John Pilger – Så fungerar propaganda

Publicerar här en text som jag inte själv skrivit. Den är skriven av John Pilger som är en prisbelönt journalist, filmskapare och författare. Artikel är en redigerad version av John Pilgers anförande vid Trondheim World Festival 6 September 2022. Artikeln finns även på John Pilgers hemsida. Läs hela hans biografi på hans hemsida, och följ honom på Twitter: @JohnPilger.
Översättningen är gjord av Pål Karlsson på Tankarnas trädgård, en förening i Växjö som anordnar samtalsträffar, föredrag och studiecirklar, och som driver en webbplats.
______________

Av John Pilger

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers ledande propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer glorifierade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit ödet som drabbade andra vänner till Führern.

Hon berättade för mig att de ”patriotiska budskapen” i hennes filmer inte berodde på ”order uppifrån” utan av vad hon kallade den tyska allmänhetens ”underdåniga tomrum”.

Inkluderade detta den liberala, utbildade borgarklassen? frågade jag. ”Ja, särskilt dem”, svarade hon.

Jag tänker på detta när jag tittar runt på den propaganda som nu förtär västerländska samhällen.

Naturligtvis är vi väldigt olika Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra, bättre uppkopplade.

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätten är lömsk och obeveklig, och vår förståelse filtreras efter stats- och företagsmaktens behov och lögner?

USA dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

Under min livstid har Förenta staterna störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. Landet har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. Man har släppt bomber över folket i 30 länder, de flesta fattiga och försvarslösa. Man har försökt mörda ledarna i 50 länder. Man har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

Omfattningen och skalan av detta blodbad är till stor del orapporterad, okänd; och de ansvariga fortsätter att dominera det Anglo-Amerikanska politiska livet.

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal, som bröt tystnaden.

”USA:s utrikespolitik”, sade han, ”definieras bäst enligt följande: kyss mig i arslet annars sparkar jag in ditt huvud. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturer för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de.”

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sa han följande: ”USA:s brott har varit systematiska, konstanta, onda, obarmhärtiga, men väldigt få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika en eloge. De har utövat en ganska klinisk manipulation av makt över hela världen samtidigt som de maskerat sig som en kraft för det universellt goda. Det är en lysande, till och med kvick, och högst framgångsrik hypnoshandling.”

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista människan med stor politisk vishet – det vill säga innan avvikande politik gentrifierades. Jag frågade honom om den ”hypnos” han hänvisade till var det ”undergivna tomrum” som Leni Riefenstahl beskrev.

”Det är samma sak”, svarade han. ” Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propaganda kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det undergivna tomrummet.”

I våra system av företagens demokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentligt stöd och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter 11 september sköt krigsindustrins aktiekurser i höjden. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för företaget.

Idag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas ”eviga krig”: Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla är baserade på en massa lögner.

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades av en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är – inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets bankreserver orsakar omfattande lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – och 30 sekunder åt dess svältande folk.

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. Det föreslår ”krigföring inom många områden (’multi domain warfighting’) mot jämbördiga konkurrenter beväpnade med kärnvapen”. Med andra ord kärnvapenkrig.

Det står: ”Natos utvidgning har varit en historisk framgång.”

Jag läste det i misstro.

Ett mått på denna ”historiska framgång” är kriget i Ukraina, vars nyheter oftast inte är några nyheter, utan en ensidig litania av chauvinism, snedvridning, utelämnande. Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan heltäckande propaganda.

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid gränsen.

2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som avsatte Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och tillsatte en efterträdare som amerikanerna gjorde klart var deras man.

Under de senaste åren har amerikanska ”försvarsmissiler” installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien, Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, åtföljda av falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers ”löfte” till Gorbatjov i februari 1990 att Nato aldrig skulle expandera bortom Tyskland.

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade fram 1941 och lämnade mer än 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

I december förra året föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, hånades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Detta var droppen.

Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier, en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen, de högtidliga överenskommelserna om Donbass i Minsk betydde intet.

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen – ordet han använde var ”försvaga”. USA hade fått det krig det ville ha, fört av ett av USA finansierat och beväpnat ombud och bondeoffer.

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga ”men” – utom ett.

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig mot Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

Se ett nyhetsreportage på ITV från maj 2014, av veteranreportern James Mates, som tillsammansmed civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azovbataljon (nynazistisk).

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa, som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazististkollaboratören och antisemitiska fanatikern Stephen Bandera. New York Times kallade ligisterna för ”nationalister”.

”Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick”, säger Andreiy Biletsky, grundare av Azovbataljonen, ”är att leda världens vita raser i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen.”

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda ”nyhetsövervakare” (mestadels finansierade av amerikaner och britter med regeringskoppling) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

Retuschering, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg i gängse journalistik.

På mindre än ett decennium har ett ”bra” Kina retuscherats och ersatts av ett ”dåligt” Kina: från en världens verkstad till en spirande ny Satan.

Mycket av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och ”tankesmedjor”, såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som betecknade dem som sprider kinesiskt inflytande som ”råttor, flugor, myggor och sparvar” och krävde att dessa ”skadedjur” skulle ”utrotas”.

Nyheter om Kina i väst handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. Retuscherade är de 400 amerikanska militärbaser som omger större delen av Kina, ett beväpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och sydostasien, Japan och Korea. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen riktade rakt mot Kinas industriella hjärta. En Pentagon-tjänsteman beskrev detta som en ”snara”.

Palestina har varit felrapporterat så länge jag kan minnas. För BBC finns ”det en ”konflikt” mellan ”två berättelser”. Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern är onämnbar.

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala ickefolk. Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna, med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska målriktningsofficerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som adlades för deras följsamhet och erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, till premiärminister Lloyd George: ”Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas imorgon, men de vet inte och kan inte veta.”

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i väst, lika hämmande som Covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där ”vi” är moraliska och godartade och ”de” inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotningen av den yttersta fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister fabriksmässigt är inte lösningen. Inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel, inte ett mål, precis som enfingersskrivmaskinen och linotypen.

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna gängse media. ”Kasta ut genom fönstret” är ordet som används. De utrymmen som en gång var öppna för särlingar, för journalister som gick mot strömmen, sanningssägare, har stängts.

Fallet Julian Assange är det mest chockerande. När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser åt Guardian, New York Times och andra självupptagna ”tidningar som räknas” hyllades han.

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och att Julian skulle karaktärsmördas, blev han en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom en ”högteknologisk terrorist”. Hillary Clinton frågade: ”Kan vi inte bara dröna den här killen?”

Den efterföljande kampanjen av övergrepp och förtal mot Julian Assange – FN:s rapportör om tortyr kallade det ”mobbning” – förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichyjournalister.

När ska riktiga journalister stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på internet: Consortium News, grundat av den stora reportern Robert Parry, Max Blumenthal’s Grayzone, Mint Press News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, CounterPunch, Independent Australia, Globetrotter, det arbete som utförs av Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

Och när kommer författare att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskaparna att stå upp, som de gjorde mot kalla kriget på 1940-talet? När ska satiriker stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

Efter att i 82 år ha blötts upp i det djupa bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av förra världskriget, är det då inte dags att de som ska hålla reda på vad som står på spel rakt av förklarar sig självständiga och avkodar propagandan? Det är mer brådskande är än någonsin.


Läs/lyssna även på Harold Pinters USA-kritiska nobelföreläsning från 2005 då han fick nobelpriset i litteratur.

Din röst i valet betyder ingenting – det är WEF som politikerna företräder

Nu när ni agerat valboskap, i syfte att legitimera politikernas makt över er, kan det vara så dax att ni får reda på vilka som politikerna verkligen företräder. All makt utgår inte – så som grundlagen påstår – från folket utan från de globala storföretagen som är medlemmar i World Economic Forum. Som vägvisare på upplysningsresan är Hans Erixon verkligen duktig, så lyssna på vad han har att säga.

I programmen belyses frågeställningar som:

  • Vad är och vad gör familjeföretaget World Economic Forum?
  • Kopplingen WEF`s agendor till United Nations Agenda 2030.
  • Svenska Politikers hyckleri kring WEF och andra Globalistiska organisationer.
  • Hur pågår implementeringen av The Great Reset nu i Sverige?

Så när man inom etablissemanget varnar för hotet mot demokratin så kan vi konstatera att vi inte har någon demokrati, all makt utgår från World Economic Forum och dess medlemsföretag.

WEF vill starta om världen. Det ska bli en värld där vi inte ska få äga något. Men WEFs medlemmar ska så klart få äga det vi i vår tur ska få hyra. Och medan WEF och politikerna anser att vi undersåtar ska ta ansvar för miljön och avstå från resor flyger WEFs medlemmar runt till WEF-möten och klimattoppmöten med sina privatjet. Så det är alldeles uppenbart att de uppoffringar vi undersåtar ska tvingas göra för miljön inte ska göras tillsammans med politiker och WEF-medlemmar. Det är bara vi undersåtar som jag göra personliga uppoffringar, eller som Vilhelm Moberg sade:

”När en politiker säger att vi sitter i samma båt, så var på din vakt. Det betyder att det är du som ska ro.”

En röst i min omedelbara närhet säger, medans jag utformar denna bloggartikel, att det borde vara dödsstraff på både anti-demokratiska korrupta politiker och dito World Economic Forum-medlemmar. Det håller jag verkligen med om, men jag tycker att först borde de utsättas för långvarig tortyr, annars kommer de för lindrigt undan.

Valrörelsen är ett apspel och en plåga

Jag skriker

ljudlöst

med sluten mun

Fan

Det gör så ont

att se deras självtillräckliga nyllen

lova det de inte tänker hålla

 

”Tillsammans”

Vilka då?

Magdalena Andersson och storfinansen?

Det är i alla fall inte tillsammans med mig

hon menar.

Hon företräder hellre de rika och mäktiga

än de fattiga och maktlösa

De senare pissar hon på

De vill ha våra röster

för att kunna klättra på våra axlar

och häva sig upp

till toppen

och samtidigt

trycka ner oss

och trampa på oss

hårt

Vi ska legitimera deras maktposition

vara alibi för deras enorma löner

deras tredagars arbetsvecka

och deras fyra månaders årliga semester

 

Fan

Det gör så ont

att inse att vi inte har något val

att vi inte har någon demokrati

Politiken är fastlåst av internationella avtal och konventioner

det har de sett till

de som nu vill väljas

till en plats vid köttgrytorna

allt är riggat

Jag skulle vilja stoppa ner dem alla

de nyllen jag nu ser uppklistrade på stan

som ingrediens i köttgrytor

Med dem skulle vi kunna föda upp andra svin

och mata hundar

Då skulle världen bli bättre

Narcissister och psykopater ska inte styra

folk och länder

Det leder aldrig till demokrati

och folkstyre

Det leder bara till tyrrani

och fascism

när de politiska makthavarna lierar sig med storfinansen/globalisterna

och låter de senare bestämma agendan

och den politiska inriktning

 

Fan

Det gör så ont

att se deras självtillräckliga nyllen

lova det de inte tänker hålla

Men många går på det

valrörelse efter valrörelse

samma bedrägeri

Ändå går folk och röstar

och legitimerar bedrägeriet

till politikernas stora glädje

 

Fan

Det gör så ont

att leva i en värld av lättlurade idioter

som inte ens förstår sitt eget bästa

som låter sig luras av politiker

och media

På tal om det:

Har ni tagit er 57:de vaccinbooster

av det säkra och effektiva vaccinet?

 

Det gör så ont

 

Fan

Det är inte lätt att vara frisk

i ett sjukt samhälle

ett samhälle utformat för manipulation och kontroll

av lättlurade idioter

styrt av narcissister och psykopater

med propagandahjälp från deras lyckliga horor

i medier, akademier och myndigheter

 

Hjälp mig bort

låt mig få slippa leva här

där demokratin är död

där därför inget hopp finns

där ingen ärlighet råder

där samveten är lösa

och moralen amputerad

JAG STÅR INTE UT

Demokrati och yttrandefrihet kan komma att införas även i Sverige

Jag tror att det vänder snart. Problemet med den anti-demokratiska tystnadskulturen och rädslan att uttrycka avvikande uppfattningar börjar uppmärksammas.
Det första allvarliga tecknet på en sådan vändning var sociologen Göran Adamsons text ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets” i tidskriften Fokus i december förra året. Adamson berättar en talande anekdot om läget i Sverige:

”Vid ett akademiskt seminarium om migration undrade en journalist om det inte finns en motsättning mellan eliten och folket i migrationsfrågan, och om inte denna motsättning i så fall är oroväckande. En S-märkt professor på podiet svarade att frågan ledde tankarna till Sverigedemokraterna och undrade om inte journalisten insåg vilka värderingar han kunde associeras med. När reportern såg faran för att få sitt rykte fläckat bad han om ursäkt och professorn drog generöst ett streck över det hela.
Professorn försvarade med sin retorik etablissemanget och tog dessutom chansen att plocka poäng som antirasist.”

Vidare berättar Adamsson att demokrati och kompetens/kunskap är underordnade i dagens Sverige.

”Det klassiska, demokratiska sättet att runda av en politisk diskussion är att antingen bli överens eller att agree to disagree som det heter på engelska. Men i dag känns denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Vare sig det handlar om rasism, metoo eller klimatet är det snarare regel att ena parten avkrävs vad kristna skulle kalla en bekännelse, alltså en självrannsakande utläggning med ivriga bedyranden om att man spelar med det goda laget, och att man inte kommer att fela igen.
[…]
[I] dagens Sverige finns några underförstådda »goda« principer som varje deltagare i det offentliga samtalet bör hålla i minnet. Till exempel ska det mångkulturella samhället hyllas, liksom normkritik (av allt utom normkritiken), ett genusperspektiv bör anläggas och hållbarhetsaspekter får inte försummas. Detta gäller nästan oavsett vilken fråga som diskuteras. Men det är ju inte säkert att alla dessa dogmer lockar de mest självständiga tänkarna.
Och när en framgångsrik karriär förutsätter intellektuell underkastelse blir frågan vilka som kommer upp sig. I de socialistiska lydrikena, menar Miłosz, var det inte alltid de bäst lämpade. I stället är »proberstenen på en människas begåvning hennes förmåga att anpassa sig efter den fastställda politiska linjen, och därför händer det ofta att medelmåttorna får större framgångar än de verkliga begåvningarna«.”

Ett annat tecken på en vändning är en antologi från i år ”Skör demokrati – Det öppna samhällets motkrafter i svensk offentlig debatt, kultur och forskning” sammanställd av Uppsala-statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson.

Widmalm och Persson själva inleder antologin med stödet för demokratin idag och menar att det sviktar bl.a. p.g.a.:

”[E]n numera bristande respekt för hur en rationell dialog går till, som bygger på samtal där goda skäl och argument kan anbringas för att ge stöd för en position eller en uppfattning.”

Då gör jag vågen i glädje över att kritiken riktar sig – hoppas och tror jag – mot själva kärnan i demokratin d.v.s. våra politiska företrädare och opinionsbildare och inte sjunger i kör med den numera så politiskt korrekt kritiken mot den maktlösa allmänhetens uttrycksätt på sociala medier.

Sharon Rider skriver bl.a. om utläggningen av politiska beslut på myndigheter samt expertstyret ökande inblandning när det gäller frågor som är politiska, estetiska eller moraliska d.v.s. frågor som inte ska beslutas över huvudet på medborgarna:

”Vad händer med medborgarnas förståelse av och tillit till myndighetsbeslut när dessa grundas, inte i en igenkännbar tillämpning av allmänna rättsliga principer, utan i en bestämd och kontroversiell uppfattning om verklighetens beskaffenhet – en uppfattning som dessutom kräver att man tillägnar sig en teknisk vokabulär och en teoretisk begreppsapparat för att överhuvudtaget förstå besluten?
[…]
Genom myndighetsutövning brukas inkluderingsretoriken för att exkludera, inte sällan med hänvisning till olika slags experter. Men i en liberal demokrati erkänns ingen ovedersäglig expertis i normativa (politiska, estetiska, moraliska) frågor, utan en sådan syn karaktäriserar snarare totalitära regimer.”

Torbjörn Elensky skriver om det som sitter i väggarna och leder till självcensur. Som journalist vet han hur det är på medieredaktionerna om vad som får tänkas, tyckas, sägas och berättas. Han konstaterar att:

”Kampen mot självcensur är ytterst en kamp mot mobbning och mot ett samhällsklimat och en offentlighet där mobbning kan avgöra vad som kan sägas högt. Det är inte ett problem som löses genom några enkla knep eller policyrekommendationer, utan genom civilkurage. Och hur man lär ut det har jag faktiskt ingen aning om, men jag misstänker att man måste börja redan på dagis för det handlar på ett djupare plan om hur vår kultur fungerar, liksom varför den på vissa punkter inte gör det. Om vi hade ett öppet samtalsklimat skulle vi inte behöva visselblåsare och ingen skulle riskera sina inkomster för att den yttrar sig fritt. Utan detta är vårt öppna samhälle inte tillräckligt öppet.”

Håkan Lindgren skriver om cancelkulturen och fega chefer/ledare:

”Cancelkultur är inget annat än klansamhällets hederskultur för universitet och företag. Väcks det en opinion mot någon känner sig arbetsgivare och institutioner tvungna att agera. Institutionens heder är viktigare än vad den utpekade personen har gjort eller inte gjort, och för att försvara hedern är man beredd att offra människor på vilka lösa grunder som helst.
[…]
Cancelkultur är framförallt ett ledarskapsproblem. Det är rädda och omogna universitetsledningar, chefer och institutionsstyrelser som har gjort att den här rörelsen har blivit så mäktig. Det är dags för cheferna att utveckla lite ryggrad. När någon kommer till dem med ett krav eller ett klagomål ska de, vid behov, kunna svara att kraven inte föranleder några åtgärder. Ibland är det modigaste att inte göra någonting alls.”

Kay Glans skriver om kopplingen mellan globala kapitalister och minimala minoriteters möjligheter att få sätta agendan, och dess konsekvenser:

”[T]ransaktivismens framgångar bygger på en »policykapning […] ett förvrängande av policyutformning som gynnar en minoritet på allmänhetens bekostnad«. Lobbyorganisationer har lärt sig att påverka regelverk och domstolar och på så vis slippa övertyga gräsrötterna. De lobbyorganisationer som bedriver transaktivism finansieras av mycket förmögna personer, »rika vita män«, som Joyce kallar dem, bland vilka George Soros, via hans Open Society Foundations (OSF), är den mest kände. OSF har enligt Joyce gett stora anslag till organisationer som kämpat för rätten att själv bestämma sitt kön. Det är väl inte minst denna välfinansierade, organisatoriska struktur som har gjort att transfrågan på så kort tid hamnat i fokus.
[…]
De vänstermodernistiska strömningar som jag uppehållit mig vid här är i grunden auktoritära. De ser inte opposition som legitim, utan tystar den med nedhållande eld, baserad på asymmetrisk mångkulturalism och expansiva definitioner av vad förtryck är.
[…]
Den asymmetriska mångkulturalismen har inga svar på vad som ska hålla samman ett samhälle; den utgår helt enkelt från att den vita majoriteten ska hålla sig stilla som ett nav omgivet av minoriteter. Men en inte osannolik utveckling är att vi får en vit identitetspolitik, och man kan som Kaufmann i Whiteshift se detta som mer eller mindre oundvikligt. Han kallar det för en symmetrisk mångkulturalism, i vilken även vita formulerar en positiv identitet på samma sätt som minoriteterna och bevakar sina intressen. Vem kan för övrigt förebrå vita om de vill hålla sig för sig själva när risken är så stor att kränka andra? De expansiva definitionerna av förtryck gör samvaron mellan personer av olika etnicitet oerhört infekterad. Att vara tjockhudad är faktiskt en förutsättning för ett fungerande demokratiskt mångkulturellt samhälle.”

Den sista meningen får mig återigen att göra vågen. Man måste kunna ta kritik om man vill delta i den offentliga debatten. Klarar man inte att ta emot andras åsikter ska man hålla tyst med sin egen, anser jag.

Sten Widmalm och Thomas Persson avslutar antologin med:

”Alltjämt är valdeltagandet högt bland svenska medborgare, men risken är att det börjar sjunka om misstron mot demokratin breder ut sig. Vanligtvis antas att det är populister som driver fram skepticism gentemot demokratin. Men det finns också en annan bidragande orsak – som är nog så allvarlig och ofta förbisedd – nämligen att medborgarna tappar tilltron till demokratin i takt med att forskare, politiker, journalister, aktivister, med flera, glömmer bort eller medvetet börjar bortse från själva innebörden av demokrati.
[…]
Men det vi sett i denna bok är en utveckling där demokratin inte enbart nedmonteras av en sammansvärjning av antidemokrater. Den sker i en politisk kultur som präglas av slapphet, okunnighet och indifferens i relation till demokratiska principer.
En demokrati skapar utrymme för variation, pluralism och egensinnigheter som måste få ta plats – annars är det ingen demokrati.
[…]
Därför kan slutsatsen dras att det är principlöshet och opportunism som är en del av huvudproblemet när samhället blir mindre öppet.”

Även Carl Hamiltons i år utgivna bok ”De ofelbara : historien om tre decennier som förändrade Sverige” som kommer fram till konklutionen att våra politiker och deras auktoriteter ”experterna” är inkompetenta och oförmögna att lära av sina misstag tar upp demokrati och yttrandefrihetsfrågan. Hamilton ägnar ett helt kapitel åt ”Totalitärt tänkande i en demokrati”:

”Politiker, politiska partier och aktivister i vår tids demokratier har lärt sig att använda diktaturens argumentationskonst för att manipulera människornas tankar. Makthavare i demokratier kan inte använda våld och använder ogärna öppet maktspråk. Men totalitärt tänkande kan inympas i samhällskroppen, kortsluta det offentliga samtalet och göra det lättare att kontrollera människorna.
[…]
Det nya konsensussamhällets psykologi utgår från samma begreppspar tillhörighet och ängslan. Konsensus är makthavarnas gemenskap. Tillhörigheten gäller konsensus. Ängslan är den dominerande känslan i vår typ av offentlighet. Det är inte ängslan för att hemliga polisen ska komma och hämta dig efter midnatt utan för att morgontidningens kultursidor ska deklarera att du har gått över till den mörka sidan.
[…]
För att förstå hur totalitärt tänkande fungerar i en demokrati, är det viktigt att komma ihåg vad totalitärt tänkande går ut på: makt. En öppen och fri debatt har enligt totalitärt tänkande inget egenvärde. Meningsutbyte är enbart samhällskampens fortsättning med andra medel. Debatten syftar inte till att nå fram till en fördjupad insikt eller klargöranden i sakfrågor, utan till att flytta fram de egna positionerna på motståndarens bekostnad. Syftet med en vetenskaplig debatt är inte att fördjupa den vetenskapliga analysen, förfina forskningsmetoder eller att komma närmare sanningen. Moraldebatten syftar inte till att pröva den moraliska halten i ett ställningstagande. Den konstnärliga debatten syftar inte till att nå en djupare upplevelse och förståelse av konstverket. Syftet är att oskadliggöra och försvaga fienden och därigenom etablera sin egen kontroll över det politiska spelet och, ytterst, samhällets resurser. Särskilt viktigt är det att oskadliggöra kunniga motståndare som ur ett annat, föråldrat, perspektiv är de som skulle kunna berika debatten mest. Totalitärt tänkande i en demokrati har samma mål som i en totalitär stat: att utrota oppositionen, att skapa enhetlighet med retoriskt våld och på så sätt åstadkomma social likriktning.”

Det finns alltså ett litet hopp om att demokrati och yttrandefrihet även ska införas i Sverige, så småningom. Dock är motkrafterna enormt starka. De som vill hålla folket utanför är de internationella globalisterna – de anglo-amerikanska oligarkerna – och deras ägda medier och opinionbildare samt våra skattefinansierade statliga medier och de politiker som ser framtida enormt välavlönade karriärmöjligheter i globalisternas storföretag om de bara är till lags och företräder globalisternas vilja i stället för sina väljares.

Läs också vad jag skriver i: Sverige har blivit totalitärt, NATO-lobbande journalister i Sverige, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Demokratin är död och Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen.

Försvarsmaktens lögner om ubåtsincidenterna i svenska vatten

Förra året publicerade SVT en dokumentär i två delar om Försvarsmaktens anti-demokratiska vilseförande av politiker, media och svenska folket. Det handlar om de så kallade ubåtsincidenterna som Försvarsmakten sedan 1980-talet skyllt på Sovjetunionen och sedan Ryssland oavsett hur osäkra eller felaktiga bedömningar varit. Bedömningar som Försvarsmakten upphöjt till tvärsäker sanning inför regeringar och allmänhet.
I dokumentären pekar marinens mest rutinerade ljudexpert på avgörande brister i försvarets inre analysarbete samtidigt som vi får se klipp där överbefälhavare och försvarsministrar anklagar Sovjetunionen och Ryssland.
Dokumentären finns att se på SVT-play vid dessa två länkar:

I vårt södra grannland, NATO-landet Danmark, presenterades 2005 en studie kallad Danmark under det kalla kriget – den säkerhetspolitiska situationen 1945-1991. Studien utfördes av Dansk Institut for Internationale Studier. Danskarna har haft vänligheten att även skriva några sidor om Ubåtsincidenterna i svenska vatten (sidorna 487 till 492 i dokumentet). Det är ju en väldigt tur för oss vilseledda svenskar att vi någonstans kan finna fakta om dessa ubåtsincidenter och inte enbart är hänvisade till den propaganda som svenska Försvarsmakten, svenska politiker och svenska medier vill lura oss med.
Jag har nedan plockat ut de viktigaste fyra styckena ur den danska studien och översatt till svenska.

Främmande makters verksamhet med ubåtar i svenska vatten har en lång historia, men deras tolkning förändrades i och med att den sovjetiska ubåten av whiskyklass strandade i inloppet till Karlskrona i oktober 1981. Grundstötningen blev generellt – och även av den svenska militärbefälhavaren i en rapport om händelsen – tolkad som bevis på ett sovjetiskt försök till intrång i Gåsefjärden som ett led i en underrättelseoperation. När denna tolkning idag är svår att upprätthålla beror det på att man har svårt att föreställa sig att de sovjetiska sjömyndigheterna skulle agera så inkompetent att de skickade en äldre kärnvapenutrustad patrullbåt på ett uppdrag av denna karaktär, som på den platsen på grund av vattendjupet måste utföras i övervattensläge.
[…]
En vändpunkt i historien om ubåtsincidenter inträffade först när USA:s förre försvarsminister Caspar Weinberger i en intervju med svensk TV den 7 mars 2000 öppet uppgav att Natos ubåtar eller västerländska ubåtar regelbundet hade opererat i svenska vatten på 1980-talet för att testa det svenska försvaret. Enligt Weinberger skedde ingen navigering på svenska vatten eller testning av det svenska försvaret utan samråd med svenska myndigheter. Samstämmigt bekräftade den tidigare brittiske marinministern, Sir Keith Speed, i svensk TV den 11 april 2000 att brittiska ”Oberon”-ubåtar enligt överenskommelse hade opererat i svenska vatten för att testa det svenska kustförsvaret. Den danske generallöjtnanten Kjeld Hillingsø uttalade i samma TV-program: ”De var intresserade av att testa om Sverige för det första var kapabelt och för det andra villigt att försvara sitt territorium. Det var ett legitimt Nato-intresse. Norrmännen och danskarna kunde säga till de andra Nato-länderna: ”Vi litar på svenskarna. De kommer definitivt att försvara den flanken”. Men stormakterna och supermakterna föredrog att skaffa sin information själva, för att själva bekräfta den.”
[…]
Ubåtsoperationerna i svenska vatten ledde till en kris i det offentliga livet i Sverige och fick långtgående politiska och militära konsekvenser. Ett sovjetiskt hot mot Sverige kändes plötsligt mycket närvarande av svenska folket. Medan Sovjetunionen 1976 endast uppfattades som ett direkt hot mot Sverige av 6 % och som ett hot eller ovänligt land av 27 %, var bilden efter strandningen av den sovjetiska whiskyubåten i oktober 1981 en helt annan. Nu uppfattade 34 % av den svenska befolkningen Sovjetunionen som ett direkt hot och 71 % som antingen ett hot eller som ovänligt mot Sverige. Efter Hårsfjärden och ubåtskommissionens rapport ökade siffrorna ytterligare: 42 % betraktade Sovjetunionen som ett direkt hot och hela 83 % som ett hot eller som ovänligt mot Sverige. Dessa siffror fanns kvar under ett antal år och vittnade om att det svenska folket till följd av händelserna helt hade ändrat syn på Sovjetunionen. Utvecklingen ledde till en ökning av den svenska försvarsbudgeten.
[…]
Fallet med ubåtskränkningarna i Sverige berör flera viktiga aspekter av det kalla krigets historia, bland annat det mångåriga, dolda militära- och underrättelsesamarbete mellan Sverige och västmakterna, som tydligen till viss del skedde utan att den politiska miljön i Sverige var med. Detta skapade ett – jämfört med andra västländer – förmodligen ganska unikt handlingsutrymme för de högre officerare som höll kontakten med USA och Nato. Det rörde sig troligen om personliga kontakter på högsta befälsnivå och utan ”dokumentspår”. Det var därför inte utan anledning som USA:s försvarsminister James Schlesinger i en intervju 1993 skiljde på det ”politiska” Sverige och det ”militära” Sverige.

Vi kan nu konstatera att Försvarsmaktens och NATOs gemensamma anti-demokratiska och lögnaktiga påverkansoperation – att skylla ubåtsincidenterna på Sovjetunionen/Ryssland och i övrigt ständigt skrämmas med och smutskasta Sovjetunionen/Ryssland – nu uppnått målet att förmå Sverige att ansluta sig till NATO.

Försvarsmaktens samarbete med NATO/USA är upprörande stor med ett till synes väldigt intimt förhållande.
Nedan följer ett resultat (en webbsida) av det dryga år 2005-2006 då regeringen lånade ut ubåten HMS Gotland till USA, med syftet att USA skulle få öva och lära sig sänka den typ av diesel-elektriska ubåtar som Sverige har.

I Sverige är det mycket militärt hemlighetsmakeri och ”hänsyn till rikets säkerhet” gentemot den svenska befolkningen. Men detta hemlighetsmakeri och värnande om rikets säkerhet gäller uppenbarligen inte gentemot USAs befolkning. En grupp USA-medborgare blev inbjudna på sightseeing i ubåten. Det gavs också, för dessa USA-medborgare, rika tillfällen till fotografering i ubåten. Som minne av besöket på den svenska ubåten lade besökarna upp en enkel men bildrik sida på nätet för alla att se under 8 års tid. Uppenbarligen var det inga hemligheter som visades på interiörbilderna från ubåten. Därför visar jag sidan nedan.

Jag tolkar denna förvånadsvärda sightseeing på HMS Gotland som att USAs medborgare åtnjuter större förtroende av den svenska Försvarsmakten än svenska medborgare. För för oss svenskar ska ju allt vara fördolt. Därmed anser jag att det ska vara USAs skattebetalare som finansierar det så kallade svenska försvaret – som på många sätt, i själva verket, är mer en lobbygrupp och ett försvar för USAs intressen och världspolitiska ambitioner än försvar av svenska folkets fredssträvan och nationella intressen?
Försvarsmakten agerar utan demokratiskt mandat när de spelar under täcket med USA/NATO och provocerar fram dåliga relationer med Sovjetunionen/Ryssland. Det borde ses som samhällsomstörtande, samhällsfarligt och straffas som landsförräderi
Eller ska vi helt enkelt tolka detta som att Sverige är en lydstat till USA och att den svenska försvarsmakten, de svenska politikerna och de svenska medierna är USAs företrädare? En sådan tolkning skulle förklara mycket och göra den svenska försvarsmaktens, de svenska politikernas och de svenska mediernas handlande rationellt och logiskt.


The USS Navy gets to learn how to find diesel subs…
by contracting the Swedes. The HMS Gotland…

Chuck Kennedy negotiated to get a few of his guys from the Ventura chapter of the USSVWWII on a very exciting tour of the HMS Gotland at her pier down at the San Diego Sub Base.

As you pull into the parking area for the pier area, you are greeted by their wonderful memorial to the submarines and men that served in the 2nd world war. Here’s the conning tower from the SS 301 (USS Roncador) and two original sub ship’s bells flanking it.
(The one on the left is from the Bergall’s sister, USS Blenny (SS 324)).

At the entrance to the pier we were met by the commanding officer of the HMS Gotland (LtCdr Jan Westas, CO HSwMS Gotland, Blue Crew, 1stSUBMARINE FlOTILLA,RSwN) who warmly welcomed us and gave us a brief history of the boat and it’s purpose before escorting us toward the boat.

The ”Motley Crew” took a moment for a group shot with the skipper, LtCdr Jan Westas.

As we approach, crew are going about their duties and we are already starting to scatter to investigate.

The gangway has the typical ”boat’s placard”.

From the stern, one of the workers comes up for air.

With her stern adorned with the national flag, her lines are thriced, secured and tended.

Looking across to the next slip sits a fine USN fast attack.

It looks like the SSN 758 (USS Asheville).

A nice bow shot of the HMS Gotland with her VHF antennae raised, she awaits our ”inspection”. At 200 feet length 20feet beam and 18 foot draft, she’s 2/3rds the length of the old US diesel boats but she carries 1/3rd the crew… but with automation, new technology and primarily literal patrol duty, she’s a quite capable boat.

With her white safety horn, Plexiglas covered running lights and sailplanes properly rigged, she was starting to look a lot more ”familiar” to these many American ”diesel boat sailors”.

Caged for ”pier safety” is her active attack sonar head.

The Helm. This one position controls heading, depth, speed AND trim. A qualified operator must really have his hands full in operation.

Behind the helm, on the opposite side, sits the sonar positions. Here’s three systems that are all operated independent with tasks as assigned.

Forward of the sonar ”shack” is the navigation station. Using ambient light lets you see the displays nicely.

Using the flash shows the buttons, controls and details.

Behind the Helm and opposite the sonar stations is the ”operations” station.

For a total crew of 32 (currently) consisting of 28 male and three female, the boat needs a good galley. Here’s the fridge, stoves and sinks.

Looking back is more storage and the ever-present Swedish coffee. The glass units are for port use only… removed and replaced by secured steel ones when underway.

Leaving the crew’s mess area,, we have two groups heading out for our toured exploration.

Below decks, forward. She has four standard torpedo tubes, two lower sections seen at the top of this picture and two smaller ”stealth” torpedo tubes below the array of the four main.

Opposite the Stirling engines resides the ”maneuvering” station. With the Stirling engine, diesel and electric as main propulsion systems, there’s plenty to monitor and control.

Here’s her two main diesels. Big ole German units!

In the maneuvering room is also her fire monitor station.

Here’s two of the sonar stations. The flash obscures the real readings but the most humorous was the monitor at the upper left, displaying a ”Windows XP” screensaver.

With all antennae collapsed, she sure looks sleek. The ”duck tail” at the rear is the exhaust portion of her snorkel system.

As we depart, there are many thanks to be handed out.

On of the Lt.jgs that led one of the tours. ”Tabias” was extremely knowledgeable and generous with us in his explanation of everything we could touch or point at.

Between the upper ”attack sonar” and the ”coffee can” on the deck lays the port and starboard fiberglass covered side sonar array… and the bow sonar sphere up front.

Plank owner on the USS Barb during W.W.II, our Lloyd Foglesong sidles up to one of the lieutenants that helped us understand their mighty vessel.

While we were saying our parting thanks, they extended the VHF antennae (far right) and their multipurpose mast (communication, gps etc.).

We certainly owe Chuck and many others a real heartfelt thanks for the glorious privilege of seeing this wonderful coastal hunter.

Boat data

SSK GOTLAND CLASS (TYPE A19) ATTACK SUBMARINE, SWEDEN

Kockums were awarded the contract in March 1990 to build three Gotland Class submarines, HMS Gotland, Uppland and Halland. The first of class, HMS Gotland, was commissioned in 1996. The second and third, HMS Uppland and Halland, were commissioned in 1997. Kockums is owned by HDW of Germany.

In November 2004, the Swedish Government approved a proposal for the US Navy to lease HMS Gotland and crew for one year to participate in naval exercises. Gotland arrived at the Naval Air Station North Island, San Diego in June 2005. The submarine will operate in the opposing force (OPFOR) role.

COMBAT MANAGEMENT SYSTEM

The ship’s combat management system is the 9SCS Mark 3 from Saabtech Vectronics (formerly CelsiusTech). The system carries the Swedish Royal Navy designation SESUB 940A. The system uses an extended version of the ADA software from Saabtech Vectronics’ 9LV Mk 3 surface ship combat management system. The fire control system has the capacity to control several torpedoes in the water simultaneously. The 9SCS Mark 3 Combat Management System has three Type IID multifunction consoles from Terma. The terminals are for command and control, communications, and weapon control. The consoles are connected via a dual-Ethernet, copper-wire, local-area network (LAN).

TORPEDOES

The submarines are fitted with four 533mm torpedo tubes and two 400mm torpedo tubes. The Bofors Underwater Systems Type 613 torpedoes are fired from the 533mm tubes. The Type 613 is a heavy-weight anti-surface ship torpedo. It has wire guidance and passive homing, delivering a warhead of 240kg. The launch of the torpedo is by swim-out discharge: the speed is 40 knots and the range, 20km. The 613 torpedo equips all Sweden’s submarines, the A19 Gotland, A17 Vastergotland, A14 Nacken and A12 Sjoorrmen.

Saab Bofors Underwater Systems has developed a new heavyweight torpedo for the Swedish Navy, the Torpedo 2000 (Swedish Navy designation Torpedo 62). It is a high speed anti-submarine/anti-surface torpedo with a range of more than 40 km and speed of over 40 knots. The Gotland class submarine will be equipped with the Torpedo 2000, which is fired from the 21 inch tubes. Gotland has the capacity to carry sixteen Torpedo 2000s. The combat system on the Gotland class submarines will be adapted to accommodate a new generation of torpedoes including the new Torpedo 2000, which will become the submarine’s principle weapon.

The two 400 mm (15.75 inch) tubes fire the Saab Bofors Underwater Systems Type 43 lightweight anti-submarine torpedo. The planned modifications to the submarine’s combat system will accommodate Saab Bofors new lightweight Type 43×2 anti-submarine /anti-surface ship torpedo. The Type 43×2 is wire-guided and has improved tracking compared to the standard Type 43 torpedo. Each 400mm tube will take two Type 43×2 torpedoes.

The Gotland deploys the Saab Bofors Underwater Systems stand-off self-deployed Mine 42. The Mine 42, derived from a Type 27 torpedo, travels unguided to a predetermined location to lay on the seabed. The submarine also has the capacity to carry 48 mines mounted externally in a girdle arrangement.

SENSORS SUITE

The submarine is equipped with a CSU 90-2 integrated sonar sensor suite from Atlas Elektronik. This includes a passive cylindrical bow array, an intercept array and two passive flank arrays. The sonar system uses ADA software.

The submarine is fitted with a Kollmorgen search and attack periscope and a Terma Scanter navigation radar. The electronic support measures system is the Thales Defence Ltd. Manta radar surveillance and warning system. Manta carries out surveillance, detection, analysis, classification and identification of hostile radar threats from D-band to J-band.

PROPULSION SYSTEMS

The submarine is equipped with two MTU diesel engines and two Kockums V4-275R Stirling Air Independent Propulsion (AIP) units. The Stirling engines are mounted in elastic, soundproof modules and each provide up to 75kW. The submarine has the capacity for two weeks of air independent propulsion at a speed of 5 knots without snorting. The AIP uses liquid oxygen and diesel fuel in a controlled inert (helium) environment. The AIP liquid oxygen tanks are located on the deck below the engines. The propulsion system provides a speed of 11 knots surfaced and 20 knots dived.

Her arriving US Navy Press Release

Swedish Submarine HMS Gotland Arrives in San Diego
Release Date: 6/30/2005
By Journalist 2nd Class Paul Cage, Fleet Public Affairs Center Pacific

The Swedish attack submarine HMS Gotland arrived at Naval Air Station North Island, Calif., June 27 to begin a one-year bilateral training effort with the U.S. Navy’s anti-submarine warfare (ASW) forces. Gotland will play a major role in the Navy’s ASW training by being an opposing force (OPFOR) during exercises against carrier and expeditionary strike groups, air patrols and other forces. “We have been waiting for this day,” said Lt. Cmdr. Jan Westas, commanding officer of Gotland, which was shipped on a container ship from Sweden while the crew traveled separately. “We have all missed Gotland. Everyone is motivated, ready and eager to go to sea and get back to work.” Gotland was selected to be the OPFOR because of its unique propulsion system. Gotland is the first submarine in the world to operate with an air-independent propulsion (AIP) system. “The Stirling AIP system allows us to stay submerged at sea for weeks without having to come up to recharge our batteries or snorkel for air,” said Lt. Cmdr. Rickard Boberg, Gotland’s chief engineer. “No other Navy in the world except for Japan uses this system, and they bought it from us. With our low signatures and smaller sonar cross section, it will be a little more challenging for the [other] ships and submarines.” Gotland’s trip from Sweden to San Diego took about a month. During that time, the crew prepared for its arrival by making logistical arrangements with local contractors for services the submarine requires. “The time was also used to prepare the crew for operations in San Diego,” said Westas. “We also spent some time getting acquainted with the area, enjoying attractions like Sea World and Disneyland.” Gotland’s crew is proud to be participating in the bilateral training. “We have done most of our training in the Atlantic and Baltic Oceans with various NATO countries,” Westas said. “So for us to be here representing Europe is an honor.” Sweden is not a member of NATO. Instead, it is part of the Alliances Partnership for Peace program, which is aimed at improving defense cooperation. Through various programs, exchanges and exercises, including Gotland’s year-long training effort here, the Partnership for Peace program will help partner countries like Sweden prepare to operate jointly with NATO forces.

Before beginning the yearlong training here, Gotland’s crew has to complete a lot of work to make the boat ready for sea. “This is the first time Gotland has been in the Pacific, which is very different from the Baltic Ocean,” Westas said. Gotland was built for operating in the waters around Scandinavia, which has less salt content. “Now that we are in the Pacific, we will have to re-ballast Gotland for the Pacific.” The 30-person male and female crew is comprised of 19 officers and 11 conscripts. “This is asmall crew, and we are very happy to have been selected to participate in these exercises,” Westas said. With Gotland’s arrival, ships, aircraft and their crews in the Pacific will now have more realistic and effective training, Fleet ASW officials said. “We are ready to get to work and challenge your Navy,” said Westas. “We are the underdog. However, we are ready to show whoever we are up against what we can do.”


(June 27, 2005) – The Swedish diesel-powered attack submarine HMS Gotland arrives in San Diego on a transport ship from Sweden. Gotland will begin a one-year bilateral training effort with the U.S. Navy’s anti-submarine warfare forces in July. U.S. Navy photo by Photographer’s Mate 3rd Class Jo A. Wilbourn Sims (RELEASED) (She COULD handle the weather of trans-ocean transit but she’s not ”certified” for such… so she got a piggy-back ride)