Girighetens kung

Ni har väl sett Uppdrag Gransknings senaste avsnitt om vår girige kung? Om inte kolla här. Kungen lever verkligen som en kung trots att han är både analfabet och intelligensbefriad. Men jag kan inte ta ifrån honom att han var väldigt duktig på att välja rätt familj att födas i. Vad hade det blivit av en idiot om idioten varit född i en arbetarklassfamilj? I bästa fall hade han fått städa affärslokaler som anställd hos Samhall.

Men nu skriver… nä just det, det kan ju inte vara kungen som skriver… någon på Kungahusets hemsida:

“H.M. Konungens dispositionsrätt till mark och byggnader utgör i dag en viktig förutsättning för att H.M. Konungen ska kunna utöva sin uppgift som statschef.“

Det är ju så dumt så man kan tro att det är kungen själv som formulerat det. Men säkerligen är det någon av kungens kungligt inkompetenta fursteslickande tjänstehjon som författat detta påstående.

Jag blev så oerhört nyfiken på hur detta hänger samman så jag skickade ett mejl till Kungahuset.

Ni skriver på hemsidan att “H.M. Konungens dispositionsrätt till mark och byggnader utgör i dag en viktig förutsättning för att H.M. Konungen ska kunna utöva sin uppgift som statschef.“

Det där skulle jag vilja få förklarat för mig.

På vilket sätt skulle inte Kungen kunna utöva sina uppgifter som statschef om han enbart hade ett slott eller bodde till exempel i en hyreslägenhet i Bredäng? Det är väl ändå Kungen som person som är statschef och han borde därmed kunna utföra denna uppgift oavsett boendeform. Och Kungen borde väl absolut kunna klara sin uppgift utan 350 boenden till förfogande.
Så förklara så jag förstår varför 350 boenden plus mark är en viktig förutsättning enligt påståendet ovan.

P.S. Respektera min värdighet och kränk mig inte genom att inte ljuga eller komma med innehållslösa floskler. D.S.

P.S.-et är inte så noga. Nog tål jag en kränkning. Men i dagens PK-samhälle kan det vara kul att påminna Kungahuset om att de måste bete sig PK mot undersåtarna. Man får ju absolut inte kränka någon. Men jag tror aldrig någonsin att dessa yrkeslögnare har funderat på att lögner och floskler faktisk är kränkande och respektlöst. De ljuger rutinmässigt av vana och tradition. Men ska de ge ett svar på denna fråga utan lögn eller floskler så kommer det garanterat att vålla dem åtskilligt med huvudbry. För de kungliga idioterna blir det nog omöjligt att svara under förutsättningarna på heder och samvete.

När jag ändå var förbannad skrev jag en anmälan till Justitiekanslern angående Statens Fastighetsverk som vid sidan av kungen hade en huvudroll i Uppdrag Granskning.

Anmälan av Statens Fastighetsverk

Med anledning av senaste avsnittet av Uppdrag Granskning framgår att Statgens Fastighetsverks två i programmet deltagande tjänstemän inte skaffat sig den kunskap om sina arbetsuppgifter som ämbetet kräver. Dessa två är rättschef Mats Wiberg samt fastighetsdirektör Peter Wallin. Deras försummelse har kostat skattebetalarna i Sverige miljarder. Dessutom framgår att SVFs värdegrund inte följer det som innebär alla människors lika värde/värdighet.

En myndighet som agerar så korrupt – ansvarslöst, rättsosäkert och dessutom särbehandlar människor – är inte förenligt med rättstatens principer.

Jag tror inte för ett ögonblick att JK kommer att agera i ärendet. Men jag har nu gjort en liten insats – inom lagens gränser – för ett mer demokratiskt och rättsäkert samhälle.

Linda Staaf är bara en liten del av den utbredda korruptionen inom polisen och rättsväsendet

Det är förödande för ett samhälle när myndigheter bryter mot lagar och regelverk och blir till allmänhetens förebilder för acceptans av korruption och laglöshet. Men så långt har det gått i Sverige att moral och samvete blir en belastning för en framgångsrik karriär. Med sådana gammaldax värderingar som regelefterlevnad och laglydnad – grundat på ärlighet och sanningslidelse – blir man omsprungen i karriären av de som har en mer psykopatisk och gränslös personlighet. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i polisen och polisforskaren Stefan Holgerssons studie Hur efterlever polisen offentlighetsprincipen vars slutsatser jag citerar ur nedan. Studien kom oplanerat att få en egen bilaga – bilaga 2 – som handlar om just Linda Staaf, hon som gjort sängvägen till sin egen karriärtrappa.

Det går inte att komma runt att etablissemangets moral eller brist av densamma tjänar som förebild när det kommet till hur människor i allmänhet förändrar sin syn på rätt och fel. Sverige befinner sig nu på ett sluttande plan där etablissemangets samvetslösa egennytta blivit en samhällsfara.

  • Varför ska människor vara hederliga när de som ses som anses upphöjda och för detta tjänar fantasilöner och ses som samhällsbärare inte är det?
  • Varför ska människor vara hederliga när de myndigheter som ska se till att lagarna efterlevs, och de som bryter mot lagarna straffas, inte själva bryr sig om att underordna sig lagar och regelverk?
  • Varför ska människor ta ansvar när de som har fantasilöner pga sitt påstådda tunga ansvar aldrig i praktiken behöver ta något ansvar för sina lagbrott och sin ansvarslöshet?

Ett skäl till att vanliga människor ska följa lagen är av personliga skäl. De kan komma att straffas om de bryter mot den. Den risken är minimerad för myndighetspersoner och politiker genom att de har en egen åklagarkammare – särskilda åklagarkammaren – för att utreda dessa högreståndspersoners brottslighet. Detta resulterar i att det bara i yttersta undantagsfall händer att en myndighetsperson eller politiker blir dömd för sin brottslighet. Särskilda åklagarkammaren är institutionaliserad olikhet inför lagen. Skulle allmänna domstolar döma vanligt folk efter särskilda åklagarkammarens förebild skulle kriminaliteten (antalet fällda i domstol) i landet minska med typ 99 procent.

Men samhället räddas inte av att ansvarstagande medborgare lever och önskar leva laglydigt i ett laglydigt samhälle om inte de med makt och inflytande visar i praktiken att de vill bära sin del av samhällsansvaret och dela de frihetsinskränkningar som efterlevnad av lagar och regler innebär. En rättstat kräver – för att inte falla ner i anarki och laglöshet – att myndigheter, politiker och övriga etablissemanget agerar goda förebilder för medborgarna.

Nu följer polisforskaren Stefan Holgerssons granskning av fallet Linda Staaf. Jag har plockat ut det jag anser vara det mest anmärkningsvärda, men läs gärna hela bilaga 2 i studien Hur efterlever polisen offentlighetsprincipen.

Med tanke på hur underrättelseenheten under senare år marknadsfört sin betydelse och hindrat insyn uppstod ett intresse av att undersöka hur Polismyndigheten skulle agera om de uppgifter som rörde underrättelsechefens egna beskrivningar av sin yrkesbakgrund och utbildning begärdes ut.
[…]
Bilagan består av en fallgenomgång av Polismyndighetens agerade när några offentliga påståenden av chefen för Polismyndighetens nationella underrättelsetjänst skulle granskas. Hindren för att få ut till synes enkla uppgifter visade sig vara så stora att det som från början bara var tänkt att presenteras som en fotnot i en annan rapport där underrättelsetjänstens arbete analyserades växte i omfattning. Det var således Polismyndighetens agerande som resulterade i att det blev en bilaga – inte att jag själv från början hade haft en tanke på att undersöka alla de frågor jag gjorde.
[…]
Parallellt med denna forskningsaktivitet pågår en studie som är finansierad av Handelsbanken med titeln: ”Men vi har väl ingen korruption – eller? Anställdas upplevelser i en myndighet.” Studien tar sin utgångspunkt i att forskare funnit att omfattningen på korruptionen i Sverige har underskattats genom att den svenska begreppsbildningen av korruption vilar på en snäv legalistisk definition av korruptionsbegreppet. Data som samlats in inom ramen av just nämnda studie indikerar att det förekommer beteenden som anställda inom polisen uppfattar som korruption. Det handlar exempelvis om att:

  • Vissa företag har gynnats vid upphandling
  • Vissa personer har gynnats vid rekrytering och befordran
  • Beslut har gynnat vissa personer om vem som ska få gå en viss utbildning, tilldelas viss utrustning, beviljas ledighet, erhålla ekonomisk ersättning i form av övertid, få lönepåslag etcetera
  • Personer har känt sig tvingade eller uppmuntrats att utföra/utstå sexuella handlingar
  • Fackliga företrädare har agerat för att gynna sig själva eller närstående
  • Beslut har påverkats i andra organisationer beroende på vänskapsrelationer med chefer i Polismyndigheten.

[…]
Det allvarliga som framkommer i denna bilaga är inte att underrättelsechefen gått ut med felaktig och missvisande information, utan att ett flertal befattningshavare var beredda att agera på det sätt de gjorde. Det bör beaktas att det som framkommer i nedanstående redovisning inte kan förklaras av ett felbeteende från någon enstaka befattningshavare. Det har varit flera olika handläggare och jurister inblandade i nedanstående beskrivna skeende.
[…]

  • Underrättelsechefen började inte vid Polisen år 2004 som påståtts utan i februari 2006.
  • När underrättelsechefen sökte denna tjänst hade hon arbetat drygt fem år som chef för intern service och ekonomi (35 anställda) i en länsmyndighet. Hon var civilanställd och hade inte erfarenhet av att fatta polischefsbeslut eller operativa beslut. Hon hade inte genomgått strategisk chefskurs och ingick inte i en strategisk ledningsgrupp.
  • Hennes erfarenheten av bland annat arbete med grov organiserad brottslighet motsvarade inte den uppmålade bilden av hennes erfarenheter.
  • Den stjärnstatus som framställningen av underrättelsechefens civila meriter förmedlade motsades av annan information.

[…]
Utifrån de handlingar som erhölls framgick att:

  • Underrättelsechefen nådde inte upp till fyra av fem bör-krav i ansökningstexten.
  • När den ursprungliga ansökningstiden gick ut (5 augusti 2014) nådde underrättelsechefen inte upp till ska-kravet ”Ingått i en strategisk ledningsgrupp”.
  • Ansökningstiden förlängdes och den som fick tjänsten som underrättelsechef utnämndes först till Ekonomidirektör för region Öst, utan att denna tjänst lystes ut.
  • Hon nådde i och med denna utnämning i kombination med att ansökningstiden förlängdes upp till ska-kravet: ”Ingått i en strategisk ledningsgrupp”. Hon hade därmed ingått i en sådan i fyra månader när hon lämnade in sitt CV.
  • Rekryterande chef hade tidigare varit länspolismästare i Östergötland.
  • Som utlysningstexten var formulerad – att ”stor vikt kommer att läggas på personliga egenskaper” gavs rekryterande chef i praktiken stora möjligheter att välja den han ville utan att behöva ta hänsyn till yrkeserfarenhet och utbildningar.
  • Underrättelsechefen har överdrivit sin erfarenhet av underrättelsearbete. Det förefaller osannolikt att en person på en service- och ekonomienhet utan operativ polisiär erfarenhet skulle arbeta med uppgifter kopplat till underrättelsetjänstens verksamhet eller processer. Ingenting i underlagen från regionen ger heller intryck av att detta skulle ha varit fallet.
  • Underrättelsechefen har i övrigt kommit med missvisande och felaktig information i sina ansökningshandlingar.
  • Vid utlysning av tjänsten som underrättelsechef framgick att det innebar att vara chef över sju organisatoriska enheter. Flera av de sökande hade omfattande erfarenhet av att vara chef över flera enheter medan den som fick chefstjänsten saknade sådan erfarenhet. Hon hade under fem år varit chef för en liten enhet – intern service och ekonomi på en myndighet.
  • De enda utbildningarna utöver akademiska meriter som finns angivna i underrättelsechefens ansökningshandlingar var att hon hade körkort för tung lastbil och taxi, A-certifikat för privatflyg med mörkerkompetensbevis samt tävlingslydnadsinstruktör i svenska brukshundsklubben. Vilken relevans dessa utbildningar har för den utlysta tjänsten är oklart. Relevanta utbildningar för polisär operativ verksamhet saknas helt i meritförteckningen.
  • Hon hade aldrig fattat polischefsbeslut.

[…]
Med tanke på det mönster som framkommit under datainsamlingen är det förklarligt att det verkar ha funnits ett intresse på nationell nivå att försvåra en granskning av tjänstetillsättningen och underrättelsechefens bakgrund.
[…]
Vad är det som gör att dessa aktörer samvetsgrant ser som sin uppgift att skapa dimridåer som verkar ha som syfte att hindra ett avslöjande av något så banalt som ett personligt varumärke?

Relationen med överbefälhavare Micael Bydén vore också värd en egen bilaga. Relationen inleddes medan ÖB ännu var gift och bodde med sin fru. Vilket självklart måste anses vara en säkerhetsrisk. Men en risk som ÖB var beredd att ta. Precis som ÖB är beredd att göra Sverige till ett mål för ryskt angrepp i händelse av krig mellan Ryssland och NATO.
ÖB är en risktagare som är farlig för sveriges säkerhet och dess medborgare.

Riksdagen är antidemokratisk – folkets rätt att kommunicera med sina politiska representanter motarbetas

Jag vet inte var ni brukar slösurfa men ikväll råkade jag slösurfa på riksdagens hemsida. Där upptäckte jag hur svårt våra så kallade representanter gör för oss maktlösa – vi som saknar kontakter bland politiker och social status som öppnar dörrarna till dem – att komma i meningsfull kontakt med dem. Så jag skrev ett mejl och skickade till riksdagens informationstjänst. Nu väntar jag på ett goddag yxskaft-svar som bevisar hur de ser på sådana som mig, som kräver reell jämlik representativ demokrati i stället för nuvarande antidemokratiska skendemokrati.


Hej.

Det påstås att Sverige är en demokrati och att riksdagsledamöterna är folkets/väljarnas representanter. Är det verkligen så?
Det minska man kan begära i en representativ demokrati är att man har möjlighet att föra ett samtal med sin/sina representanter. Men på riksdagsledamöternas sidor på riksdagen.se finns i absolut övervägande del bara en e-post -adress. Det är helt oacceptabelt. Det blir som att ropa i öknen där man inte vet om någon hör och man får för det mesta ingen som helst respons.
Det är rent förnedrande mot engagerade medborgare att inte kunna få möjlighet att samtala eller över huvud taget få en meningsfull kontakt med sin/sina representanter.
Vilken värdegrund står riskdagen för egentligen? Gäller inte alla människors lika värde/värdighet?
Det ska inte göras skillnad i möjligheter till kontakt med folkvalda utifrån social status. Pöbel ska lika lätt som Jacob Wallenberg få möjlighet att dryfta sina synpunkter med riksdagsledamöter. Annars är våra demokratiska möjligheter inte jämlika. Som det är nu är det ren och skär diskriminering och ett tydligt uttryckligt förakt mot de makt- och inflytelselösa i samhället. Då är det inte konstigt att detta, politikernas uppenbara folkförakt, bemöts med politikerförakt. Det är helt naturlig, självklart och till och med bra att folket inte stillatigande och underdånigt låter sig trampas på och förnedras av otillgängliga makthavare som låst in sig i sin bubbla.

Nu undrar jag:
När kommer riksdagen att tillgodose dessa demokratiska självklarheter och leva upp till de ideal – demokrati, folkstyre, alla människors lika värde/värdighet, allas röst är lika mycket värd – som predikas i högtidstalen?

mvh
Magnus Berg

Lena Andersson: ”Det är en kamp om makt hela tiden. Inte om sanning.”

Den intellektuell giganten – enligt min bedömning – Lena Andersson kom nyligen ut med en mycket läsvärd bok om Palmemordet – Koryféerna : en konspirationsroman. Jag kommer att berätta mer om boken nedan. Men först vill jag berätta att Ivar Arpi samtalar med Lena Andersson om boken och om journalistik på Arpis podd En rak höger.

40 minuter in i samtalet börjar ett mycket intressant samtalet om journalistik. Andersson hävdar bl a att ”Journalistiken skyddar makten i stället för att granska den”. En annan intressant iakttagelse hon gör är att det finns de som vill nå fram till sanningen och mot dessa ställs de som enbart är intresserade av att stärka sin, någon annans eller något intresses makt. Andersson säger: ”Det är en kamp om makt hela tiden. Inte om sanning. Det är en oerhört viktig skillnad. Det är det som gör att det är så många förvirrade diskussioner. Därför att man kan skilja på människor som faktiskt har sanningslidelse och som har maktlidelse. Det ser man ganska tydligt när man väl får upp ögonen för det där.”
Det är ju en exakt beskrivning av det som sker nu med sanningssökare kontra etablissemanget i den nu pågående debatten om vem som sprängde Nord Stream-rören. Det är en kamp om makt över vad som ska anses vara sant respektive vad som är sant.

 

Även boken Koryféerna : en konspirationsroman har detta med media, konspirationsteorier och makt som tema.

I boken förekommer en person vid namn Nils Niia som berättar om Palmemordet för berättarjaget som är journalist. Bokens Nils Niia måste vara Lars Borgnäs. (Känd bl a som reporter på Uppdrag Granskning) Mycket av teorierna är tagna ur Borgnäs Palmemordsböcker inte minst den senaste boken Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare, från 2020 – som enligt Borgnäs inget annat förlag än Semic ville/tordes ge ut – där Lena Andersson skrev förordet. (Detta gjorde att jag efter att ha läst Koryféerna kände mig tvungen att läsa om den ånyo mycket intressanta boken.)

Lena Andersson riktar inte bara kritik mot makten, staten och partiet utan även mot media och de s k forskare som ägnar sig åt konspirationsteorier.

När berättarjaget publicerat en fegt skriven artikel om mordet karaktäriserar berättarjaget artikeln som ”bara en i raden av journalistiska räddningsinsatser för att fördöma personer och utsagor som påstod saker om vårt samhälle som var otryckbara”.

Berättarjaget blir positivt bemött av sin dotter för den fursteslickande artikeln. ”Min dotter var stolt över det jag gjort, något som rörde mig men kom med en besk eftersmak. Min artikel såg hon som ett led i samma kamp som hon själv förde för olika framåtsyftande normer. När hon berättade att flera av hennes kurskamrater hoppades att jag ville komma och föreläsa på deras kurs på valfritt tema, men gärna om hur samhället kunde skydda sig mot vissa grupperingars desinformation riktad mot makthavare som bar upp demokrati och goda värden, avböjde jag bestämt och gjorde henne på nytt besviken.”

Den fega artikeln leder till berättarjagets brytning med journalistiken. ”Helst skulle jag under resten av mitt yrkesliv ha gömt mig på ett arkiv, ett dammigt bibliotek, en folktom institution, men till det ägde jag varken själsstyrkan eller kvalifikationerna. I stället fick jag genom en bekant jobb på en PR-byrå. Verksamheten gick ut på att hjälpa makthavare att kommunicera sitt perspektiv. Jag kom snabbt in i jobbet. Men jag slapp åtminstone det goda ryktet kring verksamheten.”

Vid berättarjagets samtal med en konspirationsforskare tänker berättarjaget ”varför deras forskning inte riktade blicken mot statens felsteg i stället för mot folks misstro mot den” men är för konflikträdd för att framföra tanken.

När Lena Andersson släpper en bok hänger jag på låset. Som Palmemordsintresserad var min väntan extra otålig denna gång. Jag blev inte besviken.

 

Att fredssträvan och motarbetande av USAs överhöghet är livsfarligt drabbade inte bara Olof Palme. Så även John F Kennedy. I Oliver Stones dokumentärfilm ’JFK Revisited : Through the looking glass’, från 2021, om mordet på John F Kennedy – som Oliver Stone ansåg sig tvingad att göra efter kritiken mot hans spelfilm med titeln JFK, från 1991, som anklagar CIA för mordet – inleder Stone med bitar ur ett tal av John F Kennedy.

”Jag har valt denna tid och plats för att diskutera ett ämne där okunskap alltför ofta råder och alltför sällan sanningen. Det är det viktigaste ämnet på jorden: fred. Vilken sorts fred menar jag och vilken sorts fred söker vi? Inte en Pax Americana påtvingad världen med amerikanska vapen. Inte den fred som råder i graven eller tryggheten som råder för slaven. Jag talar om en äkta fred. Den fred som gör jordelivet värt att leva som låter människor och nationer växa och hoppas på ett bättre liv. Inte bara en fred för amerikaner, utan fred för varje kvinna och man. Inte bara fred i vår tid, utan fred för all tid.”

Inte undra på att CIA och det militärindustrielle komplexet reagerade. Precis som de säkerligen reagerade när Olof Palme ville ha dialog under samma förutsättningar med såväl Sovjet som USA, och ansåg att även Sovjet hade legala säkerhetspolitiska intressen som omvärlden måste ta hänsyn till.

Oliver Stones ’JFK Revisited : Through the looking glass’ kommer inte visas på SVT eftersom den är baserad på sanning och fakta. 😉

Statsminister Magdalena Andersson fick pris av USA-lobbyn för sitt landsförräderi och svek mot sina väljare

Dagens politiker är simpla karriärister som inte har några som helst andra ambitioner med sin maktposition än att klättra ännu högre för att få umgås med ännu mäktigare människor få ännu högre inkomster och på så vis försöka tillfredsställa sin narcissism. Politikernas väljare är bara ett nödvändigt och besvärligt ont som behövs för klättrandet. Politikerna ser väljarna som verktyg.

Vi vet nu att Stefan Löfven klättrat vidare till ett högt och överavlönat jobb inom FN. Detta som gentjänst för hans uppslutning för och ekonomiska stöd till FN-organisationen med det svenska folkets ofrivilliga mandat och skattepengar.

Magdalena Andersson fick för några dagar sedan, den 19 september, The Atlantic Council Global Citizen Award ett pris som ”hyllar unika individer som förkroppsligar begreppet globalt medborgarskap”.

Om Atlantrådet [Atlantic Council]

”Atlantic Council drivs av vårt uppdrag att ”forma den globala framtiden tillsammans” och är en opartisk organisation som driver på USA:s ledarskap och engagemang i världen, i samarbete med allierade och partner, för att skapa lösningar på globala utmaningar.”

Specifikt fick Andersson och hennes finsk kollega President Sauli Niinistö priset för att de ”lanserade nationella kampanjer för att ansluta sig till Nato, vilket innebar att de lämnade en lång historia av militär alliansfrihet i sina länder.”

“Som Sveriges första kvinnliga statsminister har hon lett sitt parti – Sveriges största och längst regerande parti – genom en radikal förändring av dess ställningstagande gentemot Nato, vilket har gjort slut på tvåhundra år av militär alliansfrihet.”

Margareta Andersson var inte på plats för att ta emot priset det var i hennes ställe utrikesminister Ann Linde som bl a sade så här i sitt tacktal (som ni kan se och höra på engelska ovan):

”Detta pris är speciellt av många skäl. Det återspeglar några av de finaste idealen och ambitionerna i det transatlantiska samarbetet. Det erkänner den centrala roll som samarbetet spelar för att främja frihet, fred och välstånd för alla i Europa och Nordamerika. Och det belyser det värdefulla bidrag som nära förbindelser kan ge till utformningen av den globala framtiden.
I sextio år har Atlantrådet främjat dessa band genom brobyggande, intellektuell kompetens och ledarskap. Tack för att ni uppmärksammar Finlands och Sveriges bidrag. Detta pris är en stor ära, inte bara för min statsminister utan även för mitt land.
[…]
I sådana här tider är det bra att vara bland vänner. Jag tackar Förenta staterna för ert imponerande stöd till Ukraina och för ert ihärdiga engagemang i den europeiska säkerheten. För Sverige var Rysslands aggression mot en suverän och demokratisk granne en vattendelare. Vårt beslut att ansöka om medlemskap i Nato markerar slutet på mer än tvåhundra år av neutralitet och alliansfrihet.
[…]
Vi är säkerhetsleverantörer med sofistikerad försvarsförmåga. Vi är förkämpar för frihet, fred, välstånd och mänskliga rättigheter. Vi har ett starkt och långvarigt partnerskap med Nato, inklusive deltagande i alla Nato-ledda uppdrag. Och mitt budskap är följande: Ni kan räkna med oss.
[…]
Vi har gemensamma intressen och värderingar och nära historiska, kulturella och personliga band. Och historien har lärt oss att transatlantiskt samarbete är vårt bästa verktyg för att ta itu med angelägna gemensamma och globala utmaningar.
[..]
På min premiärministers och mitt lands vägnar vill jag uttrycka min uppriktiga tacksamhet till våra amerikanska vänner för ert engagemang för de transatlantiska förbindelserna.”

Alltså: Hellre USA och de globala vännerna än Sverige och det svenska folket. Eller som Diana Johnstone, amerikansk författare och journalist, förklarar det europeiska etablissemangets uppslutning bakom USAs världsdominans:

”Europeiska opinionsbildare visar resultatet av 70 år av amerikanisering. Särskilt i Tyskland, men även i Frankrike och på andra håll, har USA i decennier systematiskt sett unga människor på väg, bjudit in dem att bli ”unga ledare”, bjudit in dem till USA, indoktrinerat dem i ”våra värderingar” och fick dem att känna sig som medlemmar av den stora transatlantiska familjen. De är nätverkade till toppositioner inom politik och media. Under de senaste åren har stor oro väckts om påstådda ryska ansträngningar att utöva ”inflytande” i europeiska länder, medan européer badar i evigt amerikanskt inflytande: filmer, Netflix, popkultur, inflytande på universitet, media, överallt.”

Magdalena Andersson mottog alltså ett pris för att hon i sitt förtroendeuppdrag som statsminister för svenska folket genom att inte tillfråga folket i en folkomröstning genomdrivit en förstärkning av USAs världsherravälde. En åtgärd som försvagar Sveriges oberoende och svenska folkets demokratiska rättighet. Magdalena Andersson som därmed ställt sig över oss dödliga och blivit en global citizen, en i gänget av självförgudande globalister och förtryckare, har därmed å det värsta missbrukat sin ställning och det förtroende hon fått av sina väljare och det svenska folket. Hon har begått en handling som är att betrakta som landsförräderi och statskupp. För detta bör hon dömas hårt. Nya straffsatser bör införas för den här typen av de yttersta av grova brott. Jag föreslår dödsstraff som föregås av mångårigt fängelsestraff med dagliga tortyrsessioner. Därefter dödsdomens verkställande genom långsam upphissning med en snara om halsen. När förbrytaren slutat sprattla ska en sopbil föra till den sista vilan.