Endast hasch ger mig livsglädje

122284 jointfimpar

När jag bodde i Stockholm lyssnade jag mycket på radiokanalen Vinyl 107 som spelade ”gamla godingar” Av en tillfällighet kom jag att tänka på Vinyl 107 ikväll och gick in på hemsidan och började lyssna via nätet. Efter några välbekanta låtar kände jag att något saknades. Jointarna!

Eftersom jag vanligtvis har depression och/eller ångest – i bästa fall bara som en känsla i bakhuvudet som hindrar mig från att känna lycka – så har hasch varit mitt livs glädje. När jag rökt hasch har jag kunna koppla bort olustkänslorna och leva i nuet. Jag har till och med kunnat känna lycka.

Moralister tycker att kemisk lycka inte räknas. Och det är lätt att säga om man själv inte har problem med depression och/eller ångest. Men för mig är kemisk lycka bättre än ingen lycka alls, och minst lika mentalhygieniskt viktig som andra människors drogfria lycka. Utan stunder av lycka blir inte livet värt att leva. Och jag tycker inte att livet är värt att leva.

I bästa fall tycker jag det är mig likgiltigt om jag lever eller dör. För det mesta önskar jag att jag var död. Men när jag röker hasch blir jag euforisk och levnadsglad. Men hasch är förbjudet så…
Och ja, jag har testat lyckopiller.

Ja, hur tycker de som vill göra det svårt för självmördare? Vad vill de uppnå? Är deras önskan att sådana som jag ska må jävligt dåligt hela satans pisslivet? Njuter de av att plåga mig? Eller fattar de inte hur det är att ha depression och/eller ångest? De jävlarna som styr är uppenbarligen psykopater och utmärkande för dem är stor självömkan och ingen empati.

Politikersvinen kan inte acceptera att man vill slippa leva. Vill man inte leva är man psykotisk enligt deras och psykiatrins definitioner. Och då är man inte beslutsmässig i frågan om liv eller död. Med den definitionen har jag varit psykotisk i över 20 år.

Nu undra du som läser detta hur det kan komma sig att någon som vill ta livet av sig fortfarande lever efter 20 år. Svaret är enkelt. Jag är rädd för smärta. Det är därför jag vill att politikerna ska respektera människors rätt att själva få bestämma över om de vill leva eller inte, och om så önskas bistå med lämpliga läkemedel. Med rätt medicinska preparat kan man få en värdig och smärtfri död.

Jag har gjort några självmordsförsök med felaktiga preparat. Det har inte varit kul alls. Till att börja med så dog jag inte utan hamnade på psyket och fick nya negativa livserfarenheter av det. För det andra var själva upplevelsen, när jag totalt förlorade balanssinnet och ramlade i kull och trodde att allt var en dröm fastän jag kunde känna smärtan när jag slog huvudet i väggar och golv, skrämmande obehaglig.

Det fick mig att tappa tron på överdoser. Fast fick jag tag i en rejäl dos heroin så skulle nog min problem vara över. Kraftiga mängder av morfin kan ge en så kallad andningsdepression – varför det heter så kan jag inte fatta – vilket innebär att man slutar andas. Det fina är att man inte märker det själv. Jag har själv slutat andas en gång när jag rökt mycket opium. Efter ett tag slogs jag av tanken att det var länge sedan jag andades, och tog ett andetag, eftersom jag var lycklig i opieruset. Smärtan man i vanliga fall känner när man inte andas elimineras av morfin. I Iran är just en överdos av opium en vanlig självmordsmetod.

Att ha heroin eller lämplig medicin hemma när depressionen och/eller ångesten är stark nog, för att man ska våga ta språnget in i det okända, är vad jag skulle önska. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? Skulle detta modesta krav avfärdas så kräver jag att hasch klassas som medicin och omfattas av högkostnadsskyddet. – Det skulle kunna odlas och tillverkas till mycket låg kostnad i statens regi. – Då kan jag röka en 5:a om dan och känna att livet är värt att leva. Men oavsett vad jag tycker, tänker och känner lär politikerna stå fast vid den rådande ordningen som innebär att jag ska plågas.