Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

”Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.

CIA och 11 september

Jag har inte förrän för ett halvår sedan, då jag läste Jan-Olof Rönns mediekritiska nu slutsålda bok ’Utan Media kan du inte starta ett krig’, brytt mig det minsta om nine-eleven. Men av Jan-Olof Rönns bok blev jag lockad att läsa ’CIA och 11 september’ av Andreas von Bülow. Orsaken till detta är först och främst Andreas von Bülows person.
Så här presenteras Andreas von Bülow på Wikipedia, översatt från engelska:

Bülow, medlem av familjen Bülow, tjänstgjorde som statssekreterare i det tyska förbundsförsvarsministeriet (1976–1980) och minister för forskning och teknik (1980–1982), båda under förbundskansler Helmut Schmidts administration, och ansågs som en ”stigande stjärna” i tysk politik på den tiden. Han tjänstgjorde i 25 år som SPD-ledamot i det tyska parlamentet (1969–1994). I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet tjänstgjorde han i den parlamentariska utskottet för underrättelsetjänster (”Parlamentarischer Kontrollausschuss”). Denna kommitté övervakar tyska underrättelsetjänster och har tillgång till sekretessbelagd information. I början av nittiotalet fungerade Bülow också som SPD-ledamot i Schalck-Golodkowskis utredningskommitté, en uppgift som först ledde till att han utredde tjänstemannabrott i samband med österländska underrättelsetjänster, och senare även om vad han kallar ”kriminell verksamhet” utförd av västerländska underrättelsetjänster. Hans första stora publikation som handlar om detta område, In the Name of the State (tyska: Im Namen des Staates) är en mycket refererad och omfattande studie som främst fokuserar på CIA. Sedan han lämnade förbundsdagen har han till stor del lämnat SPD:s politiska omlopp.

Andreas von Bülow är alltså en i högsta grad kompetent konspirationsteoretiker och han befinner sig inte i något av extremistlägren till höger eller vänster. Han är en person vars CV, i mina ögon, gör honom i högsta grad trovärdig.

Jag har scannat in ett stycke om ’Säkerhetstjänsternas dolda verksamhet’ som kan vara väl värt att läsa för att förstå hur världen fungerar. För att förstå att demokrati och människoliv inte, inte ens det egna landets demokrati och människoliv, har något värde när stora ekonomiska vinster finns att hämta. Genom att t ex genomföra ett terrordåd, och anklaga andra för det (så kallad false flag operation), kan man få folkligt stöd för att invadera oljerika och strategiskt viktiga länder.

För den som vill läsa hela boken, vilket jag verkligen rekommenderar, finns gott om exemplar på t ex Bokbörsen.

Förklaring till myten (lögnen) om ökande antal naturkatastrofer

Idag gick jag förbi riksdagshuset. Till min enorma häpnad stod Greta Thunberg där, i regnet och endast två plusgrader, tillsammans med ett tiotal andra och demonstrerade. Sådant imponerar stort på mig. Det är verkligen beundransvärt av Greta att engagera sig så för den sak hon kämpar för.
I vanliga fall brukar organisationsledare vara karriärister. Då brukar de skicka ut sina underhuggare till att göra skitjobbet – i det här fallet stå i regnet och frysa – själva gör de bara smörjobben samt tar åt sig äran för de andras arbete. Men Greta är verkligen inte karriärist, det fattar jag nu efter hennes mångåriga fredagsdemonstration utanför riksdagshuset i ur och skur. Jag blir så imponerad.
Men sedan är det ju det här med klimatet, som Greta tror har kommit i olag. När jag nu läst större delen av Sven Börjessons bok En klimathistoria är jag, utifrån den gigantiska mängd forskning han tagit del av inom alla möjliga områden som brukar användas av mainstreammedia och FN för att lögnaktigt försöka bevisa att vårt klimat idag är extremt, helt övertygad om att klimatet alltid varierat. Genom årtusenden, århundraden och årtionden har klimatet skiftat.
Det klimatalarmisterna nu gör är att jämföra dagens klimat med klimatet 1960-1990 då vi hade ett kallare klimat och dåtidens forskare och media larmade om en ny istid. Skulle man i stället jämföra med 1930-1960 skulle det framkomma att dagens klimat är något svalare än då.
Det är ju så man medvetet ljuger med statistik: man väljer vilken period man jämför med på så sätt att den verklighetsbild man eftersträva att lura i någon framträder.
För att försöka råda bot på Greta Thunbergs klimatångest och villfarelser gick jag fram till henne idag, i regnet, och gav henne en lapp med texten:

ETT BOKTIPS
SVEN BÖRJESSON
EN KLIMATHISTORIA

Greta tog emot lappen och sade tack. Jag gick vidare…
 
Jag läser alltså vidare i Sven Börjessons bok En klimathistoria. Dagens läsning berättar bl a om naturkatastrofer. De påstås av bl a Sveriges Radio och FN:s generalsekreterare António Guterres, ha ökat, men har i verkligheten minskat. Nedan har jag plockat ut väsentliga delar av Sven Börjessons berättelse om hur detta hänger ihop.

Katastrofforskningsinstitutet CRED, The Centre for Research on the Epidemiology of Disasters, i Belgien är världsledande när det gäller statistik som rör naturkatastrofer
runt om i världen. Institutet samlar in uppgifter från exempelvis hjälporganisationer, media, försäkringsbolag, regeringar och olika FN-organ, och sammanställer the Emergency Events Database (EM-DAT). CRED startade sin verksamhet 1973 och 1988 lanserades databasen med stöd från FN och Belgiens regering.

Siffrorna i databasen visar på en mycket kraftig uppgång i antalet klimatrelaterade naturkatastrofer från 1974, då siffran var 64, till år 2000 då det enligt databasen inträffade 375 klimatrelaterade naturkatastrofer. År 2004 kom CRED med en utvärdering av databasens siffror: “THIRTY YEARS OF NATURAL DISASTERS 1974–2003: THE NUMBERS.” CRED skriver i rapporten att om man tittar på siffrorna kan man få uppfattningen att det sker fler naturkatastrofer idag (läs 2004) än tidigare, men att det är en felaktig slutsats. I själva verket visar siffrorna en förbättrad inrapportering och registrering av naturkatastrofer. CRED skriver vidare att under de senaste 30 åren, 1974–2003, har utvecklingen av media, telekommunikationer och internationellt samarbete haft avgörande betydelse för att rapporteringen till CRED har ökat. En annan bidragande orsak är att möjligheten att få ekonomisk hjälp har ökat. Internationella hjälpfonderna har fått större ekonomiska resurser och det har uppmuntrat inrapportering även av mindre naturkatastrofer där hjälpen tidigare kom enbart från lokala organisationer och myndigheter.

Det stora hoppet uppåt i inrapporterade naturkatastrofer orsakade av torka, stormar eller översvämningar, skedde mellan 1998 och 2000. Det berodde på att ”specialized agencies”, CRED:s benämning på regeringsorgan och FN-organ som UN Food Program och FAO, började rapportera in uppåt 10 gånger fler naturkatastrofer årligen jämfört med vad de tidigare rapporterat till CRED. Det är med andra ord från år 2000 som vi har jämförbar statistik.
Antalet inrapporterade klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer minskade från år 2000 fram till 2019. Från ungefär 350 katastrofer årligen under 2000-talets första år till drygt 300 under perioden 2010–2019. Siffran för 2018 var 286 och det är den lägsta under den tid vi har jämförbar statistik.
Även när det gäller antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer var siffran för 2018 rekordlåg. Jag har nämnt siffran tidigare, 5 000 personer.

Den allmänna bilden är att klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer ökar. Det beror bland annat på flera tunga rapporter som har hävdat att så är fallet. Meteorologiska världsorganisationen, presenterade 2014 en rapport i vilken man hävdade att under 2000-talets första årtionde drabbades jorden av fem gånger så många klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer som under 1970-talet. Siffrorna hämtades från CRED:s databas. Det som inte framkom i rapporten var att siffrorna inte var jämförbara – se ovan.
The Lancet Countdown-rapporten 2017 publicerades i tidskriften The Lancet inför klimatmötet i Bonn hösten 2017. Rapporten var ett resultat av ett samarbete mellan en rad universitet, institut och tre av FN:s fackorgan, WHO (Världshälsoorganisationen), WMO och Världsbanken. Sammanlagt var 24 universitet eller organisationer inblandade i arbetet med rapporten. I sammanfattningen konstateras att antalet väderkatastrofer har ökat med 46 procent sedan år 2000. En ökning som enligt rapporten beror på klimatförändringarna. Författarna till rapporten skriver att klimatförändringarna har allvarliga konsekvenser för vår hälsa, välbefinnande, försörjningsmöjligheter och samhällets struktur. Klimatflyktingar och konflikter nämns också. The Lancet Countdown-rapporten hämtade också siffrorna från CRED:s databas.
Hur kom då forskarna bakom rapporten fram till att de klimatrelaterade naturkatastroferna ökade under 2000-talet? Jo, i rapporten framgår det att man har jämfört det genomsnittliga antalet väderrelaterade naturkatastrofer under 1990-talet med det genomsnittliga antalet under perioden 2007–2016; ”the frequency of weather related disasters has increased by 46% from 2007 to 2016 (compared with the 1990–99 average)”.
Uppenbarligen hade ingen av forskarna bakom rapporten läst CRED:s analys från 2004, eftersom man jämförde 1990-talets siffror, då inrapporteringen inte var lika konsekvent som under 2000-talet, med 2000-talets siffror. Genom att jämföra 2000-talets siffror med 1990-talets och sen använda formuleringen ”sedan 2000”, som om det handlade om trenden under 2000-talet, förvandlades en nedåtgående trend under 2000-talet till att uppfattas som en starkt uppåtgående.
The Lancet Countdown fick stort genomslag i svensk press. Här är några axplock från den 31 oktober 2017: Sveriges Radio rapporterade att väderrelaterade katastrofer har ökat med 46 procent mellan åren 2000 och 2016. DN skriver: ”Sedan år 2000 har antalet väderkatastrofer ökat med 46 procent.” Sydsvenskan hade rubriken ”Extremväder en större hälsofara”, och i texten stod bland annat: ”Extremt väder blir allt vanligare världen över och utgör en allt större risk för människors hälsa. Situationen är på väg att bli akut, enligt en ny forskningsrapport.”
Det var välgörenhets- och forskningsstiftelsen Wellcome Trust som tillsammans med The Lancet inrättade The Lancet Countdown-projektet, som är mångårigt. Stiftelsen grundades på 1930-talet av Henry Wellcome som blev rik på bland annat läkemedel. Wellcome Trust har ekonomiska muskler. Enligt deras hemsida förfogar stiftelsen över ca 320 miljarder kr (januari 2020). Det är ungefär 70 gånger mer än vad Nobelstiftelsen förvaltar. Ett prioriterat område är klimatförändringar. “Vi fastställer prioriterade områden där vi vill se, leda och vara ansvariga för förändring”, skriver Wellcome Trust på sin hemsida, och fortsätter: ”Om vi är framgångsrika så kommer forskningen som vi finansierar att lägga fram starka bevis för att handling krävs, vilket kommer att leda beslutsfattare, företag och allmänheten att ta genomtänkta beslut när det gäller miljö och hälsa.”
Det rekordlåga antalet omkomna i klimatoch väderrelaterade naturkatastrofer och det rekordlåga antalet katastrofer under 2018 fick ingen uppmärksamhet. Varken Meteorologiska världsorganisationen eller SMHI nämnde de rekordlåga siffrorna när de kommenterade 2018 års naturkatastrofer. SMHI hänvisade till WMO på sin hemsida: ”WMO konstaterar också att de flesta naturkatastrofer under 2018 var kopplade till extremväder och klimat. Händelser som till exempel översvämningar, orkaner, värmeböljor och bränder påverkade nära 62 miljoner människor” (SMHI, publicerat den 29 mars 2019). För en journalist är det lite märkligt att WMO och SMHI väljer bort att nämna att sifforna för såväl antalet klimatrelaterade naturkatastrofer som antalet omkomna i katastroferna var rekordlåga, och i stället väljer att lyfta fram att de flesta naturkatastrofer var kopplade till extremväder. Det är nämligen alltid de klimat- och väderrelaterade naturkatastroferna som dominerar. Siffran brukar ligga mellan 85 och 90 procent.
De lägsta siffrorna för antalet klimatrelaterade naturkatastrofer under den tid vi har jämförbar statistik och det rekordlåga antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer blev heller ingen nyhet i svensk media. I stället etablerades ordet ”klimatkris”.

Vid klimatmötet i Madrid i december 2019 sa António Guterres, FN:s generalsekreterare, i sitt öppningsanförande följande: “Climate related disasters are becoming more frequent, more deadly, more destructive with growing human and financial cost.” Men vad ska FN:s generalsekreterare säga vid ett klimatmöte? Guterres påstående leder oss osökt in på nästa kapitel.

Nästa kapitel i Sven Börjessons bok En klimathistoria handlar om ”Den politiska kopplingen”. Jag har ju inte läst kapitlet än men en ledtråd kan kanske vara World Economic Forum and UN Sign Strategic Partnership Framework. Alltså! FN har ett partnerskap med en lobbyorganisation som representerar världens en procents rikastes intressen. Dvs världens mäktigaste storföretag och inflytelserikaste kapitalister lägger fram sin agenda och får den genomförd med hjälp av FN. Jag tror inte att dessa världens rikaste en procent har några som helst gemensamma intressen med vanligt folk.
När de rikaste rör sig, till t ex klimattoppmöten, åker de privatjet samtidigt som de säger åt vanligt folk att sluta flyta och sluta åka bil.
Hotet mot demokratin kommer inte från nazister utan från kapitalister. Kapitalisterna vill avskaffa nationernas makt, och därmed avskaffa demokratin, för att själva få utforma världen så som bäst gynnar dem själva. Där i ingår numera FN som aktör, och den påstådda klimatkrisen ska var det bedrägliga lockbete som ska få världens demokratitörstande folk att gå med på ökad överstatlighet och ännu mindre demokrati.

Politiker och politiska tjänstemän är ”världens ledande klimatforskare”

Lästips till Greta Thunberg: Sven Börjessons En klimathistoria

Jag håller på att läsa Sven Börjessons En klimathistoria. Det är nog den viktigaste boken man kan läsa i vår tid. Sven Börjesson går igenom hur klimatet, temperaturer, isarna, glaciärerna, regn och torka, orkaner och stiltje varierat genom historien. Med bl a hjälp av djurskelett som tidsbestäms kan man dra slutsatser, utifrån det specifika djurets trivseltemperatur, vilken temperatur eller isförhållande som rådde på platsen då djuret levde där. Andra metoder är att se på träds årsringar eller ta sedimentprov. Ytterligare en metod är att kolla på historiska fakta. Sven Börjesson berättar:

Nordvästpassagen besegras

Det var den 9 september 1903. Segelfartyget Gjöa hade gjort ett stopp i Godhavn på Grönland, sedan seglat norrut längs Grönlands västkust, rundat Baffin Island, fortsatt genom James Ross Strait och nått Simpson Strait. Sundet var helt isfritt. Nordvästpassagen, farleden norr om den amerikanska kontinenten, låg öppen. Syftet med expeditionen, som leddes av Roald Amundsen, var inte bara att runda Nordamerika och nå fram till Stilla havet, utan också att hitta den magnetiska nordpolens exakta position. Den sex man starka besättningen gick därför i land på King William Island, på den plats som nu heter Gjoa Haven.
I augusti 1905 lämnade expeditionen King William Island. Nu var isförhållandena sämre, men det hindrade inte Amundsen att segla genom Simpson Strait och vidare västerut. De expeditioner som tidigare hade försökt segla genom Nordvästpassagen hade stoppats av isen. Det borde ha varit omöjligt för en segelbåt med en hjälpmotor på 10 hästkrafter att runda Nordamerika. Men en uppvärmning var på gång.

Under 2018 hade det varit omöjligt för Amundsen att ta sig igenom Nordvästpassagen, om han inte haft hjälp av en isbrytare. Det norska kryssningsfartyget MS Fram fick lägga om rutten eftersom isförhållandena i James Ross Strait och längre västerut gjorde det omöjligt att ta sig igenom. ”No ordinary ship can sail through the area”, skrev rederiet i ett pressmeddelande. MS Fram, specialbyggt som expeditionsfartyg med högre isklass, är 114 meter långt och tar 400 passagerare, men fartyget klarade inte Nordvästpassagen sommaren 2018.
Den 5 september 2018 hade Eye on the Arctic en intervju med Laverna Klengenberg, borgmästare i Ulukhaktok på ön Victoria norr om det kanadensiska fastlandet. Ulukhaktok har ungefär 400 invånare och det var tänkt att två franska kryssningsfartyg skulle göra ett stopp. De franska fartygen var dock tvungna, precis som MS Fram, att skrinlägga planerna på att ta sig igenom Nordvästpassagen på grund av isen.

Så man behöver alltså inte termometer för att avläsa historiska klimatförändringar.

Klimatförändringar är inget nytt, t ex var perioden 1930-1960 varmare än nu. 1960-1990 larmade forskare och media om att en katastrof hotade genom en ny istid; det hade blivit kallare än perioden innan…
Om detta och mycket annat berättar alltså Sven Börjesson i En klimathistoria. Han berättar också undanhållna fakta om ICPP och dess påstått oberoende klimatforskning. Nedan ett urval med mina egna kommentarer inom hakparenteser.

IPCC-FN:s klimatpanel

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”
Ur: PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK

IPCC bildades 1988 som ett led i FN:s arbete med att försöka få världens länder att enas om en klimatkonvention. En konvention som skulle begränsa de globala utsläppen av växthusgaser. [Att IPCCs utvalda forskare kommit fram till att största delen av de senaste decenniernas uppvärmning beror på ökat solinsläpp – pga minskad partikelmängd i atmosfären pga mindre utsläpp av partiklar från industri och vulkanutbrott – ska alltså inte beröras eller nämnas i FNs klimatpropagandaarbete.]

IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO (FN:s miljöprogram och Meteorologiska världsorganisationen) och stödja klimatkonventionen, ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut som tagits i Rio, Kyoto och Paris; ”… in support of the UN Framework Convention on Climate Change process”.

Arbetet med nästa assessment-rapport påbörjades då klimatpanelen möttes i Montreal 2017. Listan på IPCC-delegater som fanns på plats i Montreal innehöll namn som Oscar Roca från Perus utrikesdepartement och Öyvind Christophersen från norska miljödirektoratet (motsvarighet till Naturvårdsverket). Storbritanniens bidrag till mötet kom alla från Department for Business, Energy and Industrial Strategy. Nya Zeelands delegater, Dan Zwartz och Helen Plume, kom från landets miljödepartement. Uruguays representanter hämtades från landets ambassad i Kanada. Det kan vara värt att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter.
Med på mötet i Montreal var också medlemmar från IPCC-byrån. Denna består av ordförande och vice ordförande i de tre arbetsgrupperna plus vice ordförande i The Task Force, som har till uppgift att ha koll på ländernas utsläpp av växthusgaser.
Montreal-mötets uppgift var att besluta om en outline, rubriker och underrubriker, till var och en av de tre rapporterna. Panelen beslutade exempelvis att kapitel 3 i arbetsgrupp 1:s rapport får rubriken ”Human influence on the climate system”. Efter mötet nominerade ländernas regeringar författare/forskare till uppgiften att fylla kapitlen i de tre rapporterna. Urvalet gjordes sedan av IPPC-byrån.
Byrån ska också ge författarna till rapporterna råd och se till att IPCC:s arbetsprinciper tillämpas. De forskare/författare som är utvalda skriver en första version av rapporten, ett utkast som skickas ut på remiss till ländernas regeringar.
Slutprodukten blir förutom en rapport också en sammanfattning för beslutsfattare (Summary for Policymakers). Rapport och sammanfattning diskuteras och klubbas vid ett IPPC-möte, ett för var och en av delrapporterna. Samma tjänstemän är ofta med i flera av arbetsgrupperna. När delrapporterna till den senaste assessmentrapporten slutformulerades och godkändes under 2013 och 2014 var exempelvis Zwartz och Plume från Nya Zeelands miljödepartement delegater i arbetsgrupp 1 som lade fram sin rapport i Stockholm, arbetsgrupp 2 som presenterade sin rapport i Yokohama, arbetsgrupp 3 som lade fram gruppens rapport i Berlin och syntesgruppen som presenterade slutrapporten i Köpenhamn. De var också delegater i den klimatpanel som slutdiskuterade och godkände IPCC:s specialrapport om 1,5 graders global uppvärmning. Ett möte som hölls i Sydkorea hösten 2018.
Andra delegater som medverkade i alla arbetsgrupperna när den senaste assessment-rapporten togs fram var exempelvis Philip Mortensen, Ole-Kristian Kvissel och Öyvind Christophersen från norska Miljödirektoratet, Phil Duffy från Vita Husets forskningspolitiska avdelning, Romulo Acurio från Perus Utrikesdepartement, Rayna Angelova från Vatten- och miljöministeriet i Bulgarien, Maurice Shiramanga vid Institutet för Geografi i Burundi, Girardi Jadrijevic från Chiles Miljödepartement, Timothee Kagonbe vid Ministeriet för miljö och naturskydd i Kamerun, Andrej Kranje från Sloveniens Jordbruks- och miljödepartement och Birama Diarra från Malis motsvarighet till SMHI.
Inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013 beskrevs de uppräknade tjänstemännen och deras kollegor i Göteborgs-Tidningen som ”världens ledande klimatforskare”. Sveriges Radio nöjde sig med att kalla delegaterna för ”ledande klimatforskare”. Det händer ofta att media väljer att kalla IPCC-delegaterna för världens ledande klimatforskare.

Andra viktiga arbetsprinciper är att IPCC ska ha fokus på de av människan orsakade klimatförändringarna och att de rapporter som tas fram även ska granskas politiskt. All information finns på IPCC:s hemsida. IPCC (klimatpanelen) och UNFCCC (klimatkonventionen) är med andra ord delar av samma struktur och med samma mål.

Sammanfattningen för beslutsfattare är ingen sammanfattning i egentlig mening utan en sammanställning som ska ge ett så tydligt budskap som möjligt. Något som framgår vid en jämförelse mellan rapport och sammanfattning. [Som nämnt tidigare är det ökade solinsläppet inget som nämns i sammanfattningen medan det framkommer i rapporterna i kapitel 3 och kapitel 9 i IPCC-rapporten 2007, som den dominerande orsaken till uppvärmningen. Sven Börjesson skriver på annat ställe i boken om detta: ”Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2(watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”]

De slutsatser som forskarna lägger fram för panelen är inte några officiella slutsatser. Det är först när panelen, ländernas utsedda delegater, sagt sitt som en slutsats blir IPCC:s officiella ståndpunkt: ”Conclusions drawn by IPCC Working Groups and any Task Forces are not official IPCC views until they have been accepted by the Panel in a plenary meeting”.

De inbjudna forskarna får inte delta i panelens förhandlingar. [Forskarna har alltså efter att de skrivit sina rapporter inget som helst inflytande över den slutliga texten utan den är helt bestämd av politiker och politiska tjänstemän, dvs det är dem som media kallar för ”världens ledande klimatforskare”.]

Så varför berättar inte våra medier om allt detta? Varför låter de oss leva i rädsla? Att kunna göra jämförelser mellan dagens klimat och tidigare klimat skulle bota rädslan. Detta är dessutom extremt extra viktigt idag när det råder klimathysteri och klimatalarmism med omfattande destruktiva men onödiga åtgärder som följd. Upplysning om den varma perioden 1931-1960 skulle ge trygghet, eftersom den perioden var varmare än idag. En sådan jämförelse skulle minska oron och ångesten bland bl a barn och unga. De har det redan tillräckligt jobbigt redan utan att behöva oroa sig för klimatet.

Och varför rikta allt fokus på koldioxidutsläpp när det tvärt om är renare, dvs mindre partikelsmutsig, luft som låter solen skina starkare och värma jorden mer? Jag tror att Jacob Nordangård har svaret på den frågan.
Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om den dolda maktutövning utförd av storföretag och deras ägare – som är världens rikaste personer – och som  även äger medierna. De samlas inom organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.
Läser man dessa böcker har man fått ganska många pusselbitar och börjar förstå hur världen styrs bakom dimridån ”demokrati”.

Framställningen av klimathotet präglas av aktörernas egenintresse

Häromdagen utkom Sven Börjessons avslöjande bok En klimathistoria som e-bok. Igår tänkte jag att; Jag har intressantare saker att läsa. Och beslutade mig för att inte köpa boken. Men nu hittade jag en intervju med Sven Börjesson där han berättar enbart hyperintressanta saker om miljön/klimatet och om hur det framställs i media och av politiker. Så efter att ha postat detta tänker jag gå direkt in på Bokus och köpa boken och därefter ägna lördagseftermiddagen åt att läsa den. Nedan har jag sammanställt det jag tycker var det absolut intressantaste i intervjun med Sven Börjesson. Läs det! Men välj gärna att gå direkt till intervjun Klimathotet ett test på den granskande journalistiken och läs hela, så du inte missar ett enda ord. De är dynamit.


Det går inte att förstå klimatfrågan utan ett historiskt perspektiv, framhåller Sven Börjesson, och det gäller både klimatet som sådant och politiseringen av frågan.

Till exempel sticker 1930-talet ut som ett av de varmaste decennierna under det förra seklet. Det årtiondet var vintrarna i Sverige (december-februari) en grad varmare än vintrarna 2010-2019. Trettiotalets medier berättade om smältande glaciärer och havsis, värmerekord och förändrade ekosystem. Med fyrtiotalet inleddes en kallare period, med köldkulmen i slutet av 1970-talet. Sven Börjesson berättar:

”Hotet från ett allt kyligare klimat blev ett återkommande tema i medierna. Isarna växte till i norr, växtsäsongen blev kortare, ekosystemen förändrades och vädret upplevdes som mer extremt. Läsarna bjöds på rubriker som ’Ny istid är på väg tror väderforskare’ (GP), ’1983 börjar en ny istid’ (Expressen), ’En ny istid är över oss (DN). Svenska Dagbladet illustrerade med en bild där stadshuset i Stockholm var så gott som helt täckt av snö och is.”

Knappt hade medeltemperaturen börjat stiga uppåt igen innan hotbilden blev den motsatta. Detta skedde uttryckligen i en politisk kontext, baserat på den så kallade Brundtlandrapporten 1987 om sambandet mellan ekonomisk utveckling och miljöförstöring.

Det är skäl att understryka att IPCC är en mellanstatlig organisation där delegaterna till mycket stor del kommer från departement och statliga myndigheter. Trots det beskriver tidningar gärna, som inför IPCC-mötet i Stockholm hösten 2013, tjänstemännen och deras kollegor som ”världens ledande klimatforskare”.

”IPCC:s uppdrag kom mer formellt att begränsas vid ett IPCC-möte i Wien 1998, då ett antal arbetsprinciper antogs. Den övergripande och inledande principen är att IPCC ska lyda under FN-organen UNEP och WMO, stödja klimatkonventionen och ge stöd åt den process som bygger på politiska beslut.”

”IPCCs uppdrag är alltså att driva politik, inte att förutsättningslöst ställa frågor. Det avskriver naturligtvis inte per automatik klimathotet, men en seriös journalist måste hela tiden ha den saken i minnet.”

”Det luriga är att skillnad måste göras mellan IPCC:s vetenskapliga huvudrapport, som tas fram av forskare, och den sammanställning för beslutsfattare (Summary for Policymakers) som presenteras vid klimatpanelens stora möten. Den vetenskapliga rapporten är med sin breda genomgång av forskningsresultat på många sätt en bra källa över forskningsläget. Åtminstone har det varit så.”

”Sammanfattningen för beslutsfattare däremot är ett politiskt dokument. Utkastet görs av forskarna, men den slutliga versionen förhandlas fram av regeringarnas representanter. På några centrala punkter har de två dokumenten skilt sig åt.”

”Till exempel framkommer i IPCC-rapporterna 2007 och 2013 att instrålningen från solen har ökat sedan 1980-talet. En ökning som, enligt rapporten, kan bero på renare luft och/eller minskad molnighet. Den ökade instrålningen har enligt rapporten 2013 haft minst lika stor betydelse för uppvärmningen som ökningen av växthusgaser. Något som inte nämns i sammanfattningen.”

”I dag kan de etablerade miljöorganisationerna snarare ses som etablissemangets språkrör än som dess opponent.”

Han nämner Naturskyddsföreningen, vars internationella verksamhet till mycket stor del finansieras med skattepengar genom SIDA. På motsvarande sätt finansierar EU i stor skala många av de miljöorganisationer som är på plats i Bryssel. Till exempel European Environmental Bureau, en paraplyorganisation där bland andra Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna ingår, får en stor del av sina kostnader täckta direkt från EU eller från medlemsländerna.

”En hög post inom miljörörelsen ger också goda möjligheter att höras och synas i media och kan fungera som en språngbräda till andra attraktiva jobb eller styrelseuppdrag. En av orsakerna till att det blivit så är klimatfrågan. Det är en fråga där miljörörelsen och politikerna har stor nytta av varandra.”

”Till exempel vid de stora klimatmötena är stämningen i den svenska delegationen alltid familjär och välkomnande. Journalisterna, representanterna för miljörörelsen och den svenska delegationen blir som ett lag. Alla som är med på mötet och kan intervjuas av oss journalister delar samma uppfattning: förhandlingarna går alltför trögt och många länder har alltför låga ambitioner.”

Det är avgörande att gå till källan. Ofta i journalistiska referat tappas väsentliga saker bort eller förvanskas.

En situation som alla journalister emellanåt ställs inför är att verkligheten inte bekräftar den idé man tänkt bygga artikeln eller inslaget på. Ett sådant exempel var Sven Börjessons besök på Marshallöarna.

”Under miljömötet i Rio 1992 blev jag uppmanad av en representant för Marshallöarna att besöka öarna för att med egna ögon se hur hotade de är av stigande havsnivåer. Jag fick ja från chefshåll direkt för en fyra veckors resa.”

Sven Börjesson landade på Majuroatollen, som består av ett antal mycket smala, låglänta korallöar i en ring runt en stor lagun.

”Det är så atoller ser ut. På flygplatsen möttes jag av två representanter från öarnas miljömyndighet och en bil som jag själv skulle köra till hotellet. Inget problem att hitta, eftersom det bara fanns en väg på den mycket smala huvudön. Min tanke var alltså att göra ett program om öarna som sjunker, men ingen hade någon sådan historia att berätta. En äldre kvinna mindes att hon av sin mamma hört om en storm som hade sköljt över Majuroatollen och spolat bort människor. Men jag hittade inget konkret som visade att öarna sjönk. Inte så konstigt med tanke på att de låga öarna i Majuroatollen i verkligheten växte i storlek, vilket senare forskning bekräftat.”

”Men jag upptäckte att ögruppen hade andra problem. Det var brist på sötvatten för en snabbt växande befolkning och dåliga framtidsutsikter för de yngre. Öarna lockade inte många turister. Möjligheterna till odling var extremt begränsade. Utan olika former av bistånd och andra pengaströmmar utifrån hade det varit omöjligt för så många människor att leva på öarnas mycket begränsade yta.”

Det visade sig också vara anledningen till den invitation Sven Börjesson fått.

”Jag blev under mitt besök ständigt påmind av mina två ciceroner, kungens son och landets miljöansvarige, att ett utökat bistånd från rika länder vore mycket välkommet. I det radioprogram jag gjorde berättade kungens son att hans jobb var att tillsammans med utrikesministern förhandla fram så mycket bistånd som möjligt. Det fanns alltid någon organisation eller kommitté som ville berättiga sin existens genom att ge bistånd”, sa kungasonen.”

”Det ligger inte i politiska partiers, forskares eller miljörörelsens intresse att kritiskt granska sina egna ståndpunkter, speciellt inte frågor som är profilfrågor och som bidrar till den egna ekonomin. Därmed inte sagt att klimathotet är en konspiration, men det går inte att bortse från egenintresset hos aktörerna”, skriver Sven Börjesson.


Nu kanske ögonen har öppnats lite. Klimatförändringen behöver inte vara skapad av människan utan kan bero på naturliga variationer. Klimatet har ju varierat under hela jordens existens, dvs långt före människan.