Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

”Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.

En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

GEAB kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör

I mitten av oktober skrev jag om att den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad. Nu har de inblandade aktörerna Vattenfall, GEAB och OKQ8 utrett det hela. I ett brev till mig undertecknat av de tre aktörernas företrädare utpekas GEAB som den ansvarige för att min frihet som avtalstecknare kränkts. Dessutom har GEAB utsatt både mig och OKQ8 för mycket onödigt arbete i detta ärende. Att det var skitflöretaget GEAB som klantat sig förvånar mig inte ett uns. Det var också GEAB jag i första hand misstänkte när jag skrev om schabblet förra gången.

GEAB utläses Gotlands Energi AktieBolag och ägs till 75 % av Vattenfall och 25 % av Gotlands kommun. GEAB har monopol på ledningsnätet på Gotland och höjer därför distributionskostnaderna titt som tätt. Dessutom håller de ett högt elpris men lyckas ändå behålla sina lokalpatriotiska gotländksa kunder i hög omfattning. Om GEAB:s priser skrev GEAB:s kommunikationschef förra året en insändare helt byggd på lögn. Hon påstod att:

”Geab är bland de billigaste elbolagen i Sverige om du exempelvis jämför erbjudanden om ettårsavtal. Du finner oss bland topp fem på både Energimarknadsinspektionens kundsida Elpriskollen.se och den mer kommersiella elskling.se.”

Jag kollade upp detta påstående på Elpriskollen och fann att GEAB hamnade på sidan 4 av 7 med erbjudnande av ettårsavtal. Då är man inte ens i närheten av att vara bland de billigare bolagen. Jag har tidigare skrivit om detta under rubriken GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för på min gotlandsblogg.

Jag tror att många elkonsumenter önskade att de slapp välja elleverantör och bara betalde halva priset för elen, så som det var före avregleringen. Jag skrev i februari 2008 om nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad…

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med Peter Morath på OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

Läs också vad jag skriver om:

GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för (på min Gotlandsblogg)
Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris
Spela in dina telefonsamtal – de kan bli viktiga bevis

UPPDATERING:
De inblandade el-bolagen har nu gjort en grundlig utredning och funnit den skyldiga. Vem det är berättar jag om i ett annat blogginlägg –
… kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Ryssland erbjuder gas till halva priset

I svenska mainstreammedia framställs förhandlingarna om gasleveranser mellan Ryssland och Ukraina som ett krig där Ryssland använder gas som politiskt påtryckningsmedel för att utpressa Ukraina. Fakta i målet är att Ryssland har subventionerat Ukrainas gas och tog under 2008 ut ett pris som var under halva marknadspriset. Nu handlar konflikten om att Ryssland vill fortsätta subventionera Ukrainas gas men Ryssland vill inte ge mer än femtio procents rabatt.

  • 2008 betalade Ukraina 179 dollar per 1000 kubikmeter gas
  • 2009 vill Ryssland ha 250 dollar per 1000 kubikmeter gas
  • Rysslands europeiska kunder betalar marknadspris på 500 dollar per 1000 kubikmeter gas

Vill man veta detta får man vända sig utomlands eftersom svenska mediers agenda är att skapa Rysslands-hat genom systematiska smutskastningskampanjer där allt som rapporteras om Ryssland ger en negativ rysslands-bild.
Detta i kontrast till svenska mediers ensidigt positiva bild av USA. I USA finns enligt svenska mediers rapportering inga fattiga, inga hungriga och inga bostadlösa.

Tidningarnas Telegrambyrå TT kallar priskonflikten mellan Ryssland och Ukraina för ”gaskrig”. TT:s artiklar publiceras i de flesta lokaltidningar i Sverige och får därför stor indoktrinerande kraft.
Jag har aldrig tidigare sett en konflikt där kunden vägrat betala marknadspris, och därför inte fått köpa den utbjudna tjänsten/varan utav säljaren, för krig. Men tydligen kan man kalla det krig när det är ett ryskt statligt företag som vill tjäna pengar och vill få ut åtminstone halva marknadspriset av en kund.

Fakta om Rysslands gasaffärer med Ukraina hittade jag i New York Times här och här.