På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt…

131122-002

131122-004_bearb

Den saga har här tänker berätta må ha vissa likheter med verkligheten. Jag ber om ursäkt för detta. Jag beklagar också om någon jävla idiot skulle känna sig träffad. Sagan är helt och hållet uppdiktad. Alla likheter med verkliga personer och platser är enbart tillfälligheter. – Ni tror väl ändå inte att jag är så hämndlysten att jag framställer en i högsta grad existerande idiot som idiot? – Som sagt detta är bara en fantasiprodukt, en saga. Men en saga som berör ett i högsta grad viktigt ämne – moral.

—–

Det var en gång en man som hette Magnus. Han bodde på den då ännu ganska sagolika ön Gotland i en då ännu ganska idyllisk ort som hette Burgsvik.

Ordet Magnus kommer från latin och kan ges följande svenska betydelser: stor, enorm, gigantisk, mycket, kraftfull, lång, hög, bred, utökad, utmärkt, mäktig, framstående, förnäm, duktig, tydlig, säker, stolt, riktig, äkta, intensiv, högljudd, märklig, anmärkningsvärd, gammal, viktig, betydelsefull.
Somlig stämmer in på denne Magnus medan det mesta är helt fel. Dock var Magnus väldigt nyfiken och intresserad av att lära sig allt han behövde kunna för att leva så självständigt som möjligt. Ett av dessa områden Magnus ansåg sig behöva kunna var att reparera sin bil. Under sina många år som bilägare hade han bara två gånger lämnat in en bil på verkstad. Ena gången för att han inte hade nödvändig utrustning för att göra hjulinställningar efter att ha bytt en hjulupphängning. Andra gången för att ha helt enkelt inte kunde fatta vad i felet bestod. – Det var en trasig hamndbromsvire. – Annars gjorde han allt själv. Som att byta kamrem, bromsrör, bromsok, olja, tändstift, drivknut och topplockspackning samt justera ventiler och tändning.

Den här sagan utspelar sig vid tiden när Magnus tänkte byta bromssystemets ABS-kransar på framaxeln. Eftersom framaxeln dessutom är drivaxel så förväntade sig Magnus att navmuttrarna skulle sitta väldigt hårt. Magnus hade läst i reparationshandboken att de skulle dras fast med 270 newtonmeter. Det är hårt. Dessutom har muttrarna säker satt sig fast som fan under de sexton år bilen rullat på saltade vägar. Magnus insåg att han behövde ett väldigt långt skaft till momentnyckeln för att orka dra loss muttrarna. Magnus höll därför utsikt efter ett långt rör – minst en meter – som kunde användas till att förlänga skaftet på hans momentnyckel.

Varje morgon gick Magnus ut på promenad med sin golden retriever Linux. Ordet Linux kommer från datoroperativsystemet Linux – som Magnus gillar skapt – och som en homage till detta döpt sin hund efter.
Denna morgon gick Magnus och Linux på en liten väg, eller snarare stig, som går längs Burgsviks södra sida, från campingen upp till Hoburgsvägen. När de kom upp till den stora gamla kvarnen – en mäktig holländare – stannade Linux och tittade intensivt bakom kvarnen. Magnus undrade vad som var så intressant. När Magnus kom upp bredvid Linux såg han att två skator hoppade omkring på gräset en bit bort. Och bakom skatorna såg han en skrothög med massor av rör.

Eftersom området runt kvarnen ligger helt öppet, utan staket eller andra avgränsningar, och Magnus hade ett svagt minne av att ha läst någonstans att marken runt kvarnen var en allmänning, gick Magnus fram till skrothögen.
Där låg massor med rör av olika längder och dimensioner. En del helt rostiga andra med färg kvar. Något skulle definitivt passa som förlängningsskaft till momentnyckeln. Uppenbarligen var det gamla vattenledningsrör som rivits ut ur kvarnen. Där låg också massor av annan skrot och rostade.

Magnus hade inte en susning om vem som ägde kvarnen. Han hade bara sett att det varit någon form av mänsklig aktivitet vid kvarnen vid några få tillfällen på somrarna. Därför visste ha inte vem han skulle fråga om lov att ta ett rör ur högen. Men vem, tänkte Magnus, skulle bli sur om han plockade ett gammalt utrivet vattenledningsrör ur skrothögen? De som lagt skrotet där skulle ju få mindre skrot att köra bort om han tog ett rör. Ägaren till skrothögen verkade uppenbarligen inte så särdeles motiverad att själv sköra bort skräpet. Själv skulle Magnus bara bli glad om något han slängt skulle kom till användning och han själv slapp besväret att köra iväg det till en återvinningsstation eller skrot. Så tänkte alltså Magnus…

På eftermiddagen skulle Magnus åka till Hemse och köpa en brännare så han kunde värma skruvar och muttrar som eventuellt var fastrostade. Då tyckte han det var lämpligt att samtidigt ta med sig momentnyckel och åka upp till kvarnen och se ut sig ett rör som passade som förlängningskaft.

Magnus hittade ett rör (se bild). Det var längre än en meter och totalt rostigt både utvändigt och invändigt. Troligen var det ett före detta vattenrör som legat nedgrävt i marken.

När Magnus höll på att stoppa in röret på golvet bak i bilen hörde han en röst.

– Vad gör du här?

– Jag var bara och tog ett gammalt rör ur högen.

Samtidigt som mannen kommer närmare plockar Magnus fram röret för att visa vilket jävla rostigt skitrör det är han valt ut.

– Det är stöld.

Magnus blir mer förvånad än rädd av denna absurda anklagelse. Strikt juridiskt så är det kanske någon form av  stöld. Men praktiskt och realistiskt så är röret en skitsak utan något ekonomiskt eller knappast ens praktiskt värde.
När Magnus sedan kom hem kollade han upp skrotpriser för att se om röret kunde ha något ekonomiskt värde som skrot. Magnus såg på nätet att för järnskrot betalde skrotarna mellan 75 och 90 öre per kilo. Ponera att röret vägde 5 kilo. Då skulle det ha ett skrotvärde på mellan 3,75 och 4,50 kronor. Så stöld var inte rätt benämning på det Magnus gjort.

Efter att ha kollat upp skrotpriserna började Magnus fundera på om rören kunde ha något annat värde för den så upprörde mannen. Med tanke på att han såg ut som en 40-åring som aldrig fått fett på sylen  så kanske rören som låg där var hans samlade sexuella erövringar. Röret kanske hade affektionsvärde – ett känslomässigt värde för honom. Kanske blev mannen helt enkelt svartsjuk när Magnus försökte dra iväg med hans rör. Visserligen fanns det många andra rör i högen – de flesta i betydligt bättre skick och med färg – men det Magnus tänkte använda som förlängningsskaft kanske var en av favoriterna som gett mannen många njutningsfulla ögonblick.

– På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt, sade mannen.

Man ska inte generalisera, och moralisera, på detta sätt eftersom det är så lätt att generaliseringarna kastas tillbaka i form av negativa generaliseringar.
Och slickar uppåt och sparkar neråt, skulle Magnus ha kunnat tillägga.
Dessutom kom Magnus att tänka på sina gotländska grannar i kvarteret där han bor. De släpper inte in fastighetsskötaren eller kvartersvärden utan att själva vara hemma. När gotlänningar misstror gotlänningar så blir mannens beskrivning av gotlänningarnas ärlighet inte övertygande. Dessutom mindes han förra vintern då samtliga Storsudrets stränder avsöktes av diverse traktorburna och fyrhjuldrivna som tog sig rätten, som de enligt lag inte har, att ta hand om virke som tappats av ett fartyg som drabbats av en storm.
Utifrån sina erfarenheter, från uppväxten och sitt 40-åriga liv på fastlandet, så litar Magnus på fastighetsskötaren, kvartersvärden, mattläggaren, målaren och på de som brukar komma från Anticimex. De är samtliga gotlänningar. Han tror inte att de stjäl eller snokar. Han tror inte de är vare sig hederligare eller ohederligare än fastlänningar. Magnus är därför aldrig hemma och vaktar på dem.

– Det är gamla saker som tillhörde kvarnen, sade mannen som svar på Magnus påpekande att det bara var skrot som låg i högen.

På mannen lät det som om det var värdeföremål – antikviteter. Magnus såg då i sitt inre hur mannen köar med sitt rostiga rör till Antikrundans värderingsmän, och dialogen som då utspelar sig.

– Hur mycket tror du röret är värt.

– Det är en äkta gotländsk antikvitet som säkert är värd 40- 50-tusen.

– Tror du verkligen det.

– Absolut! Röret är gotländskt.

– Vill du att jag berättar hur mycket det är värt?

– Ja.

– Röret jag håller i min hand kan du få mellan 4 och 5 kronor för på en skrot.

– Du ljuger. Du ska fan inte komma från fastlandet och ljuga för oss. Du vet inget om gotländska antikviteter din jävlva fastlänning.

Där bryter SVT inslaget i mitt huvud.

– Du ska vara tacksam att jag inte polisanmäler dig, avslutade mannen meningsutbytet vid kvarnen.

Det skulle vara roligt att se polisen ta emot en anmälan för stöld av ett rostigt järnrör, tänkte Magnus. Polisen hade nog ansett att mannen var en idiot, vilket blev Magnus slutsats efter att ha tänkt igenom mötet med denne man.

—–

Bilderna ovan tog Magnus någon månad efter sagans händelser. Magnus har vänligen ställ dem till mitt förfogande genom att sända dem per e-post från sagans värld.
På undre bilden ser man det rör som sagans konflikt handlar om. Det är alltså återbördat till skrothögen och ligger där nu, till ingens nytta, och rostar.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Självförakt och ångest – jag trodde vi sagt farväl

130821-003

Jag trodde fram tills sent igår kväll att jag hade gjort upp med mitt självförakt och lagt min ångest bakom mig. Dessa mina två följeslagare har jag levt med de senaste trettio åren. Men förra hösten blev mitt liv så turbulent, med extrema känslomässiga svängningar, att det hela slutade med att jag insåg vad som hela tiden legat bakom självföraktet och ångesten. Jag beslutade mig helt enkelt för att i fortsättningen inte kräva det omöjliga av mig själv: Sluta plåga mig, vara snäll mot mig själv, och vara nöjd med mig själv: Vilket jag har all anledning att vara.
Jag insåg att jag faktiskt är en mer intelligent, bildad, mångsidig och kunnig person än de flesta.

Jag hade under alla år haft massor med idéer på lager som jag sagt mig själv att jag skulle förverkliga. Men när det sedan av olika anledningar inte blir gjort, och jag skuldbelägger mig för detta, blev det till sist till ett gigantisk accelererande självförakt. Jag har helt enkelt haft krav på mig själv som legat inom områden där jag inte har personliga förutsättningar att lyckas. Mer om det längre fram.

Igår fick jag ett mejl med en önskan om ett skrivet vittnesmål där jag berättar om vad jag hörde av ett samtal mellan två advokater i Gotlands tingsrätts foajé i februari i år. Eftersom jag verkligen gillar de personer som önskar detta vittnesmål och dessutom kan detta vittnesmål vara väldigt väldigt viktigt för dem så skulle jag verkligen vilja skriva det. Men jag har massor med idéer om ämnen som jag vill skriva om. De senaste idéerna är t ex om de två olika svenska översättningarna av Fjodor Dostojevskij:s ”Anteckningar från källarhålet”/”En underjordisk dagbok”. En genomgång med kommentarer av Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar. (Läs den.) Om hunduppfostran. Ja, jag har verkligen huvudet fullt med skriv-idéer. Men jag har inte förmåga att få något gjort. Det tar emot så in i helvete trots att mitt intresse för dessa idéer är enorm.
Det är något fel med mina känslor. För några år sedan hade jag ilskan som drivkraft (energikälla) när jag skrev långa bloggartiklar om Gotlands politik och korruption. När ilskan helt plötsligt försvann, och ersattes av uppgivenhet, så försvann också energin som jag behövde för att skriva. Men detta du läser nu är ett undantag, Jag måste berätta för mig själv vad som hände i natt. För detta viktiga uppdrag har jag någonstans ifrån fått energi.

Så den där begäran om ett skrivet vittnesmål, mitt i min uppenbara oförmåga att skriva, låg i mitt bakhuvud i natt. Dessutom har jag massor med saker hemma som ska göras men inte blir gjorda. Lägga upp byxor t ex – något som gnagt i mig mer än ett halvår. Men den direkt utlösande tanken var det jag måste göra med min bil innan den ska besiktigas om en knapp månad.
Jag måste byta sensorringar till ABS-bromssystemet. Det är inte så jobbigt. Men den komplikation som tillstött är att jag måste få tag i en passande momentnyckel för att med precis rätt kraft dra åt drivaxelmuttrarna.
Jag köpte en ny momentnyckel för bara någon månad sedan. Den trodde jag skulle funka till allt jag kunde tänka mig. Den täcker dragmoment från 20 till 210 newtonmeter. Men när jag nyligen läste i SAAB:ens reparationshandbok så skulle dess drivaxelmuttrar dras med 290 newtonmeter. Fan, tänkte jag. Och fan är det.
En person som inte är som jag skulle inte ha problem att gå till en verkstad och be att få låna en momentnyckel i några minuter; den tid det tar att dra muttrarna till rätt moment. Men jag är introvert och dessutom blyg…

Nyligen har jag läst två bra böcker om vad det innebär att vara introvert. Dels ”Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av Susan Cain. Dels ”Introvert : den tysta revolutionen” av Linus Jonkman. Båda är bra. De kompletterar varandra. Vill du bara läsa en rekommenderar jag den förstnämnda. Av böckerna kan man lära vilka karaktärsdrag som är så biologiskt inbyggda att man inte ens behöver plåga sig med att försöka lära sig eller vänja sig vid. Man har helt enkelt inga förutsättningar. Som att få mig att trivas i större grupper av människor eller trivas med stå upp när nationalsången spelas inför en speedway-match… En introvert är en självständigt tänkande individ som inte är benägen att påverkas av grupptryck.

Som introvert har man väldigt svårt för att be någon om hjälp. Det tar emot som fan. Det kan göra riktigt jävla ont bara att tänka på att man kan komma att tvingas be om hjälp. Vilket är vad jag kommer att tvingas göra för att dra åt de två drivaxelmuttrarna på bilen.
När jag gick på högstadiet så ringde min matematiklärare till min mor och sade till henne att hon skulle uppmana mig att fråga om hjälp när det är något jag inte kan. Men jag är ju introvert. Introverta frågar inte om hjälp. Och introverta gillar att tänka och tänka djup och länge. Jag satt hellre en hel lektion och tänkte på ett tal och försökte komma på lösningen än frågade om hjälp. Och jag kom alltid själv på lösningen för eller senare. Jag var alltid bäst eller nästa bäst i klassen på matematikproven… Men jag var och är sämst i världen på att fråga om hjälp.

Att vara introvert och blyg är självklart handikappande i många situationer. Och det är just dessa situationer, där jag är handikappad, som jag undvikit. Men de krav på mig själv och idéer jag ville utföra, som lett till mitt självförakt, krävde just att jag utsatte mig för dessa situationer som jag inte är lämpad för. Det var idéer som innebar att jag måste kontakta människor och oftast att jag skulle konfrontera dem. (Egna journalistiska uppdrag; med mitt mål att förändra världen till det bättre.) Och eftersom jag inte ville utsätta mig för detta så blev idéerna aldrig förverkligade. (Här är ett av få undantag.) Och självföraktet växte, och växte och växte…
Däremot så kan jag utan större problem överträda mina begränsningar i en yrkesroll. Jag hade aldrig problem att ringa upp potentiella kunder och be, till och med kräva, att få komma och visa min portfolio. Och en gång fick jag i uppdrag att ta en genrebild på fyra skolelever. När jag lagt på luren efter att ha tackat ja till uppdraget blev jag helt kall. Hur i helvete ska jag lyckas med detta. Jag som inte känner någon i skolådern och inte vågar ta kontakt med okända och inte vågar be någon om någon tjänst, än mindre någon jag inte känner? Fy fan…
Men till sist tog jag tag i mig själv och gick upp till Alviksskolans lärarrum och berättade om min uppgift och frågade om jag fick kontakta deras elever för att fråga några om de ville ställa upp på bild. Jag löste uppgiften.
Som fotograf har jag tyckt det varit väldigt skönt när jag haft en journalist med mig. En fotograf anses lite som ett bihang till en journalist. Det har inneburit frihet för mig. Jag har sluppit att tvingas vara trevlig och konversera de personer vi träffat när vi varit ute på uppdrag. Jag har kunnat gå några steg bakom och tänka på annat eller fokusera på min uppgift. Men ibland så har jag varit själv ute på uppdrag. Då måste jag ju rycka upp mig och bete mig socialt, så gott jag kan. Efter ett sådant tillfälle, då jag skulle ta porträttbilder på en chefsperson, blev jag uppringd av den uppdragsgivande tidningens redaktionssekreterare. Redaktionssekreteraren överraskade mig genom att berätta att personen jag fotograferat hade sagt att jag var trevlig. Jag hade aldrig tidigare uppfattat mig som trevlig. Fast eftersom fler har sagt det sedan dess så börjar jag nästan tro att det är sant…

Ångestattacken i natt – ja, det var som en attack – tog mig med total överraskning. Sedan början av november förra året har jag mått prima. Detta har visat sig inte minst genom min alkohol och drogkonsumtion. I år har jag supit två gånger och rökt hasch i en vecka. Det är all time low. Jag har aldrig någonsin tidigare trott att jag skulle kunna känna mig så harmonisk. Förutom dessa tre tillfällen har jag inte haft minsta sug eller lust att droga eller supa. Det är fantastiskt tycker jag.
Men i natt var det för djävligt. Jag kan inte minnas att jag haft så intensiv ångest tidigare. Så jag tog två Attarax. De är väldigt svagt ångestdämpande. De räckte så klart inte. Så vad gör man då? Några få gånger i mitt liv, när jag haft riktigt intensiv ångest och inga droger har jag skurit mig i armarna. Det funkar ju så att smärtan i psyket blir överröstat av smärtan i skärsåren. Då mår man trots allt bättre. Men det finns en metod som är bättre än att skära sig. Det är att bränna sig. Det ger en härlig sveda som sitter i länge. Så i natt eldade jag på med tändaren så det luktade bränt kött och efter fem tio minuter sov jag gott.

Jag, idag… på ett fotografi

Jag_130407

Härligt att äntligen få till ett självporträtt som jag är nöjd med. Senast det hände var 1989. Å andra sidan så har jag bara försökt ta självporträtt en dryg handfull gånger sedan dess…

Idag installerade jag ett program som heter Kamerka. Det hade ett tilltalande gränssnitt. Bilden är alltså tagen med min bärbara dators webbkamera.

Ljuset på mig är helt perfekt. Det beror på att jag drog ner ena rullgardinen för att kunna se WTCC på tv. Men eftersom WTCC vanligtvis är skittråkigt – och jag inte förväntade mig annat denna säsong – så ägnade jag min uppmärksamhet åt annat. Men ett jäkligt fint tecknande ljus blev det tack vare WTCC.

Sedan gillar jag attiraljerna som omger mig på bilden. De berättar om mig och mina intressen som i grova drag är läsning och datorer.
Och tröjan jag har på mig… Den är min absoluta favorittröja att ha inomhus. Det finns ingen skönare. Därför har jag inte lyckats skilja mig ifrån den trots att den är 30 år. Min mor har stickat den och jag valde färgen. Har sedan några år tillbaka tjatat på min mor att hon ska sticka en ny. Men så länge hon inte gör det fortsätter jag envist att slita på det som finns kvar av den jag har.

Jag som skridskokung

Skridskokungen

Detta är väl inte så självcentrerat. Att publicera en bild på sig själv tagen för omkring 20 år och 40 kilo sedan. Tänk om jag började ägna mig åt vad jag kallar kvinnlig fotografi –  att ta nakenbilder på sig själv…

Jag läste i Aftonbladet att en manlig luciakandidat på friskolan Lillerudsgymnasiet i Karlstad blivit utsatt för diverse trakaserier för att han kandiderade till lucia. Det finns tydligen nötter utan humor som inte gillar att en man kandiderar som lucia.

Jag var själv lucia när min klass – i 5:an eller 6:an – lussade för vår magister. Orsaken till att jag fick vara lucia var att jag på den tiden hade så långt hår. Jag minns att jag kunde stoppa kanske 5 centimeter i munnen. Och ni ska veta att på den tiden var det inte speciellt inne med långt hår på killar. Jag har alltid varit ute…

När klassen utsett en av tjejerna till lucia så kom någon på den geniala iden att även låta mig få vara lucia och bära en ljuskrona. Det var föredömligt jämnlikt så det heter duga.

När jag idag höll på att leta efter en bild av hur jag såg ut i mitt långa hår, då jag var 11-12 år, hittade jag istället bilden ovan. Den och tre andra bilder som jag inte ens kan minnas att jag haft låg i botten av en låda. Bilden ovan är orginal i storlek 9×13 centimeter och jag är bara drygt 3 centimeter stor på bilden. Därav den låga kvaliten. Men nu säger vi inte låg kvalitet. Vi säger dokumentär bildstil. Det låter bättre.

Jag tycker bilden var så kul att jag kände för att visa den för er i brist på någon ”dagens bild”. Jag har ju varit i Hemse och köpt öl. Bland annat köpte jag min hittils dyraste öl. En flaska Nils Oscar’s  julöl för 49 kronor. Nils Oscar’s rökporter, för 24 kronor flaskan, är den godaste öl som finns på Systemet. Därför förväntar jag mig en otrolig smakupplevelse i morgon när jag tänker dricka julölen till middagen. Middagen kommer att bestå av pasta med min gotländska köttfärssås. Skål alla ni som läser detta!