Den inlärda politiska/demokratiska hjälplösheten är avsiktligt planterad i oss


Den inlärda hjälplösheten är något Noam Chomsky skyller på medierna. De vill att vi ska känna oss okunniga och enligt Julian Assange ensamma om vår åsikt och samhällssyn.
Chomsky exemplifierar med när han var ute och åkte bil och det diskuterades baseball på radion. Till radion fick då lyssnare ringa och ha synpunkter på hur det spelades och hur tränare och spelare skulle agera. Chomsky tyckte att det kom in väldigt mycket kloka och kunniga röster från lyssnarna. Utifrån detta drog han slutsatsen att detsamma borde gälla politik och samhälle. Varför låter inte media vanliga lyssnare komma till tals och diskutera dessa ämnen? Chomsky är helt övertygad, vilket jag själv också är, att det finna massor med klokare insikter bland vanliga mediekonsumenter än bland politiker och eliter.
Assange menar att media mörkar folkopinioner som inte stöder den rådande ordningen i syfte att vi alla ska tro att det bara är jag själv som tycker si och så. På så sätt motarbetar man demokrati och folkstyre samtidigt som man trycker ner, förminskar och osynliggör stora grupper, ibland majoriteter, bland befolkningen.
Jag minns för något är sedan när en omkring tio kineser demonstrerade mot Kina nere vi Nybroplan. Då blev det minsann ett inslag i SVT, eftersom galoscherna passade. När däremot den så kallade frihetsrörelse drog till sig tusentals demonstranter förteg SVT den opinionsyttringen, eftersom de galoscherna inte passade.

Till skillnad mot Frankrike domineras våra fackförbund av LO, som är en underavdelning till Socialdemokraterna. LO står hellre upp för den rådande ordningen, socialdemokratin och företagen än sina medlemmar. LO trycker ner både sina medlemmars löner och åsikter. Därmed blir det inga franska protester i Sverige. När Hamnarbetarförbundet – ett fackförbund som företräder sina medlemmar åsikter och ekonomi – går ut i kamp så får de hela etablissemanget emot sig. Så det är inte undra på att människor i Sverige är uppgivna. De har ingen som företräder dem.

När det gäller mediaklimatet så arbetar etablissemanget just nu flitigt för att strypa alla alternativa medier. Senast var det FOI som kom med en så kallad rapport. Före det så kom Regeringen med en proposition om mediestöd som kan misstänkas ha till avsikt att utesluta alternativmedia. Under coronatiden bedrevs det ett intensivt propagandaarbete mot påstådda konspirationsteorier.
Det som utmärker dessa så kallade experter som utreder alternativmedia och konspirationsteorier är att de fullkomligt skiter i att ta reda på fakta. De gräver inte i de konspirationsteorier som sprids för att se om det faktiskt kan finnas saklig grund för dem, eller rent av fakta som bekräftar dem. I stället tycks de avfärda allt som inte står att läsa i Dagens Nyheter, se på SVT eller höra på SR som konspirationsteorier utan grund.
Resultatet av detta blir att vi får ett samhälle med etablissemangsmedier som är lika styrda och enögda som i den värsta diktatur, samtidigt som alla andra röster tystas precis som i den värsta diktatur. Resultatet är detta blir just diktatur. Världens ekonomiskt starka styr redan idag genom sitt ägande av media och sitt inflytande i mäktiga lobbygrupper samt så kallade NGOs såsom WHO och FN. Därifrån sipprar deras agenda ner genom organisationerna till EU -> Sverige -> Sveriges regioner -> Sveriges kommuner. Detta sker utan att etablissemangets medier berättar om tågordningen. I ställer för information om denna tågordning vill Regeringens medieproposition satsa extra på lokalmedier trots att största delen av politik i Sverige och Sveriges regioner och kommuner styrs närmast från EU. Det är bara den formella implementeringen som sker i Sverige – nationellt, regionalt och lokalt – Det borde följaktligen vara i EU som den stora mediala satsningen skulle göras. Vi undersåtar borde – om Sverige och etablissemangsmedia ska uppfylla demokratikraven i god tid få vetskap om vilka beslut som är på gång i EU så att vi hinner informera, argumentera och opinionsbilda. För att kunna bli demokratiskt delaktiva i “demokratin”.

Jag tipsa om en bok av Roger Eatwell (Professor emeritus i politik vid University of Bath) och Matthew Goodwin (Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) som heter National Populism (utg. 2018). Boken är en seriös genomlysning av orsaken till den så kallade populismen. Författarna har tagit människor på allvar i stället för att ignorera eller förlöjliga dem. En hållning tvärt emot det svenska etablissemangets hållning som valt att ignorera och förlöjliga de som inte är politiskt korrekta. Boken är på engelska men nedan har jag översatt några godbitar:

“Den internationella tankesmedjan Chatham House frågade ett stort urval av Europas politiska, civila och affärsmässiga eliter och även allmänheten om de ansåg att “människor som dem” gynnades av att vara med i EU och om politikerna brydde sig om “vad människor som ni tycker”. Medan 71 procent av Europas eliter ansåg att de hade gynnats sjönk siffran till 34 procent bland allmänheten, och medan till och med 50 procent av eliterna ansåg att politikerna inte brydde sig om vad folk tycker, steg siffran till nästan 75 procent bland allmänheten.”

År 2017 undersökte Ipsos-MORI om människor ansåg att traditionella politiker “inte bryr sig om människor som jag”. Antalet som höll med var slående – 45 procent i Sverige, 52 procent i Tyskland, 58 procent i Storbritannien, 67 procent i USA, 71 procent i Polen, 72 procent i Italien och 78 procent i Frankrike.39 Det globala genomsnittet var 63 procent.

“… antalet personer [i Sverige] som byter röst från ett val till ett annat sedan 1950-talet har mer än tredubblats för att nå 37 procent i början av 2000-talet. De en gång dominerande socialdemokraterna, som i genomsnitt fick 45 procent av rösterna mellan mitten av 1930-talet och 1980-talet, var nere på 31 procent 2014 – även om de fortfarande tillhandahöll statsministern, vilket visar att det som händer på regeringsnivå ofta inte är representativt för vad som händer på gräsrotsnivå.”

“De faktorer som banade väg för den nationella populismen är djupt invävda i våra nationers väv. De har sina rötter i motsättningarna mellan demokratins funktionssätt på nationell nivå och en alltmer globaliserad ekonomisk marknad, en lång och fast förankrad tradition av elitens misstänksamhet mot massorna, latenta och ganska utbredda nationalistiska känslor och den långvariga urholkningen av förhållandet mellan medborgare och partier.”

“När det gäller dessa djupa rötter har vi hävdat att fyra breda omvandlingar har varit avgörande: Människors misstro mot den liberala demokratins alltmer elitistiska karaktär, vilket har underblåst en känsla bland många att de inte längre har en röst i samtalet, och som sannolikt kommer att sporra deras stöd för en mer “direkt” demokratimodell; pågående oro för nationens förstörelse som har skärpts av den snabba invandringen och en ny era av hyperetnisk förändring, vilket ger upphov till både legitima frågor och främlingsfientliga farhågor; stark oro för relativa brister till följd av övergången till en alltmer ojämlik ekonomisk lösning, vilket har underblåst den korrekta uppfattningen att vissa grupper orättvist lämnas efter i förhållande till andra, och rädsla för framtiden, och den ökande avhoppen från de traditionella partierna, vilket har gjort våra politiska system mer instabila och ett större antal människor “tillgängliga” för att lyssna på nya löften, medan andra har dragit sig tillbaka i apati.”

“Liberaler svarar ofta med att hävda att om nationalpopulisterna fick vad de ville skulle resultatet bli lägre ekonomisk tillväxt. Men som vi har sett skulle många av dem som vänder sig till nationalpopulister gärna vara lite fattigare om det innebar att de fick mer kontroll över sitt land och mer inflytande. Många väljare tänker inte i transaktionella termer om kostnader och fördelar, bruttonationalprodukt, arbetstillfällen eller tillväxt. Om de gjorde det skulle det vara mycket lättare att reagera på populism. I stället lägger de lika stort värde, om inte mer, på gemenskap, tillhörighet, gruppidentitet och nationen – och det är dessa djupare frågor som kommer att behöva tas upp. Men hittills verkar väldigt få personer inom den liberala vänstern vara intresserade av att engagera sig i dessa samtal, utan föredrar att avfärda sådana farhågor som rasism och snabbt gå vidare.”

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

LO sviker medlemmarna och struntar i det dåliga anseendet

050219-006

I maj 2009 gjorde Nordic Brand Academy, som delägs av Stockholms Universitet, en studie där de undersökte fackförbundens anseende. Via en webbpanel där 6000 personer tillfrågades framkom att LO hade lägst anseende. Det intressanta är hur LO tog till sig undersökningen, eller rättare sagt avfärdade den, till skillnad mot TCO:s ordförande Sture Nord som bemötte webbpanelens åsikter med respekt.

Nedan följer några talande utdrag ur Svenska Dagbladet, som tisdagen den 25 augusti skrev att Svenska folket sågar LO-facken.

Robert Gelmanovski, vd Nordic Brand Academy*
_Framför allt är betygen låga när det gäller förmåga till nytänkande, utförande av uppdrag samt hur det fackliga ledarskapet uppfattas._
– Om man tittar lite djupare i siffrorna ser man att LO får riktigt lågt betyg på just ledarskap, med ett index på 32. Det är fruktansvärt dåligt.
– Gott anseende över tid formas av att man håller det man lovar. Problemet för LO var att avståndet var för stort mellan löfte och leverans. Organisationen sa en sak och gjorde en annan.

Marie Linder, kommunikationschef LO*
– Studien gjordes under en period när vi hade mycket negativ publicitet och hade svårt att komma ut med våra frågor, säger hon.
_Om ni ska vara självkritiska, kan LO:s dåliga resultat bero på något annat?_
– Väldigt mycket handlar om fackets tillgänglighet och om hur vi når ut med våra frågor, och under maj var det svårt. Det vi kan göra nu är att fortsätta att jobba och opinionsbilda kring fackliga kärnfrågor, och berätta vad vi vill.

Sture Nordh, ordförande TCO
– I förtroendeindex som görs med jämna mellanrum hamnar vi lågt. Det är något vi måste ta itu med. Det handlar om att leva som vi lär och att visa att vi åstadkommer resultat som är viktiga för människor i deras vardag.

Man kan ju undra vad som skulle kunna få LO att respektera sina dyrt betalande medlemmar. Att medlemmarna lämnar sina fackförbund och därmed lämnar den inkompetenta men självgoda organisatioen LO skyller LO på att det blivit dyrare, eftersom det inom sekten “arbetarrörelsen” är tabu med självkritik. Givetvis borde LO kritiskt granska vad LO och dess underorganisationer fyller för funktion för de dyrt betalande medlemmarna. Många medlemmar ser uppenbarligen ingen nytta med att betala dyrt till facket. Att då vägra ta medlemmarna och de före detta medlemmarnas kritik på allvar är verkligen att förnedra dem genom att göra dem obetydliga och osynliga. Vem vill tillhöra en organisation som vägrar lyssna på en och som har en ledning bestående av självgoda inbördes beundrare?

Orsaken till att det gått så snett med LO och dess fackliga organisationer, och även socialdemokratin, är så klart de höga lönerna som erbjuds i toppen. De flesta medlemmar i arbetarrörelsen har inte möjlighet att tjäna så mycket inom sitt skrå. Enda chansen är då att hoppa på den fackliga eller politiska karriärvägen. Den kräver vare sig utbildning eller kompetens, bara undergivenhet och lismande lojalitet med de som redan klättrat till toppen av organisationen. Med sådana förutsättningar för karriär tappas medlemsintresset bort på vägen.

Dessutom tycks det vara så att de som strävar mot toppen inom den så kallade arbetarrörelsen har ett genuint dåligt självförtroende som yttrar sig som underlägsenhetskomplex. Arbetarrörelsens företrädare känner sig vädligt duktiga när de får beröm av näringslivet, genom att svika medlemmarna. Det dåliga självförtroendet gör också att arbetarrörelsens företrädare inte tror på någon annan politik och andra sätt att organisera samhället än det som de självsäkra näringslivspamparna förespråkar. Detta är orsaken till att arbetarrörelsens företrädare numera förespråkar högerpolitik trots medlemmarnas önskan om, och behov av, en solidarisk vänsterpolitik.

Arbetarrörelsen behöver nya ledare. Ledare med kunskap, integritet och ideologi.

LO försäkrar sig om försämringar för medlemarna

LO-ledningen fortsätter motarbeta medlemmarnas intressen

Ordförande Wanja Lundby-Wedin, avtalssekreterare Erland Olauson och LO:s styrelse har, långt över medlemmarnas huvuden, beslutat inleda förhandlingarna om ett nytt huvudavtal med Svensk Näringsliv. Arbetsrättjuristen Kurt Junesjö beskriver vad det innebär att nu omförhandla huvudavtalet så här.

“1. Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas relationer, och reglerar grundläggande frågor i strejkrätten. Ändringar i LO-förbundens huvudavtal är den viktigaste medlemsdemokratiska frågan som varit på tapeten sedan 1938 då huvudavtalet slöts. Wanja Lundby-Wedin har förklarat att LO tänker ta upp diskussioner om dessa frågor. Men detta görs alltså utan att det har skett någon som helst medlemsdiskussion. Flera förbundsordförande menar till och med att det inte ens finns något beslut i LO:s styrelse som ger Wanja Lundby-Wedin detta mandat.”

“2. LO har ingen förhandlingsstyrka, eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal genom löneavtal de närmaste tre åren. Arbetsgivarna har redan krävt en lagstiftning av regeringen som inskränker strejkrätten. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-förhandlingssättet, det vill säga att man säljer försämringar mot förbättringar. De ”justeringar” Svenskt Näringsliv vill ha är välkända, en kraftig försvagning av strejkrätten, och de förbättringar LO fört fram ligger inte i närheten av att för all framtid sälja viktiga delar av strejkrätten. Svenskt Näringsliv har därför en mycket stark förhandlingsposition och kommer inte att nöja sig med marginella ”justeringar”. Slutresultatet av en överenskommelse är givet: Kraftiga försämringar i strejkrätten.”

Att LO-ledningens agerande är allvarligt och ett hot mot medlemmarnas intressen framgår också tydligt av de reaktioner som några av LO förbundens företrädare lät komma till uttryck i LO-tidningen igår.

Det är som att öppna Pandoras ask, man vet inte vad det här kommer att leda till, säger Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef. Att det inte är den lagstadgade strejkrätten som ska diskuteras utan tillämpningen av den, lugnar inte Ronny Wenngren. Vi kan inte acceptera inskränkningar på nåt vis. Vi ska inte gå med på att det införs regler som försämrar våra möjligheter att förhandla, säger han. Ronny Wenngren tycker att riskerna med förhandlingarna är så stora att LO inte ens borde ha diskuterat Svenskt Näringslivs inbjudan.

Det här är kanske det största som händer på arbetsmarknaden det här århundradet. Det är osnyggt och respektlöst mot kongressen att beslutet redan är taget, säger Per Winberg, ordförande för Transport. Per Winberg är inte negativ till själva förhandlingarna, men han tycker att facket borde vägra att diskutera begränsningar av konfliktåtgärder. Han tycker också att LO-förbunden fått för lite information från LO-ledningen inför beslutet att gå in i förhandlingarna. Det har varit väldigt knapphändigt. Öppenheten om samtalen som förts sedan i höstas har inte varit vad vi önskat från förbunden. Jag hoppas verkligen att det blir bättre framöver, säger han.

Hans Tilly, ordförande för Byggnads, säger att de ursprungliga planerna var att låta kongressen få säga sitt, och han beklagar att det inte blev så. Det finns alltid frågetecken när något ruschas fram. Man undrar ju varför det blev så bråttom plötsligt, säger han. Vi har haft omfattande interna diskussioner om det här. Det finns en oro för vad som kommer ur förhandlingar där strejkrätt och sympatiåtgärder ska diskuteras, säger Hans Tilly.

Erland Olauson försvarar sig mot kritiken i samma artikel.

Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare, har svårt att förstå kritiken. Förbunden har fått löpande information sedan samtalen med Svenskt Näringsliv och PTK inleddes i höstat, säger han. Han tycker inte heller att kongressen blivit överspelad för beslutet om förhandlingarna fattats av LO-styrelsen. Vi tog inte ställning till sakfrågorna i LO-styrelsen utan vi tog ställning till vilka frågor vi är beredda att diskutera. Hur man sedan ska ställa sig i de olika sakfrågorna måste man besluta längre fram. De besluten kommer bland annat att grunda sig på vad LO-kongressen säger i de olika frågorna, säger han.

Erland Olauson kan se fram mot LO-kongressens beslut med stor tillförsikt. Han har varit fackligt aktiv i 30 år och vet hur det går till. Hur det går till på LO-kongress berättar Göran Greider i sin bok
Arbetarklassens återkomst.

“En majdag 1997 bevistade jag för första gången ett möte i LO:s representantskap. Den stora kongressalen i Folkets Hus i Stockholm var full av ombud och på podiet längst fram satt Bertil Jonsson och svingade klubban. Han såg mer självsäker ut i den rollen än när han uppträder i media. Men nästan två timmar förflöt utan att ett enda ärende ledde till debatt. Talarstolen stod tom; ingen klev upp. Ombuden prickade bara av punkterna på dagordningen och i övrigt rådde en nästan kuslig stillhet när ärendena avverkades.”

Att LO-ledningens överenskommelse med kollegerna i Svenskt Näringsliv skulle ifrågasättas vid LO-kongressen får därmed anses mindre troligt. Klättermössen som samlas till kongress vill inte göra sig till besvär och riskera sin framtida karriär.

Hur tänker ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson?

När Erland Olauson var på avtalssekreterarmöte i Köpenhamn i augusti 2007 hade han med sig overheadbilder för att visa sin tänkta inriktning vid förhandlingarna med Svenskt Näringsliv.

1. Tillträde till arbetsmarknaden för
· Ungdomar
· Personer med utländsk bakgrund
· Personer med nedsatt arbetsförmåga

2 Ett arbetsliv för alla
· Omställning och rehabilitering
· Företagshälsovård och arbetsmiljöutbildning
· Åtgärder för att alla skall orka arbeta minst fram till pensionsåldern

3 Spelregler på arbetsmarknaden
· Modernisering av huvudavtalet
· Tillämpningsområden för kollektivavtalet och övrig arbetsrätt

4 Den svenska arbetsmarknaden i internationell miljö
· Åtgärder för ökade investeringar och för att underlätta förändringar och därav följande omställningar i näringslivet
· Utvärdering om rekommendationen om utländska företag med tillfällig verksamhet i Sverige
· Åtgärder för en väl fungerande arbetskraftsinvandring

Frågan är med vilken kraft man kan driva de för medlemmarna positiva kraven om man ändrar spelreglerna enligt punkt 3 så att LO:s förbund inte kan hota med det enda vapen löntagarna har – strejk.

Att över huvud taget diskutera tillämpningsområden för kollektivavtalet är en grundbult mot den nuvarande ordningen och borgar för lönedumpning. Enligt den nuvarande ordningen är det fackförbunden tillsammans som ensidigt avgör till vilket avtalsslutande fackförbund en yrkesgrupp skall höra. Att uppta förhandlingar om detta kan bara leda i en riktning; att arbetsgivarna får inflytande över vem de ska sluta avtal med. Och även om inte ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson kan förutsätta utifrån vilka kriterier som arbetsgivarna kommer att välja förhandlingspart så kan jag berätta att de väljer den part som ställer minst krav på arbetsmiljön och kräver lägst löner. Att det ska vara så jävla svårt att fatta! Självklart så blir det med Wanja och Erlands förslag sämre löner och sämre arbetförhållanden för LO:s medlemmar.

När inte EU:s inflytande är tillräckligt för att försämra förhållandena för den svenska arbetarklassen så måste ju arbetarklassens ordförande Wanja Lundby-Wedin och löntagarnas avtalssekreterare Erland Olauson skynda på utvecklingen. Någon annan tanke bakom deras vilja att förhandla om huvudavtalet med Svensk Näringsliv står inte att finna.

Wanja Lundby-Wedin värnar de papperslösas intressen 🙂

Wanja Lundby-Wedin visar sig värna de papperslösa, i en debatt om de papperslösas situation, i radioprogrammet Konflikt den 15 mars i år.

(Debatten med ordförande Wanja Lundby-Wedin, författaren och före detta LO-ombudsmannen Olle Sahlström och ombudsmannen på Fastighetsanställdas förbund Sten-Erik Johansson börjar 40,50 minuter in i programmet. Hör Sten-Erik Johansson säga “satan utsugare” och Wanja Lunbdy-Wedin upprepa denna fras med spelad emfas. 🙂 )

På Fastighetsanställdas förbunds förslag till LO:s kongress; att papperslösa ska kunna bli medlemmar i, och företrädas av, facket – precis som i många andra länder i Europa – svarar ordförande Wanja Lundby-Wedin:

“Jag tycker det vore ett svek mot papperslösa att organisera på det sätt vi normalt gör, för vi kan inte ge dom det som medlemskapet, som de har rätt till i medlemskapet, och vi skulle ta ett antal hundra kronor varje månad för att de skulle vara medlem hos oss…”

Det är tryggt att höra att ordförande Wanja Lundby-Wedin ser så seriöst på sin roll att företräda sina medlemmar och ge dem valuta för medlemsavgiften…