En veckas avbrott från vardagen

130305-001_bw

130305-002_bw

130307-001_bw

130308-003_bw

130308-004_bw

En vecka i Oskarshamn, hos mamsen, har gått. Innan jag kliver på färjan läggar jag nu upp de bilder jag fångat. De är få men håller, enligt mig själv, verkshöjd.

Ni märkte väl meningen ovan, med tre ”jag”? Före 121105 skulle jag ha blygts och ändrat på detta oavsiktligt egocentriska sätt att uttrycka mig. Men sedan nämnda datum gillar jag mig själv så skarpt att jag inte skäms för att visa min egenkärlek. Sedan är det skillnad på egenkärlek, i betydelsen självkänsla, och att vara utan självkritik. Men det är också skillnad på självkritik och självhat/självförakt.

I Oskarshamn bor någon jag helst av alla skulle vilja träffa. Men jag har trots mina långa hundpromenader lyckat slippa träffa denna människa. Och det är bäst så. Känsla och förnuft går inte alltid hand i hand. Men det är jobbigt att vara fylld av denna längtan att träffa en person och samtidigt vara övertygad om att det bästa är att inte träffa denna underbara människa.
Sverige har 290 kommuner. Det innebär att det inte är självklart att någon måste flytta till just den kommun där min mor bor och som jag ofta besöker. Jag önskar att någon hade fattat ett annat beslut om bosättningsort. Då hade jag sluppit ha personen i mina tankar under min vistelse där.
[Stycket ovan var en s.k. blinkning åt personen ifråga.]

Nu åker jag hem och tänker på något helt annat. Jag längtar efter lite värme och sol. Jag längtar efter att få sitta ute, mot ett träd, och lyssna på pod-radio och se ut över landskapet eller, mot ett träd, läsa böcker. Det är härligt!

Måste passa på att rekommendera en bok.
Jag är på de sista sidorna i Sven Delblancs Eremitkräftan. Sven Delblanc (1931 – 1992) är tvåa på min författartopplista. Etta är, så klart, August Strindberg och trea Vilhelm Moberg.
Sven Delblanc var 31 år gammal när han 1962 debuterade med Eremitkräftan. Jag läste den för några år sedan men minns inte ett smack från den läsningen. Nu är jag helt gripen. Jag associerar kraftigt till mitt eget liv och strävanden, och vissa närstående händelser, och blir djupt berörd av Eremitkräftan.
Eremitkräftan handlar om: Livets mening. Frihet kontra tvång. Moral och tvång kontra omoral och frihet. Kärlek. Åtrå utan kärlek och kärlek utan åtrå.
Och den är så jävla bra skriven. Spännande hotfull stämning som i den bästa kriminalroman.
Eremitkräftan finns bl a att låna som e-bok på biblioteken.

Poesi – Jag är ju för fan Poet

IMG_0048

Satt och läste i en anteckningsbok som jag skrev i i slutet av åttiotalet, då jag var drygt 20 år och bodde i Stockholmsförorten Bredäng, och upptäckte till min stora förvåning att där fanns en hel del guldkorn. Det jag gillar är blandningen av allvar och humor i dikterna. Känslan är ofta djupt allvarlig, till och med tragisk ibland, men formen är ofta humoristisk.

—–

JAG ÄR INTE JAG
(881124)

Tittar i taket
Ser ingenting
Genom fönstret
ser jag allt
som jag inte vill se

Gömmer mig under täcket
känner hur jag darrar
Blundar hårt och känner
hur det svindlar

Jag är fånge i min kropp
Dom kan förtrycka min kroppp
men själen kan dom aldrig tämja
Om själen kunde fly från kroppen
skulle den flyga upp mellan molnen
och aldrig, aldrig, komma tillbaka

—–

Tänder en sticka
Suger i mig röken från pipan
Håller kvar röken i lungorna
Ångesten försvinner ur min kropp
Släcker lampan och somnar
I morgon är det en ny arbetsdag

—–

Som en fisk sitter fast i fiskarens nät
sitter mina känslor fast i dina ogenomträngliga maskor
Som en trål snörps åt kring fiskstimmet
snörps min strupe när jag tänker på dig
Som en fiskpinnes väl dolda innanmäte
dolde jag mina känslor för dig

—–

DOMINIKA PECZYNSKI
(881016)

Ögonbryn som vingar
Vackra utan att kunna tala
utan att kunna förstöra
Utan praktisk nytta
men ändå så glesa
kolsvarta
och underbart vackra

—–

Lördagkväll

Uppladdning

Dopar

Kommer ut på greenen

KLIPP

Yr av doping

Greenen är dålig ikväll

Bara järnfemmor

KLIPP

Meningslöst att fullfölja med bara järnfemmor

Bryter tävlingen

—–

Vintern var lång och mörk
men nu spritter det av säd i hagen
nu är det löv på var björk
och flickor plaskar i baden

—–

SPACEINVADERS

Granater regnar från himlen
Bakom betongväggen ser jag hur betongflisor flyger efter granaternas explotioner
I skyn rör sig de anfallande rymdskeppen i vågor från ena sidan till den andra
Jag känner mig fångad i en fälla när jag står här med bara en kanon till mitt försvar
Det intensiva granatregnet får betongbunkrarna att ge vika
Luften är tjock av damm
Runt omkring mig ser jag förödelsen och tänker; vad finns det kvar att försvara
Jag ser min värld rasa samman och säger för mig själv; SÅNT ÄR LIVET!

—–

Jag sitter i en drömvärld
svalor flyger runt mitt huvud
jag ser jägaren tassa vid skogskanten
solens interstellära strålar bländar mina ögon
En zigenarkaravan ringlar i mörkret
hästar gnäggar framför sina vagnar
Solglasögda måsar drar maskar ur gräset
Haah en gul senapsflaska flyger som en raket över molnen
den lämnar en tunn stråle senap efter sig som klibbar i gräset
Jag ser en ko
den badar

—–

Hon hade vackra armar som glimmade blekt i det svaga ljuset
Andedräkten var het och kittlade min känsliga hals
Hennes ögon var blodsprängda och omgavs av en blodröd kant
Den milda blicken och det vänliga leendet

—–

I mina innersta tankar
letar jag bilder av dig
Ser dina leende läppar
och glittrande ögon
Doften av din hud
finns inte kvar

—–

Du öppnade dörren
till mitt innersta rum
Strömbrytaren vidrördes
av din varma hand
det blev ljus
i mitt mörker
Ta vad du vill
ty allt är ditt
om du vill ha det

—–

Du tror jag älskar dig
Jag tror ingenting
Vi kanske leker
Med varandra
Det gör ont
I mig

—–

UTANFÖR DISKOTEK LOUISE, OSKARSHAMN

Gatljuset fäller sitt elektrifierade ljus över min skakande kropp
Mixade pommes frites rinner mellan mina slappa läppar och lägger sig som en gröt över den kalla jorden
Stubben av en avklippt ros river blödande sår i mitt susande huvud
Vinternattens kyla stängs ute av min avtrubbade hjärna som inte kan hålla ordning på mina ostyriga ben

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

USA och Nazityskland – grenar på samma träd

Naomi Klein knyter ihop trådarna i sin nya bok Chockdoktrinen. Den ekonomiska doktrin som Milton Friedman och hans lärjungar förespråkar och som världen över drivs igenom med hjälp av CIA:s statskupper och USA:s militära interventioner kräver våld. Det är en ekonomisk politik med korporativistiska (fascistiska) förtecken som gynnar storföretag och ett litet antal politiker på den stora arbetande massans bekostnad. Därför går den politiken inte att genomdriva med demokratiska medel. Den arbetande befolkningen accepterar helt enkelt inte att tvingas leva under förtryck och i armod.

För att hindra kritiska röster och sociala rörelser använder USA och klientstaterna utrensningar av oliktänkande, precis som Nazityskland fängslade och avlivade fackföreningsrepresentanter, socialister och kommunister. För USA och klientstaterna är det därför viktigt att veta vilka medborgare man har emot sig och vilka som är för. Man förstår att genom att hålla koll på människors telefon- och internetkommunikation kan man i förebyggande syfte sammanställa listor över de som måste interneras, eller värre, i händelse av att USA önskar införa sin korporativistiska ekonomisk politik i något land.

När USA gav makten över Indonesien till Soharto 1965 hade CIA en dödslista med 5000 vänsteranhängare som de ville ha dödade. Sohartos militär kryssade av det ena namnet efter det andra och återrapporterade sitt arbete till CIA som var nöjda. Indonesien leddes fram till CIA:s statskupp av en folkvald president vid namn Sukarno som var sin tids Hugo Chaves. Nu är det Chaves som USA och media runt om i värden vill se avsatt för att storföretag ska kunna återta de oljekällor som Chaves nationaliserade. Chavez ”anti-amerikanska” syfte var att inkomsterna från Venezuelas naturtillgångar skulle gagna hela nationen och inte enbart ett litet antal utlandsägda storföretag.
Samma utrensningar som i Indonesien har förekommit i alla andra länder där USA tillsatt marionettregimer för att kunna införa den för amerikanska storföretag så lukrativa korporativistiska politiken. Brasilien, Argentina och Chile bland andra. Man kan se dagens till synes urskiljningslösa fängslande av muslimer som en utrensningsaktion. Det som de tillfångatagna muslimerna har gemensamt, om något, är att de inte accepterar USA:s överhöghet över deras länder eller den politik som USA vill påtvinga dem. USA och media kallar dem terrorister precis som politiska motståndare blev kallade terrorister i Brasilien, Argentina, Chile och Indonesien.

Den tortyr som, då liksom nu, används mot meningsmotståndarna avser att personlighetsförändra dem. Avsikten är att ta ur dem socialismen och den känsla för det gemensamma som präglar motståndarna till den nyfascistiska ekonomiska politiken. Tortyroffren ska bli individualister som bara tänker på sig själva. Den tortyr som används för detta utvecklades under 1950-talet av psykologen Ewan Cameron som var finansierad av CIA. Cameron utförde sina försök på helt oskyldiga mentalpatienter som hamnade på hans klinik med lindriga psykiska åkommor men lämnade den med grava psykiska störningar. Samma sker med de muslimer som sitter fängslade i USA:s tortyrfängelser runt om i världen. Många har nu blivit mentalt skadade och retarderat till något som liknar barndom. Fängelserna börjar därmed likna dårhus.

Som en följd av nazistiska utrensningar antog FN:s generalförsamling den 11 december 1946 enhälligt en resolution som förbjöd folkmordshandlingar, det vill säga gärningar genom vilka ”rasmässigt bestämda, religiösa, politiska och andra grupper förintas helt eller delvis”. Inkluderingen av politiska grupper ströks två år senare efter krav från Stalin. Därför lever nu vi som är öppet motståndare till USA:s nyfascistiska ideologi under hot.
Under andra världskriget internerade Sverige kommunister och kommunistsympatisörer i läger så de var samlade vid eventuell tysk ockupation. Jag tror inte att Sverige och dess säkerhetstjänster är mer intresserade av att skydda antifascister nu än då. De uppgifter som insamlas vid telefon- och internetavlyssning i Sverige kommer säkerligen väl till pass som bytesmedel säkerhetstjänster emellan och kanske har man redan en file hos CIA…

Läs mer:

Rosenbad under Göran Persson

Jag har länge haft en dröm om att skriva en roman. Romankonsten tycker jag är den högsta av konstarter. Trots att jag arbetat som frilansfotograf i mer än tio år så blundar jag inte för bildens brister. En bild säger inga tusen ord. Det är bara ett fånigt talesätt som fotografer och andra bildkonstnärer vill hålla levande för att känna sig behövda. Men ska man verkligen få något sagt så är det ord som behövs.
Så många ord brukar jag dock inte få ur mig innan jag tappar gnistan. Det blir en start, en rusning och ett tvärstopp. Sen hamnar mina skrivförsök i viloläge på hårddisken.
Nu har jag i alla fall plockat fram ett stycke inaktuell samhällsatir. Inaktuell i så motto att Göran Persson inte längre är statsminister. Men hans tankar lever vidare i den nuvarande regeringens förda politik. Och det jag en gång skrev tror jag fortfarande är en ganska realistisk bild av livet i regeringskansliet under Göran Perssons tid.
Nedanstående text skulle bli en del av en roman. En utvecklingsroman om en man som, genom uppväxt och påverkad av olika maktinstanser i samhället, formas till att bli statsministermördare.
Hade romanen blivit av hade den varit till stor nytta för SÄPO:s arbete att kväsa all opinion mot den rådande maktbalansen i samhället. Förre chefen efterlyste på sin tid kunskap om vad som skapar terrorister. Naturligtvis är det svårt för en organisation bestående uteslutande av auktoritetstyrda att förstå sig på självständigt tänkande människor. Kanske kommer jag i sinom tid att ge SÄPO den hjälpen men nu får de och ni hålla till godo med en bit om hur det kunde gå till i Rosenbad under Göran Persson.

Rosenbad under Göran Persson

”Kan du komma in med en kopp kaffe och ett par wienerbröd” beordrade Göran och släppte upp knappen på snabbtelefonen.
Belåtet hörde han sin sekreterares ”ja, visst!” och lutade sig tillbaka i stolen och lade armarna på stöden. Funderar man på statsangelägenheter då behöver man både koffein och energi för att hålla hjärnan på topp tänkte han och såg belåtet på sin mage som svällde under stjortan.

Under sin skoltid hade hans fetma ständigt varit föremål för mobbing, men nu som statsminister tyckte han att den gav pondus och det var heller ingen i hans omgivning som skulle våga säga ett knyst om saken. Han var nöjd med sig själv och ansåg att hans utnämning till statsminister var bevis nog på hans fullkomlighet. Visserligen kunde han aldrig glömma resultatet från mönstringens intelligenstest en gång i ungdomen. Det retade honom fortfarande att de använt sig av så opålitliga metoder för att sålla agnarna från vetet. Att hans resultat i testet låg betydligt under snittet var bevis nog för det tyckte Göran. På uppenbarligen felaktiga grunder hade han blivit utsedd till förnedrande malajtjänstgöring när han i själva verket var ett perfekt befälsämne. Men det var då det, nu är det han som bestämmer över alla.

Han satt just och funderade över medborgarnas dumhet. De visste inte ett dyft om nationalekonomi och var fruktansvärt rädda för förändring. I ett sådant läge fanns det inte plats för tvekan. Ledaren måste visa vägen oavsett vad folket ansåg. Dessutom var nej-sägarna bakåtsträvare som inte kunde inse sitt eget bästa. Nej-sägarna var rädda om sina jobb och utifrån det perspektivet såg de inte in i framtiden. Även Göran var rädd om sitt jobb och visste att han kunde bli bortröstad, även om chansen var liten. Visserligen skulle han leva gott på sin inkomstgaranti resten av sitt liv men att förlora statsministerposten var ändå en betydligt större förlust än vad de fega väljarna skulle kunna gå miste om i en framtida lågkonjunktur. Skitjobb till låg lön skulle det alltid finnas till de som var villiga att arbeta. Men tyvärr var hans undersåtar en samling lata kverulanter. Själv hade han börjat med två tomma händer och genom lojalt partiarbete arbetat sig upp till den absoluta toppen. Medborgarna borde se honom som en förebild i stället för att avundas och missunna honom sin lön som i internationellt perspektiv var alldeles för låg. När han träffade de andra statsministrarna i EU kände han sig som en fattiglapp. Hans namne och grabbarna i konstitutionsutskottet hade visserligen gjort ett bra väl till statsrådsarvodesnämnden och han fick stora löneökningar varje år. Men det skulle dröja tills han befann sig i Europatoppen med bara 4 procent påslag per år. Ja, otack var verkligen världens lön.

Det knackade försynt på dörren och hans sekreterare trippade tyst in med en silverbricka i händerna. På brickan var en smal vas med en ros, kaffemugg och hans kära wienerbröd. Sekreteraren ställde försiktigt ner brickan på Görans tomma skrivbord och gick sin väg igen. Inte ett ord hade hon sagt. Hon visste att Göran oftast satt i viktiga funderingar, det hade han påtalat redan när hon tillträdde sin tjänst, och han ville då inte bli störd.
I själva verket avskydde hon sin chef. Han var ett drygt, egenkärt, arrogant, fetto, sa hon till sina nära vänner. Dessutom var han gubbsjuk och nära på dreglade när han såg på henne, sa hon också till sina nära vänners. Men jobbet var alldeles för bra betalt för att hon skulle säga det öppet. I stället valde hon att ligga lågt och göra som hon blev tillsagd.

Internt hade Göran rykte om sig att omge sig med ung personal. Ynglingar var lättare att domptera än gamla tjurskallar, brukade han säga. Även statsråden var utsedda efter sig foglighet. Det kunde bara finnas en ledare i regeringen om den skulle få något uträttat och då gick det inte att omge sig med nej-sägare.
Han hade gamle Maggan som visserligen inte var ung men ändå foglig. Sen hade han Mona, eller Jag Mona, som hon brukade kallas bakom ryggen. Hon var så korkad att hon inte ens kunde komma på att tänka en tanke självständigt. Marita var mer skärpt, men viljan att sitta i regeringen var större än viljan att ha egna åsikter. Och Leif var riktigt självständig. I bland brukade Göran tycka att det varit ett misstag att ta in honom i regeringen. Leif sa vad han tyckte även officiellt och det komprometterade statsministerns auktoritet, tyckte Göran. Per var en kille i Görans stil. Honom kunde man lita på ideologisk. Inget knussel med löntagarna utan en grabb som hellre tänkte på näringslivet och dess bekymmer. Och lille store Hans. Han hade gått i den fackliga skolan och tjafsade inte emot eller tog sig friheter utan att fråga först. Men favoriterna var ändå Ulrika, Jan och Thomas. Om alla var som Ulrika vore statsministerns jobb en barnlek. Hon gjorde inget utan att fråga om lov först och ställde aldrig till besvär. Jan var en gammal tjurskalle men eftersom han i sak stod nära Göran spelade detta ingen roll. Dessutom var han slagkraftig i sin argumentation även om argumentationen kunde bli lite väl slagkraftigt ibland och blåsa upp till mediestorm. Thomas var som en son för honom. En värdig efterträdare till landets viktigaste arbete. Thomas lät så förnuftig när han talade inför TV-kamerorna att ingen lyssnade på vad han egentligen sa. Ett ypperligt politikerämne med framtiden för sig. Det var lätt att leda en sådan regering, tyckte Göran. Men folket skulle han gärna byta ut, de bar gnällde.

Ett par wienerbröd senare hördes Hans på snabbtelefon.
”Det var det här med kverulanterna. Har du tid en stund.”
”Visst Hans jag är precis klar med det jag hade för händerna. Kom du så löser vi problemet. Vill du ha kaffe och wienerbröd?”
”Det vore inte dumt. Det suger lite i magen.”
”Då fixar jag det”
Göran lutade sig framåt snabbtelefonen och beordrade. ”Två kaffe och fyra wienerbröd, tack.”
”Kommer”, svarade sekreteraren van vid de kortfattade orderna.

Hans steg in genom dörren utan att knacka. Visserligen tyckte Göran att det var respektlöst, men det uppvägdes av att han slapp ropa, kom in, och därför fann han sig i det. Det var mest praktiskt så, tyckte han.
”Sätt dig”, sa Göran och pekade på den armstödslösa stolen framför skrivbordet. ”Kaffet kommer strax.”
Hans satte sig försiktig ner i den anvisade stolen. Han skulle hellre ha suttit i soffgruppen än vid Göran skrivbord. Efter en stund fick han ont i ryggen av den jävla skitstolen och föredrog därför soffan.
”Hur är det på Öland”, undrar Göran.
”Helt underbart. Jag kommer aldrig att ångra att jag tog steget att bli året runt boende där. Det var visserligen väldigt kallt i vintras men nu när värmen är på väg tillbaka är det bara positivt.”
”Sen får du ju traktamente och resorna betalda. Det ger väl ett bra tillskott i kassan. Förmåner som du inte fick som avtalssekreterare på LO.
”Nä, det har sina fördelar att vara politiker”, svarar Hans med ett skratt.
”Onekligen. Men det ska vi inte prat öppet om”, säger Göran och blinkar konspiratoriskt med högra ögat.
En lätt knackning och sekreteraren kommer tassande in med silverbrickan med kaffet och wienerbröden.
”Nu hoppas jag det ska smaka”, säger hon och sätter ner brickan på skrivbordet. Fyra ögon följer henne när hon lämnar rummet.
”Hon är inte dum, va”, säger Göran i en ton som är mer ett påstående än en fråga.
”Nä, en sån skulle jag själv kunna tänka mig. Jag får ju dras med en årgång som egentligen skulle ha blivit utbytt för länge sedan.”
”Du får väl se dig om efter en ny modell. Den gamla kan du alltid omplacera eller låta gå i pension. Hon har väl den åldern?”
”Ja, hon fyller 57 i år” svarar Hans.
”Ta för dig”, säger Göran och gör en svepande gest över silverbricka.
Hans tar ett av kaffefaten från brickan och ställer framför sig. Det andra tar Göran. Hans häller upp ur silverkannan. Först till Göran och sen till sig själv. Under tiden placerar Göran ett wienerbröd på en servett framför sig och väntar tills Hans gjort detsamma innan han tar till orda.

”Jaha, vad var det nu du hade på hjärtat.”
”Det är det eviga problemet att sätta de arbetsskygga i arbete.”
”Jasså det problemet”, svarar Göran med stark betoning på problemet.
”Det tar aldrig slut. Men det gör budgeten för a-kassa och sjukförsäkringar.”
”Vad har du för ny förslag att komma med?”
”Det enda man kan göra, som biter, är att sänka ersättningen. Det ger både incitament att arbeta och besparingar för statskassan. Sen behövs lönebidrag för att få näringslivet att anställa dessa arbetsskygga. Annars får vi aldrig några arbetsgivare att anställa långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna. De skyr dessa som pesten, precis som de skyr invandrare. Just långtidsarbetslösa invandrare är en mardröm för mig. Ingen vill anställa dessa. Det är knappt att det går att få ut dem på arbetsmarknaden med lönebidrag, trots att Svenskt näringsliv propagerar för arbetskraftsinvandring. Deras medlemsföretag vill ju inte anställa de invandrare som redan finns här. Hur tusan ska det då bli om vi tillåter arbetskraftsinvandring. Då lär det snart vara massarbetslöshet på EU-nivå även i Sverige.”
”Det är det som är Svenskt näringslivs poäng. Massarbetslöshet. Då blir arbetskraften billig. Då lär du kunna hålla dig med en egen städerska, hemma på Öland. För en spottstyver, även om du betalar vitt.”
”Ja, det vore ju inte så dumt. Men då skulle väl LO-medlemmarna förfasa sig om deras gamla avtalssekreterare skaffar hemhjälp. Även om det är vitt.”
”Det är sånt vi ska tala tyst om. Men det går att lösa genom att låta städning och hemhjälp ingå som löneförmån för statsråd. Våra löneförmåner och löner kan inte vi rå för”, tillägger Göran ironiskt.
”Det är en lösning som min fru skulle uppskatta”, skrattar Hans. ”Hon har rätt många kvadratmeter att hålla ordning på, och hon sitter hellre och fikar med grannkärringarna.”
”Det är inget fel med att fika”, inflikar Göran och tar ett stort bett i sitt wienerbröd.
”Absolut inte”, replikerar Hans, och tar ett något mindre bett.
”Göran”, hörs ur snabbtelefonen.
”Ulrika”, viskar Göran till Hans.
”Ja”, svarar Göran med ett snett leende mot Hans medan han trycker ner knappen på snabbtelefonen.

”Har du tid?”
”Hasse är här men om det går snabbt så.”
”3G företagen har vänt sig till PTS om att få öka sändningsstyrkan i sina sändare för att öka räckvidden. De tycker det blir för dyrt att sätta upp sändare tätare för att nå bättre inomhus. Nu undrar PTS vad vi tycker.”
”Jaha!”
”Ska vi låta dom höja effekten. Du vet att dom ligger på från miljörörelsen och vissa enstaka kommuner.” vädjar Ulrika.
”Annars får vi ett rent h-vete med näringslivet. Svenskt näringsliv kommer att liera sig med moderaterna och skylla oss för tillväxtfientliga. Sen hänger facket på och beskyller oss från vänster för att förhindra nya arbeten i Sverige.” hävdar Göran.
”Dom ska få öka effekten då?”, undrar Ulrika.
”Det är helt och hållet ditt beslut. Det vet du” tillägger Göran suckande.
”Jag vet. Jag vet. Ville bara höra vad du tyckte.”
”Nu vet du väl det?” suckar Göran.
”Ja, ja, hej då!”
”Ge dom vad dom vill ha.” avslutar Göran.
”Ska bli!” avslutar Ulrika.

”Var var vi?” suckar Göran.
”Det där med hemhjälp åt statsråd, kom jag att tänka på.” säger Hans eftertänksamt. ”Är det din namne som basar för den saken.”
”Om du menar namne till förnamnet så stämmer det. Har är ordförande i statsrådsarvodesnämnden som har tre medlemmar, varav han själv är en.” svarar Göran sarkastiskt. ”För detta uppbär han ett fett arvode, och gör därmed som vi säger.”
Hans stirrar förväntansfullt på Göran. Göran känner blicken och förväntningarna. ”Hälsa från mig när du pratar med honom.”
Hans ansikte spricker upp i ett glatt avväpnande leende. ”Så var det bara den här lilla frågan om de arbetslösa som jag tänkte du skulle lösa åt mig.”
”Visst, det fixar jag.” skrattar Göran. ”Vatten och bröd.”
”Det är nog ändå en aning gammaldax, tycker jag. Även om det bevisligen är effektivt för att få ner kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd, och ger de arbetslösa incitament att verkligen anstränga sig att skaffa arbete.”
”Någon morot måste de ha. Och självfallet piska.” intygar Göran med emfas.

Farfar och Syret

Min vän Johan tjatade som tusan på mig för att försöka förmå mig att läsa romanen ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” av psudonymen Nikanor Teratologen. Johan hade själv läst den flera gånger och brukade försöka påverka mig genom att berätta om huvudpersonerna farfar och Pyret och citera ur boken. Men jag tyckte den verkade alldeles för sjuk för att jag skulle ödsla tid på den. Men en dag tog jag och skrev en egen lite berättelse inspirerad av det Johan berättat och citerat ur den så omtalade ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”.
Den berättelsen kommer här. Jag vill passa på att varna känsliga läsare.

Farfar och Syret
(en berättelse specialskriven för att passa Johans speciella smak)

Farfar låg på rygg på utdragssoffan. På hans mage satt Syret och arbetade febrilt med att dra Farfars förhud upp och ner.
–Nä du Syret nu får du komma och sätta dig på Farfars ansikte så jag får smaka på dig.
Syret hasade sig baklänges över Farfars bröst och upp över ansiktet tills Farfar kunde sluta läpparna runt Syrets pung.
–Nu sitter du bra, sa Farfar genom mungipan. Men vad du smakar kiss. Har inte mamma tvättat dig på länge.
–Men det gör ju du nu Farfar.
–Ja det gör jag, sa Farfar och slickade intensivt med tungan runt Syrets testiklar.
Medan Farfar tvättade Syrets pung fortsatte Syret sin bearbetning av Farfars förhud så att Farfar började spotta. Han spottade så Syrets hår och ansikte blev kletiga av sperma.
–Nu får du lyfta på stjärten och bajsa, manade Farfar.
Syret reste sig på knä och Farfar rättade in sig under honom så att Farfars mun befann sig under Syrets avföringshål.
–Bajsa nu Syret, sa Farfar med darr på stämman.
När Syrets anus öppnade sig öppnade Farfar munnen och lät Syrets lösa avföring rinna ner i halsen. En del rann förstås utanför med det fångade Farfar upp med sin långa tunga och svalde ner med god aptit. När Syret var klar slickade Farfar honom ren och lyfte ner honom på golvet.
–Nä du Syret nu behöver Farfar en sil.
Farfar gick in i kammaren och plockade fram sina verktyg och en filmburk fylld med pulver. Han spolade upp lite vatten i en såssked och duttade i en rejäl dos pulver.
–Syret, du kan väl hämta Farfars tändare och värma under skeden.
Syret värmde tills det började koka. Då tog Farfar och slängde i en liten bumullstuss som han silade vätskan igenom medan han drog upp sprutans kolv och lät vätskan fylla sprutan.
–Fan Syret det blev så många meter så det räcker till dig också. Ska du ha lite?
–Klart jag ska, svarade Syret och kavlade upp tröjan över sin lilla arm.
Farfar stasade så Syrets blodådror svällde. Så stack Farfar in kanylen i Syrets armveck och tryckte in kolven ett par centimeter. Syret himlade med ögonen, föll baklänges på utdragssoffan och blev liggande. Medan Syret låg utslagen drog Farfar i sig en rejäl rökare och lade sig tillrätta jämte Syret. Så låg de sedan medan eftermiddagen övergick i kväll.