Hur många människor blir vuxna?


När jag var barn och fick ett luftgevär i födelsedagspresent sköt jag en hel del småfåglar och till och med en ekorre. När jag i sexan var på Gotland och campade med min klasskamrat eldade vi gråsuggor. Jag har garanterat gjort många andra brutala och helt empatilösa saker med oskyldiga och maktlösa djur under min barndom. Men jag blev vuxen. Jag fick empati och slutade med dessa vidriga tortyrseanser.

Nu är jag väldigt djurkär. Nu går jag omvägar runt fåglar på marken för att inte skrämma dem och få dem att i onödan flyga iväg. Jag brukar prata med dem och säga “Jag ska bara gå runt” för att minska deras oro. I somras vände jag en skalbagge som låg sprattlande hjälplöst på rygg mitt på stigen jag gick.
Jag lider och känner enormt och smärtsamt medlidande med stackars hundar som tvingas gå maktlösa och uppgivna i koppel och aldrig får chans att tillvarata sina egna intressen såsom att nosa fritt, gräva eller helt enkelt får tid att i timmar gå i vattnet och kika efter fiskar så som mina två hundar fick göra. Efter dryga tjugo år som hundägare vill jag dock inte längre lägga 5 – 6 timmar om dagen på hundpromenader och anser därmed att jag inte kan erbjuda en hund ett bra liv. Därför avstår jag ifrån att ha hund trots min stora avsaknad av så givande sällskap.

Med detta vill jag ha sagt: Hur många människor blir egentligen vuxna? När man blir vuxen slutar man ägna sig åt övergrepp på maktlösa och oskyldiga. När man blir vuxen slutar man skylla ifrån sig och slutar försvara sina illdåd med att andra gör likadant. Man tar ansvar för sitt eget beteende utifrån en egen moral. Klarar man inte av att själv utforma en god och föredömlig moral utan behöver pekpinnar och hjälp med detta självklara så är man inte vuxen.

Hur svårt kan det vara att förstå att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Idag, i världens sjukaste land, i tidernas sjukaste tid, är hyckleri det som utmärker de påstått vuxna i etablissemanget: I offentligheten påstår de sig vara goda förebilder men privat är de skamlösa hycklare och självupptagna egoister. Det finns inte en enda offentligt påbjuden värdegrund eller påbjudet beteende som de inte bryter emot regelbundet och helt utan skam. De goda föresatsernas praktiktiseras aldrig och avsågs heller aldrig att praktiseras av de etablissemangets godhetsevangelister som predikat föresatserna och tagit till sig godhetskredd för att predika.
I en sådan värld är de ärliga, och med samvete belastade, enbart korkade förlorare. Begränsade av sin moral förhindas de uppnå den gränslösa frihet de samvetslösa – och därav ofta framgångsrika och upphöjda – kan unna sig själva på de samvetstyngdas bekostnad.

Men jag arbetar med mig själv för att uppnå normen. Min cynism är redan fullkomlig. Men jag arbetar vidare med att ta genvägar över gräsmattor och planteringar i stället för – så som jag alltid gjort tidigare – göra mig besväret att gå runt av hänsyn till den skönhet som planteringar och gräsmattor är avsedda att utgöra. Jag inser ju att det bara är jag, idioten, som bry sig om sådan hänsyn. Mina tidigare enskilda uppoffringar kan ändå inte rädda planteringar och gräsmattor från att få upptrampade stigar. Jag vill helt enkelt inte längre bära världen på mina axlar.

Jag kan inte känna något agg eller på annat uppröras över att barn plågar djur, skyller ifrån sig eller på annat sätt beter sig ovuxet (ansvarslöst). Hur skulle jag kunna döma barn för att vara barn (obetänksamma) när inte ens de som borde vara vuxna agerar vuxet och ansvarsfullt?

Inflytelserika samhällsbärare tycker numera att tortyr är ok. Åtminstone så länge det är USA som är initiativtagare till tortyren och tortyren inte drabbar dem själva.

En EU-parlamentariker klev av ett flygplan och var strålande glad över att hon äntligen bidragit till att öka kostnaderna för utsläpp av sk växthusgaser. Hon var uppenbart totalt utan någon tanke på att hon själv och övriga EU-parlamentariker pendlar till och från parlamentet – varje vecka – och att mängder av dem gör det med flyg. Varför finns hos henne inte tanken på att omvandla EU-parlamentets sessioner till videokonferenser? Är det så motbjudande att komma på lösningar där man själv tvingas göra uppoffringar? Men det är just viljan till egna uppoffringar som är grunden i reellt ansvarstagande. “Ansvar, ansvar, ansvar” predikar politikerna och så överlåter de alla uppoffringar åt andra.

Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Förnedringen jag känner på min 51-årsdag

Idag är det min födelsedag. Det är ingen glad dag. Mina födelsedagar påminner mig extra mycket – mer än andra dagar – om min förlamande feghet att inte våg ta mitt liv. Så har mina födelsedagar varit sedan sena tonåren. Idag fyller jag 51…

Det sprids uppgifter i media om att man kan få hjälp mot depression , ångest och självmordsambitioner. Hjälp skulle jag vilja ha.
Eftersom min självmordsambition numera grundar sig på den förnedring jag är utsatt för samt ekonomisk stress hjälper inte s.k. lyckopiller.
Att som lösning medicinskt avtrubba förmågan att känna förnedring är en förnedring i sig; Förnedringen kvarstår men jag kan inte uppleva den lika starkt.
Likaså är medicinering ingen hjälp mot ekonomisk stress.

Utan att fördjupa mig i medicinering som bot för depression, ångest och självmordsambitioner vill direkt jag göra klart att jag medicinerat med olika sorters s.k. lyckopiller under många år. På mig fungerar de så att jag blir och känner mig avtrubbad. Och de ger absolut ingen eufori, vilket t ex. hasch ger. Lyckopiller gör att jag inte kan ägna mig åt intellektuella sysslor som att tänka, läsa och skriva på ett så intelligent och skärpt sätt som dessa sysslor kräver.

Efter att ha avfärdat s.k. lyckopiller som hjälp återstår endast rent konkret hjälp mot min psykiska ohälsas grundproblem.

Som hjälp mot ekonomisk stress mottar jag gärna månatligt ekonomiskt stöd på samma nivå som riksdagsledamöter kravlöst erhåller efter 12 års tjänstgöring. Det kan inte föreligga några som helst moraliska eller andra problem att erbjuda mig och alla andra, som liksom avsuttna riksdagsledamöter inte har ett arbete som ger 50 000 kronor i månaden, ett så generöst ekonomiskt stöd . I en representativ demokrati ska självfallet inte de valda företrädarna ha andra och bättre trygghetssystem och villkor än de medborgare de representerar. En sådan orätt finns det inte demokratiskt stöd för bland folket, som all makt ska utgå ifrån enligt regeringsformen.
Därmed förväntar jag mig att min ekonomiska stress är ett minne blott inom kort.

Som hjälp mot förnedringen behöver en hel del åtgärdas. Med tanke på att Sverige skrivit under FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna – där det i det engelska orginalet talas om värdighet (dignity) medan det i den svenska översättningen av någon anledning översatts till värde – förväntar jag mig att även dessa åtgärder kommer att bemötas positivt och genomföras. Värdighet är alltså viktigt. Det finns inget parti i Sveriges riksdag som motsätter sig detta. Inte heller i det övriga offentliga Sverige – media, myndigheter, organisationer – finns någon som motsätter sig FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Värdighet är motsatsen till förnedring. Att bli manipulerad; utsatt för det offentliga Sveriges lögner, halvsanningar och förtigande är förnedrande. Det strider dessutom mot den demokratiska idén att medborgarna ska vara upplysta och kunna göra rationella val. Rationella val kan bara göras om medborgarna känner till alla fakta som behövs för beslutet. Bland demokratiskt sinnade människor och institutioner finns inte fog för lögner, halvsanningar och förtigande. Dessutom är det inte värdigt att utsättas för detta.

När värdigheten är återställd är jag inte längre förnedrad; deprimerad och ångestfylld. Då kommer jag inte längre att längta efter att få dö. Då kommer jag att känna hopp inför framtiden; för min egen del, för media och politiker, för representativa demokratin och för Sverige.

FN:s ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA – Artikel 1
Engelskt orginal: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.”
Svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Selfie

Jag_150620Självporträtt; från i lördags.
(Klicka på bilden om du vill ha den i riktigt stort format för att t ex kunna skriva ut och sätta upp på alla dina väggar eller använda som skrivbordsbakgrund.)

Golden retriever [Magnus] är en snäll hund [människa] som är mycket intelligent och med en intensiv vilja att behaga. Behandla den [honom] aldrig illa, då kan du skada dess [hans] känsliga personlighet.

Selfie

140924-001_bwSjälvporträtt; från igår.
(Klicka på bilden om du vill ha den i riktigt stort format för att t ex kunna skriva ut och sätta upp på alla dina väggar eller använda som skrivbordsbakgrund.)

“Jag är en sjuk människa… arg och elak. En motbjudande människa. Jag tror det är levern. Fast, inte begriper jag vad som felas mig, var det sjuka sitter. Botar mig gör jag inte, har aldrig gjort det, fast jag respekterar läkarvetenskapen, doktorerna. Och tror på skrock, det gör jag, mycket. Åtminstone så mycket att jag respekterar läkarvetenskapen. (Jag är bildad nog att inte vara skrockfull, men jag är det, skrockfull.) Nehej, ni ska inte tro att det är ilskan som gör att jag inte vill bli botad. Det här är något som ni inte förstår. Men jag förstår, jag. Fast jag kan inte förklara för er vem jag vill komma åt, ge några sting, med min ilska. Jag vet mer än väl att doktorerna inte bryr sig om att jag skiter i dem. Att allt det här bara skadar mig och ingen annan. Och ändå, att jag inte söker bot, det beror på ilskan. Jag känner det i levern, det onda, men… värk på du, lever!”

Ur En underjordisk dagbok av Fjodor Dostojevskij

En underjordisk dagbok av Fjodor Dostojevskij är en ganska nyutgiven version som är direktöversatt från ryskan. En äldre version med titeln Anteckningar från källarhålet är översatt från ryska via tyska.

Gör uppror mot skådespelarsamhället

Självporträtt_140421-002Selfie 🙂

Dagarna före jul läste jag en väldigt bra bok. Den är skriven av 24-åriga debutanten Linn Spross och heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Ett av bokens tema var introvert kontra extrovert. Bokens berättarjag, Hanna, är en introvert, ambitiös och allvarlig tjej. Hanna blir vän med Imagine som är hennes motsats. Imagine är väldigt älskvärd och omtyckt. Imagine har lätt att skaffa sig vänner. Men Imagine är som så många av de extroverta mycket för att snacka men inte så mycket för verkstad. Ett exempel på detta är Imagines ovilja till att fördjupa sig i socialistiskt teori i den politiska förening som Hanna och Imagine startar. Imagine motiverar sitt ställningstagande för just vänstern med att vänstern, till skillnad mot högern, är coola.

Själv är jag väldigt trött på de som vill framstå som varande alternativa och vänster när de i själva verket är helt okunniga och omedvetna om politik och samhälle, samt totalt saknar nyfikenhet och ambition till att lära, utan är helt fixerade på yta och att ge sken av djupsinne. Så jag håller fullständigt med Linn Spross i hennes uppmaning på bokens sista sida:

“Gör uppror mot skådespelarsamhället.”

De flesta människor är så otroligt fega att de istället för att vara sig själva spelar en roll. De är skådespelare. De vågar inte stå för vad de är, vad de tycker och hur de lever. Istället ljuger de, förställer sig och beter sig så som de tror att andra förväntar sig att de ska bete sig. Stackars satar.

Jag tror det handlar om brist på självförtroende/självkänsla. Som introvert kan jag ju ha fel på den punkten eftersom en introvert inte har så mycket behov av att bli accepterad av andra och ingå i en gemenskap. För som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen:

“Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk.”

Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de där som ständigt framhåller sina egna förtjänster och vars ord ständigt syftar till ett illa dolt skryt? Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de som aldrig någonsin berättar om sina tillkortakommanden och misslyckanden? De skulle inte ha ett så stort bekräftelsebehov om de hade genuint självförtroende/självkänsla . De är osäkra innerst inne men spelar rollen som självsäker.

Hur utvecklas en som människa om man inte vågar vara självkritisk?
Hur kul är en människa som inte vågar vara självironisk och bjuda på sig själv?