Medierna har problem. De har ekonomiska problem. Och de har problem med sin trovärdighet. Det är inte svårt att se att problemen hänger ihop. Varför ska man ta del av lögner och halvsanningar? Och varför ska man betala för att bli vilseledd?
Men medierna själva förmår inte inse fakta. De är faktaresistenta och hämtar sin verklighetsbild ur sin egen mediebubbla. Medierna hävdar att det är de som berättar sanningen och att de som lever i verkligheten har fel. Knappast en hållning som leder till ökad trovärdighet eller bättre journalistik. I stället tror medierna att journalistiken blir bättre och trovärdigheten ökar om man sätter en kvalitetsstämpel under artiklarna. En kvalitetsstämpel som på inget sätt förändrat innehållet i artiklarna. Artiklarna är lika vinklade och med citat av samma partiska så kallade experter som tidigare. Medier tror att de kan lura människor till att tro att journalistiken är bra; opartisk, sann och relevant. Men syftet med den så kallade journalistiken är detsamma: Inte att förmedla sanningen utan att påverka opinionen och politiken i önskvärd riktning. För det är det som är pressfrihet.
Pressfrihet = Rätten att med lögner och halvsanningar styra den allmänna opinionen och politiken i önskvärd riktning.
Medierna tycks i alla tider ha haft ett annat syfte och andra ideal än de utger sig för att ha. Läser man George Orwells förord till hans roman Djurfarmen som utkom precis efter andra världskriget – efter att först fått flera förläggare att inte vilja ge ut den pga att den hade en för den tiden kontroversiell hållning mot Sovjetunionen – så känner man igen sig nu sjuttio år senare. Byt ut Sovjet och Ryssland i George Orwells text mot USA så ger George Orwell en exakt beskrivning av dagens medier.
Den största faran för tanke- och yttrandefriheten för närvarande är inte Informationsministeriets eller någon annan myndighets direkta inblandning. Om förläggare och redaktörer anstränger sig för att vissa frågor inte ska komma i tryck, är det inte för att de är rädda för att bli åtalade, utan för att de är rädda för den allmänna opinionen. I det här landet är intellektuell feghet den största fiende som en författare eller journalist ställs inför, och detta faktum tycks mig inte ha diskuterats i den grad som det förtjänar.
[…]
Impopulära idéer kan tystas ned och obekväma fakta förtigas utan något behov av officiella förbud. Alla som har vistats länge i ett främmande land känner till exempel med sensationella nyhetsnotiser – saker som på sina egna meriter får de stora rubrikerna – som har hållits borta från pressen, inte för att regeringen har lagt sig i, utan på grund av en generell stillatigande överenskommelse att »det inte passar sig« att omnämna just detta faktum.
[…]
Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.
[…]
Det som för tillfället krävs av den rådande ortodoxin är en okritisk beundran av Sovjetryssland. Alla vet detta, nästan alla agerar utifrån det. All seriös kritik av den sovjetiska regimen, varje avslöjande av sådana fakta som den sovjetiska regeringen helst ser förblir i det fördolda, är så gott som otryckbart.
[…]
När som helst uppstår en ortodoxi, en mängd idéer som alla rättänkande människor förväntas acceptera utan att ifrågasätta dem.
[…]
I den ena kontroversiella frågan efter den andra har den ryska ståndpunkten accepterats utan granskning och sedan publicerats med total missaktning av historisk sanning och intellektuell hederlighet.
[…]
Om man älskar demokrati – så lyder argumentet – måste man krossa dess fiender till varje pris. Och vem är då demokratins fiender? Det förefaller alltid som om det inte enbart är de som angriper den öppet och medvetet, utan också de som »objektivt« utsätter den för fara genom att sprida falska doktriner. Med andra ord, demokrati inrymmer förstörelsen av allt oberoende tänkande.
[…]
Dessa personer inser inte att om du uppmuntrar totalitära metoder så kommer kanske en dag då de används mot dig i stället för för dig.
[…]
Resultatet av att predika totalitära doktriner är att försvaga instinkten med vilken fria människor vet vad som är farligt eller inte.
[…]
Om frihet över huvud taget betyder något är det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra.
[…]
I vårt land är det liberalerna som fruktar friheten och de intellektuella som vill smutsa ned intellektet. Det är för att dra uppmärksamhet till detta faktum som jag har skrivit detta förord.
Jag ska här presentera några mycket namnkunniga och erfarna journalisters synpunkter på journalistik.
Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:
“Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”
Rosenberg berör också lokalpressen. 😉
“Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”
Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:
“Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”
Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik‘:
“Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”
Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:
“I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
[…]
“Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”
Ekots Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren berättade om hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:
“Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”
Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:
“Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den enväldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han verkligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”
Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Efter hennes krönika insåg jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.
Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.