logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Gotlands regiondirektör Peter Lindvall är en dålig ledare

Gotland - måndag 27 juni 2016

110519-001
Peter Lindvall, regiondirektör i Region Gotland, klarar inte att hantera kritik. Han blir trots sin lön på 116 000 i månaden ledsen när den kommun han basar över utsätts för kritik. Och den senaste tiden har kritiken blivit väldigt skarp i tonen. Tonen börjar nu nå den nivå som Region Gotland, i sin institutionaliserade inkompetens, alltid förtjänat. Först ut var ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda:

”På grund av ett av Regionen begånget formellt fel har mark- och miljödomstolen i veckan upphävt den nya detaljplanen för Snäck.

Detaljplanen för Snäck är en sådan långkörare av haverier och felsteg att man nästan förundras över att Region Gotland inte ger upp och försöker pådyvla området på någon annan kommun. Vad sägs om att ha en liten bit av Västervik eller Nynäshamn på den här sidan vattnet? Eller finns det någon inlandskommun som skulle vilja ha lite kust?

Byggnadsnämnden lyckades under veckan avverka snabba möten för att i all hast upphäva ett tidigare benhårt och orubbligt rivningsbeslut för paviljongen vid Slitebaden. Inte så kul för den företagare som tidigare i år sålde fastigheten bland annat just på grund av att han inte fick använda paviljongen.”
[…]
”Hur styrs egentligen Gotland? Hur kan så mycket gå så snett?” ”Hur färdas en gotländsk medborgare i dag? I bagageutrymmet. Vägen är knagglig och föraren tycks sakna körkort.”

Sedan kom en sakligt, och i ton, fullt relevant text från nyhetschef Mats Pettersson, helagotland.se:

”Gotland? Ankeborg? Jag vet snart inte vart jag bor någonstans.

Det tycks sannerligen inte finnas något slut på taffligheterna i Region Gotlands ledning.

Efter att försäljningen av gamla hamnterminalen till Spendrups upphävts av förvaltningsrätten är det svårt att ens bli upprörd. Det blir bara ett enda stort jaha.

Frågan är berättigad: Kan Region Gotland göra någonting rätt, någonsin?”
[…]
”Vi kan inte ha en ledning som inte tar sin uppgift på allvar. Vi kan inte ha förvaltningschefer och tjänstemän som gång efter annan trampar i klaveret så att skattebetalarna blir lidande.”

Nu tog regiondirektör Peter Lindvall det dåliga beslutet att svara på kritiken. Det gjorde han i två texter. Dels ett direkt svar på Mats Petterssons kritik, dels en insändare. Det Peter Lindvall därmed uppnådde var att han bevisade att han är en mycket välsvarvad kugge som passar väl in i kommunens inkompetenskultur. Hans moral är av den sämre sorten. – Han nämner inte problemen. Han kommer med självömkande gnäll, där han borde visat ansvarstagande och presenterat lösningar. – Hans retorik är obefintlig. Hans intellekt likaså. Han är helt enkelt en väldigt dålig ledare. Och honom gav de då styrande i kommunen, de som beslutade anställa honom – bl a kommunstyrelsens ordförande Björn Jansson (s) – en månadslön på 116 000 kronor. Så här – under rubrikerna Regiondirektören svarar på kritiken och Var rädd om din Region – försvarade regiondirektör Peter Lindvall sin egen och sina medarbetares inkompetens:

”Det blir fel ibland. Vi ska då lära av våra misstag och det är mitt ansvar att säkra kvaliteten i den ärendeberedning som ligger under regionstyrelsen. Detsamma gäller övriga förvaltningschefer som alla jobbar åt de olika politiska facknämnderna. När det inte fungerar så är det vårt ansvar att göra något åt det.”

”De fel vi gör ska vi rätta till och vi ska lära oss av dessa. Men att döma hela regionens verksamhet utifrån dessa fel är orättvist.”

”Jag blir ledsen och bekymrad när jag i sociala medier, på insändarsidor och i kommentarsfält läser nedlåtande, föraktfulla och elaka kommentarer som berör våra medarbetare och våra verksamheter. Ingen människa växer och får självförtroende genom förakt och ett nedlåtande förhållningssätt. Ingen människa växer genom ogrundad och osaklig kritik.”

”Jag vill bo och leva på en plats som har ambitioner och som vill utvecklas.”

”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och i Region Gotland i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.”

”Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Ledarskribenten Mats Linder, Gotlands Allehanda, replikerade på Peter Lindvalls insändare:

”Visst. Han är inte ute i helt ogjort väder. Allt det han beskriver förekommer och kritiken är verkligen inte alltid saklig och precis.

Men samtidigt är ju Peter Lindvall själv intimt förknippad med en av de händelser som negativt påverkat allmänhetens förtroende för Regionen. Som nytillträdd vd bad Peter Lindvall en advokatbyrå att granska försäljningen av Hantverket 1. Vilket i förlängningen bland annat ledde till att regionstyrelsens ordförande tvingades avgå. En rättslig prövning är inledd.

Det saknas ju inte precis andra exempel där Regionen kommit till korta. Försäljningen av bryggeritomten som domstolen stoppade. Ett antal havererade eller på goda grunder starkt kritiserade fastighetsaffärer. Jag kan räkna upp ett halvdussin utan att ens tänka efter, om jag får gå några år tillbaka i tiden. Detaljplanen för Snäck. Snäcks camping. Följetongen om p-avgifterna. Regionens och i synnerhet hälso- och sjukvårdsnämndens underskott. Kritiken från revisorerna. Och så vidare. Men jag måste stanna där om jag ska få plats med mer text i denna ledare.”
[…]
”Men ingenting blir ju heller bättre om man bara rycker på axlarna åt misstag, missförhållanden och misslyckanden och uppmuntrande säger.

– Ajdå. Men nästa gång lyckas ni säkert. Vi tror på er. Sassa brassa mandelmassa!

Det är ju inte knattefotboll vi talar om. Det är maktutövning, myndighetsutövning och skattefinansierade regionala tjänster som allmänheten är beroende av.”
[…]
”Det kan ju upplevas som rätt provocerande när Regionens högsta tjänsteman förbigår alla anledningar till bristande förtroende med tystnad – förutom konstaterandet att det blir ”fel ibland” – och sedan ber om ett debattklimat som medger att medarbetarna blir ”mer engagerade och mer stolta över sitt arbete samt sin arbetsgivare”.

Det finns ju faktiskt en hel del som Regionens högsta tjänstemän och politiker själva kan göra för att medarbetarna ska bli mer stolta över sin arbetsgivare. De kan också göra mycket för att bygga upp medborgarnas förtroende för Regionen – även om det är en process som tar lång tid. Det är definitivt inte ett problem man löser med en insändare om hur: ”Region Gotland är din region.””

Även privatpersonen Leif Gustafsson i Lärbro replikerade på Peter Lindvalls insändare. Bättre än Leif Gustafsson går det knappast att formulera sig om Peter Lindvalls och kommunens inkompetenskultur och dess bristande förståelse för det uppdrag de har att utföra:

”Det var med stor förvåning jag tog del av din insändare. Det är synnerligen anmärkningsvärt att du som regionens högste tjänsteman ger dig på din arbetsgivare för att försvara dina tjänstemäns agerande. Jag har inte tagit del av vad som skrivs på sociala medier men jag har stor erfarenhet av hur dina tjänstemän agerar mot sina uppdragsgivare. Arroganta maktfullkomliga småpåvar som ägnar sig åt rena trakasserier av sina uppdragsgivare. Du har ett digert arbete framför dig att lära dessa veta hut i sitt bemötande. Jag har många års erfarenhet från olika kommuner när det gäller offentlig förvaltning på toppnivå. Region Gotland ligger i botten när det gäller bemötande.

Regional och kommunal offentlig förvaltning styrs av ett antal lagar, reglementen och delegationsordningar, där kommunallagen och förvaltningslagen är de mest grundläggande för förvaltningen av regionen. När dina tjänstemän inte ens kan vad som föreskrivs i förvaltningslagen i hanteringen av ett ärende är tjänstemannen inkompetent för sin arbetsuppgift. Det ska man tåla att kritiseras för. Men flera tjänstemän blir stötta och anser sig kränkta om man tillrättavisar dem.

Du skriver: ”Våra utmaningar på Gotland i allmänhet och regionen i synnerhet kräver att vi behandlar varandra med större respekt än i dag.” Det är ett viktigt konstaterande, där din uppgift är att se till att dina tjänstemän behandlar sina arbetsgivare (regioninvånarna) med respekt. Du ska inte ha åsikter om hur din arbetsgivare agerar.”

Om man utgår ifrån den kritik som riktas mot kommunen på lokaltidningarnas webbsida helagotland.se så är det inte en generell och svepande kritik mot majoriteten av de 6000 kommunanställda som förekommer. Det är de styrande – politiker och de högsta cheferna – som kritiseras i 99 % av kritiken. Tål inte Peter Lindvall den kritiken? Klarar inte Peter Lindvall av att använda sig av den kritiken för att förbättra verksamheten – utveckla och utbilda inkompetenta och dåliga chefer – då är Peter Lindvall definitivt inte en bra ledare för Region Gotland. Att, som Peter Lindvall gör i sin text, rikta kritik mot de som framför kritik är inte att vara utvecklingsbenägen eller vilja ta ansvar och förbättra verksamheten. Tvärt om ger Peter Lindvalls text uttryck för att vilja stå still, vilja fortsätta som tidigare.

Peter Lindvall skriver: ”Region Gotland är din region. Ta hand om den och hjälp oss att utveckla den.”

Peter Lindvall, menar du verkligen allvar med det du skriver? Vill du verkligen ha hjälp med att ta hand om och utveckla regionen? Är du öppen för samtal med de som har kritik mot det som är dåligt? Vill du lyssna till förslag som kan svida i överkänsliga själar. Vill du ha bot mot den rådande inkompetenskulturen? Vill du verkligen ha myndighetskultur där kompetens och ansvarstagande, samt kommuninvånarnas bästa, blir ledstjärna för kommunens styrande politiker och tjänstemän? I så fall hjälper jag mer än gärna till. Men om du inte vill förändra en dysfunktionell organisationskultur, utan hellre skuldbelägger dess kritiker, ska du inte ge sken av motsatsen. Vi, Peter Lindvalls arbetsgivare, kan hoppas att han har åtminstone så mycket ambition i sin yrkesutövning att han själv sätter sig in i kommunallagen och förvaltningslagen. För hur ska han kunna förstå den omfattande inkompetens som präglar myndighetsutövningen om han inte själv är något så när insatt i regelverket? Så vi får hoppas att Peter Lindvall gör det för Gotland så ovanliga; att omsätta ord i handling.

Skriv kommentar


En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

Litteratur - fredag 26 april 2013

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


Välj inte Mona Sahlin till partiordförande

Politik - onsdag 28 oktober 2009

Ni som nu samlas till Socialdemokraternas kongress ska bl.a välja den statsministerkandidat som efter valet 2010 förhoppningsvis ska ersätta Fredrik Reinfelt. Det är alltså ett mycket viktigt val ni ska göra. Inför detta viktiga val ska ni veta att det var inte bara toblerone som nuvarande partiledaren Mona Sahlin köpte på statens kontokort då på 90-talet.
Ni ska veta att Mona Sahlin har alldeles för mycket i sitt bagage för att hon inte inför valet ska få schavottera i media som en, på goda grunder, ansvarslös och slarvig person, en person som inte är en representativ och värdig statsminister.
Dagen efter att det avslöjades att Mona Sahlin använt statens kontokort för privata inköp publicerade Göteborgs-Posten en Sifoundersökning som visade att 66 procent av befolkningen ansåg att Mona Sahlin var olämplig som statsminister.
Det låga förtroendet för Mona Sahlin bekräftas idag av en ny Sifounderökning.
Inför riksdagsvalet 2010 kommer Mona Sahlins heder åter att nagelfaras i media. Räkna då inte med att stödet från folket, att rösta fram henne till statsministerposten, kommer att vara större än då i oktober 1995. Mona Sahlin har under sina år som förtroendevald – sug på det ordet – samlat i hop till en lång lista av bevis på att hon inte är en ansvartagande människa.

Jag kräver inte att våra politiker ska bete sig bättre än folk i allmänhet. Men det de gör, politikerna i allmänhet och Mona Sahlin i synnerhet, är att de beter sig betydligt sämre än sina undersåtar. De tar sig friheter eftersom de vet att regelverken inte gäller lika för dem som för undersåtarna Det accepterar vare sig jag eller majoriteten av svenska folket.

—–

Mona Sahlins bristande moral har blivit film

Den är både upprörande och rolig.

—–

CV över Mona Sahlins klandervärda gärningar

Punkterna i denna CV kommer garanterat att ligga Mona Sahlin och Socialdemokraterna till last vid riksdagsvalet 2010 om Mona Sahlin väljs till partiordförande.

1990 kom det fram att Mona Sahlin betalat dagmamma svart

1993 kom det fram att Mona Sahlin inte betalat tv-licens. Familjen Sahlin får körförbud på den obesiktigade familjebilen. Trots det registreras två felparkeringar på bilen.

1995 avslöjades Mona Sahlins privata inköp på det av staten utfärdade betalkortet. Kortet hade hon fått i tjänsten för att betala arbetsresor och andra omkostnader. Det kom fram att Mona Sahlin under cirka 4-års tid hade tagit ut tusentals kronor i kontanter, köpt kläder, hyrt bil och betalat för tiotusentals kronor under sin semesterresa. Sahlin betalade så småningom tillbaka, men ibland först efter upprepade påstötningar från statsrådsberedningen. Trots upprepade tillsägelser av statsrådsberedningen var det inte förrän Expressen skrev om dessa otillåtna ”lån” av skattebetalarnas pengar som Mona Sahlin slutade använda sitt kort till privatkonsumtion.

Vad är man för personlighetstyp om man först efter att ha valsat runt i media slutar missbruka det betalkort man vid ett flertal gånger blivit tillsagd att inte använda för privat konsumtion?
Vid ett tillfälle förklarade Sahlin kortanvändandet med att ”jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra.” Detta avslöjar glasklart vilka orealistiska föreställningar den f.d. talesmannen i arbetsmarknadsfrågor har om hur vanliga löntagare har det på jobbet.
Mona Sahlin har bara några veckors arbetslivserfarenhet. Efter gymnasiet sommarjobbade Mona Sahlin några veckor som diskare i Svenska Dagbladets matsal. Det gjorde henne tydligen till den i arbetsmarknadsfrågor högst kvalificerade socialdemokraten. Sedermera blev hon arbetsmarknadsminister. Som arbetsmarknadsminister under det tidiga 90-talets krisår föreslog hon strejkförbud och lönestopp.
Ännu tydligare visade sig de skilda världarna, som politiker och löntagare lever i, när det i tiden för betalkorts-affären blev rapporterat i media om en postkassörska som ”lånat” 60 kronor ur kassan och för detta lilla ”lån” blivit av med jobbet och dessutom dömts till böter. Sådant drabbar så klart ingen politiker.
Betalkorts-affären handlade om privata utgifter för 53 174 kronor som Mona Sahlin betalat med regeringens betalkort. Chefsåklagare Jan Danielsson, som brukar utses till att utreda brott begångna av politiker gjorde en förundersökning och kom som vanligt fram till att inget brott var begånget. Jan Danielsson påstod att han inte kunde styrka brott eftersom reglerna om hur regeringens kontokort fick användas hade varit otydliga. Mona Sahlin slapp alltså ta ansvar för sina lån. Det fanns dock, visade det sig, dels regler som föreskrev att riksdagens kontokort inte fick användas för privata utlägg, dels dokument som beskrev hur man som kontoinnehavare skulle reglera utlägg av privat natur. Men politiker behöver inte följa de lagar och regler de instiftar för andra.

I samband med betalkorts-affären kom det också fram att familjen Sahlins otaliga P-böter ofta gick till kronofogden. Och att de aldrig betalade dagisavgifterna i tid.
Men inte ens när Mona Sahlin tog ”time-out” från politiken och tog ledigt från sina politiska uppdrag kunde hon avhålla sig från att använda våra gemensamt inbetalda skattepengar till privat konsumtion. Mona Sahlin hade tagit hjälp av kungens svåger Tord Magnuson och flugit med familjen till Mauritius – som på den tiden kallades ”ett av världens dyraste turistmål”. Kostnaden för att ha med en assistent och två livvakter på flyget och boendet på det femstjärniga lyxhotellet stod skattebetalarna för.

1998 återkom Mona Sahlin i regeringen som biträdande näringsminister.

1999 avslöjades att Mona Sahlin dragit på sig 98 obetalda p-böter varav en tredjedel gått till kronofogden. Regeringskansliet ordnar parkeringsplats åt henne. (Sic!)

2000 fick Mona Sahlin en betalningsanmärkning för att ha betalt restskatten på drygt 30 000 för sent. (”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt. För mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är.” sagt i Sveriges Television, 8 september 1994.

2001 Mona Sahlin har under 2001 haft sex obetalda räkningar som gått till kronofogden. Det visar sig att familjen Sahlins bil är belagd med körförbud – den är obesiktigad och fordonsskatten är inte betald.

2006 väckte partiveteranen Enn Kokk stor uppmärksamhet då han på sin blogg avfärdade Mona Sahlin som lat, oberäknelig, okunnig och utan egen politisk linje. Enn Kokk skriver:

”Mona Sahlin, som tycks återkomma som en av de mer seriösa kandidaterna, har en hel del av den personliga utstrålning, som Pär Nuder saknar.

Men politiskt är hon ett osäkert kort. Som SSUare var hon snarast traditionalist, men sen har hon mer och mer lierat sig med förnyarna (som ju numera återfinns i partiet). Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka; nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat. Hon la sig praktiskt taget aldrig i vad jag som ansvarig funktionär tog upp på VU- och partistyrelsedagordningarna (vilket ju var kul för mig) utan skrev bara raskt sin namteckning på kallelsepapperet.

Och hon var fruktansvärt oberäknelig. Det hände, att ombudsmän slog vad om hurudivda hon skulle komma till ett utlovat möte eller inte. Jag har rikliga egna erfarenheter av det här. En gång bad hon mig, någon timme innan planet skulle gå, meddela återbud till ett stort kvinnomöte i parlamentet i Riga. Från de nordiska partisekreterarmötena skolkade hon ofta; jag fick åka ensam. En gång tog den danske partisekreteraren mig åt sidan och sa ungefär: ”Enn, det här är ingen kritik mot dig. Vi uppskattar allihop dina analyser av vad som sker i svensk politik. Men vi kan ju inte ha mängder av nordiska partisekreterarmöten, där den svenska partisekreteraren inte deltar.”

Med det här vill jag säga, att det personliga slarv, som fällde henne förra gången, är bara förnamnet.

—–

Mona Sahlins offentliga CV

2007-
Partiordförande för socialdemokraterna

2006-
Riksdagsledamot, vice ordförande i riksdagens socialutskott

2004-2006
Samhällsbyggnadsminister och departementschef i Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet

2002-2004
Statsråd i Justitiedepartementet

1998-2002
Statsråd i Näringsdepartementet

1998
Rektor på förbundsskolan Bommersvik

1997-1998
Ordförande i Europaåret mot rasism

1996
Ger ut boken ”Med mina ord”

1995-1998
Egen företagare

1994-1995
Jämställdhetsminister och ställföreträdande för statsministern

1992-1994
Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare

1991-1992
Riksdagsledamot, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, talesman för socialdemokraterna i arbetsmarknadsfrågor

1990-
Ledamot, suppleant, av Socialdemokraternas verkställande utskott

1990-1991
Arbetsmarknadsminister, yngst i regeringen

1983-1990
Regeringens representant i Riksidrottsförbundet

1982-1990
Riksdagsledamot, yngsta ledamoten, 25 år gammal när hon väljs
ordförande i arbetstidsutredningen, styrelseledamot i Arbetslivscentrum

1980-1982
Statsanställdas förbund

1978-1980
Brevskolan

1976-1977
Vice ordförande i Elevförbundet

1976
Tar studenten på södra Latin efter treårigt gymnasium och jobbar därefter som bland annat köksbiträde och kontorist.

1973-1984
Aktiv i SSU, i klubb, distrikt och förbund

1964
Grundar svenska Barbieklubben

—–

Mona som körsångerska

På skivan med Jan Malmsjös melodifestivalbidrag Hej Clown 1969 är Mona Sahlin med som körsångerska. Mona fick dock inte vara med när låten framfördes i melodifestivalen eftersom hon inte ansågs söt nog. (Sic!)

—–

Mona Sahlins försvarstal från den 17 oktober 1995 – ord för ord

”Nu skall ni få höra min historia.

Jag skall gå igenom min ekonomi, jag skall gå igenom jobbets kort, jag skall gå igenom – lite i alla fall – mitt liv som politiker. Jag skall berätta vad jag tycker om media, inte för att ni är skurkar utan berätta hur jag har upplevt de här dagarna, och sedan skall jag berätta om vilka slutsatser som jag har dragit.

Och jag vill säga från början att jag må vara slarvig med mitt liv, men jag är baske mig inte slarvig med vare sig politiken eller med mina ungars liv. Och jag är baske mig ingen ohederlig person och jag är ingen fifflare. Här känner jag mig oerhört stridslysten och jag tror ni kommer att förstå, när jag går igenom min bild, varför jag känner mig så arg.

Först då min privata ekonomi: jag kom av egna orsaker ordentligt efter med min ekonomi på 80-talet, jag gick på kontokorten, vilket jag dessvärre inte var ensam om och jag är också sådan – inte bara i politiken – att har jag dragit på mig och min familj problem, så är det jag som skall lösa dem, jag hade kunnat bett många om hjälp men jag gjorde icke det och det gick som det gick.

Nu har ni skrivit om två kontokort, det ena Åhléns, slutbetalades 1993, det andra, Diners Club, så skrev Aftonbladet till mig på fredagen och sade att nu har de spärrat det kortet i dag för nu har det kortföretaget tröttnat.

Jag svarade till Aftonbladet mycket undrande över hur man kunde spärra ett kort som inte är använt på evigheter och dessutom slutbetalt. Brydde sig någon om detta? Nähä, det var förstasidor, löpsedlar, ännu ett kort indraget, nya avslöjanden.

Jag kollade då själv med Diners Club, ni kan få kopia på brevet, och då skriver de så här:

”Skulden reglerades 94-09-05, kortet gick ut i oktober -94, ingen förnyels gjordes. Vad som skedde i fredags var att vi av misstag kompletterade vår interna spärr, vilket inte borde har gjorts och vi beklagar att så ändå skett.”

Så om detta ”nya avslöjande”, allt om detta har stått. Jag har också förbisett en TV-avgift en gång, det har också stått i medierna ganska länge, jag har gjort fel, jag har misskött min ekonomi, jag har också betalat för det, med pengar som man alltid gör när man missköter sin ekonomi. Detta har stått förr, nu har det vart en nyhet igen, ”nya avslöjanden om Sahlin”, OK.

Kvarskatten: Det ska vara häftigt att betala skatt. En minister betalar 300 000 kronor per år i skatt. Så får jag läsa om att jag skulle ha – ja, det har stått olika – 17 000 kronor i kvarskatt som jag har struntat i att betala. Ibland har det stått en mindre summa och ibland har jag undrat, är jag så slarvig, för jag fattade ingenting. Till skillnad från er så kollar jag detta.

Då skall jag läsa så här: Enligt en utredning som gjordes i dag på förmiddagen så finns det en anteckning på arbetsmarknadsdepartementets skatteförteckning från januari 1991 om att Mona Sahlins återstående kvarskatt var 15 800 kronor enligt skattemyndigheten. Det var också det avdrag som min arbetsgivare gjorde.

Enligt redovisning – som ni kan se sedan – står det här: kvarskatt, dragen kvarskatt, differens: tomt.

Uppenbarligen var skattemyndighetens besked till arbetsmarknadsdepartementet felaktigt. Kvarskatten var större än vad skattemyndigheten hade sagt till min arbetsgivare, 1 640 kr större. Det har man inte meddelat arbetsgivaren, det blev ett krav på mig, som jag betalade. Jag har alltid betalat kvarskatt, för den dras alltid på lön. I ett fall som gällde 1 640 kr har arbetsmarknadsdepartementet uppenbarligen fått fel uppgifter från skattemyndigheten, varför fullt avdrag inte gjordes. Det kan faktiskt inte jag lastas för. Det är häftigt att betala skatt, kan ni kolla sedan.

Ett antal gånger sedan 1990 så har jag använt det EuroCard-kort som stadsråd har. När man har privata utlägg så är det man själv som lämnar in kvittona. Jag vill bara betona det.

Alla kvitton med blöjor, Toblerone och kläder är det jag själv som har lämnat in till arbetsmarknadsdepartementet till exempel, där attesterade inte jag eller skrev på en enda faktura, utan det är andra som gör. Jag lämnar in mina kvitton, anger och betalar.

Jag har angett, ekonomifunktionen har fakturerat och jag har betalat. Jag kan också säga så här: Jag är ju inte någon fullständig idiot, om man säger så. Jag har vart heltidspolitiker sedan 1982, jag är mycket medveten om att vi har en offentlighetsprincip i det här landet – att allt man gör på ett departement är offentligt och tillgängligt för vem som så vara – och den som hyllar jag också.

Det vore ju – lätt uttryckt – att begå politiskt självmord om man med öppna ögon

gör detta under så lång tid, fullt så dum är inte jag.

Varför har det tatt så långt tid då? Varför är det fler än jag som har använt det på detta sätt? Har det varit så uppenbart fel, eller förbjudet, eller alla andra uttryck ni har använt?

Nu säger många: Ja, men det finns ju så tydliga regler. Det kan ni också se att de reglerna är långt ifrån tydliga. I ett papper finns det klart utsagt att kortet är endast avsett för tjänstebruk. I ett annat papper så står det till och med hur man skall göra när man har använt kortet privat.

Det kanske inte är så att reglerna är så fruktansvärt tydliga. De papprena kan ni också titta på, om ni inte har gjort det innan.

Om jag alltså lät nonchalant, som många har uttryckt det, så kan det faktiskt vara så att jag både då, också nu, inte tycker att jag har gjort något fel som har använt detta kort, redovisat och betalt.

Jag skall kommentera några fakturor. Det finns några fakturor som är en taxfree-affär och en faktura som är blöjor, Toblerone, cigaretter, två Toblerone till och med. Om jag hade avsett att göra något brottsligt här, då måste jag vara en uppenbar idiot som lämnar in detta kvitto, som jag gör till min arbetsgivare.

Sedan har jag inte sett själv, hur fakturan sedan ser ut från EuroCard och vad som faktureras mig. Självklart skall jag betala allt som är privat, men det är väl rätt uppenbart om man lämnar in ett kvitto där det står blöjor och två Toblerone. Mitt handskrivna kort som – alla er har väl publicerat det – som gällde bankomatuttagen, och det framgår väl av det handskrivna kort jag då skrev, som jag också förstås visste var offentlig handling, att detta kändes inte så bra, eftersom det inte är avsett att användas i den omfattningen för kontantuttag, vilket jag också skrev och också angav. Det hände ändå en gång, två gånger till i april, allt är reglerat och sedan i april, sex månader innan någon journalist frågade mig om detta, så har detta kort icke använts för något som helst privat.

Den sena fakturan. Det är riktigt att jag fakturerades för två hyrbilar, som användes i december förra året och i april, först den 29 september och då vill jag säga följande om detta:

Faktureringen gjordes på min egen begäran, mer än en vecka innan Expressen hade sin första artikel om saken. När jag första gången såg kontokortsfakturan och de här två hyrbilarna utgick jag ifrån att dom hade jag använt i tjänsten, precis som jag varje gång jag hyr bil avgör och vet om det är för privat eller för jobbet som den skall användas.

I april, när vi lade kortet åt sidan – jag har icke använt det privat sedan dess – bestämde vi också att vi skulle ha en genomgång under hösten för att ta upp vad som är förmånsvärde och inte, när deklarationerna skall göras. Jag har nu tittat i min kalender för de här dagarna och det är så att jag har använt de här bilarna i tjänsten, men när vi satt och gick igenom, så ville jag vara på den säkra sidan och jag betalade allt det själv, bad om det själv och det gjordes också några dagar efteråt.

Nu skall vi se var vi var… Jo, sen har jag ett nytt avslöjande, då, som ni inte har hittat, för nu skall alla kort på bordet – men snart har jag ingen aning om vad det är för kort ni vill se – men jag har hittat en faktura till.

Ett taxikvitto på 170 kronor, där jag, prudentlig som jag är, också har angett på fakturan att det var privat och det var när jag fick problem här i somras och fick åka akut till sjukhuset, det är 02.03, från bostaden till Södersjukhuset, det är prydligt angett och nu också betalt.

Jaha, allt detta är nu föremål för riks-åklagarens bedömning. Jag välkomnar den.

Jag hoppas på en förundersökning. Jag har också kontaktat två advokater; Lars Viklund och Claes Borgström som hjälper mig med detta. Jag är stridslysten och jag skall slåss för jag är icke ohederlig och jag är ingen fifflare.

Nästa punkt. Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv – se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut, och det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden. Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp under åren.

Telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev – ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet. Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning, om ni vill veta det med – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Och jag säger inte det här för att någon skall tycka synd om mig, för att jag har valt det här själv, men för att försöka beskriva vilket annorlunda liv man har som politiker.

Många har sagt till mig: ”Vilket lyxliv ni lever, ni har hög lön, ni bor på lyxhotell, ni äter på lyxrestaurang”, och själv får man försöka förklara – tänk att man längtar hem och inte bort till lyxhotell på kvällarna, men man måste göra det ibland, och att man hellre äter falukorv med ungarna än käkar entrecote med LO. Jag har valt det här livet själv och jag har älskat varje sekund av det, och jag tror också att det har synts på mig att jag har älskat att vara politiker och jag tror det är därför kanske som jag har mött så mycket uppskattning under de här åren.

Kan jag tycka att det är kul igen, kan partiet tycka att jag är bra igen?

Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna. Finns dom? Vill vi ha sådana, ja det får andra svara på. Jag bara vet att demokrati förutsätter inte bara aktiva medborgare, utan också att det finns någon på andra ändan demokratin som vill stå upp för att vara politiker.

Nu skall jag sluta med att säga: vad har ni i medierna ägnat er åt de här dagarna?

Ja, ni har granskat en politiker som kunde bli en partiledare, det är helt okej, det ska ni göra. Men på vilket sätt har ni gjort det?

Jag har visat här åtminstone två fall där ni har struntat i att gräva tillräckligt djupt. Var det för att ni visste att grävde ni tillräckligt djupt så var inte skattegrejen någonting?

Hade ni trott på mig när jag sade, att det här kontokortet, det kan inte stämma, men ni trodde inte på mig, men ni grävde heller icke och gjorde inte det jobb ni borde ha gjort.

På vilket sätt har ni jobbat och vilka proportioner har det här fått – det är upp till er att svara.

Det är mig det handlar om, jag har granskats i många år, allt det ni har grävt

fram nu har varit offentligt hela tiden.

Jag skall granskas, men, ni har också gjort något annat. Ni har ringt om mina syskons ekonomi -ursäkta mig, men vad har det med min roll som politiker att göra?

Ni kollar så kallade tips, och gör det med mig. Tips som är: har du legat med den och den – vad har det med här att göra? Varför förolämpar ni mig genom att ens fråga?

Aftonbladet – Leif Kasvi, heter du väl – får ett tips om att Mona har ett kriminellt förflutet. Han dundrar hem med denna förfrågan till min 17-åriga dotters pappa, som jag bodde ihop med för 17 år sedan och frågar honom om detta – ursäkta, vad har detta med nåt att göra, frånsett att det inte var sant, men det är det väl ingen som bryr sig om?

Elisabet Höglund får ett tips om att Bosse, alltså min man, skulle ha sjukskrivit sig felaktigt. Givetvis var det fel, men hon ringer ändå och frågar – ursäkta, vad har det med min roll som politiker att göra?

Ni är på mina barn och frågar, hörrudu, när mamma köper leksaker till er, brukar hon ha kort eller kontanter? – ursäkta mig.

Ni filmar in i köksfönstret och säger att hon drar sig undan i radhuset. Om man inte har två dar att fundera när man bett om det.

Ni smyger med teleobjektiv in i sovrummen. Jag känner mig smutsig men jag undrar också hur ni som har vart en del av det här jag nu beskrev, hur ni känner er, det får ni svara på.

Det jag undrar är varför mina nära och kära skall behöva smutsas ner, de också.

Skall ni plåga någon så plåga mig, men ge sjutton i mina syskon, mina ungar och mina f d pojkvänner.

Mina slutsatser i dag är två. Första, jag välkomnar en förundersökning, som jag har sagt. Man skall inte ha politiker som fifflar och det har inte jag gjort.

Min andra slutsats det är då min s k kandidatur.

Det jag sade när jag hade presskonferenser på partiet, det var, att om partiet vill ha mig som partiledare då tror jag att jag kan vara en bra partiledare.

Kan jag det nu? Vill partiet ha mig nu? Vill jag ställa upp nu? Finns det någon som kan lita på mig nu? Ja, det vet jag inte.

För partiet och mig och min familj så behöver vi time out en stund.

Förundersökningen tar sin tid och självklart är utgången av den viktig.

Och sen då? Ja, de enda som kan – och ska – välja partiledare, det är mitt parti och de medlemmarna i det partiet. Det är inte Expressen, det är inte Aftonbladet, det är inte ens opinonsundersökningar. Vi får väl se, vad tiden ger. Jag bara känner så i dag.

Jag skall skriva ut till mina partivänner ungefär det jag har berättat för er här i dag, be dom tänka en gång till på vem dom vill ha som partiledare.

Men därmed är det inte klart. Om jag skulle vara en bra partiledare så måste jag ha stöd och förtroende och jag måste vilja själv.

Det vet jag inte i dag, utan det får vi se.”

2 kommentarer


Anna Odell gjorde en insats för medmänniskorna

Politik - onsdag 2 september 2009

St_Gorans_akutintag

När jag först hörde om Anna Odells numera välkända tilltag blev jag förbannad. Sedan när jag fick höra vad Anna Odell hade haft för syfte tyckte jag hennes agerande var både bra och mycket väl motiverat. Psykiatrin måste granskas eftersom den förnedrar och kränker människor.

En dag, under första halvan av 1990-talet, blev jag själv utsatt för psykakuten på S:t Göran.

En kväll bestämde jag mig för att ånyo försöka ta livet av mig. Jag stoppade i mig en rejäl bunt Tegretol Retard (vilka fört mig medvetslös till akuten på Huddinge sjukhus en gång tidigare). Sedan gick jag och lade mig.

På morgonen vaknade jag och kunde inte somna om. Jag kunde inte heller gå, eftersom mitt balanssinne var helt utslaget. Jag kunde inte ens krypa utan att ramla omkull och slå huvudet i golvet. Men jag kunde åla mig fram.
Jag ville ta mig bort till min lilla haschbit i andra ändan av rummet, för att rulla en joint och röka den, för att kunna somna om. Men min motorik fungerade inte heller, så jag kunde inte rulla någon joint, allt hamnade på golvet.

Då försökte jag ringa en vän. Eftersom jag knappt kunde prata blev jag tvungen att ringa flera gånger – vid de första försöken kastade han luren i örat på mig – innan min vän kunde höra vem som sluddrade i hans öra. När han väl kom över så rullade han ingen joint utan ringde efter en ambulans jag vare sig önskade eller behövde. Jag behövde bara få sova, så skulle effekten av pillren gå över av sig själv.

I ambulans hamade jag på akuten på S:t Göran. Där blev jag liggande några timmar tills de konstaterade att jag var utom fara. När jag sedan kunde gå själv kom en person och hämtade mig. Jag trodde jag skulle bli inlagd på någon avdelning för observation men fann mig snart bakom en låst dörr på psykakuten.

Jag tror inte det finns någon, som begått självmordsförsök, som blivit mer uppåt av att bli inlåsta i en fängelseliknande miljö, utan att ha begått någon brottslig handling. Inte heller tror jag att någon finner en trist sjukhusmiljö mer läkande för själen än att få komma hem. Men inom psykiatrin tror de annorlunda.

Jag blev hänvisad ett stort kalt rum där det stod en säng, ett bord och två stolar. Där skulle jag vara sade de. När jag blev lämnad ensam växte min vrede över att bli inlåst, utan att jag begått något brott. Jag ville ju bara hem. Jag ville absolut inte ligga i en säng i ett stort, kalt och tyst rum.

Jag började se mig omkring i rummet. Då fick jag syn på fönstret. Det var av samma tre-glastyp som jag själv hade haft inbrott igenom för inte så länge sedan. Då bestämde jag mig för att rymma.

Framför fönstret stod bordet. På det klev jag upp för att inspektera fönstret, för att se om det var lika lätt att plock ut dess fönsterpaketet som på det fönster jag hade hemma. När jag står där på bordet och inspekterar fönstrets konstruktion kommer herr psykläkare in i rummet.

Jag var ju förbannad, dessutom hade jag stått på bordet, alltså var jag psykotisk, ansåg läkaren efter knappt fem minuters samtal. Därmed skrev läkaren ett vårdintyg vilket innebar att jag skulle tvångsvårdas på obestämd tid.

Enligt psykdoktorerna kan ilska endast bero på att patienten är psykotisk. Psykdoktorerna har aldrig förstått att man kan vara arg men ändå vara vid sina sinnes fulla bruk.
Själva är psykdoktorerna säkert aldrig arga, men skulle de vara arga så anser de sig garanterat inte vara psykotiska. Men när det gäller personer som blir tvångsvårdade så använder psykdoktorerna ilska som medicinskt skäl för att vägra släpp ut fullt friska patienter. Det är därmed inte svårt att inse att psykiatrin använder förlängd tvångsvård som straff mot de som inte visar sig önskvärt undergivna mot psykdoktorerna.

Efter att vårdintyget skrivits ut skulle jag förflyttas från S:t Göran till en annan sluten avdelning på Sabbatsberg. Och vilket transportmedel tror ni den goda insiktsfulla och omtänksamma psykiatrin använder sig av då? Med tanke på att jag var en fånge så var det givetvis två poliser som kom och hämtade mig, och förde mig till mitt nya fängelse, ett kalt, tyst rum med en säng på Sabbatsberg.

På Sabbatsberg blev jag kvarhållen i två dygn tills ansvarig läkare insåg att jag var arg men för den skull inte psykotisk. Tänk vilken insikt i mänsklighetens inre den läkaren fick tack vare mig. – Man kan inte med automatik sammankoppla ilska och psykos. – Jag borde bjudas in för att hålla föredrag för läkarstudenter, så de får lära sig att man inte behöver vara psykotisk bara för att man är arg.

När jag väl fått komma hem så dröjde det någon vecka tills jag fick räkningen för de vårddygn jag tvingats till.

Sedan denna lärorika händelse så har jag varit, enligt psykläkarnas definition, psykotisk varenda vaken sekund i stort sett.
Jag brukar ibland fundera på att försöka kräva ut det vårdintyg som skrevs för att kunna söka upp och tortera ihjäl (oj, visst är jag psykotisk) undertecknaren, för att om möjligt förebygga att andra oskyldiga människor blir fängslade och förnedrade på S:t Görnas psykakut.
Kanske skulle det vara en bättre metod än Anna Odells, som inte gav någon debatt om psykiatrins metoder utan bara gav en debatt om Anna Odells metoder. Ansvariga inom psykiatrin med psykotiska psykdoktorn David Eberhart i spetsen tillsammans med politiker och media vill inte lyssna på kritik riktad mot en självgod psykiatri utan väljer att flytta fokus genom att anklaga budbäraren Anna Odell. Detta hindrar inte att Anna Odell ska ha all heder för att hon gjort vad hon kunnat för att sätta fokus på psykiatrins övergrepp.

P.S. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin haft en psykos. Jag klarar att ta LSD utan att få för mig att hallucinationerna är verkliga. Detta bara sagt för att visa på det orimliga i psykdoktorns diagnos, vilken låg till grund för tvångsvården. D.S.

1 kommentar


Mentala klasskillnader

Övrigt - lördag 9 februari 2008

29 januari hade radioprogrammet Tendens i P1 som vanligt ett mycket intressant program. Då handlade det om klassresenärer men, till skillnad mot vad som brukar skildras i media, klassresenärer som gjort sin resa neråt.

Den ena kvinnan berättar om hur hon på en fest med pappas umgängeskrets, den svenska kultureliten, bokstavligen blev bemött med att en tv-känd kulturtant vände ryggen åt henne efter att kulturtanten frågat vilket yrke hon hade och fått svaret brevbärare. Då hjälpte inte ens en upphöjd pappa för att lindra föraktet mot arbetarklassen.

Någon som verkligen upphöjt föraktet mot arbetarklassen till en teori är Lorentz Lyttkens som skrivit att inom arbetarklassen finns inga intelligenta kvar eftersom de intelligenta har gjort klassresan uppåt.

I verkligheten är det så att det finns intelligenta såväl som mindre intelligenta både i arbetarklassen och de högre klasserna. Men som kvinnan i Tendens berättade så är det inom arbetarklassen en mycket mer föraktfull och nedlåtande attityd mellan individerna. Inte så att de ser ner på varandra som individer men som klass. De ser sig själva som mindre värda, vilket de också är enligt det mått, lön, som mäter mänskligt värde i vårt samhälle. Arbetarklassens ungar blir inte heller uppfostrade till att få ett överskattande okritiskt självförtroende så som medel- och överklassen uppfostrar sina barn. De högre klassernas barn får även om de är komplett odugliga idioter höra att de är viktiga, duktiga och betydelsefulla.
Ett sådant exempel hörde jag i ett radioprogam som handlade om en privatskola. En elev tillfrågades om de läste filosofi. Nä, svarade eleven och fortsatte, det kan man ju ändå. På reporterns fråga om eleven kände till Freud och Kant så blev eleven tyst. Så var det med de kunskaperna.

Arbetarklassen uppfostras till att vara tysta och lyda. De ges ingen självkänsla eller självförtroende. Eftersom de därför inte tar plats, hörs och syns, kan de uppfattas som korkade. Men ännu mer korkade tycker jag sådana är som tar plats utan att för den skull ha något att komma med. Och där dominerar klart medel- och överklass. Lyssna noggrant på högerföreträdares retorik så förstår du vad jag menar. Jag har själv frågat mig hur det kan komma sig att Svenskt Näringslivs företrädare resonerar så utan substans och så inkonsekvent när de får komma till tals. Men varenda snorvalp som getts en spalt i en tidning och driver högerståndpunkter blir förr eller senare värvade av Timbro. Retorisk oförmåga och andra väsentliga intellektuella brister tycks inte vara några problem för att få anställning inom högerns nätverk bara man har rätt åsikt.

Jag själv brukar också vara jävligt föraktfull mot arbetarklassens dumhet. Men det beror inte på att jag anser att arbetarklassen skulle ha mindre intellektuella förutsättningar att bilda sig än medel- och överklassen. Det beror på arbetarklassens ovilja mot att skaffa sig kunskap. – Eller är de helt enkelt för uttröttade efter 8 timmars arbeta så att de inte orkar bilda sig? Är det därför makthavarna vägrar sänka arbetstiden? Vill inte makthavarna ha en bildad arbetarklass? – En okunnig och därmed korkad arbetarklass är så otroligt lätt att förtrycka. Se bara konsekvenserna av EU-medlemskapet. Det var den obildade lättlurade jävla pöbeln som band ris åt egen rygg genom att gå på sina klassföreträdares, klassförrädares, lögner om hur bra allt skulle bli för löntagarkollektivet bara Sverige kom med i EU.

Med kunskap och därtill hörande självförtroende skulle inte arbetarklassen vara så lätt att manipulera. Dessutom skulle en bildad arbetarklass få en stolthet, en självkänsla och ett självförtroende som kunde gå i arv i stället för självförakt.

Skriv kommentar