Judisk makt


Magnus Stenlund pratar om det mest förbjudna: Judisk makt


Följande text är inspirerad av Ivar Arpis text Israel drabbas av ren ondska

—–

Glöm inte Förintelsen tjatar sionisterna om och om igen. Vi har även i Sverige blivit hjärntvättade av denna propaganda. Några som däremot inte lärt något av Förintelsen är sionisterna själva. De tycker det är helt ok att förtrycka och fördriva, döda och tortera andra folk. Men säger man ett enda kritiskt ord mot dem själva så blir man anklagad för att vara antisemit. I mitt fall skulle en sådan anklagelse vara korrekt. Jag är nämligen innerligt trött på sionisternas självömkan som uttrycks samtidigt som de agerar helt hänsynslöst mot andra människor.

Sedan måste man – jag vet att många har svårt för detta – kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Palestinierna har rätt till sitt land och rätt att på alla sätt kämpa för det. Däremot har inte muslimer i Sverige rätt till Sverige. Dessa två frågor måste kan kunna skilja på.

Ondska är att riva människors bostäder för att annektera och flytta sin egen befolkning till den platsen. När det håller på år efter år så är det en reell ondska, inte ett tillfälligt uppblossande motstånd. Det är precis som Förintelsen en systematiskt ondska, och som ni vet var ju Förintelsen så ondskefullt, så ondskefullt, så ondskefullt att vi för evigt ska tycka synd om judarna även när de agerar ondskefullt mot andra. Skulle jag göra en amatörpsykologisk diagnos på sionsterna som grupp så skulle den diagnosen visa att de är psykopater. Deras självömkan är gränslös, precis som deras ondska mot andra folkslag.

Eftersom jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så kan jag skilja på psykopatjudarna och andra judar. De andra judarna brukar av psykopatjudarna föraktfullt kallas “självhatande judar”. Självhatande judar är de som inte är rasister och som inte anser att judar är guds utvalda folk eller att judar ska ha privilegier som andra folk inte har – t ex att ostraffat få förtrycka, fördriva, döda och tortera andra folkslag. En jude som tycks ingå i kategorin självhatande judar är statsvetaren Bo Rothstein, som i sin nya bok Grundbulten tar upp det enligt psykopatjudarna förbjudna ämnet judisk makt. Bo Rothstein skriver:

“Det är inte »vithet« som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller »makt och privilegier«. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade på alla ledande positioner. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s »National Medal for Science«, 25 procent av landets Nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av Nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. Vad detta nu beror på har och kan diskuteras länge och väl, men fakta i målet är oomtvistliga, här finns en svårartad statistisk överrepresentation.”

Det är inte bara inom akademierna som judar är kraftigt överrepresenterade. Judiska församlingen i Stockholms hemsida berättar att: “Idag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige”. WikiPedia säger: “Antalet judar i dag är ungefär 13,8 miljoner, varav ungefär 18 000 i Sverige”. Det innebär att om vi är tio miljoner invånare i Sverige, varav 18 000 är judar, är andelen judar 0,18 procent. Eller 1,8 promille. Så på en jude går det 555,5 icke judiska svenskar i Sverige.

En observation av etablissemanget i Sverige visar att det är helt andra proportioner där. En koll på SVTs och SRs redaktioner gör en riktigt förvånad. Det kryllar av judar. Judar är gravt överrepresenterade både i media och i etablissemanget. Det skulle i sig inte behöva innebära något negativt, om det inte vore för att majoriteten av dem är sionister och Israelaktivister. Där går gränsen för mig. Att stödja Israel är inte OK. Men till och med Judiska Församlingen går ut till stöd för Israel, oavsett vad Israel utfört för förbrytelser mot palestinier.

Tabut idag, är att vi inte får tala om judisk makt. Men det måste vi om vi ska få slut på Israels förbrytelser. Vi måste inse att etablissemanget är till stor del judiskt och därmed på rasistisk grund Israelvänligt (de gör skillnad på judar och gojer (folk som inte är judar) och anser att de själva har rättigheter som inte gojer har). Därför blir etablissemanget ett Israelhyllande och Israelkrypande etablissemang som inte vill eller vågar lyfta Israelfrågan eftersom den ses som en judefråga, och icke-judarna vågar inte stöta sig med judarna.

Om judarnas inflytande blir i relation till deras folkmängd – i sann demokratisk anda – blir Israelproblemet löst på nolltid.

När jag läste den judiske författare Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av han och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:

…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensamplikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.

Om dagens psykopatjudar slutade vara rasister, och slutade tänka som psykopater, skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge psykopatjudarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg så kommer psykopatjudarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska egenintresse. Om detta må ni berätta!

P.S. Om ni läser allt jag skrivit här på min blogg kommer ni inte att hitta ett spår av nationalism i meningen att Sverige generellt skulle vara bättre än andra länder. Inte heller nationalism och rasism i den meningen att svenskar skulle vara överlägsna andra människor.
Jag tycker bara det är fånigt med den typ av nationalism som förekommer i högerstående alternativmedia. Jag läser så klart alternativmedia men håller absolut inte med om deras nationalistiska propaganda. Sverige var ett föregångsland fram tills att CIA mördade Olof Palme men sedan dess är Sverige och svenskarna det dummast och mest lättlurade folket som finns. Vi har blivit ett land av idioter. Sverige är inte längre ett föregångsland utan ett land där hyckleri och dubbelmoral blivit vår underförstådda nationella, och av media påbjudna, värdegrund.
De som uttrycker nationalism har troligen problem med sin identitet. De kan troligen inte känna en egen idividuell identitet som utgår infrån en själv. I stället knyter de sin identitet till yttre företeelser som nationen, födelseort, bostadsort, kungen, styrelseskick, mode, yrke, politisk åskådning, SwebbTV med mera. Dessa stackare som saknar egen identitet tål inte att man på faktabasis kritierar det de förknippar sin identitet med.
Kritiserar man till exempel SwebbTV, utifrån fakta, för någonting som sagts på SwebbTV så tar de som identifierar sig med SwebbTV illa vid sig, som om jag kritiserade dem som person. De föredrar att SwebbTV lurar dem framför att en kunnig person berättar om detta faktafel, och rubbar deras på SwebbTV grundade självkänsla. (Ett exempel ur verkliga livet ;-))
Med detta vill jag säga att judarna Bo Rothsteins och Stefan Zweigs hållning är föredömliga, till skillnad mot rasistiska psykopatjudar som saknar en egen indivduell identietet utan måste knyta upp sin självkänsla och sitt egenvärde till sin ras och därmed blir så fruktansvärt överkänsliga för kritik mot sionismen.
D.S.

Friedrich Nietzsche Ecce Homo som e-bok (epub)

Jag köpte för en dryg månad sedan Friedrich Nietzsches (1844-1900) bok Ecce Homo. Man kan kalla den för Friedrich Nietzsches självbiografi. Ecce Homo är Nietzsche sista verk, påbörjat den 15 oktober 1888, och avslutat efter knappa tre veckor, den 4 november samma år. I januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på ett psykiatriska institut vårdades han av sin mor, och efter hennes död, av sin syster fram till sin död.

Ecco Homo utgavs först i hemlandet Tyskland 1908 i en begränsad upplaga hos Inselförlaget, vilken omedelbart slutsåldes. Därefter utkom den 1911 hos Kröner i Leipzig och sedan i flera upplagor. I Sverige utkom Ecco Homo först 1923 på Björk & Börjessons förlag, i översättning av Ernest Theil. Det är ett av dessa exemplar jag köpte.

När det slog mig att boken var exakt ett hundra år insåg jag att boken krävde vördnad. Inte kunde jag gå loss med markeringspenna i denna raritet. Så jag beslutade mig för att göra en e-bok av boken. Inte bara av vördnad utan också för att jag föredrar att förvara och läsa böcker på min läsplatta.

Nu är Friedrich Nietzsches Ecce Homo, i Ernest Theils vackra översättning anno 1923, klar och utgiven som epub, för alla att ladda ner och läsa.

Hämta Friedrich Nietzsche Ecce Homo som epub.

 

Nedan några citat ur bokens olika kapitel. Citat som jag tolkar på mitt sätt och som du kanske tolkar helt annorlunda.
Tänk på att “man måste vara en ko för att kunna prestera det [läsa och förstå Nietzsches böcker] – man måste nämligen kunna idissla…“, som Nietzsche skriver i Till moralens genealog (även utgiven som Om moralens härstamning).

HUR MAN BLIR – DET MAN ÄR

Men missförhållandet mellan storheten i min uppgift och litenheten hos mina samtida har kommit till uttryck i den omständigheten, att man varken hört eller ens sett mig.

Att kullkasta avgudar — mitt ord för ideal — det torde snarare höra till mitt hantverk.

Hur mycken sanning tål, hur mycken sanning vågar en ande? det blev städse allt mer för mig den egentliga värdemätaren. Villfarelse (— tron på idealet —) är icke blindhet, villfarelse är feghet… Varje förvärv, varje steg framåt i vetande följer ur modet, ur hårdheten mot sig själv, ur renligheten mot sig själv…

I haden ännu icke sökt eder: då funnen I mig.

Så göra alla troende; därför är det så föga bevänt med all tro.

 

VARFÖR JAG ÄR SÅ KLOK

Jag är alltför nyfiken, alltför klentrogen, alltför övermodig för att låta mig nöja med ett plumpt svar. Gud är ett plumpt svar, en brist på grannlagenhet mot oss tänkare —, i grunden jämväl endast ett plumpt förbud mot oss: I skolen icke tänka!…

Jag kan icke allvarligt nog tillråda alla andligare naturer en obetingad avhållsamhet från allt alkohol.

Allt noga övervägt, hade jag icke stått ut med min ungdom utan Wagnersk musik. Ty jag var dömd till tyskar. Vill man lösgöra sig från ett outhärdligt tryck, så behöver man haschisch. Välan, jag behövde Wagner. Wagner är motgift mot allt företrädesvis tyskt, — gift, jag bestrider det icke…

I allt detta — i valet av föda, av ort och klimat, av vederkvickelse — befaller en självbevarelsens instinkt, vilken tydligast yttrar sig såsom självförsvarets instinkt. Att icke se åtskilligt, icke höra, icke låta komma inpå sig — första klokhet, första bevis för att man icke är en tillfällighet, utan en necessitet. Det gängse ordet för denna självförsvarsinstinkt är smak. Dess imperativ bjuder icke blott att säga nej, där ja vore en “osjälviskhet”, utan även att säga nej så sällan som möjligt. Skilja sig från, taga avstånd från det, där ständigt på nytt nejet bleve nödvändigt. Förnuftet däri är, att defensivutgifter, om än aldrig så små, när de bliva till regel, till vana, föranleda en utomordentlig och fullständigt onödig utarmning. Våra största utgifter äro de ständiga små. Avvärjandet, detta att icke låta komma inpå sig, är en utgift — må man icke bedraga sig härvidlag —, en till negativa ändamål bortslösad kraft. Man kan, enbart i avvärjandets beständiga nöd, bliva så svag, att man icke längre förmår värja sig.

En annan klokhet, ett annat självförsvar består däri, att man reagerar så sällan som möjligt och att man undviker lägen och betingelser, där man vore dömd att liksom hänga ut sin “frihet”, sitt initiativ, samt bliva en enkel reagens. Jag tager till jämförelse umgänget med böcker. Den lärde, som i grunden ej längre gör annat än “vältar” böcker — hos den medelmåttigt begåvade filologen ungefär tvåhundra om dagen — förlorar slutligen helt och hållet förmågan att tänka ut ur sig. “Välter” han icke, så tänker han icke. Han svarar på en retelse (— en tanke som han läser), när han tänker, — till slut gör han ej annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft i ja- och nejsägande, i kritik av det redan tänkta, — han själv tänker icke längre… Självförsvarets instinkt har blivit mör hos honom; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde — en dekadent. — Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika och fritt anlagda naturer, redan vid trettio års ålder fördärvade av läsning, förvandlade till strykstickor, dem man måste gnida för att få gnistor — “tankar“.

Åtbördens patos hör icke till storheten, den som över huvud behöver åtbörder är falsk…

 

VARFÖR JAG SKRIVER SÅ GODA BÖCKER

Ordet “övermänniska” för att beteckna en typ av högsta välartade daning, i motsats till “modärna” människor, till “goda” människor, till kristna och andra nihilister — ett ord, som i Zarathustras mun, moralens tillintetgörare, blir ett synnerligen tankeväckande ord — har nästan överallt i fullständig oskuld blivit uppfattat såsom avseende sådana värden, vilkas motsats blivit uppenbarad i Zarathustras gestalt: det vill säga såsom “idealistisk” typ av ett högre slags människa, hälften “helgon”, hälften “geni”…

De fullständigt lastbara “andarna”, de “sköna själarna”, de i grund och botten förljugna veta rent av icke vad de skola taga sig till med dessa böcker, — följaktligen se de desamma under sig, den sköna följdriktigheten hos alla “sköna själar”.

Det finnes ingenstädes några stoltare och samtidigt mera raffinerade slag av böcker: — de uppnå här och där det högsta, som på jorden kan uppnås, cynismen; man måste erövra desamma både med de känsligaste fingrar och med de tappraste knytnävar.

 

TRAGEDIENS FÖDELSE

Kunskapen, jasägandet till realiteten, är för den starke en likadan nödvändighet, som fegheten och flykten för realiteten — “idealet” — är för den svage, under svaghetens inspiration…

 

DE OTIDSENLIGA

Det är min klokhet att hava varit månget och mångenstädes för att kunna bliva till ett, — för att kunna komma till ett.

 

AVGUDASKYMNING

Jag först har måttstocken för “sanningar” i handen, jag först kan avgöra. Som in inom mig ett andra medvetande vuxit upp, som om inom mig “viljan” tänt sig ett ljus över den sneda bana, på vilken hon hittills lupit utför… Den sneda bana — man kallade den vägen till “sanningen”… Det är slut med all “dunkel trängtan”, just den goda människan var minst medveten om den rätta vägen…

 

FALLET WAGNER

Denna brist på parti mellan motsättningar! Denna stomakiska neutralitet och “osjälviskhet!” Detta den tyska gommens rättvisa sinne, som ger lika rättigheter åt allt, — som finner allting välsmakande… Utan varje tvivel, tyskarna äro idealister…

Och ständigt av samma skäl, av den innerligaste feghet inför realiteten, vilken jämväl är fegheten inför sanningen, av deras hos dem till instinkt vordna osannfärdighet, av “idealism”…

Utan tvivel, tyskarna äro idealister. — Tyskarna ha tvenne gånger, då just med oerhörd tapperhet och självövervinnelse ett rättskaffens, ett otvetydigt, ett fullständigt vetenskapligt tänkesätt blivit verklighet, förstått att finna smygvägar till det gamla “idealet”, försoningar mellan sanning och “ideal”, i grunden formler för rättigheten att avböja vetenskapen, för rättigheten att ljuga.

 

VARFÖR JAG ÄR ETT ÖDE

Zarathustra är sannfärdigare än annars någon tänkare. Hans lära och denna allena har sannfärdigheten till översta dygd — det betyder motsatsen till fegheten hos “idealisten”, vilken flyr inför realiteten;

(hela stycke fyra)

I själva verket är det tvenne förnekelser som mitt ord immoralist innebär. Jag förnekar dels en människotyp, vilken hittills gällt såsom den högsta, de goda, de välvilliga, välgörande; jag förnekar dels ett slags moral vilken såsom moral i sig kommit till bruk och herravälde, — dekadensmoralen, handgripligare talat, den kristna moralen. Det torde vara tillåtet att betrakta den andra motsägelsen såsom den mera vägande, alldenstund godhetens och välviljans överskattning redan framstår för mig, i stort räknat, såsom följd av dekadensen, såsom svaghetssymtom, såsom oförenlig med ett uppstigande och jasägande liv: i jasägandet är förnekelse och förintelse villkor. — Jag stannar att börja med inför den goda människans psykologi. I syfte att uppskatta vad en människotyp är värd, måste man beräkna det pris, som dess vidmakthållande kostar, — måste man känna dess existensvillkor. De godas existensvillkor är lögnen —: annorlunda uttryckt, att till varje pris icke vilja se, hurudan realiteten i grunden är beskaffad, nämligen icke av sådant slag som när som helst framtvingar välvilliga instinkter, ännu mindre av sådant slag som när som helst låter nöja sig med kortsynta godmodiga händers ingripande. Att överhuvud betrakta varje slags nödtillstånd såsom invändning, såsom någonting som måste avskaffas, är ett niaiserie par excellence, i stort sett en sannskyldig olycka till sina följder, en skickelse av dumhet, — nästan lika dumt, som viljan vore att avskaffa det dåliga vädret — möjligen av medlidande med det fattiga folket… I det helas stora ekonomi äro realitetens fruktansvärda företeelser (i affekterna, i begären, i viljan till makt) i oberäknelig grad nödvändigare än formen för den lilla lyckan, den så kallade “godheten”; man måste snarare vara överseende för att överhuvud unna den senare någon plats, alldenstund den är betingad av instinktförljugenhet. Jag torde få en stor anledning att bevisa de övermåttan skrämmande följderna av optimismen, detta foster av homines optimi, för hela historien. Zarathustra, den förste som insåg att optimisten är likaså dekadent som pessimisten och kanske skadligare, säger: “Goda människor tala aldrig sanning. Falska kuster och säkerheter lärde eder de goda; i de godas lögner vorden I födda och gömda. Allt är ända in i grunden förljuget och förvrängt genom de goda.” Världen är lyckligtvis icke timrad på sådana instinkter, att allenast det godmodiga hjorddjuret däri skulle finna sin trånga lycka; kravet, att allting månde bliva “god människa”, hjorddjur, blåögt, välvilligt, “skön själ” — eller, som herr Herbert Spencer det önskar, altruistiskt, vore att beröva tillvaron dess stora karaktär, vore att kastrera mänskligheten och pressa ned den till ett erbarmligt kineseri. — Och detta har man försökt!… Just detta kallade man moral… I denna mening kallar Zarathustra de goda än “de sista människorna”, än “början till slutet”; framför allt förnimmer han dem som det skadligaste slags människa, alldenstund de genomdriva sin existens lika väl på sanningens bekostnad som på framtidens bekostnad.

“— De goda — de kunna icke skapa, de äro städse början till slutet — de korsfästa den, som ristar nya värden på nya tavlor, de offra framtiden åt sig, de korsfästa all människoframtid!

— De goda — de voro städse början till slutet…

— Och vilken skada världsförtalarna än må anstifta, de godas skada är den skadligaste skadan.”

När en dekadensart av människa stigit upp till rangen av högsta art, så kunde sådant endast äga rum på bekostnad av dess motsatta art, av den starka och livsvissa arten människa. När hjorddjuret strålar i glansen av den renaste dygd, så måste undantagsmänniskan värderas ned till den onda. När förljugenheten till varje pris tager ordet “sanning” i anspråk för sin optik, så måste den verkligt sannfärdige vara att återfinna under de värsta namn.

Zarathustra lämnar härutinnan intet tvivel övrigt: han säger, att det just varit kännedomen om de goda, de “bästa”, som ingivit honom fasa för människan i allmänhet; ur denna vedervilja hade hans vingar vuxit för att “sväva bort i fjärran framtider”, — han döljer ingalunda, att hans människotyp, en relativt övermänsklig typ, är övermänsklig just i förhållande till de goda, att de goda och rättvisa torde kalla hans övermänniska djävul…

“I högsta människor, dem mitt öga mött, detta är mitt tvivel på eder och mitt hemliga skratt: jag gissar, I torden kalla min övermänniska — djävul!

Så främmande med edra själar ären I för det stora, att övermänniskan vore eder fruktansvärd i sin godhet”…

Vid detta ställe och annars ingenstädes bör man söka att uppfatta vad Zarathustra vill: detta slags människa, som han koncipierar, koncipierar realiteten, sådan den är: hon är stark nog därtill —, den är icke vorden främmande, undanryckt för henne, den är hon själv, den har även därjämte allt dess fruktansvärda och sällsamma i sig, därmed först kan människan äga storhet…

Vämjelsen för människan är min fara…

Att härutinnan icke tidigare hava öppnat ögonen betraktar jag som den värsta smuts, mänskligheten har på sitt samvete, som till instinkt vordet självbedrägeri, som principiell vilja att icke se det som sker, varje orsaklighet, varje verklighet, som falskmynteri in psychologicis ända till förbrytelse. Blindheten inför kristendomen är förbrytelsen par excellence — förbrytelsen mot livet…

Den kristna moralen — den mest elakartade formen för viljan till lögn, mänsklighetens egentliga Circe: Det, som fördärvat den. Det är icke villfarelsen såsom villfarelse, som vid denna anblick förfärar mig, icke den årtusenden långa bristen på “god vilja”, på tukt, på skick, på tapperhet i det andliga, som förråder sig i dess seger: — det är bristen på natur, det är det fullständigt rysansvärda sakförhållandet, att onaturen själv såsom moral undfick de högsta ärebetygelser och vart hängande över mänskligheten såsom lag, såsom kategorisk imperativ!… Hur kan man förgripa sig i sådan grad, icke såsom enskild, icke såsom folk, utan såsom mänsklighet!… Att man lärde förakt för livets allra främsta instinkter; att man uppdiktade en “själ”, en “ande” för att omintetgöra kroppen; att man i livets förutsättning, i könsligheten, lärde att förnimma någonting orent; att man i den djupaste nödvändighet till utveckling, i den stränga själviskheten (— ordet redan verkar förtal! —) söker den onda principen; att man omvänt i det typiska kännemärket på nedgång och instinktmotsägelse, i det “osjälviska”, i förlusten på jämvikt, i att åstadkomma “opersonlighet” och “kärlek till nästan” (— lystnad till nästan!) ser det högre värdet, vad säger jag! värdet i sig!…

Här kunde den möjligheten stå öppen, att icke mänskligheten vore stadd i urartning, utan allenast den parasitiska arten människa, prästen, vilken med moralen ljugit sig upp till dess värdebestämmare, — vilken i den kristna moralen upptäckte sitt medel till makt… Och i själva verket, detta är min insikt: mänsklighetens lärare och ledare, samt och synnerligen teologer, voro samt och synnerligen även dekadenter: därav omvärderingen av alla värden i det livsfientliga, därav moralen…

Allt som hittills kallades “sanning” avslöjades som den skadligaste, lömskaste, mest underjordiska form för lögnen; den heliga förevändningen att “förbättra” mänskligheten framstår som listen att suga ut själva livet, att göra det blodfattigt. Moral som vampyrism…

Begreppet “Gud” uppfunnet såsom motsatsbegrepp till livet, — i detsamma allt skadligt, förgiftande, förtalande, hela dödsfiendskapen emot livet sammanfört till en förfärande enhet! Begreppet “hinsides”, “verklig värld” uppfunnet för att göra den enda värld som finnes värdelös, — för att icke behålla kvar något mål, något förnuft, någon uppgift för vår jordrealitet! Begreppet “själ”, “ande”, slutligen till och med “odödlig själ” uppfunnet för att förakta kroppen, för att göra den sjuk — “helig“ —, för att ingjuta ett förfärande lättsinne i alla de omständigheter som förtjäna allvar i livet, frågorna om föda, bostad, andlig diet, sjukvård, renlighet, väder! I stället för hälsa och sundhet “själens frälsning” — det vill säga en folie circulaire mellan botkramp och frälsningshysteri! Begreppet “synd” uppfunnet jämte det tillhöriga tortyrinstrumentet, begreppet “fri vilja”, för att förvirra instinkterna, för att göra misstroendet mot instinkterna till ens andra natur! I begreppet det “osjälviska”, det “sig-självt-förnekande” göres det egentliga dekadenskännemärket, att lockas av det skadliga, att ej längre kunna finna sin fördel, självförstörelsen, till värdetecken överhuvud, till “plikt”, till “helighet”, till “gudomlighet” hos människan! Slutligen — det är det förfärligaste — i begreppet god människa tages parti för allt svagt, sjukt, misslyckat, av-sig-självt-lidande, för allt sådant, som skall gå under —, selektionens lag korsas, ett ideal åstadkommes ur motsatsen till den stolta och vällyckade, — till den jasägande, till den framtidsvissa, framtidsutfästande människan — denna kallas numer den onda…

Litteratur för individualister

När jag läste Lasse Ekstrands Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap var jag helt tagen. Så gripande, så tankvärd, så bra. (Till saken hör att jag kom till Lasses bok efter att ha läst Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof – en biografi.) De enda böcker som fått mig i denna stämning är Lukas Moodyssons Vad gör jag här och Stina Oscarsons Inte en berättelse.

Precis som Lasse blir jag imponerad av människor så vågar vara individualister — se verkligheten med egna ögon, dra egna välgrundade slutsatser och våga stå upp för dessa. Mod behöver man kanske inte ha för detta. Det kan räcka med en ilska som man låter ta överhanden över självbevarelsedriften. Att man helt enkelt inte står ut med hyckleriet och dubbelmoralen i det samhälle man lever i. Och att vill göra vad man kan för att ändra på detta.
Det är dessa människor som får problem. Problem vare sig de lever i en diktatur eller en så kallad demokrati. Det kan vara personliga problem – psyket mår inte bra av den kognitiva dissonans som omgivningens hyckleri och dubbelmoral leder till. Och agerar man på något sätt för förändring i samhället så får man andra typer av problem -praktiska problem som sparken från jobbet, deplattformering, utfrysning m.m. m.m. Dock minskar den kognitiva dissonansen…

Motsatsen till dessa individualister är de välanpassade. De som kallar sig journalister och de som lever sina dagar med huvudet över smartphonen. De har inga konträra tankar. De tycker precis som de ska, om de överhuvudtaget tänker någonting. De passar lika bra i en diktatur som i en demokrati, eftersom de aldrig skulle uttrycka en icke önskvärd tanke.
Tänk på journalister i länder där journalister mördas för att de gör arbeten som betyder något. Jämför dessa modiga självuppoffrande journalister med de svenska. Att de svenska journalisterna skulle våga göra något som utsätter dem för livsfara finns inte i deras sinnevärld. De har inga ideal och ingen moral som jagar dem till att uträtta stordåd för det allmännas bästa. De vågar inte se verkligheten så som den är utan enbart så som makthavarna vill att de ska se den. Deras stora rädsla handlar inte om att mista livet utan om att få kritik i sociala medier.

De böcker jag nämner har alla utom Stina Oscarsons utgått ur bokhandels sortiment, men kan troligen hittas på Antikvariat.net, Boktorget.se eller (i sista hand ;-)) Bokbörsen.

Lina Makboul om medias första offer


Lina Makboul har jag haft koll på i ganska exakt tjugo år. Det såg jag vid en sökning i mitt mejlprogram. 2003-02-25 19:40 skrev jag ett surt brev till Linas dåvarande chefredaktör på tidningen Metro sedan Lina skrivit en krönika om hur palestinier tvingas leva i misär p.g.a. Israels ockupation.
Israels vänner hade fått nys om krönikan och på sedvanligt vis reagerade de med att utöva påtryckningar på chefredaktören. Varpå chefredaktören valde att inte publicera.

Lina Makbouls nyss utkommna bok Revolutionens första offer gör mig inte besviken. Den är en bladvändare. Lättläst som en kriminalroman men med ett betydligt allvarligare budskap. Detta klargörs redan i bokens inlaga:
[i DeepLs översättning eng-swe]:

“Kolofon
Journalistiken står inför en överlevnadskris. Bristen på klarhet om journalistikens syfte är en central del av denna kris. Om de som utövar journalistik och de som konsumerar den inte förstår journalistikens syfte i samhället och inte kan skilja journalistik från politiskt påverkansarbete och propaganda, eller åsiktsbildning från rapportering, om de inte förstår verifieringens disciplin eller kraven på passionerad, öppenhjärtig undersökning, är det inte journalistiken som är hotad. Det är demokratin som är hotad.
– Bill Kovach & Tom Rosenstiel, The Elements of Journalism“

Jag blir glad av en journalist som tar sitt arbete på det djupa allvar som sträcker sig bortom den narcissistiska behovstillfredsställelsen. Det är just demokratin media handlar om. I stället är media är vårt högsta styrande organ. Men det råder konsensus i mainstreammedia. Det ges inget utrymme åt mer än en åsikt eller världsbild i varje fråga. Dessa enväldiga åsikter eller världsbilder grundar sig vanligtvis på andra eller tredjehandskällor. Lina skriver, underförstått kritiskt till detta: “Förstahandsuppgifter är avgörande i en reporters arbete.“.

Det var så jag gjorde efter 12 december 2020 då Sveriges Television, i både Rapport och Aktuellt, berättade att det första covid-19-vaccinet Pfizer-BioNTech blivit godkänt i USA. Jag gick till förstahandskällan. Förstahandskällan är givetvis den myndighet som har mandat att godkänna vaccin i USA. Jag gick in och kollade vad Food and Drug Administration skrev. FDAs pressmeddelande hade rubriken “FDA Takes Key Action in Fight Against COVID-19 By Issuing Emergency Use Authorization for First COVID-19 Vaccine“. Det står klart och tydligt för alla som vill läsa “Emergency Use Authorization“, dvs nödgodkännande. Drygt 8 månader senare blev vaccinet faktiskt godkänt i USA. En pressmeddelande med rubriken “FDA Approves First COVID-19 Vaccine“ berättar det 23 augusti 2021.
Varför ville inte mainstremmedia se förstahandskällan FDAs dokument? Jag mejlade massor av medier och journalister. Inte minst SVT. Som förutom ingen reaktion, vägrade ändra felaktigheter på svt.se.
Orsaken till detta är att tidgiare generationer tyckt att de tyska nazisternas medicinska experiment på människor inte var OK. Därav uppstod en domstol Nürnberg där dödsstraff utdelades och inspirerade till upprättandet av Nürnbergkonventionen
Den första av Nürnbergkonventionens tio punkter är:

“Individens frivilliga samtycke är absolut nödvändigt. Detta innebär att individen ska ha laglig kapacitet att ge sitt samtycke, ska därmed ha rätten att använda sig av sitt fria val utan några som helst påtryckningar, vilseledning eller andra former av påverkan; individen ska ha tillräcklig kunskap och förståelse i sakfrågan för att kunna ge sitt informerade samtycke. Detta innebär att individen ska ha tillgång till all känd kunskap och kända risker som det kan medföra att delta i experimentet. Ansvaret för att deltagarens samtycke är informerat och fullgott vilar på den som initierar experimentet.“

Men nu är det andra tider. Nu är det OK att bryta mot Nürnbergkonventionen och lura i människor experimentella – undermåligt testade (kliniskt enbart 8-9 veckor) – vacciner utan att människorna blir informerade om att de deltar i ett medicinst experiment/försök och vars risker är okända. Svenska medier mörkar covid-19 vaccinens risker. Och myndigheter teg. Inte heller den vårdpersonal som injicerade vaccinet berättade för patienterna att det var ett nödgodkänt – experimentellt godkänt – vaccin de skulle injiceras med.

Åh, du totalt sinnesjuka inkompetensdyrkande yterlighetsyttersta ytlighets etablissemang – eller “omänskligt mänskliga“ som Strindberg skulle ha sagt – vad ni är inte bara ytliga, uppblåsta och inkompetenta; Ni är moraliskt genomrutta. Genomruttna.

Samma undermåliga källkritiska förhållningssätt och brist på faktasökande präglar metoojournalistiken. Lina beskriver det så här:

“Det var då jag insåg vad som retat mig med artiklarna. Flera av de allvarliga anonyma anklagelserna som först publicerats på sociala medier, och som sedan upprepades av traditionella medier, hade aldrig blivit polisanmälda. Varken polis eller åklagare hade fått chans att utreda anklagelserna. I artiklarna nämndes heller inget som kunde styrka vad som skulle ha hänt, till exempel en dagboksanteckning, ett vittne till det påstådda brottet eller ett läkarbesök. Det betydde naturligtvis inte att det inte hade hänt. Men det krävde att reportern åtminstone gjorde sitt yttersta för att på annat sätt kontrollera att uppgifterna stämde. Särskilt som man tog heder och ära av de anklagade och hängde ut dem med namn och bild. Både Expressens och Svenska Dagbladets granskningar av Virtanen publicerades nio dagar efter Cissi Wallins inlägg, vilket måste vara ett slags researchrekord för något så oerhört svårutrett som sexualbrott. Cissi Wallins våldtäktsanmälan utreddes av polis och åklagare i tio månader. The New Yorker arbetade tio månader med granskningen av Hollywoodmogulen Harvey Weinstein. New York Times i fyra månader. En av reportrarna bakom Svenska Dagbladets artikel, Jenny Nordberg, hade inlett granskningen några dagar efter Wallins Instagraminlägg efter att ha träffat henne. Alltså måste hon ha slagit världsrekord i kort researchtid.“

Andra och tredjehandskällor accepteras helt utan några skarpa motfrågor eller riktiga faktakontroller [förstahandskälla/dokument], till skillnad mot Lina som letade upp det som var dokumenterat. Harvey Weinstein var med den måttstocken ett väl genomfört “gräv“ som styrktes av ett fällande utslag i domstol.

Lina Makbouls självdistans är föredömlig och ger några goda skratt. Skratt som ibland vänds i sin motsats sorg/bedrövelse/medlidande.

“Jag hörde att min vän var allvarlig och på riktigt orolig för mig. Jag försökte lugna honom.
– Du vet att jag är gjord av segt virke med mitt palestinska blod. Mitt folk fajtas för fan mot staten Israel, sa jag skämtsamt.
– Mm, och hur tycker du att det går? frågade han.
Jag skrattade högt och länge. Han hade ju onekligen en poäng.“

Men det är det mediekritiska som är poängen med boken. Men Lina har inga förhoppningar om att hennes bok ska leda till några mediekritiska debatter eller någon förändring av medias sätt att arbeta och fungera. I detta fick hon rätt redan vid en intervju av hennes fackförbundstidning Journalisten. De två frågor som ställdes häromdan kunde lika gärna varit ställda när UG-kritiken, med Lina Makboul i centrum, pågick som värst 2018. Dagens viktigaste frågor till Lina Makboul, enligt tidningen Journalisten:

– Är du självkritisk på någon punkt kring programmet?

– Hade UG tillräcklig kunskap om sexualbrottsoffers reaktioner?

Journalisten lyfter inget om media och dess sätt att fungera mer än några dåliga exempel från dåtidens metoo-klimat. Ett lite märklig fenomen det där med att bara diskutera gången tids fel och problem men inte vilja se och ta tag i dagens.

Kontentan av boken kan sammanfattas i bokens sista rader.

“Tyvärr hyser jag inga förhoppningar om att några av dem jag nämner i boken ska nå någon självinsikt. Det vore att hoppas på för mycket och helt ärligt skiter jag i vilket.
Lina Makboul
Göteborg 25 januari 2023“

Dock tror jag inte ett uns på att Lina skiter i vilket. Hon bryr sig.

Konstverk av konstnären och konstvetaren Magnus Berg

160315-001

Termen konkret konst syftar på konstverk, som har utvecklats ur sina egna, naturliga resurser och lagar och därmed är autonoma, det vill säga ej avhängiga en abstraktionsprocess. Konstverket blir sin egen konkreta verklighet och inte en abstraktion. Den konkreta konsten är befriad från alla föreställande och symboliska inslag.

Så står att läsa på Wikipedia. Och det var ju himla praktiskt. Då kan jag ju klassifiera verket jag åstadkom idag på morgonen. Och så har jag lärt mig de teoretiska ramarna för åtminstone en konstinriktning. Jag är alltså inte bara konstnär, jag är konstvetare också.

Vid skapandet av konstverket ovan kom jag att tänka på ett konstverk jag gjorde i min barndom.
På nöjesfältet Liseberg, i Göteborg, fanns en attraktion där det mot betalning tillhandahölls färger i typ ketchupflaskor. Där tillhandahölls också typ drejskivor. Och ett pappersark. Ville man ha fler pappersark fick man ånyo betala för varje ark.
Grejen var att man lade pappersarket på drejskivan och sprutade på olika färger medan pappersarket roterade.
Det kan verka banalt.
Men många år senare var jag på en konstutställning i Oskarshamns kulturhus. Efter att ha sett den konsten gick jag ner i förrådet och hämtade fram det konstverk jag många år tidigare gjort på Liseberg och satte upp det på väggen.

Vill ni se andras konst så rekommenderar jag det jag bloggat om Gotländsk grafittiNyupptäckt konstverk skapat av okänd… och Ännu ett nyupptäckt konstverk skapat av okänd….