Maktmissbruk

Fred i Ukraina? Nej, NATO vill ha krig.

av

Tre högst meriterade tyska herrar har sammanställt uppgifter, som jag översatt och publicerar nedan. Uppgifterna visar att Ukraina var mycket nära en fredsöverenskommelse med Ryssland redan i krigets inledningsskede. Men USA/NATO var emot detta eftersom USA/NATO vill ha till en destabilisering och ett regimskifte i Ryssland. USA/NATO trodde att ett krig mellan Ukraina och Ryssland skulle fixa detta.

De tre tyska herrarna bakom texten är:
– Michael von der Schulenburg är en före detta biträdande generalsekreterare för FN, som arbetade i över 34 år för FN, och under kort tid för OSSE, i många länder i krig eller interna väpnade konflikter, ofta med bräckliga regeringar och beväpnade icke-statliga aktörer
– Hajo Funke är professor emeritus i statsvetenskap vid Otto-Suhr-institutet/Fria universitetet i Berlin
– General (ret.) Harald Kujat var den högst rankade tyska officeren i Bundeswehr och vid NATO

Självklart tycker vi svenskar att 500 000 döda Ukrainare hade varit värt priset för att destabilisera Ryssland och få till en regimförändring om det hade lyckats. Även att det inte lyckades så var det ju värt priset en halv million döda. Det var ju inte vi som dog.
Eftersom Ukraina nu går mot ett totalt nederlag och en total förstörelse av sitt land så behöver USA/NATO ny kanonmat för att göda det ryska artilleriet. Sina planer på destabilisering och regimförändring i Ryssland har USA/NATO inte slagit ur hågen. Det är därför Finland och Sverige ska med i NATO. Så att finska och svenska ungdomar kan få förmånen att ersätta ukrainarna och få förmånen att dö den ärofulla döden för USAs geopolitiska intressen. När sedan ungdommarna är slut så blir det dax för barn och pensionärer att dö, precis som i Ukraina.
Detta är vad vi har att se fram emot inom kort. Jag hoppas ni alla är redo att möta döden och få Sverige förvandlat till grus och aska. Jag är i alla fall redo. Idiotlandet Sverige är så plågsamt att leva i att jag drömmer om att ryska atombomber ska fällas här och ta mig härifrån.
Ni andra är väl också redo, antar jag. Ni som i era hjärtan tagit till er propagandan om det onda Ryssland och det goda USA. Visst är väl ni redo och villiga att dö för USAs geopolitiska intressen? Så att västvärldens storföretag kan komma åt de ryska naturtillgångarna som är världens näst största räknat i pengar. Och visst blir ni, precis som de så kallade journalisterna i etablissemangets propagandamedier, ledsna över att Sverige ännu inte blivit formell NATO-medlem?
Men misströst inte över detta. Kriget ni längat efter är redan på gång. Till Sverige flygs det redan nu in mängder med krigsmateriel från NATO så att Sverige ska framstå som en klart uttalad fiende till Ryssland, och därmed ett legitimt mål vid en militär konflikt. Det har våra landsförrädiska, men USA-lojala, politiker redan ställt upp på. Så nu väntar våra politiker bara på att låta oss alla dö för USA. Själva tänker de åka utomlands innan bomberna börjar falla.

Nedan följer den text de tre vise männen sammanställt.

Fred för Ukraina – Michael von der Schulenburg, Hajo Funke, Harald Kujat

10 november 2023 Geopolitik

Den katastrofala urspårningen av de tidiga fredsansträngningarna för att få slut på kriget i Ukraina

Den brittiske premiärministerns ödesdigra besök i Kiev den 9 april 2022

Av Michael von der Schulenburg

Detta är en detaljerad rekonstruktion av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna i mars 2022 och de medföljande medlingsförsöken av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennett, med stöd av president Erdogan och Tysklands tidigare förbundskansler Schröder. Den utarbetades av den pensionerade generalen H. Kujat och professor emeritus H. Funke, två av initiativtagarna till den nyligen presenterade fredsplanen för Ukraina. Och det är också i samband med deras fredsplan som denna rekonstruktion är så oerhört viktig. Den påminner oss om att vi inte har råd att skjuta upp vapenvilan och fredsförhandlingarna ännu en gång. Den mänskliga och militära situationen i Ukraina försämras dramatiskt, med den extra faran att det kan leda till en ytterligare upptrappning av kriget. Vi behöver en diplomatisk lösning på detta grymma krig för Europa och Ukraina – och vi behöver den nu!

Från den detaljerade rekonstruktionen av fredsansträngningarna i mars framträder 6 slutsatser:

  1. Bara en månad efter inledningen av den ryska militära interventionen i Ukraina hade ukrainska och ryska förhandlare kommit mycket nära en överenskommelse om vapenvila och en skiss till en omfattande fredslösning på konflikten.
  1. Till skillnad från idag hade president Zelenskyj och hans regering gjort stora ansträngningar för att förhandla om fred med Ryssland och få ett snabbt slut på kriget.
  2. I motsats till västvärldens tolkningar var Ukraina och Ryssland vid den tidpunkten överens om att den planerade NATO-expansionen var orsaken till kriget. De inriktade därför sina fredsförhandlingar på Ukrainas neutralitet och dess avstående från NATO-medlemskap. I gengäld skulle Ukraina ha behållit sin territoriella integritet med undantag för Krim.
  3. Det råder knappast något tvivel om att dessa fredsförhandlingar misslyckades på grund av motstånd från Nato och i synnerhet från USA och Storbritannien. Skälen är att ett sådant fredsavtal skulle ha varit liktydigt med ett nederlag för Nato, ett slut på Natos expansion österut och därmed ett slut på drömmen om en unipolär värld dominerad av USA.
  1. De misslyckade fredsförhandlingarna i mars 2022 ledde till en farlig intensifiering av kriget som har kostat hundratusentals människor livet, särskilt unga människor, djupt traumatiserat en ung generation och tillfogat dem de svåraste psykiska och fysiska såren. Ukraina har utsatts för enorm förstörelse, interna förflyttningar och massutarmning. Detta har åtföljts av en storskalig avfolkning av landet. Inte bara Ryssland, utan även Nato och västvärlden bär en tung del av skulden för denna katastrof.
  1. Ukrainas förhandlingsposition idag är mycket sämre än den var i mars 2022. Ukraina kommer nu att förlora stora delar av sitt territorium.
  1. Blockeringen av fredsförhandlingarna vid den tidpunkten har skadat alla: Ryssland och Europa – men framför allt folket i Ukraina, som med sitt blod betalar priset för stormakternas ambitioner och förmodligen inte kommer att få något tillbaka.

HUR CHANSEN GICK FÖRLORAD FÖR EN FREDSLÖSNING AV KRIGET I UKRAINA OCH VÄSTVÄRLDEN VILLE FORTSÄTTA KRIGET ISTÄLLET

En detaljerad rekonstruktion av händelserna i mars 2022

Av Hajo Funke och Harald Kujat
Berlin, oktober 2023

I mars 2022 skapade direkta fredsförhandlingar mellan ukrainska och ryska delegationer och medlingsinsatser av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennet en verklig chans att avsluta kriget fredligt bara fyra till fem veckor efter att Ryssland hade invaderat Ukraina. Men i stället för att avsluta kriget genom förhandlingar, vilket Ukrainas president Zelenskyj och hans regering tycktes ha velat, gav han i slutändan efter för påtryckningar från vissa västmakter och övergav en förhandlingslösning. Västmakterna ville att kriget skulle fortsätta i hopp om att knäcka Ryssland. Ukrainas beslut att överge förhandlingarna kan ha fattats innan man upptäckte en massaker på civila i staden Bucha nära Kiev.

Nedan följer ett försök till en stegvis rekonstruktion av de händelser som ledde fram till fredsförhandlingarna i mars och deras sammanbrott i början av april 2022.

I BÖRJAN AV MARS 2022 INLEDDE ISRAELS PREMIÄRMINISTER NAFTALI BENNETT MEDLINGSFÖRSÖK …

Naftali Bennett hade inlett medlingsförsök redan under den första veckan i mars 2022. I en videointervju med den israeliske journalisten Hanoch Daum den 4 februari 2023 talade han för första gången i detalj om processen och slutet på förhandlingarna. Denna videointervju ligger till grund för en detaljerad rapport i Berliner Zeitung den 6 februari 2023: “Naftali Bennett ville ha fred mellan Ukraina och Ryssland: vem blockerade? Israels före detta premiärminister talade för första gången om sina förhandlingar med Putin och Zelenskyj. Vapenvilan var enligt uppgift inom räckhåll.” (Berliner Zeitung, 06 februari 2023).

Strax efter krigsutbrottet hade Ukrainas president Volodymyr Zelenskij bett Bennett att hjälpa till att öppna en kommunikationskanal med Rysslands president Vladimir Putin. Putin svarade med att bjuda in Bennett till Moskva: “Den 5 mars 2022 hade Bennett på Putins inbjudan flugit till Moskva i ett privatjetplan som tillhandahållits av den israeliska underrättelsetjänsten. I samtalet i Kreml hade Putin, enligt Bennett, gjort några betydande eftergifter, i synnerhet hade han avstått från sitt ursprungliga krigsmål att demilitarisera Ukraina. … I gengäld gick den ukrainske presidenten med på att avstå från att gå med i Nato – en ståndpunkt som han också upprepade offentligt en kort tid senare. Därmed undanröjdes ett av de avgörande hindren för en vapenvila ….”. Enligt Berliner Zeitung hade även andra frågor, såsom Donbass och Krims framtid samt säkerhetsgarantier för Ukraina, varit föremål för intensiva samtal under dessa dagar. (Ibid)

I intervjun förklarade Bennett ytterligare: “Jag hade intrycket vid den tiden att båda sidor var mycket intresserade av en vapenvila (…). Enligt Bennett var en vapenvila inom räckhåll vid den tidpunkten, och båda sidor var beredda att göra avsevärda eftergifter…. Men i synnerhet Storbritannien och USA ville att denna fredsprocess skulle upphöra och ställde in siktet på en fortsättning av kriget.” (Ibid)

I början av mars 2022 kontaktade president Zelensky inte bara Naftali Bennett utan även Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder och bad honom att använda sina nära personliga band till Putin för att medla mellan Ukraina och Ryssland i hopp om att hitta sätt att snabbt få slut på kriget. I en intervju som publicerades i Berliner Zeitung den 21-22 oktober i år talade Schröder för första gången offentligt om sin roll i de ansträngningar som ledde till fredsförhandlingarna i Istanbul den 29 mars 2022. Liksom Bennet kom även han till slutsatsen att anledningen till att dessa fredsförhandlingar avbröts var att amerikanerna hindrade dem. Han sade “Vid fredsförhandlingarna i mars 2022 i Istanbul med Rustem Umerov (då säkerhetsrådgivare till Zelenskyj, nu ukrainsk försvarsminister) gick ukrainarna inte med på fred eftersom de inte fick göra det. De var först tvungna att fråga amerikanerna om allt de diskuterat", och fortsatte: "Men i slutet (av fredsförhandlingarna) hände ingenting. Mitt intryck var att ingenting kunde hända eftersom allt annat bestämdes i Washington. Det var ödesdigert.”

Den turkiske utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu, som organiserade Istanbulmötet vid den tiden, hade tidigare gjort liknande kommentarer. I en intervju med CNN Turk den 20 april 2022 sa han: “Vissa NATO-länder ville att konflikten i Ukraina skulle fortsätta för att försvaga Ryssland.”

… MEDAN PARALLELLA FREDSFÖRHANDLINGAR MELLAN UKRAINSKA OCH RYSKA FÖRHANDLARE PÅGICK

Direkta förhandlingar mellan en ukrainsk och en rysk delegation hade redan pågått sedan slutet av februari 2022 och under den tredje veckan i mars, “bara en månad efter krigsutbrottet, (hade) de enats om de stora dragen i en fredsuppgörelse. Ukraina lovade att inte gå med i Nato och att inte tillåta utländska makters militärbaser på sitt territorium, medan Ryssland i gengäld lovade att erkänna Ukrainas territoriella integritet och att dra tillbaka alla ryska ockupationstrupper. Särskilda arrangemang gjordes för Donbas och Krim.” (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! Ur: Emma den 6 mars 2023)

För att främja fredsförhandlingarna erbjöd sig den turkiske presidenten att stå värd för en ukrainsk-rysk fredskonferens i Istanbul den 29 mars 2002. Under förhandlingarna, som medlades av Turkiets president Erdogan, presenterade den ukrainska delegationen ett positionspapper som ledde till Istanbulkommunikén. Ukrainas förslag översattes till ett utkast till fördrag av den ryska sidan.

Texten i Istanbulkommunikén av den 29 mars 2022 innehöll 10 förslag:

Förslag 1: Ukraina förklarar sig vara en neutral stat och lovar att förbli alliansfritt och att avstå från att utveckla kärnvapen i utbyte mot internationella rättsliga garantier. Möjliga garantstater är Ryssland, Storbritannien, Kina, USA, Frankrike, Turkiet, Tyskland, Kanada, Italien, Polen och Israel, men även andra stater skulle vara välkomna att ansluta sig till fördraget.

Förslag 2: Dessa internationella säkerhetsgarantier för Ukraina skulle inte omfatta Krim, Sevastopol eller vissa områden i Donbas. Parterna i fördraget skulle behöva definiera gränserna för dessa områden eller komma överens om att varje part förstår dessa gränser på olika sätt.

Förslag 3: Ukraina förbinder sig att inte ansluta sig till någon militär koalition och att inte vara värd för några utländska militärbaser eller truppkontingenter. Internationella militära övningar skulle endast vara möjliga med garantistaternas samtycke. Garantstaterna bekräftar för sin del sin avsikt att främja Ukrainas medlemskap i Europeiska unionen.

Förslag 4: Ukraina och garantstaterna är överens om att (i händelse av aggression, väpnat angrepp mot Ukraina eller militär operation mot Ukraina) var och en av garantstaterna, efter brådskande och omedelbart ömsesidigt samråd (som skall hållas inom tre dagar) om utövandet av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar (enligt artikel 51 i FN-stadgan), skall ge bistånd (som svar på och på grundval av en officiell begäran från Ukraina) till Ukraina som en permanent neutral stat under angrepp. Sådant bistånd kommer att underlättas genom omedelbart genomförande av nödvändiga enskilda eller gemensamma åtgärder, inklusive stängning av ukrainskt luftrum, tillhandahållande av nödvändiga vapen och användning av väpnat våld i syfte att återställa och sedan upprätthålla säkerheten för Ukraina som en permanent neutral stat.

Förslag 5: Varje sådant väpnat angrepp (varje militär operation överhuvudtaget) och varje åtgärd som vidtas som svar kommer omedelbart att rapporteras till FN:s säkerhetsråd. Sådana åtgärder kommer att upphöra så snart FN:s säkerhetsråd har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att återställa och upprätthålla internationell fred och säkerhet.

Förslag 6: För att skydda mot eventuella provokationer kommer avtalet att reglera mekanismen för uppfyllandet av Ukrainas säkerhetsgarantier på grundval av resultaten av samråd mellan Ukraina och de garanterande staterna.

Förslag 7: Fördraget kommer att tillämpas provisoriskt från och med dagen för dess undertecknande av Ukraina och alla eller de flesta av de garanterande staterna.

Fördraget träder i kraft efter det att 1) Ukrainas permanenta neutrala status har godkänts i en landsomfattande folkomröstning, 2) de relevanta ändringarna har införlivats i den ukrainska konstitutionen och 3) ratificering har skett i parlamenten i Ukraina och i garantistaterna.

Förslag 8: Parternas önskan att lösa de frågor som rör Krim och Sevastopol kommer att ingå i de bilaterala förhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland under en period på 15 år. Ukraina och Ryssland åtar sig också att inte lösa dessa frågor med militära medel och att fortsätta de diplomatiska lösningsförsöken.

Förslag 9: Parterna fortsätter samråden (med andra garantstater) för att förbereda och enas om bestämmelserna i ett fördrag om säkerhetsgarantier för Ukraina, villkor för vapenvila, tillbakadragande av trupper och andra paramilitära grupper, öppnande och säkerställande av kontinuerligt fungerande humanitära korridorer, samt utbyte av kroppar och frigivning av krigsfångar och internerade civila.

Förslag 10: Parterna anser att det är möjligt att hålla ett möte mellan Ukrainas och Rysslands presidenter för att underteckna ett fördrag och/eller fatta politiska beslut om andra olösta frågor.

TYDLIGT INLEDANDE STÖD FRÅN VÄSTLIGA POLITIKER FÖR MEDLINGSINSATSER

Bevis på västpolitikernas initiala stöd för förhandlingarna framgår av en rad telefonsamtal och möten under perioden från början av mars till åtminstone mitten av mars. Den 4 mars talade Scholz och Putin i telefon; den 5 mars träffade Bennett Putin i Moskva; den 6 mars träffades Bennett och Scholz i Berlin; den 7 mars diskuterade USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland frågan i en videokonferens; den 8 mars talade Macron och Scholz i telefon; den 10 mars träffades Ukrainas utrikesminister Kuleba och Rysslands utrikesminister Lavrov i Ankara; den 12 mars talade Scholz och Zelensky och Scholz och Macron i telefon; och den 14 mars träffades Scholz och Erdogan i Ankara. (Jfr Petra Erler: Re: Recension mars 2022: Vem ville inte ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina. Ur: “News of a Lighthouse Keeper”, 1 september 2023)

NATOS EXTRA TOPPMÖTE DEN 24 MARS 2022 I BRUXELLES MOTSÄTTER SIG ALLA FÖRHANDLINGAR

Men detta initiala stöd blev snabbt surt, eftersom Nato motsatte sig alla sådana förhandlingar innan Ryssland drar tillbaka alla sina trupper från ukrainska territorier. Detta satte i själva verket stopp för alla förhandlingar. Michael von der Schulenburg, tidigare biträdande generalsekreterare (ASG) i FN:s fredsuppdrag, skriver att “Nato hade redan vid ett extra toppmöte den 24 mars 2022 beslutat att inte stödja dessa fredsförhandlingar (mellan Ukraina och Ryssland)”. (Jfr Michael von der Schulenburg: FN-stadgan: Förhandlingar! Ur: Emma, 6 mars 2023). USA:s president hade flugit in speciellt för detta speciella toppmöte i Bryssel. Uppenbarligen låg den fred som förhandlats fram av de ryska och ukrainska förhandlingsdelegationerna inte i vissa Natoländers intresse.

TILL EN BÖRJAN HÅLLER ZELENSKY FAST VID RESULTATET AV FREDSFÖRHANDLINGARNA

“Så sent som den 27 mars 2022 hade Zelensky visat modet att försvara resultaten av de ukrainsk-ryska fredsförhandlingarna offentligt inför ryska journalister – och detta trots att Nato redan hade beslutat vid ett extra toppmöte den 24 mars 2022 att inte stödja dessa fredsförhandlingar.” (Ibid)

Enligt von der Schulenburg hade de rysk-ukrainska fredsförhandlingarna varit ett historiskt unikt inslag, som möjliggjorts endast eftersom ryssar och ukrainare kände varandra väl och “talade samma språk och förmodligen till och med kände varandra personligen.” Vi känner inte till något annat krig eller väpnad konflikt där konfliktparterna så snabbt kom överens om specifika fredsvillkor.

Den 28 mars förklarade Putin, som ett tecken på god vilja och till stöd för fredsförhandlingarna, att han var beredd att dra tillbaka trupper från Kharkov-området och Kiev-området; detta skedde uppenbarligen redan innan hans offentliga tillkännagivande.

FREDSFÖRHANDLINGARNA GÅR I STÖPET

Den 29 mars 2022, samma dag som mötet i Istanbul, talade Scholz, Biden, Draghi, Macron och Johnson återigen i telefon om situationen i Ukraina. Vid det här laget hade de viktigaste västallierade uppenbarligen skärpt sin hållning. De formulerade förhandlingsförutsättningar som stod i uppenbar kontrast till Bennetts och Erdogans fredsansträngningar: “Ledarna enades om att fortsätta att ge starkt stöd till Ukraina. De uppmanade återigen Rysslands president Putin att gå med på en vapenvila, att upphöra med alla fientligheter, att dra tillbaka ryska soldater från Ukraina och att tillåta en diplomatisk lösning (…)” (Petra Erler: Re: Review March 2022: Who Didn't Want a Quick End to the War in Ukraine (Ur: "News of a Lighthouse Keeper" 1 september 2023).

Washington Post rapporterade den 5 april att man inom NATO föredrar att fortsätta kriget framför ett eldupphör och en förhandlingslösning: “För vissa inom NATO är det bättre att ukrainarna fortsätter att slåss och dö än att uppnå en fred som kommer för tidigt eller till ett för högt pris för Kiev och resten av Europa.” Zelenskyj, sade han, borde “fortsätta kämpa tills Ryssland är fullständigt besegrat.”

BORIS JOHNSONS BUDSKAP TILL UKRAINARNA DEN 9 APRIL 2022: VI MÅSTE FORTSÄTTA KRIGET

Den 9 april 2022 anlände Boris Johnson oanmäld till Kiev och berättade för den ukrainske presidenten att västvärlden inte var redo att avsluta kriget. Enligt brittiska Guardian den 28 april hade premiärminister Johnson “instruerat” Ukrainas president Zelenskyj att “inte göra några eftergifter till Putin”:

“Ukrainska Pravda” rapporterade om detta i detalj i två artiklar den 5 maj 2022:

“Knappt hade de ukrainska förhandlarna och Abramovitj/Medinskij i stora drag kommit överens om strukturen för ett eventuellt framtida avtal efter Istanbulresultaten förrän den brittiske premiärministern Boris Johnson dök upp i Kiev nästan utan förvarning.

Johnson hade med sig två enkla budskap till Kiev. Det första är att Putin är en krigsförbrytare; han bör utsättas för påtryckningar, inte förhandlas med. Det andra är att även om Ukraina är villigt att underteckna vissa avtal med Putin om garantier, så är inte den samlade västvärlden det. Vi kan underteckna [ett avtal] med er [Ukraina], men inte med honom. Han kommer ändå att lura alla", sammanfattade en av Zelenskijs nära medarbetare kärnan i Johnsons besök. Det ligger mycket mer bakom detta besök och Johnsons ord än bara motvilja mot att ingå avtal med Ryssland. Johnson menade att det samlade väst, som så sent som i februari föreslog att Zelenskij skulle kapitulera och fly, nu känner att Putin inte riktigt är så mäktig som de tidigare trott. Dessutom finns det en möjlighet att sätta press på honom. Och västvärlden vill ta den.”

Neue Züricher Zeitung (NZZ) rapporterade den 12 april att den brittiska regeringen under Johnson räknar med en ukrainsk militär seger. Den konservativa ledamoten av underhuset Alicia Kearns sade: “Vi beväpnar hellre ukrainarna till tänderna än ger Putin en framgång.” Den brittiska utrikesministern (och senare premiärministern) Liz Truss förklarade i ett huvudtal att “seger för Ukraina (…) är ett strategiskt imperativ för oss alla och därför måste det militära stödet utökas massivt.” Guardian-kolumnisten Simon Jenkins varnade: “Liz Truss riskerar att elda på kriget i Ukraina för sina egna ambitioners skull.” Detta, sade han, var förmodligen den första Tory-valkampanjen “som kommer att utkämpas vid Rysslands gränser.” Johnson och Truss ville att Zelensky skulle “fortsätta kämpa tills Ryssland är helt besegrat. De behöver en triumf i sitt proxykrig. Under tiden kan alla som inte håller med dem avfärdas som veklingar, ynkryggar eller Putin-anhängare. Att denna konflikt utnyttjas av Storbritannien för en sliskig kommande ledarskapstävling är vidrigt.”

Efter sitt andra besök i Kiev den 25 april 2022 sade USA:s försvarsminister Lloyd Austin att USA vill ta tillfället i akt att permanent försvaga Ryssland militärt och ekonomiskt i spåren av Ukrainakriget. Enligt New York Times är den amerikanska regeringen inte längre intresserad av en kamp om kontrollen över Ukraina, utan av en kamp mot Moskva i kölvattnet av ett nytt kallt krig.

Vid mötet den 26 april 2022 i Ramstein, Rheinland-Pfalz/Tyskland, med försvarsministrar från NATO-medlemmar och andra länder som sammankallats av Austin, förklarade Pentagonchefen att en militär seger över Ukraina är ett strategiskt mål.

Den amerikanska tidskriften “Responsible Statecraft” skrev den 2 september 2022:

“Hjälpte Boris Johnson till att förhindra ett fredsavtal i Ukraina? Enligt en nyligen publicerad artikel i Foreign Affairs kan Kiev och Moskva ha nått en preliminär överenskommelse om att avsluta kriget redan i april. Enligt flera tidigare höga amerikanska tjänstemän som vi talat med verkar ryska och ukrainska förhandlare preliminärt ha kommit överens om konturerna av en förhandlad interimslösning i mars 2022”, skriver Fiona Hill och Angela Stent. “Ryssland skulle retirera till sin position från den 23 februari, då man kontrollerade en del av Donbasregionen och hela Krim, och i gengäld skulle Ukraina lova att inte söka medlemskap i Nato och istället få säkerhetsgarantier från ett antal länder. Beslutet att låta uppgörelsen misslyckas sammanföll med Johnsons besök i Kiev i april, där han uppmanade Ukrainas president Zelenskiy att avbryta samtalen med Ryssland av två huvudsakliga skäl: Putin är omöjlig att förhandla med, och västvärlden är inte redo för ett slut på kriget.”

I sin artikel ställde författarna frågor som har blivit allt viktigare i takt med att kriget har fortskridit:

“Detta uppenbara avslöjande väcker några viktiga frågor: Varför ville västvärldens ledare hindra Kiev från att underteckna vad som verkade vara ett bra förhandlingsavtal med Moskva? Ser de konflikten som ett proxykrig med Ryssland? Och viktigast av allt, vad skulle krävas för att återgå till ett förhandlingsresultat?”

I sitt tillkännagivande av den partiella mobiliseringen sade Putin den 21 september 2022:

“Jag skulle vilja offentliggöra detta för första gången idag. Efter inledningen av den särskilda militära operationen, särskilt efter samtalen i Istanbul, uttryckte företrädarna för Kiev ganska positiva åsikter om våra förslag. Dessa förslag handlade huvudsakligen om att garantera Rysslands säkerhet och intressen. Men en fredlig lösning passade uppenbarligen inte väst, vilket är anledningen till att Kiev, efter att ha gått med på vissa kompromisser, faktiskt beordrades att upphäva alla dessa överenskommelser.”

I samband med besöket av en afrikansk fredsdelegation den 17 juni 2023 visade Putin demonstrativt upp det avtal som godkänts och paraferats i Istanbul ad referendum för kamerorna.

SLUTSATS: MISSAT TILLFÄLLE

Baserat på offentligt tillgängliga rapporter och dokument är det inte bara uppenbart att det fanns en seriös vilja att förhandla från både Ukrainas och Rysslands sida i mars 2022. Uppenbarligen kom förhandlingsparterna till och med överens om ett utkast till fördrag och folkomröstning. Zelenskyj och Putin var redo för ett bilateralt möte för att slutföra resultatet av förhandlingarna. Faktum är att de viktigaste resultaten av förhandlingarna baserades på ett förslag från Ukraina, och Zelenskyj stödde dem modigt i en intervju med ryska journalister den 27 mars 2022, även efter att Nato beslutat sig för att avstå från dessa fredsförhandlingar. Zelenskyj hade redan tidigare uttryckt ett liknande stöd, vilket visar att det avsedda resultatet av Istanbulförhandlingarna verkligen motsvarade Ukrainas intressen. Detta gör det västliga ingripandet, som förhindrade ett tidigt slut på kriget, ännu mer katastrofalt för Ukraina. Rysslands ansvar för attacken, som stred mot internationell rätt, relativiseras inte av det faktum att ansvaret för de allvarliga konsekvenser som följde för Ukrainas västliga anhängare också måste tillskrivas de stater som krävde en fortsättning av kriget. Kriget har nu nått ett stadium där ytterligare farlig upptrappning och en utvidgning av fientligheterna endast kan förhindras genom en vapenvila. Det kan nu vara sista gången som en fredlig lösning genom förhandlingar kan uppnås. Det finns fredsförslag från Kina, Afrikanska unionen, Brasilien, Mexiko, Indonesien och ett förslag som utarbetats på inbjudan av Vatikanen så tidigt som i juni 2022. Den 3 oktober i år presenterade vi för den tyska regeringen vårt eget fredsförslag som försökte införliva alla andra fredsförslag som tidigare lagts fram. Se Avsluta kriget genom en förhandlad fred – Legitimt självförsvar och strävan efter en rättvis och varaktig fred är inte motsägelsefulla HÄR.

Sedan de misslyckade Istanbul-förhandlingarna borde krigets förlopp och den nuvarande extremt kritiska tidpunkten vara skäl nog för ett ansvarstagande världssamfund och FN:s medlemsstater att tänka om och trycka på för ett eldupphör och fredsförhandlingar.

Läs också vad jag skrivit på bloggen tidigare om propagandan mot Ryssland: NATO-lobbande journalister i Sverige, Din och Rysslands rätt till självförsvar – tal till nationen, Av moraliska skäl håller jag på Ryssland, Mejl till Försvarsberedningen angående årets säkerhetspolitiska rapport och ”den regelbaserade världsordningen”, USA och Joe Biden ligger bakom terrordådet mot Nord Stream,Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner, Brev till statsradions ekoredaktion idag, Vladimir Putin förklarar EUs självförvållade energikris, Försvarsmaktens lögner om ubåtsincidenterna i svenska vatten, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen

Judisk makt

av


Magnus Stenlund pratar om det mest förbjudna: Judisk makt

Följande text är inspirerad av Ivar Arpis text Israel drabbas av ren ondska

—–

Glöm inte Förintelsen tjatar sionisterna om och om igen. Vi har även i Sverige blivit hjärntvättade av denna propaganda. Några som däremot inte lärt något av Förintelsen är sionisterna själva. De tycker det är helt ok att förtrycka och fördriva, döda och tortera andra folk. Men säger man ett enda kritiskt ord mot dem själva så blir man anklagad för att vara antisemit. I mitt fall skulle en sådan anklagelse vara korrekt. Jag är nämligen innerligt trött på sionisternas självömkan som uttrycks samtidigt som de agerar helt hänsynslöst mot andra människor.

Sedan måste man – jag vet att många har svårt för detta – kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Palestinierna har rätt till sitt land och rätt att på alla sätt kämpa för det. Däremot har inte muslimer i Sverige rätt till Sverige. Dessa två frågor måste kan kunna skilja på.

Ondska är att riva människors bostäder för att annektera och flytta sin egen befolkning till den platsen. När det håller på år efter år så är det en reell ondska, inte ett tillfälligt uppblossande motstånd. Det är precis som Förintelsen en systematiskt ondska, och som ni vet var ju Förintelsen så ondskefullt, så ondskefullt, så ondskefullt att vi för evigt ska tycka synd om judarna även när de agerar ondskefullt mot andra. Skulle jag göra en amatörpsykologisk diagnos på sionsterna som grupp så skulle den diagnosen visa att de är psykopater. Deras självömkan är gränslös, precis som deras ondska mot andra folkslag.

Eftersom jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så kan jag skilja på psykopatjudarna och andra judar. De andra judarna brukar av psykopatjudarna föraktfullt kallas “självhatande judar”. Självhatande judar är de som inte är rasister och som inte anser att judar är guds utvalda folk eller att judar ska ha privilegier som andra folk inte har – t ex att ostraffat få förtrycka, fördriva, döda och tortera andra folkslag. En jude som tycks ingå i kategorin självhatande judar är statsvetaren Bo Rothstein, som i sin nya bok Grundbulten tar upp det enligt psykopatjudarna förbjudna ämnet judisk makt. Bo Rothstein skriver:

“Det är inte »vithet« som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller »makt och privilegier«. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade på alla ledande positioner. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s »National Medal for Science«, 25 procent av landets Nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av Nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. Vad detta nu beror på har och kan diskuteras länge och väl, men fakta i målet är oomtvistliga, här finns en svårartad statistisk överrepresentation.”

Det är inte bara inom akademierna som judar är kraftigt överrepresenterade. Judiska församlingen i Stockholms hemsida berättar att: “Idag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige”. WikiPedia säger: “Antalet judar i dag är ungefär 13,8 miljoner, varav ungefär 18 000 i Sverige”. Det innebär att om vi är tio miljoner invånare i Sverige, varav 18 000 är judar, är andelen judar 0,18 procent. Eller 1,8 promille. Så på en jude går det 555,5 icke judiska svenskar i Sverige.

En observation av etablissemanget i Sverige visar att det är helt andra proportioner där. En koll på SVTs och SRs redaktioner gör en riktigt förvånad. Det kryllar av judar. Judar är gravt överrepresenterade både i media och i etablissemanget. Det skulle i sig inte behöva innebära något negativt, om det inte vore för att majoriteten av dem är sionister och Israelaktivister. Där går gränsen för mig. Att stödja Israel är inte OK. Men till och med Judiska Församlingen går ut till stöd för Israel, oavsett vad Israel utfört för förbrytelser mot palestinier.

Tabut idag, är att vi inte får tala om judisk makt. Men det måste vi om vi ska få slut på Israels förbrytelser. Vi måste inse att etablissemanget är till stor del judiskt och därmed på rasistisk grund Israelvänligt (de gör skillnad på judar och gojer (folk som inte är judar) och anser att de själva har rättigheter som inte gojer har). Därför blir etablissemanget ett Israelhyllande och Israelkrypande etablissemang som inte vill eller vågar lyfta Israelfrågan eftersom den ses som en judefråga, och icke-judarna vågar inte stöta sig med judarna.

Om judarnas inflytande blir i relation till deras folkmängd – i sann demokratisk anda – blir Israelproblemet löst på nolltid.

När jag läste den judiske författare Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av han och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:

…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensamplikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.

Om dagens psykopatjudar slutade vara rasister, och slutade tänka som psykopater, skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge psykopatjudarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg så kommer psykopatjudarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska egenintresse. Om detta må ni berätta!

P.S. Om ni läser allt jag skrivit här på min blogg kommer ni inte att hitta ett spår av nationalism i meningen att Sverige generellt skulle vara bättre än andra länder. Inte heller nationalism och rasism i den meningen att svenskar skulle vara överlägsna andra människor.
Jag tycker bara det är fånigt med den typ av nationalism som förekommer i högerstående alternativmedia. Jag läser så klart alternativmedia men håller absolut inte med om deras nationalistiska propaganda. Sverige var ett föregångsland fram tills att CIA mördade Olof Palme men sedan dess är Sverige och svenskarna det dummast och mest lättlurade folket som finns. Vi har blivit ett land av idioter. Sverige är inte längre ett föregångsland utan ett land där hyckleri och dubbelmoral blivit vår underförstådda nationella, och av media påbjudna, värdegrund.
De som uttrycker nationalism har troligen problem med sin identitet. De kan troligen inte känna en egen idividuell identitet som utgår infrån en själv. I stället knyter de sin identitet till yttre företeelser som nationen, födelseort, bostadsort, kungen, styrelseskick, mode, yrke, politisk åskådning, SwebbTV med mera. Dessa stackare som saknar egen identitet tål inte att man på faktabasis kritierar det de förknippar sin identitet med.
Kritiserar man till exempel SwebbTV, utifrån fakta, för någonting som sagts på SwebbTV så tar de som identifierar sig med SwebbTV illa vid sig, som om jag kritiserade dem som person. De föredrar att SwebbTV lurar dem framför att en kunnig person berättar om detta faktafel, och rubbar deras på SwebbTV grundade självkänsla. (Ett exempel ur verkliga livet ;-))
Med detta vill jag säga att judarna Bo Rothsteins och Stefan Zweigs hållning är föredömliga, till skillnad mot rasistiska psykopatjudar som saknar en egen indivduell identietet utan måste knyta upp sin självkänsla och sitt egenvärde till sin ras och därmed blir så fruktansvärt överkänsliga för kritik mot sionismen. D.S.

Gör om SVT och SR till betaltjänster

av

Jag reagerade på att Svenska Freds fick företrädas och uttala sig i Rapport/Aktuellt för några veckor sedan. I samband med Erdogans besked om att Turkiet kommer släppa in Sverige i Nato. Ja ha, tänkte jag, nu låter de de kritiska rösterna komma fram, när allt redan är till synes klart.
Svenska Freds berättar att de hade ett rejält genomslag i media vecka 28. Det var säkerligen då jag själv såg Svenska Freds företrädare i TV. D.v.s. efter att Erdogan sagt ja och alla ansåg att saken var klar.

Det jag undrar över är varför Svenska Freds inte setts till i media tidigare, under det demokratiska fönster då demokratisk debatt och yttrandefrihet ska råda, d.v.s fram tills beslutet är fattat och oåterkalleligt.

 

Är det så här SVT och SR anser att demokrati ska fungera:

  • Först berättar media om alla beslutets fördelar.
  • Därefter sitter eliten och journalisterna som fågelholkar och undrar hur stödet bland befolkningen kunde skifta så fort till en majoriteten som är positiva till NATO. Ja, hur kunde det gå till? Enbart och uppenbart var det en påverkanskampanj som media sysslade med under “NATO-debatten” (den debatt som aldrig fördes eftersom kritiska röster inte fick höras).
  • Sedan fattar politikerna beslutet.
  • Därefter upplyser media om beslutets nackdelar.

Så fungerar statsmedia i helig allians med de kommersiella borgerliga medierna i skendemokratin Sverige. Media står inte upp för demokratin/folkviljan. Media styr den. Och nu släpps den NATO-kritiska opinionsbildning fram i media när den är inte längre är ett hot mot skendemokratin eftersom beslutet är fattat.

 

Jag tror inte för ett ögonblick att Svenska Freds skulle avstått från att ge sig in i NATO-debatten tidigt – d.v.s. redan då beslutet i demokratisk ordning kanske gick att påverka – om NATO-kritiska röster släppts fram av media.

Så varför gör SVT och SR på det här sättet? Detta är inte ett olycksfall i arbetet utan en regel sedan långt tillbaka för hur media hanterar frågor som de av någon anledning anser inte ska få påverkas av demokrati och medborgarinflytande. Det rör aldrig mindre frågor utan om samhällsomvälvningar som EU-medlemskap och Agenda 2030. Och allt som rör FN och WHO. Och nu NATO-medlemskap.
Se för all del min lilla sammanställning med några aktuella exempel på svenska medias propaganda,desinformation och mörkläggning.

Det som är mest upprörande är att jag tvingas betala för min egen hjärntvätt. Det är förnedrande. Att välja nyhetskälla är ens personliga rättighet och djupt präglat av personliga värderingar, kunskapsnivå m.m. Man ska inte vara tvungen att betala till en av staten vald nyhetskälla. När man passerat den bildningsnivå där man tycker att SVT och SR är en bra nyhetskälla ska man kunna välja att slippa betala för dem. Att införa den valmöjligheten är att stå upp för människors värdighet. Gör om SVT och SR till betaltjänster, där de som vill titta betalar och inga andra. Alternativet är att SVT och SR blir mer inriktade på att stå upp för de informationsbehov människors har för att kunna delta i de demokratiska besluten – leverera mångsidiga fakta och åsikter i god tid före besluten, inte spekulationer om framtiden eller om det politiska spelet.

Kan ni förklara detta ständiga antidemokratiska agerande? Varför ska inte SVTs tittare och SRs lyssnare få vara med och utöva grunden i demokratin – att som individ jämlik andra individer utifrån gemensamma insikter bilda grupper för att genom opinionsbildning och lobbyarbete vara med och påverka beslut som berör ens samhälle och ens omgivning.? Varför är SVT och SR ensidiga/partiska och erbjuder sina tittare/lyssnare enbart ensidig propaganda i stora viktiga frågor?

Ska det vara så här så vill jag att SVT och SR görs om till betaltjänster.

Klimatet är en fiende som kan ena oss

av

“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“

Världens superrika har alltid strävat efter att själva få styra världen och människorna. För detta ändamål har de haft en plan. De har velat uppfinna en bra fiende som kunnat användas för att ena världens människor. Med en enad mänsklighet har världens superrika tänkt sig att människorna skulle förmås att överge nationalstaterna och därmed demokratin – nationalstaten är en förutsättning för demokratin – för att låta en lydig världsregering av korrupta politiker styra enligt den agenda som världens superrika utformat för att gynna sin egen makthunger och penningtörst.
Det är makt och pengar som Agenda 2030 och klimathysterin egenligen handlar om.
Världsregeringens roll har nu lagts på FN och WHO där världens superrika har inflytande och styr över angendan och över de politiker som sägs vara folkets representanter.

1991 gav det globalistiska sällskapet Romklubben ut den bok som texten nedan är tagen ur. Texten beskriver tankarna bakom de superrikas strategi och hur den är tänkt att förverkligas. Eftersom det är ett logiskt – om än i högsta grad antidemokratiskt och folkföraktande – resonemang har jag inte velat korta texten. Det är textens helhet som ger inblick i hur de superrika globalisterna tänker.
Romklubben (italienska Club di Roma) är en internationell informell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei (Italiensk industriledare bl.a. för FIAT) och Alexander King (Britt och bl. a. generaldirektör för vetenskapliga frågor vid OECD i Paris.).
Den svenska politikern Anders Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande i Romklubben. Den posten uppbar han till 2018. Senare blev han hedersordförande.
Anders Wijkman är, som de flesta av dagens politiker, utan både moral och ideal och därför en mycket lämplig samarbetspartner för världens superrika globalister. Under sin politiska karriär har han strategiskt hoppat mellan partierna. Från Moderaterna, till Folkpartiet (som numera heter Liberalerna), till Kristdemokraterna, till…
Det var inför valet till Europaparlamentet 1999 som Anders Wijkman gick med i Kristdemokraterna och valdes in i EU-parlamentet. Han omvaldes 2004. Under mandatperioden 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utveckling. Frågan är vem Wijkman representerade i EU-parlamentet: Kristdemokraterna eller världens superrika globalister genom organisationen GLOBE.
Mellan år 1999-2009 var Anders Wijkman EU-parlamentariker och år 2000-2009 var han GLOB-EUs ordförande. Till en början – GLOBE bildades 1989 – var GLOBE-EU helt sponsrad av EU-kommissionen men stöddes senare till 100 % av privata donatorer. Bland dessa ingick bland annat Unilever, Dow Chemicals, Toyota, Proctor & Gamble och European Climate Foundation.
Frågan vem Anders Wijkman representerade som EU-parlamentariker ställer också Jacob Nordangård till Anders Wijkman i en interju 2010. Nordangård håller då på att doktorera på ämnet EU:s biodrivmedelspolitik, med syftet att få en förståelse för hur den växte fram och vilka aktörer som formade processen.
När Jacob Nordangård var klar med sin avhandling Ordo ab Chao 2012 kom Anders Wijkman ut som det maktfullkomliga svin han är. Inför disputationen kontaktade Anders Wijkman Jacob Nordangårds opponent, bihandläggare samt betygsnämndens ordförande. Anders Wijkman tyckte inte att sanningen om hur världens superrrika – genom honom och andra lydiga tjänstehjon – agerat för att få till den etanolpolicy som några få år senare visade sig vara en dyr, orealistisk och en snabbt övergående fluga. Anders Wijkman krav var att Jacob Nordangård inte skulle få sin avhandling godkänd. Om detta och alla andra svårigheter Jacob Nordangård drabbades av när han forskade i ett kontroversiellt – av makthavarna oönskat – ämne finns att läsa i boken En obekväm resa utgiven 2017.
Men Jacobs anhandling godkändes! Så sedan dess är han Doktor Jacob, och Sveriges enda expert på de superrikas olika globalistorganisationer.

Oj, då. Det blev en lång inledning. Men nu till Romklubbens text. Den svenska översättningen av texten nedan har jag fixat med hjälp av DeepL.

Den första globala revolutionen – en rapport från Romklubbens råd

(The First Global Revolution – A Report By The Council Of The Club Of Rome)

Av: Alexander King, Bertrand Schneider.
Utgiven: 1991 på förlaget Random House, Inc. Pantheon Books

Kapitel 5 — Vakumet — sidorna 104-115.

—–

Samhällets ordning bestäms av sammanhållningen mellan dess medlemmar. Fram till mitten av vårt århundrade garanterades detta normalt av en naturlig patriotism, en känsla av att tillhöra samhället, förstärkt av en moralisk disciplin som utövades av religionen och respekt för staten och dess ledare, hur långt ifrån folket de än må stå. Under tiden har den allmänna religiösa tron försvunnit i många länder; respekten för den politiska processen har också försvunnit, dels på grund av medierna, som leder till likgiltighet om inte fientlighet, dels på grund av de politiska partiernas otillräcklighet när det gäller att ta itu med verkliga problem; minoriteterna är allt mindre villiga att respektera majoritetens beslut. På så sätt har det skapats ett vakuum där både ordning och mål i samhället håller på att urholkas.

Dagens synsätt är ytligt. Den bygger på aktuella händelser och faror som de uppfattas och på krisregeringens försök att eliminera symptom på orsaker som inte har diagnostiserats. Det är på detta sätt vi sätter scenen för mänsklighetens möte med planeten.

Vi söker förgäves efter visdom. Motsättningen mellan de två ideologier som har dominerat århundradet har kollapsat, bildat sitt eget vakuum och lämnat inget annat kvar än krass materialism. Ingenting inom det statliga systemet och dess beslutsprocess verkar kunna motsätta sig eller ändra dessa trender som väcker frågor om vår gemensamma framtid och faktiskt om rasens överlevnad.

Vi måste fråga oss om detta är tecken på en individuell och kollektiv resignation inför den enorma uppgift som mänskligheten står inför och det brådskande behovet av åtgärder, eller om det är ett tecken på bristande fantasi och oförmåga att uppfinna nya vägar och nya medel som kan mäta sig med de globaliserade problemen? Uppgiften är verkligen formidabel, men om vi inte visar några tecken på att anta utmaningen kan folket mycket väl drabbas av panik, förlora förtroendet för sina ledare, ge efter för rädslan och ge sitt stöd till de extremister som väl vet hur de ska vända den folkliga rädslan till sin egen fördel med hjälp av brinnande karismatiska tal.

Det är en naturlag att varje vakuum kommer att fyllas och därmed elimineras om inte detta förhindras fysiskt. “Naturen“, som ordspråket säger, “avskyr ett vakuum“. Och människor, som naturens barn, kan bara känna sig obekväma, även om de kanske inte inser att de lever i ett vakuum. Hur skall då vakuumet elimineras? I likhet med rymdens svarta hål som suger in allt som närmar sig verkar samhällets vakuum dra till sig det bästa och det sämsta på måfå. Vi kan bara hoppas att det halvkaos som nu håller på att ta överhanden så småningom kommer att ge material för ett självorganiserat system med nya möjligheter. Systemet är ännu inte hopplöst, men mänsklig visdom måste snabbt tas tillvara om vi skall överleva.

“Så enkelt det var med Brezjnev“, sa en europeisk ledare, halvt på allvar och halvt ironiskt. Kommunismens sammanbrott i de östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen är en viktig och oroande faktor för det kommande sekelskiftet. De nya händer som kommer att delas ut i politikens kortspel kommer sannolikt inte att bedömas till sitt verkliga värde eller deras potentiella konsekvenser förrän minst två eller tre decennier har gått.

Implosionen av den ideologi som dominerade större delen av 1900-talet var förvisso spektakulär, men den var långt ifrån den enda. Det sammanfaller med slutet för den “amerikanska drömmen“, som förlorade sin trovärdighet i och med det smärtsamma Vietnamkriget som djupt märkte det kollektiva samvetet, med misslyckandet med Challenger, den spansktalande invandringen, fattigdomen i överflöd, drogerna, våldet och aids och det faktum att “smältdegeln“ inte längre fungerar. Efter att ha förlorat sin unika ledarposition i världen – ett ledarskap som består av en generositet med puritanska värderingar och en cynism värdig erövrarna i Fjärran Västern – har den amerikanska nationen kastats in i tvivel och står inför frestelsen att dra sig tillbaka i sig själv, en frestelse som man så ofta motstår och som inte längre är möjlig i den globala byn.

De flesta av de fattiga länderna avstår gradvis från marxistiska och socialistiska besvärjelser till förmån för mer konkreta och omedelbara angelägenheter som ekonomisk utveckling och stabilisering av sina ekonomier. Kapitalistiska och fria marknadsekonomier har funnit det nödvändigt att göra anpassningar för att de skall kunna överleva socialt, medan socialistiska system också gjorde anpassningar sent, men inte överlevde. Endast materialismen förblir i dag ett starkt allt genomträngande motvärde. De stora politiska och ekonomiska teorier som motiverade vissa att handla och väckte motstånd hos andra verkar ha gått i graven.

Det är inte lätt att stimulera en allmän idédebatt, men bristen på försök att göra det fördjupar vakuumet ytterligare. Det finns ett trängande behov av en sådan debatt, och de många tillfällen till internationella möten, med sina tvärkulturella diskussioner, borde ge upphov till ett nytt och mer globalt tänkande.

Denna period av avsaknad av tankeverksamhet och brist på en gemensam vision – inte om hur morgondagens värld kommer att se ut, utan om vad vi vill att den skall vara så att vi kan forma den – är en källa till modlöshet och till och med till förtvivlan. Så enkelt det var, eller borde ha varit, för Frankrike, Storbritannien och deras allierade att mobilisera sig mot sin gemensamma nazistiska fiende. Och var det inte självklart under det kalla krigets period att västländerna skulle genomföra en diplomatisk, ekonomisk och teknisk mobilisering mot Sovjetunionen och satellitländerna? Återigen kunde frihetskämparna, trots stam- och ideologiska skillnader, finna enighet och stärkt patriotism i kampen för självständighet från den gemensamma fienden, kolonialmakten. Det verkar som om män och kvinnor behöver en gemensam motivation, nämligen en gemensam motståndare, för att organisera sig och agera tillsammans; i vakuumet verkar sådana motiv ha upphört att existera – eller har ännu inte hittats.

Behovet av fiender verkar vara en gemensam historisk faktor. Stater har strävat efter att övervinna inhemska misslyckanden och interna motsättningar genom att utse externa fiender. Praktiken med syndabockar är lika gammal som mänskligheten själv. När saker och ting blir för svåra på hemmaplan avleder man uppmärksamheten genom äventyr utomlands. För samman den splittrade nationen för att möta en yttre fiende, antingen en verklig fiende eller en som uppfunnits för ändamålet. När den traditionella fienden har försvunnit är frestelsen stor att utse religiösa eller etniska minoriteter vars olikheter är störande som syndabockar.

Kan vi leva utan fiender? Varje stat har varit så van vid att klassificera sina grannar som vän eller fiende att den plötsliga avsaknaden av traditionella motståndare har lämnat regeringarna och den allmänna opinionen med ett stort tomrum. Nya fiender måste därför identifieras, nya strategier måste utarbetas och nya vapen måste utformas. De nya fienderna kan ha ändrat karaktär och plats, men de är inte mindre verkliga. De hotar hela mänskligheten och heter föroreningar, vattenbrist, svält, undernäring, analfabetism och arbetslöshet. Det verkar dock som om medvetenheten om de nya fienderna ännu inte är tillräcklig för att skapa en global sammanhållning och solidaritet i kampen. Ideologiernas kollaps har också avlägsnat en del av de nödvändiga referenspunkterna.

Två referensaxlar har möjliggjort den politiska utveckling som har skakat världen under de senaste åren och lett till att många diktaturer har fallit. Dessa är mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kommer att analysera deras styrkor och begränsningar.

Begreppet mänskliga rättigheter har under det senaste decenniet varit en mobiliseringsfaktor som blivit effektiv genom att spridas via media och muntligt i de länder där dessa rättigheter inte respekterades och förnekades. När friheten var allmänt utbredd i andra länder, hur kunde man då beröva folket den på obestämd tid? Detta gäller särskilt i länder som Polen och Brasilien där den katolska kyrkan, som är en ivrig förespråkare och anhängare av mänskliga rättigheter, var stark.

I några av de mest totalitära länderna har strävan efter frihet uppnåtts som om trycket från värderingarna hade nått en gräns och locket plötsligt blåste av grytan. Genom olika processer och med det smärtsamma priset av civil kamp, död och fängelse har denna törst efter frihet uttryckts kring så olika män som Martin Luther King, Lech Walesa, Vaclav Havel, Don Helder Camara eller Nelson Mandela, på samma sätt som Mahatma Gandhi tidigare år hade banat väg.

Men frihet ensam kan inte omorganisera en stat, skriva en konstitution, skapa en marknad och ekonomisk tillväxt, återuppbygga industri och jordbruk eller bygga upp en ny samhällsstruktur. Den är en nödvändig och ädel inspiration, men den är långt ifrån en bruksanvisning för en ny regering. Det är därför som begreppet mänskliga rättigheter endast initierar men inte kan genomföra demokratiseringsprocessen.

Det är här som frågan måste ställas – vilken demokrati och i vilket syfte?

De gamla demokratierna har fungerat ganska bra under de senaste tvåhundra åren, men de verkar nu befinna sig i en fas av självbelåten stagnation med få tecken på verkligt ledarskap och innovation. Med den nyfunna entusiasmen för demokrati i de befriade länderna i dag kan man hoppas att människor inte kommer att reproducera slaviska kopior av befintliga modeller som inte kan uppfylla dagens behov.

DEMOKRATINS GRÄNSER
Demokratin är ingen patentlösning. Den kan inte organisera allt och den är omedveten om sina egna gränser. Dessa fakta måste vi se rakt in i ansiktet, även om det kan låta heligt. Så som den tillämpas i dag är demokratin inte längre lämpad för de uppgifter som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären hos många av dagens problem gör det inte alltid möjligt för de valda företrädarna att fatta kompetenta beslut i rätt tid. Få politiker som sitter i ämbetet är tillräckligt medvetna om den globala karaktären hos de problem som de har framför sig, och de har liten, om ens någon, medvetenhet om samspelet mellan problemen. Generellt sett sker den informerade diskussionen om de viktigaste politiska, ekonomiska och sociala frågorna i radio och TV snarare än i parlamentet, vilket är till nackdel för det senare. De politiska partiernas verksamhet är så intensivt inriktad på valfrister och partirivalitet att de till slut försvagar den demokrati som de är tänkta att tjäna. Denna konfrontativa inställning ger intryck av att partiets behov går före det nationella intresset. Strategier och taktik verkar viktigare än mål och ofta försummas en valkrets så snart den har erövrats. Med det nuvarande arbetssättet ser de västerländska demokratierna sin formella roll minska och den allmänna opinionen glida bort från de valda företrädarna. Krisen i dagens demokratiska system får dock inte användas som en ursäkt för att förkasta demokratin som sådan.

I de länder som nu öppnar sig för frihet införs demokratin i en situation som kräver att medborgarna har kraftigt förändrade attityder och beteendemönster. De oundvikliga problemen med att införa demokratin är svåra. Men det finns en annan, ännu allvarligare fråga. Demokratin bygger inte nödvändigtvis en bro mellan en kolonial eller nykolonial ekonomi eller en centraliserad byråkratisk ekonomi och en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt. I en övergångssituation som den nuvarande, som på grund av plötsliga och oförutsedda förändringar varken har planerats eller förberetts, finns helt enkelt inte de nödvändiga strukturerna, attityderna, marknadsförhållandena och ledarstilarna. Om en sådan situation tillåts fortgå alltför länge är det troligt att demokratin kommer att få skulden för den eftersatta ekonomin, bristen och osäkerheten. Själva begreppet demokrati skulle då kunna ifrågasättas och göra det möjligt för extremister av det ena eller andra slaget att gripa makten.

Winston Churchill hade rätt när han sa: “Demokratin är det sämsta av alla system, utom resten“. Men vi måste vara medvetna om dess urholkning, dess bräcklighet och dess begränsningar. När människor säger att “de saker som måste göras för att förbättra vår situation är helt uppenbara“, frågar de sällan “Varför görs de inte då?“. Och om de gör det, svarar de: “för att vi saknar den (politiska) viljan eller på grund av vanor, kortsiktighet, politik osv. osv.“. Vår oförmåga att ange hur vi ska övervinna dessa källor till tröghet och motstånd gör det tydligt att det som bör göras inte alls är självklart. Vi förbiser (psykologiskt sett förnekar vi) vår okunnighet och säger i stället: “Allt vi saknar är den politiska viljan“.

Det avgörande behovet är att återuppliva demokratin och ge den ett brett perspektiv som gör det möjligt för den att hantera den globala situation som håller på att utvecklas. Med andra ord, är denna nya värld som vi befinner oss i styrbar? Svaret är: förmodligen inte med de nuvarande strukturerna och attityderna. Har vi samlat de medel och den visdom som krävs för att fatta beslut i den omfattning som krävs för att hantera den globala problematiken, med hänsyn till tidens krav? Det finns en allt tydligare motsättning mellan det brådskande behovet av att fatta vissa beslut och det demokratiska förfarande som bygger på olika dialoger, t.ex. parlamentarisk debatt, offentlig debatt och förhandlingar med fackföreningar eller yrkesorganisationer. Den uppenbara fördelen med detta förfarande är att det leder till samförstånd, men dess nackdel är den tid det tar, särskilt på internationell nivå. Svårigheten ligger nämligen inte bara i att fatta beslut, utan också i att genomföra och utvärdera dem. Tiden i dessa frågor har fått ett djupt etiskt innehåll. Kostnaderna för förseningar är enorma i termer av människoliv, lidande och resurser. Den långsamma beslutsfattandet i ett demokratiskt system är särskilt skadligt på internationell nivå. När diktatorer attackerar och det krävs internationell polisverksamhet kan försenade beslut bli ödesdigra.

Problemet är då att uppfinna instrument för styrning som kan hantera förändringar utan våld och upprätthålla en fredskvalitet som snarare uppmuntrar än hindrar ett tillstånd av säkerhet, rättvisa och tillfredsställande tillväxt för både individer och samhällen. Vi måste inte bara hitta bättre styrmedel på nationell och internationell nivå, utan vi måste också fastställa vad som kännetecknar en förmåga att styra. Global “styrning“ innebär i vår vokabulär inte en global “regering“, utan snarare institutioner för samarbete, samordning och gemensamma åtgärder mellan varaktiga suveräna stater. De goda, och för våra syften uppmuntrande, nyheterna är att:

  • människor och nationer börjar komma överens om att ta “nästa steg“ tillsammans (de undviker dock noggrant att komma överens om varför de kommer överens);
  • detta verkar ske genom praktiska konsensusförfaranden snarare än genom formella omröstningar av instruerade regeringsföreträdare;
  • många internationella funktioner, särskilt de som kräver mest förutseende och operativ flexibilitet, kan utföras genom icke-statliga arrangemang;
  • på många områden har regeringarna redan insett att ett effektivt utnyttjande av deras mest omhuldade rättighet, deras suveränitet, kräver att den läggs samman med andra nationers suveränitet för att kunna göra saker som ingen av dem kan göra på egen hand. I denna mening innebär samarbete inte att avstå från suveränitet, utan snarare att utöva den genom gemensamma åtgärder, i stället för att förlora den eller helt enkelt inte använda den.

Oavsett om det är på internationell nivå, nationell nivå eller företagsnivå, så uppträder problemet med styrning i nya termer.

Världens och problemens ökande komplexitet gör det nödvändigt att ha ett fullständigt grepp om enorma mängder information innan man fattar ett beslut. Detta ställer omedelbart krav på informationens kvalitet, eftersom den ständigt riskerar att bli snabbt föråldrad, vara felaktig eller rent ut sagt propagandistisk.

Ett andra hinder för styrningen orsakas av den ökande storleken och trögheten hos stora byråkratier som sprider sina tentakler runt maktcentrumen och fördröjer eller förlamar både beslutsfattande och genomförande. Andra viktiga hinder är bristen på utbildning för att skapa ett kompetent medborgarskap och otillräcklig förståelse mellan generationerna.

Ytterligare en svårighet uppstår på grund av ekonomins betydelse inom förvaltningen och dess sektorsstrukturer. Om de olika maktcentrumen inte lär sig att samarbeta och i stället insisterar på att agera i okunnighet eller i motsats till varandra, kan den administrativa tröghet som blir följden leda till förseningar som kan leda till ineffektivitet, felaktiga beslut och konfrontationer. Hittills har förvaltningen fungerat genom att problemen har behandlats separat och vertikalt. I dag är interaktionen mellan problemen sådan att ingen enskild fråga ens kan behandlas, för att inte tala om att lösa den, utanför ramen för problematiken.

Detta kräver i sin tur ledare av ett nytt slag, som kan behandla problemen både horisontellt och vertikalt. I den värld som håller på att växa fram kan beslutsfattandet inte längre vara ett monopol för regeringarna och deras avdelningar, som arbetar i, ja, ett vakuum. Det finns ett behov av att få med många partner i processen – företag och industri, forskningsinstitut, forskare, icke-statliga organisationer och privata organisationer – så att man kan utnyttja den bredaste tillgängliga erfarenheten och kompetensen.

Och naturligtvis är det viktigt med ett upplyst offentligt stöd som är medvetet om de nya behoven och de möjliga konsekvenserna. En dynamisk värld behöver ett effektivt nervsystem på gräsrotsnivå, inte bara för att säkerställa att så många olika insatser som möjligt görs, utan också för att göra det möjligt för alla medborgare att identifiera sig med den gemensamma styrningsprocessen.

I den nuvarande, tomma situationen tar sig bristen på identifiering av människor med samhällsprocesserna uttryck i likgiltighet, skepticism eller rent av förkastande av regeringar och politiska partier, som anses ha liten kontroll över vår tids problem. Dessa attityder visar sig i ett sjunkande valdeltagande.

MÄNNISKAN ÄR MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA FIENDE
När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk. Men genom att utse dem till fienden faller vi i den fälla som vi redan har varnat för, nämligen att förväxla symtom med orsaker. Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning och det är endast genom ändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är alltså mänskligheten själv.

Girighetens kung

av

Ni har väl sett Uppdrag Gransknings senaste avsnitt om vår girige kung? Om inte kolla här. Kungen lever verkligen som en kung trots att han är både analfabet och intelligensbefriad. Men jag kan inte ta ifrån honom att han var väldigt duktig på att välja rätt familj att födas i. Vad hade det blivit av en idiot om idioten varit född i en arbetarklassfamilj? I bästa fall hade han fått städa affärslokaler som anställd hos Samhall.

Men nu skriver… nä just det, det kan ju inte vara kungen som skriver… någon på Kungahusets hemsida:

“H.M. Konungens dispositionsrätt till mark och byggnader utgör i dag en viktig förutsättning för att H.M. Konungen ska kunna utöva sin uppgift som statschef.“

Det är ju så dumt så man kan tro att det är kungen själv som formulerat det. Men säkerligen är det någon av kungens kungligt inkompetenta fursteslickande tjänstehjon som författat detta påstående.

Jag blev så oerhört nyfiken på hur detta hänger samman så jag skickade ett mejl till Kungahuset.

Ni skriver på hemsidan att “H.M. Konungens dispositionsrätt till mark och byggnader utgör i dag en viktig förutsättning för att H.M. Konungen ska kunna utöva sin uppgift som statschef.“

Det där skulle jag vilja få förklarat för mig.

På vilket sätt skulle inte Kungen kunna utöva sina uppgifter som statschef om han enbart hade ett slott eller bodde till exempel i en hyreslägenhet i Bredäng? Det är väl ändå Kungen som person som är statschef och han borde därmed kunna utföra denna uppgift oavsett boendeform. Och Kungen borde väl absolut kunna klara sin uppgift utan 350 boenden till förfogande.
Så förklara så jag förstår varför 350 boenden plus mark är en viktig förutsättning enligt påståendet ovan.

P.S. Respektera min värdighet och kränk mig inte genom att inte ljuga eller komma med innehållslösa floskler. D.S.

P.S.-et är inte så noga. Nog tål jag en kränkning. Men i dagens PK-samhälle kan det vara kul att påminna Kungahuset om att de måste bete sig PK mot undersåtarna. Man får ju absolut inte kränka någon. Men jag tror aldrig någonsin att dessa yrkeslögnare har funderat på att lögner och floskler faktisk är kränkande och respektlöst. De ljuger rutinmässigt av vana och tradition. Men ska de ge ett svar på denna fråga utan lögn eller floskler så kommer det garanterat att vålla dem åtskilligt med huvudbry. För de kungliga idioterna blir det nog omöjligt att svara under förutsättningarna på heder och samvete.

När jag ändå var förbannad skrev jag en anmälan till Justitiekanslern angående Statens Fastighetsverk som vid sidan av kungen hade en huvudroll i Uppdrag Granskning.

Anmälan av Statens Fastighetsverk

Med anledning av senaste avsnittet av Uppdrag Granskning framgår att Statgens Fastighetsverks två i programmet deltagande tjänstemän inte skaffat sig den kunskap om sina arbetsuppgifter som ämbetet kräver. Dessa två är rättschef Mats Wiberg samt fastighetsdirektör Peter Wallin. Deras försummelse har kostat skattebetalarna i Sverige miljarder. Dessutom framgår att SVFs värdegrund inte följer det som innebär alla människors lika värde/värdighet.

En myndighet som agerar så korrupt – ansvarslöst, rättsosäkert och dessutom särbehandlar människor – är inte förenligt med rättstatens principer.

Jag tror inte för ett ögonblick att JK kommer att agera i ärendet. Men jag har nu gjort en liten insats – inom lagens gränser – för ett mer demokratiskt och rättsäkert samhälle.