Media

Virusvarning – om coronavirus, vacciner och medias ovilja till saklig rapportering

av


Två mainstreammedia-journalister (SvD) skrev en bok Virusvarning : om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism om coronaviruset – uppkomsten, aktörer och medias hantering – som utkom i mars 2022. Boken är väldigt intressant eftersom den ger nya perspektiv som mainstreammedia inte tagit upp. Boken bör läsas för att avvisa de villfarelser som mainstremamedia lurat i befolkningen. Men en genväg är att nedan läsa det jag tyckte var mest anmärkningsvärt. Det blev en hel del. 🙂

Utdrag ur Virusvarning av Henrik Ennart & Gunilla von Hall

Kap 12. Virusjägarna
Rollfördelningen tycks vara den att EcoHealth Alliance utför sådant jobb på plats i Kina och andra ställen dit det är känsligt för USAID och det akademiska One Health Institute att skicka egen personal.
[…]
Som tidigare framgått har undersökande journalister vid den amerikanska tidskriften The Intercept begärt ut handlingar från amerikanska myndigheter för att få en klarhet i exakt vad pengarna har använts till. Av de dokument som offentliggjordes i september 2021 framgick att sarsliknande virus med hjälp av avancerad genteknik försetts med spikproteiner från andra coronavirus så att de effektivt kunde fästa på mänskliga celler i labbförsök.
Företrädare för både NIH och EcoHealth Alliance hävdade att inga farliga virus skapats och att experimenten inte kunnat klassas som gain-of-function. Experiment skulle endast ha gjorts på virus som kan smitta fladdermöss men inte människor. Frågor om ifall experimenten även inkluderat rekombination där den omdiskuterade furinklyvningsytan ingått har upprepade gånger viftats bort som gripna ur luften.
Därför höjde många på ögonbrynen när ytterligare dokument som offentliggjordes hösten 2021 visade att EcoHealth Alliance ansökt om pengar hos det amerikanska försvaret för att utföra exakt sådana experiment.
Anslagsbegäran som lämnats in 2018 avvisades dock av DARPA, en enhet i det amerikanska försvaret som är specialiserat på avancerade forskningsprojekt. DARPA:s avslag motiverades med att försöken ansågs alltför riskabla.
Men ansökan visar att det vid den här tiden verkligen existerade långt gångna planer på att utföra experiment av det här slaget. Kritiska forskare menar att den här typen av ansökningar sällan tas fram ur intet utan bygger vidare på pågående verksamhet och att det därför finns starka skäl att klargöra om planerna i stället kunde förverkligas via medel som anslagits från annat håll.
Enligt ansökan planerades en rad riskabla försök, däribland att föra in den furinklyvningsyta som vi tidigare diskuterat i spikproteinerna hos sarsliknande fladdermusvirus. För att friska upp minnet är furin ett enzym som utsöndras av mänskliga celler och som anses spela en avgörande roll för att sars-cov-2 blivit så smittsamt för människor.
Det speciella området i virusets arvsmassa har orsakat grubblerier bland forskare ända sedan pandemin bröt ut eftersom det – trots många förslag – fortfarande saknas någon exakt motsvarighet bland andra sarsliknande coronavirus som påträffats i naturen.

Kap 14. Biovapen – upprustning i det tysta
En tredjedel av EcoHealth Alliances globala verksamhet har bekostats av anslag från det amerikanska försvarsdepartementet. Av detta kom det mesta, 34,6 miljoner dollar, från Defense Threat Reduction Agency (DTRA), som är en del av försvarsdepartementet vars uppgift är att motverka och hindra användning av kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen.

Kap 17. Laboratorierna läcker
Än mer spektakulärt var ändå det amerikanska försvarsdepartementets pinsamma upptäckt 2015 att deras eget laboratorium under hela tolv års tid av misstag sänt ut levande antraxbakterier till nästan 200 laboratorier världen över. Labbet var en stor global leverantör av avdödade antraxbakterier, Bacillus anthracis, som andra forskare beställde hem för att kunna studera på ett riskfritt sätt. Problemet var bara att den metod som användes inte inaktiverade bakterierna.
Under utredningen uppdagades även fall då andra virus och bakterier inte inaktiverats, däribland en incident med ebolavirus år 2014.
[…]
År 2014 hade Peter Daszaks New York-baserade organisation EcoHealth Alliance fått 3,75 miljoner dollar i anslag från NIH [National Institutes of Health] för att studera risken för att nya fladdermusvirus skulle dyka upp i Kina. Enligt anslaget skulle han använda den teknik för att bygga ihop konstgjorda virus som Ralph Baric utvecklat. En del av anslaget skickades vidare av EcoHealth Alliance som ett underkontrakt till Wuhans virologiska institut.
Två år senare publicerade Daszak och Shi Zhengli den artikel som vi tidigare berört, där det beskrivs hur ett av de sarsliknande virus som Shi hittat i en grotta i Yunnan ändrats till olika varianter med hjälp av metoden för omvänd genetik. Därefter hade forskarna testat i vilken grad det kunde infektera mänskliga celler.
Av artikeln framgick också att forskarna i Wuhan utvecklat sin egen variant av Ralph Barics omvända genetik för att konstruera påhittade virus som inte finns i naturen. Dessutom klargjordes ett för många obekvämt faktum: forskningen, som delvis genomförts med anslag från amerikanska NIH, hade försiggått i ett BSL-2-labb. Alltså i ett laboratorium på den näst lägsta säkerhetsnivån.
Forskningstidskriften MIT-Review skulle senare torrt konstatera att samma virus som Peter Daszak hållit fram som ett klart och tydligt hot mot världen hade utforskats under omständigheter som motsvarade biosäkerhetsnivån vid en amerikansk tandläkarmottagning.
År 2017 följde Daszak och Shi upp med att experimentera med åtta av de dussintals nya sarsliknande virus som Shi med hjälp av studenter vid universitetet i Wuhan grävt fram ur fladdermusspillning i södra Kina. Den här gången tog de spikproteiner från nytillskotten och monterade in i en av de närmast kända släktingarna – kallad WIV1 – till det ursprungliga sarsviruset.
Två av dessa helt nya skapelser visade sig ha en utmärkt förmåga att föröka sig i mänskliga celler. Även denna forskning genomfördes i laboratorier med säkerhetsnivå 2 och 3.
Enligt Richard Ebright, mikrobiologen vid universitetet Rutgers som länge ifrågasatt gain-of-function, kan valet av ett BSL-2-labb mycket väl ha varit rent ekonomiskt eftersom arbetet går betydligt snabbare i ett sådant laboratorium. Allt annat lika bör det ha gjort att arbetet gick 10–20 gånger fortare, menar han.
[…]
Det finns fyra nivåer för biosäkerhet där den lägsta, BSL-1, är avsedd för ofarliga organismer och kräver låg försiktighet. Labbrock och handskar kan användas efter behov.
BSL-2-nivån är avsedd för måttligt farliga patogener som redan är allmänt spridda i området. Här kan det räcka att stänga dörren, ha skyddsglasögon och göra sig av med skräp på ett säkert sätt.
På nivå 3 börjar det hetta till. Här hanteras patogener som kan spridas genom luften och ge allvarliga symtom, som sars och influensa. I sådana laboratorier finns dubbla fysiska hinder inbyggda som dörrar som stänger och låser sig själva, all luft filtreras, personalen använder godkända masker och skyddsutrustning och är under kontinuerlig medicinsk övervakning.
På nivå 4 hanteras de värsta fulingarna som ebola och marburg. Här är det rymddräktsliknande skyddskläder som gäller och ett slutet ventilationssystem. En skillnad är också att säkerhetsaspekter vägs in redan då byggnaden där BSL-4-labbet ska ligga konstrueras, för att helt undvika till exempel rör och sladdar som dras igenom skyddande yttre skal. Först på den här nivån är det obligatoriskt att föra loggbok över vilka som går in och ut ur lokalen och vid vilket klockslag.

Kap 18. Svenska tillbud
Det är mycket sällsynt att det läcker ut information om incidenter som inträffat i svenska forskningslaboratorier.
[…]
När vi i arbetet med den här boken begärt ut ett stort antal handlingar från Arbetsmiljöverket har en annan bild tonat fram. Det har visat sig att många incidenter aldrig rapporteras in som tillbud till myndigheten. I de fall en anmälan till myndigheten väl görs är det inte sällan av den arbetsskadade själv eller av ett skyddsombud och inte direkt av arbetsgivaren.

Kap 19. Medial kris
Vid bedömning av all forskning är en grundläggande fråga att ta reda på vem som betalar,
[…]
Även högprofilerade faktakollar som PolitiFact och FactCheck.org har tvingats ändra uppfattning. Ett vanligt argument har varit att man tidigare försökt tolka konsensus och vissa har därför ändrat varningstexter vid artiklar från att de ”avslöjats som felaktiga” till att ”frågan är under vetenskaplig debatt”.
Argumentet om att tolka konsensus anses dock av kritiker som svagt. Konsensus bland forskare kan växa fram i frågor som studerats i många år men knappast kring synen på ursprunget för ett helt nytt virus där det fortfarande handlar om att samla in grundläggande data.
British Medical Journal har även lyft frågan om det rimliga i att sociala plattformar som Facebook och Reddit under 2020 konsekvent raderade inlägg som bara några månader senare uttalades av demokratiskt valda regeringschefer i stora delar av världen. I ett fall har till och med en av tidningens egna artiklar utan någon förklaring klassats som vilseledande av Facebook. Texten försågs med varningstext och de läsare som delade den fick en varning om att deras konton kunde raderas om de spred vilseledande information. Detta trots att British Medical Journal – till skillnad från Facebooks faktagranskare – sedan lång tid tillbaka rankas som en av världens mest tillförlitliga medicinska vetenskapliga tidskrifter där varje artikel genomgår en gedigen förhandsgranskning.
Ett annat närmast chockerande exempel var då Instagram blockerade alla meddelanden som nämnde Cochrane.org med förklaringen att kontot upprepade gånger postat falsk information. Det internationella Cochrane-nätverket är världsberömt för sina oberoende och högkvalitativa sammanställningar av forskningen inom olika medicinska områden.
Facebook hade fram till sommaren 2021 plockat bort 16 miljoner inlägg som handlade om pandemin och lagt till varningar på 167 miljoner inlägg. Youtube har avlägsnat 850 000 videoinslag på grund av ”farlig och vilseledande medicinsk information om covid-19”.
[…]
I efterhand har det visat sig att en hel del forskare som mycket väl kunde tänka sig en laboratorieläcka som en av flera möjliga förklaringar till hur pandemin började valde att ligga lågt av hänsyn till den egna karriären på grund av det debattklimat som uppstått. British Medical Journal lyfter därför frågan om det alls är lämpligt att använda begreppet desinformation i en vetenskaplig diskussion. Följden blir en polarisering även av den vetenskapliga debatten där forskare med olika uppfattningar dömer ut varandra som ovetenskapliga i stället för att diskutera sakargument.
Andra menar att det finns ett kulturproblem i vetenskapsjournalisters arbetssätt där man är mindre benägna än andra journalister att ifrågasätta makten.
Nicholas Wade har länge arbetat som vetenskapsjournalist och redaktör på Nature, Science och The New York Times där han var en av dem som tidigt ifrågasatte den ensidiga bilden av pandemins uppkomst våren 2021. Då hade dessförinnan ansedda New York Magazine lyft frågan i en lång text signerad av författaren Nicholson Baker.
”Vetenskapsjournalister skiljer sig en hel del från andra journalister på så vis att de är mycket mindre skeptiska till sina källor och de ser som sin främsta uppgift att enbart förklara forskningsresultat för allmänheten”, säger Nicholas Wade i en intervju med British Medical Journal.

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

av

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.

Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

Mejl till Sveriges Television idag.

av


Mejl till Sveriges Televisions Helena Sjögren idag.

Hej [ang: AI-tekniken visar: ”Kameleont-kvinnan” vid Putins sida är olika personer]

Det var verkligen ett imponerande och för demokratin viktigt journalistisk arbete, med stort allmänintresse, som du gjort. Det visar med all tydlighet att public service är relevant och uppfyller sitt samhällsuppdrag med bred marginal. Hur skulle vi korkade undersåtar kunna orientera oss i världen och tillvarata våra demokratiska rättigheter utan er. Tyvärr så har ni ju alternativmedia emot er. Alternativmedierna sysslar ju med oväsentligheter som realpolitik och att avslöja etablissemangets lögner. Tvi vale för sådant. Alternativmedia borde förbjudas så att ni får monopol på “sanningen“ och slipper avslöjas med byxorna nere när ni låter er rövknullas av samhällets eliter och njutningsfullt skriker ut deras lögner.

mvh
från en som tvingas betala din lön
Magnus Berg

Därför är etablissemangsmedias journalister inskränkta och inkompetenta

av

Hittade en nyskriven ledare av Helena Giertta – Journalistförbundets tidning Journalistens chefredaktör. Som vanligt skrev hon utifrån den inskränkta och inkompetenta journalistens verklighetsbild. Så jag skickade in en kommentar som kanske dyker upp när ledaren jag kommenterade blivit ersatt med en ny, så att så få som möjligt ska läsa det jag skriver. Nedan kan ni läsa vad jag skrev.

Problemet med journalister är att de saknar bildning. De tror därför att etablissemangets nyhetsmedier innehåller allt som finns att veta om allas vår verklighet. Det kan tyckas konstigt att vara så inskränkt i sitt tänkande och sin världsbild. Men utan bred livserfarenhet och information som täcker det som ligger utanför etablissemangets nyhetsmediers intressesfär och vinklar blir ens världsbild väldigt begränsad.

Det är så att våra självupplevda erfarenheter av världen bara ger en ytterst liten del av världen och dess komplexitet. Lite ytterligare erfarenhet av världen får vi genom samtal med andra. Men den helt avgörande delen av vår världsbild och våra föreställningar om människor och samhälle får vi genom de medier vi väljer att ta del av.

Tror man då att det räcker med att ta del av etablissemangets nyhetsmedier för att få en allsidig insikt om världen är man uppenbarligen väldigt okunnig om den. Då får man också en okunnig och otillräcklig bild av världen. Det hela blir en ond cirkel. Man blir så okunnig om världen att man inte har tillräckligt med kunskap för att inse att etablissemangets nyhetsmedier inte ger en korrekt bild av världen utan enbart ger väl valda snuttar som inte ger en sammanhängande och logisk bild av människorna och samhället.

För att fylla ut alla glipor i etablissemangets nyhetsmediers väl valda tomrum behöver man ta del av alternativa medier. Framför allt behöver man läsa böcker i olika ämnen.

Vi som är kritiska till etablissemangets nyhetsmedier och de så kallade public service-medierna är det just för att de inte ger en sammanhängande och logisk – d.v.s. sann och förståelig – bild av världen. De ger en noggrant utvald ensidig och onyanserad världbild. Det vi vill ha är en nyhetsförmedling utan dessa noggrant utvalda tomrum – de tomrum som gör världen obegriplig och noggrant vinklad i en uppdelning i onda och goda, i syfte att påverka oss att tycka så som påbjuds. Vi vill ha en nyhetsförmedling som lär oss om hur det står till i världen och hur den styrs. Men vi vill själva bestämma vad vi ska tycka. Vi behöver som väljare vägledning för att fatta för oss rationella politiska val. Det som är rationell för dig kanske inte är rationellt för mig och mina levnadsförhållanden. Den demokratiskt livsviktiga vägledningen får vi inte av etablissemangets nyhetsmedier. Vi få enbart pekpinnar som inte tar hänsyn till våra individuella livssituationer.

Vad gäller SD och dess väljare vill jag tipsa om Roger Eatwell och Matthew Goodwin (Professor emeritus i politik vid University of Bath respektive Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) och deras bok National Populism.
Till skillnad mot chefredaktör Helena Gierttas ogrundade och fördomsfulla angrepp på SD och dess väljare har Eatwell och Goodwin gått igenom enorma mängder forskning för att kunna ge en kunskapsbaserad och respektfull bild av de som röstar på nationalpopulistiska partier – det som i etablissemangets nyhetsmedier fördomsfullt och respektlöst kallas fascistiska eller nazistiska partier.
Men att svenska så kallade journalister inom etablissemangets nyhetsmedier skulle orka sig på att läsa böcker för att få tillräcklig kunskap för att kunna sköta sitt arbete förstår jag är för mycket begärt.

Tidningen Journalisten uppmärksammar också att chefredaktör Helena Giertta står på mordmisstänkta Theodor Engströms lista med landsförrädare. Jag kan nog hålla med om epitetet efter att ha läst och förstått Gierttas stöd för USAs ambitioner till världsherravälde.
USAs jakt på Julian Assagen nämner hon aldrig när hon skriver om pressfrihet, fängslade journalister, författare eller förläggare. Däremot hon en flitig fördömare av Kina och Ryssland för än det ena än det andra, sådant som hon rimligtvis även borde anklaga USA för. Utifrån hennes hållning som publicist så anser även jag att Giertta inte företräder eller försvarar svenska intressen däremot USAs.
När hon dessutom respektlöst och empatilöst går ut och öser sitt förakt över de som inte har samma politiska övertygelse som henne själv (som i t ex den artikel jag ovan kommenterar) – vilket med all sannolikhet grundar sig på att dessa av Giertta föraktade inte levt och lever under samma förutsättningar som Giertta och därmed har en annan livssituation att förhålla sig till – förstår jag att människor blir väldigt arga och upprörda. De hon angriper har själva ingen makt eller möjlighet att göra sin röst hörd i etablissemangets medier utan tvingas tyst ta emot det förakt Giertta öser över dem. Att då dessa av Giertta föraktade blir hatiska mot Giertta är helt naturligt för en psykiskt sund människa. Endast de riktigt nertryckta och psykiskt knäckta tar emot offentligt uttalat förakt mot sin person utan att reagera med ilska. Den frustration som maktlösheten – avsaknad av möjlighet att i etablissemangets medier få publicera genmäle eller kunna försvara sig mot föraktet – ger kan ta sig olika uttryck. Hat, hot, våld och mord.
Som offentlig föraktare bör man vara medveten om de eventuella konsekvenserna av sina handlingar. Vanligt sunt förnuft räcker för att förstå hur ens förakt kan tas emot av de maktlösa som utsätts för det. Har man inte kurrage att ta dessa eventuella konsekvenser ska man inte ösa ut sitt förakt offentligt. I annat fall får den som ger sig in i leken leken tåla.

Världskonspirationen som inkluderar våra politiker och medier och avskaffar vår demokrati

av

FN-organet UNDPs rapport Human Development Report 2022 och dess föreslagna lösningar är en omskrivning av den agenda Klaus Schwab och hans rikemansklubb World Economic Forum har.
Om WEFs enorma inflytande över världens politik skröt Klaus Schwab under ett framträdande på universitetet Harward i USA 2017 (17:45 in i videon).

”Yes, actually, there’s this notion to integrate young leaders as part of the World Economic Forum since many years.
And I have to say, when I mentioned now names like Mrs. Merkel, even Vladimir Putin, and so on, they all have been Young Global Leaders of the World Economic Forum. But what we are very proud of now, the young generation like Prime Minister Trudeau, president of Argentina, and so on, that we penetrate the cabinets. So, yesterday, I was at a reception for Prime Minister Trudeau, and I know that half of his cabinet or even more than half of his cabinet are actually Young Global Leaders of the World Economic Form.
[…]
It’s true in Argentina, and it’s true in France now. I mean, with the president, with the young global leader. But what is important for me is those Young Global Leaders have an opportunity to come here.
[…]
And we have established a course now since several years. And I think it has, this corporation has a tremendous impact because being here for a week really creates a strong community. And we, in addition to the Young Global Leaders, we have now the Global Shapers in 450 cities around the world. I just wonder, is there any Global Shaper here? Yeah, see, see. Global Shapers here.
[…]
And what is astonishing is to see how those young people really have a different mindset. And I have great admiration because when I have a group of Global Shapers in the room and then ask them, are you thinking in global terms or national terms? The majority would say in global terms.”

översatt till svenska:

Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Form.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: ”Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.

För att förstå mer om WEFs inflytande över världen – din röst som valboskap betyder inget, de stora frågorna avgör Schwab och WEF – så titta på SwebbTV-programmen där Hans Erixon berättar om WEF. Det första programmet handlar om hur World Economic Forum är organiserat, vilka som får vara med, hur de påverkar och styr världens politiker, m.m. Uppföljningsprogram handlar om hur World Economic Forum sätter agendan för FNs Agenda 2030 och vad agendan innebär.
Med kunskaper om WEF är det lätt att genomskåda varifrån UNDP fått sina framtidsvisioner.

Vi ska starta om världen säger WEF. FN och kören av politiker instämmer. Det ska bli en värld där vi inte ska få äga något. Men WEFs medlemmar ska så klart få äga, De ska ju äga det vi i vår tur ska få hyra. Läs hur den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken beskriver sin och WEFs framtidsvision i en text med rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.

Fascismen är son till liberalisen, skrev Max Horkheimer och Frankfurtskolan utifrån sina erfarenheter från nazityskland. Fascismen är ett oundvikligt resultat av kapitalismens liberala fas – den fas vi nu är i, och som accelererar med WEF och FNs agenda, och som innebär att allt, precis allt, är ute på den ekonomiska marknaden. Vilket innebär att människor förlorar sin trygghet och kontrollen över sina liv. Det Frankfurtskolan avsåg var att människor skulle börja rösta på fascistiska partier för att de i dem såg sitt enda hopp. Men dagens hotande fascims är i stället den uppifrånfascism som idag genomdrivs av våra etablierade politiker när de sätter världens agenda utifrån storföretagens önskemål. Stater och storföretag ingår idag en helig maktallians över huvudet på befolkningen.
För att genomdriva detta finns olika verktyg. Ett är internationella organisationer som FN och EU. Går man med där är man låst till deras agenda och övernationella lagstiftning. Ett annat är frihandeslavtal som också bakbinder den nationella lagstiftningen och gör den oåtkommliga för demokratisk påverkan.

Rickard Allvins bok Frihandelns fångar tar upp hur demokratin urholkats av frihandelsavtalen – avtal som också implementerats efter påverkan från WEF och globala storföretag över huvudet på befolkningen.
Ett exempel i boken är att ett förbud mot vinster för skolföretag – som socialdemokraterna drev hårt i valrörelsen – skulle strida mot frihandelsavtalens investeringsskydd. Därmed skulle företagen kunnat utkräva skadestånd – för uteblivna vinster – av svenska staten om vinstförbud blivit en realitet efter valet. Troligen var detta ett falskt socialdemokratiskt vallöfte som aldrig var ämnat att genomföras.
Rickard Allvin skriver också om den ungerske samhällsforskaren Karl Polanyi som i sitt epos ’Den stora omdaningen’ förklarade högerextremismens framgångar som en konsekvens av marknadsliberalismen och idén om en självreglerande marknad. Precis samma slutsats som Frankfurtskola drog. Därav såg Polanyi det som en naturlag att nazister och fascister fick makten som en följd av 20-talets laissez-faire ekonomiska politik. Rickard Allvin skriver:

”Vad som skiljer Polanyi från många andra samtida tänkare är att han menar att fascismens maktövertagande inte är någon slump. I stället är det ett resultat av det han beskriver som marknadens expansion och försök att varufiera centrala samhälleliga inslag som arbetskraft, pengar och natur. […] Försöken att etablera ett sådant utpräglat marknadssamhälle kommer att skapa våldsamma motreaktioner när människor försöker skydda sig själva och sitt samhälles intressen från ´marknadens vassa kanter´.”

Rickard Allvin berättar att fascismen var inte bara hat – den erbjöd också robust social välfärd, en omfattande välfärdsstat och värnade om gratis högre utbildning, barnbidrag, pensioner och allmän sjukförsäkring och erbjöd människor ett skydd från marknadens effekter i en tid av stora omvälvningar – och hänvisar till en artikel av Sheri Berman, amerikansk professor och hedersdoktor vid Uppsala universitet, med rubriken It wasn’t just hate. Fascism offered robust social welfare.

Så när man inom etablissemanget varnar för hotet mot demokratin så kan man konstatera att vi inte har någon demokrati och att fascismen är den räddning som undersåtarna kan förlita sig på mot globalisterna och de köpta politikernas överhetsfascistiska samhällsförstörelse. Inte för att jag hoppas Sverige blir styrt av fascister eller nazister men jag tror ändå det är bättre att styras av demokratiskt valda fascister än av självutnämnda härskare som aldrig respekterat demokratin; överhetsfascister som Klaus Schwab och globalisterna i World Economic Forum och deras lakejer de korrupta politikerna och tjänstemännen i EU och FN.

Det borde vara uppenbart för de flesta att miljö och klimat är skenmål för att motiveras ökad konsumtion. Hade omtanken varit just miljö, klimat och naturresurser hade man börjat med att förbjuda reklam. Men det har ingen pratat om. I stället ska vi konsumera mer av allt nytt, och påstått hållbart, de globala storföretagen vill sälja.
Ni minns väl förbjudet av vanliga glödlampor i syfte att spara el. Nu är det i stället så att allt ska drivas med el, även sådant som aldrig tidigare krävde kontinuerlig el för att användas, såsom vägskyltar, skyltar i hissar, reklamskyltar, cyklar, bilar m.m.
Ni minns väl etanolbilarna. De skulle vara miljövänliga sade det. Men sedan när försäljningen kommit långt kom man plötsligt på att det skulle behövas allt för mycket jordbruksmark för att odla energigröda till bilarnas behov. Kunde man inte ha räknat ut det tidigare? Det borde man ha gjort innan man lurade på individer och nationer en ohållbar ”lösning”. Jacob Nordangård doktorerade 2012 på att reda ut hur etanolbilarna blev en realitet. Doktorsavhandlingen heter i ORDO AB CHAO – Den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen – Aktörer, nätverk och strategier.
I boken En klimathistoria av Sven Börjesson berättar han bl a om hur man genom proxydata – historiska lämningar av växer och djur som tidsbestäms med kol 14 metoden kan eftersom de har olika krav på sin livsmiljö vad gäller temperatur m.m. ge kunskap om hur klimatet var på platsen när växten eller djuret levde. Därmed är det helt klart att klimatet på jorden genom årmiljoner varierat, helt utan mänsklig påverkan. Sven Börjesson berättar också om de ny påstått hållbara teknikernas påverkan:

”En omställning till dagens förnybara energi kräver enorma mängder naturresurser. IEA (International Energy Agency) skriver i en rapport från 2021 att det handlar om en energiomställning från det bränsleintensiva till det materialintensiva ”The shift from a fuel-intensive to a material-intensive.” Behovet av de mineraler som idag finns i begränsade mängder som nickel, kobolt, koppar, litium, jordartsmetaller m. fl. är många gånger större för att bygga vind- och solkraft än för att bygga gas- och kärnkraft.
Solkraft kräver sex gånger mer av den typen av mineraler än gaskraft, för att producera samma mängd el. Vindkraft till lands kräver nio gånger mer mineraler och vindkraft till havs 14 gånger mer mineraler än gaskraft. En elbil kräver sex gånger mer mineraler än en bensindriven bil, enligt IEA.
[…]
Enbart gruvindustrins nödvändiga expansion för att tillfredsställa vindoch solkraftens behov av mineraler kan blir ett större hot mot biologisk mångfald än om motsvarande energi produceras av fossila bränslen. Det menar Sonter i en studie från 2020: ”These new threats to biodiversity may surpass those averted by climate change mitigation.”
Avfall från vind- och solkraft kommer att bli ett enormt problem. Det enda tänkbara är återvinning, men det är dyrt och svårt att få att fungera globalt. I stora delar av världen kommer uttjänta solpaneler att hamna på deponi eller grävas ner. Detsamma gäller för vindkraftverkens vingar. De betong och stålfundament som ett vindkraft vilar på kommer att förbli i marken.”

Men de internationella storföretagen kommer att hinna göra sig en rejäl hacka innan någon i offentligheten får säga att kejsaren är naken.

Världen är utsatt för en konspiration. Eftersom jag är konspirationsteoretiker så letar jag samband. T ex är IPCCs [FNs klimatpanel] uppgift att:

”The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process.”

översatt till svenska:

FNs klimatpanel ska koncentrera sin verksamhet på de uppgifter som den tilldelats genom relevanta resolutioner och beslut från WMO:s verkställande råd och UNEP:s styrelse samt på åtgärder till stöd för processen inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Uppgiften är alltså inte att bedriva objektiv forskning utan att stödja dessa politiska organisationer. I den uppgiften ingår att hävda att det är koldioxidutsläpp som förändrat klimatet, ett klimat som alltså genom historien ändrat sig fram och tillbaka alldeles oavsett människans påverkan. Av den anledningen mörkas numera det IPCC berättade i sin rapport 2013:

”Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2 (watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”
(Citerat ur Sven Börjessons bok En klimathistoria. Uppgiften om solinstrålning finns i IPCC-rapporten på sidan 184.)

När man sedan tänker på att FN och globalistorganisationen World Economic Forum har ingått partnerskap som bl a ska fokusera på följande så förstår man vartåt det lutar.

”Financing the 2030 Agenda – Mobilize systems and accelerate finance flows toward the 2030 Agenda and the UN Sustainable Development Goals, taking forward solutions to increase long-term SDG investments.”
”Climate change – Achieve clear, measurable and public commitments from the private sector to reach carbon neutrality by 2050, help create public-private platforms in critical high-emitting sectors, and scale up the services required to adapt to the impacts of climate change.”

översatt till svenska:

Finansiering av Agenda 2030 – Mobilisera system och påskynda finansieringsflöden för Agenda 2030 och FN:s mål för hållbar utveckling, och ta fram lösningar för att öka långsiktiga investeringar i målen för hållbar utveckling.”
”Klimatförändringar – Uppnå tydliga, mätbara och offentliga åtaganden från den privata sektorn för att nå koldioxidneutralitet senast 2050, bidra till att skapa offentlig-privata plattformar i kritiska sektorer med höga utsläpp och utöka de tjänster som krävs för att anpassa sig till klimatförändringens effekter.

Här skulle våra medier ha en uppgift att fylla så att vi i demokratisk ordning själva skulle kunna besluta om vår framtid. I ställer är media marknadsförare av globalisternas nya sköna värld som den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken drömde om. Det beror på att media är ägda av samma finansintressen som ligger bakom WEF och de globala storföretag som ska profitera på omställningen. Varför SVT och SR, som vi tvingas betala till, sänder ut samma marknadsföring för WEFs och globalisternas agenda som de privata medieföretagen kan bero på två saker. Antingen är de fega och rädda för att få kritik från en konform privat mediekår. Eller är de inkompetenta och använder de privata medierna som källor/facit och lata som inte bryr sig om att leta efter annan information än den lättilgängliga som finns mitt framför ögonen på dem.

Ida Aukens text fanns tidigare på WEFs hemsida men är nu bortplockad. Kanske var den framtiden för kontroversiell för att spridas till allmänhetens medvetanden. Den kan dock ses lagrad hos internetarkivet Wayback Machine.

Nu är det enbart vi själva kan rädda oss från den typen av fascistisk framtid som WEF, politiker och media vill påtvinga oss. Politiker och media är storföretagens femtekolonnare.