Linux träffade gutefår vid Hoburgen idag…
Idag lärde jag mig något nytt när jag läste Susan Cain:s bok Tyst.
“Till exempel beter sig vissa människor dominant mot jämställda kollegor och underordnande men fogligt i förhållande till auktoriteter; andra beter sig precis tvärt om.”
Jag kallar inte den första kategorin för “vissa människor” utan för fega människor. Och själv tillhör jag, vare sig jag vill eller inte, den senare kategorin. Kanske beror det på, precis som Sven Delblanc beskriver uppkomsten av sitt förakt och misstro mot auktoriteter, på en far som missbrukade sin överordnade ställning.
Idag var jag på Burgsviks marknad. Jag och min golden retriever Linux hade precis kommit till marknaden och begivit oss till Amnesty:s bokstånd. Där fick Linux ett verbalt och fysiskt utspel av glädje. Han skällde och hoppade runt. Då säger en satans sur kärringjävel:
“En sådan hund ska man inte ha med sig på marknad.”
Jag tittade en stund på henne och jag såg att hon stod och muttrade men pga musiken så hörd jag inte vad hon sa. Men jag sade till henne att:
“Om du får prata så varför ska inte han få prata?”
Sedan var jag så jävla förbannad och disharmonisk att jag och Linux gick hem direkt.
Jag är så trött på hundhatarna. Och jag hyser ett så djupt förakt för deras vanligtvis bristande intelligens. Kärringjäveln på marknaden fattade uppenbarligen inte att Linux var glad, inte aggressiv. Och i vanliga fall brukar jag få höra direkt eller bakom ryggen att det är lag på att hundar ska vara kopplade. Jag tycker det är så jävla korkat och så in i helvetes inskränkt om man inte kommer på något bättre argument för att hundar ska vara kopplade än att det är lag på det. Dessutom vet vanligtvis inte dessa som framhåller lagen som sitt främsta argument vilka lagar som gäller. De har inte en aning om vad de pratar om. De känner inte till att det i de flesta kommuner finns en lokal ordningsstadga som påbjuder kopplingstvång i tätort och en förordning från Naturvårdverket som föreskriver kopplingstvång i naturen under sommarmånaderna. Givetvis har de heller ingen aning om detaljerna i dessa lagar. De som gnäller på mig och tjatar om att hundar enligt lag ska hållas kopplade är helt enkelt idioter. Jag skiter i dem. Däremot har jag träffat på människor som tycker jag ska hålla min hund kopplad eftersom det finns människor som är hundrädda. Det är ett argument som jag finner värt att beakta. Och efter att ha skrämmt upp en kille högt upp i ett två meter högt gunnebostängsel så har jag visst förbarmande för hundrädda. Men så tänker jag: Mina egna demoner och min egen oro är det ingen jävel som bryr sig om. Jag tvingas lära mig leva med dem och den plågsamma oro de innebär. Så varför ska då jag ta hänsyn till andras fobier? För det är en fobi och ingen rationell oro som driver någon att klättra två meter upp i ett gunnebostängsel när han möter en golden retriever. Så ni hundrädda: Jobba med er rädsla, det tvingas jag göra.
Sedan finns det de som ogillar hundar av ren princip. Varför bestämmer sig människor för att hata hundar? Själv är jag inte kattvän. Men jag är heller inte katthatare. Jag försöker inte köra över katter som går på vägen. För mig är det inga besvär att sakta ner bilen och låta katter stillsamt passera framför min bil medan jag förlorar några sekunder eller minuter. Jag tycker till och med det är trevligt om det kommer in en katt på min lilla markplätt på baksidan av min lägenhet. Jag satt en dag och verkligen fascinerades och beundrade en katt som balanserade högst upp på spaljén mellan min och grannens uteplats. Ändå gillar jag inte katter. Men jag hatar dem inte heller. Så varför hatar vissa människor hundar?
När jag bodde i huvudstaden och en gång skulle åka in till city lade sig min dåvarande golden retriever Alfa mellan sätena i tunnelbanevagnen så hans framtassar stack ut en decimeter i gången. Vid Kristineberg kliver det på en man. Jag råkade få sen hans fötter i ögonvrån när jag satt och läste. Jag såg på hans fötter att han funderade på att kliva på Alfa:s tassar. Men han gjorde det inte utan gick och satte sig en bit bort. Jag förstod att han var hundhatare. Jag retade upp mig som fan. Funderade på att ge honom en smäll i nyllet. Men kom fram till att det skulle sluta med att jag åkte dit för misshandel. Men när tunnelbanetåget lämnade Torildsplan gick jag bort och ställde mig bakom honom. Sedan tog jag ett väldigt stadigt grepp om hans örsnibb. Han blev så klart förvånad och försökte resa sig upp. Men det gick ju inte eftersom jag höll honom stenhårt i örsnibben. Sedan läste jag lusen av honom. Jag sade bland annat till honom att:
“Om du inte gillar hundar så kan du vara så förbannat vänlig att sätta dig i en vagn där man inte får ha hundar.”
Precis när tåget skulle lämna Fridhemsplan släppte jag hans öra och klev av. Jag hoppas den jävla hundhataren lärde sig något mellan de två stationerna, Torildsplan och Fridhemsplan, som jag höll fast honom i örsnibben.
—–
Andra bloggar som skriver intressant!
