En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Mentala klasskillnader

29 januari hade radioprogrammet Tendens i P1 som vanligt ett mycket intressant program. Då handlade det om klassresenärer men, till skillnad mot vad som brukar skildras i media, klassresenärer som gjort sin resa neråt.

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Giriga riksdagsledamöter

Studio Ett i radions P1 diskuterade idag extraknäckande riksdagsledamöter med anledning av att centerpartisten Solveig Ternström arbetar som skådespelerska och socialdemokraten och tillika justitieutskottets ordförande Thomas Bodström arbetar som advokat samtidigt som de har ett månatligt grundarvode som riksdagsledamöter på 52 900 kronor.

När jag varit i kontakt med riksdagen angående ledamöternas arvode har det alltid påpekats ytterst tydligt att arvodet är baserat på att ledamöterna är i tjänst 365 dagar om året. Så här skriver Ewa Jungstedt på enheten för administrativ ledamotsservice:

”Riksdagsledamöter anses utöva sitt uppdrag 365 dagar om året och har därmed ingen semester. En ledamot anses utföra sitt uppdrag även under perioder då kammaren har uppehåll. I uppdraget som ledamot ingår inte bara den formella rollen som beslutsfattare i riksdagen utan också täta kontakter med väljare i valkretsen ledamoten representerar samt engagemang i det parti man företräder i riksdagen. Under sommarmånaderna pågår en hel del aktiviteter som en ledamot deltar i utanför riksdagshuset.”

Även på riksdagens hemsida betonas att riksdagsarbetet är ett heltidsuppdrag:

”Reglerna för ledamöterna utgår från att de arbetar med sitt uppdrag 365 dagar om året. När en ledamot är sjuk eller föräldraledig minskas arvodet i stort sett enligt samma regler som för statsanställda, men beräknat på sju dagars arbetsvecka.”

Thomas Bodström, riksdagsledamot, justitieutskottets ordförande, advokat och blivande deckarförfattare, säger sig bara fullfölja tanken med riksdagsuppdrag och betonar i sin tolkning att det är ett uppdrag och att man ska kunna fortsätta leva i verkligheten.

Margita Björklund, före detta folkpartistiskt kommunalråd i Göteborg, ger inte mycket för påståendet att arbetet vid sidan om är till för att hålla kontakt mer verkligheten:

”Är det så att man uppbär 50 000 i månaden och dessutom jobbar som filmskådespelare eller något liknande och tar in pengar den vägen så skulle jag vilja säga att det är glädjen i pengar som styr absolut inte att för att känna på verkligheten.”

Även i programmet Studio Ett framkommer att de höga arvodena en gång i tiden motiverades utifrån att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Margita Björklund berättar att från allra första början var inte riksdagsman ett heltidsarbete utan kammaren sammanträdde ett antal månader per år och då utgick riksdagsarvode. Resten av året arbetade riksdagsledamöterna med sina egentliga yrken. Men undan för undan höjdes riksdagsledamöternas röster om hur otroligt betungnade det var att hålla kontakt med valkretsen, att läsa in sig på alla handlingar och att förbereda alla tal. Från riksdagsledmöternas sida ansåg man sig tvungen att ha arvode 12 månader om året. Och för att riktigt hålla kontakt med valkretsen har man många veckor då man är riksdagsfri. – 12 veckor sommarlov och 4 veckor jullov bl.a. – Vanligtvis är även alla måndagar och fredagar lediga från arbete i riksdagen på grund av att riksdagsledamöterna ägnar tid åt andra uppgifter än riksdagsarbetet i Stockholm.

Jag konstaterar att trots all ledig tid som är avsedd för arbete i valkretsen är det ytterst sällan medborgarna kommer i kontakt med sin riksdagsledamot. Jag har i varje fall aldrig träffat på en riksdagsledamot på stan eller någon annan plats om det inte varit som ett led i valrörelsens valfjäsk.
Man kan också fråga sig hur riksdagsledamöter som tidigare ansåg sig behöva arbeta med sitt uppdrag under årets alla dagar – eller åtminstone ansåg sig behöva betalt för årets alla dagar – nu anser sig klara av riksdagsarbetet som en bisyssla vid sidan av sitt vanliga yrke. Jag antar på goda grunder att de struntar i att läsa de handlingar, beslutsunderlag, de borde läsa för att kunna fatta välgrundade och bra beslut.

Bojkotta Röda Korset m.fl.

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.