Lo

LO sviker medlemmarna och struntar i det dåliga anseendet

av

050219-006

I maj 2009 gjorde Nordic Brand Academy, som delägs av Stockholms Universitet, en studie där de undersökte fackförbundens anseende. Via en webbpanel där 6000 personer tillfrågades framkom att LO hade lägst anseende. Det intressanta är hur LO tog till sig undersökningen, eller rättare sagt avfärdade den, till skillnad mot TCO:s ordförande Sture Nord som bemötte webbpanelens åsikter med respekt.

Nedan följer några talande utdrag ur Svenska Dagbladet, som tisdagen den 25 augusti skrev att Svenska folket sågar LO-facken.

Robert Gelmanovski, vd Nordic Brand Academy*
_Framför allt är betygen låga när det gäller förmåga till nytänkande, utförande av uppdrag samt hur det fackliga ledarskapet uppfattas._
– Om man tittar lite djupare i siffrorna ser man att LO får riktigt lågt betyg på just ledarskap, med ett index på 32. Det är fruktansvärt dåligt.
– Gott anseende över tid formas av att man håller det man lovar. Problemet för LO var att avståndet var för stort mellan löfte och leverans. Organisationen sa en sak och gjorde en annan.

Marie Linder, kommunikationschef LO*
– Studien gjordes under en period när vi hade mycket negativ publicitet och hade svårt att komma ut med våra frågor, säger hon.
_Om ni ska vara självkritiska, kan LO:s dåliga resultat bero på något annat?_
– Väldigt mycket handlar om fackets tillgänglighet och om hur vi når ut med våra frågor, och under maj var det svårt. Det vi kan göra nu är att fortsätta att jobba och opinionsbilda kring fackliga kärnfrågor, och berätta vad vi vill.

Sture Nordh, ordförande TCO
– I förtroendeindex som görs med jämna mellanrum hamnar vi lågt. Det är något vi måste ta itu med. Det handlar om att leva som vi lär och att visa att vi åstadkommer resultat som är viktiga för människor i deras vardag.

Man kan ju undra vad som skulle kunna få LO att respektera sina dyrt betalande medlemmar. Att medlemmarna lämnar sina fackförbund och därmed lämnar den inkompetenta men självgoda organisatioen LO skyller LO på att det blivit dyrare, eftersom det inom sekten ”arbetarrörelsen” är tabu med självkritik. Givetvis borde LO kritiskt granska vad LO och dess underorganisationer fyller för funktion för de dyrt betalande medlemmarna. Många medlemmar ser uppenbarligen ingen nytta med att betala dyrt till facket. Att då vägra ta medlemmarna och de före detta medlemmarnas kritik på allvar är verkligen att förnedra dem genom att göra dem obetydliga och osynliga. Vem vill tillhöra en organisation som vägrar lyssna på en och som har en ledning bestående av självgoda inbördes beundrare?

Orsaken till att det gått så snett med LO och dess fackliga organisationer, och även socialdemokratin, är så klart de höga lönerna som erbjuds i toppen. De flesta medlemmar i arbetarrörelsen har inte möjlighet att tjäna så mycket inom sitt skrå. Enda chansen är då att hoppa på den fackliga eller politiska karriärvägen. Den kräver vare sig utbildning eller kompetens, bara undergivenhet och lismande lojalitet med de som redan klättrat till toppen av organisationen. Med sådana förutsättningar för karriär tappas medlemsintresset bort på vägen.

Dessutom tycks det vara så att de som strävar mot toppen inom den så kallade arbetarrörelsen har ett genuint dåligt självförtroende som yttrar sig som underlägsenhetskomplex. Arbetarrörelsens företrädare känner sig vädligt duktiga när de får beröm av näringslivet, genom att svika medlemmarna. Det dåliga självförtroendet gör också att arbetarrörelsens företrädare inte tror på någon annan politik och andra sätt att organisera samhället än det som de självsäkra näringslivspamparna förespråkar. Detta är orsaken till att arbetarrörelsens företrädare numera förespråkar högerpolitik trots medlemmarnas önskan om, och behov av, en solidarisk vänsterpolitik.

Arbetarrörelsen behöver nya ledare. Ledare med kunskap, integritet och ideologi.

LO försäkrar sig om försämringar för medlemarna

av

LO-ledningen fortsätter motarbeta medlemmarnas intressen

Ordförande Wanja Lundby-Wedin, avtalssekreterare Erland Olauson och LO:s styrelse har, långt över medlemmarnas huvuden, beslutat inleda förhandlingarna om ett nytt huvudavtal med Svensk Näringsliv. Arbetsrättjuristen Kurt Junesjö beskriver vad det innebär att nu omförhandla huvudavtalet så här.

”1. Huvudavtalet bestämmer arbetsmarknadsparternas relationer, och reglerar grundläggande frågor i strejkrätten. Ändringar i LO-förbundens huvudavtal är den viktigaste medlemsdemokratiska frågan som varit på tapeten sedan 1938 då huvudavtalet slöts. Wanja Lundby-Wedin har förklarat att LO tänker ta upp diskussioner om dessa frågor. Men detta görs alltså utan att det har skett någon som helst medlemsdiskussion. Flera förbundsordförande menar till och med att det inte ens finns något beslut i LO:s styrelse som ger Wanja Lundby-Wedin detta mandat.”

”2. LO har ingen förhandlingsstyrka, eftersom nästan alla LO-förbund är bundna av fredspliktavtal genom löneavtal de närmaste tre åren. Arbetsgivarna har redan krävt en lagstiftning av regeringen som inskränker strejkrätten. Förhandlingen måste därför ske på det numera vanliga LO-förhandlingssättet, det vill säga att man säljer försämringar mot förbättringar. De ”justeringar” Svenskt Näringsliv vill ha är välkända, en kraftig försvagning av strejkrätten, och de förbättringar LO fört fram ligger inte i närheten av att för all framtid sälja viktiga delar av strejkrätten. Svenskt Näringsliv har därför en mycket stark förhandlingsposition och kommer inte att nöja sig med marginella ”justeringar”. Slutresultatet av en överenskommelse är givet: Kraftiga försämringar i strejkrätten.”

Att LO-ledningens agerande är allvarligt och ett hot mot medlemmarnas intressen framgår också tydligt av de reaktioner som några av LO förbundens företrädare lät komma till uttryck i LO-tidningen igår.

Det är som att öppna Pandoras ask, man vet inte vad det här kommer att leda till, säger Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef. Att det inte är den lagstadgade strejkrätten som ska diskuteras utan tillämpningen av den, lugnar inte Ronny Wenngren. Vi kan inte acceptera inskränkningar på nåt vis. Vi ska inte gå med på att det införs regler som försämrar våra möjligheter att förhandla, säger han. Ronny Wenngren tycker att riskerna med förhandlingarna är så stora att LO inte ens borde ha diskuterat Svenskt Näringslivs inbjudan.

Det här är kanske det största som händer på arbetsmarknaden det här århundradet. Det är osnyggt och respektlöst mot kongressen att beslutet redan är taget, säger Per Winberg, ordförande för Transport. Per Winberg är inte negativ till själva förhandlingarna, men han tycker att facket borde vägra att diskutera begränsningar av konfliktåtgärder. Han tycker också att LO-förbunden fått för lite information från LO-ledningen inför beslutet att gå in i förhandlingarna. Det har varit väldigt knapphändigt. Öppenheten om samtalen som förts sedan i höstas har inte varit vad vi önskat från förbunden. Jag hoppas verkligen att det blir bättre framöver, säger han.

Hans Tilly, ordförande för Byggnads, säger att de ursprungliga planerna var att låta kongressen få säga sitt, och han beklagar att det inte blev så. Det finns alltid frågetecken när något ruschas fram. Man undrar ju varför det blev så bråttom plötsligt, säger han. Vi har haft omfattande interna diskussioner om det här. Det finns en oro för vad som kommer ur förhandlingar där strejkrätt och sympatiåtgärder ska diskuteras, säger Hans Tilly.

Erland Olauson försvarar sig mot kritiken i samma artikel.

Erland Olauson, LO:s avtalssekreterare, har svårt att förstå kritiken. Förbunden har fått löpande information sedan samtalen med Svenskt Näringsliv och PTK inleddes i höstat, säger han. Han tycker inte heller att kongressen blivit överspelad för beslutet om förhandlingarna fattats av LO-styrelsen. Vi tog inte ställning till sakfrågorna i LO-styrelsen utan vi tog ställning till vilka frågor vi är beredda att diskutera. Hur man sedan ska ställa sig i de olika sakfrågorna måste man besluta längre fram. De besluten kommer bland annat att grunda sig på vad LO-kongressen säger i de olika frågorna, säger han.

Erland Olauson kan se fram mot LO-kongressens beslut med stor tillförsikt. Han har varit fackligt aktiv i 30 år och vet hur det går till. Hur det går till på LO-kongress berättar Göran Greider i sin bok
Arbetarklassens återkomst.

”En majdag 1997 bevistade jag för första gången ett möte i LO:s representantskap. Den stora kongressalen i Folkets Hus i Stockholm var full av ombud och på podiet längst fram satt Bertil Jonsson och svingade klubban. Han såg mer självsäker ut i den rollen än när han uppträder i media. Men nästan två timmar förflöt utan att ett enda ärende ledde till debatt. Talarstolen stod tom; ingen klev upp. Ombuden prickade bara av punkterna på dagordningen och i övrigt rådde en nästan kuslig stillhet när ärendena avverkades.”

Att LO-ledningens överenskommelse med kollegerna i Svenskt Näringsliv skulle ifrågasättas vid LO-kongressen får därmed anses mindre troligt. Klättermössen som samlas till kongress vill inte göra sig till besvär och riskera sin framtida karriär.

Hur tänker ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson?

När Erland Olauson var på avtalssekreterarmöte i Köpenhamn i augusti 2007 hade han med sig overheadbilder för att visa sin tänkta inriktning vid förhandlingarna med Svenskt Näringsliv.

1. Tillträde till arbetsmarknaden för
· Ungdomar
· Personer med utländsk bakgrund
· Personer med nedsatt arbetsförmåga

2 Ett arbetsliv för alla
· Omställning och rehabilitering
· Företagshälsovård och arbetsmiljöutbildning
· Åtgärder för att alla skall orka arbeta minst fram till pensionsåldern

3 Spelregler på arbetsmarknaden
· Modernisering av huvudavtalet
· Tillämpningsområden för kollektivavtalet och övrig arbetsrätt

4 Den svenska arbetsmarknaden i internationell miljö
· Åtgärder för ökade investeringar och för att underlätta förändringar och därav följande omställningar i näringslivet
· Utvärdering om rekommendationen om utländska företag med tillfällig verksamhet i Sverige
· Åtgärder för en väl fungerande arbetskraftsinvandring

Frågan är med vilken kraft man kan driva de för medlemmarna positiva kraven om man ändrar spelreglerna enligt punkt 3 så att LO:s förbund inte kan hota med det enda vapen löntagarna har – strejk.

Att över huvud taget diskutera tillämpningsområden för kollektivavtalet är en grundbult mot den nuvarande ordningen och borgar för lönedumpning. Enligt den nuvarande ordningen är det fackförbunden tillsammans som ensidigt avgör till vilket avtalsslutande fackförbund en yrkesgrupp skall höra. Att uppta förhandlingar om detta kan bara leda i en riktning; att arbetsgivarna får inflytande över vem de ska sluta avtal med. Och även om inte ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Erland Olauson kan förutsätta utifrån vilka kriterier som arbetsgivarna kommer att välja förhandlingspart så kan jag berätta att de väljer den part som ställer minst krav på arbetsmiljön och kräver lägst löner. Att det ska vara så jävla svårt att fatta! Självklart så blir det med Wanja och Erlands förslag sämre löner och sämre arbetförhållanden för LO:s medlemmar.

När inte EU:s inflytande är tillräckligt för att försämra förhållandena för den svenska arbetarklassen så måste ju arbetarklassens ordförande Wanja Lundby-Wedin och löntagarnas avtalssekreterare Erland Olauson skynda på utvecklingen. Någon annan tanke bakom deras vilja att förhandla om huvudavtalet med Svensk Näringsliv står inte att finna.

Wanja Lundby-Wedin värnar de papperslösas intressen 🙂

Wanja Lundby-Wedin visar sig värna de papperslösa, i en debatt om de papperslösas situation, i radioprogrammet Konflikt den 15 mars i år.

(Debatten med ordförande Wanja Lundby-Wedin, författaren och före detta LO-ombudsmannen Olle Sahlström och ombudsmannen på Fastighetsanställdas förbund Sten-Erik Johansson börjar 40,50 minuter in i programmet. Hör Sten-Erik Johansson säga ”satan utsugare” och Wanja Lunbdy-Wedin upprepa denna fras med spelad emfas. 🙂 )

På Fastighetsanställdas förbunds förslag till LO:s kongress; att papperslösa ska kunna bli medlemmar i, och företrädas av, facket – precis som i många andra länder i Europa – svarar ordförande Wanja Lundby-Wedin:

”Jag tycker det vore ett svek mot papperslösa att organisera på det sätt vi normalt gör, för vi kan inte ge dom det som medlemskapet, som de har rätt till i medlemskapet, och vi skulle ta ett antal hundra kronor varje månad för att de skulle vara medlem hos oss…”

Det är tryggt att höra att ordförande Wanja Lundby-Wedin ser så seriöst på sin roll att företräda sina medlemmar och ge dem valuta för medlemsavgiften…

Varnar för lycksökarna och sprider lite pessimism…

av

En rejäl samhällsförändring samt ändrade maktförhållanden behövs, tycker jag. Men hur står det egentligen till bland alla dessa profeter i bloggosfären och inom olika sammanslutningar som förespråkar den enkla lösningen regeringsskifte. Är de falska profeter ute efter egen vinning eller är de verkligen så glömska att de tror att Socialdemokratin står för en politik väsenskild från borgerlighetens? Jag vill varnar för lycksökarna och sprida lite pessimism samtidigt som jag ger lösningen på problemet.

En gång i tiden var jag idealist och naiv. Jag är fortfarande idealist men inte ett dugg naiv. Jag läste Per Gahrtons bok ’Vad vill de gröna’ två gånger och lade sedan min röst på miljöpartiet. Detta var min andra möjlighet att rösta, men första gången jag ansåg mig ha något att rösta på. Våren 1994 blev jag medlem i Mp och deras lokalorganisation i Stockholms stad. Mp hade ju varit en mandatperiod i riksdagen men åkte sedan ur 1991. Nu var aktiviteten ganska låg och bestod utav en liten krets eldsjälar. I valrörelsen fick jag tillsammans med två andra skriva den text som skulle vara i vårt lokala program. Dessutom bidrog jag gratis med bilder av toppkandidaterna till programmet. Jag arbetade som frilansfotograf och för mig kändes det naturligt att hjälpa till utan att få betalt. Men strax efter den insatsen så förstod jag att även inom partiers lokalorganisationer arvoderas de som gör något. (Kanske är det bara så i Stockholm och storstäderna. Jag har hört att i små partiorganisationer sköts arbetet ideellt) Det fungerar alltså inte som i de föreningar jag tidigare varit medlem i.

Sedan gick det så bra i valet att Mp kom in och fick massor av olika arvoderade förtroendeuppdrag att dela ut till medlemmarna. Och direkt efter valet strömmade lycksökarna till. De kom från alla håll. Det var mest socialdemokrater och centerpartister, men de var många.

Jag hoppade av före valet 1998. Då hade Mp i Stockholms stad förvandlats till något helt annat än det jag gick med i våren 1994. Lycksökarna hade tagit över och av den lilla klicken eldsjälar hade ett fåtal assimilerats på höga positioner i riksdag, landsting och kommun medan andra hade hoppat av politiken helt.

Min slutsats är att så länge politikers och även fackliga företrädares arvode och privilegier är så mycket högre än vad man vanligtvis kan få i vanliga arbetslivet lär det till dessa poster ständigt beslagtas av lycksökare. Det är en viss människotyp som i avsaknad av verklig ideologisk kompass men med stor social kompetens (underdånigt rövslickeri) använder sig av alla manipulativa medel som står till buds för att nå absoluta toppen. Och detta gör de utan förmåga att känna skuld eller skam över sitt beteende. Kalla dem gärna karriärkåta psykopater.

Därför är det så viktigt att ta bort den huvudsakliga moroten för dessa människor. De tenderar annars att förstöra allt arbete som en aldrig så vällovlig organisation eller rörelse försöker åstadkomma. Privilegier och höga löner i rörelser och organisationer måste bort om inte ideologier ska bli ruttna.

Man ska också vara observant på de dörrar som kan tänkas öppnas för uppdrag och arbete i ett välbärgat parti (Socialdemokraterna) eller organisation (LO) som tack för att någon varit drivande i en liten ideell organisation och i den agerat redskap för partiet eller organisationen.

Eftersom jag kommer ihåg Socialdemokraternas politik, och vad den baserat sig på de senaste decennierna, inser jag naturligtvis att simpelt regeringsskifte inte är lösningen. Det skulle bli samma högerpolitik men med andra karriärkåta psykopater som administrerar den.

Som sagt, naiv är jag inte längre. ;-|

Läs mer om mina lärdomar från politiken: Vad jag fick lära mig av Socialdemokraterna i Västerleds stadsdelsnämnd.