entails rights of residency (this is their home, they belong here), the right to have their interests counted when determining the collective or public good of the community, and the right to shape evolving rules of interaction.
For a city dog, learning to take the subway, or to activate accessible door devices, or learning the niceties of where to defecate, may all be relevant capabilities.
We have made domesticated animals part of human society, and we have a duty to ensure that they can flourish in that interspecies context, which will involve capabilities not relevant to their feral or wild cousins.
In our view, we need an entirely new starting point. We need to start from the premise that humans and domesticated animals already form a shared community—we have brought domesticated animals into our society, and we owe them membership in it. This is now their home, where they belong, and their interests must be included in our conception of the common good of the community. And this in turn requires enabling animals to shape the evolution of our shared society, contributing to decisions about how their (and our) lives should go.
We believe that the reluctance to conceive of domesticated animals as co-citizens is rooted, fundamentally, in two pernicious misunderstandings. First, there is an unwillingness to recognize the competences of domesticated animals for agency, cooperation, and participation in mixed human–animal settings.
Elizabeth Marshall Thomas describes how her dogs respond most of the time when she calls them because she doesn’t make unreasonable demands. They ignore her requests only when they have reasonable grounds for doing so.
Effective representation within this scheme will require institutional reforms at any number of levels. It will involve representation in the legislative process, but it will also require representing animals in, for example, municipal land planning decisions, or on the governance boards of various professions and public services (police, emergency services, medicine, law, urban planning, social services, etc).49 In all of these institutions, domesticated animals have been rendered invisible, and their interests ignored.
Myten: »Hundar behöver en dominant ledare«
Ändå är forskningen i dag helt tydlig: ett ensidigt fokus på dominant ledarskap kan vara direkt skadligt för relationen och orsaka fler problem än det möjligen löser.
[…]
Forskarna menar nuförtiden att rangordningar i olika djurgrupper framförallt är betydelsefulla när resurser är knappa. Om maten inte räcker till alla, eller utrymmet är begränsat, behövs ett system som minskar konflikter och risken för ödesdigra slagsmål.
[…]
Tanken att hundar skulle betrakta sin människofamilj som en vargflock är såklart en vild och osannolik spekulation. Även om det vore sant borde deras naturliga nedärvda instinkter snarast vara att samarbeta och leva fredligt tillsammans med oss. Inget tyder på att vargungen skulle ha någon särskild drift att klättra i rang och ta över flocken, så varför skulle en hund få för sig något sådant? Och sannolikheten att vi skulle råka i konflikt med våra hundar om tuggben eller hundmat är ju minst sagt liten, så vem kan tro att en rangordning i familjen skulle behövas överhuvudtaget?
[…]
En undersökning från universitetet i Bristol omfattade över 350 hundägare som via en enkät redovisade sina träningsmetoder. Vissa använde gärna fysisk bestraffning om deras hund inte gjorde som den skulle, medan andra nästan bara använde positiv förstärkning när hunden gjorde rätt. De hundar som tränades med fysiska bestraffningar hade betydligt högre förekomst av olika beteendeproblem. De skällde exempelvis mer, var oftare aggressiva vid hundmöten och gjorde i större utsträckning utfall mot främmande personer. De var också mer rädda i okända situationer och visade i högre grad separationsångest när ägaren gick hemifrån. Kort sagt: hundar som bestraffas blir lättare problemhundar.
[…]
Orsakerna till vanliga problem som att hundar skäller vid dörren eller morrar över matskålen måste i stället sökas på annat håll. En möjlig bakgrund kan vara att hunden fått ett skadat förtroende för ägaren av något skäl. En annan kan vara att den har en osäker och ängslig personlighet som får den att agera offensivt »i förebyggande syfte«.
[…]
Om man felaktigt tror att problemet beror på bristande ledarskap eller dominans hos ägaren när det egentligen handlar om förtroendebrist kan man lätt förvärra situationen. Risken är att man försöker komma tillrätta med situationen med hjälp av metoder som ytterligare förstör hundens förtroende för ägaren.
Vad betyder hunden för mig?
De har lärt mig att ge dem godis när de hoppar upp på en sten och jag börjar bli riktigt duktig på det.
[…]
Majken bestämmer i dag vart vi ska gå. Hon visar tydligt med sitt kroppsspråk att den vanliga rundan inte är aktuell och jag följer henne lydigt.
[…]
Efter maten springer de båda till köksskåpet där tuggbenen förvaras. De hoppar och skuttar av iver, de har uppfostrat mig till att ge dem en godsak när de ätit upp. Lyckliga springer de med sina byten till soffan där de kan tugga ostört och bekvämt.
