Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världs­ordningen”


Det nedan skriva mejl till Försvarsberedningen när till stora delar hämtat från föregående bloggartikel Av moraliska skäl håller jag på Ryssland varför mycket nedan är en upprepning av den. För er som vill ha länkar med källhänvining till det som sägs i Sergei Lavrovs tal hänvisar jag till den föregående bloggartikeln.

Orsaken till dagens utbrott är en insändare skriven av professor emeritus Pär Salander i Umeå som finns bakom betalvägg hos Dagens Nyheter men publiceras i sin helhet på Global Politics. Insändarskribenten reagerar på Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 och skriver:

“Det är illavarslande att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023 har passerat förbi utan medial uppmärksamhet. Gentemot den förra rapporten 2019 används nämligen begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” för en anmärkningsvärd politisk retuschering av Natodirigenten USA:s utrikespolitiska agerande. … Årets säkerhetspolitiska rapport är en pinsam partsinlaga som kritiskt granskar två stormakter, Ryssland och Kina, men inte den tredje. Rapporten ger i stället USA fribrev till ett fortsatt agerande utifrån den starkes rätt.“

Och utifrån detta så kunde jag inte hålla mig oberörd utan sammanställde följande skrivelse som distrubuerades via epost till samtliga Försvarsberedningens 11 ledamöter.

Ang: Årets säkerhetspolitiska rapport och ”Den regelbaserade världsordningen”.

Sverige har sedan Palme-mordet blivit en idioti. En styrelseform som utmärks av att de mest inkompetenta, omoraliska och ryggradslösa styr över de bättre lämpade. Försvarsberedningen är ett mycket tydligt uttryck för detta styrelseskick. Ett styrelseskick som är på väg att leda Sverige i fördärvet.

Det av idiotins styrande så populära begreppet ”den regelbaserade världs­ordningen” är ett begrepp de styrande inte har en susning om innebörden av, trots deras flitiga användande av det. Det är tragiskt och provocerande med så olämpliga styrande. Dessutom urholkar det tilliten till politiken och det skendemokratiska systemet.

Det ni mindre begåvade men mer ohederliga narcissistiska politruker borde göra är att lära av mer begåvade och hederliga kollegor. Bra förebilder är Rysslands president Vladimir Putin eller dess utrikesminister Sergei Lavrov som åtminstone i sin utrikesretorik kan hålla sig till sanningen och sakligt och rationellt och fullt förståeligt argumentera för sin sak. Avsaknaden av floskler i Putins och Lavrovs retorik får en västerlänning att förundras: Kan en politiker verkligen uttrycka sig så här rakt och tydligt? Ja, det kan de visst. Om de vill och har sanningen på sin sida.

Försvarsberedningen, som påstår sig värna ”den regelbaserade världs­ordningen”, borde läsa Rysslands utrikesminister Sergei Lavrovs senaste tal till FN:s säkerhetsråd som undertecknad publicerar på svenska nedan.
Där kan Försvarsberedningen lära om just ”den regelbaserade världs­ordningen” och hur den inte följs av Försvarsberedningens uppdragsgivare i Washington. Tvärt om bevisar Lavrov om och om igen hur USA och lydstaterna inom NATO gång på gång på gång brutit mot just ”den regelbaserade världs­ordningen”.

Nu lämnar jag ordet till Rysslands utrikesminister Sergei Lavrov.

—–

Lavrov:
”Herr ordförande, Herr generalsekreterare, Kollegor

Den nuvarande internationella ordningen byggdes på ruinerna av och efter den kolossala tragedin under andra världskriget. Den baserades på FN-stadgan, en viktig källa till modern internationell rätt. Mycket tack vare FN var det möjligt att förhindra ett nytt världskrig, åtföljt av en kärnvapenkatastrof.

Tyvärr har det ”kollektiva väst”, under ledning av Förenta staterna, efter det kalla krigets slut godtyckligt tillskansat sig rollen som skiljedomare över hela mänsklighetens öden och, överväldigat av ett exklusivitetskomplex, börjat ignorera arvet från FN:s grundare i allt större utsträckning.

I dag hänvisar västvärlden till de stadgeenliga normerna och principerna selektivt, från tid till annan, uteslutande i enlighet med sina själviska geopolitiska behov. Detta leder oundvikligen till att den globala stabiliteten undergrävs, att befintliga spänningar förvärras och att nya spänningshärdar skapas. Riskerna för globala konflikter ökar också.

Det är just för att stoppa dem, för att styra händelserna i en fredlig riktning, som Ryssland insisterade och insisterar på att alla bestämmelser i FN-stadgan skall respekteras och tillämpas, inte selektivt, utan i sin helhet och i sitt sammanhang, inklusive principerna om suverän jämlikhet mellan stater, icke-inblandning i deras inre angelägenheter, respekt för territoriell integritet och folkens rätt till självbestämmande. Förenta staternas och dess allierades agerande tyder på en systematisk obalans när det gäller de krav som fastställs i stadgan.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott och bildandet av oberoende stater i dess ställe har Förenta staterna och dess allierade grovt och öppet blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter Som USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland offentligt och till och med stolt erkände i slutet av 2013, spenderade Washington 5 miljarder dollar på att fostra politiker som var lydiga mot väst i Kiev.

Alla fakta om ”konstruktionen” av den ukrainska krisen har länge varit kända, men man försöker på alla möjliga sätt att tysta ner, att ”avbryta” hela historien fram till 2014. Därför är ämnet för dagens möte, som föreslagits av det albanska ordförandeskapet, mycket lämpligt och gör det möjligt för oss att återställa den kronologiska händelsekedjan, och det är i samband med de viktigaste aktörernas inställning till genomförandet av principerna och målen i FN-stadgan.

För att få en proamerikansk kandidat till makten sanktionerade västvärlden 2004-2005 den första statskuppen i Kiev och tvingade Ukrainas författningsdomstol att fatta ett olagligt beslut om att hålla en tredje valomgång som inte föreskrivs i landets författning. Ännu mer oseriös inblandning i interna angelägenheter visade sig under den andra Majdan 2013-2014, då en hel rad västerländska resenärer direkt uppmuntrade deltagarna i demonstrationer mot regeringen till våldsamma handlingar. Samma V. Nuland diskuterade med den amerikanska ambassadören i Kiev sammansättningen av den framtida regeringen, som kommer att bildas av putschisterna (kuppmakarna, ö.a.). Samtidigt påpekade hon för Europeiska unionen dess verkliga plats i världspolitiken ur Washingtons synvinkel. Vi minns alla hennes skabrösa fras med två ord. Det är betecknande att Europeiska unionen ”svalde” den (Nulands yttrande var ”fuck the EU”, ö.a.).

I februari 2014 blev de personer som valts ut av amerikanerna nyckelpersoner i det blodiga maktövertagandet, som organiserades, om jag minns rätt, en dag efter överenskommelsen mellan Ukrainas lagligt valde president Viktor Janukovytj och oppositionsledare under garantier från Tyskland, Polen och Frankrike. Principen om icke-inblandning i inre angelägenheter har upprepade gånger trampats på.

Omedelbart efter kuppen förklarade putschisterna att deras absoluta prioritet var att inskränka rättigheterna för rysktalande medborgare i Ukraina. Och invånarna på Krim och i sydöstra delen av landet, som vägrade att acceptera resultatet av det författningsvidriga maktövertagandet, förklarades vara terrorister, vilket ledde till en straffoperation mot dem. Som svar höll Krim och Donbass folkomröstningar i full överensstämmelse med principen om lika rättigheter och självbestämmande för folken, som fastställs i punkt 2 i artikel 1 i FN-stadgan.

När det gäller Ukraina blundar västerländska diplomater och politiker för denna viktigaste norm i internationell rätt i ett försök att reducera hela bakgrunden och kärnan i det som händer till att det är otillåtet att kränka den territoriella integriteten. I detta avseende vill jag påminna er om att FN:s förklaring från 1970 om principerna för internationell rätt rörande vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater i enlighet med FN-stadgan, som antogs enhälligt, föreskriver att principen om respekt för territoriell integritet är tillämplig på ”stater som i sina handlingar iakttar principen om folkens lika rättigheter och självbestämmande (…) och följaktligen har regeringar som företräder (…) alla de folk som bor på territoriet”. Det faktum att de ukrainska nynazister som tog makten i Kiev inte representerade befolkningen på Krim och i Donbass behöver inte bevisas. Och västvärldens ovillkorliga stöd till den kriminella Kievregimens agerande är inget annat än ett brott mot principen om självbestämmande efter grov inblandning i interna angelägenheter.

Efter statskuppen under Petro Porosjenkos och sedan Vladimir Zelenskijs regeringstid var antagandet av rasistiska lagar som förbjöd allt ryskt — utbildning, medier, kultur, förstörelse av böcker och monument, förbud mot den ukrainska ortodoxa kyrkan och beslagtagande av dess egendom — ett trotsigt brott mot punkt 3 i artikel 1 i FN-stadgan om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för alla — utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion. För att inte tala om att dessa åtgärder direkt stred mot Ukrainas konstitution, där statens skyldighet att respektera ryssarnas och andra nationella minoriteters rättigheter slås fast.

När vi hör uppmaningar att genomföra ”fredsformeln” och återföra Ukraina till 1991 års gränser uppstår frågan: är de som kräver detta bekanta med de ukrainska ledarnas uttalanden om vad de kommer att göra med invånarna i respektive territorier? Hot om rättslig eller fysisk utrotning riktas upprepade gånger mot dem offentligt, på officiell nivå. Inte bara underlåter västvärlden att tillbaka sina skyddslingar i Kiev, utan uppmuntrar dessutom entusiastiskt deras rasistiska politik.

På ett liknande sätt har förresten EU— och Natomedlemmar i årtionden uppmuntrat Lettlands och Estlands agerande för att kränka rättigheterna för hundratusentals rysktalande invånare som har kallats ”icke-medborgare”. Nu diskuterar de på allvar införandet av straffrättsligt ansvar för användning av modersmålet. Högt uppsatta tjänstemän förklarar officiellt att spridningen av information om möjligheten för lokala studenter att klara ryska distansskoleprogram nästan bör betraktas som ett hot mot den nationella säkerheten och kräver uppmärksamhet från brottsbekämpande myndigheter.

Åter till Ukraina. Minskavtalen i februari 2015 godkändes genom en särskild resolution från säkerhetsrådet — helt i enlighet med artikel 36 i stadgan, som stöder ”varje förfarande för att lösa en tvist som har godtagits av parterna”. I detta fall Kiev, DPR och LPR. Men förra året erkände alla undertecknare av Minsköverenskommelserna, förutom Vladimir Putin (Angela Merkel, Francois Hollande och Petr Poroshenko), offentligt och till och med med glädje att när de undertecknade detta dokument hade de ingen avsikt att fullfölja det. De försökte bara vinna tid för att stärka Ukrainas militära potential och pumpa upp den med vapen mot Ryssland. Under alla dessa år har EU och Nato direkt stött sabotaget av Minskavtalen och pressat Kievregimen att lösa ”Donbass-problemet” med våld. Detta gjordes i strid med artikel 25 i stadgan, enligt vilken alla FN-medlemmar är skyldiga att ”lyda säkerhetsrådets beslut och verkställa dem”.

Låt mig påminna er om att i paketet med Minskavtalen undertecknade ledarna för Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina en deklaration där Berlin och Paris lovade att göra en hel del, bland annat att hjälpa till att återställa banksystemet i Donbass. Men de lyfte inte ett finger. Vi såg hur Pavel Porosjenko, i strid med alla dessa åtaganden, tillkännagav en handels-, ekonomisk och transportblockad av Donbass. I samma deklaration lovade Berlin och Paris att främja stärkandet av det trilaterala samarbetet i formatet EU-Ryssland-Ukraina för en praktisk lösning på Rysslands handelsproblem, samt att främja ”skapandet av ett gemensamt humanitärt och ekonomiskt område från Atlanten till Stilla havet”. Denna deklaration godkändes också av säkerhetsrådet och var föremål för genomförande i enlighet med den ovannämnda artikel 25 i FN-stadgan. Men detta åtagande från ledarna för Tyskland och Frankrike visade sig vara en ”dummy” (falsarium, något som inte är vad det utger sig för att vara, ö.a.), ytterligare ett brott mot de stadgeenliga principerna.

Den legendariske utrikesministern i Sovjetunionen A.A. Gromyko har med rätta noterat mer än en gång: ”tio års förhandlingar är bättre än en dags krig.” I enlighet med denna princip har vi förhandlat i många år, sökt avtal på området för europeisk säkerhet, godkänt grundakten för Nato-Ryssland, antagit OSSE-förklaringar om säkerhetens odelbarhet på högsta nivå 1999 och 2010 och sedan 2015 insisterat på ett ovillkorligt genomförande av de Minskavtal som är resultatet av förhandlingarna. Allt detta är i full överensstämmelse med FN-stadgan, som kräver att man ska ”skapa förutsättningar för rättvisa och respekt för skyldigheter som följer av fördrag och andra källor till internationell rätt”. Våra västliga kolleger trampade på denna princip när de undertecknade alla dessa dokument, i förväg medvetna om att de inte skulle följa dem.

På tal om förhandlingar. Vi har fortfarande inte övergett dem. Rysslands president Vladimir Putin har talat om detta många gånger, även helt nyligen. Jag skulle vilja påminna om att Ukrainas president Vladimir Zelensky undertecknade ett dekret som förbjuder förhandlingar med Vladimir Putins regering. Om Förenta staterna är så intresserade av dem tror jag inte att det kommer att bli svårt att ”ge order” om att Vladimir Zelenskijs dekret skall upphävas.

Idag, i våra motståndares retorik, hör vi bara slagord: ”Invasion, aggression, annektering.” Inte ett ord om de grundläggande orsakerna till problemet, om hur de under många år närde den öppet nazistiska regimen, öppet skrev om, dvs. omtolkade resultaten av andra världskriget och sitt eget folks historia. Västvärlden undviker en substantiell konversation baserad på fakta och respekt för alla krav i FN-stadgan. Uppenbarligen har den inga argument för en ärlig dialog.

Det finns ett starkt intryck av att västvärldens företrädare är rädda för professionella diskussioner som avslöjar deras demagogi. De före detta koloniala metropolerna yttrar besvärjelser om Ukrainas territoriella integritet och tiger om FN:s beslut att Paris måste återlämna det ”franska” Mayotte till Unionen Komorerna, och att London måste lämna Chagosarkipelagen och inleda förhandlingar med Buenos Aires om Malvinasöarna (eller Falklandsöarna, ö.a.). Dessa ”förkämpar” för Ukrainas territoriella integritet låtsas nu att de inte minns innebörden av Minskavtalen, som bestod i att Donbass skulle återförenas med Ukraina med garantier för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter, främst rätten till sitt modersmål. Väst, som hindrade genomförandet av dessa avtal, är direkt ansvarigt för Ukrainas kollaps och uppviglingen till inbördeskrig där.

Bland andra principer i FN-stadgan, vars respekt skulle kunna förhindra en säkerhetskris i Europa och bidra till att harmonisera förtroendeskapande åtgärder baserade på en intressebalans, skulle jag vilja notera artikel 2 i kapitel VIII i stadgan. Där stadfästs behovet av att utveckla praxis för fredlig lösning av tvister med hjälp av regionala organisationer.

I enlighet med denna princip har Ryssland, tillsammans med sina allierade, konsekvent förespråkat upprättandet av kontakter mellan CSTO (Collective Security Treaty Organisation, se här, ö.a.) och Nato för att underlätta det praktiska genomförandet av de ovannämnda besluten från OSSE:s toppmöten 1999 och 2010 om säkerhetens odelbarhet, där det särskilt fastställs att ”ingen stat, grupp av stater eller organisation kan ges huvudansvaret för att upprätthålla fred och stabilitet i OSSE-området eller betrakta någon del av denna region som sin inflytandesfär”. Alla vet att detta är exakt vad Nato gjorde — försökte skapa sin fulla fördel i Europa, och nu i Asien och Stillahavsområdet. Men många vädjanden från de högsta organen i CSTO till Nordatlantiska alliansen ignorerades. Anledningen till denna arroganta hållning hos Förenta staterna och dess allierade, som alla kan se i dag, är oviljan att föra en jämlik dialog med någon.

Om Nato inte hade avvisat CSTO:s förslag till samarbete skulle man kanske ha kunnat undvika många av de negativa processer som ledde till den nuvarande europeiska krisen på grund av att man har vägrat att lyssna på eller lurat Ryssland i årtionden.

I dag, när vi diskuterar ”effektiv multilateralism” på förslag av ordförandeskapet, bör vi inte glömma bort de många fakta om ”västs genetiska” förkastande av alla former av jämlikt samarbete. Vad är Josep Borrells pärla att Europa är ”en blomstrande trädgård omgiven av djungel”. Detta är ett rent nykolonialt syndrom som föraktar staternas suveräna jämlikhet och uppgifterna att ”stärka principerna i FN-stadgan genom effektiv multilateralism”, som vi visar i vår diskussion i dag.

I ett försök att förhindra demokratiseringen av mellanstatliga förbindelser privatiserar Förenta staterna och dess allierade alltmer öppet och utan ceremonier sekretariaten för internationella organisationer, och kringgår de etablerade förfarandena för beslut om inrättandet av underordnade mekanismer med mandat som inte bygger på konsensus, men med ett anspråk på rätten att skuldbelägga dem som av någon anledning inte är behagliga för Washington.

I detta avseende skulle jag vilja påminna er om behovet av ett strikt genomförande av FN-stadgan, inte bara av medlemsstaterna utan också av sekretariatet för vår organisation. Enligt artikel 100 i stadgan är sekretariatet skyldigt att agera opartiskt och får inte ta emot instruktioner från någon regering.

Vi har redan talat om artikel 2 i stadgan. Jag vill fästa uppmärksamheten på dess viktigaste punkt 1: ”Organisationen bygger på principen om suverän jämlikhet mellan staterna i alla dess medlemsländer”. Genom att utveckla denna princip bekräftade FN:s generalförsamling, i den förklaring av den 24 oktober 1970 som jag nämnde, ”varje stats oförytterliga rätt att välja sitt eget politiska, ekonomiska, sociala och kulturella system utan inblandning från någon sida”. I detta avseende har vi allvarliga frågor om generalsekreterare Antonio Guterres uttalanden den 29 mars att ”autokratiskt styre inte garanterar stabilitet, det är en katalysator för kaos och konflikter”, men ”starka demokratiska samhällen är kapabla till självkorrigering och självförbättring. De kan stimulera till förändring, även radikal sådan, utan blodspillan eller våld.” Man minns ofrivilligt de ”förändringar” som de ”starka demokratiernas” aggressiva äventyr i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och många andra länder ledde till.

Vidare sade den uppburne Antonio Guterres: ”De (demokratierna) är centrum för ett brett samarbete med rötter i principerna om jämlikhet, deltagande och solidaritet.” Det är värt att notera att alla dessa tal hölls vid det ”toppmöte för demokrati” som president Joe Biden sammankallade utanför FN, och vars deltagare valdes ut av den amerikanska administrationen på grundval av lojalitet — inte så mycket mot Washington som mot det styrande demokratiska partiet i USA. Försöken att använda sådana sammankomster som forum för att diskutera frågor av global karaktär strider direkt mot punkt 4 i artikel 1 i FN-stadgan, där det står att man måste ”säkerställa organisationens roll som ett centrum för samordning av åtgärder för att uppnå gemensamma mål”.

I strid med denna princip utropade Frankrike och Tyskland för några år sedan en ”allians av multilateralister”, till vilken de också inbjöd endast de som är lydiga, vilket i sig bekräftar den koloniala mentalitetens oundviklighet och initiativtagarnas inställning till principen om ”effektiv multilateralism” på vår dagordning i dag. Samtidigt infördes en ”berättelse” om Europeiska unionen som idealet för just denna ”multilateralism”. Från Bryssel kommer nu uppmaningar att så snart som möjligt utvidga EU:s medlemskap, i synnerhet till länderna på Balkan. Men det huvudsakliga patoset handlar inte om Serbien, inte om Turkiet, som har fört hopplösa anslutningsförhandlingar i årtionden, utan om Ukraina. Josep Borrell gjorde nyligen anspråk på att vara den europeiska integrationens ideolog och tvekade inte att säga att Kievregimen borde släppas in i Europeiska unionen så snart som möjligt. Om det inte vore för kriget skulle det ha tagit flera år, och därför är det möjligt och nödvändigt utan några kriterier. Serbien, Turkiet och andra kommer att få vänta. Men nazisterna accepteras i EU:s led utan vidare.

Vid samma ”toppmöte för demokrati” proklamerade för övrigt generalsekreteraren: ”Demokrati härstammar från FN-stadgan. De första orden i stadgan — ’Vi, folken’ — återspeglar en grundläggande källa till legitimitet: samtycke från dem som styrs. Det är lämpligt att korrelera denna tes med Kievregimens ”meritlista”, som utlöste ett krig mot en stor del av sitt eget folk — mot de miljoner människor som inte gick med på att underordna sig själva till nynazister och russofober som olagligt tog makten i landet och begravde Minskavtalen som godkänts av FN:s säkerhetsråd och som därmed undergrävde Ukrainas territoriella integritet.

De som, i strid med FN-stadgan, delar upp mänskligheten i ”demokratier” och ”autokratier”, borde svara på frågan om vilken kategori de anser att den ukrainska regimen tillhör? Jag förväntar mig inget svar.

På tal om principerna i stadgan uppstår frågan om förhållandet mellan säkerhetsrådet och generalförsamlingen. Det ”västliga kollektivet” har aggressivt och under lång tid drivit frågan om ”missbruk av vetorätten” och har — genom inte helt korrekta påtryckningar på andra FN-medlemmar — uppnått ett beslut om att överväga den relevanta frågan i generalförsamlingen efter varje tillämpning av denna rätt, som väst alltmer medvetet provocerar fram. Detta är inte ett problem för oss. Rysslands inställning till alla frågor på dagordningen är öppen, vi har inget att dölja och det är inte svårt att upprepa denna ståndpunkt. Dessutom är vetorätten ett absolut legitimt verktyg som föreskrivs i stadgan för att förhindra antagandet av beslut som skulle kunna leda till en splittring av organisationen. Men eftersom förfarandet för att i generalförsamlingen diskutera användandet av vetorätten har godkänts, varför inte tänka på de resolutioner från säkerhetsrådet som inte omfattades av vetorätten, som antogs, även för många år sedan, men som inte har genomförts, trots bestämmelserna i artikel 25 i stadgan. Varför funderar inte generalförsamlingen på orsakerna till denna situation — till exempel när det gäller säkerhetsrådets resolutioner om Palestina och om alla MENA-problem (Middle East North Africa, ö.a.), om JCPOA (se här, ö.a.), samt resolution 2202, som godkände Minskavtalen om Ukraina.

Problemet med sanktionssystemen kräver också uppmärksamhet. Det har redan blivit norm: säkerhetsrådet godkänner efter långa förhandlingar — i strikt överensstämmelse med stadgan — sanktioner mot ett visst land, och sedan inför USA och dess allierade ”ytterligare” unilaterala restriktioner mot samma stat som inte har godkänts av säkerhetsrådet och som inte ingår i dess resolution som en del av det överenskomna ”paketet”. I samma serie är ett annat flagrant exempel det beslut som Berlin, Paris och London just fattat genom sin nationella lagstiftning för att ”förlänga” de restriktioner mot Iran som löper ut i oktober, vilka är föremål för rättslig uppsägning i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2231. Det innebär att de europeiska länderna och Storbritannien förklarar att säkerhetsrådets beslut har löpt ut, men de bryr sig inte om detta, de har sina egna ”regler”.

Allt detta gör det ännu mer angeläget att överväga frågan om att ingen av FN:s medlemmar, efter att rådet har antagit en sanktionsresolution, skulle ha rätt att devalvera den genom att införa sina egna olagliga restriktioner mot samma land.

Det är också viktigt att alla säkerhetsrådets sanktionsåtgärder är tidsbegränsade, eftersom deras obestämda natur berövar rådet flexibilitet när det gäller att påverka politiken hos ”sanktionerade regeringar”.

Frågan om ”humanitära gränser för sanktioner” kräver också uppmärksamhet. Det vore rätt att alla sanktioner som läggs fram för säkerhetsrådet åtföljs av bedömningar av deras konsekvenser för medborgarna genom FN:s humanitära organ, snarare än demagogiska uppmaningar från våra kolleger i väst om att ”vanliga människor inte kommer att drabbas”.

Kära kollegor,

Fakta talar om den djupaste krisen i de internationella förbindelserna och bristen på önskan och vilja från västvärldens sida att övervinna denna kris.

Jag hoppas att en väg ut ur denna situation fortfarande finns och kommer att hittas. Till att börja med måste alla inse ansvaret för vår organisations och världens öde — i ett historiskt sammanhang, och inte utifrån opportunistiska val och tillfälliga anpassningar i nästa nationella val i ett medlemsland. Låt mig än en gång påminna er om att världens ledare för nästan 80 år sedan, genom att underteckna FN-stadgan, enades om att respektera alla staters suveräna jämlikhet — stora som små, rika som fattiga, monarkier som republiker. Med andra ord insåg mänskligheten redan då behovet av en jämlik, polycentrisk världsordning som en garanti för stabilitet och säkerhet i dess utveckling.

Därför handlar det i dag inte om att underkasta sig någon slags ”regelbaserad världsordning”, utan om att uppfylla alla de skyldigheter som man åtog sig när man undertecknade och ratificerade stadgan i dess helhet och inbördes samband.

—–

Nu ger vi Sergei Lavrov en välförtjänt applåd.

Sedan CIA arrangerade [se bilaga – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf] mordet på Olof Palme 1986 har Sverige varit en helt omoralisk nation som helt underkastat sig USAs vilja. Måhända har Palmes efterträdare på statsministerposten varit rädda om livhanken och hellre tänkt på sin egen trygghet än på Sveriges och det svenska folkets bästa. Med en sådan feg hållning skulle det vara omöjligt att ge sig ut i väpnad strid för sitt land. Därav följer att dessa politiker inte har moralisk rätt att kräva att deras svenska undersåtar ska strida och riskera livet för att försvara svenska intressen.

En av Olof Palmes käpphästar var de mindre staternas (bl a Sveriges) rätt till självbestämmande. Detta har hans efterföljare helt kullkastat. Efter Palmes död har samtliga statministrar och regeringar stått bakom USA:s överhöghet över alla världens nationer. De har förespråkat att alla världens länder ska agera som lydiga lakejer under USA:s överhöghet. Bäst i världen i den lydnadsklassen har Sverige och alla Sveriges ryggradslösa politiker varit. Inte att förglömma svenska mediers servila lydnad att föra ut all propaganda som USA förser dem med och inte nämna ett ord som kan smutsa USA:s anseende hos deras publik.

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och i massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra
skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå.”, skriver Cecilia Steen Johnson i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik –
Sverige och NATO” utgiven 1992. Cecilia Steen Johnson ägnar ett helt kapitel “Äta kakan och ha den kvar” i boken åt detta. [se bilaga Cecilia Steen Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf]

Jag är just nu lite skitförbannad på idioterna i svensk politik – vi undersåtar förtjänar bättre än er idioter till att styra oss. Av den anledningen skicka jag er detta mejl. Jag hoppas ni nu inser att ni bör lämna över era politiska uppdrag till de som besitter intelligens, allmänbildning och gott omdöme.

Hälsar
Magnus Berg

—–

För er som vill uttrycka era synpunkter till Försvaraberedningen så tar ledamöterna tacksamt, hängivet och respektfullt emot åsikter från undersåtarna på följande epost-adresser.

hans.wallmark@riksdagen.se
peter.hultqvist@riksdagen.se
morgan.johansson@riksdagen.se
sven-olof.sallstrom@riksdagen.se
lars.wistedt@riksdagen.se
jorgen.berglund@riksdagen.se
mikael.larsson@riksdagen.se
hanna.gunnarsson@riksdagen.se
emma.berginger@riksdagen.se
mikael.oscarsson@riksdagen.se
anna.starbrink@riksdagen.se

780 000 analfabeter i Sverige innan “kunskapsregnet“ började falla 2015

2013 publicerade Statistikmyndigheten SCB en kunskapsundersökning om vuxnas färdigheter. undersökningen mäter kunskapsområdena läsfärdigheter, räknefärdigheter, och problemlösningsförmåga. Här fokuserar jag på läsförmåga
Resultatet av läsfärdighetsundersökningen visar att det i Sverige fanns 780 000 analfabeter under den period augusti 2011 till mars-maj 2012 som undersökningen genomfördes. Ungefär 13 procent av den svenska vuxna befolkningen i åldern 16 till 65 år hade alltså otillräckliga läsfärdigheter för att klara sig väl i arbets- och samhällslivet.
Det konstaterades att:
“Utrikes födda i Sverige har lägre genomsnittliga poäng inom läsfärdigheter än genomsnittet för utrikes födda över samtliga deltagande länder. Inrikes födda i Sverige har däremot högre genomsnittliga poäng i jämförelse med OECD-genomsnittet för inrikes födda.“

Sedan år 2015 har Sverige fullkomligt överösts av nya invandrare från lågpresterande länder som Afghanistan, Somalia och Syrien. Detta kallades av etablissemanget för “kunskapsregn“ och sades vara ett viktigt bidrag för Sveriges framtid som väldfärdsnation. “De nya svenskarna“ skulle vara de som såg till att pensionssystemet, vården och omsorgen, med mera skulle få nödvändig ekonomi och personal. Sverige var helt enkelt, enligt etablissemanget, beroende av detta “kunskapsregn“ och inget vi kunde klara oss utan. Hur det sedan blev med detta känner vi alla till: Sverige som välfärdsnation är på fallrepet.

Just nu pågår en ny kunskapsundersökning som kommer att publiceras tidigast hösten 2024. Kommer Sverige då att ha passerat 1 000 000 analfabeter? Eller kanske rent av en fördubbling till 1 560 000 analfabeter?

Redan vid presentatione av 2013 års kunskapsundersökning konstaterar Statistikmyndigheten SCB att:
“I dagens informationssamhällen anses dessa färdigheter vara viktiga grundstenar för att vuxna ska klara sig väl i arbets- och samhällslivet.“

Nedan är det väsentliga ur 2013 års kunskapsundersökning. Först metodik och förklaring av de olika läsfördighetsnivåerna. Sedan resultat och slutsatser.


METODIK

Datainsamlingen ägde rum mellan augusti 2011 och mars-maj 2012. Undersökningen genomfördes med hjälp av besöksintervjuer. De svarande personerna gjorde övningarna i första hand med hjälp av dator men det fanns även möjlighet att istället göra övningarna i ett pappershäfte.
[…]
I Sverige var andelen som valde att delta i undersökningen 46 procent, vilket motsvarar 4 600 personer. En bortfallsanalys har genomförts för att säkerställa att redovisade resultat ändå ger en rättvisande bild av den vuxna befolkningen.
[…]
Läsfärdighet definieras som förmågan att förstå, värdera och använda skriven text för att delta i samhället, nå sina mål och utveckla sina kunskaper. Läsfärdigheter omfattar ett brett spektrum av kompetens från att kunna läsa enkla ord och meningar till att förstå, tolka och analysera komplexa texter. Här ingår inte färdigheter i att skriva.
[…]
Personer med mycket låga läsfärdigheter utförde inte övningarna för att bedöma läs- och räknefärdigheter och förmåga till problemlösning med hjälp av dator. De gick stället direkt till speciella uppgifter i grundläggande “läskomponenter“, som täcker förståelsen av ord och meningar.

VAD VUXNA KAN GÖRA PÅ OLIKA NIVÅER AV LÄSFÄRDIGHET

Under nivå 1
Personer under nivå 1 kan läsa korta texter om välkända ämnen och leta upp en specifik information som är identisk med informationen i frågan eller anvisningarna. Det är inte säkert att de förstår strukturen i meningar eller stycken och de har i allmänhet endast ett grundläggande ordförråd. Ett exempel på en övningsuppgift under nivå 1 är att läsa en kort rapport om resultatet av ett facklig val. Rapporten innehåller flera korta stycken och en enkel tabell med tre kandidater i valet och antalet röster de fått. Uppgiften består i att identifiera vilken kandidat som fått minst antal röster.

Nivå 1
De personer som ligger på nivå 1 kan läsa relativt korta digitala eller utskrivna texter för att leta upp information som är synonym med informationen som ges i frågan. Texterna kan innehålla en liten mängd irrelevant information. Om man ligger på kunskapsnivå 1 kan man fylla i enkla formulär, förstå innebörden av meningar och ganska lätt läsa sammanhängande texter.
Ett exempel på övning är att läsa en kort tidningsartikel om generiska läkemedel. Texten har en tabell som visar marknadsandelarna för generiska läkemedel i 15 länder. Uppgiften är att avgöra antalet länder där marknaden för generiska läkemedel svarar för 10 procent eller mer av den totala läkemedelsförsäljningen.

Nivå 2
För att ligga på kunskapsnivå 2 ska man kunna utföra uppgifter som kräver matchning mellan text och information och man ska kunna göra omskrivningar och dra enklare slutsatser. Man ska också kunna klara av att bortse ifrån mindre inslag av irrelevant information i texterna. Vidare kan man integrera två eller flera informationstexter utifrån bestämda kriterier, jämföra och resonera kring uppgifter och förflytta sig inom digitala texter för att komma åt och identifiera information från olika delar av ett dokument.
En övning som man ska klara av för att ligga på nivå 2 handlar om att navigera på en webbsida som innehåller information om en årlig löptävling. Den första sidan innehåller flera länkar och övningen går ut på att identifiera länken som ger telefonnumret till arrangörerna av evenemanget.

Nivå 3
Personer på nivå 3 kan förstå och tillgodogöra sig långa och kompakta texter. De förstår strukturer och retoriska resonemang och kan förflytta sig inom komplexa digitala texter. Vidare kan man på denna nivå identifiera, tolka och utvärdera en eller flera informationstexter och dra lämpliga slutsatser. Läsare på nivå 3 kan också utföra flerstegsförfaranden i syfte att formulera svar och skilja mellan relevant och irrelevant innehåll.
Ett övningsexempel på denna nivå handlar om att göra en sökning på ett biblioteks webbplats och ange namnet på författaren till en viss bok. För att slutföra uppgiften ska man dels scrolla, dels komma åt sidan där boken ligger, med författarens namn under boktiteln, trots att det finns en avsevärd mängd irrelevant information på sidan.

Nivå 4
På nivå 4, kan personer utföra uppgifter i flera steg för att integrera, tolka eller sammanfatta information från komplicerade eller långa texter som innehåller villkorad och/eller irrelevant information. De som befinner sig på denna nivå kan dra komplexa slutsatser och tillämpa bakgrundsinformation på ett korrekt sätt samt tolka eller värdera subtila påståenden eller argument.
Här kan exemplifieras med en uppgift som också utgår från en sökning på ett biblioteks webbplats. Personen uppmanas att identifiera en bok som argumenterar för att påståenden som gjorts både för och emot genetiskt modifierade livsmedel är opålitliga. För att klara uppgiften ska man läsa beskrivningen av innehållet i de böcker man får fram genom en bibliografisk sökning. För att hittat rätt bok måste man tolka ett citat från författaren. I materialet finns en stor mängd irrelevant information.

Nivå 5
Väldigt få personer presterar på nivå fem, som är den högsta nivån. Vuxna på nivå 5 kan söka och integrera information från flera, kompakta texter, konstruera sammanställningar utifrån liknande och kontrasterande idéer samt utvärdera påståenden och argument. De kan tillämpa och utvärdera logiska och konceptuella modeller och utvärdera tillförlitligheten av källor. Uppgifter på den här nivån kräver ofta att man är medveten om subtila, retoriska ledtrådar och kan dra slutsatser på hög nivå samt använda specialiserad bakgrundskunskap.

RESULTAT OCH SLUTSATSER
Sverige hör till de länder som har störst skillnader mellan låg och högpresterande tillsammans med bland annat Kanada, USA, Storbritannien och Australien. Även Finland har stor spridning i läsfärdigheter. Trots att Sverige hamnar högt upp i den internationella jämförelsen när det gäller genomsnittliga grundläggande färdigheter, så är det en förhållandevis stor andel av den svenska befolkningen som har låga färdigheter inom samtliga kunskapsområden.
[…]
Vid en analys av samtliga deltagande länder i PIAAC visar det sig att utbildningsbakgrund har starkast samband med läsfärdigheter, följt av utländsk bakgrund, yrke, ålder, socioekonomisk bakgrund och kön. Detta innebär att skillnader mellan länder påverkas av de vuxna befolkningarnas sammansättning exempelvis andel vuxna med låg utbildning och andel utrikes födda i de vuxna befolkningarna.
[…]
Det har skett stora förändringar över tiden när det gäller invandringsmönster till Sverige. Inom gruppen utrikes födda finns det stora skillnader när det gäller typ av invandring (arbetskrafts- eller flyktinginvandring), födelseland, invandringsår, utbildningsbakgrund, arbetslivserfarenhet och yrke vilket till viss del förklarar skillnader i färdigheter inom gruppen utrikes födda.
Invandringsår har stor betydelse för färdigheter i att läsa och räkna på svenska språket för utrikes födda. De som har invandrat 2007 och senare ligger på ett genomsnitt under 200 poäng, vilket motsvarar kunskapsnivå 1 på skalan för läs- respektive räknefärdigheter. På kunskapsnivå 1 kan personer endast utföra enkla uppgifter i att läsa och räkna på svenska språket och har därför inte de färdigheter som krävs för att kunna delta aktivt i samhället. Bland dem som har invandrat 2007 och tidigare finns många som ännu inte har lärt sig svenska, vilket avspeglar sig i låga resultat inom läsning och räkning.
I genomsnitt är det över 30 poängs skillnad mellan utrikes födda som har invandrat under åren 2007 till 2011 och utrikes födda som har invandrat under åren 2002 till 2006. Det är över 50 poängs skillnad till utrikes födda som har invandrat 1996 och tidigare. De som har invandrat till Sverige för minst fem år sedan (tidigare än 2007) ligger i genomsnitt på en poäng som motsvarar kunskapsnivå 2 på skalan för läs- respektive räknefärdigheter.
[…]
Födelseregion har viss betydelse för skillnader i genomsnittliga färdigheter i att läsa och räkna på svenska språket. Utrikes födda som kommer från Nordamerika och Västra Europa har i genomsnitt högst poäng inom läs- respektive räknefärdigheter jämfört med den övriga utrikes födda vuxna befolkningen. Skillnaderna i förhållande till övriga födelseregioner är statistiskt säkerställda.
[…]
Det finns stora skillnader mellan födda utomlands och födda i Sverige inom samtliga kunskapsområden. Betydligt större andel personer har nått kunskapsnivå 3 eller högre bland födda i Sverige än bland födda utomlands. Mönstret ser i princip likadant ut för räknefärdigheter som för läsfärdigheter förutom att det finns en skillnad mellan män och kvinnor för räknefärdigheter. Något lägre än 30 procent har nått kunskapsnivå 3 och över bland födda utomlands jämfört med något mer än 60 procent bland födda i Sverige. Mer än 40 procent bland födda utomlands har inte nått kunskapsnivå 2, vilket kan jämföras mot under 10 procent bland födda i Sverige.
Bland födda utomlands finns 8 procent som har tilldelats låga poäng inom läs- och räknefärdigheter p.g.a. att de inte har tillräckliga kunskaper inom svenska språket. Om dessa skulle tas bort ligger 37 procent av födda utomlands under kunskapsnivå 2 inom läsfärdigheter, jämfört med 42 procent om utrikes födda med språksvårigheter ingår.
[…]
Det finns stora skillnader i genomsnittliga poäng i läs- och räknefärdigeter mellan utrikes och inrikes födda i samtliga länder som deltar. Skillnaderna är störst i Sverige.
[…]
I genomsnitt är skillnaden mellan födda i Sverige och födda utomlands 54 poäng när det gäller läsfärdigheter och 56 poäng när det gäller räknefärdigheter. … Utrikes födda i Sverige har lägre genomsnittliga poäng inom läsfärdigheter än genomsnittet för utrikes födda över samtliga deltagande länder. Inrikes födda i Sverige har däremot högre genomsnittliga poäng i jämförelse med OECD-genomsnittet för inrikes födda.

Region Gotland är kass

160202-005
Skrev idag en insändare som jag skickade in till lokaltidningarna på Gotland (Gotlands Allehanda och Gotlands Tidningar):

—–

Regionen är kass

Peter Lindvall skrev för en tid sedan: “Det blir fel ibland. Vi ska då lära av våra misstag…” samt “Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.” Okey Peter, jag ska ge dig en chans att visa att du menar allvar med dina påstådda ambitioner.

Efter tre veckor i den välordnade staden Stockholm kommer jag “hem” till Burgsvik på midsommarafton och finner badplatsen igenväxt och stinkande. Först idag, på eftermiddagen, måndag, – när den största turisthelgen är slut – är en maskin igång för att ordningsställa badplatsen. Ska jag bli imponerad, tycker du? Det blir jag inte, ska du veta. Jag tycker det är för jävla dåligt av Region Gotland, under ditt ledarskap.

I Hemse, idag, var den offentliga urinoaren stängd. Det har den varit i åtminstone två månader. Ett A4 signerat Teknikförvaltningen berättar att urinoaren är stängd p.g.a. vandalisering. Jag tycker det är för jävla dåligt av Region Gotland, under ditt ledarskap. Hur länge tycker du att boende och besökare i Hemse ska kollektivt bestraffas för att någon, en enstaka gång, vandaliserat en väl behövd urinoar? Urinoaren borde ha varit i gång till midsommarhelgen, då ön fylls av folk.
När väntsalen på busstationen i Visby vandaliserades var det kollektiva straffet stängning, efter kontorstid, i mer än 10 år. Hela den tid jag bott här. Är det rimligt tycker du det är?

När ska du förmå dina medarbetare att skapa rutiner och ordning? Finns det överhuvud taget med på din agenda? Eller tycker du det är för mycket begärt att ni inför kvalitetssäkring och dito certifiering, med allt vad det innebär? Det anser jag att Region Gotland verkligen skulle behöva.

Gotlands regiondirektör Peter Lindvall är en dålig ledare

110519-001
Peter Lindvall, regiondirektör i Region Gotland, klarar inte att hantera kritik. Han blir trots sin lön på 116 000 i månaden ledsen när den kommun han basar över utsätts för kritik. Och den senaste tiden har kritiken blivit väldigt skarp i tonen. Tonen börjar nu nå den nivå som Region Gotland, i sin institutionaliserade inkompetens, alltid förtjänat. Först ut var ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda:

“På grund av ett av Regionen begånget formellt fel har mark- och miljödomstolen i veckan upphävt den nya detaljplanen för Snäck.

Detaljplanen för Snäck är en sådan långkörare av haverier och felsteg att man nästan förundras över att Region Gotland inte ger upp och försöker pådyvla området på någon annan kommun. Vad sägs om att ha en liten bit av Västervik eller Nynäshamn på den här sidan vattnet? Eller finns det någon inlandskommun som skulle vilja ha lite kust?

Byggnadsnämnden lyckades under veckan avverka snabba möten för att i all hast upphäva ett tidigare benhårt och orubbligt rivningsbeslut för paviljongen vid Slitebaden. Inte så kul för den företagare som tidigare i år sålde fastigheten bland annat just på grund av att han inte fick använda paviljongen.”
[…]
”Hur styrs egentligen Gotland? Hur kan så mycket gå så snett?” ”Hur färdas en gotländsk medborgare i dag? I bagageutrymmet. Vägen är knagglig och föraren tycks sakna körkort.”

Sedan kom en sakligt, och i ton, fullt relevant text från nyhetschef Mats Pettersson, helagotland.se:

”Gotland? Ankeborg? Jag vet snart inte vart jag bor någonstans.

Det tycks sannerligen inte finnas något slut på taffligheterna i Region Gotlands ledning.

Efter att försäljningen av gamla hamnterminalen till Spendrups upphävts av förvaltningsrätten är det svårt att ens bli upprörd. Det blir bara ett enda stort jaha.

Frågan är berättigad: Kan Region Gotland göra någonting rätt, någonsin?”
[…]
”Vi kan inte ha en ledning som inte tar sin uppgift på allvar. Vi kan inte ha förvaltningschefer och tjänstemän som gång efter annan trampar i klaveret så att skattebetalarna blir lidande.”

Nu tog regiondirektör Peter Lindvall det dåliga beslutet att svara på kritiken. Det gjorde han i två texter. Dels ett direkt svar på Mats Petterssons kritik, dels en insändare. Det Peter Lindvall därmed uppnådde var att han bevisade att han är en mycket välsvarvad kugge som passar väl in i kommunens inkompetenskultur. Hans moral är av den sämre sorten. – Han nämner inte problemen. Han kommer med självömkande gnäll, där han borde visat ansvarstagande och presenterat lösningar. – Hans retorik är obefintlig. Hans intellekt likaså. Han är helt enkelt en väldigt dålig ledare. Och honom gav de då styrande i kommunen, de som beslutade anställa honom – bl a kommunstyrelsens ordförande Björn Jansson (s) – en månadslön på 116 000 kronor. Så här – under rubrikerna Regiondirektören svarar på kritiken och Var rädd om din Region – försvarade regiondirektör Peter Lindvall sin egen och sina medarbetares inkompetens:

”Det blir fel ibland. Vi ska då lära av våra misstag och det är mitt ansvar att säkra kvaliteten i den ärendeberedning som ligger under regionstyrelsen. Detsamma gäller övriga förvaltningschefer som alla jobbar åt de olika politiska facknämnderna. När det inte fungerar så är det vårt ansvar att göra något åt det.”

”De fel vi gör ska vi rätta till och vi ska lära oss av dessa. Men att döma hela regionens verksamhet utifrån dessa fel är orättvist.”

”Jag blir ledsen och bekymrad när jag i sociala medier, på insändarsidor och i kommentarsfält läser nedlåtande, föraktfulla och elaka kommentarer som berör våra medarbetare och våra verksamheter. Ingen människa växer och får självförtroende genom förakt och ett nedlåtande förhållningssätt. Ingen människa växer genom ogrundad och osaklig kritik.”

”Jag vill bo och leva på en plats som har ambitioner och som vill utvecklas.”

”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och i Region Gotland i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.”

”Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda, replikerade på Peter Lindvalls insändare:

”Visst. Han är inte ute i helt ogjort väder. Allt det han beskriver förekommer och kritiken är verkligen inte alltid saklig och precis.

Men samtidigt är ju Peter Lindvall själv intimt förknippad med en av de händelser som negativt påverkat allmänhetens förtroende för Regionen. Som nytillträdd vd bad Peter Lindvall en advokatbyrå att granska försäljningen av Hantverket 1. Vilket i förlängningen bland annat ledde till att regionstyrelsens ordförande tvingades avgå. En rättslig prövning är inledd.

Det saknas ju inte precis andra exempel där Regionen kommit till korta. Försäljningen av bryggeritomten som domstolen stoppade. Ett antal havererade eller på goda grunder starkt kritiserade fastighetsaffärer. Jag kan räkna upp ett halvdussin utan att ens tänka efter, om jag får gå några år tillbaka i tiden. Detaljplanen för Snäck. Snäcks camping. Följetongen om p-avgifterna. Regionens och i synnerhet hälso- och sjukvårdsnämndens underskott. Kritiken från revisorerna. Och så vidare. Men jag måste stanna där om jag ska få plats med mer text i denna ledare.”
[…]
”Men ingenting blir ju heller bättre om man bara rycker på axlarna åt misstag, missförhållanden och misslyckanden och uppmuntrande säger.

– Ajdå. Men nästa gång lyckas ni säkert. Vi tror på er. Sassa brassa mandelmassa!

Det är ju inte knattefotboll vi talar om. Det är maktutövning, myndighetsutövning och skattefinansierade regionala tjänster som allmänheten är beroende av.”
[…]
”Det kan ju upplevas som rätt provocerande när Regionens högsta tjänsteman förbigår alla anledningar till bristande förtroende med tystnad – förutom konstaterandet att det blir ”fel ibland” – och sedan ber om ett debattklimat som medger att medarbetarna blir ”mer engagerade och mer stolta över sitt arbete samt sin arbetsgivare”.

Det finns ju faktiskt en hel del som Regionens högsta tjänstemän och politiker själva kan göra för att medarbetarna ska bli mer stolta över sin arbetsgivare. De kan också göra mycket för att bygga upp medborgarnas förtroende för Regionen – även om det är en process som tar lång tid. Det är definitivt inte ett problem man löser med en insändare om hur: ”Region Gotland är din region.””

Även privatpersonen Leif Gustafsson i Lärbro replikerade på Peter Lindvalls insändare. Bättre än Leif Gustafsson går det knappast att formulera sig om Peter Lindvalls och kommunens inkompetenskultur och dess bristande förståelse för det uppdrag de har att utföra:

”Det var med stor förvåning jag tog del av din insändare. Det är synnerligen anmärkningsvärt att du som regionens högste tjänsteman ger dig på din arbetsgivare för att försvara dina tjänstemäns agerande. Jag har inte tagit del av vad som skrivs på sociala medier men jag har stor erfarenhet av hur dina tjänstemän agerar mot sina uppdragsgivare. Arroganta maktfullkomliga småpåvar som ägnar sig åt rena trakasserier av sina uppdragsgivare. Du har ett digert arbete framför dig att lära dessa veta hut i sitt bemötande. Jag har många års erfarenhet från olika kommuner när det gäller offentlig förvaltning på toppnivå. Region Gotland ligger i botten när det gäller bemötande.

Regional och kommunal offentlig förvaltning styrs av ett antal lagar, reglementen och delegationsordningar, där kommunallagen och förvaltningslagen är de mest grundläggande för förvaltningen av regionen. När dina tjänstemän inte ens kan vad som föreskrivs i förvaltningslagen i hanteringen av ett ärende är tjänstemannen inkompetent för sin arbetsuppgift. Det ska man tåla att kritiseras för. Men flera tjänstemän blir stötta och anser sig kränkta om man tillrättavisar dem.

Du skriver: ”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och regionen i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.” Det är ett viktigt konstaterande, där din uppgift är att se till att dina tjänstemän behandlar sina arbetsgivare (regioninvånarna) med respekt. Du ska inte ha åsikter om hur din arbetsgivare agerar.”

Om man utgår ifrån den kritik som riktas mot kommunen på lokaltidningarnas webbsida helagotland.se så är det inte en generell och svepande kritik mot majoriteten av de 6000 kommunanställda som förekommer. Det är de styrande – politiker och de högsta cheferna – som kritiseras i 99 % av kritiken. Tål inte Peter Lindvall den kritiken? Klarar inte Peter Lindvall av att använda sig av den kritiken för att förbättra verksamheten – utveckla och utbilda inkompetenta och dåliga chefer – då är Peter Lindvall definitivt inte en bra ledare för Region Gotland. Att, som Peter Lindvall gör i sin text, rikta kritik mot de som framför kritik är inte att vara utvecklingsbenägen eller vilja ta ansvar och förbättra verksamheten. Tvärt om ger Peter Lindvalls text uttryck för att vilja stå still, vilja fortsätta som tidigare.

Peter Lindvall skriver: “Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Peter Lindvall, menar du verkligen allvar med det du skriver? Vill du verkligen ha hjälp med att ta hand om och utveckla regionen? Är du öppen för samtal med de som har kritik mot det som är dåligt? Vill du lyssna till förslag som kan svida i överkänsliga själar. Vill du ha bot mot den rådande inkompetenskulturen? Vill du verkligen ha myndighetskultur där kompetens och ansvarstagande, samt kommuninvånarnas bästa, blir ledstjärna för kommunens styrande politiker och tjänstemän? I så fall hjälper jag mer än gärna till. Men om du inte vill förändra en dysfunktionell organisationskultur, utan hellre skuldbelägger dess kritiker, ska du inte ge sken av motsatsen. Vi, Peter Lindvalls arbetsgivare, kan hoppas att han har åtminstone så mycket ambition i sin yrkesutövning att han själv sätter sig in i kommunallagen och förvaltningslagen. För hur ska han kunna förstå den omfattande inkompetens som präglar myndighetsutövningen om han inte själv är något så när insatt i regelverket? Så vi får hoppas att Peter Lindvall gör det för Gotland så ovanliga; att omsätta ord i handling.

Gotlands Tidningar, och Ulf Hammarlund, kan man inte lita på

150314-001

”Ni ska kunna lita på det som skrivs i GT” kan man läsa i en röd ruta högt upp, under tidningens huvud, på Gotlands Tidningars fredagsnummer den tjugosjunde mars. Det är ett lockrop för chefredaktör Ulf Hammarlunds krönika på sidan åtta.

På sidan åtta skriver Ulf Hammarlund om statistik. Han avslutar med följande:

”Mycket rikstäckande statistik, allt från Socialstyrelsen till exempel, bygger på 100 000 invånare. Och där faller Gotland utanför ramen. Och det är därför Gotland oftast hamnar i topp när det gäller aborter, självmord, antal rökare, ja, allt som bygger på nästan dubbelt så många invånare som vi är. När vi (om vi gör det) presenterar den typen av statistik är vi försiktiga och är också väldigt noga med att tala om att den typen av statistik inte är tillförlitlig för Gotlands 57 255 invånare.”

Efter det stycket förväntar sig Ulf Hammarlund säkert applåder och gillande från sina läsare. Men tyvärr Ulf: Jag är inte den som likt etablissemanget på Gotland applåderar medelmåttighet och ren dumhet. Och redan på sidan fem i samma nummer av Gotland Tidningar läste jag en artikel om självmord som motsäger det Ulf Hammarlund skrev.

I artikeln på sidan fem kan man läsa att:

”Ett tiotal personer tar sitt liv varje år på Gotland. Det gör länet till ett av Sveriges självmordstätaste, sett till antalet invånare.”

Det finns ingenstans i den texten något som säger, eller ens antyder, det som Ulf Hammarlund skrivit ska finnas i anslutning till statistik av den typen. Inget om att ”den typen av statistik inte är tillförlitlig för Gotlands 57 255 invånare”. Inget av det som Gotlands Tidningar, enligt Ulf Hammarlund, är så väldigt noga med att tala om.
Ulf Hammarlunds kan man uppenbarligen inte lita på.

Dessutom tycks Ulf Hammarlund ha problem med matematik.

Med kunskap och logiskt tänkande kan man förstå och räkna ut hur man omvandlar 57 255 invånare till 100 000 invånare, så att statistik för Gotland ska kunna relateras med annan statistik som anges i förhållande till 100 000 invånare.
Man tar och delar 57 255 invånare med 100 000 invånare och får då 1,74657235176. Är det då 10 gotlänningar som tar sina liv så tar man 10 gånger 1,74657235176 och får 17,4657235176. Då får man fram att på Gotland tar 17,4657235176 invånare av 100 000 livet av sig varje år.
Lätt som en plätt för någon med intelligens och kunskap. Men svårt för Ulf Hammarlund…