Jämställdhetsmyndigheten håller på nazisterna

Svastikan numera en symbol för demokrati

Enligt Jämställdhetsmyndigheten är man demokrat om man håller på nazisterna. Om inte uppfyller man inte “demokrativillkoret”.
https://jamstalldhetsmyndigheten.se/aktuellt/nyheter/jamstalldhetsmyndigheten-aterkraver-statsbidrag-fran-kvinnor-for-fred/

Det är så här man inte får tycka:
”Jag har lämnat Vänsterpartiet för deras hållning i Ukrainafrågan som i praktiken utgör ett stöd till de nazistiska härjningarna i Ukraina. Jag hoppas att de ryska styrkorna stannar kvar och gör jobbet så att landet blir denazifierat och neutralt. Nazzarna dödade 4 miljoner judar och kommunister vid andra världskriget i Ukraina. Ryssarna har inte glömt det—”

Jag har nu begärt ut samtliga handlingar i ärende dnr ALLM2023/162 från Jämställdhetsmyndigheten. Tills vidare kan ni informera er mer om saken på nättidningen Parabol och Global Politics.

Koll den här sketchen. Den säger så mycket om vår samtid. Oavsett argument så vikar man inte från den inslagna vägen och den fastlåsta tanken. Dumheten har helt tagit över det svenska etablissemanget.

Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världs­ordningen”


Det nedan skriva mejl till Försvarsberedningen när till stora delar hämtat från föregående bloggartikel Av moraliska skäl håller jag på Ryssland varför mycket nedan är en upprepning av den. För er som vill ha länkar med källhänvining till det som sägs i Sergei Lavrovs tal hänvisar jag till den föregående bloggartikeln.

Orsaken till dagens utbrott är en insändare skriven av professor emeritus Pär Salander i Umeå som finns bakom betalvägg hos Dagens Nyheter men publiceras i sin helhet på Global Politics. Insändarskribenten reagerar på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 och skriver:

“Det är illavarslande att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 har passerat förbi utan medial uppmärksamhet. Gentemot den förra rapporten 2019 används nämligen begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” för en anmärkningsvärd politisk retuschering av Natodirigenten USA:s utrikespolitiska agerande. … Årets säkerhetspolitiska rapport är en pinsam partsinlaga som kritiskt granskar två stormakter, Ryssland och Kina, men inte den tredje. Rapporten ger i stället USA fribrev till ett fortsatt agerande utifrån den starkes rätt.“

Och utifrån detta så kunde jag inte hålla mig oberörd utan sammanställde följande skrivelse som distrubuerades via epost till samtliga Försvarsberedningens 11 ledamöter.

Ang: Årets säkerhetspolitiska rapport och ”Den regelbaserade världsordningen”.

Sverige har sedan Palme-mordet blivit en idioti. En styrelseform som utmärks av att de mest inkompetenta, omoraliska och ryggradslösa styr över de bättre lämpade. Försvarsberedningen är ett mycket tydligt uttryck för detta styrelseskick. Ett styrelseskick som är på väg att leda Sverige i fördärvet.

Det av idiotins styrande så populära begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” är ett begrepp de styrande inte har en susning om innebörden av, trots deras flitiga användande av det. Det är tragiskt och provocerande med så olämpliga styrande. Dessutom urholkar det tilliten till politiken och det skendemokratiska systemet.

Det ni mindre begåvade men mer ohederliga narcissistiska politruker borde göra är att lära av mer begåvade och hederliga kollegor. Bra förebilder är Rysslands president Vladimir Putin eller dess utrikesminister Sergei Lavrov som åtminstone i sin utrikesretorik kan hålla sig till sanningen och sakligt och rationellt och fullt förståeligt argumentera för sin sak. Avsaknaden av floskler i Putins och Lavrovs retorik får en västerlänning att förundras: Kan en politiker verkligen uttrycka sig så här rakt och tydligt? Ja, det kan de visst. Om de vill och har sanningen på sin sida.

Försvarsberedningen, som påstår sig värna ”den regelbaserade världs­ordningen”, borde läsa Rysslands utrikesminister Sergei Lavrovs senaste tal till FN:s säkerhetsråd som undertecknad publicerar på svenska nedan.
Där kan Försvarsberedningen lära om just ”den regelbaserade världs­ordningen” och hur den inte följs av Försvarsberedningens uppdragsgivare i Washington. Tvärt om bevisar Lavrov om och om igen hur USA och lydstaterna inom NATO gång på gång på gång brutit mot just ”den regelbaserade världs­ordningen”.

Nu lämnar jag ordet till Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

—–

Lavrov:
”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt — utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom — ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla — utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU— och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet — helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde — försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet — inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan — ’Vi, folken’ — återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk — mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har — genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar — uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation — till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar — i strikt överensstämmelse med stadgan — sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde — i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet — stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband.

—–

Nu ger vi Sergei Lavrov en välförtjänt applåd.

Sedan CIA arrangerade [se bilaga – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf] mordet på Olof Palme 1986 har Sverige varit en helt omoralisk nation som helt underkastat sig USAs vilja. Måhända har Palmes efterträdare på statsministerposten varit rädda om livhanken och hellre tänkt på sin egen trygghet än på Sveriges och det svenska folkets bästa. Med en sådan feg hållning skulle det vara omöjligt att ge sig ut i väpnad strid för sitt land. Därav följer att dessa politiker inte har moralisk rätt att kräva att deras svenska undersåtar ska strida och riskera livet för att försvara svenska intressen.

En av Olof Palmes käpphästar var de mindre staternas (bl a Sveriges) rätt till självbestämmande. Detta har hans efterföljare helt kullkastat. Efter Palmes död har samtliga statministrar och regeringar stått bakom USA:s överhöghet över alla världens nationer. De har förespråkat att alla världens länder ska agera som lydiga lakejer under USA:s överhöghet. Bäst i världen i den lydnadsklassen har Sverige och alla Sveriges ryggradslösa politiker varit. Inte att förglömma svenska mediers servila lydnad att föra ut all propaganda som USA förser dem med och inte nämna ett ord som kan smutsa USA:s anseende hos deras publik.

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och i massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra
skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå.”, skriver Cecilia Steen Johnson i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik –
Sverige och NATO” utgiven 1992. Cecilia Steen Johnson ägnar ett helt kapitel “Äta kakan och ha den kvar” i boken åt detta. [se bilaga Cecilia Steen Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf]

Jag är just nu lite skitförbannad på idioterna i svensk politik – vi undersåtar förtjänar bättre än er idioter till att styra oss. Av den anledningen skicka jag er detta mejl. Jag hoppas ni nu inser att ni bör lämna över era politiska uppdrag till de som besitter intelligens, allmänbildning och gott omdöme.

Hälsar
Magnus Berg

—–

För er som vill uttrycka era synpunkter till Försvaraberedningen så tar ledamöterna tacksamt, hängivet och respektfullt emot åsikter från undersåtarna på följande epost-adresser.

hans.wallmark@riksdagen.se
peter.hultqvist@riksdagen.se
morgan.johansson@riksdagen.se
sven-olof.sallstrom@riksdagen.se
lars.wistedt@riksdagen.se
jorgen.berglund@riksdagen.se
mikael.larsson@riksdagen.se
hanna.gunnarsson@riksdagen.se
emma.berginger@riksdagen.se
mikael.oscarsson@riksdagen.se
anna.starbrink@riksdagen.se

Av moraliska skäl håller jag på Ryssland


Sedan CIA-arrangerade mordet på Olof Palme 1986 har Sverige varit en helt omoralisk nation som helt underkastat sig USAs vilja. Måhända har Palmes efterträdare på statsministerposten varit rädda om livhanken och hellre tänkt på sin egen trygghet än på Sveriges och det svenska folkets bästa. Med en sådan feg hållning skulle det vara omöjligt att ge sig ut i väpnad strid för sitt land. Därav följer att dessa politiker inte har moralisk rätt att kräva att deras svenska undersåtar ska strida och riskera livet för att försvara svenska intressen.

En av Olof Palmes käpphästar var de mindre staternas (bl a Sveriges) rätt till självbestämmande. Detta har hans efterföljare helt kullkastat. Efter Palmes död har samtliga statministar och regeringar stått bakom USAs överhöghet över alla världens nationer. De har förespråkat att alla världens länder ska agera som lydiga lakejer under USAs överhöghet. Bäst i världen i den lydnadsklassen har Sverige och alla sveriges ryggradslösa politiker varit. Inte att förglömma svenska mediers servila lydnad att föra ut all propaganda som USA förser dem med och inte nämna ett ord som kan smutsa USAs anseende hos deras publik.

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och i massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra
skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå.”
, skriver Cecilia Steen Johnson i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik –
Sverige och NATO” utgiven 1992. Cecilia Steen Johnson ägnar ett helt kapitel “Äta kakan och ha den kvar” i boken åt detta. Ett kapitel som jag scannat in och som kan hämtas och läsas via länken.

Sverige har sedan Palme-mordet blivit en idioti. En styrelseform som utmärks av att de mest inkompetenta, omoraliska och ryggradslösa styr över de bättre lämpade. Och här har jag kommit fram till artikeln kärna.
[Updaterat 231007: Jag lärde mig idag att det faktiskt redan finns ett vedertaget begrepp för det statsskick jag i min okunskap kallade idioti. Begreppet är kakistokrati, på engelska kakistocracy. En kakistokrati är en regering som styrs av de sämsta, minst kvalificerade eller mest skrupelfria medborgarna. Därmed glöm att ni nyss läste idioti och ta till er begreppet kakistokrati istället.]

När jag tagit del av retoriken från Rysslands president Vladimir Putin eller dess utrikesminister Sergei Lavrov så har jag imponerats av dem. Jag har önskat att Sverige hade haft politiker med samma instresse av att tala klarspråk till sitt folk och andra nationers ledare. Att ständigt tvingas höra svenska politikers ansvarslösa lögner och bortförklaringar är djupt demoraliserande. Det är inte heller demokratiskt eftersom lögner inte hör hemma i ett demorkratiskt politiskt samtal.
“För att kunna uttrycka sina önskemål bör varje medborgare ha adekvata och lika möjligheter att upptäcka och begrunda det val som bäst tjänar hans eller hennes intressen (inom den tidsram som tvånget att fatta beslut i frågan medger). … Det som är bra för en människa eller ligger i hennes intresse är det som hon skulle välja om hon hade maximal förståelse av vilka erfarenheter detta val och dess mest relevanta alternativ skulle leda till.”, skriver statsvetarnestorn Robert A Dahl i sitt magnum opus “Demokratin och dess antagonister”. (Tips: Läs kapitlet “Utkast till ett mer demokratiskt land” i Robert A Dahls bok.)
Lögnen används av svenska politiker – och för övrigt hela västvärldens politiker – som en anti-demokratisk metod att lura undersåtarna till att tycka/tänka/rösta/fatta beslut som missgynnar dem själva men gynnar politikerna och de som är deras uppdragsgivare, dvs storföretagen och globalisterna.

På nätpublikationen Global Politics hittade jag idag en översättning av vad Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov nyligen framfört inför FN:s säkerhetsråd. Det är så glädjande att Lavrov utifrån fakta läser lusen av den hycklande omoraliska men maktfullkomliga västvärlden. För att dela min glädje över ett utmärkt och föredömlig politiskt tal snor jag det rakt av från Global Politics och publicerar det nedan. Förutom att talet är en välbehövlig känga åt västerländsk självgodhet och hyckleri ger det bakgrunden till kriget i Ukraina. En bakgrund som våra USA-underlydande etablissemangsmedier inte vill upplysa sina läsare/lyssnare/tittare om eftersom det då skulle bli glasklart att det är USA som är provokatören som tvingade Ryssland att gå in i Ukraina. Ja, Ryssland hade ett val mellan att låta den ryskpråkiga befolkningen i Ukrainas sydöstra regioner bli dödade eller fördrivna samt att den ryska nationen skulle bli föremål för ett framtida angreppskrig initierat av USA när den militära ingringningen var klar eller låta självbevarelsedriften och värnandet om den ryska nationens bestående bli anledning att agera.

Nu lämnar jag ordet till Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

—–

Lavrov:

”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt — utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom — ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla — utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU— och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet — helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde — försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet — inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan — ’Vi, folken’ — återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk — mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har — genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar — uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation — till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar — i strikt överensstämmelse med stadgan — sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde — i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet — stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband.

—–

Nu ger vi Sergei Lavrov en välförtjänt applåd.

Hur många människor blir vuxna?


När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en hel del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Jag har garanterat gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. Men jag blev vuxen. Jag fick empati och slutade med dessa vidriga tortyrseanser.

Nu är jag väldigt djurkär. Nu går jag omvägar runt fåglar på marken för att inte skrämma dem och få dem att i onödan flyga iväg. Jag brukar prata med dem och säga “Jag ska bara gå runt” för att minska deras oro. I somras vände jag en skalbagge som låg sprattlande hjälplöst på rygg mitt på stigen jag gick.
Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackars hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar så som mina två hundar fick göra. Efter dryga tjugo år som hundägare vill jag dock inte längre lägga 5 – 6 timmar om dagen på hundpromenader och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv. Därför avstår jag ifrån att ha hund trots min stora avsaknad av så givande sällskap.

Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen.

Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Idag, i världens sjukaste land, i tidernas sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget: I offentligheten påstår de sig vara goda förebilder men privat är de skamlösa hycklare och självupptagna egoister. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som de inte bryter emot regelbundet och helt utan skam. De goda föresatsernas praktiktiseras aldrig och avsågs heller aldrig att praktiseras av de etablissemangets godhetsevangelister som predikat föresatserna och tagit till sig godhetskredd för att predika.
I en sådan värld är de ärliga, och med samvete belastade, enbart korkade förlorare. Begränsade av sin moral förhindas de uppnå den gränslösa frihet de samvetslösa – och därav ofta framgångsrika och upphöjda – kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

Men jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är redan fullkomlig. Men jag arbetar vidare med att ta genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för – så som jag alltid gjort tidigare – göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bry sig om sådan hänsyn. Mina tidigare enskilda uppoffringar kan ändå inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag vill helt enkelt inte längre bära världen på mina axlar.

Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens de som borde vara vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?

Inflytelserika samhällsbärare tycker numera att tortyr är ok. Åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till tortyren och tortyren inte drabbar dem själva.

En EU-parlamentariker klev av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av sk växthusgaser. Hon var uppenbart totalt utan någon tanke på att hon själv och övriga EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet – varje vecka – och att mängder av dem gör det med flyg. Varför finns hos henne inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så motbjudande att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar” predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Linnéuniversitetets grunda vetenskapliga grund och grunda värdegrund


Frimuraren Andreas Önnefors fick under coronapandemin utbreda sig i vartenda media i svea rike om sitt specialområde konpirationsteorier. Att jag skriver att konspirationsteorier är hans specialområdet betyder på inget vis att han kan något om det, snarare tvärt om. Det Önnefors gjort sig känd på är att uppmana till tankeförbud och förbud att undersöka saningshalten bakom konspirationsteorier. Detta har resulterat i att etablissemangets medier inte ens vågat undersöka den påverkan som starka globala anti-demokratiska krafter ägnar sig åt bakom vår demokratiska förnissa.

Och så…

För en veckan sedan läste jag en snutt av en artikel – artikel låg bakom en betalvägg – i tidningen Journalisten. Den handlade om att rektor för medieutbildningsinstitutet FOJO – som ligger inom Linnéuniversitetet – beslutat att “verksamheten ska vila på vetenskaplig grund”. Som en följd av detta skulle nuvarande verksamhetschef Kersti Forsberg tvingas sluta. Eftersom jag inte kunde läsa hela artikeln så gick jag in på FOJOs hemsida för att hitta mer information om saken. Men där var det blankt – ingen information om detta. Däremot upptäckte jag till min överhörda förvåning att Anderas Önnefors jobbade som journalistutbildare på FOJO. Men vad i helvete, tänkte jag. Det kan ju inte vara sant! Men det var det ju.
Det ända som kan glädja mig i den bedrövelsen är att det måste vara ett riktigt nerköp för Önnefors efter att ha jobbat på Lunds universitet, senare Uppsala universitet, nu hammnat på bondvischan, på Linnéuniveristetet.

Eftersom jag fortfarande idag inte kan få ihop det där med “vetenskaplig grund” och Andreas Önnefors så komponerade jag ett mejl till Linnéuniversitetets rektor för att fråga hur han får ihop två oförenliga ting. Det mejlet följer nedan.


Hej.

Jag läste i tidningen journalisten att du bestämt att FOJOs verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Då frågar jag dig hur Andreas Önnerfors kan få arbeta i den verksamheten.
Journalistisk verksamhet ska vila på kritiskt tänkande och på sanningssökande. Det är helt på tvärs mot Önnefors inställning.
Jag citerar ur Aftonbladet [https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1BReBl/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids]
“Att bryta igenom faktaresistensen hos de som fastnat i konspirationsteoretisk overklighet, är inte lätt, enligt Andreas Önnerfors:
Vad som eventuellt kan nå fram är att försöka få förklarat till exempel varför den globala eliten skulle vilja få oss alla underkastade ett diktatoriskt världsherravälde. Där är de oss svaret skyldiga.“
Som om de globala eliterna skulle vara demokrater och underkasta sig “pöbelns” vilja och därmed inte bedriva ett maktspel, med syftet antidemokratisk politisk påverkan, bakom den demokratiska fasaden. Med Önnefors inställning anses superrika globalisters och storföretags propaganda vara rena rama sanningen.

Önnerfors har också sysslat med akademiskt fusk genom att skriva en akademisk redovisning åt sin 19 år yngre fru Tea Jahrehorn, efter att hon fått underkänt två gånger. Om detta berättar läraren på en numera bortploggad hemsida. Dock finns sidan kvar i webbarkivet WaybackMachine [http://web.archive.org/web/20181111102247/http://zbzj.info/fallet-onnerfors/] Märk väl att Jahrehorn senare var ledamot i studentkårens disciplinnämnd (sic!)[https://reg.lus.lu.se/?page=EditElect&id=1486]
Tea Jahrehorn är Önnefors kollega i deras företag Hyperhelikon [https://www.hyperhelikon.se/cv-and-portfolio]

2018 var också året då Önnefors ville tysta Alice Teodorescu [http://web.archive.org/web/20180928054620/https://stoppaaliceteodorescu.blogspot.com/2018/09/stoppa-alice-teodorescu-nan-gang.html] vilket tidning Fokus uppmärksammade [https://www.fokus.se/johans-blogg/men-teodorescu-har-ju-ratt/].

En annan person som Önnefors ville tysta, var en kollega Ann Heberlein, på samma institution som Önnefors vid tiden arbetade på. Ann Heberlein har skrivit om saken i sin bok Fallet. [https://www.bokus.com/bok/9789180020909/fallet/] Några stycken ur boken:
“Några veckor in på terminen berättade en av mina studenter att en kollega till mig hade tagit för vana att baktala mig under sina föreläsningar. Bland annat hävdade han att »Ann Heberlein är emot godhet«. Jag skrattade bort det hela, och valde att inte gräva i det. Ett visst obehag växte dock inom mig. Jag började undvika att besöka fikarummet vid sådana tider jag visste att mina kollegor drack kaffe, jag följde inte längre med ut på gemensamma luncher och stannade inte längre till för att småprata i korridoren. Jag visste ju inte vem det var som vände upp och ner på min namnskylt, vem som snokade i min post eller vem det var som baktalade mig under sina föreläsningar. Jag hade mina aningar – i färskt minne fanns ju idé- och lärdomshistorikern som kontaktat Johan Hakelius med krav på att jag skulle avpolletteras från Fokus.”
[…]
“Framför mig i kön stod en man som såg bekant ut – det var ju han, min gamla kollega från universitetet, han som kontaktat Fokus för att få mig sparkad. Under årens lopp hade vi bevistat ett antal postseminarier och någon doktorandkurs samtidigt, suttit i samma hus och druckit kaffe i samma pentry, men vänner kan jag inte påstå att vi någonsin varit. Numera såg jag honom bara flimra förbi på sociala medier. Där var han dock extremt aktiv: han lade ner mycket tid och energi på att jaga nazister, rasister, fascister, ja alla som hotade hans världsbild.
Han hade helt uppenbart utsett mig till en av sina »fiender«. Med en märklig nit läste han varenda text jag skrev, och, oavsett ämne och perspektiv avfärdade han det som »fascism«. Kvällen innan jag hamnade i samma kö som han på Circle K hade han varit särdeles frenetisk på sociala medier. Han hade postat flera inlägg som gick ut på att han drabbades av kräkreflexer när han såg mitt namn och att han kaskadspydde när han såg bilder på mig.”
[…]
“»Jag ser som min uppgift att försvara godheten som idé«, hasplade han ur sig och fortsatte, »i en kantiansk mening.« Min kollega avslöjade således att han grundligt missförstått Kant, han gjorde sig rentav skyldig till ett kategorifel. I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte »godheten« som det högsta värdet. Han argumenterar för att människan ska handla i enlighet med den goda viljan – och den goda viljan är att lyda de absoluta plikterna: du får inte döda och du får inte ljuga. I den kantianska etiken är sanningen överordnad godheten, helt enkelt för att sanningen är verifierbar – antingen så är något sant eller så är det falskt. Godheten, däremot, är godtycklig och snarare en fråga om tycke och smak.”

På Flashback har en person, med föredömliga länkar till sina källor, berättat om hur Önnefors krävt att själv få bestämma bilden av honom på Wikipedia.[https://www.flashback.org/t3002717] Önnefors har till Wikipedia framfört att: “Hur som helst anser jag att det oacceptabelt att andra återger ostrukturerade personuppgifter om mig utan att jag har något som helst inflytande på dess innehåll.”
Önnefors har själv varit inne på Wikipedia och tagit bort sådant som han inte vill stå för längre – t ex hans drev mot Alice Teodorescu. [https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Andreas_%D6nnerfors&diff=next&oldid=43847860]

Går man längre tillbaka i tiden – vilket jag tycker man ska göra eftersom Önnefors förhållande till sanning och vetenskap alltid varit skakigt – så berättar Lunds studenttidning Lundagård att [https://www.lundagard.se/2005/10/05/5566/]
“I november 1998 som Andreas Önnerfors tvingades avgå som ombudsman i Akademiska föreningen efter att han skickat ut ett e-postmeddelande
i tidningen Lundagårds namn.”

—–

Kontentan av detta kan inte vara annat än att Andreas Önnefors inte är lämpad för en verksamhet som ska vila på vetenskaplig grund. Inte heller en verksamhet som är journalistisk.
Dessutom är jag övertygad om – utan att ens ha läst Lnu:s värdegrund – att Önnefors värdegrund inte överensstämmer med Linnéuniversitetets värdegrund.

Nu önskar jag få veta hur du ser på Önnefors framtid inom den verksamhet, FOJO och Linnéuniversitet, som ska vila på vetenskaplig grund.

mvh
Magnus Berg