Klimatet är en fiende som kan ena oss

“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“

Världens superrika har alltid strävat efter att själva få styra världen och människorna. För detta ändamål har de haft en plan. De har velat uppfinna en bra fiende som kunnat användas för att ena världens människor. Med en enad mänsklighet har världens superrika tänkt sig att människorna skulle förmås att överge nationalstaterna och därmed demokratin – nationalstaten är en förutsättning för demokratin – för att låta en lydig världsregering av korrupta politiker styra enligt den agenda som världens superrika utformat för att gynna sin egen makthunger och penningtörst.
Det är makt och pengar som Agenda 2030 och klimathysterin egenligen handlar om.
Världsregeringens roll har nu lagts på FN och WHO där världens superrika har inflytande och styr över angendan och över de politiker som sägs vara folkets representanter.

1991 gav det globalistiska sällskapet Romklubben ut den bok som texten nedan är tagen ur. Texten beskriver tankarna bakom de superrikas strategi och hur den är tänkt att förverkligas. Eftersom det är ett logiskt – om än i högsta grad antidemokratiskt och folkföraktande – resonemang har jag inte velat korta texten. Det är textens helhet som ger inblick i hur de superrika globalisterna tänker.
Romklubben (italienska Club di Roma) är en internationell informell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei (Italiensk industriledare bl.a. för FIAT) och Alexander King (Britt och bl. a. generaldirektör för vetenskapliga frågor vid OECD i Paris.).
Den svenska politikern Anders Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande i Romklubben. Den posten uppbar han till 2018. Senare blev han hedersordförande.
Anders Wijkman är, som de flesta av dagens politiker, utan både moral och ideal och därför en mycket lämplig samarbetspartner för världens superrika globalister. Under sin politiska karriär har han strategiskt hoppat mellan partierna. Från Moderaterna, till Folkpartiet (som numera heter Liberalerna), till Kristdemokraterna, till…
Det var inför valet till Europaparlamentet 1999 som Anders Wijkman gick med i Kristdemokraterna och valdes in i EU-parlamentet. Han omvaldes 2004. Under mandatperioden 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utveckling. Frågan är vem Wijkman representerade i EU-parlamentet: Kristdemokraterna eller världens superrika globalister genom organisationen GLOBE.
Mellan år 1999-2009 var Anders Wijkman EU-parlamentariker och år 2000-2009 var han GLOB-EUs ordförande. Till en början – GLOBE bildades 1989 – var GLOBE-EU helt sponsrad av EU-kommissionen men stöddes senare till 100 % av privata donatorer. Bland dessa ingick bland annat Unilever, Dow Chemicals, Toyota, Proctor & Gamble och European Climate Foundation.
Frågan vem Anders Wijkman representerade som EU-parlamentariker ställer också Jacob Nordangård till Anders Wijkman i en interju 2010. Nordangård håller då på att doktorera på ämnet EU:s biodrivmedelspolitik, med syftet att få en förståelse för hur den växte fram och vilka aktörer som formade processen.
När Jacob Nordangård var klar med sin avhandling Ordo ab Chao 2012 kom Anders Wijkman ut som det maktfullkomliga svin han är. Inför disputationen kontaktade Anders Wijkman Jacob Nordangårds opponent, bihandläggare samt betygsnämndens ordförande. Anders Wijkman tyckte inte att sanningen om hur världens superrrika – genom honom och andra lydiga tjänstehjon – agerat för att få till den etanolpolicy som några få år senare visade sig vara en dyr, orealistisk och en snabbt övergående fluga. Anders Wijkman krav var att Jacob Nordangård inte skulle få sin avhandling godkänd. Om detta och alla andra svårigheter Jacob Nordangård drabbades av när han forskade i ett kontroversiellt – av makthavarna oönskat – ämne finns att läsa i boken En obekväm resa utgiven 2017.
Men Jacobs avhandling godkändes! Så sedan dess är han Doktor Jacob, och Sveriges enda expert på de superrikas olika globalistorganisationer.

Oj, då. Det blev en lång inledning. Men nu till Romklubbens text. Den svenska översättningen av texten nedan har jag fixat med hjälp av DeepL.


Den första globala revolutionen – en rapport från Romklubbens råd

(The First Global Revolution – A Report By The Council Of The Club Of Rome)

Av: Alexander King, Bertrand Schneider.
Utgiven: 1991 på förlaget Random House, Inc. Pantheon Books

Kapitel 5 — Vakumet — sidorna 104-115.

—–

Samhällets ordning bestäms av sammanhållningen mellan dess medlemmar. Fram till mitten av vårt århundrade garanterades detta normalt av en naturlig patriotism, en känsla av att tillhöra samhället, förstärkt av en moralisk disciplin som utövades av religionen och respekt för staten och dess ledare, hur långt ifrån folket de än må stå. Under tiden har den allmänna religiösa tron försvunnit i många länder; respekten för den politiska processen har också försvunnit, dels på grund av medierna, som leder till likgiltighet om inte fientlighet, dels på grund av de politiska partiernas otillräcklighet när det gäller att ta itu med verkliga problem; minoriteterna är allt mindre villiga att respektera majoritetens beslut. På så sätt har det skapats ett vakuum där både ordning och mål i samhället håller på att urholkas.

Dagens synsätt är ytligt. Den bygger på aktuella händelser och faror som de uppfattas och på krisregeringens försök att eliminera symptom på orsaker som inte har diagnostiserats. Det är på detta sätt vi sätter scenen för mänsklighetens möte med planeten.

Vi söker förgäves efter visdom. Motsättningen mellan de två ideologier som har dominerat århundradet har kollapsat, bildat sitt eget vakuum och lämnat inget annat kvar än krass materialism. Ingenting inom det statliga systemet och dess beslutsprocess verkar kunna motsätta sig eller ändra dessa trender som väcker frågor om vår gemensamma framtid och faktiskt om rasens överlevnad.

Vi måste fråga oss om detta är tecken på en individuell och kollektiv resignation inför den enorma uppgift som mänskligheten står inför och det brådskande behovet av åtgärder, eller om det är ett tecken på bristande fantasi och oförmåga att uppfinna nya vägar och nya medel som kan mäta sig med de globaliserade problemen? Uppgiften är verkligen formidabel, men om vi inte visar några tecken på att anta utmaningen kan folket mycket väl drabbas av panik, förlora förtroendet för sina ledare, ge efter för rädslan och ge sitt stöd till de extremister som väl vet hur de ska vända den folkliga rädslan till sin egen fördel med hjälp av brinnande karismatiska tal.

Det är en naturlag att varje vakuum kommer att fyllas och därmed elimineras om inte detta förhindras fysiskt. “Naturen“, som ordspråket säger, “avskyr ett vakuum“. Och människor, som naturens barn, kan bara känna sig obekväma, även om de kanske inte inser att de lever i ett vakuum. Hur skall då vakuumet elimineras? I likhet med rymdens svarta hål som suger in allt som närmar sig verkar samhällets vakuum dra till sig det bästa och det sämsta på måfå. Vi kan bara hoppas att det halvkaos som nu håller på att ta överhanden så småningom kommer att ge material för ett självorganiserat system med nya möjligheter. Systemet är ännu inte hopplöst, men mänsklig visdom måste snabbt tas tillvara om vi skall överleva.

“Så enkelt det var med Brezjnev“, sa en europeisk ledare, halvt på allvar och halvt ironiskt. Kommunismens sammanbrott i de östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen är en viktig och oroande faktor för det kommande sekelskiftet. De nya händer som kommer att delas ut i politikens kortspel kommer sannolikt inte att bedömas till sitt verkliga värde eller deras potentiella konsekvenser förrän minst två eller tre decennier har gått.

Implosionen av den ideologi som dominerade större delen av 1900-talet var förvisso spektakulär, men den var långt ifrån den enda. Det sammanfaller med slutet för den “amerikanska drömmen“, som förlorade sin trovärdighet i och med det smärtsamma Vietnamkriget som djupt märkte det kollektiva samvetet, med misslyckandet med Challenger, den spansktalande invandringen, fattigdomen i överflöd, drogerna, våldet och aids och det faktum att “smältdegeln“ inte längre fungerar. Efter att ha förlorat sin unika ledarposition i världen – ett ledarskap som består av en generositet med puritanska värderingar och en cynism värdig erövrarna i Fjärran Västern – har den amerikanska nationen kastats in i tvivel och står inför frestelsen att dra sig tillbaka i sig själv, en frestelse som man så ofta motstår och som inte längre är möjlig i den globala byn.

De flesta av de fattiga länderna avstår gradvis från marxistiska och socialistiska besvärjelser till förmån för mer konkreta och omedelbara angelägenheter som ekonomisk utveckling och stabilisering av sina ekonomier. Kapitalistiska och fria marknadsekonomier har funnit det nödvändigt att göra anpassningar för att de skall kunna överleva socialt, medan socialistiska system också gjorde anpassningar sent, men inte överlevde. Endast materialismen förblir i dag ett starkt allt genomträngande motvärde. De stora politiska och ekonomiska teorier som motiverade vissa att handla och väckte motstånd hos andra verkar ha gått i graven.

Det är inte lätt att stimulera en allmän idédebatt, men bristen på försök att göra det fördjupar vakuumet ytterligare. Det finns ett trängande behov av en sådan debatt, och de många tillfällen till internationella möten, med sina tvärkulturella diskussioner, borde ge upphov till ett nytt och mer globalt tänkande.

Denna period av avsaknad av tankeverksamhet och brist på en gemensam vision – inte om hur morgondagens värld kommer att se ut, utan om vad vi vill att den skall vara så att vi kan forma den – är en källa till modlöshet och till och med till förtvivlan. Så enkelt det var, eller borde ha varit, för Frankrike, Storbritannien och deras allierade att mobilisera sig mot sin gemensamma nazistiska fiende. Och var det inte självklart under det kalla krigets period att västländerna skulle genomföra en diplomatisk, ekonomisk och teknisk mobilisering mot Sovjetunionen och satellitländerna? Återigen kunde frihetskämparna, trots stam- och ideologiska skillnader, finna enighet och stärkt patriotism i kampen för självständighet från den gemensamma fienden, kolonialmakten. Det verkar som om män och kvinnor behöver en gemensam motivation, nämligen en gemensam motståndare, för att organisera sig och agera tillsammans; i vakuumet verkar sådana motiv ha upphört att existera – eller har ännu inte hittats.

Behovet av fiender verkar vara en gemensam historisk faktor. Stater har strävat efter att övervinna inhemska misslyckanden och interna motsättningar genom att utse externa fiender. Praktiken med syndabockar är lika gammal som mänskligheten själv. När saker och ting blir för svåra på hemmaplan avleder man uppmärksamheten genom äventyr utomlands. För samman den splittrade nationen för att möta en yttre fiende, antingen en verklig fiende eller en som uppfunnits för ändamålet. När den traditionella fienden har försvunnit är frestelsen stor att utse religiösa eller etniska minoriteter vars olikheter är störande som syndabockar.

Kan vi leva utan fiender? Varje stat har varit så van vid att klassificera sina grannar som vän eller fiende att den plötsliga avsaknaden av traditionella motståndare har lämnat regeringarna och den allmänna opinionen med ett stort tomrum. Nya fiender måste därför identifieras, nya strategier måste utarbetas och nya vapen måste utformas. De nya fienderna kan ha ändrat karaktär och plats, men de är inte mindre verkliga. De hotar hela mänskligheten och heter föroreningar, vattenbrist, svält, undernäring, analfabetism och arbetslöshet. Det verkar dock som om medvetenheten om de nya fienderna ännu inte är tillräcklig för att skapa en global sammanhållning och solidaritet i kampen. Ideologiernas kollaps har också avlägsnat en del av de nödvändiga referenspunkterna.

Två referensaxlar har möjliggjort den politiska utveckling som har skakat världen under de senaste åren och lett till att många diktaturer har fallit. Dessa är mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kommer att analysera deras styrkor och begränsningar.

Begreppet mänskliga rättigheter har under det senaste decenniet varit en mobiliseringsfaktor som blivit effektiv genom att spridas via media och muntligt i de länder där dessa rättigheter inte respekterades och förnekades. När friheten var allmänt utbredd i andra länder, hur kunde man då beröva folket den på obestämd tid? Detta gäller särskilt i länder som Polen och Brasilien där den katolska kyrkan, som är en ivrig förespråkare och anhängare av mänskliga rättigheter, var stark.

I några av de mest totalitära länderna har strävan efter frihet uppnåtts som om trycket från värderingarna hade nått en gräns och locket plötsligt blåste av grytan. Genom olika processer och med det smärtsamma priset av civil kamp, död och fängelse har denna törst efter frihet uttryckts kring så olika män som Martin Luther King, Lech Walesa, Vaclav Havel, Don Helder Camara eller Nelson Mandela, på samma sätt som Mahatma Gandhi tidigare år hade banat väg.

Men frihet ensam kan inte omorganisera en stat, skriva en konstitution, skapa en marknad och ekonomisk tillväxt, återuppbygga industri och jordbruk eller bygga upp en ny samhällsstruktur. Den är en nödvändig och ädel inspiration, men den är långt ifrån en bruksanvisning för en ny regering. Det är därför som begreppet mänskliga rättigheter endast initierar men inte kan genomföra demokratiseringsprocessen.

Det är här som frågan måste ställas – vilken demokrati och i vilket syfte?

De gamla demokratierna har fungerat ganska bra under de senaste tvåhundra åren, men de verkar nu befinna sig i en fas av självbelåten stagnation med få tecken på verkligt ledarskap och innovation. Med den nyfunna entusiasmen för demokrati i de befriade länderna i dag kan man hoppas att människor inte kommer att reproducera slaviska kopior av befintliga modeller som inte kan uppfylla dagens behov.

DEMOKRATINS GRÄNSER
Demokratin är ingen patentlösning. Den kan inte organisera allt och den är omedveten om sina egna gränser. Dessa fakta måste vi se rakt in i ansiktet, även om det kan låta heligt. Så som den tillämpas i dag är demokratin inte längre lämpad för de uppgifter som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären hos många av dagens problem gör det inte alltid möjligt för de valda företrädarna att fatta kompetenta beslut i rätt tid. Få politiker som sitter i ämbetet är tillräckligt medvetna om den globala karaktären hos de problem som de har framför sig, och de har liten, om ens någon, medvetenhet om samspelet mellan problemen. Generellt sett sker den informerade diskussionen om de viktigaste politiska, ekonomiska och sociala frågorna i radio och TV snarare än i parlamentet, vilket är till nackdel för det senare. De politiska partiernas verksamhet är så intensivt inriktad på valfrister och partirivalitet att de till slut försvagar den demokrati som de är tänkta att tjäna. Denna konfrontativa inställning ger intryck av att partiets behov går före det nationella intresset. Strategier och taktik verkar viktigare än mål och ofta försummas en valkrets så snart den har erövrats. Med det nuvarande arbetssättet ser de västerländska demokratierna sin formella roll minska och den allmänna opinionen glida bort från de valda företrädarna. Krisen i dagens demokratiska system får dock inte användas som en ursäkt för att förkasta demokratin som sådan.

I de länder som nu öppnar sig för frihet införs demokratin i en situation som kräver att medborgarna har kraftigt förändrade attityder och beteendemönster. De oundvikliga problemen med att införa demokratin är svåra. Men det finns en annan, ännu allvarligare fråga. Demokratin bygger inte nödvändigtvis en bro mellan en kolonial eller nykolonial ekonomi eller en centraliserad byråkratisk ekonomi och en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt. I en övergångssituation som den nuvarande, som på grund av plötsliga och oförutsedda förändringar varken har planerats eller förberetts, finns helt enkelt inte de nödvändiga strukturerna, attityderna, marknadsförhållandena och ledarstilarna. Om en sådan situation tillåts fortgå alltför länge är det troligt att demokratin kommer att få skulden för den eftersatta ekonomin, bristen och osäkerheten. Själva begreppet demokrati skulle då kunna ifrågasättas och göra det möjligt för extremister av det ena eller andra slaget att gripa makten.

Winston Churchill hade rätt när han sa: “Demokratin är det sämsta av alla system, utom resten“. Men vi måste vara medvetna om dess urholkning, dess bräcklighet och dess begränsningar. När människor säger att “de saker som måste göras för att förbättra vår situation är helt uppenbara“, frågar de sällan “Varför görs de inte då?“. Och om de gör det, svarar de: “för att vi saknar den (politiska) viljan eller på grund av vanor, kortsiktighet, politik osv. osv.“. Vår oförmåga att ange hur vi ska övervinna dessa källor till tröghet och motstånd gör det tydligt att det som bör göras inte alls är självklart. Vi förbiser (psykologiskt sett förnekar vi) vår okunnighet och säger i stället: “Allt vi saknar är den politiska viljan“.

Det avgörande behovet är att återuppliva demokratin och ge den ett brett perspektiv som gör det möjligt för den att hantera den globala situation som håller på att utvecklas. Med andra ord, är denna nya värld som vi befinner oss i styrbar? Svaret är: förmodligen inte med de nuvarande strukturerna och attityderna. Har vi samlat de medel och den visdom som krävs för att fatta beslut i den omfattning som krävs för att hantera den globala problematiken, med hänsyn till tidens krav? Det finns en allt tydligare motsättning mellan det brådskande behovet av att fatta vissa beslut och det demokratiska förfarande som bygger på olika dialoger, t.ex. parlamentarisk debatt, offentlig debatt och förhandlingar med fackföreningar eller yrkesorganisationer. Den uppenbara fördelen med detta förfarande är att det leder till samförstånd, men dess nackdel är den tid det tar, särskilt på internationell nivå. Svårigheten ligger nämligen inte bara i att fatta beslut, utan också i att genomföra och utvärdera dem. Tiden i dessa frågor har fått ett djupt etiskt innehåll. Kostnaderna för förseningar är enorma i termer av människoliv, lidande och resurser. Den långsamma beslutsfattandet i ett demokratiskt system är särskilt skadligt på internationell nivå. När diktatorer attackerar och det krävs internationell polisverksamhet kan försenade beslut bli ödesdigra.

Problemet är då att uppfinna instrument för styrning som kan hantera förändringar utan våld och upprätthålla en fredskvalitet som snarare uppmuntrar än hindrar ett tillstånd av säkerhet, rättvisa och tillfredsställande tillväxt för både individer och samhällen. Vi måste inte bara hitta bättre styrmedel på nationell och internationell nivå, utan vi måste också fastställa vad som kännetecknar en förmåga att styra. Global “styrning“ innebär i vår vokabulär inte en global “regering“, utan snarare institutioner för samarbete, samordning och gemensamma åtgärder mellan varaktiga suveräna stater. De goda, och för våra syften uppmuntrande, nyheterna är att:

  • människor och nationer börjar komma överens om att ta “nästa steg“ tillsammans (de undviker dock noggrant att komma överens om varför de kommer överens);
  • detta verkar ske genom praktiska konsensusförfaranden snarare än genom formella omröstningar av instruerade regeringsföreträdare;
  • många internationella funktioner, särskilt de som kräver mest förutseende och operativ flexibilitet, kan utföras genom icke-statliga arrangemang;
  • på många områden har regeringarna redan insett att ett effektivt utnyttjande av deras mest omhuldade rättighet, deras suveränitet, kräver att den läggs samman med andra nationers suveränitet för att kunna göra saker som ingen av dem kan göra på egen hand. I denna mening innebär samarbete inte att avstå från suveränitet, utan snarare att utöva den genom gemensamma åtgärder, i stället för att förlora den eller helt enkelt inte använda den.

Oavsett om det är på internationell nivå, nationell nivå eller företagsnivå, så uppträder problemet med styrning i nya termer.

Världens och problemens ökande komplexitet gör det nödvändigt att ha ett fullständigt grepp om enorma mängder information innan man fattar ett beslut. Detta ställer omedelbart krav på informationens kvalitet, eftersom den ständigt riskerar att bli snabbt föråldrad, vara felaktig eller rent ut sagt propagandistisk.

Ett andra hinder för styrningen orsakas av den ökande storleken och trögheten hos stora byråkratier som sprider sina tentakler runt maktcentrumen och fördröjer eller förlamar både beslutsfattande och genomförande. Andra viktiga hinder är bristen på utbildning för att skapa ett kompetent medborgarskap och otillräcklig förståelse mellan generationerna.

Ytterligare en svårighet uppstår på grund av ekonomins betydelse inom förvaltningen och dess sektorsstrukturer. Om de olika maktcentrumen inte lär sig att samarbeta och i stället insisterar på att agera i okunnighet eller i motsats till varandra, kan den administrativa tröghet som blir följden leda till förseningar som kan leda till ineffektivitet, felaktiga beslut och konfrontationer. Hittills har förvaltningen fungerat genom att problemen har behandlats separat och vertikalt. I dag är interaktionen mellan problemen sådan att ingen enskild fråga ens kan behandlas, för att inte tala om att lösa den, utanför ramen för problematiken.

Detta kräver i sin tur ledare av ett nytt slag, som kan behandla problemen både horisontellt och vertikalt. I den värld som håller på att växa fram kan beslutsfattandet inte längre vara ett monopol för regeringarna och deras avdelningar, som arbetar i, ja, ett vakuum. Det finns ett behov av att få med många partner i processen – företag och industri, forskningsinstitut, forskare, icke-statliga organisationer och privata organisationer – så att man kan utnyttja den bredaste tillgängliga erfarenheten och kompetensen.

Och naturligtvis är det viktigt med ett upplyst offentligt stöd som är medvetet om de nya behoven och de möjliga konsekvenserna. En dynamisk värld behöver ett effektivt nervsystem på gräsrotsnivå, inte bara för att säkerställa att så många olika insatser som möjligt görs, utan också för att göra det möjligt för alla medborgare att identifiera sig med den gemensamma styrningsprocessen.

I den nuvarande, tomma situationen tar sig bristen på identifiering av människor med samhällsprocesserna uttryck i likgiltighet, skepticism eller rent av förkastande av regeringar och politiska partier, som anses ha liten kontroll över vår tids problem. Dessa attityder visar sig i ett sjunkande valdeltagande.

MÄNNISKAN ÄR MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA FIENDE
När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk. Men genom att utse dem till fienden faller vi i den fälla som vi redan har varnat för, nämligen att förväxla symtom med orsaker. Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning och det är endast genom ändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är alltså mänskligheten själv.

Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Den som söker, den finner…

Någon skrev: “Faktagranskarna själva är inte opartiska.“

Nä, verkligen inte. Här i Sverige har vi Källkritikbyrån att dras med. De har i två artiklar granskat Elsa Widding. Den ena av dem handlade om vad Elsa Widding sagt om World Economic Forum.

Källkritikbyråns metod för att komma fram till sina fakta är att ringa en så kallad expert. I det här fallet ringde de Kent Werne som har skrivit böckerna ‘Allt är en konspiration’ och ‘Konspirationsfeber’. Det Werne säger om WEF är: “Ja, World economic forum är en samling globala företagsledare och rika människor som träffas en gång per år och diskuterar världsangelägenheter.“. Därmed förstår de som är kunniga om WEF att Kent Werne är helt okunnig om WEF och hur organisationen jobbar och driver sitt arbete. Hade Källkritikbyrån varit seriös hade de kontaktat den riktiga experten på WEF och andra globalistorganisationer Jacob Nordangård. Men då hade ju svaret inte blivit enligt Källkritikbyrås agenda.

Lina Makboul, känd som journalist från Uppdrag Granskning, skriver i sin bok Revolutionens första offer att “Förstahandsuppgifter är avgörande i en reporters arbete.“. Men aldrig någonsin i de fall där Källkritikbyrån granskat och sökt fakta har de använt sig av förstahandsuppgifter. Detta får mig att tänka på vad Linas Uppdrag Granskning-kollega Nils Hansson skriver i sin bok Grävande journalistik att “Nyhetsreportern redovisar vad som sägs, oavsett om det är sant eller inte.“ samt att “Reportern misstror allt och alla på ett sätt som kan framstå som snudd på oförskämt.“. Hansson ser alltså en helt avgörande skillnad på en nyhetsreporter och en reporter. Källkritikbyrån består alltså av tre nyhetsreportrar: Åsa Larsson, Jack Werner och Linnea Jonjons.

Det enda Källkritikbyrån har att komma med i sitt “faktagranskande“ är andrahandskällor eller tredje, fjärde eller femte dito. Källkritikbyrån och de tre propagandisterna som är kopplade till den vet ingenting om någonting. De kollar aldrig upp om deras “källor“ verkligen kan sin sak och berättar sanningen.
Det de gör och kallar för journalistik och faktagranskning sker helt utan kritiskt tänkande, utan källkritik och utan undersökning. På denna lösa grund anklagar och smutskastar Källkritikbyrån de som vet bättre för att sprida konspirationsteorier.
Dessutom bygger Källkritikbyråns så kallade granskningar på att märka ord och att vantolka sina offer. Det är i högsta grad oseriöst om syftet är att få fram fakta och sanning. Uppdrag granskning brukar tvärt om ha som princip att låta sina “offer“ få framföra sina bästa argument. Källkritikbyrån gör tvärtom, de hugger på förflugna ord och ogenomtänkta formuleringar.

Det Källkritikbyrån hakar upp sig på när de hoppar på Elsa Widding är att Elsa skrivit “Att WEF sedan gammalt har på agendan att bilda en Världsregering med Klaus Schwab i ledningen är sannerligen ingen hemlighet.”.

Med lite journalistiskt grävande efter förstahandsuppgifter så är det lätt att inse att Elsa Widding har rätt i det hon säger, även om hon inte har bokstavligt rätt. Jag ska nedan ge två exempel. Dels vad WEFs självutnämnde ledare Klaus Schwab sagt offentligt, dels vad WEF-medlemmen, den danske Folketingsledamoten Ida Auken, skrivit på WEFs blogg samt i tidningen Forbes.

Nu styrka Elsa Widdings berättelse om World Economic Forum.

När WEFs ledare Klaus Schwab var på Harvard 2017 sade han nedanstående (som jag översatt från en video på Harvards hemsida från 17:48 till 20:10)

“Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Forum.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.“


I en artikel berättar den danska politikern och folketingsledamoten Ida Auken om den framtid hon och WEF vill tvinga oss alla att leva i. Texten är numera borttagen från WEFs hemsida men finns kvar som bevis på webbarkivet WayBackMachine samt på tidningen Forbes hemsida under rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.
I Forbes har artikeln dock inte fått det förtydligande [sic!] “Author's note:” som infogades flera år efter artikelns publicering på WEFs hemsida. – WEF blev väl skraja för de reaktioner artikeln mött och ville väl inte stå upp offentligt för sin sinnessjuka framtidsvision. Sedan plockade de alltså bort artikeln helt. – På båda ställena publicerades artikeln i ursprunglig form i november 2016.
Det Ida Auken och WEF drömmer om är följande framtid (som underteckand översatt till svenska):

“Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad – eller ska jag säga “vår stad”? Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder.
Det kanske verkar konstigt för dig, men det är helt logiskt för oss i den här staden. Allt som du ansåg vara en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har tillgång till transporter, boende, mat och alla de saker vi behöver i vårt dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det slutade med att det inte var meningsfullt för oss att äga mycket.
Först blev kommunikationen digitaliserad och gratis för alla. När sedan ren energi blev gratis började saker och ting röra sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i pris. Det var inte längre meningsfullt för oss att äga bilar, eftersom vi kunde ringa ett förarlöst fordon eller en flygande bil för längre resor inom några minuter. Vi började transportera oss själva på ett mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafiken blev enklare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappt tro att vi accepterade trängsel och trafikstockningar, för att inte tala om luftföroreningarna från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
Ibland använder jag min cykel när jag åker för att träffa några av mina vänner. Jag njuter av motionen och av att åka. Det får liksom själen att följa med på resan. Det är lustigt hur vissa saker aldrig verkar förlora sin spänning: promenader, cykling, matlagning, teckning och växtodling. Det är helt logiskt och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur ett nära förhållande till naturen.
I vår stad betalar vi ingen hyra, eftersom någon annan använder vårt fria utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för affärsmöten när jag inte är där.
Då och då väljer jag att laga mat till mig själv. Det är enkelt – den nödvändiga köksutrustningen levereras till min dörr inom några minuter. Sedan transporterna blev gratis har vi slutat att ha alla dessa saker inplacerade i vårt hem. Varför ska vi ha en pastamaskin och en crêpebryggare i våra skåp? Vi kan bara beställa dem när vi behöver dem.
Detta underlättade också genombrottet för den cirkulära ekonomin. När produkter omvandlas till tjänster har ingen ett intresse av saker med kort livslängd. Allt är utformat med tanke på hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet. Materialen flödar snabbare i vår ekonomi och kan ganska enkelt omvandlas till nya produkter. Miljöproblemen verkar långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle våga röra de skyddade naturområdena eftersom de utgör ett sådant värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönområden och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande inte varför vi tidigare fyllde alla lediga platser i staden med betong.
Shopping? Jag kan inte riktigt komma ihåg vad det är. För de flesta av oss har det förvandlats till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det är roligt och ibland vill jag bara att algoritmen ska göra det åt mig. Den känner till min smak bättre än vad jag gör vid det här laget.
När AI och robotar tog över så mycket av vårt arbete hade vi plötsligt tid att äta gott, sova gott och umgås med andra människor. Begreppet rusningstid har ingen mening längre, eftersom det arbete vi utför kan göras när som helst. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det arbete längre. Det är mer som tanketid, skapandetid och utvecklingstid.
Under en tid blev allting underhållning och folk ville inte bry sig om svåra frågor. Det var först i sista minuten som vi kom på hur vi skulle kunna använda all denna nya teknik för bättre syften än att bara döda tiden.
Min största oro gäller alla de människor som inte bor i vår stad. De som vi förlorade på vägen. De som bestämde sig för att det blev för mycket, all denna teknik. De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det politiska systemet och vände sig mot det. De lever andra slags liv utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen. Andra har bara stannat kvar i tomma och övergivna hus i små 1800-talsbyar.
Då och då blir jag irriterad över att jag inte har något riktigt privatliv. Ingenstans kan jag gå utan att bli registrerad. Jag vet att allt jag gör, tänker och drömmer om någonstans är registrerat. Jag hoppas bara att ingen kommer att använda det mot mig.
På det hela taget är det ett bra liv. Mycket bättre än den väg vi var på, där det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade alla dessa fruktansvärda saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, helt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet. Vi förlorade alldeles för många människor innan vi insåg att vi kunde göra saker och ting annorlunda.“

Läs också Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata som berättar om hur WEF – genom sin lobbying för Boston Consulting Group, som blivit WEFs strategiska partner – orsakade skandalerna vid Nya Karolinska.

Ännu mer information om WEF ambitioner och påverkansmetoder finns att läsa på World Economic Forums hemsida för de som är intresserade.

Är inte detta – WEFs agenda och politiska nätverk och inflytande – något som vi borde upplysas om istället för att Källkritikbyrån och etablissemangets medier avfärdar det som en “konspirationsteori“ och smutskastar budbäraren?

Världskonspirationen som inkluderar våra politiker och medier och avskaffar vår demokrati

FN-organet UNDPs rapport Human Development Report 2022 och dess föreslagna lösningar är en omskrivning av den agenda Klaus Schwab och hans rikemansklubb World Economic Forum har.
Om WEFs enorma inflytande över världens politik skröt Klaus Schwab under ett framträdande på universitetet Harward i USA 2017 (17:45 in i videon).

“Yes, actually, there’s this notion to integrate young leaders as part of the World Economic Forum since many years.
And I have to say, when I mentioned now names like Mrs. Merkel, even Vladimir Putin, and so on, they all have been Young Global Leaders of the World Economic Forum. But what we are very proud of now, the young generation like Prime Minister Trudeau, president of Argentina, and so on, that we penetrate the cabinets. So, yesterday, I was at a reception for Prime Minister Trudeau, and I know that half of his cabinet or even more than half of his cabinet are actually Young Global Leaders of the World Economic Form.
[…]
It’s true in Argentina, and it’s true in France now. I mean, with the president, with the young global leader. But what is important for me is those Young Global Leaders have an opportunity to come here.
[…]
And we have established a course now since several years. And I think it has, this corporation has a tremendous impact because being here for a week really creates a strong community. And we, in addition to the Young Global Leaders, we have now the Global Shapers in 450 cities around the world. I just wonder, is there any Global Shaper here? Yeah, see, see. Global Shapers here.
[…]
And what is astonishing is to see how those young people really have a different mindset. And I have great admiration because when I have a group of Global Shapers in the room and then ask them, are you thinking in global terms or national terms? The majority would say in global terms.”

översatt till svenska:

Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Form.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: “Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.

För att förstå mer om WEFs inflytande över världen – din röst som valboskap betyder inget, de stora frågorna avgör Schwab och WEF – så titta på SwebbTV-programmen där Hans Erixon berättar om WEF. Det första programmet handlar om hur World Economic Forum är organiserat, vilka som får vara med, hur de påverkar och styr världens politiker, m.m. Uppföljningsprogram handlar om hur World Economic Forum sätter agendan för FNs Agenda 2030 och vad agendan innebär.
Med kunskaper om WEF är det lätt att genomskåda varifrån UNDP fått sina framtidsvisioner.

Vi ska starta om världen säger WEF. FN och kören av politiker instämmer. Det ska bli en värld där vi inte ska få äga något. Men WEFs medlemmar ska så klart få äga, De ska ju äga det vi i vår tur ska få hyra. Läs hur den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken beskriver sin och WEFs framtidsvision i en text med rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.

Fascismen är son till liberalisen, skrev Max Horkheimer och Frankfurtskolan utifrån sina erfarenheter från nazityskland. Fascismen är ett oundvikligt resultat av kapitalismens liberala fas – den fas vi nu är i, och som accelererar med WEF och FNs agenda, och som innebär att allt, precis allt, är ute på den ekonomiska marknaden. Vilket innebär att människor förlorar sin trygghet och kontrollen över sina liv. Det Frankfurtskolan avsåg var att människor skulle börja rösta på fascistiska partier för att de i dem såg sitt enda hopp. Men dagens hotande fascims är i stället den uppifrånfascism som idag genomdrivs av våra etablierade politiker när de sätter världens agenda utifrån storföretagens önskemål. Stater och storföretag ingår idag en helig maktallians över huvudet på befolkningen.
För att genomdriva detta finns olika verktyg. Ett är internationella organisationer som FN och EU. Går man med där är man låst till deras agenda och övernationella lagstiftning. Ett annat är frihandeslavtal som också bakbinder den nationella lagstiftningen och gör den oåtkommliga för demokratisk påverkan.

Rickard Allvins bok Frihandelns fångar tar upp hur demokratin urholkats av frihandelsavtalen – avtal som också implementerats efter påverkan från WEF och globala storföretag över huvudet på befolkningen.
Ett exempel i boken är att ett förbud mot vinster för skolföretag – som socialdemokraterna drev hårt i valrörelsen – skulle strida mot frihandelsavtalens investeringsskydd. Därmed skulle företagen kunnat utkräva skadestånd – för uteblivna vinster – av svenska staten om vinstförbud blivit en realitet efter valet. Troligen var detta ett falskt socialdemokratiskt vallöfte som aldrig var ämnat att genomföras.
Rickard Allvin skriver också om den ungerske samhällsforskaren Karl Polanyi som i sitt epos ’Den stora omdaningen’ förklarade högerextremismens framgångar som en konsekvens av marknadsliberalismen och idén om en självreglerande marknad. Precis samma slutsats som Frankfurtskola drog. Därav såg Polanyi det som en naturlag att nazister och fascister fick makten som en följd av 20-talets laissez-faire ekonomiska politik. Rickard Allvin skriver:

”Vad som skiljer Polanyi från många andra samtida tänkare är att han menar att fascismens maktövertagande inte är någon slump. I stället är det ett resultat av det han beskriver som marknadens expansion och försök att varufiera centrala samhälleliga inslag som arbetskraft, pengar och natur. […] Försöken att etablera ett sådant utpräglat marknadssamhälle kommer att skapa våldsamma motreaktioner när människor försöker skydda sig själva och sitt samhälles intressen från ´marknadens vassa kanter´.”

Rickard Allvin berättar att fascismen var inte bara hat – den erbjöd också robust social välfärd, en omfattande välfärdsstat och värnade om gratis högre utbildning, barnbidrag, pensioner och allmän sjukförsäkring och erbjöd människor ett skydd från marknadens effekter i en tid av stora omvälvningar – och hänvisar till en artikel av Sheri Berman, amerikansk professor och hedersdoktor vid Uppsala universitet, med rubriken It wasn’t just hate. Fascism offered robust social welfare.

Så när man inom etablissemanget varnar för hotet mot demokratin så kan man konstatera att vi inte har någon demokrati och att fascismen är den räddning som undersåtarna kan förlita sig på mot globalisterna och de köpta politikernas överhetsfascistiska samhällsförstörelse. Inte för att jag hoppas Sverige blir styrt av fascister eller nazister men jag tror ändå det är bättre att styras av demokratiskt valda fascister än av självutnämnda härskare som aldrig respekterat demokratin; överhetsfascister som Klaus Schwab och globalisterna i World Economic Forum och deras lakejer de korrupta politikerna och tjänstemännen i EU och FN.

Det borde vara uppenbart för de flesta att miljö och klimat är skenmål för att motiveras ökad konsumtion. Hade omtanken varit just miljö, klimat och naturresurser hade man börjat med att förbjuda reklam. Men det har ingen pratat om. I stället ska vi konsumera mer av allt nytt, och påstått hållbart, de globala storföretagen vill sälja.
Ni minns väl förbjudet av vanliga glödlampor i syfte att spara el. Nu är det i stället så att allt ska drivas med el, även sådant som aldrig tidigare krävde kontinuerlig el för att användas, såsom vägskyltar, skyltar i hissar, reklamskyltar, cyklar, bilar m.m.
Ni minns väl etanolbilarna. De skulle vara miljövänliga sade det. Men sedan när försäljningen kommit långt kom man plötsligt på att det skulle behövas allt för mycket jordbruksmark för att odla energigröda till bilarnas behov. Kunde man inte ha räknat ut det tidigare? Det borde man ha gjort innan man lurade på individer och nationer en ohållbar “lösning”. Jacob Nordangård doktorerade 2012 på att reda ut hur etanolbilarna blev en realitet. Doktorsavhandlingen heter i ORDO AB CHAO – Den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen – Aktörer, nätverk och strategier.
I boken En klimathistoria av Sven Börjesson berättar han bl a om hur man genom proxydata – historiska lämningar av växer och djur som tidsbestäms med kol 14 metoden kan eftersom de har olika krav på sin livsmiljö vad gäller temperatur m.m. ge kunskap om hur klimatet var på platsen när växten eller djuret levde. Därmed är det helt klart att klimatet på jorden genom årmiljoner varierat, helt utan mänsklig påverkan. Sven Börjesson berättar också om de ny påstått hållbara teknikernas påverkan:

“En omställning till dagens förnybara energi kräver enorma mängder naturresurser. IEA (International Energy Agency) skriver i en rapport från 2021 att det handlar om en energiomställning från det bränsleintensiva till det materialintensiva ”The shift from a fuel-intensive to a material-intensive.” Behovet av de mineraler som idag finns i begränsade mängder som nickel, kobolt, koppar, litium, jordartsmetaller m. fl. är många gånger större för att bygga vind- och solkraft än för att bygga gas- och kärnkraft.
Solkraft kräver sex gånger mer av den typen av mineraler än gaskraft, för att producera samma mängd el. Vindkraft till lands kräver nio gånger mer mineraler och vindkraft till havs 14 gånger mer mineraler än gaskraft. En elbil kräver sex gånger mer mineraler än en bensindriven bil, enligt IEA.
[…]
Enbart gruvindustrins nödvändiga expansion för att tillfredsställa vindoch solkraftens behov av mineraler kan blir ett större hot mot biologisk mångfald än om motsvarande energi produceras av fossila bränslen. Det menar Sonter i en studie från 2020: ”These new threats to biodiversity may surpass those averted by climate change mitigation.”
Avfall från vind- och solkraft kommer att bli ett enormt problem. Det enda tänkbara är återvinning, men det är dyrt och svårt att få att fungera globalt. I stora delar av världen kommer uttjänta solpaneler att hamna på deponi eller grävas ner. Detsamma gäller för vindkraftverkens vingar. De betong och stålfundament som ett vindkraft vilar på kommer att förbli i marken.”

Men de internationella storföretagen kommer att hinna göra sig en rejäl hacka innan någon i offentligheten får säga att kejsaren är naken.

Världen är utsatt för en konspiration. Eftersom jag är konspirationsteoretiker så letar jag samband. T ex är IPCCs [FNs klimatpanel] uppgift att:

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process.”

översatt till svenska:

FNs klimatpanel ska koncentrera sin verksamhet på de uppgifter som den tilldelats genom relevanta resolutioner och beslut från WMO:s verkställande råd och UNEP:s styrelse samt på åtgärder till stöd för processen inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Uppgiften är alltså inte att bedriva objektiv forskning utan att stödja dessa politiska organisationer. I den uppgiften ingår att hävda att det är koldioxidutsläpp som förändrat klimatet, ett klimat som alltså genom historien ändrat sig fram och tillbaka alldeles oavsett människans påverkan. Av den anledningen mörkas numera det IPCC berättade i sin rapport 2013:

“Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2 (watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”
(Citerat ur Sven Börjessons bok En klimathistoria. Uppgiften om solinstrålning finns i IPCC-rapporten på sidan 184.)

När man sedan tänker på att FN och globalistorganisationen World Economic Forum har ingått partnerskap som bl a ska fokusera på följande så förstår man vartåt det lutar.

“Financing the 2030 Agenda – Mobilize systems and accelerate finance flows toward the 2030 Agenda and the UN Sustainable Development Goals, taking forward solutions to increase long-term SDG investments.”
“Climate change – Achieve clear, measurable and public commitments from the private sector to reach carbon neutrality by 2050, help create public-private platforms in critical high-emitting sectors, and scale up the services required to adapt to the impacts of climate change.”

översatt till svenska:

Finansiering av Agenda 2030 – Mobilisera system och påskynda finansieringsflöden för Agenda 2030 och FN:s mål för hållbar utveckling, och ta fram lösningar för att öka långsiktiga investeringar i målen för hållbar utveckling.”
“Klimatförändringar – Uppnå tydliga, mätbara och offentliga åtaganden från den privata sektorn för att nå koldioxidneutralitet senast 2050, bidra till att skapa offentlig-privata plattformar i kritiska sektorer med höga utsläpp och utöka de tjänster som krävs för att anpassa sig till klimatförändringens effekter.

Här skulle våra medier ha en uppgift att fylla så att vi i demokratisk ordning själva skulle kunna besluta om vår framtid. I ställer är media marknadsförare av globalisternas nya sköna värld som den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken drömde om. Det beror på att media är ägda av samma finansintressen som ligger bakom WEF och de globala storföretag som ska profitera på omställningen. Varför SVT och SR, som vi tvingas betala till, sänder ut samma marknadsföring för WEFs och globalisternas agenda som de privata medieföretagen kan bero på två saker. Antingen är de fega och rädda för att få kritik från en konform privat mediekår. Eller är de inkompetenta och använder de privata medierna som källor/facit och lata som inte bryr sig om att leta efter annan information än den lättilgängliga som finns mitt framför ögonen på dem.

Ida Aukens text fanns tidigare på WEFs hemsida men är nu bortplockad. Kanske var den framtiden för kontroversiell för att spridas till allmänhetens medvetanden. Den kan dock ses lagrad hos internetarkivet Wayback Machine.

Nu är det enbart vi själva kan rädda oss från den typen av fascistisk framtid som WEF, politiker och media vill påtvinga oss. Politiker och media är storföretagens femtekolonnare.

Demokratin är död

Uppdaterat 220227: Sedan jag lade upp texten nedan har ett samtal mellan Jacob Nordangård och Swebbtv:s Mikael Willgert publicerats. I den första delen berättat Jacob mycket pedagogiskt och lärorikt om hur världen styrs i det samarbete mellan globalister/kapitalister och politiker – över huvudet på medborgarna – som jag skriver om. Ta dig därför tid att lyssna på åtminstone den första delen av samtalet för att förstå hur demokratin avvecklas och ersätts med fascism.

Demokratin är död i Sverige och västvärlden. Numera är det governance som gäller, ett styrelseskick som i praktiken är snudd på synonymt med fascism.
De största makthavarna är inte politikerna utan globalister och deras storföretag. Dessa agerar genom sina lobbyorganisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f. I dessa organisationer samlas politiker och globalister för att konspirerar mot folket (bestämma om vår framtid över våra huvuden).

Ledande expert i Sverige, på detta område, är utan tvivel Jacob Nordangård som gjort mångåriga efterforskningar i det rika material som globalisternas organisationer sprider helt öppet. Så det är inga mumbo-jumbo teorier Nordangård sysslar med. Skulle våra mainstreammedier vilja ta sitt självpåtagna påstådda demokratiska ansvar skulle de hitta all information om denna världsomspännande konspiration bara ett musklick bort.

2012 doktorerade Jacob Nordangård vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier. Självklart var det storföretagen och dess lobbyister som låg bakom EUs etanolsatsning, den som blev obsolet efter bara några år. Jacob Nordangård intervjuade Anders Wikman, under arbetet med avhandlingen, i Wikmans egenskap som företrädare för GLOBE EU och Club of Rome, där han idag är ordförande, samt att Wikman då även var förtroendevald Europaparlamentariker.
2019 skrev Nordangård boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta antidemokratiska politiker.

Jacob Nordangård nyligen skrev om på sin blogg om World Economic Forum’s Young Global Leaders. YGL och dess föregångare Global Leaders for Tomorrow är indoktrineringsprogram där framtida makthavare inom politik och näringsliv fostras. Där har svenskar som Mona Sahlin, Niklas Zennström och bröderna Wallenberg skolats.
Bland andra makthavare i Young Global Leaders återfinns Finlands statsminister Sanna Marin, Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern, Österrikes tidigare förbundskansler Sebastian Kurz, Frankrikes president Emmanuel Macron, Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.
Nya Dagbladet har en informativ artikel om WEF, YGL och GLT där de bland annat citerar WEFs ledare Klaus Schwab som stolt berättar att: ”Vi har penetrerat världens regeringar”.

Det är skamligt att media inte – inte ens “våra” statliga medier i allmänhetens tjänst; Sveriges Television och Sveriges Radio – upplyser oss om hur världen styrs. Vi blir ständigt påminda om att demokratin är hotad, men vi har inte demokrati och det är inte nazister och populister som hotar den. Det är globalisterna som vill krossa allt folkligt inflytande och styra oss som sina marionetter, så som de redan styr de köpta journalisterna inom mainstreammedia.

Så länge det sovande folket inte blir upplysta om att Sverige omvandlas till en fascistisk kommandoekonomi kommer maktövertagandet att kunna fortgå. Av den anledningen tiger mainstreammedia. Men ska vi kunna förverkliga demokrati och folkstyre, det öppna samhället med yttrandefrihet och fri opinionsbildning, måste alla bums vakna upp och engagera sig mot maktövertagandet. Det brinner i knutarna!


Läs också vad jag skriver i: Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Sverige låter landsförrädarna sprida sitt budskap i statliga medier, Utan tvivel är man inte riktigt klok – Om överskottet av dumhet inom etablissemanget samt NATO-lobbande journalister i Sverige.

Politiker och politiska tjänstemän är “världens ledande klimatforskare”

Lästips till Greta Thunberg: Sven Börjessons En klimathistoria

Jag håller på att läsa Sven Börjessons En klimathistoria. Det är nog den viktigaste boken man kan läsa i vår tid. Sven Börjesson går igenom hur klimatet, temperaturer, isarna, glaciärerna, regn och torka, orkaner och stiltje varierat genom historien. Med bl a hjälp av djurskelett som tidsbestäms kan man dra slutsatser, utifrån det specifika djurets trivseltemperatur, vilken temperatur eller isförhållande som rådde på platsen då djuret levde där. Andra metoder är att se på träds årsringar eller ta sedimentprov. Ytterligare en metod är att kolla på historiska fakta. Sven Börjesson berättar:

Nordvästpassagen besegras

Det var den 9 september 1903. Segelfartyget Gjöa hade gjort ett stopp i Godhavn på Grönland, sedan seglat norrut längs Grönlands västkust, rundat Baffin Island, fortsatt genom James Ross Strait och nått Simpson Strait. Sundet var helt isfritt. Nordvästpassagen, farleden norr om den amerikanska kontinenten, låg öppen. Syftet med expeditionen, som leddes av Roald Amundsen, var inte bara att runda Nordamerika och nå fram till Stilla havet, utan också att hitta den magnetiska nordpolens exakta position. Den sex man starka besättningen gick därför i land på King William Island, på den plats som nu heter Gjoa Haven.
I augusti 1905 lämnade expeditionen King William Island. Nu var isförhållandena sämre, men det hindrade inte Amundsen att segla genom Simpson Strait och vidare västerut. De expeditioner som tidigare hade försökt segla genom Nordvästpassagen hade stoppats av isen. Det borde ha varit omöjligt för en segelbåt med en hjälpmotor på 10 hästkrafter att runda Nordamerika. Men en uppvärmning var på gång.

Under 2018 hade det varit omöjligt för Amundsen att ta sig igenom Nordvästpassagen, om han inte haft hjälp av en isbrytare. Det norska kryssningsfartyget MS Fram fick lägga om rutten eftersom isförhållandena i James Ross Strait och längre västerut gjorde det omöjligt att ta sig igenom. ”No ordinary ship can sail through the area”, skrev rederiet i ett pressmeddelande. MS Fram, specialbyggt som expeditionsfartyg med högre isklass, är 114 meter långt och tar 400 passagerare, men fartyget klarade inte Nordvästpassagen sommaren 2018.
Den 5 september 2018 hade Eye on the Arctic en intervju med Laverna Klengenberg, borgmästare i Ulukhaktok på ön Victoria norr om det kanadensiska fastlandet. Ulukhaktok har ungefär 400 invånare och det var tänkt att två franska kryssningsfartyg skulle göra ett stopp. De franska fartygen var dock tvungna, precis som MS Fram, att skrinlägga planerna på att ta sig igenom Nordvästpassagen på grund av isen.

Så man behöver alltså inte termometer för att avläsa historiska klimatförändringar.

Klimatförändringar är inget nytt, t ex var perioden 1930-1960 varmare än nu. 1960-1990 larmade forskare och media om att en katastrof hotade genom en ny istid; det hade blivit kallare än perioden innan…
Om detta och mycket annat berättar alltså Sven Börjesson i En klimathistoria. Han berättar också undanhållna fakta om ICPP och dess påstått oberoende klimatforskning. Nedan ett urval med mina egna kommentarer inom hakparenteser.

IPCC-FN:s klimatpanel

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”
Ur: PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK

IPCC bildades 1988 som ett led i FN:s arbete med att försöka få världens länder att enas om en klimatkonvention. En konvention som skulle begränsa de globala utsläppen av växthusgaser. [Att IPCCs utvalda forskare kommit fram till att största delen av de senaste decenniernas uppvärmning beror på ökat solinsläpp – pga minskad partikelmängd i atmosfären pga mindre utsläpp av partiklar från industri och vulkanutbrott – ska alltså inte beröras eller nämnas i FNs klimatpropagandaarbete.]

IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO (FN:s miljöprogram och Meteorologiska världsorganisationen) och stödja klimatkonventionen, ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut som tagits i Rio, Kyoto och Paris; ”… in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”.

Arbetet med nästa assessment-rapport påbörjades då klimatpanelen möttes i Montreal 2017. Listan på IPCC-delegater som fanns på plats i Montreal innehöll namn som Oscar Roca från Perus utrikesdepartement och Öyvind Christophersen från norska miljödirektoratet (motsvarighet till Naturvårdsverket). Storbritanniens bidrag till mötet kom alla från Department for Business, Energy and Industrial Strategy. Nya Zeelands delegater, Dan Zwartz och Helen Plume, kom från landets miljödepartement. Uruguays representanter hämtades från landets ambassad i Kanada. Det kan vara värt att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter.
Med på mötet i Montreal var också medlemmar från IPCC-byrån. Denna består av ordförande och vice ordförande i de tre arbetsgrupperna plus vice ordförande i The Task Force, som har till uppgift att ha koll på ländernas utsläpp av växthusgaser.
Montreal-mötets uppgift var att besluta om en outline, rubriker och underrubriker, till var och en av de tre rapporterna. Panelen beslutade exempelvis att kapitel 3 i arbetsgrupp 1:s rapport får rubriken ”Human influence on the climate system”. Efter mötet nominerade ländernas regeringar författare/forskare till uppgiften att fylla kapitlen i de tre rapporterna. Urvalet gjordes sedan av IPPC-byrån.
Byrån ska också ge författarna till rapporterna råd och se till att IPCC:s arbetsprinciper tillämpas. De forskare/författare som är utvalda skriver en första version av rapporten, ett utkast som skickas ut på remiss till ländernas regeringar.
Slutprodukten blir förutom en rapport också en sammanfattning för beslutsfattare (Summary for Policymakers). Rapport och sammanfattning diskuteras och klubbas vid ett IPPC-möte, ett för var och en av delrapporterna. Samma tjänstemän är ofta med i flera av arbetsgrupperna. När delrapporterna till den senaste assessmentrapporten slutformulerades och godkändes under 2013 och 2014 var exempelvis Zwartz och Plume från Nya Zeelands miljödepartement delegater i arbetsgrupp 1 som lade fram sin rapport i Stockholm, arbetsgrupp 2 som presenterade sin rapport i Yokohama, arbetsgrupp 3 som lade fram gruppens rapport i Berlin och syntesgruppen som presenterade slutrapporten i Köpenhamn. De var också delegater i den klimatpanel som slutdiskuterade och godkände IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning. Ett möte som hölls i Sydkorea hösten 2018.
Andra delegater som medverkade i alla arbetsgrupperna när den senaste assessment-rapporten togs fram var exempelvis Philip Mortensen, Ole-Kristian Kvissel och Öyvind Christophersen från norska Miljödirektoratet, Phil Duffy från Vita Husets forskningspolitiska avdelning, Romulo Acurio från Perus Utrikesdepartement, Rayna Angelova från Vatten- och miljöministeriet i Bulgarien, Maurice Shiramanga vid Institutet för Geografi i Burundi, Girardi Jadrijevic från Chiles Miljödepartement, Timothee Kagonbe vid Ministeriet för miljö och naturskydd i Kamerun, Andrej Kranje från Sloveniens Jordbruks- och miljödepartement och Birama Diarra från Malis motsvarighet till SMHI.
Inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013 beskrevs de uppräknade tjänstemännen och deras kollegor i Göteborgs-Tidningen som ”världens ledande klimatforskare”. Sveriges Radio nöjde sig med att kalla delegaterna för ”ledande klimatforskare”. Det händer ofta att media väljer att kalla IPCC-delegaterna för världens ledande klimatforskare.

Andra viktiga arbetsprinciper är att IPCC ska ha fokus på de av människan orsakade klimatförändringarna och att de rapporter som tas fram även ska granskas politiskt. All information finns på IPCC:s hemsida. IPCC (klimatpanelen) och UNFCCC (klimatkonventionen) är med andra ord delar av samma struktur och med samma mål.

Sammanfattningen för beslutsfattare är ingen sammanfattning i egentlig mening utan en sammanställning som ska ge ett så tydligt budskap som möjligt. Något som framgår vid en jämförelse mellan rapport och sammanfattning. [Som nämnt tidigare är det ökade solinsläppet inget som nämns i sammanfattningen medan det framkommer i rapporterna i kapitel 3 och kapitel 9 i IPCC-rapporten 2007, som den dominerande orsaken till uppvärmningen. Sven Börjesson skriver på annat ställe i boken om detta: “Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2(watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”]

De slutsatser som forskarna lägger fram för panelen är inte några officiella slutsatser. Det är först när panelen, ländernas utsedda delegater, sagt sitt som en slutsats blir IPCC:s officiella ståndpunkt: ”Conclusions drawn by IPCC Working Groups and any Task Forces are not official IPCC views until they have been accepted by the Panel in a plenary meeting”.

De inbjudna forskarna får inte delta i panelens förhandlingar. [Forskarna har alltså efter att de skrivit sina rapporter inget som helst inflytande över den slutliga texten utan den är helt bestämd av politiker och politiska tjänstemän, dvs det är dem som media kallar för “världens ledande klimatforskare”.]

Så varför berättar inte våra medier om allt detta? Varför låter de oss leva i rädsla? Att kunna göra jämförelser mellan dagens klimat och tidigare klimat skulle bota rädslan. Detta är dessutom extremt extra viktigt idag när det råder klimathysteri och klimatalarmism med omfattande destruktiva men onödiga åtgärder som följd. Upplysning om den varma perioden 1931-1960 skulle ge trygghet, eftersom den perioden var varmare än idag. En sådan jämförelse skulle minska oron och ångesten bland bl a barn och unga. De har det redan tillräckligt jobbigt redan utan att behöva oroa sig för klimatet.

Och varför rikta allt fokus på koldioxidutsläpp när det tvärt om är renare, dvs mindre partikelsmutsig, luft som låter solen skina starkare och värma jorden mer? Jag tror att Jacob Nordangård har svaret på den frågan.
Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om den dolda maktutövning utförd av storföretag och deras ägare – som är världens rikaste personer – och som  även äger medierna. De samlas inom organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.
Läser man dessa böcker har man fått ganska många pusselbitar och börjar förstå hur världen styrs bakom dimridån “demokrati”.