Demokratin är död

Uppdaterat 220227: Sedan jag lade upp texten nedan har ett samtal mellan Jacob Nordangård och Swebbtv:s Mikael Willgert publicerats. I den första delen berättat Jacob mycket pedagogiskt och lärorikt om hur världen styrs i det samarbete mellan globalister/kapitalister och politiker – över huvudet på medborgarna – som jag skriver om. Ta dig därför tid att lyssna på åtminstone den första delen av samtalet för att förstå hur demokratin avvecklas och ersätts med fascism.

Demokratin är död i Sverige och västvärlden. Numera är det governance som gäller, ett styrelseskick som i praktiken är snudd på synonymt med fascism.
De största makthavarna är inte politikerna utan globalister och deras storföretag. Dessa agerar genom sina lobbyorganisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f. I dessa organisationer samlas politiker och globalister för att konspirerar mot folket (bestämma om vår framtid över våra huvuden).

Ledande expert i Sverige, på detta område, är utan tvivel Jacob Nordangård som gjort mångåriga efterforskningar i det rika material som globalisternas organisationer sprider helt öppet. Så det är inga mumbo-jumbo teorier Nordangård sysslar med. Skulle våra mainstreammedier vilja ta sitt självpåtagna påstådda demokratiska ansvar skulle de hitta all information om denna världsomspännande konspiration bara ett musklick bort.

2012 doktorerade Jacob Nordangård vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier. Självklart var det storföretagen och dess lobbyister som låg bakom EUs etanolsatsning, den som blev obsolet efter bara några år. Jacob Nordangård intervjuade Anders Wikman, under arbetet med avhandlingen, i Wikmans egenskap som företrädare för GLOBE EU och Club of Rome, där han idag är ordförande, samt att Wikman då även var förtroendevald Europaparlamentariker.
2019 skrev Nordangård boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta antidemokratiska politiker.

Jacob Nordangård nyligen skrev om på sin blogg om World Economic Forum’s Young Global Leaders. YGL och dess föregångare Global Leaders for Tomorrow är indoktrineringsprogram där framtida makthavare inom politik och näringsliv fostras. Där har svenskar som Mona Sahlin, Niklas Zennström och bröderna Wallenberg skolats.
Bland andra makthavare i Young Global Leaders återfinns Finlands statsminister Sanna Marin, Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern, Österrikes tidigare förbundskansler Sebastian Kurz, Frankrikes president Emmanuel Macron, Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och Facebook-grundaren Mark Zuckerberg.
Nya Dagbladet har en informativ artikel om WEF, YGL och GLT där de bland annat citerar WEFs ledare Klaus Schwab som stolt berättar att: ”Vi har penetrerat världens regeringar”.

Det är skamligt att media inte – inte ens ”våra” statliga medier i allmänhetens tjänst; Sveriges Television och Sveriges Radio – upplyser oss om hur världen styrs. Vi blir ständigt påminda om att demokratin är hotad, men vi har inte demokrati och det är inte nazister och populister som hotar den. Det är globalisterna som vill krossa allt folkligt inflytande och styra oss som sina marionetter, så som de redan styr de köpta journalisterna inom mainstreammedia.

Så länge det sovande folket inte blir upplysta om att Sverige omvandlas till en fascistisk kommandoekonomi kommer maktövertagandet att kunna fortgå. Av den anledningen tiger mainstreammedia. Men ska vi kunna förverkliga demokrati och folkstyre, det öppna samhället med yttrandefrihet och fri opinionsbildning, måste alla bums vakna upp och engagera sig mot maktövertagandet. Det brinner i knutarna!


Läs också vad jag skriver i: Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Sverige låter landsförrädarna sprida sitt budskap i statliga medier, Utan tvivel är man inte riktigt klok – Om överskottet av dumhet inom etablissemanget samt NATO-lobbande journalister i Sverige.

Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen

Uppdaterad 220216.

Väldigt ofta kommer jag att tänka på Killinggängets sketch om kvinnan (Robert Gustavsson) som oavsett motargument kom fram till att hon skulle rösta på nazisterna.

Den sketchen dyker upp i mitt huvud när jag hör etablissemanget uttala sig om bl a utrikespolitik, militärt samarbete m.m. Men sedan 1943 – då krigslyckan vände för Nazi-Tyskland – är det ju inte nazisterna som det svenska etablissemanget stödjer utan den efterträdande terror- och imperialistmakten USA. Till varje pris och oavsett varje konsekvens stödjer det svenska etablissemanget ”nazisterna”, d.v.s den makt som för tillfället är mäktigast, hänsynslösast och mest expansiv.

Att etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen kan beror på det som den mångårige Dagens Nyheter-journalisten Cecilia Steen-Johnsson berättar i sin bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik – Sverige och NATO” utgiven 1992. Samma förhållanden som 1992 tycks även idag råda inom det svenska etablissemanget. Jag citerar:

”NATO och de västliga underrättelsetjänsterna har stort inflytande över tillsättningen av höga tjänster på de svenska företag som tillhör totalförsvaret, och även i offentlig förvaltning och massmedia. Personer som anses ”opålitliga” av politiska eller andra skäl bör inte få sådana befattningar, det låter man svenska beslutsfattare förstå. Det finns inflytelserika informatörer i NATO:s tjänst på de stora rikstidningarna och inom radio och TV, som rapporterar om diskussioner och planer inom redaktionerna, som de givetvis också påverkar i ”rätt” riktning. En del av dem sitter i chefsposition och kan därför stoppa kontroversiella artiklar eller förhindra att journalister rotar i förhållanden som alltför nära berör NATO:s strategiska eller politiska intressen i Sverige. Det finns också en handfull politiska kolumnister och kommentatorer som får sina krönikor serverade färdigskrivna med de rätta åsikterna.
Åtskilliga journalister kan vittna om att deras intresse för vissa känsliga frågor mötts av aktivt ointresse, avslag på begäran om t ex respengar eller andra nödvändiga resurser. Ibland kan det till och med handla om rena yrkesförbud, uttalade eller outtalade, när kollegor som anses pålitliga i stället sätts att arbeta med samma fråga. Inom massmedia kan det också handla om tillsättning av viktiga och prestigeladdade tjänster, som t ex ett jobb som utrikeskorrespondent, där ledningen lyssnar på de önskemål som kommer från västalliansen, direkt eller via pålitliga mellanhänder.
(…)
Det kan kanske också vara en tröst, fast klen, för en och annan besviken som känt sig stoppad i karriären att en väntad befordran som uteblivit kan bero på att man anses opålitlig av NATO!”

Jag har nu, 220216, köpt och läst Cecilia Steen-Johnssons bok ”Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik – Sverige och NATO”. Den var mycket intressant och lärorik. Mest intressant är åttonde kapitlet, varur ovanstående citat är taget. Kapitlet fördjupar sig i det samarbete med främmande makt som många i det svenska etablissemanget ägnade sig åt och som beskrivs i citatet ovan. P.g.a. detta har jag skannat in åttonde kapitlet i sin helhet så ni alla kan ta del av den mörkade information kapitlet ger.

I bokens efterord skriver Cecilia Steen-Johnsson:

Den politiska påverkan som NATO utövat genom trettio år behövs inte längre, den har nått sitt syfte i de flesta europeiska stater. Sverige har blivit en pålitlig vän och västallierad, åtminstone så länge den nuvarande borgerliga koalitionsregeringen består. Skulle den falla i ett nyval eller i nästa ordinarie val 1994 blir läget ett annat.
[…]
Inom NATO funderar man över vilka nyrekryteringar som kan bli nödvändiga för framtiden, vilka journalister som kan anslutas, vilka framtidens inflytelserika industriledare kan bli. Talangjakten pågår i det fördolda, man kan inte förlora greppet om Sverige när användbara personer pensioneras eller avlider. En inre organisation av pålitliga svenskar, som i ett krisläge kan agera på ett för västalliansen önskvärt sätt, måste hela tiden förnyas.
Detta är en med demokratin oförenlig verksamhet. Den är svår att komma åt med vanliga politiska medel. Det svenska psykförsvaret, vårt egenartade propagandaministerium, håller inga seminarier för journalister kring den inre ockupation och påverkan det svenska samhället varit utsatt för under tre decennier. Det spelar med.
Under andra världskriget hette det att en svensk tiger. Nu är det snarare dags att en svensk talar, för att slå vakt om demokratin och självbestämmandet.
(November -92)

Det är alltså inte slut på detta NATO-/USA-/CIA-samarbete. Som vi alla ser dagligen så är det USAs intressen och världsbild som alltjämt är allenarådande i svenska medier, inte minst i Sveriges Television och Sveriges Radio. I och med dessa inflytelserika femtekolonnare som har total kontroll över opinionsbildningen i Sverige kan vi utan överdrift hävda att Sverige är styrt av främmande makt.


Läs också vad jag skriver i: Demokratin är död, Sverige låter landsförrädarna sprida sitt budskap i statliga medier, Utan tvivel är man inte riktigt klok – Om överskottet av dumhet inom etablissemanget samt NATO-lobbande journalister i Sverige.

Amnesty ljuger om Julian Assange

Jag skickade idag ett mejl till Svenska sektionen av Amnesty International.


Tänker ni uppdatera er sida om Julian Assange?

Hej.

Jag har inget större förtroende för Amnesty men tänkte kolla vad ni skriver på er hemsida om Julian Assange. Att idén uppkom beror på en intervju med Amnestys policychef Brittis Edman om press och yttrandefrihet under året i tidningen Journalisten. Där nämns inte Assange alls. Detta förstärker min misstro mot Amnesty.

När jag nu läst vad ni skrivit om Assange på er hemsida blir jag rent förbannad. Är det så att ni fullständigt skiter i de som ha kurage att avslöja USAs krigsförbrytelser, tortyr och brott mot mänskliga rättigheter? Ni skriver:

”Amnesty International anser att Julian Assange från början borde ha inställt sig i Sverige för förhör samt sedan, efter att han valt att lämna Sverige, borde ha medverkat till att bli förhörd i Storbritannien.”

”Amnesty International anser att Sverige är en rättsstat som respekterar sina internationella förpliktelser samt att Assange i Sverige skulle ha fått tillgång till en rättssäker brottmålsprocess för det fall han skulle ha åtalats för brott.”

Jag tycker faktiskt att det är förbannat dåligt av er att syssla med den här typen av lögner och desinformation. Är det någon i den här förbannade köpta och korrupta världen som faktisk inte är köpt och korrupt så är det Nils Melzer, FNs särskilde rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, vars bok Fallet Julian Assange kom ut på svenska för knappt två månader sedan.
Där berättar Melzer att Julian Assange vände sig till den svenska åklagaren och bad om att bli förhörd. Assange stannade kvar i Sverige i en månad i väntan på att åklagaren skulle få tummen ur arslet. Men så skedde inte. Däremot samtyckte sedan åklagaren till att Assange fick lämna Sverige, utan att ha blivit förhörd, för en träff i Tyskland med några journalister som skulle publicera delar av det Assange avslöjat.
Tidslinjen är denna: Förundersökningen återupptogs 1 september. 8 september ber Assanges advokat åklagare Ny att förhöra Assange. Assange flyger från Arlanda till Tyskland 27 september.
Melzer skriver: ”Vi kan därför lugnt anta att de svenska myndigheterna – genom sina ”informella kanaler” – exakt visste hur länge de skulle skjuta upp förhöret med Assange för att provocera fram hans påstådda ”flykt” från Sverige.” (sid. 158)
Att ni anser att Sverige är en rättsstat är något som Nilz Melzer inte håller med om, och han har goda grunder för detta. Läs Melzers bok så kanske ni kommer till insikt om detta.

Jag undrar på vilka grunder Amnesty skrivit de rader jag citerat ovan? Är ni så oerhört naiva så ni litar på myndigheter och medier i denna fråga? Eller är det så att Amnesty har ekonomiska beroenden till maktsfärer som ni inte vill riskera att stöta er med, och därför väljer att lägga er platt för länder och myndigheter som har intresse av att Assanges behandling blir till en varning för andra som vill avslöja USAs omänskliga brottslighet? Tycker ni i själva verket att det det där med mänskliga rättigheter inte är så noga, att er drivkraft i själva verket är er personliga vinning – hög lön och ett gott anseende i maktens korridorer?

Med vänliga hälsningar
Magnus Berg
Paternostervägen 53
121 49  Johanneshov
070-385 87 67


Nu har jag fått svar av Svenska sektionen av Amnesty International. Det är väldigt svårt, men jag har bestämt mig för att inte kommentera svaret. Tänk själv!

——

Hej Magnus,

Jag tänker inte kommentera dina citat från Nils Melzers bok. Vad gäller dina citat från vår hemsida, är det också vår uppfattning och vi står bakom dem.

Angående Amnesty International och Julian Assange, har vi hela tiden anfört att Assange inte bör utlämnas till USA eftersom han där riskerar en icke rättvis rättegång samt tortyr eller omänsklig behandling i fängsligt förvar. På vår hemsida finns information om Assange på flera ställen. På amnesty.org finns också information. Något av det senaste som vi har publicerar är detta:

https://www.amnesty.org/en/latest/news/2021/12/us-uk-travesty-of-justice-as-extradition-appeal-fails-to-recognise-that-it-would-be-unsafe-for-julian-assange-to-be-sent-to-the-us/

https://www.amnesty.org/en/latest/news/2021/10/us-uk-drop-the-charges-stop-the-extradition-and-free-julian-assange-says-amnesty-head/

Vänliga hälsningar

Madelaine Seidlitz

Hoten mot svensk demokrati avslöjas i ny bok.

Jag förstår varför den nyligen utkomna boken Fallet Julian Assange inte recenseras eller presenteras eller diskuteras i svenska medier; Den är rena dynamiten.

FN-specialrapportör om tortyr Nils Melzer har under de senaste åren gjort en djupgrävning i hur media, rättsväsende och politiker hanterat Julian Assange. Melzer har kommit till slutsatsen att Assange utsatts för skrämsel, isolering, godtycke och förnedring, dvs psykisk tortyr. Orsaken är politisk. Assange ska straffas för att han och Wikileaks avslöjat krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter, korruption, svågerpolitik och maktmissbruk. Och eftersom dessa brott utförts av USA så blir Assange avslöjande inte hyllat av media, rättsväsende och politiker, till skillnad mot om brotten gjorts av Ryssland, Kina, något afrikanskt land, eller sk skurkstat. I stället blir Assange straffad genom förtal, förföljelse, fängslande och psykisk tortyr. Som Melzer skriver så är mänskliga rättigheter och FN ingenting som respekteras eller tas hänsyn till av länder som Sverige och USA när andra intressen, såsom ekonomiska, anses viktigare.

Läs boken och få se Sverige så avklätt som det verkligen är, bakom den falska retoriken som varande en humanitär stormakt. Hyckleriet är enormt och är det största hotet mot den lilla rest av demokrati som återstår i Sverige.

Nils Melzer skriver:
”När jag undersökte fallet Assange hade jag ofta ett intryck av att uppleva en modern iscensättning av Kejsarens nya ­kläder.
Vi känner alla till historien: Bedragare lurar kejsaren att skaffa sig nya kläder som de påstår är synliga för alla utom för de ”dumma” och ”odugliga”. I själva verket är kläderna naturligtvis inte bara osynliga, de finns inte. Men då varken kejsaren eller hans underlydande vill framstå som dumma eller odugliga låtsas de som om de kunde se kläderna, och under en offentlig parad applåderar hela folket härskarens nya praktfulla kostymering. Tills plötsligt ett barn får lögnen att spricka genom att utropa: Men kolla då, han har ju ingenting på sig!
Så är det också i fallet Assange. Trots att de ­inblandade myndighe­ternas maktmissbruk blivit allt mer uppenbart har detta hittills nästan fullständigt förtigits såväl av de ledande medierna som av regeringar och den breda allmän­heten.
I stället har man lydigt upprepat det offi­ciella narrativet om Assange som våldtäkts­man, hackare, spion och narcissist, en ­per­son som har oskyldiga människors blod på sina händer och som till slut måste få sitt rättmätiga straff.
Även här måste det till slut komma någon som fördomsfritt tittar närmare på saken och gör slut på denna mardröm genom att säga: Men kolla då, kejsaren har ju ingenting på sig!
Just detta, kära läsare, är syftet med denna bok.”

Jag ringde igår, den 10 november, till Kanelvals förlags förläggare och ägare Björn Eklund för att fråga hur många recensioner som publicerats om boken Fallet Julian Assange sedan den kom ut den 29 oktober.
Den enda recension som hittills publicerats är Stina Oskarssons i SvD. Aftonbladet har sagt att de ska komma med en recension, vilket ännu inte inträffat. Dick Sundevall gör en positiv presentation i Magasinet Paragraf som avslutas med ”Jag kan verkligen rekommendera boken. Det är bland det absolut bästa jag läst vad gäller faktaböcker.”
Björn skickade ut hundratals recensionsexemplar runt den 20 oktober, något senare till landsortspressen. Han har även skickat till Journalistförbundets tidning Journalisten. Med tanke på att Assange är åtalad i USA för att ha publicerat hemligstämplade dokument så borde seriösa journalister kunna identifiera sig med Assange och skrämmas av hur Assange hanterats pga sin journalistiska gärning.
SVT och SR som så gärna uppmärksammar oss på rättsvidrighet, krigsförbrytelser, brott mot mänskliga rättigheter m.m. när länder utanför västvärlden anklagas tiger nu som muren. När Sverige och USA är de som skiter i rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och internationella regelverk är SVT och SR som vanligt ovilliga att berätta det för oss. Hyckleriet är enormt.

Jag brukar tänka som så att: Vi lever i den sinnessjukaste tiden, i det sinnessjukaste landet. Ständigt får jag belägg för mina teser. Vi lever i en tid då makthavarnas agerande mörkas och hemlighålls från folket och från demokratiskt inflytande, i en fascism-liknande  symbios mellan politiker, storföretag och media.

Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda

I boken Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö granskar två forskare Jenny Andersson och Erik Westholm – med professors titel vid Uppsala universitet respektive Statens lantbruksuniversitet – två olika forskningsprojekt finansierade med bl a statliga medel. Det som granskas är hur vetenskapliga dessa forskningsprojekt är. Vilar forskningsresultaten på objektiv vetenskaplig grund eller är det ren propaganda? Ett av forskningsprojekten som granskats är skogsforskningsprojektet ’Future Forests’.

Nedan är godbitar ur boken, väl värda att läsa för att förstå att forskningen och dess roll i vårt samhälle. Många gånger handlar forskning inte om objektiv vetenskap utan om ren propaganda. Så lita inte blint på experterna/forskarna, kolla vem som finansierar deras forskning eller betalar deras lön.

— Nedan ur: ’Slaget om framtiden : Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö’ —

Var Future Forests en back-casting studie eller inte? I en sådan studie ställer man upp ett önskat mål att nå och forskningsfrågorna handlar om hur man kan nå målen.

Vår studie visar hur institutionella system kan sträva efter att bevara sin ställning genom att exkludera kunskap som inte passar in i deras rationalitet eller intressesfär.

Den framtidsbild som kom ut ur programmet hade till stor del definierats i förväg i en förhandlad samverkan mellan universitet, industri och stat. Den utvalda framtidsbilden styrde i sin tur formuleringen av utlysningen, urvalet av forskare och forskningsfrågor, kommunikationen inom forskningsprogrammet och senare med omvärlden. Forskningsprogrammet kan beskrivas som en successiv sortering där vissa finansiärer kunde definiera vad som är relevant och skapa ett slags konsensus kring det.

En av de tematiska arbetsgrupperna publicerade en vetenskaplig artikel i högprestigetidskriften Nature, med forskningsresultat som pekade på att skogar med en variation av trädslag genererar mer ekosystemtjänster och samtidigt mer biomassa än monokulturer med bara ett trädslag. Detta budskap stod i konflikt med den linje som styrelsen ville driva inom programmet (dvs. i huvudsak monokultur). En av författarna fick lämna programmet på grund av detta. På följande sätt uttrycktes det i en av våra intervjuer i programstyrelsen: ”[…] vissa saker har kört i diket lite grann. Det var en uppsats […] jag tycker de gick vilse rejält […] jm försvann ur programmet på grund av det.”

När programchefen skulle avgå efter ca två år så var det inte helt enkelt för man sökte någon som kunde uppfylla de muntliga löftena till finansiärerna, dvs. sådant som inte stod i programplanen.

När programmet gick in i en andra fas 2012 så var det uttalat att man valde forskare som skulle ”tala samma språk” dvs. kunna bidra till syntes/konsensus.

Så kom berättelsen om skogens framtid att utformas vid sidan av traditionell vetenskaplig bedömning och skogsindustrins specifika förväntningar på framtiden kunde ta form och sedan förankras i ett offentligt finansierat forskningsprogram vid universiteten och på så vis få den tyngd som skulle användas till olika former av lobbying, i första hand mot staten och den nationella skogspolitiken. De gradvisa förändringarna, vad som finansierades och vad som inte finansierades, vem som fick vara med i andra etappen osv, fungerade som sätt att kontrollera skogsdiskussionen och bereda väg för slutsatserna.

Resultaten från Future Forests kunde sedan användas av skogsindustrin i annonskampanjer och tv-reklam med den vetenskapliga legitimitet forskningsprogrammet hade skapat.

Forskningsprogrammet rymmer skilda processer som ger olika slags kunskap och legitimitet. Men det är finansiären som har makt att bestämma vilken forskning som ska kommuniceras vidare och bli det ”politiska” budskapet från programmet.

Vi understryker det därför att några forskare som var med i programmet reagerat på våra slutsatser genom att insistera på att ingen aktivt styrt deras forskning. Men slutsatsen här är att ibland behöver mäktiga aktörer inte aktivt ingripa i forskning eller forskningsresultat, utan inflytande över forskningen kan vara mera subtilt och exempelvis handla om vilka frågor som prioriteras över andra, vem som får vara med och inte, och vilka resultat som lyfts framför andra.

Under 2017, efter programmets avslutning, skrev förre programchefen i Future Forests under sex debattartiklar bara i SvD med budskapet att vi borde odla skog mer intensivt i Sverige med hänsyn till klimatfrågan.198 Därmed hade också Future Forests och skogsfakulteten vid Sveriges Lantbruksuniversitet uppfyllt de löften till finansiärerna som gavs i samband med att forskningsprogrammet tog form och blev ett Mistraprogram.

I den här typen av samverkansinriktad forskning överförs ideal från industriteknisk forskning till samhällsvetenskap och humaniora. Det som då kan hända är att forskarna förlorar sin självständiga utsiktspunkt och blir politikproducenter. Forsk­ningen blir invävd i dagens agendor och delaktig i att skapa konsensus och legitimitet kring vissa beskrivningar av framtidsutmaningar. Avvikande röster tonar bort och alternativ till dagens dominerande synsätt går förlorade. Det här är särskilt problematiskt när det sker i stora tvärvetenskapliga program med kraft att påverka beslutsfattare. Programmen kan i värsta fall bli ett slags megafoner för förutbestämda idéer, präglade av vissa intressen. Det kan t. ex. röra demokrativärden eller avvägningar mellan motstående intressen: exploatering mot bevarande, miljövärden mot produktionsvärden. Genom att de kallas framtidsstudier får de också ett särskilt genomslag. Det som går förlorat är kunskap om alternativa framtider, andra synsätt än dagens, möjligheten att förändra samhället bortom dagens intressenter och idéer.

För att en framtidsbild ska bli dominerande krävs det ofta makt, antingen offentlig makt i form av lagstiftning eller policyer, eller makt som i någon mening bygger på finansiella resurser, exempelvis lobbying, sponsring av forskning eller förmåga att på annat sätt påverka forskningsresultat eller deras spridning.

Ignorans är ett begrepp inom den kritiskt sinnade sts-forsk­ningen för processer i samhället som kännetecknas av icke-lärande eller okunskap snarare än av verkligt lärande. Veten­skapshistoriker har länge påpekat att det är en social process som bestämmer vad som blir accepterat som vetande och kunskap. Vad som betraktas som fakta, nyttigt eller relevant, ändrar sig över tid.

Inom den s. k. agnotologin har Linsey McGoey beskrivit hur ekonomer under den senare delen av 1900-talet nästan helt övergav forskning om ojämlikhets­effekter av olika ekonomiska processer. Istället började de fokusera på snävt idealiserade modeller som sades leda till optimala utfall, även när dessa empiriskt visade sig stämma dåligt med verkligheten och trots helt centrala inomvetenskapliga diskussioner om detta över tid. Ett annat exempel på produktion av ignorans eller irrelevans är när McGoey och William Davies visat hur de prediktionsmodeller som medverkade till att skapa finanskrisen 2008 inte alls övergavs efter krisen.

Sociologen Steve Rayner hävdar att det finns ett antal strategier för att hantera vad han kallar uncomfortable knowledge. Obekväm kunskap är kunskap som ifrågasätter centrala samhällsmål, stora strukturer, viktiga kapitalintressen eller former av konsensusarrangemang. Strategier för att på olika sätt hantera obekväm kunskap kan inkludera förnekelse, avfärdande, avledande av uppmärksamhet och förskjutning. Att förneka handlar om att beslutsfattare i det offentliga eller i närings­livet inte bryr sig om relevant kunskap utan föredrar att hålla sig till förlegade resultat etc. Att avfärda fordrar som regel aktiv mobilisering av annan kunskap som visar varför viss kunskap inte är relevant. Att avleda uppmärksamheten kan handla om att möta obekväma former av kunskap genom att initiera annan viktig eller mer sensationell kunskap som då tar större plats. Att förskjuta kunskap, slutligen, handlar om att använda forskningsresultat för att beskriva ett annat problem än dem som de utformades för att hantera.

Det är viktigt att förstå hur framtidsstudiemetodik och scenarioanalys används, antingen för att beskriva ett flertal möjliga utvecklingsvägar eller för att aktivt lyfta fram ett dominerande scenario och sedan orientera forskningsprocessen kring denna. Om scenarierna inte används för att faktiskt skapa mångfald har de inte en kunskapsskapande funktion, utan en legitimerande.

Ignorans är när kunskap på olika sätt osynliggörs av den som bestämmer vad som är relevant. Normalisering är när sådant som är uppenbart orimligt inför framtiden görs till något normalt. Förlängning av nuet är när aktörer i dagens samhälle arbetar för att vidmakthålla sina intressen även då de är orimliga i ett större sammanhang eller i ett längre framtidsperspektiv.

Betydelsen av att värdera olika utvecklingsvägar och deras effekter på samhällsorganisationen, hur de påverkar levnadsvillkoren för olika grupper och på olika platser har med tiden fallit bort också från framtidsstudierna. I många stora forskningsplattformar och utvecklingsprojekt är istället strävan efter konsensus ett centralt mål. Man tänker sig att om man bara kan få alla aktörer att dra åt samma håll så kommer handlingskraft att uppstå genom att man inte spiller kraft på att diskutera konflikter eller skiljaktigheter. Men när alternativa vägar till framtiden inte är synliga så framstår ”business as usual” som den enda vägen och resultatet är därför en skenbar avpolitisering; det finns bara en väg framåt. Det syns inte att en förlängning av nuet också är ett politiskt val. Det är ett problem att i dessa framtidsstudier ägnas så liten uppmärksamhet åt vilken kunskap som kommer in i processen och vem som sorterar och värderar den kunskap som används. De som deltar har ofta en egen stark uppfattning om hur framtiden bör bli eller representerar specifika intressen. Så dessa framsynsprocesser kan bära på dolda agendor. Ibland är det ren lobbyism, att projektet redan från början har en föresats att driva en tes om någon framtid som samhället borde anpassas till. När staten är medfinansiär till sådan forskning blir resultatet statsfinansierad lobbyism riktad mot staten.