Öppet brev till “våra” medier inför The Great Reset & Build Back Better

Det brukar framhållas från mediebranschen att media är en grundbult för demokratin. Men hur är det i praktiken? Är media på hugget och informerar om viktiga kommande beslut i god tid så att medborgarna kan sätta sig in i frågan och bilda opinion, för att i demokratisk ordning påverka politikerna? Nej så är det sällan. För det mesta tvingas medborgarna konstatera faktum när media behagar berätta om politiska beslut. Då är möjligheten till demokratisk påverkan redan över. Därmed kan man slå fast att media oftast inte lever upp till sin egen mytbildning om sitt demokratiska uppdraget.

Medierna hade redan inför EG-omröstningen 1994 en agenda att förtiga det som kunde stärka den negativa opinionen. Sedan dess har media fortsatt på samma väg genom att inte upplysa medborgarna inför kontroversiella EU-beslut och sådana beslut som går stick i stäv med ja-sidans löften inför EG-omröstningen.

I nutid har media inte problematiserat covid19-vaccinet utan enbart framhållit de förväntade positiva effekterna av vaccinet. De allvarlig biverkningar som man i backspegeln lärt sig kan uppstå (lärt av svininfluensavaccinet) har helt förtigits. Detta trots att den amerikanska hälsomyndigheten Food and Drug Administration framhållit att vaccinet inte är testat (unaproved) utan enbart godkänts för nödbruk (emergency use) och FDA framhållit att testtiden enbart varit 2 månader (Pfizer-BioNTech) respektive 9 veckor (Moderna) så har svenska medier inte framfört detta utan tvärt om betonat att vaccinet är testat och godkänt i USA. Media har mörkat att vaccinen enbart är godkända för nödbruk och klassade som icke testade.

Nu när samhället står inför historiens största omvälvning, där världens rikaste i sammanslutningen World Economic Forum vill avskaffa demokratin och förvandla människor till övervakade och maktlösa undersåtar borde media vara tidigt ute och informera om planerna samt initiera demokratisk debatt och opinionsbildning i frågan. Men hittills är det dödstyst, enbart alternativmedia uppmärksammar WEFs planer. Måhända är det så att mainstreammedias tjänsteandar, av okunskap och därpå byggd självgodhet,  klassar denna av alternativmedierna framburna oro som en konspirationsteori. Men allt står att läsa på WEFs hemsida. Och den som följt EUs och svenska politiska beslut i spåren genom åren vet att de i alldeles för många fall härstammar från världens rikaste människors och storföretags lobbyorganisationer. Organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.

Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om denna dolda maktutövning (därav följer en diger notapparat med källhänvisningar till av sammanslutningarna offentliggjorda dokument i hans skrifter).
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.

Media har nu en stor roll att spela, kanske sin största. Men medier har ägare vars intressen kanske inte sammanfaller med de demokratiska idealen utan kanske mer med den nya världsordning som deras klassbröder och -systrar inom väldens eliter vill förverkliga. Detta kommer att avslöjas genom ett förtigande och ett mörkande av dessa planer och därmed ett omöjliggörande av en opinionsbildning som skulle kunna rädda demokratin, folkstyret och yttrandefriheten. Eller väljer media att berätta allt om planerna och låta folket i demokratisk ordning opinionsbilda och ta ställning till sin egen framtid.

Magnus Berg
expert 😉


Fakta, källor m.m.

Pfizer-BioNTech  COVID-19  Vaccine
I ett faktablad om vaccinet (Revised: December 2020) skriver FDA:
The Pfizer-BioNTech  COVID-19  Vaccine is an unapproved vaccine that may prevent C O VID-19.  There is no FDA-approved vaccine to prevent COVID-19
Vaccinet är alltså inte godkänt, enligt FDA.

 FDA konstaterar i ett färskt pressmedelande från 11/12 att:
These participants, 18,801 of whom received the vaccine and 18,785 of whom received saline placebo, were followed for a median of two months after receiving the second dose.
Undersökningsperioden var alltså enbart 2 månader.

Vaccinet har fått en Emergency Use Authorization av FDA, inget annat.
The issuance of an EUA is different than an FDA approval (licensure) of a vaccine. In determining whether to issue an EUA for a product, the FDA evaluates the available evidence and assesses any known or potential risks and any known or potential benefits, and if the benefit-risk assessment is favorable, the product is made available during the emergency. Once a manufacturer submits an EUA request for a COVID-19 vaccine to the FDA, the agency then evaluates the request and determines whether the relevant statutory criteria are met, taking into account the totality of the scientific evidence about the vaccine that is available to the FDA.

Moderna COVID-19 Vaccine
Vaccinet har fått en Emergency Use Authorization av FDA, inget annat.
The United  States FDA has made the Moderna  COVID-19 Vaccine available  under  an  emergency access mechanism called an EUA. The EUA is supported by a Secretary of Health and Human Services (HHS) declaration  that circumstances exist to justify  the emergency use of drugs and biological  products  during  the COVID-19 pandemic.
The Moderna  COVID-19 Vaccine has not undergone  the same type of review as an FDA- approved  or cleared product.

Review of additional safety data from these participants with a median of 9 weeks of follow-up after receipt of the second dose did  not change FDA’s assessment of safety of the vaccine.
Undersökningsperioden var alltså enbart 9 veckor.

The World Economic Forums framtidsvision:
Here’s how life could change in my city by the year 2030 är rubliken på en text, på The World Economic Forums hemsida [visar sig när jag kollar 210814 vara bortplockad från WEFs hemsida, men finns lagrad hos Wayback Machine och även läsas på tidskriften Forbes hemsida] skriven av en dansk folketingsledamot, om hur framtiden ska bli enligt The World Economic Forums agenda. Det är ett helt annat samhälle än vi nu lever i vilket framgår bl a av detta citat ur texten:
“Once in awhile I get annoyed about the fact that I have no real privacy. No where I can go and not be registered. I know that, somewhere, everything I do, think and dream of is recorded. I just hope that nobody will use it against me.”

Jacob Nordangårds skrifter
Jag hänvisar till Jacob Nordangårds skrifter för att läsa sammanslutningarnas dagordningar och påverkansoperationer, i svart på vitt.
Som framgår av texten så har Jacob Nordangård samlat och i skrift sammanställt det kontroversiella, uppseendeväckande och viktiga ur de olika sammanslutningarnas dagordningar.
Nordangårds skrifter innehåller källhänvisningar ur sammanslutningarnas egna offentliga dokument (oftast på internet) och är därför den huvudkälla varur ni ska hämta era fakta.

På youtube finns ett två timmar långt föredrag av Jacob Nordangård där han berättar ur boken Rockefeller – En klimatsmart historia.

Atlantic Council har trojaner hos SVT

SVT (Sveriges Television) har några Atlantic Council-trojaner anställda. Bl a USA-korrespondenten Carina Bergfeldt och klimatkorrespondent, f.d. EU-korrespondenten, Erika Bjerström. De står tillsammans med några andra svenskar med på Atlantic Councils lista över Transatlantic Media Fellows.

På CSIS (Center for Strategic and International Studies) kan man läsa vad Transatlantic Media Fellows innebär. (OBS: på CSIS hemsida finns en likadan, fast inte updaterad, lista som hos AC.)

“TMN offers visiting fellowships allowing individual European journalists to spend up to three months in the United States to develop and expand their knowledge of America. Fellows spend two weeks at CSIS in Washington, and then travel around the country, with extensive opportunities to meet a wide range of Americans. Fellows usually visit a number of the TMN’s partner institutions (universities, colleges, and schools of journalism) in different parts of America.”

videon som finns på samma sida kan ni se och höra Therese Larsson Hultin, som presenteras som “Chef Foreign Analyst, Svenska Dagbladet”, berätta om sina upplevelser under bjudresan.

Bjudresor bryter mot Journalistförbundets yrkesregler om journalistens integritet, nummer 3 och 4.

Erika Bjerström gör en sådan “analys” av Greta Thunberg som man kan förvänta sig av en lobbyist kopplad till en av västvärldens finanskapitalisters lobbyorganisation Atlantic Council.

Enligt SVT:s praktik av sitt eget etiska regelverk så är det uppenbarligen förenligt med objektivitet och opartiskhet att medverka i pro-NATO- pro-zionism och pro-västimperialism-organisationer. Däremot inte till stöd för Palestina eller icke västländers självstyre.

Medierna är roten i demokratin

Medierna är roten i demokratin! Det får vi inte glömma när vi talar om mediernas ansvar. Medierna är vår vanligaste länk till våra politiska företrädare och verkligheten utanför vårt närområde.

Vi upplever världen genom media. Utifrån mediernas rapportering grundar vi våra värderingar, om människor, om länder och om händelser. Demokrati kräver en opartisk nyhetsförmedling.

Jag utgår ifrån att vi alla vill kommunicera så effektivt som möjligt. Jag utgår ifrån att vi är demokrater i själ och hjärta. Jag förutsätter att vi alla vill vara sanna, utan det övertag som lögnen kan ge.

Självcensuren i medierna måste uppmärksammas. Det är inte acceptabelt att journalisterna förtiger förhållanden som deras arbetsgivare inte vill ska nå offentligheten. Den nykolonialism som går under namnet globalisering och den accelererande utsugning av arbetarna som går under namnet flexibel arbetsmarknad framställs enbart ur storföretagens perspektiv. Den anpassning som u-länderna och även arbetarklassen i i-länderna tvingas till, på grund av storföretagens önskemål om ännu högre vinster, får vi inte läsa eller höra talas om.
Medierna och politikerna underordnar sig de multinationella företagen i dess kamp mot folklig demokrati, och journalisterna blir dess språkrör. Med en “köpt” journalistkår som förmedlar halva sanningen kommer debatten aldrig till stånd, och samhällsförändringarna kan genomföras utan märkbart folkligt motstånd. Helt enligt storföretagens planer.

Moralism ska hålla arbetarklassen kvar i fållan som produktionsboskap. Med ständiga mediala påhopp påtalas för arbetarna hur lata de är och vems ansvar det är när ekonomin går dåligt. Den ekonomi som framställs vara livets mening är kapitalägarnas piska på arbetarnas ryggar. De ryggar som kapitalisterna lättjefullt rider på genom livet.
Arbetarna måste vara ansvarsfulla. Arbetarna måste öka sin produktionstakt. Arbetarna måste hålla igen på sina förväntningar om en bättre framtid. Annars går det åt helvete, säger kapitalisterna och deras journalister i kör. Den omvälvning som skulle kunna ge arbetarna en lön som motsvarar värdet på sin produktion hotar kapitalisternas profiter, och skulle tvinga kapitalisterna att själva nöja sig med en levnadsstandard som motsvarar deras samhällsnytta.
Inget roligt framtidsscenario för utsugarna, och därför heller inget roligt scenario för ja-sägarna inom media.
Därför tiger journalisterna om att utgifterna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner ökar med en takt som är högre än ökningstakten av arbetarnas sjukskrivningar och förtidspensioner var när den var som mest. Däremot förmedlar journalisterna gärna och ofta bilden av arbetarklassen som en parasiterande hoper fuskande kverulanter. Moralismens piska viner över de som betalar både sin egen och utsugarnas livsföring.
Journalisterna är de som slår, och mellan slagen – raderna – framträder ett förakt för den samhällsgrupp som journalisterna har minst kontakt med. En främlingsfientlighet som har sin grund i det faktum att majoriteten journalister kommer från medelklassen. De umgås helst med andra journalister och inte de som arbetar med kroppen och skulle kunna ge andra perspektiv.

Jag håller på Donald Trump

150810-001

Mainstreammedia tycker att USA:s presidentval är det viktigaste som finns. Våra ögon och öron kan inte undkomma detta långdragna mediedrama. Något som mainstreammedia däremot inte tycker är ett dugg viktigt är värdlandsavtalet; att NATO ska få ha militära baser i Sverige. Riksdagen ska fatta beslut om värdlandsavtalet på min  födelsedag den 26 maj. Det skulle inte förvåna mig det minsta om mainstreammedia redan dagen efter, den 27 maj, då det är för sent att påverka, kommer att börja granska värdlandsavtalet i detalj och dess följder för Sverige; svenskt självstyre och svensk säkerhet.

Vår utrikesminister Margot Wallström skrev i ett uttalande häromdagen angående NATO-medlemskap:

Dessutom är det på sin plats att understryka att Nato domineras av den största medlemmen, USA. Vi vet inte vem som blir amerikansk president i höst. Jag tror vi är överens om att vi inte vill att Donald Trump ska ha ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik.

Det Margot Wallström skrev i sista mening innebär att hon anser att om Sverige ansluter sig till NATO så får USA “ett dominerande inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik”. Ett värdlandsavtal innebär i praktiken att USA:s inflytande över vår säkerhets- och utrikespolitik ökar från en redan oacceptabelt hög nivå. Jag önskar att Sverige och dess politiker skulle vara, i demokratisk ordning, underställda svenska folket, inte USA. Men just för att mainstreammedia och politikerna är så glada och stolta över att få vara Washingtons nickedockor håller jag på Trump i presidentvalet. Tänk så roligt det ska bli att få se alla dessa “oberoende” och “opartiska” s.k. journalister fortsätta sprida USA:s världsbild som den enda och rätta sanningen. Fast det då blir Trumps världsbild som är den enda och rätta sanningen enligt svenska mainstreammedier.

Hittade en väldigt klarsynt artikel – Trump och den liberala intelligentsian – om Trump och hyckleriet i den kritik som riktas mot honom. Artikeln måste läsas eftersom den innehåller insikter som är utestängda från svenska mainstreammedier. Jag har plockat ut godbitarna ur artikeln och publicerat nedan.
Artikeln är skriven av  Jean Bricmont. Hela artikeln kan läsas på svenska, engelska eller orginalspråket franska.

Den indignerade eliten tillgriper sina käraste ryggmärgsreflexer: de varnar för ”fascism” och återigen för en ny ”Hitler”. Alltsedan Nasser blev ”Hitler vid Nilen”, då han förstatligade Suezkanalen, har nya Hitlerfigurer vuxit fram som svampar i höstskogen: Milosevic, LePen, Putin, Gaddafi, Saddam Hussein, Assad har samtliga utsatts för denna jämförelse.

Hur skulle Trumps presidentstyre kunna bli värre än Vietnamkriget, bombningen av Kambodja och Laos, alla Mellanöstern -krig, stödet till apartheidregimen i Sydafrika, till Suhartos massakrer i Indonesien, till alla Israels krig. Hur kunde det bli värre än massakrerna i Mellanamerika eller statskupperna i Latinamerika eller Iran ? Eller värre än de embargon som förorsakar umbäranden för folken i Kuba, Iran, Irak, liksom all upprustning som påtvingas länder tvingade att försvara sig själva mot fientligheten och hoten från USA.

Som en kommentator, John Walsh, frågade: vilket är värre, nedvärdera folk pga. ras eller religion eller döda dem i hundratusental ?

Men eftersom vi lever i en kultur där ord betyder mer än dåd, och Clinton håller sig med en fulländad politiskt korrekt vokabulär, är en sådan rasism osynlig. Självfallet, det som i slutändan spelar roll är inte om dessa människor dödades av ”rasistiska” motiv, utan det faktum att de dödades i krig som kunde ha undvikits och som inte bedrevs i självförsvar av USA.

Som Thomas Frank förklarat, om miljontals amerikaner ställer sig bakom Trump, är det för att han för dem förkroppsligar deras eget uppror mot etablissemanget, högerns såväl som vänsterns i deras inbördes perfekta arbetsfördelning. Högern vill försäkra sig om fritt tillträde till marknaderna, medan den neokonservativa grenen trummar för ständiga krig mot inbillade hot och vänstern åberopar ”mänskliga rättigheter” som sin förevändning.

Frågan om protektionism visavi frihandel är komplicerad, men att den innefattar klassaspekter kan inte bestridas. För personer med fasta inkomster kan det vara en förmån att kunna importera varor tillverkade i låglöneländer eller att anlita tjänster som erbjuds av arbetare därifrån. Men för personer som i den alternativa situationen skulle vara de som i hemlandet tillverkar varorna eller står för tjänsterna är låglönekonkurrensen ett problem och dessa personer är benägna att applådera Trumps tal till stöd för protektionism och immigrationsbegränsning.
Den intellektuella vänstern (som i hög grad åtnjuter fasta inkomster, bl.a. som universitetslärare) har helt kringgått denna problematik genom att betrakta frågan ur rent moraliskt perspektiv: vore det inte underbart att leva i en värld öppen för alla, utan rasism och diskriminering ?
Kort sagt, budskapet till den vita arbetaren som mist sitt jobb som en följd av utlokaliseringar, som inte har något annat alternativ än att jobba som pizzabud, är att han borde vara förtjust över att kunna leva i en mångkulturell värld, där man kan ta en bit sushi, lyssna till afrikansk musik och resa på semester till Marocko.

Genom att framhålla minoriteters behov, genom att fokusera på allt som kan förmodas vara olikt eller marginellt, kommer ekonomiskt privilegierade intellektuella att visa omedvetenhet om klassaspekten i sitt resonemang, där den odugliga killen ofrånkomligen är den vanliga killen, som visar sig vara rasist, nationalist, instängd i sin inskränkthet.
Det dolda föraktet för den vita kristna majoriteten, som förmodats vara evigt privilegierad till följd av födselns nycker, i en tid när den i själva verket befinner sig i total upplösning, undergående ekonomisk och moralisk kris, detta kunde inte undgå att leda till motreaktion. Trumps kampanj kan delvis ses som den ”vita identitetens reaktion” på identitetspolitiken, vilken utlöst ramaskrin av indignation från den rättänkande vänstern.

Slutligen måste vi fråga oss vad Trumps kampanj innebär för oss, vasallerna, europeiska medborgare i Imperiet, berövade rätten att rösta i USA. En populär revolt i ett land som förutsätts vara föregångare för allt som står för det bästa, och som vårt europeiska bygge försöker imitera genom att följa ledarskapet, detta innebär ett bekymmer för våra eliter.

Invandring och mångkultur: Var det bra så?

151215-003

Vi lever i en tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Jag har på senare tid skrivit om det i Den godhjärtade människan i flyktingtiderSvenska mediers hyckleri och dubbelmoral i invandringsfrågan och Don’t mention the war!. Hyckleri och dubbelmoral är också den hållning som numera är politiskt korrekt – de s k eliternas, journalisternas och politikernas hållning –  och därmed ett givet recept för de som vill nå framgång i vårt samhälle. Att vara intelligent – tänka utanför fyrkanten – och individualistisk – tänka självständigt – är svårt och kräver stora mått av kurrage i ett sådant samhället. Därför blir jag så glad och så imponerad när någon har förmågan och modet; Att tänka själv och utanför boxen, som vägrar hyckla och hålla sig med dubbla måttstockar, som hellre håller sig till sanningen än är politiskt korrekt.

Innan jag reste bort i mellandagarna funderade jag på vad jag skulle läsa under min bortavaro. Jag visste i varje fall att jag skulle vila upp mig från faktaböcker genom att läsa skönlitteratur. Funderade på att läsa August Strindberg, Sven Delblanc eller Vilhelm Moberg eftersom jag visste att jag hade en del olästa böcker med dessa författaridoler i läsplattan. Men när jag gick igenom plattan hittade jag Var det bra så av Lena Andersson.

Jag har för inte så länge sedan läst romanerna Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, samt Förnuft och högmod – som innehåller artiklar, pjäser och prosa – och blivit väldigt imponerad av Lena Anderssons knivskarpa intellekt. Just nu läser jag Duck city. [Nu, dagen efter , när jag kompletterar texten med länkar till böckerna, läser jag Du är alltså svensk?]
Lena Andersson tycks, precis som jag själv, ta livet på stort allvar. Det är en fröjd att se Lena Andersson i tv, få en fråga, stå där och pröva ord i munnen en lång stund innan ett riktigt superintelligent svar kommer. Den människan snackar inte utan veta vad hon säger. Så Lena Andersson är verkligen en idol för mig.

Men när jag hittade Var det bra så tvekade jag. Jag visste att den handlade om hennes uppväxt och skolgång i Tensta. Jag tänkte att det var en typ tonårsroman. Men eftersom den bara var på 174 sidor så hade jag inte så mycket tid att förlora. Så jag började läsa och fastande väldigt snabbt. Ja, redan vid Qaisar Mahmoods förord insåg jag att den här boken kommer att få mig att gå i spinn. Och det gjorde den.

Var det bra så är en på egna upplevelser baserad svidande kritik mot invandrings- och integrationspolitiken och de hycklare som ställer sig bakom den. Den är också en svidande kritik mot avsaknaden av klassperspektiv i politiken och den mediala politiska debatten. Lena Andersson beskriver i Var det bra så livsförhållanden som helt har hamnat utanför den mediala och politiska debatten. Nu i hyckleriets och dubbellmoralens tid är det bara invandrare det är synd om och som får kosta, helt utan kostnadtak. De svenskar som lever i reellt utanförskap och fattigdom är det ingen som bryr sig om. Allt i den politiskt korrekta samhällsdebatten handlar bara om invandrare och deras behov. Det är nu, i hyckleriets och dubbellmoralens tid, de svenskar som har det allra sämst – som lever på bidrag eller lågavlönade arbeten – som tvingas dela med sig till invandrare av sina bidrag och konkurrera med invandrare om arbetstillfällen. Min bloggartikel Den godhjärtade människan i flyktingtider handlar om detta.

Nedan är citat ur Lena Anderssons bok Var det bra så. Jag tycker dessa utplockade godbitar säger mycket om vår tid, den tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Men boken säger ännu mer, så jag uppmanar er att läsa hela boken.
Jag hoppas Lena Andersson, för den goda sakens skull, har överseende med att jag snott olagligt mycket ur hennes bok och publicerat här.

Hon går i 2b. En förmiddag är de hos turkklassen och hälsar på. Era kamrater från Turkiet vill bara ha kontakt, förklarar fröken när det har varit bråk. Det är ofta bråk. Det är därför de är hos turkklassen. För att få kontakt. Genom att pyssla tillsammans. I turkklassen går man tillsammans oavsett ålder; där är det ursprung som räknas, blodet som flyter i ådrorna.
[…]
Den turkiske läraren säger åt dem att börja pyssla. Fröken säger åt dem att göra som den turkiske läraren säger. Fröken är inte sig själv idag. Hon skrattar hetsigt åt allt den turkiske läraren säger som kan ha släktskap med ett skämt och vid minsta ljud från klassen fräser hon att de får lov att vara tysta för en gångs skull nu när de sitter här hos klassen med barn ända från Turkiet och försöker få kontakt.
[…]
Fröken säger att rött och vitt är de vackraste färger hon vet. Ordet turk yttrar aldrig fröken. Hon antyder att klassen inte heller ska göra det men säger det inte rakt ut för även en sån uppmaning kunde missuppfattas, som om det var något fel att vara turk. Det tycker hon naturligtvis inte, men ordet kan ändå av oförklarad anledning uppfattas som ett skällsord.

Peters lillasyster har varit i bråk med en tjej i sin klass. De försökte skalpera varandra och för att kunna göra det slet Peters syster sönder den andras sjal så att hon tvingades gå barhuvad en hel eftermiddag. Enligt säkra källor har flickans bror samlat kusiner och vänner från närbelägna skolor för att göra upp med Peter.

 

– Skriv nu. Skriv! Ni kommer inte härifrån förrän ni i skrift tagit ställning.
[…]
»Fröken, vilken planet är du ifrån? Får jag besöka den så att jag förstår,precis hur tankegången går.En sten som låg i fickans linning,fördes mot Bassams broders tinning.Förklara för mig så att jag förstår,att det är rasism att slå en algerier med sten,men inte att krossa en svennes ben.»

 

Det är att inte behandla raserna lika om man får påstå om en av raserna att den är överlägsen de andra i vackerhet och styrka och intelligens men inte påstå samma sak om andra raser. Antingen får man tycka fritt och göra vilka iakttagelser man vill om vilken ras man vill eller också får man hålla tyst. Eller helt låta bli att intressera sig för rasernas olikhet.

 

Alla är lika mycket värda ju. Inte i pengar räknat, men på nåt annat sätt är alla lika mycket värda ju.

 

Marek: Va fan ni äter ju inte blodpudding nu heller. Det är fuskigt att ni får potatisplättar när vi måste äta blodpudding. Varför får inte vi också potatisplättar?
Pia: Det är ju bara för att dom är muslimer.
Mustafa: Just det, vi är inte lika äckliga som er. Vi äter inte blod från grisar och djurmage och hästballe och sån där skit. Jävla svenssonmat e ju re snubbigaste man kan äta. Fy fan säger jag bara. Fy fan asså.

 

Elsa Granlund hostar från magen och uppfattar inte ett ord de yttrar.
– Nu är det faktiskt Yılmaz som är viktig här, säger hon när hon hostat klart. – Han har sett saker ni aldrig behöver se. Ni är fria barn och det är skillnad. Ni måste förstå att ni aldrig kan förstå. Jag är chockad över att se er sitta här och vara helt utan ånger. Det ni gör kallas för pennalism. Det var det som låg till grund för det som skedde i 30-talets Tyskland. Yılmaz har berättat saker för mig om vad han utsätts för i den här klassen som…
9a slutar andas. Ljuden faller och dör. Overheadapparaten surrar. Ett skrik skär över skolgården. Långt bort hörs sirener. Det är Zeynep som säger det:
– Vad skulle Yılmaz ha berättat för dig? Han utsätts väl inte för nåt annat än det han själv utsätter andra för?
Elsa skruvar på sig. Hon börjar plocka med overheadpapperen, lägger dem i väskan.

 

»Det är hög tid att inse att vi nu är och kommer att förbli ett multikulturellt samhälle. Det enda raka är att låta våra nya vänner konkurrera om jobben och inte stänga dem ute med våra exempellöst krångliga regler för arbete och våra extremt höga lägstalöner. Sänk minimilönen och bryt fackets makt så att fler kommer in på arbetsmarknaden»

 

»Jag läste förresten något i går i din tidning, i skolbiblioteket. Jag läste att här i Stensby finns något som inte finns på så många andra platser i Sverige. Det kallades mångfald. Motsatsen är enfald, skrev artikelförfattaren.»

 

Armeniern med silvertand går ut med hunden. Den bajsar i sandlådan, han står och sliter i kopplet. Sen kommer zigenarna i porten mittemot hem med matvaror i en skevande kundvagn som de lämnar på gården.

 

– Det har hänt en fantastisk sak, säger Zeynep.
Hon biter med framtänderna på underläppen. – Jag har räddats tillbaka till livet. Det är därför jag är så glad. Jag kan inte ens bli riktigt ledsen för Åsas skull, fast jag borde.
Lotta lossar på sandalremmarna, låter fötterna fladdra.
– Vill du inte veta vad som hänt?
– Jorå, visst, berätta.
– Du verkar inte riktigt med.
– Jag tänker på Åsa.
Tystnad uppstår. Lotta kliar ett myggbett. Zeynep ser skuldmedveten ut.
– Berätta nu då, vad är det som hänt?
Zeyneps ansikte spricker.
– Jag slipper gifta mig med en äcklig man som min farbror hittat åt mig i vår by.
En boll studsar mot dem. Zeynep sparkar den mot spelaren som ska kasta inkast. – Jag lovade att slänga mig framför pendeltåget. Jag till och med stod där på järnvägsbron. Då först fattade dom att jag menade allvar, det var bara för dom att välja.
Lotta bänder upp en flisa från den torra bänken. Den lossnar med ett knastrande ljud.
– Det där är ju bara fördomar, säger hon.
– Att din farbror har hittat en man åt dig.
– Vad pratar du om?
Zeynep kliar sig i håret så häftigt att det ställer sig åt alla håll.
– Vi svenskar har en massa felaktiga föreställningar byggda på okunnighet om såna som dig, säger Lotta. – Det har jag läst i DN.

 

Han går runt lite och tittar lite i en grå välsittande kostym och grön stickad slips. Han är från Holland. Han är expert. Expert på områden som Stensby. Hans gester är svepande men kontrollerade.
– Oftast är det inte så svårt som det verkar, säger han.
Han har ett följe efter sig. – Ni har jämförelsevis små problem här i Sverige.
Följet nickar, andas lättade ut. – Lösningen på både små och stora problem är ofta förvånansvärt enkla.
– Det är min erfarenhet också, säger den som går först i följet.
De stannar där centrum börjar. Experten tittar ut över den stora centrumplattan. Garaget.
– Här till exempel.
– Ja?
– Stensby kunde ordna en karneval, låt säga en gång om året, där olika nationaliteter får dansa folkdans och visa upp sin kulturella rikedom. För att höja statusen på området och få svenskar att flytta dit.

 

– Trivs du här?
– Här på bänken?
– Nej. Här i Stensby.
– Jaså här. Nej.
– Inte?
– Nej.
– Men ni har ju fått inglasade balkonger nu på vissa ställen och en konsthall. Färg på fasaderna. Gult, blått, rött, rosa. Jättefint är det ju.
[…]
– Vad är din uppfattning om islam?
– Vad min uppfattning om islam är? säger Lotta och pekar mot sig själv.
– Ja.
– Det är väl inget vidare det heller.
Kvinnan lyfter på ögonen, inte bara ögonbrynen utan hela ögonpartiet. Då bildas det små rynkor däromkring som avslöjar att hon lyft på ögonpartiet på det här ställföreträdande indignerade sättet många gånger.
– Du är alltså intolerant mot religiös mångfald? säger hon och skriver i sitt papper.
– Är jag det?
– Det är mycket allvarligt.
– Säger du det.
– Det är klart. Som om vår gamla unkna kristendom skulle vara bättre än nåt annat. Den är ju det mest livsförnekande som finns.
En upprördhet rör sig mot pannan.
– Jag kan inte påminna mig att jag nämnde kristendom, säger Lotta.
– Det gjorde du väl eftersom du uttalade dig negativt om islam?
– Nu förstår jag inte din logik.
[…]
Hon har ljust hår och diskret makeup runt grå vaksamma ögon. Oklanderlig skärning i den hundtandsmönstrade kavajen, en grön scarf i halsen, en tunn enkel kappa i obestämbar färg, oknäppt. Byxorna dyker fram vid knäna där kappan tar slut. De smalnar nertill, en liten slits i sidan längst ner. Nylonstrumpor. Snygga loafers. Säkert italienska. Dyra.
– Vad jobbar du med? frågar hon.
– Jag är biografmaskinist, säger Lotta.
– Det låter intressant.
– Ja, jag tycker om film.
Skymningen blir tätare. Kvinnan med pennan sätter sig bredvid Lotta på bänken.
– Du förstår, säger hon i försonlig ton, när jag kommer hit känner jag att det finns en kraft här. En oförställd kraft som vi bättre måste lära oss ta vara på. En vitalitet. Är du född här?
– I Stensby ja.
– Och inte har väl du lidit av att bo här, gå i skolan här, det är väl snarast bättre än på andra ställen, mer mångfacetterat, för att inte använda de gamla slitna orden som börjar på mång.
[…]
– En sån sak som doften av mat här, mat från så många olika ställen på en så här liten gård, är inte det nåt man uppskattar?
Frågan är försiktig som byxslitsen vid ankeln. Lotta drar in luft i näsan. Hon funderar.
– Jag tycker inte om matos.
Kollegan öppnar munnen för att säga något, men avbryts av kvinnan.
– Men känner du inte, säger kvinnan energiskt och irriterat, curry, piripiri, salvia, pepperoni, feferoni, spiskummin. Vad, tala om det för mig, vad skulle svensk mat vara utan dessa tillskott? Det är helt fantastiskt att vi fått in så mycket kryddor till vår tråkiga matkultur. Tack vare. Jag handlar alla mina färska kryddor hos invandraren i mitt gathörn. Jag går inte nån annanstans.
Hon skriver i sina papper och ruskar på huvudet. Hon skäms å sina etniska landsmäns sida. Hon skäms. Och en våg av kärlek trycker skammen fram. En våg av kärlek till något abstrakt som man inte kan älska så. Men det vet inte hon. Hon har tagit ställning och känner sig nöjd, mycket nöjd med sig själv och sitt ställningstagande.
Lotta Svensson tar av sig ena skon och häller ut ett gruskorn som legat där och tryckt.
– Så du har en invandrare i ditt gathörn du, säger hon.
Kollegan tittar på klockan och säger att de ska tänka på refrängen. De har varit i Stensby hela dagen och är rätt trötta. De måste hem.

 

Zeynep svänger höger, vänster, gör en omkörning.
– När vi gick i skolan var det ingen normal människa som antydde att det skulle vara särskilt kulturellt i Stensby, eller i vår skola. Det måste ha hänt nåt sen dess. Det lär vara fantastiskt där nu. Mångkulturellt. Fullt av liv. Kraft. Styrka. Vilja. Dofter. När hände allt det?
Det tar ett kvarter innan Leyla svarar:
– Du är sarkastisk.
Hon tittar ut genom sitt sidofönster. Gatlyktorna svänger in och ut ur bilen.
– Det är klart jag är sarkastisk. Jag sitter framför tvn och jag hör dig tala och jag frågar mig: var befann du dig dom där åren? Att du flyttade innan det var slut minns jag ju, men fram till dess. La du inte märke till saker och ting? Hur människors liksom medvetanden blir till? Du kan inte ha sett nånting, för du sitter där och pratar som… (hon släpper ratten och viftar med armarna) fan, som rektorn gjorde när vi hade temaveckor och terminsavslutning. Eller som den där tanten som kom och föreläste om mänskliga rättigheter när Jocke hade borrat Yılmaz i magen. Du sitter där i din bananformade soffa och det låter som att det är dom människorna som har betalat dig för att säga det där. Deras själar har lånat ditt svartskalle-skal som passar bra just nu, så att dom har ryggen fri om det blir som i Tyskland, utrotning och det där. Då finns du på deras lilla meritlista i arkiven.
– Jag vet inte vad du pratar om, Zeynep. Jag behöver inte vara betald av nån för att säga det där.
– Jobbar du gratis på tv?

 

– Jag lider av en ögonsjukdom. Jag ser inte samma sak som andra ser. När du ser till exempel en hund tittar jag på samma sak och ser bara ett djur. Det är nåt fel med hjärnkontakten från ögonen. En oförmåga att se saker ur ett visst perspektiv, tror jag det heter i diagnosen; den bristen uppvägs av en förhöjd förmåga att se andra detaljer, som friska inte ser. Många lider av den här sjukdomen, i tysthet, men hjärnan korrigerar ögonfelet: man lär sig att det är en hund och inte ett djur. Men för att inte riskera att göra fel väntar man tills någon säger att det är just en hund man ska se, och säger: »vilken fin hund!», i stället för att säga: »djuret ser inte lyckligt ut på ögonen och haltar svårt på bakbenet, är det skadat?»

 

Askpelaren är lång. Cigaretten kort.
– Du måste ringa om kylskåpet, säger Lotta och tittar in i det. – Det rinner, det låter.
– Jag ska.
Det duggregnar. Lotta tittar ut över buskaget som rör sig slött i mörkret.
– Vill du ha jordgubb eller hallon på?
– Du behöver inte baka.
Karin tänder en cigarett till. River med naglarna längs underarmarna.
– Baka. Jag har köpt färdiga tårtformar. Färdig vaniljkräm. Färdig sylt. Det är bara grädden som ska vispas och på, och sen bären.
– Hallon då.
Karin summerar på ett kladdpapper medan hon kliar sig så att det hörs i hela lägenheten.
– Jag står inte ut med det här kliandet. Nu har jag fått utslag på benen också.
– Du måste be om en förflyttning. Finns det inget annat du kan göra?
– Jag blir antagligen uppsagd snart ändå.
Vitgrå hudflagor faller mot bordets plastskiva. Lotta vänder sig om, tar två steg till brödburken, tar fram en hårdbrödmacka, brer smör, letar efter pålägg i den rinnande kylen, hittar inget, ställer sig vid fönstret igen medan hon tuggar.
– Det märks att det börjar bli mörkare nu.
Karin tittar genom röken.
– Det går inte ihop, säger hon.
– Du får sluta röka.
– Jag försöker.
– Du får sluta köpa kvällstidningen.
– Det har jag slutat med för länge sen.
– Du får skaffa mindre. Du behöver ju inte allt det här utrymmet nu.
– Vi kan väl inte bo i en etta, Jonas och jag.
– Han får väl snart nåt jobb.
– Tror du?
– Nej.
Lotta öppnar fönstret och håller ut handen mot regnet. Ljummet augustiregn.
– Vad ska du rösta på? frågar hon.
– När då?
– Det är val om en månad.
– Jag ska inte rösta, säger Karin Svensson och reser sig. Hon hämtar hudsalva i kylen. Sätter på radion.
– Vi måste hålla lönerna nere, säger radion.
– Visst måste vi det, säger Karin. – Tolv tusen räcker gott och väl.
Hon gnider in armen från handleden och uppåt.
– För inflationens skull.
– För inflationens skull.
– Och för räntornas.
– Kanske för deras också.
Hon pressar ut mer hudsalva.
– Vi måste bli mer företagsamma, säger radion.
– Absolut, säger Karin.
Lotta lägger pannan mot den kalla fönsterrutan.
– Stäng av.
Karin gnider sig över armen.
– Sånt här lyssnar jag på varje dag. Det är min ritual på kvällen medan jag smörjer in armarna.
Hon gnider ända upp över armbågen, den är rosa och trasig.
– Våra hjältar måste vara de företagsamma, säger radion.
– Vi skall inga andra hjältar hava jämte dem.
Mellan fingrarna krokodilhud. Det är blod i sprickorna, sönderkliat.
– De välutbildade flyttar utomlands om vi inte sänker skatterna.
– Vi måste sänka skatterna för de duktiga.
– … så att de vill stanna kvar och vi samtidigt signalerar att utbildning lönar sig.
– Just det, säger Karin och tittar ut på en kvinna med all hud täckt som drar en barnvagn längs den bilfria gångvägen.
– … speciellt med tanke på att det i Dethärlandet är kolmörkt och kallt från november till april. Vi behöver dem för att företagen ska kunna ge folk jobb.
– Och så att vi får några att se upp till.
– Stäng av radion!
Karin håller upp handflatorna mot henne.
– Låt den vara. Jag deltar i demokratin.
Hon skruvar på korken på tuben.
– Klasskillnaden, säger radion, går mellan oss som har jobb och dem som inte har det.
– Det finns bara två klasser, säger Karin och tänder en cigarett till med darrande händer. Hon samlar ihop räkningarna i en hög och lägger dem i Lottas hand. Kröker hennes fingrar runt dem.
– Gå och lägg dom här på min säng. Jag ska laga födelsedagsmiddag åt min dotter.
Lotta pressar pappershögen mot bröstet. Karin tar fram en kastrull, häller i vatten, lägger i potatis och ställer den på spisen. Så går hon fram till fönstret. Hon stirrar ut över gångvägen och huset mittemot, den blinkande gatlyktan, polisbilen som sakta rullar förbi, den använda blöjan, turbanen, kepsen, gänget i lösa kläder och olja i håret.
Radion säger:
– Vi som har jobb täpper till för dem som inte har jobb, i synnerhet för de nya svenskarna. Därför får vi inte tycka att anställningsskyddet är det viktigaste här i världen.
Karin Svensson håller fast sig i fönsterbrädan med hala insmörjda händer.
– Vi är en stor propp.
Det blir imma på fönstret.
Radion säger:
– Ni måste inse att ni inte kan se bakåt och längta efter det som var.
Regnet tar i. Det blir genast mörkare.
– Nej, vem i helvete vill ha det som det var, skriker hon och sliter ur kontakten och kastar radion i diskhon.
Den fortsätter att låta. Den går kanske på batteri.