Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Den som söker, den finner…

Någon skrev: “Faktagranskarna själva är inte opartiska.“

Nä, verkligen inte. Här i Sverige har vi Källkritikbyrån att dras med. De har i två artiklar granskat Elsa Widding. Den ena av dem handlade om vad Elsa Widding sagt om World Economic Forum.

Källkritikbyråns metod för att komma fram till sina fakta är att ringa en så kallad expert. I det här fallet ringde de Kent Werne som har skrivit böckerna ‘Allt är en konspiration’ och ‘Konspirationsfeber’. Det Werne säger om WEF är: “Ja, World economic forum är en samling globala företagsledare och rika människor som träffas en gång per år och diskuterar världsangelägenheter.“. Därmed förstår de som är kunniga om WEF att Kent Werne är helt okunnig om WEF och hur organisationen jobbar och driver sitt arbete. Hade Källkritikbyrån varit seriös hade de kontaktat den riktiga experten på WEF och andra globalistorganisationer Jacob Nordangård. Men då hade ju svaret inte blivit enligt Källkritikbyrås agenda.

Lina Makboul, känd som journalist från Uppdrag Granskning, skriver i sin bok Revolutionens första offer att “Förstahandsuppgifter är avgörande i en reporters arbete.“. Men aldrig någonsin i de fall där Källkritikbyrån granskat och sökt fakta har de använt sig av förstahandsuppgifter. Detta får mig att tänka på vad Linas Uppdrag Granskning-kollega Nils Hansson skriver i sin bok Grävande journalistik att “Nyhetsreportern redovisar vad som sägs, oavsett om det är sant eller inte.“ samt att “Reportern misstror allt och alla på ett sätt som kan framstå som snudd på oförskämt.“. Hansson ser alltså en helt avgörande skillnad på en nyhetsreporter och en reporter. Källkritikbyrån består alltså av tre nyhetsreportrar: Åsa Larsson, Jack Werner och Linnea Jonjons.

Det enda Källkritikbyrån har att komma med i sitt “faktagranskande“ är andrahandskällor eller tredje, fjärde eller femte dito. Källkritikbyrån och de tre propagandisterna som är kopplade till den vet ingenting om någonting. De kollar aldrig upp om deras “källor“ verkligen kan sin sak och berättar sanningen.
Det de gör och kallar för journalistik och faktagranskning sker helt utan kritiskt tänkande, utan källkritik och utan undersökning. På denna lösa grund anklagar och smutskastar Källkritikbyrån de som vet bättre för att sprida konspirationsteorier.
Dessutom bygger Källkritikbyråns så kallade granskningar på att märka ord och att vantolka sina offer. Det är i högsta grad oseriöst om syftet är att få fram fakta och sanning. Uppdrag granskning brukar tvärt om ha som princip att låta sina “offer“ få framföra sina bästa argument. Källkritikbyrån gör tvärtom, de hugger på förflugna ord och ogenomtänkta formuleringar.

Det Källkritikbyrån hakar upp sig på när de hoppar på Elsa Widding är att Elsa skrivit “Att WEF sedan gammalt har på agendan att bilda en Världsregering med Klaus Schwab i ledningen är sannerligen ingen hemlighet.”.

Med lite journalistiskt grävande efter förstahandsuppgifter så är det lätt att inse att Elsa Widding har rätt i det hon säger, även om hon inte har bokstavligt rätt. Jag ska nedan ge två exempel. Dels vad WEFs självutnämnde ledare Klaus Schwab sagt offentligt, dels vad WEF-medlemmen, den danske Folketingsledamoten Ida Auken, skrivit på WEFs blogg samt i tidningen Forbes.

Nu styrka Elsa Widdings berättelse om World Economic Forum.

När WEFs ledare Klaus Schwab var på Harvard 2017 sade han nedanstående (som jag översatt från en video på Harvards hemsida från 17:48 till 20:10)

“Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Forum.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.“


I en artikel berättar den danska politikern och folketingsledamoten Ida Auken om den framtid hon och WEF vill tvinga oss alla att leva i. Texten är numera borttagen från WEFs hemsida men finns kvar som bevis på webbarkivet WayBackMachine samt på tidningen Forbes hemsida under rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.
I Forbes har artikeln dock inte fått det förtydligande [sic!] “Author's note:” som infogades flera år efter artikelns publicering på WEFs hemsida. – WEF blev väl skraja för de reaktioner artikeln mött och ville väl inte stå upp offentligt för sin sinnessjuka framtidsvision. Sedan plockade de alltså bort artikeln helt. – På båda ställena publicerades artikeln i ursprunglig form i november 2016.
Det Ida Auken och WEF drömmer om är följande framtid (som underteckand översatt till svenska):

“Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad – eller ska jag säga “vår stad”? Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder.
Det kanske verkar konstigt för dig, men det är helt logiskt för oss i den här staden. Allt som du ansåg vara en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har tillgång till transporter, boende, mat och alla de saker vi behöver i vårt dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det slutade med att det inte var meningsfullt för oss att äga mycket.
Först blev kommunikationen digitaliserad och gratis för alla. När sedan ren energi blev gratis började saker och ting röra sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i pris. Det var inte längre meningsfullt för oss att äga bilar, eftersom vi kunde ringa ett förarlöst fordon eller en flygande bil för längre resor inom några minuter. Vi började transportera oss själva på ett mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafiken blev enklare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappt tro att vi accepterade trängsel och trafikstockningar, för att inte tala om luftföroreningarna från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
Ibland använder jag min cykel när jag åker för att träffa några av mina vänner. Jag njuter av motionen och av att åka. Det får liksom själen att följa med på resan. Det är lustigt hur vissa saker aldrig verkar förlora sin spänning: promenader, cykling, matlagning, teckning och växtodling. Det är helt logiskt och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur ett nära förhållande till naturen.
I vår stad betalar vi ingen hyra, eftersom någon annan använder vårt fria utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för affärsmöten när jag inte är där.
Då och då väljer jag att laga mat till mig själv. Det är enkelt – den nödvändiga köksutrustningen levereras till min dörr inom några minuter. Sedan transporterna blev gratis har vi slutat att ha alla dessa saker inplacerade i vårt hem. Varför ska vi ha en pastamaskin och en crêpebryggare i våra skåp? Vi kan bara beställa dem när vi behöver dem.
Detta underlättade också genombrottet för den cirkulära ekonomin. När produkter omvandlas till tjänster har ingen ett intresse av saker med kort livslängd. Allt är utformat med tanke på hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet. Materialen flödar snabbare i vår ekonomi och kan ganska enkelt omvandlas till nya produkter. Miljöproblemen verkar långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle våga röra de skyddade naturområdena eftersom de utgör ett sådant värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönområden och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande inte varför vi tidigare fyllde alla lediga platser i staden med betong.
Shopping? Jag kan inte riktigt komma ihåg vad det är. För de flesta av oss har det förvandlats till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det är roligt och ibland vill jag bara att algoritmen ska göra det åt mig. Den känner till min smak bättre än vad jag gör vid det här laget.
När AI och robotar tog över så mycket av vårt arbete hade vi plötsligt tid att äta gott, sova gott och umgås med andra människor. Begreppet rusningstid har ingen mening längre, eftersom det arbete vi utför kan göras när som helst. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det arbete längre. Det är mer som tanketid, skapandetid och utvecklingstid.
Under en tid blev allting underhållning och folk ville inte bry sig om svåra frågor. Det var först i sista minuten som vi kom på hur vi skulle kunna använda all denna nya teknik för bättre syften än att bara döda tiden.
Min största oro gäller alla de människor som inte bor i vår stad. De som vi förlorade på vägen. De som bestämde sig för att det blev för mycket, all denna teknik. De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det politiska systemet och vände sig mot det. De lever andra slags liv utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen. Andra har bara stannat kvar i tomma och övergivna hus i små 1800-talsbyar.
Då och då blir jag irriterad över att jag inte har något riktigt privatliv. Ingenstans kan jag gå utan att bli registrerad. Jag vet att allt jag gör, tänker och drömmer om någonstans är registrerat. Jag hoppas bara att ingen kommer att använda det mot mig.
På det hela taget är det ett bra liv. Mycket bättre än den väg vi var på, där det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade alla dessa fruktansvärda saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, helt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet. Vi förlorade alldeles för många människor innan vi insåg att vi kunde göra saker och ting annorlunda.“

Läs också Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata som berättar om hur WEF – genom sin lobbying för Boston Consulting Group, som blivit WEFs strategiska partner – orsakade skandalerna vid Nya Karolinska.

Ännu mer information om WEF ambitioner och påverkansmetoder finns att läsa på World Economic Forums hemsida för de som är intresserade.

Är inte detta – WEFs agenda och politiska nätverk och inflytande – något som vi borde upplysas om istället för att Källkritikbyrån och etablissemangets medier avfärdar det som en “konspirationsteori“ och smutskastar budbäraren?

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.


Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan “Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion “inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han “pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är “lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (“Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde “att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ‘försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ‘utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om “närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

“Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: “Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen “inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att “Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att “varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att “inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: “Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ‘Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: “Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: “Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt “insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: “Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina “nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: “Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han “personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste “skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett “cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att “vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: “Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

“Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: “Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: “Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: “Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna “dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera “en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: “Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: “Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att “Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet “betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal “Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln “Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om “ingen Nato-utvidgning” var en “myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Om konspirationsteorier och Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik

Med tanke på den spelfilm “Official Secrets” som nu visas på SVT-play samt den dokumentärserie “Historiens bästa lögner” som nu också visas på SVT-play så undrar jag när Källkritikbyrån, Patrik Oksanen och andra så kallade faktagranskare/experter ska rycka ut och anklaga dessa program för att sprida desinformation och konspirationsteorier.

Hade sanningarna, som dessa program berättar, berättas vid den tid då de var aktuella och kunde ha bidragit till demokratisk opinionsbildning, vilken kunde ha förhindrat obefogade krig och massmord, hade garanterat Källkritikbyrån, Patrik Oksanen med flera framställts som betrodda experter i våra medier och avfärdat dessa sanningar som konspirationsteorier och desinformation.

Den tanken fick mig igår att gå in på Källkritikbyråns hemsida och läsa några färska inlägg av Källkritikbyråns Åsa Larsson, inlägg som handlade om Ryssland/Ukraina-kriget. De källor som Källkritikbyrån använder är aldrig förstahandskällor utan alltid andrahandskällor, eller källor ännu längre bort från verkligheten. En av källorna är just Patrik Oksanen. En av hans senaste insatser för lögnen är en artikel i Expressen där han slog fast att Gorbatchev inte fick något löfte om att NATO inte skulle expandera österut. Vilket i sin tur fick SVT att plocka ner och ändra en uppgift om detta i en nypublicerad dokumentär, och lägga upp en redigerad version där sanning gjorts om till lögn. Fakta – förstahandsuppgifter – om detta finns nämligen. Det finns amerikanska samtalsnedteckningar från mötet mellan Gorbatchev och USAs dåvarande utrikesminister James Baker. Där säger Baker att NATO ska inte utvidgas en tum (inch) österut. Så trots att det finns en förstahandskälla – USAs samtalsnedteckning – väljer det svenska etablissemanget och Källkritikbyrån att lita på NATO-lobbyister som Patrik Oksanen hellre än att söka förstahandskällor.

Samma gäller när Åsa Larsson på Källkritikbyrån ska slå hål på de så kallade konspirationsteorierna om “the great reset” som World Economic Forum driver. Då länkar Källkritikbyrån till en artikel i BBC när det faktiskt finns, eller rättare sagt fanns, en artikel av Ida Auken – en ung kvinnlig dansk politiker därtill en av Word Economic Forums Young Global Leader – som beskrivit den framtid som WEF arbetar för. Artikeln heter “Here’s how life could change in my city by the year 2030” och är numera nedtagen från WEFs hemsida men finns tillgänglig via webbarkivet WayBackMachine. Artikeln publicerades också i tidskriften Forbes under rubriken “Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better” där den fortfarande är tillgänglig.

Samma arbetsmetod – viskleken – gäller även Källkritikbyråns arbete mot så kallade konspirationsteorier om covid-19-vacciner. Där kontaktades så kallade experter som intygade att vaccinen var säkra, effektiva och godkända trots att de inte var det. Ännu idag är vaccinen inte godkända utan säljs som “villkorat godkända”. Vilket innebär att de inte genomgått så omfattande och långvariga tester som krävs för ett godkännande. Om detta har jag gjort en rejäl genomgång på min blogg, med källhänvisningar till läkemedelsmyndigheterna.

Så vad är då en konspirationsteori och en konspirationsteoretiker?
En konspirationsteori kan vara den ocensurerade sanningen och en konspirationsteoretiker någon med civilkurage som vågar påtala obekväma icke politiskt korrekta fakta.