Judisk makt


Magnus Stenlund pratar om det mest förbjudna: Judisk makt


Följande text är inspirerad av Ivar Arpis text Israel drabbas av ren ondska

—–

Glöm inte Förintelsen tjatar sionisterna om och om igen. Vi har även i Sverige blivit hjärntvättade av denna propaganda. Några som däremot inte lärt något av Förintelsen är sionisterna själva. De tycker det är helt ok att förtrycka och fördriva, döda och tortera andra folk. Men säger man ett enda kritiskt ord mot dem själva så blir man anklagad för att vara antisemit. I mitt fall skulle en sådan anklagelse vara korrekt. Jag är nämligen innerligt trött på sionisternas självömkan som uttrycks samtidigt som de agerar helt hänsynslöst mot andra människor.

Sedan måste man – jag vet att många har svårt för detta – kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Palestinierna har rätt till sitt land och rätt att på alla sätt kämpa för det. Däremot har inte muslimer i Sverige rätt till Sverige. Dessa två frågor måste kan kunna skilja på.

Ondska är att riva människors bostäder för att annektera och flytta sin egen befolkning till den platsen. När det håller på år efter år så är det en reell ondska, inte ett tillfälligt uppblossande motstånd. Det är precis som Förintelsen en systematiskt ondska, och som ni vet var ju Förintelsen så ondskefullt, så ondskefullt, så ondskefullt att vi för evigt ska tycka synd om judarna även när de agerar ondskefullt mot andra. Skulle jag göra en amatörpsykologisk diagnos på sionsterna som grupp så skulle den diagnosen visa att de är psykopater. Deras självömkan är gränslös, precis som deras ondska mot andra folkslag.

Eftersom jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så kan jag skilja på psykopatjudarna och andra judar. De andra judarna brukar av psykopatjudarna föraktfullt kallas “självhatande judar”. Självhatande judar är de som inte är rasister och som inte anser att judar är guds utvalda folk eller att judar ska ha privilegier som andra folk inte har – t ex att ostraffat få förtrycka, fördriva, döda och tortera andra folkslag. En jude som tycks ingå i kategorin självhatande judar är statsvetaren Bo Rothstein, som i sin nya bok Grundbulten tar upp det enligt psykopatjudarna förbjudna ämnet judisk makt. Bo Rothstein skriver:

“Det är inte »vithet« som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller »makt och privilegier«. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade på alla ledande positioner. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s »National Medal for Science«, 25 procent av landets Nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av Nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. Vad detta nu beror på har och kan diskuteras länge och väl, men fakta i målet är oomtvistliga, här finns en svårartad statistisk överrepresentation.”

Det är inte bara inom akademierna som judar är kraftigt överrepresenterade. Judiska församlingen i Stockholms hemsida berättar att: “Idag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige”. WikiPedia säger: “Antalet judar i dag är ungefär 13,8 miljoner, varav ungefär 18 000 i Sverige”. Det innebär att om vi är tio miljoner invånare i Sverige, varav 18 000 är judar, är andelen judar 0,18 procent. Eller 1,8 promille. Så på en jude går det 555,5 icke judiska svenskar i Sverige.

En observation av etablissemanget i Sverige visar att det är helt andra proportioner där. En koll på SVTs och SRs redaktioner gör en riktigt förvånad. Det kryllar av judar. Judar är gravt överrepresenterade både i media och i etablissemanget. Det skulle i sig inte behöva innebära något negativt, om det inte vore för att majoriteten av dem är sionister och Israelaktivister. Där går gränsen för mig. Att stödja Israel är inte OK. Men till och med Judiska Församlingen går ut till stöd för Israel, oavsett vad Israel utfört för förbrytelser mot palestinier.

Tabut idag, är att vi inte får tala om judisk makt. Men det måste vi om vi ska få slut på Israels förbrytelser. Vi måste inse att etablissemanget är till stor del judiskt och därmed på rasistisk grund Israelvänligt (de gör skillnad på judar och gojer (folk som inte är judar) och anser att de själva har rättigheter som inte gojer har). Därför blir etablissemanget ett Israelhyllande och Israelkrypande etablissemang som inte vill eller vågar lyfta Israelfrågan eftersom den ses som en judefråga, och icke-judarna vågar inte stöta sig med judarna.

Om judarnas inflytande blir i relation till deras folkmängd – i sann demokratisk anda – blir Israelproblemet löst på nolltid.

När jag läste den judiske författare Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av han och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:

…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensamplikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.

Om dagens psykopatjudar slutade vara rasister, och slutade tänka som psykopater, skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge psykopatjudarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg så kommer psykopatjudarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska egenintresse. Om detta må ni berätta!

P.S. Om ni läser allt jag skrivit här på min blogg kommer ni inte att hitta ett spår av nationalism i meningen att Sverige generellt skulle vara bättre än andra länder. Inte heller nationalism och rasism i den meningen att svenskar skulle vara överlägsna andra människor.
Jag tycker bara det är fånigt med den typ av nationalism som förekommer i högerstående alternativmedia. Jag läser så klart alternativmedia men håller absolut inte med om deras nationalistiska propaganda. Sverige var ett föregångsland fram tills att CIA mördade Olof Palme men sedan dess är Sverige och svenskarna det dummast och mest lättlurade folket som finns. Vi har blivit ett land av idioter. Sverige är inte längre ett föregångsland utan ett land där hyckleri och dubbelmoral blivit vår underförstådda nationella, och av media påbjudna, värdegrund.
De som uttrycker nationalism har troligen problem med sin identitet. De kan troligen inte känna en egen idividuell identitet som utgår infrån en själv. I stället knyter de sin identitet till yttre företeelser som nationen, födelseort, bostadsort, kungen, styrelseskick, mode, yrke, politisk åskådning, SwebbTV med mera. Dessa stackare som saknar egen identitet tål inte att man på faktabasis kritierar det de förknippar sin identitet med.
Kritiserar man till exempel SwebbTV, utifrån fakta, för någonting som sagts på SwebbTV så tar de som identifierar sig med SwebbTV illa vid sig, som om jag kritiserade dem som person. De föredrar att SwebbTV lurar dem framför att en kunnig person berättar om detta faktafel, och rubbar deras på SwebbTV grundade självkänsla. (Ett exempel ur verkliga livet ;-))
Med detta vill jag säga att judarna Bo Rothsteins och Stefan Zweigs hållning är föredömliga, till skillnad mot rasistiska psykopatjudar som saknar en egen indivduell identietet utan måste knyta upp sin självkänsla och sitt egenvärde till sin ras och därmed blir så fruktansvärt överkänsliga för kritik mot sionismen.
D.S.

Friedrich Nietzsche Ecce Homo som e-bok (epub)

Jag köpte för en dryg månad sedan Friedrich Nietzsches (1844-1900) bok Ecce Homo. Man kan kalla den för Friedrich Nietzsches självbiografi. Ecce Homo är Nietzsche sista verk, påbörjat den 15 oktober 1888, och avslutat efter knappa tre veckor, den 4 november samma år. I januari 1889 drabbades Nietzsche av ett slaganfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på ett psykiatriska institut vårdades han av sin mor, och efter hennes död, av sin syster fram till sin död.

Ecco Homo utgavs först i hemlandet Tyskland 1908 i en begränsad upplaga hos Inselförlaget, vilken omedelbart slutsåldes. Därefter utkom den 1911 hos Kröner i Leipzig och sedan i flera upplagor. I Sverige utkom Ecco Homo först 1923 på Björk & Börjessons förlag, i översättning av Ernest Theil. Det är ett av dessa exemplar jag köpte.

När det slog mig att boken var exakt ett hundra år insåg jag att boken krävde vördnad. Inte kunde jag gå loss med markeringspenna i denna raritet. Så jag beslutade mig för att göra en e-bok av boken. Inte bara av vördnad utan också för att jag föredrar att förvara och läsa böcker på min läsplatta.

Nu är Friedrich Nietzsches Ecce Homo, i Ernest Theils vackra översättning anno 1923, klar och utgiven som epub, för alla att ladda ner och läsa.

Hämta Friedrich Nietzsche Ecce Homo som epub.

 

Nedan några citat ur bokens olika kapitel. Citat som jag tolkar på mitt sätt och som du kanske tolkar helt annorlunda.
Tänk på att “man måste vara en ko för att kunna prestera det [läsa och förstå Nietzsches böcker] – man måste nämligen kunna idissla…“, som Nietzsche skriver i Till moralens genealog (även utgiven som Om moralens härstamning).

HUR MAN BLIR – DET MAN ÄR

Men missförhållandet mellan storheten i min uppgift och litenheten hos mina samtida har kommit till uttryck i den omständigheten, att man varken hört eller ens sett mig.

Att kullkasta avgudar — mitt ord för ideal — det torde snarare höra till mitt hantverk.

Hur mycken sanning tål, hur mycken sanning vågar en ande? det blev städse allt mer för mig den egentliga värdemätaren. Villfarelse (— tron på idealet —) är icke blindhet, villfarelse är feghet… Varje förvärv, varje steg framåt i vetande följer ur modet, ur hårdheten mot sig själv, ur renligheten mot sig själv…

I haden ännu icke sökt eder: då funnen I mig.

Så göra alla troende; därför är det så föga bevänt med all tro.

 

VARFÖR JAG ÄR SÅ KLOK

Jag är alltför nyfiken, alltför klentrogen, alltför övermodig för att låta mig nöja med ett plumpt svar. Gud är ett plumpt svar, en brist på grannlagenhet mot oss tänkare —, i grunden jämväl endast ett plumpt förbud mot oss: I skolen icke tänka!…

Jag kan icke allvarligt nog tillråda alla andligare naturer en obetingad avhållsamhet från allt alkohol.

Allt noga övervägt, hade jag icke stått ut med min ungdom utan Wagnersk musik. Ty jag var dömd till tyskar. Vill man lösgöra sig från ett outhärdligt tryck, så behöver man haschisch. Välan, jag behövde Wagner. Wagner är motgift mot allt företrädesvis tyskt, — gift, jag bestrider det icke…

I allt detta — i valet av föda, av ort och klimat, av vederkvickelse — befaller en självbevarelsens instinkt, vilken tydligast yttrar sig såsom självförsvarets instinkt. Att icke se åtskilligt, icke höra, icke låta komma inpå sig — första klokhet, första bevis för att man icke är en tillfällighet, utan en necessitet. Det gängse ordet för denna självförsvarsinstinkt är smak. Dess imperativ bjuder icke blott att säga nej, där ja vore en “osjälviskhet”, utan även att säga nej så sällan som möjligt. Skilja sig från, taga avstånd från det, där ständigt på nytt nejet bleve nödvändigt. Förnuftet däri är, att defensivutgifter, om än aldrig så små, när de bliva till regel, till vana, föranleda en utomordentlig och fullständigt onödig utarmning. Våra största utgifter äro de ständiga små. Avvärjandet, detta att icke låta komma inpå sig, är en utgift — må man icke bedraga sig härvidlag —, en till negativa ändamål bortslösad kraft. Man kan, enbart i avvärjandets beständiga nöd, bliva så svag, att man icke längre förmår värja sig.

En annan klokhet, ett annat självförsvar består däri, att man reagerar så sällan som möjligt och att man undviker lägen och betingelser, där man vore dömd att liksom hänga ut sin “frihet”, sitt initiativ, samt bliva en enkel reagens. Jag tager till jämförelse umgänget med böcker. Den lärde, som i grunden ej längre gör annat än “vältar” böcker — hos den medelmåttigt begåvade filologen ungefär tvåhundra om dagen — förlorar slutligen helt och hållet förmågan att tänka ut ur sig. “Välter” han icke, så tänker han icke. Han svarar på en retelse (— en tanke som han läser), när han tänker, — till slut gör han ej annat än reagerar. Den lärde förbrukar all sin kraft i ja- och nejsägande, i kritik av det redan tänkta, — han själv tänker icke längre… Självförsvarets instinkt har blivit mör hos honom; i annat fall skulle han värja sig mot böcker. Den lärde — en dekadent. — Det har jag sett med egna ögon: begåvade, rika och fritt anlagda naturer, redan vid trettio års ålder fördärvade av läsning, förvandlade till strykstickor, dem man måste gnida för att få gnistor — “tankar“.

Åtbördens patos hör icke till storheten, den som över huvud behöver åtbörder är falsk…

 

VARFÖR JAG SKRIVER SÅ GODA BÖCKER

Ordet “övermänniska” för att beteckna en typ av högsta välartade daning, i motsats till “modärna” människor, till “goda” människor, till kristna och andra nihilister — ett ord, som i Zarathustras mun, moralens tillintetgörare, blir ett synnerligen tankeväckande ord — har nästan överallt i fullständig oskuld blivit uppfattat såsom avseende sådana värden, vilkas motsats blivit uppenbarad i Zarathustras gestalt: det vill säga såsom “idealistisk” typ av ett högre slags människa, hälften “helgon”, hälften “geni”…

De fullständigt lastbara “andarna”, de “sköna själarna”, de i grund och botten förljugna veta rent av icke vad de skola taga sig till med dessa böcker, — följaktligen se de desamma under sig, den sköna följdriktigheten hos alla “sköna själar”.

Det finnes ingenstädes några stoltare och samtidigt mera raffinerade slag av böcker: — de uppnå här och där det högsta, som på jorden kan uppnås, cynismen; man måste erövra desamma både med de känsligaste fingrar och med de tappraste knytnävar.

 

TRAGEDIENS FÖDELSE

Kunskapen, jasägandet till realiteten, är för den starke en likadan nödvändighet, som fegheten och flykten för realiteten — “idealet” — är för den svage, under svaghetens inspiration…

 

DE OTIDSENLIGA

Det är min klokhet att hava varit månget och mångenstädes för att kunna bliva till ett, — för att kunna komma till ett.

 

AVGUDASKYMNING

Jag först har måttstocken för “sanningar” i handen, jag först kan avgöra. Som in inom mig ett andra medvetande vuxit upp, som om inom mig “viljan” tänt sig ett ljus över den sneda bana, på vilken hon hittills lupit utför… Den sneda bana — man kallade den vägen till “sanningen”… Det är slut med all “dunkel trängtan”, just den goda människan var minst medveten om den rätta vägen…

 

FALLET WAGNER

Denna brist på parti mellan motsättningar! Denna stomakiska neutralitet och “osjälviskhet!” Detta den tyska gommens rättvisa sinne, som ger lika rättigheter åt allt, — som finner allting välsmakande… Utan varje tvivel, tyskarna äro idealister…

Och ständigt av samma skäl, av den innerligaste feghet inför realiteten, vilken jämväl är fegheten inför sanningen, av deras hos dem till instinkt vordna osannfärdighet, av “idealism”…

Utan tvivel, tyskarna äro idealister. — Tyskarna ha tvenne gånger, då just med oerhörd tapperhet och självövervinnelse ett rättskaffens, ett otvetydigt, ett fullständigt vetenskapligt tänkesätt blivit verklighet, förstått att finna smygvägar till det gamla “idealet”, försoningar mellan sanning och “ideal”, i grunden formler för rättigheten att avböja vetenskapen, för rättigheten att ljuga.

 

VARFÖR JAG ÄR ETT ÖDE

Zarathustra är sannfärdigare än annars någon tänkare. Hans lära och denna allena har sannfärdigheten till översta dygd — det betyder motsatsen till fegheten hos “idealisten”, vilken flyr inför realiteten;

(hela stycke fyra)

I själva verket är det tvenne förnekelser som mitt ord immoralist innebär. Jag förnekar dels en människotyp, vilken hittills gällt såsom den högsta, de goda, de välvilliga, välgörande; jag förnekar dels ett slags moral vilken såsom moral i sig kommit till bruk och herravälde, — dekadensmoralen, handgripligare talat, den kristna moralen. Det torde vara tillåtet att betrakta den andra motsägelsen såsom den mera vägande, alldenstund godhetens och välviljans överskattning redan framstår för mig, i stort räknat, såsom följd av dekadensen, såsom svaghetssymtom, såsom oförenlig med ett uppstigande och jasägande liv: i jasägandet är förnekelse och förintelse villkor. — Jag stannar att börja med inför den goda människans psykologi. I syfte att uppskatta vad en människotyp är värd, måste man beräkna det pris, som dess vidmakthållande kostar, — måste man känna dess existensvillkor. De godas existensvillkor är lögnen —: annorlunda uttryckt, att till varje pris icke vilja se, hurudan realiteten i grunden är beskaffad, nämligen icke av sådant slag som när som helst framtvingar välvilliga instinkter, ännu mindre av sådant slag som när som helst låter nöja sig med kortsynta godmodiga händers ingripande. Att överhuvud betrakta varje slags nödtillstånd såsom invändning, såsom någonting som måste avskaffas, är ett niaiserie par excellence, i stort sett en sannskyldig olycka till sina följder, en skickelse av dumhet, — nästan lika dumt, som viljan vore att avskaffa det dåliga vädret — möjligen av medlidande med det fattiga folket… I det helas stora ekonomi äro realitetens fruktansvärda företeelser (i affekterna, i begären, i viljan till makt) i oberäknelig grad nödvändigare än formen för den lilla lyckan, den så kallade “godheten”; man måste snarare vara överseende för att överhuvud unna den senare någon plats, alldenstund den är betingad av instinktförljugenhet. Jag torde få en stor anledning att bevisa de övermåttan skrämmande följderna av optimismen, detta foster av homines optimi, för hela historien. Zarathustra, den förste som insåg att optimisten är likaså dekadent som pessimisten och kanske skadligare, säger: “Goda människor tala aldrig sanning. Falska kuster och säkerheter lärde eder de goda; i de godas lögner vorden I födda och gömda. Allt är ända in i grunden förljuget och förvrängt genom de goda.” Världen är lyckligtvis icke timrad på sådana instinkter, att allenast det godmodiga hjorddjuret däri skulle finna sin trånga lycka; kravet, att allting månde bliva “god människa”, hjorddjur, blåögt, välvilligt, “skön själ” — eller, som herr Herbert Spencer det önskar, altruistiskt, vore att beröva tillvaron dess stora karaktär, vore att kastrera mänskligheten och pressa ned den till ett erbarmligt kineseri. — Och detta har man försökt!… Just detta kallade man moral… I denna mening kallar Zarathustra de goda än “de sista människorna”, än “början till slutet”; framför allt förnimmer han dem som det skadligaste slags människa, alldenstund de genomdriva sin existens lika väl på sanningens bekostnad som på framtidens bekostnad.

“— De goda — de kunna icke skapa, de äro städse början till slutet — de korsfästa den, som ristar nya värden på nya tavlor, de offra framtiden åt sig, de korsfästa all människoframtid!

— De goda — de voro städse början till slutet…

— Och vilken skada världsförtalarna än må anstifta, de godas skada är den skadligaste skadan.”

När en dekadensart av människa stigit upp till rangen av högsta art, så kunde sådant endast äga rum på bekostnad av dess motsatta art, av den starka och livsvissa arten människa. När hjorddjuret strålar i glansen av den renaste dygd, så måste undantagsmänniskan värderas ned till den onda. När förljugenheten till varje pris tager ordet “sanning” i anspråk för sin optik, så måste den verkligt sannfärdige vara att återfinna under de värsta namn.

Zarathustra lämnar härutinnan intet tvivel övrigt: han säger, att det just varit kännedomen om de goda, de “bästa”, som ingivit honom fasa för människan i allmänhet; ur denna vedervilja hade hans vingar vuxit för att “sväva bort i fjärran framtider”, — han döljer ingalunda, att hans människotyp, en relativt övermänsklig typ, är övermänsklig just i förhållande till de goda, att de goda och rättvisa torde kalla hans övermänniska djävul…

“I högsta människor, dem mitt öga mött, detta är mitt tvivel på eder och mitt hemliga skratt: jag gissar, I torden kalla min övermänniska — djävul!

Så främmande med edra själar ären I för det stora, att övermänniskan vore eder fruktansvärd i sin godhet”…

Vid detta ställe och annars ingenstädes bör man söka att uppfatta vad Zarathustra vill: detta slags människa, som han koncipierar, koncipierar realiteten, sådan den är: hon är stark nog därtill —, den är icke vorden främmande, undanryckt för henne, den är hon själv, den har även därjämte allt dess fruktansvärda och sällsamma i sig, därmed först kan människan äga storhet…

Vämjelsen för människan är min fara…

Att härutinnan icke tidigare hava öppnat ögonen betraktar jag som den värsta smuts, mänskligheten har på sitt samvete, som till instinkt vordet självbedrägeri, som principiell vilja att icke se det som sker, varje orsaklighet, varje verklighet, som falskmynteri in psychologicis ända till förbrytelse. Blindheten inför kristendomen är förbrytelsen par excellence — förbrytelsen mot livet…

Den kristna moralen — den mest elakartade formen för viljan till lögn, mänsklighetens egentliga Circe: Det, som fördärvat den. Det är icke villfarelsen såsom villfarelse, som vid denna anblick förfärar mig, icke den årtusenden långa bristen på “god vilja”, på tukt, på skick, på tapperhet i det andliga, som förråder sig i dess seger: — det är bristen på natur, det är det fullständigt rysansvärda sakförhållandet, att onaturen själv såsom moral undfick de högsta ärebetygelser och vart hängande över mänskligheten såsom lag, såsom kategorisk imperativ!… Hur kan man förgripa sig i sådan grad, icke såsom enskild, icke såsom folk, utan såsom mänsklighet!… Att man lärde förakt för livets allra främsta instinkter; att man uppdiktade en “själ”, en “ande” för att omintetgöra kroppen; att man i livets förutsättning, i könsligheten, lärde att förnimma någonting orent; att man i den djupaste nödvändighet till utveckling, i den stränga själviskheten (— ordet redan verkar förtal! —) söker den onda principen; att man omvänt i det typiska kännemärket på nedgång och instinktmotsägelse, i det “osjälviska”, i förlusten på jämvikt, i att åstadkomma “opersonlighet” och “kärlek till nästan” (— lystnad till nästan!) ser det högre värdet, vad säger jag! värdet i sig!…

Här kunde den möjligheten stå öppen, att icke mänskligheten vore stadd i urartning, utan allenast den parasitiska arten människa, prästen, vilken med moralen ljugit sig upp till dess värdebestämmare, — vilken i den kristna moralen upptäckte sitt medel till makt… Och i själva verket, detta är min insikt: mänsklighetens lärare och ledare, samt och synnerligen teologer, voro samt och synnerligen även dekadenter: därav omvärderingen av alla värden i det livsfientliga, därav moralen…

Allt som hittills kallades “sanning” avslöjades som den skadligaste, lömskaste, mest underjordiska form för lögnen; den heliga förevändningen att “förbättra” mänskligheten framstår som listen att suga ut själva livet, att göra det blodfattigt. Moral som vampyrism…

Begreppet “Gud” uppfunnet såsom motsatsbegrepp till livet, — i detsamma allt skadligt, förgiftande, förtalande, hela dödsfiendskapen emot livet sammanfört till en förfärande enhet! Begreppet “hinsides”, “verklig värld” uppfunnet för att göra den enda värld som finnes värdelös, — för att icke behålla kvar något mål, något förnuft, någon uppgift för vår jordrealitet! Begreppet “själ”, “ande”, slutligen till och med “odödlig själ” uppfunnet för att förakta kroppen, för att göra den sjuk — “helig“ —, för att ingjuta ett förfärande lättsinne i alla de omständigheter som förtjäna allvar i livet, frågorna om föda, bostad, andlig diet, sjukvård, renlighet, väder! I stället för hälsa och sundhet “själens frälsning” — det vill säga en folie circulaire mellan botkramp och frälsningshysteri! Begreppet “synd” uppfunnet jämte det tillhöriga tortyrinstrumentet, begreppet “fri vilja”, för att förvirra instinkterna, för att göra misstroendet mot instinkterna till ens andra natur! I begreppet det “osjälviska”, det “sig-självt-förnekande” göres det egentliga dekadenskännemärket, att lockas av det skadliga, att ej längre kunna finna sin fördel, självförstörelsen, till värdetecken överhuvud, till “plikt”, till “helighet”, till “gudomlighet” hos människan! Slutligen — det är det förfärligaste — i begreppet god människa tages parti för allt svagt, sjukt, misslyckat, av-sig-självt-lidande, för allt sådant, som skall gå under —, selektionens lag korsas, ett ideal åstadkommes ur motsatsen till den stolta och vällyckade, — till den jasägande, till den framtidsvissa, framtidsutfästande människan — denna kallas numer den onda…

Depression är ett individuellt lidande som samhället orsakar


Depression är ett individuellt lidande orsakat av ett sjukt samhälle. Så framställs det så klart inte i den propaganda som media och så kallade experter tillhandahåller för att lägga all skuld på individen.
Skulle det självklara sambandet mellan depression och det sjuka samhället bli en offentlig sanning skulle kraven ställas på att samhället skulle förändras till det bättre. Det vill inte våra makthavare. Det skulle kosta dem för mycket. Av den anledningen för media och så kallade experter fram den “sanning” som deras uppdragsgivare (politiska och ekonomiska makthavare) vill ska råda i allmänhetens medvetande.
Allt ska vara som det är samtidigt som media, så kallade experter och politiker pratar om den ökande psykiska ohälsan och påstår sig vara oroade av detta. Samtidigt har den ökande psykiska ohälsan möjliggjort det geschäft som arbetet “mot” självmord blivit, där föreningar får statliga bidrag för att arbeta “mot” självmord men däremot inte intresserar sig ett uns för bättre psykisk hälsa. D.v.s. arbetet “mot” självmord pågår i Sverige enligt principen att: döden är dålig, livslångt lidande är att föredra. Detta arbete bedrivs alltså med total avsaknad av empati. Det är snarare ökat lidande som eftersträvas. Och de som startat dessa bidragsfinansierade “hjälporganisationer” ger säkert sig själva en rejält tilltagen lön för sin omänskliga insats.

Nedan publicerar jag ett mejl jag skickade till Sveriges Radio efter ett program om unga och psykiska ohälsa. Programmet uppfyllde med råge det hyckleri jag beskrivit ovan. Det gav mig anledning att skriva och klaga samt en stark vilja att med fakta korrigera den lögnaktiga verklighetsbild som framställdes i programmet. Något svar från programledaren eller påstådda suicidexperten har jag inte fått.
Men först publicerar jag en text som jag upptäckte häromdan, skriven av min idol Mark Ficher. Mark Ficher föddes två år efter mig 1968 och tog sitt liv 2017.
Först en kort sammanfattning om Mark Fichers syn på depression och dess orsak ur boken Egress: On Mourning, Melancholy & Mark Fisher, av Matt Colquhoun.

Mark själv ansåg att “former av depression förstås bäst – och bekämpas bäst – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och ’psykologiska’”.
[…]
Mot bakgrund av detta skrev Mark att depression “är skuggsidan av entreprenörskulturen” – den är i sig själv ett symptom på ”vad som händer när magisk frivillighet möter begränsade möjligheter”. Han citerar psykologen Oliver James och belyser hur vi i det entreprenöriella fantasisamhället lär oss att “endast de välbärgade är vinnare och att alla som är villiga att arbeta tillräckligt hårt kan nå toppen, oavsett familjär, etnisk eller social bakgrund – om du inte lyckas finns det bara en person att skylla på”. Marks tal om samhällsprivilegier, vare sig det gällde psykisk hälsa eller socioekonomisk existens mer allmänt, tjänade ofta till att belysa den deprimerande verkligheten av konkurrensutsatt arbete som vi alla finner oss begränsade av under ett kapitalistiskt system.
På andra ställen skrev han om hur vår kollektiva depression “är resultatet av den härskande klassens projekt för återanpassning”. Den illusoriska meritokrati som våra härskande klasser bekänner sig till är inget annat än en trojansk häst för att genomdriva sina egna ideal, beteenden och normer. Som ett resultat av detta accepterar vi i våra politiska liv, vilket är det mest uttalade, “idén att vi inte är den typ av människor som kan agera”. Mark skrev att detta “inte är ett misslyckande av viljan, lika lite som en enskild deprimerad person kan ’ta sig ur det’ genom att ’dra upp strumporna’”. Korten är inte staplade till vår fördel. Vi kanske kan fråga oss själva, i stället för att fortsätta att spela med det vi får, om det kanske är bättre för oss att spela ett helt annat spel.


Mark Fisher – Bra för ingenting
Publicerad i The Occupied Times, 19 mars 2014

Jag har lidit av depression med jämna mellanrum sedan jag var tonåring. Vissa av dessa episoder har varit mycket försvagande – och resulterat i självskadebeteende, abstinens (där jag tillbringade månader i sträck i mitt eget rum och bara gick ut för att logga in eller köpa de minimala mängder mat jag konsumerade) och tid på psykiatriska avdelningar. Jag skulle inte säga att jag har återhämtat mig från sjukdomen, men jag är glad att kunna säga att både förekomsten och allvarlighetsgraden av depressiva episoder har minskat kraftigt under de senaste åren. Delvis är det en följd av förändringar i min livssituation, men det har också att göra med att jag har fått en annan förståelse för min depression och vad som orsakade den. Jag berättar om mina egna erfarenheter av psykiskt lidande, inte för att jag tycker att det är något speciellt eller unikt med dem, utan för att stödja påståendet att många former av depression bäst förstås – och bäst bekämpas – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och “psykologiska”.

Att skriva om sin egen depression är svårt. Depression består delvis av en hånfull “inre” röst som anklagar dig för självupptagenhet – du är inte deprimerad, du tycker bara synd om dig själv, ta dig samman – och denna röst riskerar att utlösas om man går ut offentligt med sitt tillstånd. Naturligtvis är denna röst inte alls en “inre” röst – den är det internaliserade uttrycket för faktiska sociala krafter, varav vissa har ett egenintresse av att förneka alla kopplingar mellan depression och politik.

Min depression var alltid kopplad till övertygelsen att jag bokstavligen inte var bra för någonting. Jag tillbringade större delen av mitt liv fram till trettioårsåldern med att tro att jag aldrig skulle få något arbete. I tjugoårsåldern pendlade jag mellan forskarstudier, perioder av arbetslöshet och tillfälliga jobb. I var och en av dessa roller kände jag att jag inte riktigt hörde hemma – i forskarutbildningen, eftersom jag var en dilettant som på något sätt hade fuskat sig igenom, inte en riktig akademiker; i arbetslösheten, eftersom jag inte var riktigt arbetslös, som de som ärligt sökte arbete, utan en smitare; och i tillfälliga jobb, eftersom jag kände att jag var inkompetent, och i vilket fall som helst hörde jag inte riktigt hemma i dessa kontors- eller fabriksjobb, inte för att jag var “för bra” för dem, utan – mycket tvärtom – för att jag var överutbildad och värdelös och tog jobbet från någon som behövde och förtjänade det mer än jag gjorde. Även när jag låg på en psykiatrisk avdelning kände jag att jag inte var deprimerad på riktigt – jag simulerade bara tillståndet för att slippa arbeta, eller enligt depressionens infernaliskt paradoxala logik, simulerade jag den för att dölja det faktum att jag inte kunde arbeta och att det inte fanns någon som helst plats för mig i samhället.

När jag till slut fick ett jobb som föreläsare på en högskola var jag upprymd ett tag – men denna upprymdhet visade att jag inte hade skakat av mig de känslor av värdelöshet som snart skulle leda till ytterligare perioder av depression. Jag saknade det lugna självförtroende som en person som är född till rollen har. På en inte särskilt djup nivå trodde jag uppenbarligen fortfarande inte att jag var den typ av person som kunde klara av ett jobb som lärare. Men var kom denna övertygelse ifrån? Psykoanalysen och de terapiformer som influerats av den söker som bekant rötterna till psykisk ohälsa i familjebakgrunden, medan kognitiv beteendeterapi är mindre intresserad av att lokalisera källan till negativa övertygelser än av att helt enkelt ersätta dem med en uppsättning positiva berättelser. Det är inte så att dessa modeller är helt felaktiga, det är bara det att de missar – och måste missa – den mest sannolika orsaken till sådana känslor av underlägsenhet: social makt. Den form av social makt som hade störst effekt på mig var klassmakt, även om kön, ras och andra former av förtryck naturligtvis fungerar genom att producera samma känsla av ontologisk underlägsenhet, som bäst uttrycks i exakt den tanke jag formulerade ovan: att man inte är den typ av person som kan uppfylla roller som är öronmärkta för den dominerande gruppen.

På uppmaning av en av läsarna av min bok Capitalist Realism började jag undersöka David Smails arbete. Smail – som är terapeut, men som gör frågan om makt till en central del av sin praktik – bekräftade de hypoteser om depression som jag hade snubblat fram till. I sin avgörande bok The Origins of Unhappiness beskriver Smail hur klassens märken är utformade för att vara outplånliga. För dem som från födseln lärt sig att betrakta sig själva som mindre värda, kommer förvärvandet av kvalifikationer eller rikedom sällan att vara tillräckligt för att radera – varken i deras egna sinnen eller i andras sinnen – den ursprungliga känslan av värdelöshet som präglar dem så tidigt i livet. Den som lämnar den sociala sfär som han eller hon “borde” tillhöra riskerar alltid att drabbas av svindel, panik och skräckkänslor: “…isolerad, avskuren, omgiven av fientlig rymd, är du plötsligt utan förbindelser, utan stabilitet, utan något som håller dig upprätt eller på plats; en svindlande, illamående overklighet tar besittning av dig; du hotas av en fullständig förlust av identitet, en känsla av fullständigt bedrägeri; du har ingen rätt att vara här, nu, bebo denna kropp, klädd på detta sätt; du är ett ingenting, och 'ingenting' är bokstavligen vad du känner att du är på väg att bli.”

Sedan en tid tillbaka har en av den härskande klassens mest framgångsrika taktiker varit ansvarstagande. Varje enskild medlem av den underordnade klassen uppmuntras att känna att deras fattigdom, brist på möjligheter eller arbetslöshet är deras fel och bara deras fel. Individer kommer att skylla på sig själva snarare än på sociala strukturer, som de i vilket fall som helst har förletts att tro inte existerar (de är bara ursäkter, som de svaga åberopar). Det som Smail kallar “magisk voluntarism” – tron att det ligger i varje individs makt att göra sig själv till vad han eller hon vill vara – är den dominerande ideologin och inofficiella religionen i dagens kapitalistiska samhälle, som drivs på av “experter” från dokusåpor och affärsgurus lika mycket som av politiker. Magisk voluntarism är både en effekt av och en orsak till den för närvarande historiskt låga nivån av klassmedvetande. Det är baksidan av depression – vars underliggande övertygelse är att vi alla är ensamt ansvariga för vårt eget elände och därför förtjänar det. De långtidsarbetslösa i Förenade kungariket utsätts nu för en särskilt ond dubbelbindning: en befolkning som hela sitt liv har fått höra att den inte duger till någonting får samtidigt höra att den kan göra vad den vill.

Vi måste förstå den brittiska befolkningens fatalistiska underkastelse inför åtstramningarna som en följd av en medvetet framkallad depression. Denna depression manifesteras i acceptansen av att saker och ting kommer att bli värre (för alla utom en liten elit), att vi har tur som överhuvudtaget har ett jobb (så vi bör inte förvänta oss att lönerna ska hålla jämna steg med inflationen), att vi inte har råd med det kollektiva tillhandahållandet av välfärdsstaten. Kollektiv depression är resultatet av den härskande klassens projekt att åter underordna sig. Sedan en tid tillbaka har vi i allt högre grad accepterat tanken att vi inte är den typ av människor som kan agera. Det handlar inte om bristande vilja, lika lite som en enskild deprimerad person kan “ta sig ur det” genom att “dra upp strumporna”. Att återuppbygga klassmedvetandet är verkligen en formidabel uppgift, en uppgift som inte kan uppnås genom att ta till färdiga lösningar – men trots vad vår kollektiva depression säger oss, så kan det göras. Att uppfinna nya former av politiskt engagemang, återuppliva institutioner som har blivit dekadenta, omvandla privatiserat missnöje till politiserad ilska: allt detta kan hända, och när det händer, vem vet då vad som är möjligt?


Nedan: Mitt mejl till programledare Ulrika Hjalmarson Neideman, med kopia till psykiatern och påstådda suicidexperten Ullakarin Nyberg, angående Sveriges Radios program Unga och självmord, i programserien Kropp & Själ. Programmet sändes 17 november 2020.


Ang: Unga och självmord
Skickat: 2021-07-24 20:55

Hej.

Jag är fortfarande innerligt förbannad över ert program Unga och självmord med Ullakarin Nyberg, från november förra året. Jag var så laddad och hade sett fram emot lite samhällskritik. Men inte en stavelse om konkurrenssamhället, som orsak till psykisk ohälsa. All skuld och allt ansvar lades på individen.

Just nu läser jag Mats Alvessons bok Extra allt och där hittar jag mycket intressant forskning om lycka relaterad till konsumtionssamhället. Här kommer några citat ur boken.

I rika men särskilt jämlika samhällen indikerar folk en något högre tillfredsställelsenivå än i fattiga samhällen. Höga skatter bidrar således, paradoxalt nog, till generell nöjdhet. Kanske är otillfredsställelsen av att ligga markant under genomsnittet större än tillfredsställelsen av att ligga klart över.

Ett starkt intresse för materiella ting innebär att man ”i grund och botten slösar bort sin tid ifråga om psykiskt välbefinnande eftersom man koncentrerar sig på sådant som är irrelevant för behovstillfredsställelse och engagerar sig mindre i sådant som är psykologiskt viktigt” (Kasser, 2002, s. 48). Man kan instämma i Erich Fromms (1976) bedömning att 1900-talet skulle kunna ses som ett gigantiskt experiment som besvarar frågan om ökad materiell välfärd/konsumtion som syftar till njutning är nyckeln till mänsklig lycka – och att svaret på frågan är nej.

Något torrare uttryckt: individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra (Kasser, 2002).

Csikszentmihalyi (1999) framhåller särskilt den inre tillfredsställelse som följer av en kreativ och engagerande aktivitet som till stor del utförs på grund av dess egenvärde. Således är det bättre att göra något roligt, stimulerande och meningsfullt än vad som ger extra klirr i kassan. Men det är inte så lätt då det finns så många, enligt arbetstagarna själva, bullshit jobs.
Det vore förstås dumt att inte erkänna tillväxtens och den ökande konsumtionens goda sidor – många möjligheter öppnas ju upp. Dock är det kanske snarare så att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökningar av missbruk, självmord, kriminalitet, psykisk ohälsa med mera. Ökad konsumtion kan leda till en försämring av tillvaron (Csikszentmihalyi, 1999).

Annan forskning visade att folks föreställningar om vilken inkomstnivå som fordrades för att de skulle vara lyckliga låg cirka dubbelt så högt som deras nuvarande: Folk som tjänade mindre än 30 000 dollar menade att det krävdes 50 000 dollar för att realisera deras drömmar medan de med en inkomst på över 100 000 dollar trodde att det fordrades 250 000 dollar. Så fort en lägre nivå nåtts förskjuts önskenivån uppåt (studier refererade i Csikszentmihalyi, 1999). Viktiga förklaringar till denna konsistenta önskan om fördubbling är troligen tillvänjning och sociala jämförelser. Säkert gör också de massiva satsningarna på att få folk att önska mer som uttrycks i reklam och annan konsumtionspropaganda att förväntansnivån skruvas upp. Får man inte mer blir man missnöjd. Man måste alltså betala mer och mer för att hålla frustrationen nere. En faktiskt ökad konsumtion kan gå hand i hand med upplevelsen av sänkt levnadsstandard (Wachtel, 1983).
Effekterna av all marknadsföring märks inte bara, eller i första hand, på att individer köper de ting som saluförs. Effekterna handlar lika mycket, eller mer, om att man skapar människor som konsumenter, gör dessa starkt orienterade mot och avhängiga en hög och till och med ständigt ökande konsumtionsnivå. Detta handlar mycket om att begär och drifter (id, för att tala freudianska) ständigt stimuleras och kräver tillfredsställelse.

Enorma ansträngningar görs för att öka tillväxt och konsumtion – men utan någon direkt nettoeffekt i form av ökad tillfredsställelse. Samtidigt är det svårt att avvika. Att ha klart lägre levnadsstandard än andra gör att man lätt framstår som misslyckad. Hela logiken blir att alla springer med i loppet. Det blir ungefär som en folkhop som försöker få bättre utsikt. Någon reser sig upp på tå, andra måste följa efter för att inte bli ytterligare skymd. Det slutar med att alla står på tå – utan att någon tjänat på detta (Hirsch, 1976). Alla får ömma tår av ansträngningen. Och kanske förbannar alla andra för att man tvingas uthärda detta. Kanske borde man också förbanna sig själv. Behöver jag verkligen stå här och trängas?

Jag förstår mycket väl att för att inte riskera att sabba sin karriär eller på andra sätt utsätta sitt ego för risk så måste man vara ett lydigt får i PK-flocken. Tiger man om obekväma fakta så gynnar det karriären. Ullakarin blev ju “radiopsykolog” efter sin gravt undermåliga insats.

Så fungerar vårt förljugna samhälle vari Sverige Radio är en viktig del för att sprida och befästa en falsk verklighetsbild. Summan av samhällets alla lögner gnager på reflekterande individer trots att ni okritiska tanklösa karriärister förblir oberörda. Psykisk ohälsa kan orsakas och förstärkas av ackumulation av negativa bemötanden och händelser. De okänsliga kan medvetet eller omedvetet påverka de känsliga. För att minska den psykiska ohälsan kan inte normen vara den hårdhudade omedvetna eller okänsliga människan.

”Den känsligaste individen kan, trots att han inte är den mest representativa, ge det klaraste utslaget på en katastrof som påverkar andra på ett plan där de nätt och jämt är medvetna om denna påverkan.”
[Stephen Spender i efterordet till Malcolm Lowrys roman ’Under vulkanen’]

Hur människor bemöts i vardagen är viktigt att vara observant på för att inte skapa eller förstärka psykisk ohälsa. Ojämlika maktförhållanden i mänskliga interaktioner ger möjlighet för den starkare parten att medvetet eller omedvetet utsätta den svagare parten för maktlöshetskänslor, övergivenhetskänslor, känslor av att bli kränkt eller förringad, känslor av att vara misstrodd och opålitlig, känslor av att inte betyda något och vara underlägsen och känslor av vanmakt.
Den känslomässiga reaktionen av möten behöver inte visas under mötet men kan dyka upp så fort den utsatta personen lämnar mötet och blir ensam med sina tankar. Sådana känslor kan förfölja personen i dagar, månader och år med depression och självmordstankar som följd. Dessa känslor tenderar att öka och ackumuleras för varje negativ möte personen blir utsatt för.

”Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Vid kontakter med myndigheter och samhälleliga auktoriteter ligger ansvaret för att möten ska bli positiva och inte resultera i psykisk ohälsa på den makthavande parten. Ett möte med en myndighetsperson eller annan samhälleliga auktoriteter är inte jämlikt. Det vore oerhört naivt att tro det. Det är också förnedrande för den svagare parten om den starkare låtsas att det är två jämställda parter som möts. Ett sådant lätt genomskådligt hyckleri kan i sig skapa eller förstärka psykisk ohälsa.

”Visserligen kan ett samförstånd vara objektivt framtvingat eller inducerat, men vad som /uppenbart/ uppnås genom yttre inverkan, genom belöning, hot suggestion eller bedrägeri kan inte subjektivt räknas som samförstånd. […] Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är resultat av någon annans yttre påverkan på honom.”
[Ur: Kommunikativt handlande Av: Jürgen Habermas]

Sveriges Radio kränker sina allmänbildade och intelligenta lyssnare med er ensidiga propaganda. Många av era lyssnare kan och vet mer om människan, samhället, politiken och världen än vad ni vet. Det är synd att Sveriges Radio, och lika så Sveriges Television, är bemannade av fega okunniga karriärister, i stället för bildade intelligenta och modiga människor som vågar se och uppmärksamma samhället så som det är, i stället för att ge en förenklad och därmed falsk verklighetsbild och lägga allt ansvar på de maktlösa individerna.
Ni på Sveriges Radio bidrar i allra högsta grad till den psykiska ohälsan. Och vad är poängen med public service-medier när er sk journalistik har samma vinkel, samma sk experter och samma ämnesval m.m. som privata medier? Nä, lägg ner skiten, ni fyller ingen funktion.

Hälsningar
Magnus Berg
Paternostervägen 53
121 49 Johanneshov
070-385 87 67
P.S. Det är inte lätt att vara frisk i ett sjukt samhälle. D.S.


Litteratur för individualister

När jag läste Lasse Ekstrands Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap var jag helt tagen. Så gripande, så tankvärd, så bra. (Till saken hör att jag kom till Lasses bok efter att ha läst Jutta Ditfurths Ulrike Meinhof – en biografi.) De enda böcker som fått mig i denna stämning är Lukas Moodyssons Vad gör jag här och Stina Oscarsons Inte en berättelse.

Precis som Lasse blir jag imponerad av människor så vågar vara individualister — se verkligheten med egna ögon, dra egna välgrundade slutsatser och våga stå upp för dessa. Mod behöver man kanske inte ha för detta. Det kan räcka med en ilska som man låter ta överhanden över självbevarelsedriften. Att man helt enkelt inte står ut med hyckleriet och dubbelmoralen i det samhälle man lever i. Och att vill göra vad man kan för att ändra på detta.
Det är dessa människor som får problem. Problem vare sig de lever i en diktatur eller en så kallad demokrati. Det kan vara personliga problem – psyket mår inte bra av den kognitiva dissonans som omgivningens hyckleri och dubbelmoral leder till. Och agerar man på något sätt för förändring i samhället så får man andra typer av problem -praktiska problem som sparken från jobbet, deplattformering, utfrysning m.m. m.m. Dock minskar den kognitiva dissonansen…

Motsatsen till dessa individualister är de välanpassade. De som kallar sig journalister och de som lever sina dagar med huvudet över smartphonen. De har inga konträra tankar. De tycker precis som de ska, om de överhuvudtaget tänker någonting. De passar lika bra i en diktatur som i en demokrati, eftersom de aldrig skulle uttrycka en icke önskvärd tanke.
Tänk på journalister i länder där journalister mördas för att de gör arbeten som betyder något. Jämför dessa modiga självuppoffrande journalister med de svenska. Att de svenska journalisterna skulle våga göra något som utsätter dem för livsfara finns inte i deras sinnevärld. De har inga ideal och ingen moral som jagar dem till att uträtta stordåd för det allmännas bästa. De vågar inte se verkligheten så som den är utan enbart så som makthavarna vill att de ska se den. Deras stora rädsla handlar inte om att mista livet utan om att få kritik i sociala medier.

De böcker jag nämner har alla utom Stina Oscarsons utgått ur bokhandels sortiment, men kan troligen hittas på Antikvariat.net, Boktorget.se eller (i sista hand ;-)) Bokbörsen.

Oläslig men viktig bok – Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget

För fem dagar sedan utkom boken Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget av Andi Olluri. Nedan är min recension:


Oläslig men viktig bok

Den här boken borde alla läsa för att få veta det som “våra“ “fria“ medier inte berättar om Ukraina och Ukrainakriget. Här ges de förklaringar som undanhålles oss och som skulle ge nödvändiga förklaringar till krigets uppkomst. Dessa undanhållna förklaringar lägger inte skulden på Ryssland utan på västvärlden med USA i spetsen. De förklarar också att kriget är ett så kallat proxykrig (krig genom ombud) mellan USA/NATO och Ryssland, med det Ukrainska folket som kanonmat och offer. Ett offer “våra“ “fria“ medier tycker det Ukrainska befolkningen ska göra för vår (västvärldens) skull. Därför tiger “våra“ “fria“ medier som graven om dessa obekväma fakta. Bland annat fakta om USAs långvariga inblandning i Ukrainas politik och styre inklusive inblandning i den så kallade orangea revolutionen 2014.

Tyvärr är boken snudd på oläslig. Den är uppenbarligen inte korrekturläst. Jag hittar ett fåtal stavfel men det allvarliga är konstiga meningsuppbyggnader med massor av bisatser och märkliga ordföljder. Det märkligaste är alla i framför alla årtal. I engelska skriver man “in XXXX“ men så gör vi ju inte i svenskan. Därför är det frustrerande att se denna anglicism konsekvent införd i en svenskspråklig bok.

Har nu läst 10 procent av boken och tröttnat på att själv tvingas omformulera meningarna för att göra dem begripliga. Det är ju inte läsarens uppgift att formulera meningarna till begriplig svenska, det arbetet ligger helt på författaren. Här har författaren misslyckats fullständigt. Ett sådant slarv och tydlig nonchalans gentemot läsarna är oacceptabelt. Därför har jag nu avslutat läsningen i förtid. Tyvärr.

Som betyg ger jag 1. 5 för innehåll, -5 för framförande.