Jens Lapidus har blivit tydligt politisk i nya boken Paradis city

Som det stora fan av Jens Lapidus jag är så kunde jag inte vänta till senaste boken Paradis City fanns på biblioteket, jag var tvungen att köpa den. Det jag upptäckte var att Jens Lapidus blivit tydligt politisk och helt utanför PK-normen. Nedan de tydligast politiska delarna ur boken.

”Det hette att de blivit förmögna för att de tagit risker – de upprepade gärna för alla som ville höra hur de nått sin framgång, hur de offrat allt, sovit i serverrummet, ätit på golvet, belånat sina villor. Men de hade alla antingen fötts med pengar och därför kunnat göra investeringar som ingen utan ekonomisk trygghet skulle ha vågat, eller så hade de tjänat sina pengar på techidéer, startups och liknande – där det alltid hade gått snabbt, ofta på bara några år, och alltid innan de fått barn. Ingen av dem hade tagit några risker på riktigt, det var bara skitsnack. De påstod att extremrikedomen var en belöning för att de vågat. Men det var bara ett sätt att rättfärdiga obalansen.”

”I den nedre delen av parken [Kronobergsparken i Stockholm] löpte ett sirligt metallstaket, delar av det var täckt av gammal lav.
»Vet du vad det där är?« Arthur pekade in bakom metallstaketet där några träd och höga buskar växte, det verkade inte som om parkförvaltningen brydde sig särskilt mycket om platsen.
Höga platta stenar täckta av mossa, några omkullvälta – det var något slags gravstenar.
»Det där är judarnas gamla kyrkogård, den är från mitten av sjuttonhundratalet«, fortsatte han.
Fredrika såg nu: på några av stenarna gick märkliga tecken att urskilja, antagligen hebreiska. Mitt inne i stan fanns alltså en plats som tycktes ha varit orörd i minst tvåhundrafemtio år, där ingenting hade hänt, ingenting hade förändrats.
Arthur började gå igen. »Är det inte konstigt att den får vara i fred?«
»För skadegörelse, menar du?«
»Nej, att man inte bara flyttar på den. Det skulle kunna bli en lekplats.«
»Här finns ju redan en lekplats.«
»Ja, men det skulle kunna användas till något annat nyttigt då.«
»Kanske.«
»Det är väl mäktiga intressen som vill ha den kvar.«”

”På feta digitala skärmar ovanför stationsingången rullade reklamfilmer. Hon såg budskapet på en av dem, det var uppenbarligen en politisk kampanj. Vi måste rädda demokratin, stod det. När populismen vunnit för mycket mark är det dags att tänka nytt. Vi behöver begränsningar.
Det var märkligt, tänkte Nova, när folket inte röstade som vissa politiker ville kallades det för populism, och då var demokratin tydligen inte lika mycket värd längre.”

”Fredrika kände väl igen den här typen av unga män. Hon hade stött på dem när de var tolv och förnedringsrånade jämnåriga på tunnelbanan, när de var fjorton och stod i hörnen av lägenhetslängorna och sålde gräs, när de var sexton och vaktade när någon skulle avrättas, när de var sjutton – och själva höll i vapnet. Det var sådana som den här unga mannen som skapat förutsättningarna för muren, som delat Sverige.”

”Sverige hade varit ett unikum i decennier, men det var omöjligt att motstå konflikter för alltid. Det var logiskt egentligen: Sverige var inte annorlunda än resten av världen – så man hade varit tvungen att bygga en mur runt problemen, runt dem som förstörde stabiliteten.”

”Hon kanske borde byta sida? Rörelsen slogs ändå för principer som alla sunda människor kunde ställa upp på. De använde våld, men det gjorde polisen också – som representant för ett samhälle som helt tappat greppet. Om polisyrket handlade om lojalitet med Sverige och Sverige hade fallit, vad fanns då kvar?”

Det ska bli spännande att se vad detta får för konsekvenser för Jens Lapidus. Kommer han att möta kritik i den hycklande PK-offentligheten eller kommer dessa delar av hans bok att tystas ner och inte få någon medial belysning?

I övrigt var boken en besvikelse. En högst ordinär kriminalroman utan de psykologiska dimensioner man kunde avnjuta i Snabba cash-trilogin. Men det var ändå en positiv och upplyftande läsning, det är inte ofta någon uppburen person vågar gå utanför PK-normens hyckleri och förljugenhet genom att lägga fram fakta om vårt samhälle.

Invandring och mångkultur: Var det bra så?

151215-003

Vi lever i en tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Jag har på senare tid skrivit om det i Den godhjärtade människan i flyktingtiderSvenska mediers hyckleri och dubbelmoral i invandringsfrågan och Don’t mention the war!. Hyckleri och dubbelmoral är också den hållning som numera är politiskt korrekt – de s k eliternas, journalisternas och politikernas hållning –  och därmed ett givet recept för de som vill nå framgång i vårt samhälle. Att vara intelligent – tänka utanför fyrkanten – och individualistisk – tänka självständigt – är svårt och kräver stora mått av kurrage i ett sådant samhället. Därför blir jag så glad och så imponerad när någon har förmågan och modet; Att tänka själv och utanför boxen, som vägrar hyckla och hålla sig med dubbla måttstockar, som hellre håller sig till sanningen än är politiskt korrekt.

Innan jag reste bort i mellandagarna funderade jag på vad jag skulle läsa under min bortavaro. Jag visste i varje fall att jag skulle vila upp mig från faktaböcker genom att läsa skönlitteratur. Funderade på att läsa August Strindberg, Sven Delblanc eller Vilhelm Moberg eftersom jag visste att jag hade en del olästa böcker med dessa författaridoler i läsplattan. Men när jag gick igenom plattan hittade jag Var det bra så av Lena Andersson.

Jag har för inte så länge sedan läst romanerna Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, samt Förnuft och högmod – som innehåller artiklar, pjäser och prosa – och blivit väldigt imponerad av Lena Anderssons knivskarpa intellekt. Just nu läser jag Duck city. [Nu, dagen efter , när jag kompletterar texten med länkar till böckerna, läser jag Du är alltså svensk?]
Lena Andersson tycks, precis som jag själv, ta livet på stort allvar. Det är en fröjd att se Lena Andersson i tv, få en fråga, stå där och pröva ord i munnen en lång stund innan ett riktigt superintelligent svar kommer. Den människan snackar inte utan veta vad hon säger. Så Lena Andersson är verkligen en idol för mig.

Men när jag hittade Var det bra så tvekade jag. Jag visste att den handlade om hennes uppväxt och skolgång i Tensta. Jag tänkte att det var en typ tonårsroman. Men eftersom den bara var på 174 sidor så hade jag inte så mycket tid att förlora. Så jag började läsa och fastande väldigt snabbt. Ja, redan vid Qaisar Mahmoods förord insåg jag att den här boken kommer att få mig att gå i spinn. Och det gjorde den.

Var det bra så är en på egna upplevelser baserad svidande kritik mot invandrings- och integrationspolitiken och de hycklare som ställer sig bakom den. Den är också en svidande kritik mot avsaknaden av klassperspektiv i politiken och den mediala politiska debatten. Lena Andersson beskriver i Var det bra så livsförhållanden som helt har hamnat utanför den mediala och politiska debatten. Nu i hyckleriets och dubbellmoralens tid är det bara invandrare det är synd om och som får kosta, helt utan kostnadtak. De svenskar som lever i reellt utanförskap och fattigdom är det ingen som bryr sig om. Allt i den politiskt korrekta samhällsdebatten handlar bara om invandrare och deras behov. Det är nu, i hyckleriets och dubbellmoralens tid, de svenskar som har det allra sämst – som lever på bidrag eller lågavlönade arbeten – som tvingas dela med sig till invandrare av sina bidrag och konkurrera med invandrare om arbetstillfällen. Min bloggartikel Den godhjärtade människan i flyktingtider handlar om detta.

Nedan är citat ur Lena Anderssons bok Var det bra så. Jag tycker dessa utplockade godbitar säger mycket om vår tid, den tid då hyckleri och dubbelmoral blivit högsta moraliska norm. Men boken säger ännu mer, så jag uppmanar er att läsa hela boken.
Jag hoppas Lena Andersson, för den goda sakens skull, har överseende med att jag snott olagligt mycket ur hennes bok och publicerat här.

Hon går i 2b. En förmiddag är de hos turkklassen och hälsar på. Era kamrater från Turkiet vill bara ha kontakt, förklarar fröken när det har varit bråk. Det är ofta bråk. Det är därför de är hos turkklassen. För att få kontakt. Genom att pyssla tillsammans. I turkklassen går man tillsammans oavsett ålder; där är det ursprung som räknas, blodet som flyter i ådrorna.
[…]
Den turkiske läraren säger åt dem att börja pyssla. Fröken säger åt dem att göra som den turkiske läraren säger. Fröken är inte sig själv idag. Hon skrattar hetsigt åt allt den turkiske läraren säger som kan ha släktskap med ett skämt och vid minsta ljud från klassen fräser hon att de får lov att vara tysta för en gångs skull nu när de sitter här hos klassen med barn ända från Turkiet och försöker få kontakt.
[…]
Fröken säger att rött och vitt är de vackraste färger hon vet. Ordet turk yttrar aldrig fröken. Hon antyder att klassen inte heller ska göra det men säger det inte rakt ut för även en sån uppmaning kunde missuppfattas, som om det var något fel att vara turk. Det tycker hon naturligtvis inte, men ordet kan ändå av oförklarad anledning uppfattas som ett skällsord.

Peters lillasyster har varit i bråk med en tjej i sin klass. De försökte skalpera varandra och för att kunna göra det slet Peters syster sönder den andras sjal så att hon tvingades gå barhuvad en hel eftermiddag. Enligt säkra källor har flickans bror samlat kusiner och vänner från närbelägna skolor för att göra upp med Peter.

 

– Skriv nu. Skriv! Ni kommer inte härifrån förrän ni i skrift tagit ställning.
[…]
»Fröken, vilken planet är du ifrån? Får jag besöka den så att jag förstår,precis hur tankegången går.En sten som låg i fickans linning,fördes mot Bassams broders tinning.Förklara för mig så att jag förstår,att det är rasism att slå en algerier med sten,men inte att krossa en svennes ben.»

 

Det är att inte behandla raserna lika om man får påstå om en av raserna att den är överlägsen de andra i vackerhet och styrka och intelligens men inte påstå samma sak om andra raser. Antingen får man tycka fritt och göra vilka iakttagelser man vill om vilken ras man vill eller också får man hålla tyst. Eller helt låta bli att intressera sig för rasernas olikhet.

 

Alla är lika mycket värda ju. Inte i pengar räknat, men på nåt annat sätt är alla lika mycket värda ju.

 

Marek: Va fan ni äter ju inte blodpudding nu heller. Det är fuskigt att ni får potatisplättar när vi måste äta blodpudding. Varför får inte vi också potatisplättar?
Pia: Det är ju bara för att dom är muslimer.
Mustafa: Just det, vi är inte lika äckliga som er. Vi äter inte blod från grisar och djurmage och hästballe och sån där skit. Jävla svenssonmat e ju re snubbigaste man kan äta. Fy fan säger jag bara. Fy fan asså.

 

Elsa Granlund hostar från magen och uppfattar inte ett ord de yttrar.
– Nu är det faktiskt Yılmaz som är viktig här, säger hon när hon hostat klart. – Han har sett saker ni aldrig behöver se. Ni är fria barn och det är skillnad. Ni måste förstå att ni aldrig kan förstå. Jag är chockad över att se er sitta här och vara helt utan ånger. Det ni gör kallas för pennalism. Det var det som låg till grund för det som skedde i 30-talets Tyskland. Yılmaz har berättat saker för mig om vad han utsätts för i den här klassen som…
9a slutar andas. Ljuden faller och dör. Overheadapparaten surrar. Ett skrik skär över skolgården. Långt bort hörs sirener. Det är Zeynep som säger det:
– Vad skulle Yılmaz ha berättat för dig? Han utsätts väl inte för nåt annat än det han själv utsätter andra för?
Elsa skruvar på sig. Hon börjar plocka med overheadpapperen, lägger dem i väskan.

 

»Det är hög tid att inse att vi nu är och kommer att förbli ett multikulturellt samhälle. Det enda raka är att låta våra nya vänner konkurrera om jobben och inte stänga dem ute med våra exempellöst krångliga regler för arbete och våra extremt höga lägstalöner. Sänk minimilönen och bryt fackets makt så att fler kommer in på arbetsmarknaden»

 

»Jag läste förresten något i går i din tidning, i skolbiblioteket. Jag läste att här i Stensby finns något som inte finns på så många andra platser i Sverige. Det kallades mångfald. Motsatsen är enfald, skrev artikelförfattaren.»

 

Armeniern med silvertand går ut med hunden. Den bajsar i sandlådan, han står och sliter i kopplet. Sen kommer zigenarna i porten mittemot hem med matvaror i en skevande kundvagn som de lämnar på gården.

 

– Det har hänt en fantastisk sak, säger Zeynep.
Hon biter med framtänderna på underläppen. – Jag har räddats tillbaka till livet. Det är därför jag är så glad. Jag kan inte ens bli riktigt ledsen för Åsas skull, fast jag borde.
Lotta lossar på sandalremmarna, låter fötterna fladdra.
– Vill du inte veta vad som hänt?
– Jorå, visst, berätta.
– Du verkar inte riktigt med.
– Jag tänker på Åsa.
Tystnad uppstår. Lotta kliar ett myggbett. Zeynep ser skuldmedveten ut.
– Berätta nu då, vad är det som hänt?
Zeyneps ansikte spricker.
– Jag slipper gifta mig med en äcklig man som min farbror hittat åt mig i vår by.
En boll studsar mot dem. Zeynep sparkar den mot spelaren som ska kasta inkast. – Jag lovade att slänga mig framför pendeltåget. Jag till och med stod där på järnvägsbron. Då först fattade dom att jag menade allvar, det var bara för dom att välja.
Lotta bänder upp en flisa från den torra bänken. Den lossnar med ett knastrande ljud.
– Det där är ju bara fördomar, säger hon.
– Att din farbror har hittat en man åt dig.
– Vad pratar du om?
Zeynep kliar sig i håret så häftigt att det ställer sig åt alla håll.
– Vi svenskar har en massa felaktiga föreställningar byggda på okunnighet om såna som dig, säger Lotta. – Det har jag läst i DN.

 

Han går runt lite och tittar lite i en grå välsittande kostym och grön stickad slips. Han är från Holland. Han är expert. Expert på områden som Stensby. Hans gester är svepande men kontrollerade.
– Oftast är det inte så svårt som det verkar, säger han.
Han har ett följe efter sig. – Ni har jämförelsevis små problem här i Sverige.
Följet nickar, andas lättade ut. – Lösningen på både små och stora problem är ofta förvånansvärt enkla.
– Det är min erfarenhet också, säger den som går först i följet.
De stannar där centrum börjar. Experten tittar ut över den stora centrumplattan. Garaget.
– Här till exempel.
– Ja?
– Stensby kunde ordna en karneval, låt säga en gång om året, där olika nationaliteter får dansa folkdans och visa upp sin kulturella rikedom. För att höja statusen på området och få svenskar att flytta dit.

 

– Trivs du här?
– Här på bänken?
– Nej. Här i Stensby.
– Jaså här. Nej.
– Inte?
– Nej.
– Men ni har ju fått inglasade balkonger nu på vissa ställen och en konsthall. Färg på fasaderna. Gult, blått, rött, rosa. Jättefint är det ju.
[…]
– Vad är din uppfattning om islam?
– Vad min uppfattning om islam är? säger Lotta och pekar mot sig själv.
– Ja.
– Det är väl inget vidare det heller.
Kvinnan lyfter på ögonen, inte bara ögonbrynen utan hela ögonpartiet. Då bildas det små rynkor däromkring som avslöjar att hon lyft på ögonpartiet på det här ställföreträdande indignerade sättet många gånger.
– Du är alltså intolerant mot religiös mångfald? säger hon och skriver i sitt papper.
– Är jag det?
– Det är mycket allvarligt.
– Säger du det.
– Det är klart. Som om vår gamla unkna kristendom skulle vara bättre än nåt annat. Den är ju det mest livsförnekande som finns.
En upprördhet rör sig mot pannan.
– Jag kan inte påminna mig att jag nämnde kristendom, säger Lotta.
– Det gjorde du väl eftersom du uttalade dig negativt om islam?
– Nu förstår jag inte din logik.
[…]
Hon har ljust hår och diskret makeup runt grå vaksamma ögon. Oklanderlig skärning i den hundtandsmönstrade kavajen, en grön scarf i halsen, en tunn enkel kappa i obestämbar färg, oknäppt. Byxorna dyker fram vid knäna där kappan tar slut. De smalnar nertill, en liten slits i sidan längst ner. Nylonstrumpor. Snygga loafers. Säkert italienska. Dyra.
– Vad jobbar du med? frågar hon.
– Jag är biografmaskinist, säger Lotta.
– Det låter intressant.
– Ja, jag tycker om film.
Skymningen blir tätare. Kvinnan med pennan sätter sig bredvid Lotta på bänken.
– Du förstår, säger hon i försonlig ton, när jag kommer hit känner jag att det finns en kraft här. En oförställd kraft som vi bättre måste lära oss ta vara på. En vitalitet. Är du född här?
– I Stensby ja.
– Och inte har väl du lidit av att bo här, gå i skolan här, det är väl snarast bättre än på andra ställen, mer mångfacetterat, för att inte använda de gamla slitna orden som börjar på mång.
[…]
– En sån sak som doften av mat här, mat från så många olika ställen på en så här liten gård, är inte det nåt man uppskattar?
Frågan är försiktig som byxslitsen vid ankeln. Lotta drar in luft i näsan. Hon funderar.
– Jag tycker inte om matos.
Kollegan öppnar munnen för att säga något, men avbryts av kvinnan.
– Men känner du inte, säger kvinnan energiskt och irriterat, curry, piripiri, salvia, pepperoni, feferoni, spiskummin. Vad, tala om det för mig, vad skulle svensk mat vara utan dessa tillskott? Det är helt fantastiskt att vi fått in så mycket kryddor till vår tråkiga matkultur. Tack vare. Jag handlar alla mina färska kryddor hos invandraren i mitt gathörn. Jag går inte nån annanstans.
Hon skriver i sina papper och ruskar på huvudet. Hon skäms å sina etniska landsmäns sida. Hon skäms. Och en våg av kärlek trycker skammen fram. En våg av kärlek till något abstrakt som man inte kan älska så. Men det vet inte hon. Hon har tagit ställning och känner sig nöjd, mycket nöjd med sig själv och sitt ställningstagande.
Lotta Svensson tar av sig ena skon och häller ut ett gruskorn som legat där och tryckt.
– Så du har en invandrare i ditt gathörn du, säger hon.
Kollegan tittar på klockan och säger att de ska tänka på refrängen. De har varit i Stensby hela dagen och är rätt trötta. De måste hem.

 

Zeynep svänger höger, vänster, gör en omkörning.
– När vi gick i skolan var det ingen normal människa som antydde att det skulle vara särskilt kulturellt i Stensby, eller i vår skola. Det måste ha hänt nåt sen dess. Det lär vara fantastiskt där nu. Mångkulturellt. Fullt av liv. Kraft. Styrka. Vilja. Dofter. När hände allt det?
Det tar ett kvarter innan Leyla svarar:
– Du är sarkastisk.
Hon tittar ut genom sitt sidofönster. Gatlyktorna svänger in och ut ur bilen.
– Det är klart jag är sarkastisk. Jag sitter framför tvn och jag hör dig tala och jag frågar mig: var befann du dig dom där åren? Att du flyttade innan det var slut minns jag ju, men fram till dess. La du inte märke till saker och ting? Hur människors liksom medvetanden blir till? Du kan inte ha sett nånting, för du sitter där och pratar som… (hon släpper ratten och viftar med armarna) fan, som rektorn gjorde när vi hade temaveckor och terminsavslutning. Eller som den där tanten som kom och föreläste om mänskliga rättigheter när Jocke hade borrat Yılmaz i magen. Du sitter där i din bananformade soffa och det låter som att det är dom människorna som har betalat dig för att säga det där. Deras själar har lånat ditt svartskalle-skal som passar bra just nu, så att dom har ryggen fri om det blir som i Tyskland, utrotning och det där. Då finns du på deras lilla meritlista i arkiven.
– Jag vet inte vad du pratar om, Zeynep. Jag behöver inte vara betald av nån för att säga det där.
– Jobbar du gratis på tv?

 

– Jag lider av en ögonsjukdom. Jag ser inte samma sak som andra ser. När du ser till exempel en hund tittar jag på samma sak och ser bara ett djur. Det är nåt fel med hjärnkontakten från ögonen. En oförmåga att se saker ur ett visst perspektiv, tror jag det heter i diagnosen; den bristen uppvägs av en förhöjd förmåga att se andra detaljer, som friska inte ser. Många lider av den här sjukdomen, i tysthet, men hjärnan korrigerar ögonfelet: man lär sig att det är en hund och inte ett djur. Men för att inte riskera att göra fel väntar man tills någon säger att det är just en hund man ska se, och säger: »vilken fin hund!», i stället för att säga: »djuret ser inte lyckligt ut på ögonen och haltar svårt på bakbenet, är det skadat?»

 

Askpelaren är lång. Cigaretten kort.
– Du måste ringa om kylskåpet, säger Lotta och tittar in i det. – Det rinner, det låter.
– Jag ska.
Det duggregnar. Lotta tittar ut över buskaget som rör sig slött i mörkret.
– Vill du ha jordgubb eller hallon på?
– Du behöver inte baka.
Karin tänder en cigarett till. River med naglarna längs underarmarna.
– Baka. Jag har köpt färdiga tårtformar. Färdig vaniljkräm. Färdig sylt. Det är bara grädden som ska vispas och på, och sen bären.
– Hallon då.
Karin summerar på ett kladdpapper medan hon kliar sig så att det hörs i hela lägenheten.
– Jag står inte ut med det här kliandet. Nu har jag fått utslag på benen också.
– Du måste be om en förflyttning. Finns det inget annat du kan göra?
– Jag blir antagligen uppsagd snart ändå.
Vitgrå hudflagor faller mot bordets plastskiva. Lotta vänder sig om, tar två steg till brödburken, tar fram en hårdbrödmacka, brer smör, letar efter pålägg i den rinnande kylen, hittar inget, ställer sig vid fönstret igen medan hon tuggar.
– Det märks att det börjar bli mörkare nu.
Karin tittar genom röken.
– Det går inte ihop, säger hon.
– Du får sluta röka.
– Jag försöker.
– Du får sluta köpa kvällstidningen.
– Det har jag slutat med för länge sen.
– Du får skaffa mindre. Du behöver ju inte allt det här utrymmet nu.
– Vi kan väl inte bo i en etta, Jonas och jag.
– Han får väl snart nåt jobb.
– Tror du?
– Nej.
Lotta öppnar fönstret och håller ut handen mot regnet. Ljummet augustiregn.
– Vad ska du rösta på? frågar hon.
– När då?
– Det är val om en månad.
– Jag ska inte rösta, säger Karin Svensson och reser sig. Hon hämtar hudsalva i kylen. Sätter på radion.
– Vi måste hålla lönerna nere, säger radion.
– Visst måste vi det, säger Karin. – Tolv tusen räcker gott och väl.
Hon gnider in armen från handleden och uppåt.
– För inflationens skull.
– För inflationens skull.
– Och för räntornas.
– Kanske för deras också.
Hon pressar ut mer hudsalva.
– Vi måste bli mer företagsamma, säger radion.
– Absolut, säger Karin.
Lotta lägger pannan mot den kalla fönsterrutan.
– Stäng av.
Karin gnider sig över armen.
– Sånt här lyssnar jag på varje dag. Det är min ritual på kvällen medan jag smörjer in armarna.
Hon gnider ända upp över armbågen, den är rosa och trasig.
– Våra hjältar måste vara de företagsamma, säger radion.
– Vi skall inga andra hjältar hava jämte dem.
Mellan fingrarna krokodilhud. Det är blod i sprickorna, sönderkliat.
– De välutbildade flyttar utomlands om vi inte sänker skatterna.
– Vi måste sänka skatterna för de duktiga.
– … så att de vill stanna kvar och vi samtidigt signalerar att utbildning lönar sig.
– Just det, säger Karin och tittar ut på en kvinna med all hud täckt som drar en barnvagn längs den bilfria gångvägen.
– … speciellt med tanke på att det i Dethärlandet är kolmörkt och kallt från november till april. Vi behöver dem för att företagen ska kunna ge folk jobb.
– Och så att vi får några att se upp till.
– Stäng av radion!
Karin håller upp handflatorna mot henne.
– Låt den vara. Jag deltar i demokratin.
Hon skruvar på korken på tuben.
– Klasskillnaden, säger radion, går mellan oss som har jobb och dem som inte har det.
– Det finns bara två klasser, säger Karin och tänder en cigarett till med darrande händer. Hon samlar ihop räkningarna i en hög och lägger dem i Lottas hand. Kröker hennes fingrar runt dem.
– Gå och lägg dom här på min säng. Jag ska laga födelsedagsmiddag åt min dotter.
Lotta pressar pappershögen mot bröstet. Karin tar fram en kastrull, häller i vatten, lägger i potatis och ställer den på spisen. Så går hon fram till fönstret. Hon stirrar ut över gångvägen och huset mittemot, den blinkande gatlyktan, polisbilen som sakta rullar förbi, den använda blöjan, turbanen, kepsen, gänget i lösa kläder och olja i håret.
Radion säger:
– Vi som har jobb täpper till för dem som inte har jobb, i synnerhet för de nya svenskarna. Därför får vi inte tycka att anställningsskyddet är det viktigaste här i världen.
Karin Svensson håller fast sig i fönsterbrädan med hala insmörjda händer.
– Vi är en stor propp.
Det blir imma på fönstret.
Radion säger:
– Ni måste inse att ni inte kan se bakåt och längta efter det som var.
Regnet tar i. Det blir genast mörkare.
– Nej, vem i helvete vill ha det som det var, skriker hon och sliter ur kontakten och kastar radion i diskhon.
Den fortsätter att låta. Den går kanske på batteri.

Här, idag… på ett fotografi

140918-002Vy mot hamnen

Jag är inne i en helt improduktiv period, vad gäller skrivandet. Däremot läser jag en hel del. Just nu läser jag något av det bästa jag nånsin läst, åtminstone hittills när jag läst två tredjedelar. Jag läser gotlandsbördiga Kristofer Ahlströms nyutkomna bok Ett liv för lite. Den måste ni läsa. Det är den mest empatiska bok jag någonsin läst. Språket och metaforerna är fantastiska. Jag är så imponerad.
För nåǵra veckor sedan läste jag om hans debutbok Bara någon att straffa som utspelar sig på Fårö. Den hade blivit ännu bättre sedan min första läsningen. Den har ett tema som Kristofer Ahlström även behandlat i artikeln Sudermalm äter upp Gotlands själ: Hur Gotland påverkas av sommargäster och turism.

Före Ett liv för lite läste jag min största tonårsidol Klas Östergrens senaste bok Twist. Klasse har kommit tillbaka i sin vanliga form efter lite svagare böcker som Orkanpartyt, Gangsters, Den sista cigarretten och Ravioli. Jag utfärdar därför en läsrekommendation på Twist.

Innan dessa två skönlitterära verk var jag djupt försjunken i faktaböcker. Bl a Gunnar Adler-Karlssons Lärobok för 80-talet; en bok som förstörde mitt liv.
När jag, när jag var 20 år, skulle jobba en månad som kopist åt fotograf Ove Alström så började han med att från sin bokhylla plocka fram för Lärobok för 80-talet samt boken Arbeta mindre lev mer av Christian Wennerröd. Då var jag en obstinat men okunnig, mainstreamtänkande och intellektuellt oförstörd (läs: mainstream indoktinerad) yngling. Jag hade inga planer på något annat än ett helt normalt liv där arbetet stod i fokus. Men efter att ha läst Arbeta mindre lev mer var mitt inre omkullkastat och min framtid som normal och samhällsnyttig medborgare förstörd. Jag blev helt enkelt individualist.
Arbeta mindre lev mer kom jag då bara att skumma igenom. Och det var väl en himla tur för både mig och samhället. Men för något år sedan hittade jag ett fint exemplar i en boklåda. Och för några veckor sedan plockade jag fram den med darrande händer och började läsa. Och den är verkligen läsvärld. Istället för att ta emot mängder med flyktingar rekommenderar Gunnar Adler-Karlsson oss i västvärlden att sköta vår handel och utrikespolitik på ett sätt så att u-länder kan utvecklas självständigt och bygga upp sitt välstånd.
Det är alltså på tvärs med dagens humanistiska ideal där man bedriver imperialism och utsugning av u-länderna – kryddar med korruption, krig och riggade revolter mot regimer som vägrar bli västs lydiga maronetter – men sedan anser sig vara jättegoda och föredömliga människor när de säger sig vilja ta emot alla som de tvingat på flykt.

Jag ska återvända till verklighetens värld när jag avslutat Ett liv för lite. Jag har massor med intressant och viktig facklitteratur som väntar.

Gör uppror mot skådespelarsamhället

Självporträtt_140421-002Selfie 🙂

Dagarna före jul läste jag en väldigt bra bok. Den är skriven av 24-åriga debutanten Linn Spross och heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet.

Ett av bokens tema var introvert kontra extrovert. Bokens berättarjag, Hanna, är en introvert, ambitiös och allvarlig tjej. Hanna blir vän med Imagine som är hennes motsats. Imagine är väldigt älskvärd och omtyckt. Imagine har lätt att skaffa sig vänner. Men Imagine är som så många av de extroverta mycket för att snacka men inte så mycket för verkstad. Ett exempel på detta är Imagines ovilja till att fördjupa sig i socialistiskt teori i den politiska förening som Hanna och Imagine startar. Imagine motiverar sitt ställningstagande för just vänstern med att vänstern, till skillnad mot högern, är coola.

Själv är jag väldigt trött på de som vill framstå som varande alternativa och vänster när de i själva verket är helt okunniga och omedvetna om politik och samhälle, samt totalt saknar nyfikenhet och ambition till att lära, utan är helt fixerade på yta och att ge sken av djupsinne. Så jag håller fullständigt med Linn Spross i hennes uppmaning på bokens sista sida:

”Gör uppror mot skådespelarsamhället.”

De flesta människor är så otroligt fega att de istället för att vara sig själva spelar en roll. De är skådespelare. De vågar inte stå för vad de är, vad de tycker och hur de lever. Istället ljuger de, förställer sig och beter sig så som de tror att andra förväntar sig att de ska bete sig. Stackars satar.

Jag tror det handlar om brist på självförtroende/självkänsla. Som introvert kan jag ju ha fel på den punkten eftersom en introvert inte har så mycket behov av att bli accepterad av andra och ingå i en gemenskap. För som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen:

”Att straffa en introvert med ensamhet är som att försöka dränka en fisk.”

Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de där som ständigt framhåller sina egna förtjänster och vars ord ständigt syftar till ett illa dolt skryt? Hur står det egentligen till med självförtroendet/självkänslan hos de som aldrig någonsin berättar om sina tillkortakommanden och misslyckanden? De skulle inte ha ett så stort bekräftelsebehov om de hade genuint självförtroende/självkänsla . De är osäkra innerst inne men spelar rollen som självsäker.

Hur utvecklas en som människa om man inte vågar vara självkritisk?
Hur kul är en människa som inte vågar vara självironisk och bjuda på sig själv?

Läs om informationskriget

120416-001

Jag är redan en inbiten mediekritiker. Och ganska beläst i ämnet. Men nu läser jag Informationskriget mot Iran av Pierre Gilly och tycker det är en helt fantastisk bok. Pierre Gilly berättar hur media och olika politiska intressenter, i demokratier, hjärntvättar och skapar opinioner för det ena eller mot det andra. Boken handlar alltså inte, i första hand, om Iran utan om media och manipulerandet/skapandet av opinioner.

Boken är ”bara” på drygt hundra sidor. Men det är väl använda sidor. Den initierade texten är lättläst och med källhänvisningar som inbjuder till fördjupning.

Boken borde vara självklar i skolornas undervisning, som påstås syfta till att fostra demokratiskt sinnade och kritiskt tänkande medborgare…

Eftersom boken så enkelt avslöjar hyckleriet och lögnerna med det som påstås vara demokrati och demokratiska och opartiska medier så kommer boken att få leva i skymundan. För vilken tidnings-, radio- eller tv-redaktion vill recensera och berätta om en bok som totalt krossar deras egen trovärdighet?

För dig som vill lära dig hur media och opinionsbildning fungerar i demokratier, och bara orkar läsa en enda bok i ämnet, är Informationskriget mot Iran av Pierre Gilly det självklara valet.

—-

Andra bloggar som skriver intressant!