Den inlärda politiska/demokratiska hjälplösheten är avsiktligt planterad i oss


Den inlärda hjälplösheten är något Noam Chomsky skyller på medierna. De vill att vi ska känna oss okunniga och enligt Julian Assange ensamma om vår åsikt och samhällssyn.
Chomsky exemplifierar med när han var ute och åkte bil och det diskuterades baseball på radion. Till radion fick då lyssnare ringa och ha synpunkter på hur det spelades och hur tränare och spelare skulle agera. Chomsky tyckte att det kom in väldigt mycket kloka och kunniga röster från lyssnarna. Utifrån detta drog han slutsatsen att detsamma borde gälla politik och samhälle. Varför låter inte media vanliga lyssnare komma till tals och diskutera dessa ämnen? Chomsky är helt övertygad, vilket jag själv också är, att det finna massor med klokare insikter bland vanliga mediekonsumenter än bland politiker och eliter.
Assange menar att media mörkar folkopinioner som inte stöder den rådande ordningen i syfte att vi alla ska tro att det bara är jag själv som tycker si och så. På så sätt motarbetar man demokrati och folkstyre samtidigt som man trycker ner, förminskar och osynliggör stora grupper, ibland majoriteter, bland befolkningen.
Jag minns för något är sedan när en omkring tio kineser demonstrerade mot Kina nere vi Nybroplan. Då blev det minsann ett inslag i SVT, eftersom galoscherna passade. När däremot den så kallade frihetsrörelse drog till sig tusentals demonstranter förteg SVT den opinionsyttringen, eftersom de galoscherna inte passade.

Till skillnad mot Frankrike domineras våra fackförbund av LO, som är en underavdelning till Socialdemokraterna. LO står hellre upp för den rådande ordningen, socialdemokratin och företagen än sina medlemmar. LO trycker ner både sina medlemmars löner och åsikter. Därmed blir det inga franska protester i Sverige. När Hamnarbetarförbundet – ett fackförbund som företräder sina medlemmar åsikter och ekonomi – går ut i kamp så får de hela etablissemanget emot sig. Så det är inte undra på att människor i Sverige är uppgivna. De har ingen som företräder dem.

När det gäller mediaklimatet så arbetar etablissemanget just nu flitigt för att strypa alla alternativa medier. Senast var det FOI som kom med en så kallad rapport. Före det så kom Regeringen med en proposition om mediestöd som kan misstänkas ha till avsikt att utesluta alternativmedia. Under coronatiden bedrevs det ett intensivt propagandaarbete mot påstådda konspirationsteorier.
Det som utmärker dessa så kallade experter som utreder alternativmedia och konspirationsteorier är att de fullkomligt skiter i att ta reda på fakta. De gräver inte i de konspirationsteorier som sprids för att se om det faktiskt kan finnas saklig grund för dem, eller rent av fakta som bekräftar dem. I stället tycks de avfärda allt som inte står att läsa i Dagens Nyheter, se på SVT eller höra på SR som konspirationsteorier utan grund.
Resultatet av detta blir att vi får ett samhälle med etablissemangsmedier som är lika styrda och enögda som i den värsta diktatur, samtidigt som alla andra röster tystas precis som i den värsta diktatur. Resultatet är detta blir just diktatur. Världens ekonomiskt starka styr redan idag genom sitt ägande av media och sitt inflytande i mäktiga lobbygrupper samt så kallade NGOs såsom WHO och FN. Därifrån sipprar deras agenda ner genom organisationerna till EU -> Sverige -> Sveriges regioner -> Sveriges kommuner. Detta sker utan att etablissemangets medier berättar om tågordningen. I ställer för information om denna tågordning vill Regeringens medieproposition satsa extra på lokalmedier trots att största delen av politik i Sverige och Sveriges regioner och kommuner styrs närmast från EU. Det är bara den formella implementeringen som sker i Sverige – nationellt, regionalt och lokalt – Det borde följaktligen vara i EU som den stora mediala satsningen skulle göras. Vi undersåtar borde – om Sverige och etablissemangsmedia ska uppfylla demokratikraven i god tid få vetskap om vilka beslut som är på gång i EU så att vi hinner informera, argumentera och opinionsbilda. För att kunna bli demokratiskt delaktiva i “demokratin”.

Jag tipsa om en bok av Roger Eatwell (Professor emeritus i politik vid University of Bath) och Matthew Goodwin (Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) som heter National Populism (utg. 2018). Boken är en seriös genomlysning av orsaken till den så kallade populismen. Författarna har tagit människor på allvar i stället för att ignorera eller förlöjliga dem. En hållning tvärt emot det svenska etablissemangets hållning som valt att ignorera och förlöjliga de som inte är politiskt korrekta. Boken är på engelska men nedan har jag översatt några godbitar:

“Den internationella tankesmedjan Chatham House frågade ett stort urval av Europas politiska, civila och affärsmässiga eliter och även allmänheten om de ansåg att “människor som dem” gynnades av att vara med i EU och om politikerna brydde sig om “vad människor som ni tycker”. Medan 71 procent av Europas eliter ansåg att de hade gynnats sjönk siffran till 34 procent bland allmänheten, och medan till och med 50 procent av eliterna ansåg att politikerna inte brydde sig om vad folk tycker, steg siffran till nästan 75 procent bland allmänheten.”

År 2017 undersökte Ipsos-MORI om människor ansåg att traditionella politiker “inte bryr sig om människor som jag”. Antalet som höll med var slående – 45 procent i Sverige, 52 procent i Tyskland, 58 procent i Storbritannien, 67 procent i USA, 71 procent i Polen, 72 procent i Italien och 78 procent i Frankrike.39 Det globala genomsnittet var 63 procent.

“… antalet personer [i Sverige] som byter röst från ett val till ett annat sedan 1950-talet har mer än tredubblats för att nå 37 procent i början av 2000-talet. De en gång dominerande socialdemokraterna, som i genomsnitt fick 45 procent av rösterna mellan mitten av 1930-talet och 1980-talet, var nere på 31 procent 2014 – även om de fortfarande tillhandahöll statsministern, vilket visar att det som händer på regeringsnivå ofta inte är representativt för vad som händer på gräsrotsnivå.”

“De faktorer som banade väg för den nationella populismen är djupt invävda i våra nationers väv. De har sina rötter i motsättningarna mellan demokratins funktionssätt på nationell nivå och en alltmer globaliserad ekonomisk marknad, en lång och fast förankrad tradition av elitens misstänksamhet mot massorna, latenta och ganska utbredda nationalistiska känslor och den långvariga urholkningen av förhållandet mellan medborgare och partier.”

“När det gäller dessa djupa rötter har vi hävdat att fyra breda omvandlingar har varit avgörande: Människors misstro mot den liberala demokratins alltmer elitistiska karaktär, vilket har underblåst en känsla bland många att de inte längre har en röst i samtalet, och som sannolikt kommer att sporra deras stöd för en mer “direkt” demokratimodell; pågående oro för nationens förstörelse som har skärpts av den snabba invandringen och en ny era av hyperetnisk förändring, vilket ger upphov till både legitima frågor och främlingsfientliga farhågor; stark oro för relativa brister till följd av övergången till en alltmer ojämlik ekonomisk lösning, vilket har underblåst den korrekta uppfattningen att vissa grupper orättvist lämnas efter i förhållande till andra, och rädsla för framtiden, och den ökande avhoppen från de traditionella partierna, vilket har gjort våra politiska system mer instabila och ett större antal människor “tillgängliga” för att lyssna på nya löften, medan andra har dragit sig tillbaka i apati.”

“Liberaler svarar ofta med att hävda att om nationalpopulisterna fick vad de ville skulle resultatet bli lägre ekonomisk tillväxt. Men som vi har sett skulle många av dem som vänder sig till nationalpopulister gärna vara lite fattigare om det innebar att de fick mer kontroll över sitt land och mer inflytande. Många väljare tänker inte i transaktionella termer om kostnader och fördelar, bruttonationalprodukt, arbetstillfällen eller tillväxt. Om de gjorde det skulle det vara mycket lättare att reagera på populism. I stället lägger de lika stort värde, om inte mer, på gemenskap, tillhörighet, gruppidentitet och nationen – och det är dessa djupare frågor som kommer att behöva tas upp. Men hittills verkar väldigt få personer inom den liberala vänstern vara intresserade av att engagera sig i dessa samtal, utan föredrar att avfärda sådana farhågor som rasism och snabbt gå vidare.”

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

Linnéuniversitetets grunda vetenskapliga grund och grunda värdegrund


Frimuraren Andreas Önnefors fick under coronapandemin utbreda sig i vartenda media i svea rike om sitt specialområde konpirationsteorier. Att jag skriver att konspirationsteorier är hans specialområdet betyder på inget vis att han kan något om det, snarare tvärt om. Det Önnefors gjort sig känd på är att uppmana till tankeförbud och förbud att undersöka saningshalten bakom konspirationsteorier. Detta har resulterat i att etablissemangets medier inte ens vågat undersöka den påverkan som starka globala anti-demokratiska krafter ägnar sig åt bakom vår demokratiska förnissa.

Och så…

För en veckan sedan läste jag en snutt av en artikel – artikel låg bakom en betalvägg – i tidningen Journalisten. Den handlade om att rektor för medieutbildningsinstitutet FOJO – som ligger inom Linnéuniversitetet – beslutat att “verksamheten ska vila på vetenskaplig grund”. Som en följd av detta skulle nuvarande verksamhetschef Kersti Forsberg tvingas sluta. Eftersom jag inte kunde läsa hela artikeln så gick jag in på FOJOs hemsida för att hitta mer information om saken. Men där var det blankt – ingen information om detta. Däremot upptäckte jag till min överhörda förvåning att Anderas Önnefors jobbade som journalistutbildare på FOJO. Men vad i helvete, tänkte jag. Det kan ju inte vara sant! Men det var det ju.
Det ända som kan glädja mig i den bedrövelsen är att det måste vara ett riktigt nerköp för Önnefors efter att ha jobbat på Lunds universitet, senare Uppsala universitet, nu hammnat på bondvischan, på Linnéuniveristetet.

Eftersom jag fortfarande idag inte kan få ihop det där med “vetenskaplig grund” och Andreas Önnefors så komponerade jag ett mejl till Linnéuniversitetets rektor för att fråga hur han får ihop två oförenliga ting. Det mejlet följer nedan.


Hej.

Jag läste i tidningen journalisten att du bestämt att FOJOs verksamhet ska vila på vetenskaplig grund. Då frågar jag dig hur Andreas Önnerfors kan få arbeta i den verksamheten.
Journalistisk verksamhet ska vila på kritiskt tänkande och på sanningssökande. Det är helt på tvärs mot Önnefors inställning.
Jag citerar ur Aftonbladet [https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1BReBl/expert-tecken-pa-kris-att-konspirationer-sprids]
“Att bryta igenom faktaresistensen hos de som fastnat i konspirationsteoretisk overklighet, är inte lätt, enligt Andreas Önnerfors:
Vad som eventuellt kan nå fram är att försöka få förklarat till exempel varför den globala eliten skulle vilja få oss alla underkastade ett diktatoriskt världsherravälde. Där är de oss svaret skyldiga.“
Som om de globala eliterna skulle vara demokrater och underkasta sig “pöbelns” vilja och därmed inte bedriva ett maktspel, med syftet antidemokratisk politisk påverkan, bakom den demokratiska fasaden. Med Önnefors inställning anses superrika globalisters och storföretags propaganda vara rena rama sanningen.

Önnerfors har också sysslat med akademiskt fusk genom att skriva en akademisk redovisning åt sin 19 år yngre fru Tea Jahrehorn, efter att hon fått underkänt två gånger. Om detta berättar läraren på en numera bortploggad hemsida. Dock finns sidan kvar i webbarkivet WaybackMachine [http://web.archive.org/web/20181111102247/http://zbzj.info/fallet-onnerfors/] Märk väl att Jahrehorn senare var ledamot i studentkårens disciplinnämnd (sic!)[https://reg.lus.lu.se/?page=EditElect&id=1486]
Tea Jahrehorn är Önnefors kollega i deras företag Hyperhelikon [https://www.hyperhelikon.se/cv-and-portfolio]

2018 var också året då Önnefors ville tysta Alice Teodorescu [http://web.archive.org/web/20180928054620/https://stoppaaliceteodorescu.blogspot.com/2018/09/stoppa-alice-teodorescu-nan-gang.html] vilket tidning Fokus uppmärksammade [https://www.fokus.se/johans-blogg/men-teodorescu-har-ju-ratt/].

En annan person som Önnefors ville tysta, var en kollega Ann Heberlein, på samma institution som Önnefors vid tiden arbetade på. Ann Heberlein har skrivit om saken i sin bok Fallet. [https://www.bokus.com/bok/9789180020909/fallet/] Några stycken ur boken:
“Några veckor in på terminen berättade en av mina studenter att en kollega till mig hade tagit för vana att baktala mig under sina föreläsningar. Bland annat hävdade han att »Ann Heberlein är emot godhet«. Jag skrattade bort det hela, och valde att inte gräva i det. Ett visst obehag växte dock inom mig. Jag började undvika att besöka fikarummet vid sådana tider jag visste att mina kollegor drack kaffe, jag följde inte längre med ut på gemensamma luncher och stannade inte längre till för att småprata i korridoren. Jag visste ju inte vem det var som vände upp och ner på min namnskylt, vem som snokade i min post eller vem det var som baktalade mig under sina föreläsningar. Jag hade mina aningar – i färskt minne fanns ju idé- och lärdomshistorikern som kontaktat Johan Hakelius med krav på att jag skulle avpolletteras från Fokus.”
[…]
“Framför mig i kön stod en man som såg bekant ut – det var ju han, min gamla kollega från universitetet, han som kontaktat Fokus för att få mig sparkad. Under årens lopp hade vi bevistat ett antal postseminarier och någon doktorandkurs samtidigt, suttit i samma hus och druckit kaffe i samma pentry, men vänner kan jag inte påstå att vi någonsin varit. Numera såg jag honom bara flimra förbi på sociala medier. Där var han dock extremt aktiv: han lade ner mycket tid och energi på att jaga nazister, rasister, fascister, ja alla som hotade hans världsbild.
Han hade helt uppenbart utsett mig till en av sina »fiender«. Med en märklig nit läste han varenda text jag skrev, och, oavsett ämne och perspektiv avfärdade han det som »fascism«. Kvällen innan jag hamnade i samma kö som han på Circle K hade han varit särdeles frenetisk på sociala medier. Han hade postat flera inlägg som gick ut på att han drabbades av kräkreflexer när han såg mitt namn och att han kaskadspydde när han såg bilder på mig.”
[…]
“»Jag ser som min uppgift att försvara godheten som idé«, hasplade han ur sig och fortsatte, »i en kantiansk mening.« Min kollega avslöjade således att han grundligt missförstått Kant, han gjorde sig rentav skyldig till ett kategorifel. I den tankens arkipelag som Kant navigerar i är godhet, sanning, skönhet och andra värden egna öar. Kant förfäktar inte »godheten« som det högsta värdet. Han argumenterar för att människan ska handla i enlighet med den goda viljan – och den goda viljan är att lyda de absoluta plikterna: du får inte döda och du får inte ljuga. I den kantianska etiken är sanningen överordnad godheten, helt enkelt för att sanningen är verifierbar – antingen så är något sant eller så är det falskt. Godheten, däremot, är godtycklig och snarare en fråga om tycke och smak.”

På Flashback har en person, med föredömliga länkar till sina källor, berättat om hur Önnefors krävt att själv få bestämma bilden av honom på Wikipedia.[https://www.flashback.org/t3002717] Önnefors har till Wikipedia framfört att: “Hur som helst anser jag att det oacceptabelt att andra återger ostrukturerade personuppgifter om mig utan att jag har något som helst inflytande på dess innehåll.”
Önnefors har själv varit inne på Wikipedia och tagit bort sådant som han inte vill stå för längre – t ex hans drev mot Alice Teodorescu. [https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Andreas_%D6nnerfors&diff=next&oldid=43847860]

Går man längre tillbaka i tiden – vilket jag tycker man ska göra eftersom Önnefors förhållande till sanning och vetenskap alltid varit skakigt – så berättar Lunds studenttidning Lundagård att [https://www.lundagard.se/2005/10/05/5566/]
“I november 1998 som Andreas Önnerfors tvingades avgå som ombudsman i Akademiska föreningen efter att han skickat ut ett e-postmeddelande
i tidningen Lundagårds namn.”

—–

Kontentan av detta kan inte vara annat än att Andreas Önnefors inte är lämpad för en verksamhet som ska vila på vetenskaplig grund. Inte heller en verksamhet som är journalistisk.
Dessutom är jag övertygad om – utan att ens ha läst Lnu:s värdegrund – att Önnefors värdegrund inte överensstämmer med Linnéuniversitetets värdegrund.

Nu önskar jag få veta hur du ser på Önnefors framtid inom den verksamhet, FOJO och Linnéuniversitet, som ska vila på vetenskaplig grund.

mvh
Magnus Berg