Den Panasonic Lumix DMC-G5 jag haft i två år och åtta månader sade upp sig för en vecka sedan. Det hade jag aldrig trott. Jag trodde aldrig att kamerahuset skulle lägga av. Jag hade förväntat mig att objektivet förr eller senare skulle träffa något hårt och gå sönder. Men det var kamerans slutare som lade av. Troligen var den inte konstruerad för att leva längre. Vi lever ju i en tid där näringslivets högst mål är så kort livslängd på sina produkter som möjligt. Detta är en enorm påfrestning på miljön. Det är ett helt onödigt, men enormt, slöseri med energi och råvara. Men det törs igen säga eftersom det är systemkritik. De som sysslar med systemkritik avfärdas som orealistiska drömmare. Kapitalismen och dess förutsättning slit-och-släng får inte kritiseras. Så vare sig media, miljövänner eller andra miljödebattörer vågar kritisera detta; att planerat åldrande det mest grundläggande hotet mot vår planet. I stället riktas krav på att vi konsumenter ska bära ansvaret för miljön genom att sopsortera och köpa extra dyra så kallade ekologiska produkter. Jag köpte en Panasonic Lumix DMC-G7 och den fungerar ännu efter några dagars användning. Den är riktigt trevlig att använda. Och det gamla objektivet hänger med, till tillverkarens förtret. 😉
Jag utvecklade mitt utrustningsval i skrift inför köpet av G5:an. Det val jag gjorde var helt rätt och jag har varit enormt supernöjd med Panasonic Lumix DMC-G5 med det korta skarpa zoomobjektivet Panasonic Lumix G Vario 14-42 mm F 3,5-5,6 ASPH. MEGA O.I.S. (Objektivet ska inte ska förväxlas med nya varianter med samma brännvidd och bländare men mindre filterdiameter. Det med 52 mm filterdiameter ska det vara.) G7:an är ännu bättre både vad gäller hantering, sökare och bildkvalitet. Hoppas bara den håller längre än G5:an.
