Litteratur

Depression är ett individuellt lidande orsakat av ett sjukt samhälle. Så framställs det så klart inte i den propaganda som media och så kallade experter tillhandahåller för att lägga all skuld på individen.
Skulle det självklara sambandet mellan depression och det sjuka samhället bli en offentlig sanning skulle kraven ställas på att samhället skulle förändras till det bättre. Det vill inte våra makthavare. Det skulle kosta dem för mycket. Av den anledningen för media och så kallade experter fram den “sanning” som deras uppdragsgivare (politiska och ekonomiska makthavare) vill ska råda i allmänhetens medvetande.
Allt ska vara som det är samtidigt som media, så kallade experter och politiker pratar om den ökande psykiska ohälsan och påstår sig vara oroade av detta. Samtidigt har den ökande psykiska ohälsan möjliggjort det geschäft som arbetet “mot” självmord blivit, där föreningar får statliga bidrag för att arbeta “mot” självmord men däremot inte intresserar sig ett uns för bättre psykisk hälsa. D.v.s. arbetet “mot” självmord pågår i Sverige enligt principen att: döden är dålig, livslångt lidande är att föredra. Detta arbete bedrivs alltså med total avsaknad av empati. Det är snarare ökat lidande som eftersträvas. Och de som startat dessa bidragsfinansierade “hjälporganisationer” ger säkert sig själva en rejält tilltagen lön för sin omänskliga insats.

Nedan publicerar jag ett mejl jag skickade till Sveriges Radio efter ett program om unga och psykiska ohälsa. Programmet uppfyllde med råge det hyckleri jag beskrivit ovan. Det gav mig anledning att skriva och klaga samt en stark vilja att med fakta korrigera den lögnaktiga verklighetsbild som framställdes i programmet. Något svar från programledaren eller påstådda suicidexperten har jag inte fått.
Men först publicerar jag en text som jag upptäckte häromdan, skriven av min idol Mark Ficher. Mark Ficher föddes två år efter mig 1968 och tog sitt liv 2017.
Först en kort sammanfattning om Mark Fichers syn på depression och dess orsak ur boken Egress: On Mourning, Melancholy & Mark Fisher, av Matt Colquhoun.

Mark själv ansåg att “former av depression förstås bäst – och bekämpas bäst – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och ’psykologiska’”.
[…]
Mot bakgrund av detta skrev Mark att depression “är skuggsidan av entreprenörskulturen” – den är i sig själv ett symptom på ”vad som händer när magisk frivillighet möter begränsade möjligheter”. Han citerar psykologen Oliver James och belyser hur vi i det entreprenöriella fantasisamhället lär oss att “endast de välbärgade är vinnare och att alla som är villiga att arbeta tillräckligt hårt kan nå toppen, oavsett familjär, etnisk eller social bakgrund – om du inte lyckas finns det bara en person att skylla på”. Marks tal om samhällsprivilegier, vare sig det gällde psykisk hälsa eller socioekonomisk existens mer allmänt, tjänade ofta till att belysa den deprimerande verkligheten av konkurrensutsatt arbete som vi alla finner oss begränsade av under ett kapitalistiskt system.
På andra ställen skrev han om hur vår kollektiva depression “är resultatet av den härskande klassens projekt för återanpassning”. Den illusoriska meritokrati som våra härskande klasser bekänner sig till är inget annat än en trojansk häst för att genomdriva sina egna ideal, beteenden och normer. Som ett resultat av detta accepterar vi i våra politiska liv, vilket är det mest uttalade, “idén att vi inte är den typ av människor som kan agera”. Mark skrev att detta “inte är ett misslyckande av viljan, lika lite som en enskild deprimerad person kan ’ta sig ur det’ genom att ’dra upp strumporna’”. Korten är inte staplade till vår fördel. Vi kanske kan fråga oss själva, i stället för att fortsätta att spela med det vi får, om det kanske är bättre för oss att spela ett helt annat spel.

Mark Fisher – Bra för ingenting
Publicerad i The Occupied Times, 19 mars 2014

Jag har lidit av depression med jämna mellanrum sedan jag var tonåring. Vissa av dessa episoder har varit mycket försvagande – och resulterat i självskadebeteende, abstinens (där jag tillbringade månader i sträck i mitt eget rum och bara gick ut för att logga in eller köpa de minimala mängder mat jag konsumerade) och tid på psykiatriska avdelningar. Jag skulle inte säga att jag har återhämtat mig från sjukdomen, men jag är glad att kunna säga att både förekomsten och allvarlighetsgraden av depressiva episoder har minskat kraftigt under de senaste åren. Delvis är det en följd av förändringar i min livssituation, men det har också att göra med att jag har fått en annan förståelse för min depression och vad som orsakade den. Jag berättar om mina egna erfarenheter av psykiskt lidande, inte för att jag tycker att det är något speciellt eller unikt med dem, utan för att stödja påståendet att många former av depression bäst förstås – och bäst bekämpas – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och “psykologiska”.

Att skriva om sin egen depression är svårt. Depression består delvis av en hånfull “inre” röst som anklagar dig för självupptagenhet – du är inte deprimerad, du tycker bara synd om dig själv, ta dig samman – och denna röst riskerar att utlösas om man går ut offentligt med sitt tillstånd. Naturligtvis är denna röst inte alls en “inre” röst – den är det internaliserade uttrycket för faktiska sociala krafter, varav vissa har ett egenintresse av att förneka alla kopplingar mellan depression och politik.

Min depression var alltid kopplad till övertygelsen att jag bokstavligen inte var bra för någonting. Jag tillbringade större delen av mitt liv fram till trettioårsåldern med att tro att jag aldrig skulle få något arbete. I tjugoårsåldern pendlade jag mellan forskarstudier, perioder av arbetslöshet och tillfälliga jobb. I var och en av dessa roller kände jag att jag inte riktigt hörde hemma – i forskarutbildningen, eftersom jag var en dilettant som på något sätt hade fuskat sig igenom, inte en riktig akademiker; i arbetslösheten, eftersom jag inte var riktigt arbetslös, som de som ärligt sökte arbete, utan en smitare; och i tillfälliga jobb, eftersom jag kände att jag var inkompetent, och i vilket fall som helst hörde jag inte riktigt hemma i dessa kontors- eller fabriksjobb, inte för att jag var “för bra” för dem, utan – mycket tvärtom – för att jag var överutbildad och värdelös och tog jobbet från någon som behövde och förtjänade det mer än jag gjorde. Även när jag låg på en psykiatrisk avdelning kände jag att jag inte var deprimerad på riktigt – jag simulerade bara tillståndet för att slippa arbeta, eller enligt depressionens infernaliskt paradoxala logik, simulerade jag den för att dölja det faktum att jag inte kunde arbeta och att det inte fanns någon som helst plats för mig i samhället.

När jag till slut fick ett jobb som föreläsare på en högskola var jag upprymd ett tag – men denna upprymdhet visade att jag inte hade skakat av mig de känslor av värdelöshet som snart skulle leda till ytterligare perioder av depression. Jag saknade det lugna självförtroende som en person som är född till rollen har. På en inte särskilt djup nivå trodde jag uppenbarligen fortfarande inte att jag var den typ av person som kunde klara av ett jobb som lärare. Men var kom denna övertygelse ifrån? Psykoanalysen och de terapiformer som influerats av den söker som bekant rötterna till psykisk ohälsa i familjebakgrunden, medan kognitiv beteendeterapi är mindre intresserad av att lokalisera källan till negativa övertygelser än av att helt enkelt ersätta dem med en uppsättning positiva berättelser. Det är inte så att dessa modeller är helt felaktiga, det är bara det att de missar – och måste missa – den mest sannolika orsaken till sådana känslor av underlägsenhet: social makt. Den form av social makt som hade störst effekt på mig var klassmakt, även om kön, ras och andra former av förtryck naturligtvis fungerar genom att producera samma känsla av ontologisk underlägsenhet, som bäst uttrycks i exakt den tanke jag formulerade ovan: att man inte är den typ av person som kan uppfylla roller som är öronmärkta för den dominerande gruppen.

På uppmaning av en av läsarna av min bok Capitalist Realism började jag undersöka David Smails arbete. Smail – som är terapeut, men som gör frågan om makt till en central del av sin praktik – bekräftade de hypoteser om depression som jag hade snubblat fram till. I sin avgörande bok The Origins of Unhappiness beskriver Smail hur klassens märken är utformade för att vara outplånliga. För dem som från födseln lärt sig att betrakta sig själva som mindre värda, kommer förvärvandet av kvalifikationer eller rikedom sällan att vara tillräckligt för att radera – varken i deras egna sinnen eller i andras sinnen – den ursprungliga känslan av värdelöshet som präglar dem så tidigt i livet. Den som lämnar den sociala sfär som han eller hon “borde” tillhöra riskerar alltid att drabbas av svindel, panik och skräckkänslor: “…isolerad, avskuren, omgiven av fientlig rymd, är du plötsligt utan förbindelser, utan stabilitet, utan något som håller dig upprätt eller på plats; en svindlande, illamående overklighet tar besittning av dig; du hotas av en fullständig förlust av identitet, en känsla av fullständigt bedrägeri; du har ingen rätt att vara här, nu, bebo denna kropp, klädd på detta sätt; du är ett ingenting, och 'ingenting' är bokstavligen vad du känner att du är på väg att bli.”

Sedan en tid tillbaka har en av den härskande klassens mest framgångsrika taktiker varit ansvarstagande. Varje enskild medlem av den underordnade klassen uppmuntras att känna att deras fattigdom, brist på möjligheter eller arbetslöshet är deras fel och bara deras fel. Individer kommer att skylla på sig själva snarare än på sociala strukturer, som de i vilket fall som helst har förletts att tro inte existerar (de är bara ursäkter, som de svaga åberopar). Det som Smail kallar “magisk voluntarism” – tron att det ligger i varje individs makt att göra sig själv till vad han eller hon vill vara – är den dominerande ideologin och inofficiella religionen i dagens kapitalistiska samhälle, som drivs på av “experter” från dokusåpor och affärsgurus lika mycket som av politiker. Magisk voluntarism är både en effekt av och en orsak till den för närvarande historiskt låga nivån av klassmedvetande. Det är baksidan av depression – vars underliggande övertygelse är att vi alla är ensamt ansvariga för vårt eget elände och därför förtjänar det. De långtidsarbetslösa i Förenade kungariket utsätts nu för en särskilt ond dubbelbindning: en befolkning som hela sitt liv har fått höra att den inte duger till någonting får samtidigt höra att den kan göra vad den vill.

Vi måste förstå den brittiska befolkningens fatalistiska underkastelse inför åtstramningarna som en följd av en medvetet framkallad depression. Denna depression manifesteras i acceptansen av att saker och ting kommer att bli värre (för alla utom en liten elit), att vi har tur som överhuvudtaget har ett jobb (så vi bör inte förvänta oss att lönerna ska hålla jämna steg med inflationen), att vi inte har råd med det kollektiva tillhandahållandet av välfärdsstaten. Kollektiv depression är resultatet av den härskande klassens projekt att åter underordna sig. Sedan en tid tillbaka har vi i allt högre grad accepterat tanken att vi inte är den typ av människor som kan agera. Det handlar inte om bristande vilja, lika lite som en enskild deprimerad person kan “ta sig ur det” genom att “dra upp strumporna”. Att återuppbygga klassmedvetandet är verkligen en formidabel uppgift, en uppgift som inte kan uppnås genom att ta till färdiga lösningar – men trots vad vår kollektiva depression säger oss, så kan det göras. Att uppfinna nya former av politiskt engagemang, återuppliva institutioner som har blivit dekadenta, omvandla privatiserat missnöje till politiserad ilska: allt detta kan hända, och när det händer, vem vet då vad som är möjligt?

Nedan: Mitt mejl till programledare Ulrika Hjalmarson Neideman, med kopia till psykiatern och påstådda suicidexperten Ullakarin Nyberg, angående Sveriges Radios program Unga och självmord, i programserien Kropp & Själ. Programmet sändes 17 november 2020.

Ang: Unga och självmord
Skickat: 2021-07-24 20:55

Hej.

Jag är fortfarande innerligt förbannad över ert program Unga och självmord med Ullakarin Nyberg, från november förra året. Jag var så laddad och hade sett fram emot lite samhällskritik. Men inte en stavelse om konkurrenssamhället, som orsak till psykisk ohälsa. All skuld och allt ansvar lades på individen.

Just nu läser jag Mats Alvessons bok Extra allt och där hittar jag mycket intressant forskning om lycka relaterad till konsumtionssamhället. Här kommer några citat ur boken.

I rika men särskilt jämlika samhällen indikerar folk en något högre tillfredsställelsenivå än i fattiga samhällen. Höga skatter bidrar således, paradoxalt nog, till generell nöjdhet. Kanske är otillfredsställelsen av att ligga markant under genomsnittet större än tillfredsställelsen av att ligga klart över.
…

Ett starkt intresse för materiella ting innebär att man ”i grund och botten slösar bort sin tid ifråga om psykiskt välbefinnande eftersom man koncentrerar sig på sådant som är irrelevant för behovstillfredsställelse och engagerar sig mindre i sådant som är psykologiskt viktigt” (Kasser, 2002, s. 48). Man kan instämma i Erich Fromms (1976) bedömning att 1900-talet skulle kunna ses som ett gigantiskt experiment som besvarar frågan om ökad materiell välfärd/konsumtion som syftar till njutning är nyckeln till mänsklig lycka – och att svaret på frågan är nej.
…

Något torrare uttryckt: individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra (Kasser, 2002).
…

Csikszentmihalyi (1999) framhåller särskilt den inre tillfredsställelse som följer av en kreativ och engagerande aktivitet som till stor del utförs på grund av dess egenvärde. Således är det bättre att göra något roligt, stimulerande och meningsfullt än vad som ger extra klirr i kassan. Men det är inte så lätt då det finns så många, enligt arbetstagarna själva, bullshit jobs.
Det vore förstås dumt att inte erkänna tillväxtens och den ökande konsumtionens goda sidor – många möjligheter öppnas ju upp. Dock är det kanske snarare så att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökningar av missbruk, självmord, kriminalitet, psykisk ohälsa med mera. Ökad konsumtion kan leda till en försämring av tillvaron (Csikszentmihalyi, 1999).
…

Annan forskning visade att folks föreställningar om vilken inkomstnivå som fordrades för att de skulle vara lyckliga låg cirka dubbelt så högt som deras nuvarande: Folk som tjänade mindre än 30 000 dollar menade att det krävdes 50 000 dollar för att realisera deras drömmar medan de med en inkomst på över 100 000 dollar trodde att det fordrades 250 000 dollar. Så fort en lägre nivå nåtts förskjuts önskenivån uppåt (studier refererade i Csikszentmihalyi, 1999). Viktiga förklaringar till denna konsistenta önskan om fördubbling är troligen tillvänjning och sociala jämförelser. Säkert gör också de massiva satsningarna på att få folk att önska mer som uttrycks i reklam och annan konsumtionspropaganda att förväntansnivån skruvas upp. Får man inte mer blir man missnöjd. Man måste alltså betala mer och mer för att hålla frustrationen nere. En faktiskt ökad konsumtion kan gå hand i hand med upplevelsen av sänkt levnadsstandard (Wachtel, 1983).
Effekterna av all marknadsföring märks inte bara, eller i första hand, på att individer köper de ting som saluförs. Effekterna handlar lika mycket, eller mer, om att man skapar människor som konsumenter, gör dessa starkt orienterade mot och avhängiga en hög och till och med ständigt ökande konsumtionsnivå. Detta handlar mycket om att begär och drifter (id, för att tala freudianska) ständigt stimuleras och kräver tillfredsställelse.
…

Enorma ansträngningar görs för att öka tillväxt och konsumtion – men utan någon direkt nettoeffekt i form av ökad tillfredsställelse. Samtidigt är det svårt att avvika. Att ha klart lägre levnadsstandard än andra gör att man lätt framstår som misslyckad. Hela logiken blir att alla springer med i loppet. Det blir ungefär som en folkhop som försöker få bättre utsikt. Någon reser sig upp på tå, andra måste följa efter för att inte bli ytterligare skymd. Det slutar med att alla står på tå – utan att någon tjänat på detta (Hirsch, 1976). Alla får ömma tår av ansträngningen. Och kanske förbannar alla andra för att man tvingas uthärda detta. Kanske borde man också förbanna sig själv. Behöver jag verkligen stå här och trängas?

Jag förstår mycket väl att för att inte riskera att sabba sin karriär eller på andra sätt utsätta sitt ego för risk så måste man vara ett lydigt får i PK-flocken. Tiger man om obekväma fakta så gynnar det karriären. Ullakarin blev ju “radiopsykolog” efter sin gravt undermåliga insats.

Så fungerar vårt förljugna samhälle vari Sverige Radio är en viktig del för att sprida och befästa en falsk verklighetsbild. Summan av samhällets alla lögner gnager på reflekterande individer trots att ni okritiska tanklösa karriärister förblir oberörda. Psykisk ohälsa kan orsakas och förstärkas av ackumulation av negativa bemötanden och händelser. De okänsliga kan medvetet eller omedvetet påverka de känsliga. För att minska den psykiska ohälsan kan inte normen vara den hårdhudade omedvetna eller okänsliga människan.

”Den känsligaste individen kan, trots att han inte är den mest representativa, ge det klaraste utslaget på en katastrof som påverkar andra på ett plan där de nätt och jämt är medvetna om denna påverkan.”
[Stephen Spender i efterordet till Malcolm Lowrys roman ’Under vulkanen’]

Hur människor bemöts i vardagen är viktigt att vara observant på för att inte skapa eller förstärka psykisk ohälsa. Ojämlika maktförhållanden i mänskliga interaktioner ger möjlighet för den starkare parten att medvetet eller omedvetet utsätta den svagare parten för maktlöshetskänslor, övergivenhetskänslor, känslor av att bli kränkt eller förringad, känslor av att vara misstrodd och opålitlig, känslor av att inte betyda något och vara underlägsen och känslor av vanmakt.
Den känslomässiga reaktionen av möten behöver inte visas under mötet men kan dyka upp så fort den utsatta personen lämnar mötet och blir ensam med sina tankar. Sådana känslor kan förfölja personen i dagar, månader och år med depression och självmordstankar som följd. Dessa känslor tenderar att öka och ackumuleras för varje negativ möte personen blir utsatt för.

”Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Vid kontakter med myndigheter och samhälleliga auktoriteter ligger ansvaret för att möten ska bli positiva och inte resultera i psykisk ohälsa på den makthavande parten. Ett möte med en myndighetsperson eller annan samhälleliga auktoriteter är inte jämlikt. Det vore oerhört naivt att tro det. Det är också förnedrande för den svagare parten om den starkare låtsas att det är två jämställda parter som möts. Ett sådant lätt genomskådligt hyckleri kan i sig skapa eller förstärka psykisk ohälsa.

”Visserligen kan ett samförstånd vara objektivt framtvingat eller inducerat, men vad som /uppenbart/ uppnås genom yttre inverkan, genom belöning, hot suggestion eller bedrägeri kan inte subjektivt räknas som samförstånd. […] Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är resultat av någon annans yttre påverkan på honom.”
[Ur: Kommunikativt handlande Av: Jürgen Habermas]

Sveriges Radio kränker sina allmänbildade och intelligenta lyssnare med er ensidiga propaganda. Många av era lyssnare kan och vet mer om människan, samhället, politiken och världen än vad ni vet. Det är synd att Sveriges Radio, och lika så Sveriges Television, är bemannade av fega okunniga karriärister, i stället för bildade intelligenta och modiga människor som vågar se och uppmärksamma samhället så som det är, i stället för att ge en förenklad och därmed falsk verklighetsbild och lägga allt ansvar på de maktlösa individerna.
Ni på Sveriges Radio bidrar i allra högsta grad till den psykiska ohälsan. Och vad är poängen med public service-medier när er sk journalistik har samma vinkel, samma sk experter och samma ämnesval m.m. som privata medier? Nä, lägg ner skiten, ni fyller ingen funktion.

Hälsningar
Magnus Berg
Paternostervägen 53
121 49 Johanneshov
070-385 87 67
P.S. Det är inte lätt att vara frisk i ett sjukt samhälle. D.S.