Idag gick jag förbi riksdagshuset. Till min enorma häpnad stod Greta Thunberg där, i regnet och endast två plusgrader, tillsammans med ett tiotal andra och demonstrerade. Sådant imponerar stort på mig. Det är verkligen beundransvärt av Greta att engagera sig så för den sak hon kämpar för.
I vanliga fall brukar organisationsledare vara karriärister. Då brukar de skicka ut sina underhuggare till att göra skitjobbet – i det här fallet stå i regnet och frysa – själva gör de bara smörjobben samt tar åt sig äran för de andras arbete. Men Greta är verkligen inte karriärist, det fattar jag nu efter hennes mångåriga fredagsdemonstration utanför riksdagshuset i ur och skur. Jag blir så imponerad.
Men sedan är det ju det här med klimatet, som Greta tror har kommit i olag. När jag nu läst större delen av Sven Börjessons bok En klimathistoria är jag, utifrån den gigantiska mängd forskning han tagit del av inom alla möjliga områden som brukar användas av mainstreammedia och FN för att lögnaktigt försöka bevisa att vårt klimat idag är extremt, helt övertygad om att klimatet alltid varierat. Genom årtusenden, århundraden och årtionden har klimatet skiftat.
Det klimatalarmisterna nu gör är att jämföra dagens klimat med klimatet 1960-1990 då vi hade ett kallare klimat och dåtidens forskare och media larmade om en ny istid. Skulle man i stället jämföra med 1930-1960 skulle det framkomma att dagens klimat är något svalare än då.
Det är ju så man medvetet ljuger med statistik: man väljer vilken period man jämför med på så sätt att den verklighetsbild man eftersträva att lura i någon framträder.
För att försöka råda bot på Greta Thunbergs klimatångest och villfarelser gick jag fram till henne idag, i regnet, och gav henne en lapp med texten:
ETT BOKTIPS
SVEN BÖRJESSON
EN KLIMATHISTORIA
Greta tog emot lappen och sade tack. Jag gick vidare…
Jag läser alltså vidare i Sven Börjessons bok En klimathistoria. Dagens läsning berättar bl a om naturkatastrofer. De påstås av bl a Sveriges Radio och FN:s generalsekreterare António Guterres, ha ökat, men har i verkligheten minskat. Nedan har jag plockat ut väsentliga delar av Sven Börjessons berättelse om hur detta hänger ihop.
Katastrofforskningsinstitutet CRED, The Centre for Research on the Epidemiology of Disasters, i Belgien är världsledande när det gäller statistik som rör naturkatastrofer
runt om i världen. Institutet samlar in uppgifter från exempelvis hjälporganisationer, media, försäkringsbolag, regeringar och olika FN-organ, och sammanställer the Emergency Events Database (EM-DAT). CRED startade sin verksamhet 1973 och 1988 lanserades databasen med stöd från FN och Belgiens regering.
Siffrorna i databasen visar på en mycket kraftig uppgång i antalet klimatrelaterade naturkatastrofer från 1974, då siffran var 64, till år 2000 då det enligt databasen inträffade 375 klimatrelaterade naturkatastrofer. År 2004 kom CRED med en utvärdering av databasens siffror: “THIRTY YEARS OF NATURAL DISASTERS 1974–2003: THE NUMBERS.” CRED skriver i rapporten att om man tittar på siffrorna kan man få uppfattningen att det sker fler naturkatastrofer idag (läs 2004) än tidigare, men att det är en felaktig slutsats. I själva verket visar siffrorna en förbättrad inrapportering och registrering av naturkatastrofer. CRED skriver vidare att under de senaste 30 åren, 1974–2003, har utvecklingen av media, telekommunikationer och internationellt samarbete haft avgörande betydelse för att rapporteringen till CRED har ökat. En annan bidragande orsak är att möjligheten att få ekonomisk hjälp har ökat. Internationella hjälpfonderna har fått större ekonomiska resurser och det har uppmuntrat inrapportering även av mindre naturkatastrofer där hjälpen tidigare kom enbart från lokala organisationer och myndigheter.
Det stora hoppet uppåt i inrapporterade naturkatastrofer orsakade av torka, stormar eller översvämningar, skedde mellan 1998 och 2000. Det berodde på att ”specialized agencies”, CRED:s benämning på regeringsorgan och FN-organ som UN Food Program och FAO, började rapportera in uppåt 10 gånger fler naturkatastrofer årligen jämfört med vad de tidigare rapporterat till CRED. Det är med andra ord från år 2000 som vi har jämförbar statistik.
Antalet inrapporterade klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer minskade från år 2000 fram till 2019. Från ungefär 350 katastrofer årligen under 2000-talets första år till drygt 300 under perioden 2010–2019. Siffran för 2018 var 286 och det är den lägsta under den tid vi har jämförbar statistik.
Även när det gäller antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer var siffran för 2018 rekordlåg. Jag har nämnt siffran tidigare, 5 000 personer.
Den allmänna bilden är att klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer ökar. Det beror bland annat på flera tunga rapporter som har hävdat att så är fallet. Meteorologiska världsorganisationen, presenterade 2014 en rapport i vilken man hävdade att under 2000-talets första årtionde drabbades jorden av fem gånger så många klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer som under 1970-talet. Siffrorna hämtades från CRED:s databas. Det som inte framkom i rapporten var att siffrorna inte var jämförbara – se ovan.
The Lancet Countdown-rapporten 2017 publicerades i tidskriften The Lancet inför klimatmötet i Bonn hösten 2017. Rapporten var ett resultat av ett samarbete mellan en rad universitet, institut och tre av FN:s fackorgan, WHO (Världshälsoorganisationen), WMO och Världsbanken. Sammanlagt var 24 universitet eller organisationer inblandade i arbetet med rapporten. I sammanfattningen konstateras att antalet väderkatastrofer har ökat med 46 procent sedan år 2000. En ökning som enligt rapporten beror på klimatförändringarna. Författarna till rapporten skriver att klimatförändringarna har allvarliga konsekvenser för vår hälsa, välbefinnande, försörjningsmöjligheter och samhällets struktur. Klimatflyktingar och konflikter nämns också. The Lancet Countdown-rapporten hämtade också siffrorna från CRED:s databas.
Hur kom då forskarna bakom rapporten fram till att de klimatrelaterade naturkatastroferna ökade under 2000-talet? Jo, i rapporten framgår det att man har jämfört det genomsnittliga antalet väderrelaterade naturkatastrofer under 1990-talet med det genomsnittliga antalet under perioden 2007–2016; ”the frequency of weather related disasters has increased by 46% from 2007 to 2016 (compared with the 1990–99 average)”.
Uppenbarligen hade ingen av forskarna bakom rapporten läst CRED:s analys från 2004, eftersom man jämförde 1990-talets siffror, då inrapporteringen inte var lika konsekvent som under 2000-talet, med 2000-talets siffror. Genom att jämföra 2000-talets siffror med 1990-talets och sen använda formuleringen ”sedan 2000”, som om det handlade om trenden under 2000-talet, förvandlades en nedåtgående trend under 2000-talet till att uppfattas som en starkt uppåtgående.
The Lancet Countdown fick stort genomslag i svensk press. Här är några axplock från den 31 oktober 2017: Sveriges Radio rapporterade att väderrelaterade katastrofer har ökat med 46 procent mellan åren 2000 och 2016. DN skriver: ”Sedan år 2000 har antalet väderkatastrofer ökat med 46 procent.” Sydsvenskan hade rubriken ”Extremväder en större hälsofara”, och i texten stod bland annat: ”Extremt väder blir allt vanligare världen över och utgör en allt större risk för människors hälsa. Situationen är på väg att bli akut, enligt en ny forskningsrapport.”
Det var välgörenhets- och forskningsstiftelsen Wellcome Trust som tillsammans med The Lancet inrättade The Lancet Countdown-projektet, som är mångårigt. Stiftelsen grundades på 1930-talet av Henry Wellcome som blev rik på bland annat läkemedel. Wellcome Trust har ekonomiska muskler. Enligt deras hemsida förfogar stiftelsen över ca 320 miljarder kr (januari 2020). Det är ungefär 70 gånger mer än vad Nobelstiftelsen förvaltar. Ett prioriterat område är klimatförändringar. “Vi fastställer prioriterade områden där vi vill se, leda och vara ansvariga för förändring”, skriver Wellcome Trust på sin hemsida, och fortsätter: ”Om vi är framgångsrika så kommer forskningen som vi finansierar att lägga fram starka bevis för att handling krävs, vilket kommer att leda beslutsfattare, företag och allmänheten att ta genomtänkta beslut när det gäller miljö och hälsa.”
Det rekordlåga antalet omkomna i klimatoch väderrelaterade naturkatastrofer och det rekordlåga antalet katastrofer under 2018 fick ingen uppmärksamhet. Varken Meteorologiska världsorganisationen eller SMHI nämnde de rekordlåga siffrorna när de kommenterade 2018 års naturkatastrofer. SMHI hänvisade till WMO på sin hemsida: ”WMO konstaterar också att de flesta naturkatastrofer under 2018 var kopplade till extremväder och klimat. Händelser som till exempel översvämningar, orkaner, värmeböljor och bränder påverkade nära 62 miljoner människor” (SMHI, publicerat den 29 mars 2019). För en journalist är det lite märkligt att WMO och SMHI väljer bort att nämna att sifforna för såväl antalet klimatrelaterade naturkatastrofer som antalet omkomna i katastroferna var rekordlåga, och i stället väljer att lyfta fram att de flesta naturkatastrofer var kopplade till extremväder. Det är nämligen alltid de klimat- och väderrelaterade naturkatastroferna som dominerar. Siffran brukar ligga mellan 85 och 90 procent.
De lägsta siffrorna för antalet klimatrelaterade naturkatastrofer under den tid vi har jämförbar statistik och det rekordlåga antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer blev heller ingen nyhet i svensk media. I stället etablerades ordet ”klimatkris”.
Vid klimatmötet i Madrid i december 2019 sa António Guterres, FN:s generalsekreterare, i sitt öppningsanförande följande: “Climate related disasters are becoming more frequent, more deadly, more destructive with growing human and financial cost.” Men vad ska FN:s generalsekreterare säga vid ett klimatmöte? Guterres påstående leder oss osökt in på nästa kapitel.
Nästa kapitel i Sven Börjessons bok En klimathistoria handlar om “Den politiska kopplingen”. Jag har ju inte läst kapitlet än men en ledtråd kan kanske vara World Economic Forum and UN Sign Strategic Partnership Framework. Alltså! FN har ett partnerskap med en lobbyorganisation som representerar världens en procents rikastes intressen. Dvs världens mäktigaste storföretag och inflytelserikaste kapitalister lägger fram sin agenda och får den genomförd med hjälp av FN. Jag tror inte att dessa världens rikaste en procent har några som helst gemensamma intressen med vanligt folk.
När de rikaste rör sig, till t ex klimattoppmöten, åker de privatjet samtidigt som de säger åt vanligt folk att sluta flyta och sluta åka bil.
Hotet mot demokratin kommer inte från nazister utan från kapitalister. Kapitalisterna vill avskaffa nationernas makt, och därmed avskaffa demokratin, för att själva få utforma världen så som bäst gynnar dem själva. Där i ingår numera FN som aktör, och den påstådda klimatkrisen ska var det bedrägliga lockbete som ska få världens demokratitörstande folk att gå med på ökad överstatlighet och ännu mindre demokrati.