logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Den godhjärtade människan i flyktingtider

Politik - lördag 7 november 2015

151020-002_bw

  • Om jag vore en godhjärtad politiker skulle jag öppna Sverige för flyktingar och låta landets fattiga betala genom nedskärningar i välfärden.
  • Om jag vore en godhjärtat journalist skulle jag opinionsbilda för ökad invandring samt mångkultur och själv bo i en homogen villaförort/stadsdel.
  • Om jag vore en godhjärtad företagare skulle jag låta polacker uppföra en flyktingförläggning och låta flyktingar bo där för ett par tusen per dygn.

Vi lever i hyckleriets tid. Aldrig har det funnits så mycket anledning att känna förakt för politiker, journalister och en del företagare som nu. Sedan tillkommer en del andra kändisar att förakta eftersom också de vill framträda som goda människor.

En kan vara säker på att när det kommer till kritan är det de fattigaste svenskarna som ska betala för ”godheten”. Inte kommer de påstått godhjärtade att frivilligt släppa in främmande människor i sina hem, sina bostadsområden, sina arbetsplatser eller sina barns skolor. Nej det blir de med de minst glamorösa jobben, sämst ekonomi och boende i de slitnaste bostadsområdena som får maka på sig och konkurrera med invandrare om just jobb, inkomster, bidrag och bostäder. Och ni ska inte tro att socialbidragsbudgetarna ute i kommunerna kommer att höjas i förhållande till invandringens ökade utgifter. Nej det blir de fattigaste svenskarna, bl a de som redan lever på socialbidragens existensminimum, som kommer att tvingas dela med sig till invandrare genom ett ännu restriktivare biståndshandläggande.
Och Finansdepartementet har redan flaggat för nedskärningar i statens trygghetssystem p.g.a. kostnaderna för flyktingmottagandet.

En lösning för att låta de ”godhjärtade” betala för den invandring de förespråkar är att höja den statliga skatten samt höja punktskatter som riktar sig mot just över- och medelklass. Men så kommer inte att ske. De fattigaste kommer att tvingas betala dyrt för de ”godhjärtades” självgodhet.

Avslutar med ett citat från den förträfflige journalisten Janne Josefssons mun:

”Svensk arbetarklass frågade man ju aldrig om vad dom tyckte om invandring och flyktingpolitiken. Och det var ju dom som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar. Dom fick också bära hela flyktingpolitiken. Dom fick se hela sin trappuppgång förvandlas på kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktigt rejäl omställning. Det är ju där du går ut med soporna, det är där du ska gå i tvättstugan. Det var ju ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit. Dom förskansade sig ju i regel någon annanstans utan flyktingar och invandrare, i bostadsrättsföreningar i villabebyggelse och sånt där.”

Janne Josefsson 33,45 minuter in i radiodokumentären ”Tensta ligger mitt i Sverige” av Johanna Langhorst

1 kommentar


En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

Litteratur - fredag 26 april 2013

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


Dawit Isaak hyckleriet och de hycklande hycklarna som sprider hyckleriet

Övrigt - måndag 11 oktober 2010

Radioprogrammet Publicerat brukar alltid avslutas med senaste nytt om Dawit Isaak. Publicerat har till och med en Dawit Isaak-sida på nätet. Däremot har aldrig Publicerat berättat sanningen om Dawit Isaak eller på något sätt tagit upp det väsentliga faktum att Dawit Isaak försörjde sig som städare i Sverige. Att Davit Isaak inte jobbade som journalist, utan försörjde sig som städare, blev jag inte upplyst om förrän idag. Detta fick mig att omgående skriva ett mejl till Publicerat och framföra ett programförslag. Följande text är mejlet i sin helhet:

Hej!

Läste nyss en blogg om en artikel – publicerad både i Dalademokraten och på News Mill – som berättar sanningen om Dawit Isaak. Dawid Isaak gavs aldrig möjlighet att arbeta som journalist i Sverige. Dawit Isaak jobbade som städare. Men han används nu som en symbol för att hycklare ska få visa sin falska godhet och sitt falska engagemang. Detta är väldigt motbjudande.

Jag har under många år reagerat på medias hantering av invandringen och propagerande för integration. Oftast framställs integrationen, i media, som krav på att vi alla ska släppa fram invandrare. När jag läser eller hör dylikt brukar jag kolla upp redaktionsrutan för den integrationspropagerande mediet. Det slår aldrig fel. Redaktionen ifråga saknar alltid icke väst-europeiska namn. Detta gäller till och med tidningar på vänsterkanten såsom ETC.

För ett gäng år sedan tog Dan Josefsson, i sitt medieprogam i tv, upp frågan om varför invandrare lyser med sin frånvaro på redaktionerna. Det togs inte väl emot… Det svepskäl som användes flitigast av redaktionscheferna var att det inte fanns kompetenta invandrare. Hur inkompetent är man om man inte har kompetens att få jobb inom svensk mainstream-media? Så inkompetenta invandrare tror jag är svårt att hitta…

Ett radioprogram jag brukade lyssna mycket på och som ofta hade integration som ämne är Studio Ett. Där jobbar cirka 65 personer varav ingen har ett utom-väst-europeiskt namn. För några år sedan tog jag och mailade varenda medarbetare på denna homogena redaktion och frågade vad just du gör för att påverka så att invandrare ska få komma in och arbeta på Studio Etts redaktion. Jag fick två svar. Ett autoreplay från Lena Laurin och ett skrivet svar från Staffan Dopping. Dopping svarade att han inte gör någonting, det var inte hans sak…

Uppenbarligen är det så att journalister inte vill ha ökad konkurrens om jobben genom att släppa in invandrare. Däremot går det bra att hyckla och bedriva kampanjer för att få sig själva att framstå i god dager. Jag håller verkligen med Diane Bimont som författat den kritiska artiklen om Dawit Isaak hyckleriet:

”För i sånt fall vill jag också göra honom [Dawit Isaak] till symbol. Jag vill göra honom till symbol för det hyckleri som visar sitt patetiska ansikte just nu när ni bjuder in denna städande neger i era journalistfamnar.”

Mitt programförslag:
Varför inte ta in de mest högljudda hycklarna i Publicerats studio och
fråga:

  • Varför engagerade sig inte Dawit Isaak hycklarna för att Dawit Isaak skulle ha fått arbete som journalist i Sverige?
  • Varför släpps inte icke-väst-europeiska journalister, såsom Dawit Isaak, in på redaktionerna i Sverige?
  • Varför engagerar sig inte Dawit Isaak hycklarna för att icke-väst-europeiska invandrare ska beredas jobb på svenska redaktioner?
  • Behövs inga andra perspektiv och erfarenheter än de väst-europeiska i svenska medier?

mvh
Magnus Berg

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

1 kommentar


Mentala klasskillnader

Övrigt - lördag 9 februari 2008

29 januari hade radioprogrammet Tendens i P1 som vanligt ett mycket intressant program. Då handlade det om klassresenärer men, till skillnad mot vad som brukar skildras i media, klassresenärer som gjort sin resa neråt.

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Skriv kommentar


Giriga riksdagsledamöter

Politik - fredag 8 februari 2008

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

1 kommentar