Svenska mediers hyckleri och dubbelmoral i invandringsfrågan

151006-001

Nedan är ett mejl jag idag skickade till Ulf Johansson på Sveriges Television. Han är ansvarig utgivare för Gomorron Sverige, Forum, Rapport, Aktuellt, text-tv och nyheterna på svt.se. Mejlet talar för sig själv men handlar om svenska mediers hyckleri och dubbelmoral i invandrings och integrationsfrågan.

—–
Här börjar mejlet:
—–

Hej.

Jag må reagera väldigt långsamt i praktisk handling med att skriva detta. Men känslomässigt reagerade jag starkt redan för ett halvår sedan när jag fick veta att du och dina medarbetare granskade mångfalden i svenska storbolag.

Ni har ju granskat både de tio största börsbolagen och de tio största statliga bolagen. Och det var redan när jag fick veta detta som jag skrek hyckleri. För ni hade självklart inte granskat de tio största medieredaktionernas sammansättning, eller ens er egen redaktion. Och det kommer ni väl aldrig någonsin att göra.

Så jag frågar dig:

  • Har du sett dig ikring på din egen redaktion och reagerat över den vita västerländska normen?
  • Hur stor andel icke västerländska invandrare har ni i journalistkåren på din redaktion?
  • Har du uppmärksammat hur homogent västerländsk journalistkåren är på alla Sveriges medieredaktioner, trots att alla journalister och medier förespråkar mångkultur, integration och öppenhet?
  • Är journalister i själva verket rasister? Är journalister i själva verket intoleranta och rädda för oliktänkande? Är journalister rädda för att få konkurrens av invandrare om den minskande kakan journalistarbeten?
  • Är du och dina medarbetare rädda för att avslöja medias hyckleri? (Medierna kräver mångkultur, integration och öppenhet av andra men gör inget för att släppa in invandrare på sina egna arbetsplatser. Ingen journalistik, debatt eller opinionsbildning, som pläderar för att anställa invandrare på medieredaktionerna, förekommer i media.) Om inte: Varför gjorde ni ingen granskning av de tio största medieredaktionernas sammansättning?
  • Borde inte medieredaktionernas sammansättning varit det första ni granskade, innan ni granskade börsbolag och statliga bolag? Varför var det viktigt att granska storbolagen men ointressant att granska medierna?

Hänvisar till http://www.svt.se/nyheter/inrikes/ulf-johansson-darfor-ar-det-viktigt-att-granska-mangfalden-i-svenska-storbolag och http://www.svt.se/nyheter/inrikes/stor-brist-pa-mangfald-i-toppbolagens-styrelser

Hoppas du tar dig tid att svara på mina frågor.

mvh
Magnus Berg
Bäckströms väg 47
623 35 Burgsvik

—–
Här slutar mejlet.
—–

En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Parkeringsskandalen i Visby

090911-002

Kommunen införde under sommaren avgiftsbelagd parkering där det tidigare varit gratis med P-skiva som gällt. Men nu när sommaren är slut har kommunen återgått till P-skiva och dragit svarta plastsäckar över alla parkeringsautomater. Att detta förvirrar är inte att undra på eftersom informationen varit obefintlig. Och som det står i en insändare idag:

”Det är naturligt att man inte varje dag kontrollerar exakt vad det står på de blåvita skyltarna.”

Insändarskribenterna hade vid parkeringsavgiftens införande blivit bötfällda två gånger eftersom de trodde att det var P-skiva som gällde. Nu när avgifterna är avskaffade och P-skiva åter gäller så har de letat efter en parkeringsautomat som inte varit trasig (överdragen med en svart plastsäck). Ja, man kan verkligen undra hur smart det är att dra över en svart plastsäck för att markera att man inte längre behöver betala parkeringsavgift, utan att sätta upp något anslag på automaten som meddelar orsaken. Som sagt, man kontrollerar inte trafikskyltarna varje gång man parkerar.

Insändarskribenterna skriver också om en märklig incident under politikerveckan.

”Under politikerveckan parkerade vi utanför biblioteket på samma ställe som vi gjort otaliga gånger. Det kostade oss 1 000 kronor. Efter mycket letande bland trädens lövverk hittade vi en ny skylt om handikapparkering. Några dagar senare var skylten borta.”

Gotlands kommun tycks verkligen inte vilja försöka underlätta för de som med bil vill besöka Visby innerstad. Insändarskribenterna skriver:

”Kommunens trafikingenjör Lennart Klintbom förstår inte hur man annars skulle ha gjort. Det är bilisternas fel om man missförstår bestämmelserna. Men om så många drabbas är det något allvarligt fel på informationen.”

Lika kritisk till Lennart Klintboms brist på agerande, alternativt inkompetens, är Gotlands Allehandas ledarskribent Mats Linder. Han skriver idag i sin ledare:

”Många bilister har betalat parkeringsavgifter helt i onödan vid Östercentrum. Jag vill inte blåsa upp detta bortom alla rimliga proportioner. Retligt för många, men ingen har väl lidit avsevärd ekonomisk skada.
Men jag vill inte heller förminska P-eländet till en betydelselös bagatell. Det spelar stor roll hur kommunen behandlar sina medborgare. Och det spelar ännu större roll hur kommunen agerar när någonting blir fel. Antingen visar man repsekt för medborgarna och försöker ställa allting till rätta. Eller också kommer man med bortförklaringar.”

Jag skrev i vintras om hur öststatsmentalitet präglar Gotlands kommuns politiker och högre tjänstemän. Detta har inte ändrats ett uns under de månader som gått. Fortfarande behandlar de styrande sina kommuninvånare som undersåtar, som ska finna sig i allt och inte ställa några som helst krav på service och schysst bemötande.
De två insändarskribenterna berättar att de är ”nyinflyttade gotlänningar och före detta informationschef respektive kommunal förvaltningschef”. Jag förstår att de är mycket förvånade över hur saker och ting sköts av Gotlands kommun. Jag är inte heller van med kommunala myndigheter präglade av fullkomlig inkompetens, uppblåst nonchalans och att de behandlar människor föraktfullt. Ska man trivas på Gotland måste man antingen gilla att bli förnedrad av de styrande, eller så måste man försöka förändra alternativt flytta.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

”I sista hand kommer blommor och lavar och naturintressen”

090312-006

Några kommentarer till ett rundabordssamtal som var publicerat i tidningen Gotlands Näringsliv nr 1/2009 sid. 20-21. Ett samtal under ledning av chefredaktör Patrik Annerud, med bl. a. Eva Nypelius, centerpartistiskt kommunalråd samt ordförande i kommunstyrelsen, och Henrik Svensson, VD för Sweprod

Moderator: Hur viktig är industrin för Gotland?

Henrik: Vi måste ju ha en basindustri så länge vi inte har något annat som sysselsätter folk året runt.

Så sant, så sant!

Moderator: I Vision 2025 nämns ordet industri två gånger, en gång med ordet livsmedel och en gång med anledning av att det krävs energi till kalkindustrin. Det verkar inte vara ett prioriterat mål med industri om man läser visionsdokumentet.

Eva: Det är ju ett prioriterat mål med tillväxt, med bra företagsklimat, att vi har bra förutsättningar för näringslivet. Sen är ju industrin som bransch direkt utpekad.
Det vi gör just nu är att Gotlands kommun, och Tekniska Resurscentrum tillsammans inventerar de industriföretag som finns på ön och vilka resurser som finns, för att stötta och utveckla de företagen genom att uppmuntra dem att samarbeta.

Så falsk, så falskt! Fakta är att kommunens initiativ för att organisera industi-samarbete på Gotland inte uppkom förrän nyligen då den ekonomiska krisen blivit kännbar på ön.

Eva: Vi är positiva till kalkindustrin. Det viktiga är att vi i första hand klarar vattenförsörjningen på Gotland. Och det tror jag alla håller med om att det är nummer ett. Sedan är jobben det viktiga och i sista hand kommer blommor och lavar och naturintressen.

Henrik: Så det här är er offentliga hållning?

Eva: Ja, i princip är vi överens i kommunstyrelsen. Det är två partier som inte är med.

Moderator: Så jobben är viktigare än blommor?

Eva: Jo, men sen tror jag att man måste inte alltid sätta det här i motsatsställning till varann. Om man nu kan göra det här på ett bra sätt där man tar vara på det naturvärden vi har. Då är det ju faktiskt de här kalkbrotten som kan bli besöksmålen framåt.

I Vision 2025 – det regionala utvecklingsprogrammet där regiondirektören och Eva Nypelius skrev förordet och  som klubbades av kommunfullmäktige förra året – fastslogs bl a följande:

”Vision Gotland 2025 är ett styrdokument för hela det gotländska samhällslivet. Oavsett aktör ska detta vara inriktningen för våra gemensamma kraftsamlingar.”

[…]

”Utgångspunkten för formandet av det regionala utvecklingsprogrammet är en hållbar utveckling. I hållbar utveckling ingår tre samspelande dimensioner – den ekonomiska, sociala och miljömässiga. Det innebär att alla mål i Vision Gotland 2025 syftar till att uppnå en hållbar utveckling.”

[…]

”Med hållbar tillväxt avses en ekonomisk tillväxt utan att de ekosystem som vi är beroende av äventyras, samtidigt som de mänskliga resurserna värnas.”

[…]

”Den ekonomiska tillväxten är en av delarna i den hållbara samhällsutvecklingen, där den ska samspela med miljömässig och social utveckling.”

Ska man inte vanvördigt tolka Vision 2025 allt för fritt så är det uppenbart är att Eva Nypeluis svänger kappan snabbare än vinden. Det andra som uppenbarar sig är att alla miljoner som kommunen satsade på utredningar, samråd, konsulter, och trycksaker för att åstadkomma dokumentet Vision 2025 varit bortkastade. För nu betyder uppenbarligen inte den 25-sidiga framtidsvisionen ett skvatt för moderater, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och socialdemokrater. Nu skiter dessa politiker i alla beslutade visioner och gör precis som de själva personligen vill; precis så folk- och demokratiföraktande som politikerna tydligen alltid agerat på Gotland. Och glöm det där snacket om att centern skulle vara ett miljöparti!

Är skildring av judisk kultur antisemitism, eller?

142

Jag har funderat en hel del på det här med judar, judendom, judisk kultur och antisemitism. Dessa funderingar har sin grund i det faktum att judisk kultur är ett mycket vanligt förekommande ämne i svensk media. Jag vill påstå, utifrån mina medievanor, att artiklar och program om just judisk kultur är överrepresenterat både i antal och i relation till befolkningsmängd i Sverige och världen.

Med tanke på den massiva kritik som framförs när Israel – den judiska staten enligt pro-israeler – kritiseras tycker jag det är märklig att ingen kritik framförs när media så tydligt gör skillnad på folkgrupp och folkgrupp genom att producera alla dessa artiklar och program om judisk kultur och judendom.

Är inte alla dessa artiklar och program om judisk kulturs särart uttryck för rasism?

Visserligen är det så att det som utmärker alla dessa artiklar och program är att de enbart skildrar den judiska kulturens positiva särdrag. Till och med kocherslakt framställs positivt. Men om det är så okontroversiellt – inte möter någon som helst kritik från judiskt håll – att framställas som en särpräglad folkgrupp, borde väl inte heller, logiskt sätt, kritik av staten Israel bemötas med anklagelser om antisemitism.

Jag menar: Är det inte rasism att skildra en viss folkgrupps särprägel – om än positivt – kan det heller inte vara uttryck för rasism – antisemitism – att rikta kritik mot staten Israel. Protesterar inte judar i det ena fallet så finns ingen logisk anledning att skrika antisemitism i det andra.
För att vara trovärdig kritiker av Israel-kritikerna krävs en konsekvent hållning i både med och motgång. Att de som högljutt ropar antisemitism inte är konsekventa blev än en gång klargjort i torsdagens debattartikel i Sydsvenskan som skrevs av företrädare för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). De dubbla måttstockar som SKMA krävde av debattörena i debatten om Israel-Palestina-konflikten skrev jag om igår.

Läs också den här lysande bloggartikeln – på bloggen Motbilder – om antisemitism-roparnas paranoia och dess därmed förknippade förmåga att se antisemiter i varenda människa. Antisemit-roparna har utifrån denna paranoia också lagt upp ett register över antisemitiska och ”självhatande” judar.

Så arbetar Israel-lobbyn!