Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.


Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan “Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion “inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han “pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är “lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (“Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde “att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ‘försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ‘utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om “närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

“Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: “Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen “inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att “Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att “varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att “inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: “Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ‘Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: “Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: “Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt “insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: “Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina “nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: “Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han “personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste “skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett “cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att “vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: “Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

“Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: “Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: “Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: “Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna “dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera “en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: “Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: “Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att “Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet “betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal “Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln “Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om “ingen Nato-utvidgning” var en “myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Medierna är inte bättre nu än på George Orwells tid

Medierna har problem. De har ekonomiska problem. Och de har problem med sin trovärdighet. Det är inte svårt att se att problemen hänger ihop. Varför ska man ta del av lögner och halvsanningar? Och varför ska man betala för att bli vilseledd?
Men medierna själva förmår inte inse fakta. De är faktaresistenta och hämtar sin verklighetsbild ur sin egen mediebubbla. Medierna hävdar att det är de som berättar sanningen och att de som lever i verkligheten har fel. Knappast en hållning som leder till ökad trovärdighet eller bättre journalistik. I stället tror medierna att journalistiken blir bättre och trovärdigheten ökar om man sätter en kvalitetsstämpel under artiklarna. En kvalitetsstämpel som på inget sätt förändrat innehållet i artiklarna. Artiklarna är lika vinklade och med citat av samma partiska så kallade experter som tidigare. Medier tror att de kan lura människor till att tro att journalistiken är bra; opartisk, sann och relevant. Men syftet med den så kallade journalistiken är detsamma: Inte att förmedla sanningen utan att påverka opinionen och politiken i önskvärd riktning. För det är det som är pressfrihet.

Pressfrihet = Rätten att med lögner och halvsanningar styra den allmänna opinionen och politiken i önskvärd riktning.

Medierna tycks i alla tider ha haft ett annat syfte och andra ideal än de utger sig för att ha. Läser man George Orwells förord till hans roman Djurfarmen som utkom precis efter andra världskriget – efter att först fått flera förläggare att inte vilja ge ut den pga att den hade en för den tiden kontroversiell hållning mot Sovjetunionen – så känner man igen sig nu sjuttio år senare. Byt ut Sovjet och Ryssland i George Orwells text mot USA så ger George Orwell en exakt beskrivning av dagens medier.

Den största faran för tanke- och yttrandefriheten för närvarande är inte Informationsministeriets eller någon annan myndighets direkta inblandning. Om förläggare och redaktörer anstränger sig för att vissa frågor inte ska komma i tryck, är det inte för att de är rädda för att bli åtalade, utan för att de är rädda för den allmänna opinionen. I det här landet är intellektuell feghet den största fiende som en författare eller journalist ställs inför, och detta faktum tycks mig inte ha diskuterats i den grad som det förtjänar.
[…]
Impopulära idéer kan tystas ned och obekväma fakta förtigas utan något behov av officiella förbud. Alla som har vistats länge i ett främmande land känner till exempel med sensationella nyhetsnotiser – saker som på sina egna meriter får de stora rubrikerna – som har hållits borta från pressen, inte för att regeringen har lagt sig i, utan på grund av en generell stillatigande överenskommelse att »det inte passar sig« att omnämna just detta faktum.
[…]
Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.
[…]
Det som för tillfället krävs av den rådande ortodoxin är en okritisk beundran av Sovjetryssland. Alla vet detta, nästan alla agerar utifrån det. All seriös kritik av den sovjetiska regimen, varje avslöjande av sådana fakta som den sovjetiska regeringen helst ser förblir i det fördolda, är så gott som otryckbart.
[…]
När som helst uppstår en ortodoxi, en mängd idéer som alla rättänkande människor förväntas acceptera utan att ifrågasätta dem.
[…]
I den ena kontroversiella frågan efter den andra har den ryska ståndpunkten accepterats utan granskning och sedan publicerats med total missaktning av historisk sanning och intellektuell hederlighet.
[…]
Om man älskar demokrati – så lyder argumentet – måste man krossa dess fiender till varje pris. Och vem är då demokratins fiender? Det förefaller alltid som om det inte enbart är de som angriper den öppet och medvetet, utan också de som »objektivt« utsätter den för fara genom att sprida falska doktriner. Med andra ord, demokrati inrymmer förstörelsen av allt oberoende tänkande.
[…]
Dessa personer inser inte att om du uppmuntrar totalitära metoder så kommer kanske en dag då de används mot dig i stället för för dig.
[…]
Resultatet av att predika totalitära doktriner är att försvaga instinkten med vilken fria människor vet vad som är farligt eller inte.
[…]
Om frihet över huvud taget betyder något är det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra.
[…]
I vårt land är det liberalerna som fruktar friheten och de intellektuella som vill smutsa ned intellektet. Det är för att dra uppmärksamhet till detta faktum som jag har skrivit detta förord.

Jag ska här presentera några mycket namnkunniga och erfarna journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:

“Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också lokalpressen. 😉

“Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

“Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik‘:

“Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:

“I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
[…]
“Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Ekots Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren berättade om hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

“Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

“Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Efter hennes krönika insåg  jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Eva Bofride ljuger om journalistik

IMG_6298

“Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”

Så skriver Gotlands Tidningars centerpartistiske ledarskribent Eva Bofride idag. Eftersom journalistik är ett ämne som intresserar mig – Dels har jag jobbat som journalist, d.v.s. fotograf, och vet att verkligheten bestäms av uppdragsgivarens/arbetsgivarens intentioner. Dels anser jag att media bestämmer, genom indoktrinering, hur människor ska tycka och tänka i politiska och andra frågor, vilket gör journalistik/media till den största maktfaktor vi har i vårt samhälle. – så blev jag självklart förbannad. Inte fan kan man vara så okunnig och/eller så oreflekterande att man som f.d. journalist inte vet hur det fungerar i branschen. Läser Eva Bofride inga böcker???

Jag ska här presentera några mycket namnkunnigare och erfarnare journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ‘Tankar om journalistik’:

“Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också Gotlands lokalpress. 😉

“Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

“Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Men det gör GT:s stadiga klippa Eva Bofride… 🙂 🙂 🙂

Anders R Olsson skriver i sin bok ‘Lögn, förbannad lögn och journalistik’:

“Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ‘Är granskningsnämnden en politisk domstol?‘. Hans bakgrund och slutsats var följade:

“I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
/…/
“Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Nyligen var det Ekots f.d. Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren som berättade hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

“Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

“Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Nu inser jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.

Jag påstår, på goda grunder, att Eva Bofride ljuger när hon påstår att:

“Journalister har inga egna syften (även om det finns mängder av konspirationsteorier även om detta). Det som publiceras av olika medier med en ansvarig utgivare kan ställas till svars. I fria medier kommer flera sidor av samma verklighet till tals.”