Hundars lokalsinne och risker när de springer bort

140204-001

Idag kom Linux bort. Han brukar springa sina rundor, när vi är ute och går, och sedan leta upp mig. Men idag tappade han bort mig.
Jag fortsatte dock att gå. Dels var jag sur över att han inte höll koll på mig, och jag ville inte avbryta min planerade promenad av den anledningen. Dels visste jag att Linux skulle springa hem när han givit upp hoppet om att hitta mig. Hundar har fantastiskt lokalsinne.
Så jag fortsatte den planerade rutten och åt ensam frukost i solen. Men helt utan oro för Linux var jag inte. Märkliga otänkbara livsfarliga händelser kan inträffa – mer om det nedan. Promenaden i solskenet blev därför inte så underbar som jag tänkt mig.

Jag lärde mig av min förra golden retriever Alfa att hundar har ett väldigt bra lokalsinne. Bättre än mitt, och jag är ändå inte särskilt bortkommen. Så när Alfa och jag var ute och gick och jag blev osäker på vägvalet så brukade jag låta Alfa ta befälet.

Detta med Alfas lokalsinne, och att jag brukade följa honom när jag var osäker, berättade jag för min mor. Så vid ett tillfället när hon hade hand om Alfa, och var ute i en ganska okänd skog och gick, och plötsligt inte visste var hon var, kom hon att tänka på vad jag sagt. Hon lät Alfa gå före. Och de gick under Alfas ledning, genom skogen, rakt på huset där de för tillfället uppehöll sig.

När Linux och jag var och besökte samma hus, i samma för mig ganska okända skog, så visade sig Linux vilja ta befälet. Han verkade så självsäker och verkade vilja gå precis den runda jag tänkt ta. Själv kom jag inte ihåg hur man gick, eftersom jag bara gått den en gång, och det var flera år sedan. Så jag lät Linux leda mig.
Jag trodde att Linux tidigare gått den rundan ihop med min mor och hennes man. Så jag gick lydigt bakom Linux och Linux var självsäkerheten själv. Under vår en och en halv timmes långa promenad passerade vi några landmärken som jag kände igen och som gjorde att jag visste att vi var på rätt väg.
När vi sedan var tillbaka vid huset så berättade jag om Linux otroliga förmåga att minnas rundan. Då berättade mor och hennes man att de aldrig någonsin gått den rundan med Linux…

Trots att jag litar fullt på Linux lokalsinne och förmåga att hitta hem kan jag inte vara helt trygg med att han verkligen kommer hem. Alfa råkade ut för två incidenter som kunde ha kostat honom livet och som gnager i mitt bakhuvud när jag inte vet var Linux är.

Första incidenten var när Alfa, mor och jag skulle gå runt en vassomgärdad vik. Precis som Linux brukade Alfa ta sina rundor och sedan komma ikapp.
Vid detta tillfället gick mor och jag en bra stund utan att Alfa kom tillbaka till oss. Så vi blev lite oroliga och beslutade oss för att gå tillbaka till bilen, i förhoppning om att Alfa begett sig dit om han tappat bort oss. På tillbakavägen resonerade vi som så att om Alfa inte är vid bilen lägger vi hans filt där bilen står parkerad och åker hem någon timme, för att sedan återvända och se om Alfa letat upp filten och väntar där.
Men när vi närmade oss vikens inre, på vår väg tillbaka, så tyckte jag att jag hörde ett hundskall bakom oss. Det kunde lika väl vara inbillning. Men jag beslutade mig för att gå tillbaka.
Jag gick längs det tjugo meter breda vassbältet ganska långt. Eftersom jag då inte hört något mer skall vände jag om för att återvända till mor och gå tillbaka till bilen.
När jag går där vid vassen så hör jag ett skall helt nära mig. Jag vänder om och går ut i vassen. Vassen är så tät att man kan gå torrskodd nästan ända ut till vikens vatten. Då ser jag Alfas huvud. När jag kommer närmare ser jag att han står med bakbenen nere i en grävd vattenfylld grop. Där står han och kan inte komma upp.
Hade jag inte hört de två skallen, och mor och jag gått tillbaka till bilen och åkt hem, så hade Alfa inte blivit hittad. Den dyiga vattenfyllda gropen hade blivit hans död.

Andra incidenten var när vi var nyinflyttade i Burgsvik. Alfa och jag var ute i enbuskmarkerna och gick. Som vanligt tog han en runda. Men han kom inte tillbaka. Jag gick runt och letade där jag trodde han kunde vara. Jag ropade och visslade. Ingen Alfa.
Efter omkring en timme kommer han. Då har han inget halsband.
Troligen har han fastnat med halsbandet i en enbuske. Men eftersom jag satt ihop halsbandskedjan med en vanlig nyckelring så har han nog lyckat dra isär den och komma loss. Hur jag skulle ha kunnat hitta honom annars vet jag inte. Nyckelringen räddade troligen hans liv.
Efter detta slapp Alfa ha halsband. Inte heller Linux bär halsband. Det är säkrast så.

Nyckelring är också bra mellan löplina och halsband. Då utlöser nyckelringen, som en säkring, om hunden skulle springa längre än linan räcker. Det är bättre att nyckelring dras isär än att hundens nacke tar skada av ett kraftigt tvärstopp.

Idag låg Linux på trappan, i solen, när jag kom hem. Han betedde sig lite försynt när han kom emot mig. Troligen var han lite skamsen. Så under eftermiddagen gosade jag med honom extra mycket så han skulle få upp självkänslan igen.

Golden retrievern Linux gräver en grop















Äntligen tillbaka hemma. Pga att gotlandsfärjan körde utanför farleden och gick på grund fick Linux och jag åka hem mitt i natten. Klockan 0400 avgick båten igår morse…

Idag blev det en långpromenad på nästan 6 timmar; inkl frukost, grävande och massor av bad.

För övrigt så finns det ingen lag på att någon människa i Sverige måste ha hund. Så de som inte orkar eller gillar att gå kan helt enkelt avstå från att ha hund. Minst en timmes rask promenad per dag rekommenderar länsveterinären på Gotland. Jag ringde nämligen länsveterinären och frågade vad man kan kräva av en hundägare.

Jag och Linux, på bild, på rygg

131009-001

131009-003

Bilderna ovan tog jag för exakt två veckor sedan. Har sedan dess tänkt skriva om hur mycket tid jag ägnar mig åt att liggande, sittande och stående vänta på min hund medan han sysselsätter sig själv. Men som vanligt rann drivkraften i min skrividé bort.
Men det starkaste vänt-minnet jag har är minnet av alla dessa timmar som jag på vintrarna suttit på en snöig parkbänk vid Ålstensängen i Bromma (en äng dit hundägare kommer med sina hundar för att de ska få umgås med andra hundar – sades det att det som mest varit 49 hundar samtidigt på Ålstensängen) medan min dåvarande golden retriever Alfa lekt med andra hundar eller för att han helt enkelt inte velat gå därifrån. Fy tusan vad jag frusit där. Men det gjorde inget. Jag hade själv utbyte av det. Jag är nämligen så väldigt lättroad. Jag blir lycklig och glad när min hund är lycklig och glad.

Linux, idag… på ett fotografi

130923-xxx

Idag var det väldigt blåsigt. Under dagen från väst men mot kvällen blev vinden allt mer nordlig och kom upp i 12 sekundmeter.
Vid solnedgången var Linux och jag nere vid badet, vid hamnen. Där gick rejäla vågor. Eftersom Linux är stuntman så älskar han vågor. Ju högre desto roligare, tycker han. Så jag behövde inte gå längre på kvällspromenad än till hamnen där han kunde underhålla sig själv en lååång stund.
Som den fågelhund han är så är det de vita gässen han jagar. (Detta humoristiska inslag har inte jag kommit på själv, men jag gillar det.) Han angriper de vita gässen med öppen mun och brukar lyckas på så vis svälja en massa vatten under sitt badande. Sedan blir han lös i magen…

Jag har en tid funderat på att införa kategorin “Hundar” här på bloggen. Det har ju blivit en del hundgrejer det senaste året. Och fler lär det bli.
Så nu har jag sju huvudsakliga kategorier. Jag är en bred mångsysslare med , Datorer & IT, Fotografi, GotlandHundar, Litteratur, Motorsport och Politik som intressen. (I politik ingår mitt största intresse mediakritik. Media och journalistik är ju i grunden en politisk opinionsbildande verksamhet och bör därför ligga under kategorin politik.) Däremot är mitt intresse för att skriva helt ur gängorna…

Kvällens kamera var Canon G12. Jag velade innan vi skulle gå. Jag vet ju inte vart Linux ville gå och ville han bara gå runt på gatorna i byn skulle det kännas lite overkill med Panasonic Lumix G5. Fast den hade underlättat i kväll. G12:an vill jag inte köra på över 80 iso för att slippa brus (korn). Så bilden ovan är tagen på 1/6 sekund. Med tanke på blåsten så är det en bedrift att bilden blev skarp. Men man ser på de vita gässen att exponeringstiden är lång. De är suddiga. Fast hade jag då haft G5:an hade jag rutinmässigt valt en betydligt kortare exponeringstid med en kanske sämre bild som resultat.