Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata

Boken Konsulterna : kampen om Karolinska av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund, läste jag när den kom ut sommaren 2019. Det förvånade mig att två Dagens Nyheter-journalister kunde skriva så som de gör om World Economic Forum, Boston Consulting Group och kopplingen till svenska Ichom. Detta rörde sig bara om ett fåtal sidor i boken, men ändå. Det är en konspirationsteori från den verklighet etablissemangets medier medvetet blundar för.
Jag undrar om författarna under sina många år på Dagens Nyheter har kunnat publicera något lika väsentligt där? Att bli upplyst om att vårt samhälle styrs bakom kulisserna – inte demokratiskt – och att politikerna bara är ryggradslösa medlöpare till storföretagen är något som mainstreammedia alltid mörkar. Därför är nedanstående utdrag ur boken viktig information för att förstå detta dolda samarbete mellan storföretag och politiker.


OM WORLD ECONOMIC FORUM, BOSTON CONSULTING GROUP OCH KOPPLINGEN TILL SVENSKA ICHOM.

Den schweiziska organisationen World Economic Forum samlar några av världens mäktigaste inom politik och näringsliv till det årliga toppmötet i Davos – men även löpande i olika fora. Organisationen erbjuder bolag att bli »partners«, och då åtnjuta exklusiva fördelar: skräddarsydda engagemang baserade på bolagets specifika strategi. Beroende på nivå av partnerskap kan bolagen välja på vilken nivå man har möjlighet att påverka WEF:s agenda. Högst påverkansmöjligheter har »strategiska partners«, som »utformar framtiden genom att långtgående bidra till att utveckla och implementera Forum-projekt och världsledande offentlig-privata dialoger«.
Inom området hälsa är det Boston Consulting Group som blivit World Economic Forums strategiska partner. I början av 2018 släpper duon en rapport: Value in Healthcare – Mobilizing cooperation for health system transformation, Värde i sjukvården – Mobilisering av samarbete för att transformera sjukvårdssystemet.
I styrkommittén för projektgruppen som tagit fram rapporten sitter en rad i sammanhanget välkända namn: Michael Porter, tillsammans med nederländske hälsoministern, Christina Rångemark Åkerman från Ichom [International Consortium for Health Outcomes Measurement, bildas 2012 av Stefan Larsson, Michael Porter och Martin Ingvar, professor
på Karolinska institutet.] och Stefan Larsson. Bland referenserna som World Economic Forum och BCG bygger sin rapport på finns en rapport skriven av Stefan Larsson och Ichom.

En månad senare sker ytterligare en förstärkning – precis som Michael Porter och BCG sedan ett decennium förespråkat – i banden mellan industrin och vårdgivare globalt, för att samarbeta kring patientdata. Europeiska läkemedelsindustrins branschorganisation, Epfia, går tillsammans med Ichom ut med att man nu bildar en strategisk allians för att driva på mätningar av kvalitet och införandet av värdebaserad vård.

[…]

Samma månad kommer ett brev från chefen för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD:s direktorat för sociala frågor, till socialdemokratiska ministrarna Annika Strandhäll och Lena Hallengren vid socialdepartementet.
Brevet är en uppmaning, som gått ut till alla hälsoministrar i de 36 medlemsländerna, om att ansluta sig till något helt nytt – Parisinitiativet, Patient-Reported Indicators Survey initiative.
Sedan 2017 har OECD nämligen antagit värdebaserad vård som strategisk policy, och det är genom Parisinitiativet som det ska spridas.
Ett foto underifrån av män och kvinnor klädda i vita och blå vårdkläder, som står tätt intill varandra i ring och håller varandras händer i mitten av cirkeln, inleder en 89-sidig rapport där alla ministrarna manas att ta fem kritiska och nödvändiga steg: möjliggöra mätning av vårdresultat. Balansera kompromissen mellan patienters integritet, och att dela data. Underlätta samarbete, koordination och partnerskap genom vårdflöden, fokusera konkurrens på värde. Och göra det möjligt även för läkemedels- och bioteknikindustrin att bidra mer aktivt till värdebaserad vård.
I en av grundrapporterna bakom den nya policyn återfinns Boston Consulting Groups graf som felaktigt visar hur kostnaden för svensk sjukvård skenar jämfört med BNP. Och i expertgruppen bakom OECD:s rekommendationer sitter dåvarande vd:n för Ichom, som snart ska bli chef för BCG i tyska München och ansvarig för konsultbolagets arbete med värdebaserad vård inom sektorn medtech.
I brevet till de svenska ministrarna skriver OECD-direktoratets chef att initiativet behandlas i OECD:s hälsokommitté som samlar topptjänstemän från medlemsländerna och där ordförandeposten innehas av generaldirektören för Sveriges kommuner och landsting.

[…]

En första pilot ska genomföras 2020, med insamling av patientrapporterade data från kroniskt sjuka om levnadsvanor och upplevelser av vården, som ska samköras med känsliga uppgifter om patienternas bakgrund och olika diagnoser. Därefter ska insamling av data göras återkommande. Vårdgivares kvalitet ska kunna jämföras och patienterna ska kunna följas under lång tid.
Initiativet marknadsförs som sjukvårdens motsvarighet till skolans Pisaundersökning – en internationell jämförelse mellan deltagande länders vårdkvalitet. Men en stor skillnad är att Parisinitiativet dessutom innebär en storskalig insamling av det Stefan Larsson ett decennium tidigare kallade »guldet« – patientdata. Ichom och OECD har nämligen gjort en överenskommelse om att samla patientdata från alla deltagande länder i en speciell »Parisdatabas«.
Regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda nytta, genomförbarhet, kostnader och de etiska och juridiska förutsättningarna för Sverige att delta, och i december 2018 kommer myndigheten med en rapport.
Med de fakta som hittills finns är det omöjligt att avgöra om initiativet kan tillföra någon nytta för vårdens utveckling, slår myndigheten fast. Ländernas olika urval av vilka vårdgivare som ska ingå, liksom olikheter i hur vården organiseras, kommer att göra möjligheten till internationella jämförelser – vilket sägs vara huvudsyftet – svår. Dessutom: Evidens för att någon nytta med att överhuvudtaget använda patientrapporterade mått, PREMs och PROM:s, saknas.
Kostnaderna för initiativets första tre år beräknas bli 72 miljoner kronor för OECD, som får bidrag från bland andra EU-kommissionen och frivilliga donationer från OECD-länder. Utöver det ska de deltagande länderna täcka direkta kostnader på upp till 4 miljoner kronor per år – en miljon per år direkt till OECD, och utöver det kostnader för projektledning, datainsamling, fältbesök, nationella möten, kommunikationsinsatser, nationella experter för förankring – och indirekta kostnader som väntas belasta alla deltagande vårdgivare och patienterna. Nyttan relaterad till kostnaden är även en fråga – undersökningens »uppifrån-och-ner-perspektiv« gör att enskilda vårdgivare inte kan påverka utformningen och anpassa den till lokala förhållanden.
Stora etiska och juridiska hinder finns också. Datan som ska lämnas ut till »OECD och dess framtida samarbetspartner« utgörs av känsliga personuppgifter om hälsa och ekonomi. Socialstyrelsens hälsodataregister skyddas av absolut sekretess och tillåter inte en behandling av uppgifterna som en utlämning skulle kräva. Det är även »tveksamt« om lagen stödjer att enskilda vårdgivare lämnar ut uppgifterna. Svensk lag skulle alltså behöva ändras för att data ska kunna lämnas ut.

Parisdatabasens syfte har »ännu inte definerats«, vilket gör att patienten riskerar att ge sitt medgivande till en användning som inte går att förutse, och det tycks inte finnas någon möjlighet för patienten – som det gör i de nationella kvalitetsregistren – att återkalla sina uppgifter och begära att få dem raderade.
Socialstyrelsens rapport avslöjar även ett fundamentalt frågetecken – ett frågetecken som spär på misstankarna som väckts av många med inblick i BCG:s och övriga bolags intresse i värdebaserad vård. Misstankar om att det hela handlar om något annat än »patienten först« – att konceptet i själva verket utgör en fasad för att samla in guldet – stora mängder patientuppgifter.
För även om det skulle finnas juridiskt stöd för dataöverföring, innebär en överföring av känsliga personuppgifter alltid en risk i relation till den personliga integriteten, konstaterar Socialstyrelsen. Ändå har OECD varit tydliga med att det är just personuppgifter man vill samla in till databasen. Socialstyrelsen ifrågasätter varför – varför räcker det inte med att bara få aggregerade data – samlad statistik? Databearbetning och analys skulle kunna ske på nationell nivå, enligt en internationellt överenskommen metod, och resultaten delas med OECD, föreslår myndigheten. Men det duger inte. Varför? Den grundläggande frågan har den ekonomiska samarbetsorganisationen häpnadsväckande nog inte kunnat svara på.
Rättigheterna till uppgifterna i databasen ska ägas av OECD, som ännu inte slutit avtal med den underleverantör som kommer att ha en allomfattande roll. Det handlar om en konsult som ska upphandlas, efter beslut av OECD, och som ska stå för det operativa genomförandet av Parisinitiativet – leda, samordna, ansvara för utformning av frågor, datasäkerhet och former av dataöverföring, bearbetning och analys och rapporter baserat på undersökningsresultaten. Konsulten kommer att förvalta all insamlad persondata – och när kontraktet löper ut är planen att OECD ska ta över och konsulten »radera samtliga insamlade data«. Upphandlingsunderlaget är i flera delar otydligt om vem som egentligen äger rätten till data.
Givet databasens »breda syfte« och det faktum att inget avtal ännu slutits mellan OECD och underleverantören är det enligt myndigheten »i dagsläget inte möjligt att bedöma om uppgifterna skulle kunna lämnas ut till Paris-databasen utan att någon särskild lider skada eller men«.
OECD har tecknat en mycket kortfattad avsiktsförklaring med Ichom om att samarbeta »kring aktiviteter av ömsesidigt intresse med fokus på insamling, analys och rapportering av patientrapporterade mått för internationell jämförelse.« OECD får genom överenskommelsen rätt att använda Ichoms resultatmått, och Ichom får rätt att utse deltagare till OECD:s expertgrupp HCQO, Working Party on Health Care Quality and Outcomes. Samarbetet uppges inte medföra några ekonomiska mellanhavanden, utan utgöras av ett rent kunskapsutbyte på expertnivå.
Det behöver klargöras, understryker Socialstyrelsen, vem som äger tillgång och rätt till den persondata som samlas in av OECD – gällande såväl den ännu okända konsulten Ichom. »Det är exempelvis viktigt att beakta risker för eventuell vidareförmedling eller vidareförsäljning av data i OECD:s framtida internationella dataset«.
Men trots frågan om kostnaden och nyttan, de svåra juridiska och etiska hindren att lämna ut känsliga personuppgifter från svenska patienter till den Ichom-initierade OECD-databasen, och den viktiga frågan om varför ens uppgifterna behöver lämnas ut – som förblivit obesvarad – så förespråkar Socialstyrelsen att Sverige bör ansluta sig. Eftersom Parisinitiativet handlar om »utveckling av ett värdefullt kunskapsområde« med möjligheter till internationella jämförelser finns fördelar att vara med. Som deltagare kan Sverige vara med och påverka utformningen av projektet, så att juridiska frågor klarläggs. Dessutom får Sverige möjlighet att bidra med sin kompetens.
Och Socialstyrelsen slår fast att den gällande svenska lagstiftning som hindrar utlämning till databasen kan komma att ändras. Den statliga utredningen Rätt att forska, föreslår i juni 2018 en uppluckring av lagen. Sekretess ska kunna brytas för att lämna ut uppgifter till europeiska forskningsdatabaser – utan att forskningsändamål är specificerade eller tydligt avgränsade, utan att samtycke behövs från dem som registreras, och utan att de registrerade ens behöver få information om att deras uppgifter lämnas ut och behandlas i ett annat land.

[…]

Vallöftet om att göra patientdata från den unika VAL-databasen, som rymmer information om två miljoner stockholmares hälsa, mer lättillgänglig för industrin, infriades snabbt av den nytillträdda grönblå alliansen.

Virusvarning – om coronavirus, vacciner och medias ovilja till saklig rapportering


Två mainstreammedia-journalister (SvD) skrev en bok Virusvarning : om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism om coronaviruset – uppkomsten, aktörer och medias hantering – som utkom i mars 2022. Boken är väldigt intressant eftersom den ger nya perspektiv som mainstreammedia inte tagit upp. Boken bör läsas för att avvisa de villfarelser som mainstremamedia lurat i befolkningen. Men en genväg är att nedan läsa det jag tyckte var mest anmärkningsvärt. Det blev en hel del. 🙂


Utdrag ur Virusvarning av Henrik Ennart & Gunilla von Hall

Kap 12. Virusjägarna
Rollfördelningen tycks vara den att EcoHealth Alliance utför sådant jobb på plats i Kina och andra ställen dit det är känsligt för USAID och det akademiska One Health Institute att skicka egen personal.
[…]
Som tidigare framgått har undersökande journalister vid den amerikanska tidskriften The Intercept begärt ut handlingar från amerikanska myndigheter för att få en klarhet i exakt vad pengarna har använts till. Av de dokument som offentliggjordes i september 2021 framgick att sarsliknande virus med hjälp av avancerad genteknik försetts med spikproteiner från andra coronavirus så att de effektivt kunde fästa på mänskliga celler i labbförsök.
Företrädare för både NIH och EcoHealth Alliance hävdade att inga farliga virus skapats och att experimenten inte kunnat klassas som gain-of-function. Experiment skulle endast ha gjorts på virus som kan smitta fladdermöss men inte människor. Frågor om ifall experimenten även inkluderat rekombination där den omdiskuterade furinklyvningsytan ingått har upprepade gånger viftats bort som gripna ur luften.
Därför höjde många på ögonbrynen när ytterligare dokument som offentliggjordes hösten 2021 visade att EcoHealth Alliance ansökt om pengar hos det amerikanska försvaret för att utföra exakt sådana experiment.
Anslagsbegäran som lämnats in 2018 avvisades dock av DARPA, en enhet i det amerikanska försvaret som är specialiserat på avancerade forskningsprojekt. DARPA:s avslag motiverades med att försöken ansågs alltför riskabla.
Men ansökan visar att det vid den här tiden verkligen existerade långt gångna planer på att utföra experiment av det här slaget. Kritiska forskare menar att den här typen av ansökningar sällan tas fram ur intet utan bygger vidare på pågående verksamhet och att det därför finns starka skäl att klargöra om planerna i stället kunde förverkligas via medel som anslagits från annat håll.
Enligt ansökan planerades en rad riskabla försök, däribland att föra in den furinklyvningsyta som vi tidigare diskuterat i spikproteinerna hos sarsliknande fladdermusvirus. För att friska upp minnet är furin ett enzym som utsöndras av mänskliga celler och som anses spela en avgörande roll för att sars-cov-2 blivit så smittsamt för människor.
Det speciella området i virusets arvsmassa har orsakat grubblerier bland forskare ända sedan pandemin bröt ut eftersom det – trots många förslag – fortfarande saknas någon exakt motsvarighet bland andra sarsliknande coronavirus som påträffats i naturen.

Kap 14. Biovapen – upprustning i det tysta
En tredjedel av EcoHealth Alliances globala verksamhet har bekostats av anslag från det amerikanska försvarsdepartementet. Av detta kom det mesta, 34,6 miljoner dollar, från Defense Threat Reduction Agency (DTRA), som är en del av försvarsdepartementet vars uppgift är att motverka och hindra användning av kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen.

Kap 17. Laboratorierna läcker
Än mer spektakulärt var ändå det amerikanska försvarsdepartementets pinsamma upptäckt 2015 att deras eget laboratorium under hela tolv års tid av misstag sänt ut levande antraxbakterier till nästan 200 laboratorier världen över. Labbet var en stor global leverantör av avdödade antraxbakterier, Bacillus anthracis, som andra forskare beställde hem för att kunna studera på ett riskfritt sätt. Problemet var bara att den metod som användes inte inaktiverade bakterierna.
Under utredningen uppdagades även fall då andra virus och bakterier inte inaktiverats, däribland en incident med ebolavirus år 2014.
[…]
År 2014 hade Peter Daszaks New York-baserade organisation EcoHealth Alliance fått 3,75 miljoner dollar i anslag från NIH [National Institutes of Health] för att studera risken för att nya fladdermusvirus skulle dyka upp i Kina. Enligt anslaget skulle han använda den teknik för att bygga ihop konstgjorda virus som Ralph Baric utvecklat. En del av anslaget skickades vidare av EcoHealth Alliance som ett underkontrakt till Wuhans virologiska institut.
Två år senare publicerade Daszak och Shi Zhengli den artikel som vi tidigare berört, där det beskrivs hur ett av de sarsliknande virus som Shi hittat i en grotta i Yunnan ändrats till olika varianter med hjälp av metoden för omvänd genetik. Därefter hade forskarna testat i vilken grad det kunde infektera mänskliga celler.
Av artikeln framgick också att forskarna i Wuhan utvecklat sin egen variant av Ralph Barics omvända genetik för att konstruera påhittade virus som inte finns i naturen. Dessutom klargjordes ett för många obekvämt faktum: forskningen, som delvis genomförts med anslag från amerikanska NIH, hade försiggått i ett BSL-2-labb. Alltså i ett laboratorium på den näst lägsta säkerhetsnivån.
Forskningstidskriften MIT-Review skulle senare torrt konstatera att samma virus som Peter Daszak hållit fram som ett klart och tydligt hot mot världen hade utforskats under omständigheter som motsvarade biosäkerhetsnivån vid en amerikansk tandläkarmottagning.
År 2017 följde Daszak och Shi upp med att experimentera med åtta av de dussintals nya sarsliknande virus som Shi med hjälp av studenter vid universitetet i Wuhan grävt fram ur fladdermusspillning i södra Kina. Den här gången tog de spikproteiner från nytillskotten och monterade in i en av de närmast kända släktingarna – kallad WIV1 – till det ursprungliga sarsviruset.
Två av dessa helt nya skapelser visade sig ha en utmärkt förmåga att föröka sig i mänskliga celler. Även denna forskning genomfördes i laboratorier med säkerhetsnivå 2 och 3.
Enligt Richard Ebright, mikrobiologen vid universitetet Rutgers som länge ifrågasatt gain-of-function, kan valet av ett BSL-2-labb mycket väl ha varit rent ekonomiskt eftersom arbetet går betydligt snabbare i ett sådant laboratorium. Allt annat lika bör det ha gjort att arbetet gick 10–20 gånger fortare, menar han.
[…]
Det finns fyra nivåer för biosäkerhet där den lägsta, BSL-1, är avsedd för ofarliga organismer och kräver låg försiktighet. Labbrock och handskar kan användas efter behov.
BSL-2-nivån är avsedd för måttligt farliga patogener som redan är allmänt spridda i området. Här kan det räcka att stänga dörren, ha skyddsglasögon och göra sig av med skräp på ett säkert sätt.
På nivå 3 börjar det hetta till. Här hanteras patogener som kan spridas genom luften och ge allvarliga symtom, som sars och influensa. I sådana laboratorier finns dubbla fysiska hinder inbyggda som dörrar som stänger och låser sig själva, all luft filtreras, personalen använder godkända masker och skyddsutrustning och är under kontinuerlig medicinsk övervakning.
På nivå 4 hanteras de värsta fulingarna som ebola och marburg. Här är det rymddräktsliknande skyddskläder som gäller och ett slutet ventilationssystem. En skillnad är också att säkerhetsaspekter vägs in redan då byggnaden där BSL-4-labbet ska ligga konstrueras, för att helt undvika till exempel rör och sladdar som dras igenom skyddande yttre skal. Först på den här nivån är det obligatoriskt att föra loggbok över vilka som går in och ut ur lokalen och vid vilket klockslag.

Kap 18. Svenska tillbud
Det är mycket sällsynt att det läcker ut information om incidenter som inträffat i svenska forskningslaboratorier.
[…]
När vi i arbetet med den här boken begärt ut ett stort antal handlingar från Arbetsmiljöverket har en annan bild tonat fram. Det har visat sig att många incidenter aldrig rapporteras in som tillbud till myndigheten. I de fall en anmälan till myndigheten väl görs är det inte sällan av den arbetsskadade själv eller av ett skyddsombud och inte direkt av arbetsgivaren.

Kap 19. Medial kris
Vid bedömning av all forskning är en grundläggande fråga att ta reda på vem som betalar,
[…]
Även högprofilerade faktakollar som PolitiFact och FactCheck.org har tvingats ändra uppfattning. Ett vanligt argument har varit att man tidigare försökt tolka konsensus och vissa har därför ändrat varningstexter vid artiklar från att de ”avslöjats som felaktiga” till att ”frågan är under vetenskaplig debatt”.
Argumentet om att tolka konsensus anses dock av kritiker som svagt. Konsensus bland forskare kan växa fram i frågor som studerats i många år men knappast kring synen på ursprunget för ett helt nytt virus där det fortfarande handlar om att samla in grundläggande data.
British Medical Journal har även lyft frågan om det rimliga i att sociala plattformar som Facebook och Reddit under 2020 konsekvent raderade inlägg som bara några månader senare uttalades av demokratiskt valda regeringschefer i stora delar av världen. I ett fall har till och med en av tidningens egna artiklar utan någon förklaring klassats som vilseledande av Facebook. Texten försågs med varningstext och de läsare som delade den fick en varning om att deras konton kunde raderas om de spred vilseledande information. Detta trots att British Medical Journal – till skillnad från Facebooks faktagranskare – sedan lång tid tillbaka rankas som en av världens mest tillförlitliga medicinska vetenskapliga tidskrifter där varje artikel genomgår en gedigen förhandsgranskning.
Ett annat närmast chockerande exempel var då Instagram blockerade alla meddelanden som nämnde Cochrane.org med förklaringen att kontot upprepade gånger postat falsk information. Det internationella Cochrane-nätverket är världsberömt för sina oberoende och högkvalitativa sammanställningar av forskningen inom olika medicinska områden.
Facebook hade fram till sommaren 2021 plockat bort 16 miljoner inlägg som handlade om pandemin och lagt till varningar på 167 miljoner inlägg. Youtube har avlägsnat 850 000 videoinslag på grund av ”farlig och vilseledande medicinsk information om covid-19”.
[…]
I efterhand har det visat sig att en hel del forskare som mycket väl kunde tänka sig en laboratorieläcka som en av flera möjliga förklaringar till hur pandemin började valde att ligga lågt av hänsyn till den egna karriären på grund av det debattklimat som uppstått. British Medical Journal lyfter därför frågan om det alls är lämpligt att använda begreppet desinformation i en vetenskaplig diskussion. Följden blir en polarisering även av den vetenskapliga debatten där forskare med olika uppfattningar dömer ut varandra som ovetenskapliga i stället för att diskutera sakargument.
Andra menar att det finns ett kulturproblem i vetenskapsjournalisters arbetssätt där man är mindre benägna än andra journalister att ifrågasätta makten.

Nicholas Wade har länge arbetat som vetenskapsjournalist och redaktör på Nature, Science och The New York Times där han var en av dem som tidigt ifrågasatte den ensidiga bilden av pandemins uppkomst våren 2021. Då hade dessförinnan ansedda New York Magazine lyft frågan i en lång text signerad av författaren Nicholson Baker.
”Vetenskapsjournalister skiljer sig en hel del från andra journalister på så vis att de är mycket mindre skeptiska till sina källor och de ser som sin främsta uppgift att enbart förklara forskningsresultat för allmänheten”, säger Nicholas Wade i en intervju med British Medical Journal.

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.


Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Mejl till Sveriges Television idag.


Mejl till Sveriges Televisions Helena Sjögren idag.


Hej [ang: AI-tekniken visar: ”Kameleont-kvinnan” vid Putins sida är olika personer]

Det var verkligen ett imponerande och för demokratin viktigt journalistisk arbete, med stort allmänintresse, som du gjort. Det visar med all tydlighet att public service är relevant och uppfyller sitt samhällsuppdrag med bred marginal. Hur skulle vi korkade undersåtar kunna orientera oss i världen och tillvarata våra demokratiska rättigheter utan er. Tyvärr så har ni ju alternativmedia emot er. Alternativmedierna sysslar ju med oväsentligheter som realpolitik och att avslöja etablissemangets lögner. Tvi vale för sådant. Alternativmedia borde förbjudas så att ni får monopol på “sanningen“ och slipper avslöjas med byxorna nere när ni låter er rövknullas av samhällets eliter och njutningsfullt skriker ut deras lögner.

mvh
från en som tvingas betala din lön
Magnus Berg


Därför är etablissemangsmedias journalister inskränkta och inkompetenta

Hittade en nyskriven ledare av Helena Giertta – Journalistförbundets tidning Journalistens chefredaktör. Som vanligt skrev hon utifrån den inskränkta och inkompetenta journalistens verklighetsbild. Så jag skickade in en kommentar som kanske dyker upp när ledaren jag kommenterade blivit ersatt med en ny, så att så få som möjligt ska läsa det jag skriver. Nedan kan ni läsa vad jag skrev.


Problemet med journalister är att de saknar bildning. De tror därför att etablissemangets nyhetsmedier innehåller allt som finns att veta om allas vår verklighet. Det kan tyckas konstigt att vara så inskränkt i sitt tänkande och sin världsbild. Men utan bred livserfarenhet och information som täcker det som ligger utanför etablissemangets nyhetsmediers intressesfär och vinklar blir ens världsbild väldigt begränsad.

Det är så att våra självupplevda erfarenheter av världen bara ger en ytterst liten del av världen och dess komplexitet. Lite ytterligare erfarenhet av världen får vi genom samtal med andra. Men den helt avgörande delen av vår världsbild och våra föreställningar om människor och samhälle får vi genom de medier vi väljer att ta del av.

Tror man då att det räcker med att ta del av etablissemangets nyhetsmedier för att få en allsidig insikt om världen är man uppenbarligen väldigt okunnig om den. Då får man också en okunnig och otillräcklig bild av världen. Det hela blir en ond cirkel. Man blir så okunnig om världen att man inte har tillräckligt med kunskap för att inse att etablissemangets nyhetsmedier inte ger en korrekt bild av världen utan enbart ger väl valda snuttar som inte ger en sammanhängande och logisk bild av människorna och samhället.

För att fylla ut alla glipor i etablissemangets nyhetsmediers väl valda tomrum behöver man ta del av alternativa medier. Framför allt behöver man läsa böcker i olika ämnen.

Vi som är kritiska till etablissemangets nyhetsmedier och de så kallade public service-medierna är det just för att de inte ger en sammanhängande och logisk – d.v.s. sann och förståelig – bild av världen. De ger en noggrant utvald ensidig och onyanserad världbild. Det vi vill ha är en nyhetsförmedling utan dessa noggrant utvalda tomrum – de tomrum som gör världen obegriplig och noggrant vinklad i en uppdelning i onda och goda, i syfte att påverka oss att tycka så som påbjuds. Vi vill ha en nyhetsförmedling som lär oss om hur det står till i världen och hur den styrs. Men vi vill själva bestämma vad vi ska tycka. Vi behöver som väljare vägledning för att fatta för oss rationella politiska val. Det som är rationell för dig kanske inte är rationellt för mig och mina levnadsförhållanden. Den demokratiskt livsviktiga vägledningen får vi inte av etablissemangets nyhetsmedier. Vi få enbart pekpinnar som inte tar hänsyn till våra individuella livssituationer.

Vad gäller SD och dess väljare vill jag tipsa om Roger Eatwell och Matthew Goodwin (Professor emeritus i politik vid University of Bath respektive Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) och deras bok National Populism.
Till skillnad mot chefredaktör Helena Gierttas ogrundade och fördomsfulla angrepp på SD och dess väljare har Eatwell och Goodwin gått igenom enorma mängder forskning för att kunna ge en kunskapsbaserad och respektfull bild av de som röstar på nationalpopulistiska partier – det som i etablissemangets nyhetsmedier fördomsfullt och respektlöst kallas fascistiska eller nazistiska partier.
Men att svenska så kallade journalister inom etablissemangets nyhetsmedier skulle orka sig på att läsa böcker för att få tillräcklig kunskap för att kunna sköta sitt arbete förstår jag är för mycket begärt.


Tidningen Journalisten uppmärksammar också att chefredaktör Helena Giertta står på mordmisstänkta Theodor Engströms lista med landsförrädare. Jag kan nog hålla med om epitetet efter att ha läst och förstått Gierttas stöd för USAs ambitioner till världsherravälde.
USAs jakt på Julian Assagen nämner hon aldrig när hon skriver om pressfrihet, fängslade journalister, författare eller förläggare. Däremot hon en flitig fördömare av Kina och Ryssland för än det ena än det andra, sådant som hon rimligtvis även borde anklaga USA för. Utifrån hennes hållning som publicist så anser även jag att Giertta inte företräder eller försvarar svenska intressen däremot USAs.
När hon dessutom respektlöst och empatilöst går ut och öser sitt förakt över de som inte har samma politiska övertygelse som henne själv (som i t ex den artikel jag ovan kommenterar) – vilket med all sannolikhet grundar sig på att dessa av Giertta föraktade inte levt och lever under samma förutsättningar som Giertta och därmed har en annan livssituation att förhålla sig till – förstår jag att människor blir väldigt arga och upprörda. De hon angriper har själva ingen makt eller möjlighet att göra sin röst hörd i etablissemangets medier utan tvingas tyst ta emot det förakt Giertta öser över dem. Att då dessa av Giertta föraktade blir hatiska mot Giertta är helt naturligt för en psykiskt sund människa. Endast de riktigt nertryckta och psykiskt knäckta tar emot offentligt uttalat förakt mot sin person utan att reagera med ilska. Den frustration som maktlösheten – avsaknad av möjlighet att i etablissemangets medier få publicera genmäle eller kunna försvara sig mot föraktet – ger kan ta sig olika uttryck. Hat, hot, våld och mord.
Som offentlig föraktare bör man vara medveten om de eventuella konsekvenserna av sina handlingar. Vanligt sunt förnuft räcker för att förstå hur ens förakt kan tas emot av de maktlösa som utsätts för det. Har man inte kurrage att ta dessa eventuella konsekvenser ska man inte ösa ut sitt förakt offentligt. I annat fall får den som ger sig in i leken leken tåla.