Aftonbladet och Sveriges Radio lämnar X (Twitter) pga anti-demokratisk värdegrund


Att Aftonbladet och Sveriges Radio lämnar X (Twitter) får mig att reflektera:
Man kan undra vilken reell värdegrund de medier som nu lämnar X har. Det som hänt med X är att de minskat censureringen av för etablissemanget oönskade åsikter och fakta. Nu råder ett friare och öppnare samtalsklimat på X.
Aftonbladet och Sveriges Radio tycker uppenbarligen att de ska ha monopol på verklighetsbilder. De vill uppenbarligen inte bli motsagda eller få sin bristande trovärdighet naggad. Deras hållning är därmed i grunden anti-intellektuell och anti-demokratisk. Därmed visar de att de inte står upp för demokrati och yttrandefrihet. Inte heller står de upp för vetenskaplighet och framåtskridande.
I den trånga åsiktskorridor som Aftonbladet och Sveriges Radio önskar sig skulle revolutionerande idéer som att jorden är rund och kretsar runt solen aldrig ha fått komma fram. Vi hade därför fortfarande trott att jorden är platt och att det är solen som kretsar runt jorden.
Även idag har vi en hel del heliga kor som behöver diskuteras öppet. Heliga kor som etablissemangets medier inte intresserat sig för att genomlysa grundligt. Därför behövs en fri och ocensurerad debatt.

Uppdaterat 230926
Även Naturskyddsföreningen har nu bestämt sig för att de inte vill mötas av andra åsikter och fakta än de som de själva gillar. Därför lämnar nu även Naturskyddsföreningen X (Twitter). Och då är det dax för alla som gillar demokrati att lämna Naturskyddsföreningen.

Arbetet för censur av alternativmedia kan vara initierat av globalisterna

Vi som inte gillar den nuvarande samhällsutvecklingen och därför tycker på tvärs med etablissemanget kommer från både vänster och höger. Nästan hälften av svenskarna (45%) känner sig inte representerade i det nuvarande politiska landskapet med åtta partier som i stort sätt bedriver samma politik. En politik som härstammar från globalisternas/storföretagens tankesmedjor och påverkansorganisationer, med EU, FN och WHO som mellanled innan globalisternas/storföretagens beslut påtvingas svenska folket. Vi demokratiskt exkluderade tvingas, för att få lite fakta om världen, förlita oss på alternativmedier som i huvudsak har en högeragenda. Även om alternativmedia är högerriktade så är de livsviktiga även för oss på vänsterkanten.

Man skulle kunna tycka lite synd om dessa okunniga och ointresserade personer som tror att det är alternativmedia som hotar demokratin, men det är ju de själva som hotar demokratin – den demokrati som 45 procent av oss svenskar exkluderas ifrån – och som tvingar oss att förlita oss på alternativmedia när Sveriges Radio, Sveriges Television och övriga etablissemangsmedia, med sin dolda agenda, mörkar samhällsutvecklingen och aktörerna bakom.

Man borde kunna kräva att de som gjort aktuella anti-demokratiska anti-alternativmedia-utredningar likt Regeringens proposition om mediestöd och FOIs, av SÄPO, beställda utredning “Rutten demokrati – Konspirationspropaganda, rasism och våld” borde vara kunniga och intresserade, samt inte ha ont uppsåt gentemot de massor som känner sig utanför och försummade av politiker, etablissemangsmedia och etablissemang. Syftet borde vara att inkludera fler i det politiska beslutsfattandet, inte sätta stopp för de exkluderades yttrandefrihet. Det vi ser är ren ondska – en uppenbar ovilja till kommunikation med den exkluderade halvan av befolkningen. Det perspektiv som utredarna tar är globalisters/storföretags perspektiv och deras språkrör/tjänstehjon – politiker, journalister och andra av etablissemangets opinionsbildare – som tvingas hålla med sina ägare för att inte bli av med arbetet. Mellan skål och vägg är jag övertygad om att massor av globalisters/storföretags språkrör/tjänstehjon erkänner att de känner sig lika exkluderade som majoritetsbefolkningen. Det är alltså ett enormt demokratiskt underskott vi lever under.

Agendan är protofascistisk. Storföretag, FN, WHO, EU och nationalstaterna har ingått en antidemokratisk allians som ser folket som fiender och problem. I denna protofascistiska strävan måste de helt enkelt köra över majoriteten genom att tysta den och genom att flytta besluten till organisationer där folket inte har något inflytande alls. Det är där sådana som EU, FN och WHO kommer in. Dessa organisation har närkontakt med globalister/storföretag, vilka är de som har den reella makten att påverka organisationernas agenda och beslut. Beslut som sedan sipprar nedåt till de når vår vardag, utan att vi har blivit tillfrågade eller haft möjlighet att påverka.

Det fascisterna vill är att styra egenmäktigt. Låta politiker, media och etablissemanget vara deras politiska kommissarier gentemot folket, samt deras verkställare. Majoriteten ska bara vara undersåtar kort och gott. Deras uppgift är att hyra (det är framtiden) storföretagens produkter, och därmed vara livstids materiellt ofria. Några ur majoriteten ska arbeta åt storföretagen, de flesta ska leva på ett lågt medborgarbidrag.

För att genomföra detta måste demokrati, yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen upphävas. Helt enligt de förslag som Johns Hopkins Center for Health Security, World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation föreslår i rekommendationen nedan, som utkom strax före covid-19-utbrottet. Först en beskrivning av hur de själva beskriver sin pandemiövning Event 201, som gjordes två månader innan covid-19-pandemins utbrott.

Läs och lär av mediestrategin från Event 201

Projekt Event 201 som ägde rum 18 oktober 2019 – i december 2019 rapporteras de första fallen av covid-19 i Kina – beskrivs som:

“Johns Hopkins Center for Health Security i samarbete med World Economic Forum och Bill och Melinda Gates Foundation var värd för Event 201, en pandemiövning på hög nivå den 18 oktober 2019 i New York, NY. Övningen illustrerade områden där offentlig-privata partnerskap kommer att vara nödvändiga under reaktionen på en allvarlig pandemi för att minska storskaliga ekonomiska och samhälleliga konsekvenser.”
[…]
“Event 201 var en 3,5 timmar lång tablåövning om en pandemi som simulerade en rad dramatiska, scenariobaserade ledda diskussioner om svåra, verklighetstrogna dilemman i samband med insatser mot en hypotetisk, men vetenskapligt trolig, pandemi. 15 globala ledare inom näringsliv, förvaltning och folkhälsa deltog i simuleringsövningen som belyste olösta politiska och ekonomiska frågor som skulle kunna lösas med tillräcklig politisk vilja, finansiella investeringar och uppmärksamhet nu och i framtiden.
Övningen bestod av förinspelade nyhetssändningar, direktsända genomgångar med "personalen" och modererade diskussioner om specifika ämnen. Dessa frågor var noggrant utformade i en övertygande berättelse som utbildade deltagarna och publiken.
Johns Hopkins Center for Health Security, World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation föreslår gemensamt dessa rekommendationer.“
[…]
Rekommendation 7 – mediestrategi
“Regeringar och den privata sektorn bör ge högre prioritet åt att utveckla metoder för att bekämpa felaktig information och desinformation före nästa pandemi. Regeringar kommer att behöva samarbeta med traditionella och sociala medieföretag för att undersöka och utveckla smidiga metoder för att motverka felaktig information. Detta kommer att kräva att man utvecklar förmågan att översvämma medier med snabb, korrekt och konsekvent information. Folkhälsomyndigheterna bör samarbeta med privata arbetsgivare och betrodda samhällsledare, t.ex. religiösa ledare, för att sprida saklig information till anställda och medborgare. Betrodda, inflytelserika arbetsgivare inom den privata sektorn bör skapa kapacitet att snabbt och tillförlitligt förstärka offentliga meddelanden, hantera rykten och felaktig information och förstärka trovärdig information för att stödja offentlig kommunikation i nödsituationer. Nationella folkhälsomyndigheter bör arbeta i nära samarbete med WHO för att skapa kapacitet att snabbt utveckla och släppa konsekventa hälsobudskap. Medieföretagen bör å sin sida åta sig att se till att auktoritativa budskap prioriteras och att falska budskap undertrycks, även med hjälp av teknik.”

KOMMUNIKATION I EN PANDEMI är ett faktablad – en fördjupning – av Event 201s mediestrategi – övriga rekommendationer och faktablad kan läsas på: https://centerforhealthsecurity.org/our-work/tabletop-exercises/event-201-pandemic-tabletop-exercise#recommendations

Nedan en maskinöversättning (fel kan förekomma, vilket även gäller översättningarna ovan) av dokumentet KOMMUNIKATION I EN PANDEMI https://centerforhealthsecurity.org/sites/default/files/2022-12/comms-fact-sheet-191014.pdf vilket nås från https://centerforhealthsecurity.org/our-work/tabletop-exercises/event-201-pandemic-tabletop-exercise#recommendations vilket är framtaget inom projektet Event 201.

KOMMUNIKATION I EN PANDEMI

Utarbetat av Marc Trotochaud och Divya Hosangadi

Effektiv kommunikation under folkhälsohändelser kan vara avgörande för folkhälsans insatser på folkhälsoområdet. Folkhälsomeddelanden hjälper till att informera allmänheten om risker och skyddsåtgärder och, om det görs på rätt sätt, är en viktig del av samhällsengagemanget och uppbyggnad av allmänhetens förtroende. Men sann information om folkhälsoproblem konkurrerar i allt högre med falska budskap som kan skada allmänhetens förtroende för hälsoinsatser och hälsomyndigheter. Dessa falska budskap definieras ofta som desinformation, felaktig information som sprids via olika kanaler, och desinformation, avsiktligt sprida falsk eller vilseledande information. Informationsmiljön består alltmer av en blandning av av en blandning av information som kommer från webbkällor och andra medier, utöver historiska källor som tryckta medier och TV-nyheter. Inverkan av sociala medier har dock har dock gjort spridningen av falsk information ännu mer skadlig.
Under de senaste 15 åren har det skett en global ökning av användningen av sociala medier teknik. Under 2019 hade 6 sociala medieföretag mer än 1 miljard aktiva månatliga användare.1 Även om de ursprungligen utformades för virtuell kontakt med personliga nätverk, har sociala sociala medieplattformar vuxit snabbt till att spela en viktig roll i ekonomin och för av information. Enligt Pew Research Center har sociala medier officiellt gått om tryckta tidningar som nyhetskälla bland hela USA:s befolkning.2 I alla länder, oavsett nationens socioekonomiska status, förlitar sig dessutom yngre yngre befolkningen ännu mer på sociala medier som nyhetskälla.3
Desinformationskampanjer är allmänt kända i den politiska världen, men har identifierats även inom folkhälsoområdet. Under hösten 2018 identifierade ett team av forskare systematiskt en samordnad insats för att sprida desinformation och oenighet om vaccinsäkerhet.4 Folkhälsoinsatser för det pågående ebolautbrottet i Demokratiska republiken Demokratiska republiken Kongo (DRC) har utmanats av störande rykten som ibland har riktats mot personal som arbetar med folkhälsa.5,6 Felaktig information under ett hälsokris är ett särskilt oroande hot, på grund av den tidsberoende karaktären utbrott och den nedbrytande effekt som felaktig information kan ha på allmänhetens förtroende. De nuvarande lösningarna på spridningen av felaktig information och desinformation är begränsade. Plattformar för sociala plattformar har försökt ändra sina algoritmer för att begränsa spridningen av falska information och främja korrekt information, men problemet med felaktig information fortsätter.7,8 Många åtgärder mot felaktig information har utvecklats för att användas mot politisk felinformation och desinformation, men kan även användas som svar på en epidemi. Mer än 50 länder i världen har vidtagit olika regeringsledda åtgärder som i teorin syftar till att bekämpa felaktig information.9 Dessa åtgärder kan vara allt från mediekunskapskampanjer och webbplatser för faktagranskning till mer extrema åtgärder, som att fängsla användare som publicerar innehåll som anses vara desinformation. I vissa fall har myndigheterna stängt ner sociala medier eller internet helt och hållet.10-12
Men att censurera innehåll på sociala medier och neka en befolkning tillgång till internet har dock allvarliga konsekvenser. Förutom etiska överväganden finns det allt fler bevis som tyder på att det finns allvarliga ekonomiska konsekvenser av att stänga ner internet. Enligt det indiska rådet för forskning om internationella ekonomiska relationer uppskattningsvis 16 000 timmar av internationell internetavstängning i Indien resulterat i cirka 3 miljarder US-dollar i ekonomiska förluster.12
Felaktig information och desinformation kommer sannolikt att utgöra allvarliga hot under ett folkhälsokris. Tyvärr finns det än så länge begränsade möjligheter att kontrollera spridningen av desinformation, vilket leder till potentiellt drakoniska metoder för att hantera detta problem.

Referenser till faktabadet:

  1. Most famous social network sites worldwide as of July 2019, ranked by number of active users (in millions). Statista. https://www.statista.com/statistics/272014/global-social-networks- ranked-by-number-of-users/. Accessed October 14, 2019.
  2. Shearer E. Social media outpaces print newspapers in the U.S. as a news source. Pew Research Center Global Attitudes & Trends December 10, 2018. https://www.pewresearch.org/fact- tank/2018/12/10/social-media-outpaces-print-newspapers-in-the-u-s-as-a-news-source/. Accessed October 14, 2019.
  3. Mitchell A, Simmons K, Matsa KE, Silver L. People in poorer countries just as likely to use social media for news as those in wealthier countries. Pew Research Center’s Global Attitudes & Trends January 11, 2018. https://www.pewresearch.org/global/2018/01/11/people-in- poorer-countries-just-as-likely-to-use-social-media-for-news-as-those-in-wealthier-countries/. Published January 11, 2018. Accessed October 14, 2019.
  4. Broniatowski DA, Jamison AM, Qi S, et al. Weaponized health communication: Twitter bots and Russian trolls amplify the vaccine debate. Am J Public Health 2018;108(10):1378-1384.
  5. Hayden S. How misinformation is making it almost impossible to contain the Ebola outbreak in DRC. Time June 20, 2019. https://time.com/5609718/rumors-spread-ebola-drc/. Accessed October 14, 2019.
  6. Fidler DP. Disinformation and disease: social media and the Ebola epidemic in the Democratic Republic of the Congo. Council on Foreign Relations blog post August 20, 2019. https://www.cfr.org/blog/disinformation-and-disease-social-media-and-ebola-epidemic- democratic-republic-congo. Accessed October 14, 2019.
  7. Matsakis L. Facebook cracks down on networks of fake pages and groups. WIRED January 23, 2019. https://www.wired.com/story/facebook-pages-misinformation-networks/. Accessed October 14, 2019.
  8. Harvey D, Gasca D. Serving healthy conversation. Twitter blog May 15, 2018. https://blog.twitter.com/en_us/topics/product/2018/Serving_Healthy_Conversation.html. Accessed October 14, 2019.
  9. Funke D, Flamini D. A guide to anti-misinformation actions around the world. Poynter 2019. https://www.poynter.org/ifcn/anti-misinformation-actions/. Accessed August 26, 2019.
  10. Adebayo B, Mahvunga CS, McKenzie D. Zimbabwe shuts down social media as UN slams military crackdown. CNN January 19, 2019. https://www.cnn.com/2019/01/18/africa/zimbabwe- army-brutality-allegations/index.html. Accessed October 14, 2019.
  11. McCarthy N. Infographic: the countries shutting down the internet the most. Statista Infographics August 29, 2018. https://www.statista.com/chart/15250/the-number-of- internet-shutdowns-by-country/. Accessed October 14, 2019.
  12. Kathuria R, Kedia M, Varma G, Bagchi K, Sekhani R. The Anatomy of an Internet Blackout: Measuring the Economic Impact of Internet Shutdowns in India. Indian Council for Research on International Economic Relations; 2018. http://icrier.org/pdf/Anatomy_of_an_Internet_Blackout.pdf.

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

Läs också: Svenska medier mörkar covid-19 vaccinens risker, EMA (European Medicines Agency) sprider desinformation om covid-19 vaccinerna, Forskning kan vara objektiv vetenskap likväl som ren propaganda, Framställningen av klimathotet präglas av aktörernas egenintresse, Meningslös medieforskning – en tidstypisk födkrok, CIA och 11 september, NATO-lobbande journalister i Sverige, SVT fortsätter sprida desinformation om covid-19-vaccin, Varför etablissemanget alltid stödjer USAs världsbild och intressen, Försvarsmaktens lögner om ubåtsincidenterna i svenska vatten, Vladimir Putin förklarar EUs självförvållade energikris, Svenska EU-parlamentariker orsakar enorma koldioxidutsläpp, Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner, Virusvarning – om coronavirus, vacciner och medias ovilja till saklig rapportering, 780 000 analfabeter i Sverige innan “kunskapsregnet“ började falla 2015 samt Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Rättsstatens principer och kompetensen på Sveriges Radio


Idag råkade jag höra några sekunder på Sveriges Radio, närmare bestämt programmet P1 Morgon. Det ytterst lilla jag hörde räckte för att glöra mig arg och bedrövad över tillståndet i landet och på Sveriges Radio. Så jag skickade ett mejl för att på något sätt göra någonting för att försöka påverka Sverige och Sveriges Radio i demokratisk riktning.


Ang:Rättstatens principer
(2023-06-29 09:39)

Hej P1 Morgon och Andreas Liljeheden.

Jag undviker aktivt att lyssna på SR men är hos min mor idag och hon satte ju på radion… Då kunde jag inte undvika att kort höra er prata om Ungern. Jag hörde ordet rättstatens principer. Den fråga jag vill ställa till er är varför ni inte uppmärksammar att skendemokratin Sverige inte heller uppfyller rättstatens principer. Det är en fråga som ni också bör ställa till Utrikesdepartementet, Justitieministern och EU-ministern. Jag mejlade dessa tre 230303 och har ännu inte fått något svar.

Orsaken till min undran är att UD skriver om Ungern att:
“Sedan 2010 har maktbalansen tydligt förskjutits till förmån för regeringen samtidigt som de institutionella motvikterna och kontrollinstanserna försvagats eller politiserats. Detta gäller inte minst rättsväsendet och tillsättandet av domare.“

Samtidigt är den svenska regeringens makt över tillsättandet av domare i domstolar lagfäst i Sverige.
I den svenska “Lag (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare“ står klart och tydligt att den svenska regeringen har full makt vid tillsättandet av domare med flera (1§). Förslag till tillsättande ska ske genom en nämnd (4§) dock är inte regeringen tvungen att följa nämndens rekommendationer utan kan besluta så som passar regeringen (11§)

“1 § Denna lag avser utnämning av ordinarie domare. Dessa är
1. justitieråd tillika ordförande, justitieråd tillika avdelningsordförande och övriga justitieråd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen,
2. president, lagman samt råd tillika vice ordförande på avdelning och övriga råd i hovrätt och kammarrätt,
3. lagman, chefsrådman och rådman i tingsrätt och förvaltningsrätt,
4. tekniska råd,
5. patentråd,
6. ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen,
7. ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.
Lag (2016:227).“

“4 § Nämnden består av nio ledamöter. Fem ledamöter ska vara, eller ha varit, ordinarie domare. Två ledamöter ska vara jurister verksamma utanför domstolsväsendet, varav en ska vara advokat. Två ledamöter ska representera allmänheten. För varje ledamot ska det finnas en personlig ersättare.
Ledamöter och ersättare förordnas för en tid av högst fyra år.
Ledamöter och ersättare som representerar allmänheten väljs av riksdagen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen.“

“11 § Regeringen är inte bunden av nämndens förslag. Innan regeringen utnämner någon som inte har föreslagits av nämnden, ska nämnden få tillfälle att yttra sig över honom eller henne.“

Jag undrar också över er inkompetens. Är den avsiktlig; d.v.s. ni sysslar i själva verket med propaganda och inte journalistik? Eller är det faktiskt så att ni är okunniga och ointresserade av de ämnen ni tar upp?

mvh
Magnus Berg

Den inlärda politiska/demokratiska hjälplösheten är avsiktligt planterad i oss


Den inlärda hjälplösheten är något Noam Chomsky skyller på medierna. De vill att vi ska känna oss okunniga och enligt Julian Assange ensamma om vår åsikt och samhällssyn.
Chomsky exemplifierar med när han var ute och åkte bil och det diskuterades baseball på radion. Till radion fick då lyssnare ringa och ha synpunkter på hur det spelades och hur tränare och spelare skulle agera. Chomsky tyckte att det kom in väldigt mycket kloka och kunniga röster från lyssnarna. Utifrån detta drog han slutsatsen att detsamma borde gälla politik och samhälle. Varför låter inte media vanliga lyssnare komma till tals och diskutera dessa ämnen? Chomsky är helt övertygad, vilket jag själv också är, att det finna massor med klokare insikter bland vanliga mediekonsumenter än bland politiker och eliter.
Assange menar att media mörkar folkopinioner som inte stöder den rådande ordningen i syfte att vi alla ska tro att det bara är jag själv som tycker si och så. På så sätt motarbetar man demokrati och folkstyre samtidigt som man trycker ner, förminskar och osynliggör stora grupper, ibland majoriteter, bland befolkningen.
Jag minns för något är sedan när en omkring tio kineser demonstrerade mot Kina nere vi Nybroplan. Då blev det minsann ett inslag i SVT, eftersom galoscherna passade. När däremot den så kallade frihetsrörelse drog till sig tusentals demonstranter förteg SVT den opinionsyttringen, eftersom de galoscherna inte passade.

Till skillnad mot Frankrike domineras våra fackförbund av LO, som är en underavdelning till Socialdemokraterna. LO står hellre upp för den rådande ordningen, socialdemokratin och företagen än sina medlemmar. LO trycker ner både sina medlemmars löner och åsikter. Därmed blir det inga franska protester i Sverige. När Hamnarbetarförbundet – ett fackförbund som företräder sina medlemmar åsikter och ekonomi – går ut i kamp så får de hela etablissemanget emot sig. Så det är inte undra på att människor i Sverige är uppgivna. De har ingen som företräder dem.

När det gäller mediaklimatet så arbetar etablissemanget just nu flitigt för att strypa alla alternativa medier. Senast var det FOI som kom med en så kallad rapport. Före det så kom Regeringen med en proposition om mediestöd som kan misstänkas ha till avsikt att utesluta alternativmedia. Under coronatiden bedrevs det ett intensivt propagandaarbete mot påstådda konspirationsteorier.
Det som utmärker dessa så kallade experter som utreder alternativmedia och konspirationsteorier är att de fullkomligt skiter i att ta reda på fakta. De gräver inte i de konspirationsteorier som sprids för att se om det faktiskt kan finnas saklig grund för dem, eller rent av fakta som bekräftar dem. I stället tycks de avfärda allt som inte står att läsa i Dagens Nyheter, se på SVT eller höra på SR som konspirationsteorier utan grund.
Resultatet av detta blir att vi får ett samhälle med etablissemangsmedier som är lika styrda och enögda som i den värsta diktatur, samtidigt som alla andra röster tystas precis som i den värsta diktatur. Resultatet är detta blir just diktatur. Världens ekonomiskt starka styr redan idag genom sitt ägande av media och sitt inflytande i mäktiga lobbygrupper samt så kallade NGOs såsom WHO och FN. Därifrån sipprar deras agenda ner genom organisationerna till EU -> Sverige -> Sveriges regioner -> Sveriges kommuner. Detta sker utan att etablissemangets medier berättar om tågordningen. I ställer för information om denna tågordning vill Regeringens medieproposition satsa extra på lokalmedier trots att största delen av politik i Sverige och Sveriges regioner och kommuner styrs närmast från EU. Det är bara den formella implementeringen som sker i Sverige – nationellt, regionalt och lokalt – Det borde följaktligen vara i EU som den stora mediala satsningen skulle göras. Vi undersåtar borde – om Sverige och etablissemangsmedia ska uppfylla demokratikraven i god tid få vetskap om vilka beslut som är på gång i EU så att vi hinner informera, argumentera och opinionsbilda. För att kunna bli demokratiskt delaktiva i “demokratin”.

Jag tipsa om en bok av Roger Eatwell (Professor emeritus i politik vid University of Bath) och Matthew Goodwin (Professor i politik vid School of Politics and International Relations vid University of Kent) som heter National Populism (utg. 2018). Boken är en seriös genomlysning av orsaken till den så kallade populismen. Författarna har tagit människor på allvar i stället för att ignorera eller förlöjliga dem. En hållning tvärt emot det svenska etablissemangets hållning som valt att ignorera och förlöjliga de som inte är politiskt korrekta. Boken är på engelska men nedan har jag översatt några godbitar:

“Den internationella tankesmedjan Chatham House frågade ett stort urval av Europas politiska, civila och affärsmässiga eliter och även allmänheten om de ansåg att ”människor som dem” gynnades av att vara med i EU och om politikerna brydde sig om ”vad människor som ni tycker”. Medan 71 procent av Europas eliter ansåg att de hade gynnats sjönk siffran till 34 procent bland allmänheten, och medan till och med 50 procent av eliterna ansåg att politikerna inte brydde sig om vad folk tycker, steg siffran till nästan 75 procent bland allmänheten.”

År 2017 undersökte Ipsos-MORI om människor ansåg att traditionella politiker ”inte bryr sig om människor som jag”. Antalet som höll med var slående – 45 procent i Sverige, 52 procent i Tyskland, 58 procent i Storbritannien, 67 procent i USA, 71 procent i Polen, 72 procent i Italien och 78 procent i Frankrike.39 Det globala genomsnittet var 63 procent.

“… antalet personer [i Sverige] som byter röst från ett val till ett annat sedan 1950-talet har mer än tredubblats för att nå 37 procent i början av 2000-talet. De en gång dominerande socialdemokraterna, som i genomsnitt fick 45 procent av rösterna mellan mitten av 1930-talet och 1980-talet, var nere på 31 procent 2014 – även om de fortfarande tillhandahöll statsministern, vilket visar att det som händer på regeringsnivå ofta inte är representativt för vad som händer på gräsrotsnivå.”

“De faktorer som banade väg för den nationella populismen är djupt invävda i våra nationers väv. De har sina rötter i motsättningarna mellan demokratins funktionssätt på nationell nivå och en alltmer globaliserad ekonomisk marknad, en lång och fast förankrad tradition av elitens misstänksamhet mot massorna, latenta och ganska utbredda nationalistiska känslor och den långvariga urholkningen av förhållandet mellan medborgare och partier.”

“När det gäller dessa djupa rötter har vi hävdat att fyra breda omvandlingar har varit avgörande: Människors misstro mot den liberala demokratins alltmer elitistiska karaktär, vilket har underblåst en känsla bland många att de inte längre har en röst i samtalet, och som sannolikt kommer att sporra deras stöd för en mer ”direkt” demokratimodell; pågående oro för nationens förstörelse som har skärpts av den snabba invandringen och en ny era av hyperetnisk förändring, vilket ger upphov till både legitima frågor och främlingsfientliga farhågor; stark oro för relativa brister till följd av övergången till en alltmer ojämlik ekonomisk lösning, vilket har underblåst den korrekta uppfattningen att vissa grupper orättvist lämnas efter i förhållande till andra, och rädsla för framtiden, och den ökande avhoppen från de traditionella partierna, vilket har gjort våra politiska system mer instabila och ett större antal människor ”tillgängliga” för att lyssna på nya löften, medan andra har dragit sig tillbaka i apati.”

“Liberaler svarar ofta med att hävda att om nationalpopulisterna fick vad de ville skulle resultatet bli lägre ekonomisk tillväxt. Men som vi har sett skulle många av dem som vänder sig till nationalpopulister gärna vara lite fattigare om det innebar att de fick mer kontroll över sitt land och mer inflytande. Många väljare tänker inte i transaktionella termer om kostnader och fördelar, bruttonationalprodukt, arbetstillfällen eller tillväxt. Om de gjorde det skulle det vara mycket lättare att reagera på populism. I stället lägger de lika stort värde, om inte mer, på gemenskap, tillhörighet, gruppidentitet och nationen – och det är dessa djupare frågor som kommer att behöva tas upp. Men hittills verkar väldigt få personer inom den liberala vänstern vara intresserade av att engagera sig i dessa samtal, utan föredrar att avfärda sådana farhågor som rasism och snabbt gå vidare.”

Nu tycker jag ni ska lyssna på vad Lisa Bjurwald kom fram till när hon utredde etablissemangsmedias hantering av coronan och de budskap som då spreds som fakta och sanning. Rapporten heter Maktens granskare eller maktens megafoner? Svensk journalistik under coronapandemin. Lisa Bjurwald pratar om medias coronahantering med Ivar Arpi på hans högkvalitativa pod En rak höger.

“I Sverige är det ett större stigma att vara kritisk mot staten än att vara homosexuell,” säger journalisten Lisa Bjurwald.

Depression är ett individuellt lidande som samhället orsakar


Depression är ett individuellt lidande orsakat av ett sjukt samhälle. Så framställs det så klart inte i den propaganda som media och så kallade experter tillhandahåller för att lägga all skuld på individen.
Skulle det självklara sambandet mellan depression och det sjuka samhället bli en offentlig sanning skulle kraven ställas på att samhället skulle förändras till det bättre. Det vill inte våra makthavare. Det skulle kosta dem för mycket. Av den anledningen för media och så kallade experter fram den “sanning” som deras uppdragsgivare (politiska och ekonomiska makthavare) vill ska råda i allmänhetens medvetande.
Allt ska vara som det är samtidigt som media, så kallade experter och politiker pratar om den ökande psykiska ohälsan och påstår sig vara oroade av detta. Samtidigt har den ökande psykiska ohälsan möjliggjort det geschäft som arbetet “mot” självmord blivit, där föreningar får statliga bidrag för att arbeta “mot” självmord men däremot inte intresserar sig ett uns för bättre psykisk hälsa. D.v.s. arbetet “mot” självmord pågår i Sverige enligt principen att: döden är dålig, livslångt lidande är att föredra. Detta arbete bedrivs alltså med total avsaknad av empati. Det är snarare ökat lidande som eftersträvas. Och de som startat dessa bidragsfinansierade “hjälporganisationer” ger säkert sig själva en rejält tilltagen lön för sin omänskliga insats.

Nedan publicerar jag ett mejl jag skickade till Sveriges Radio efter ett program om unga och psykiska ohälsa. Programmet uppfyllde med råge det hyckleri jag beskrivit ovan. Det gav mig anledning att skriva och klaga samt en stark vilja att med fakta korrigera den lögnaktiga verklighetsbild som framställdes i programmet. Något svar från programledaren eller påstådda suicidexperten har jag inte fått.
Men först publicerar jag en text som jag upptäckte häromdan, skriven av min idol Mark Ficher. Mark Ficher föddes två år efter mig 1968 och tog sitt liv 2017.
Först en kort sammanfattning om Mark Fichers syn på depression och dess orsak ur boken Egress: On Mourning, Melancholy & Mark Fisher, av Matt Colquhoun.

Mark själv ansåg att “former av depression förstås bäst – och bekämpas bäst – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och ’psykologiska’”.
[…]
Mot bakgrund av detta skrev Mark att depression “är skuggsidan av entreprenörskulturen” – den är i sig själv ett symptom på ”vad som händer när magisk frivillighet möter begränsade möjligheter”. Han citerar psykologen Oliver James och belyser hur vi i det entreprenöriella fantasisamhället lär oss att “endast de välbärgade är vinnare och att alla som är villiga att arbeta tillräckligt hårt kan nå toppen, oavsett familjär, etnisk eller social bakgrund – om du inte lyckas finns det bara en person att skylla på”. Marks tal om samhällsprivilegier, vare sig det gällde psykisk hälsa eller socioekonomisk existens mer allmänt, tjänade ofta till att belysa den deprimerande verkligheten av konkurrensutsatt arbete som vi alla finner oss begränsade av under ett kapitalistiskt system.
På andra ställen skrev han om hur vår kollektiva depression “är resultatet av den härskande klassens projekt för återanpassning”. Den illusoriska meritokrati som våra härskande klasser bekänner sig till är inget annat än en trojansk häst för att genomdriva sina egna ideal, beteenden och normer. Som ett resultat av detta accepterar vi i våra politiska liv, vilket är det mest uttalade, “idén att vi inte är den typ av människor som kan agera”. Mark skrev att detta “inte är ett misslyckande av viljan, lika lite som en enskild deprimerad person kan ’ta sig ur det’ genom att ’dra upp strumporna’”. Korten är inte staplade till vår fördel. Vi kanske kan fråga oss själva, i stället för att fortsätta att spela med det vi får, om det kanske är bättre för oss att spela ett helt annat spel.


Mark Fisher – Bra för ingenting
Publicerad i The Occupied Times, 19 mars 2014

Jag har lidit av depression med jämna mellanrum sedan jag var tonåring. Vissa av dessa episoder har varit mycket försvagande – och resulterat i självskadebeteende, abstinens (där jag tillbringade månader i sträck i mitt eget rum och bara gick ut för att logga in eller köpa de minimala mängder mat jag konsumerade) och tid på psykiatriska avdelningar. Jag skulle inte säga att jag har återhämtat mig från sjukdomen, men jag är glad att kunna säga att både förekomsten och allvarlighetsgraden av depressiva episoder har minskat kraftigt under de senaste åren. Delvis är det en följd av förändringar i min livssituation, men det har också att göra med att jag har fått en annan förståelse för min depression och vad som orsakade den. Jag berättar om mina egna erfarenheter av psykiskt lidande, inte för att jag tycker att det är något speciellt eller unikt med dem, utan för att stödja påståendet att många former av depression bäst förstås – och bäst bekämpas – genom ramar som är opersonliga och politiska snarare än individuella och “psykologiska”.

Att skriva om sin egen depression är svårt. Depression består delvis av en hånfull “inre” röst som anklagar dig för självupptagenhet – du är inte deprimerad, du tycker bara synd om dig själv, ta dig samman – och denna röst riskerar att utlösas om man går ut offentligt med sitt tillstånd. Naturligtvis är denna röst inte alls en “inre” röst – den är det internaliserade uttrycket för faktiska sociala krafter, varav vissa har ett egenintresse av att förneka alla kopplingar mellan depression och politik.

Min depression var alltid kopplad till övertygelsen att jag bokstavligen inte var bra för någonting. Jag tillbringade större delen av mitt liv fram till trettioårsåldern med att tro att jag aldrig skulle få något arbete. I tjugoårsåldern pendlade jag mellan forskarstudier, perioder av arbetslöshet och tillfälliga jobb. I var och en av dessa roller kände jag att jag inte riktigt hörde hemma – i forskarutbildningen, eftersom jag var en dilettant som på något sätt hade fuskat sig igenom, inte en riktig akademiker; i arbetslösheten, eftersom jag inte var riktigt arbetslös, som de som ärligt sökte arbete, utan en smitare; och i tillfälliga jobb, eftersom jag kände att jag var inkompetent, och i vilket fall som helst hörde jag inte riktigt hemma i dessa kontors- eller fabriksjobb, inte för att jag var “för bra” för dem, utan – mycket tvärtom – för att jag var överutbildad och värdelös och tog jobbet från någon som behövde och förtjänade det mer än jag gjorde. Även när jag låg på en psykiatrisk avdelning kände jag att jag inte var deprimerad på riktigt – jag simulerade bara tillståndet för att slippa arbeta, eller enligt depressionens infernaliskt paradoxala logik, simulerade jag den för att dölja det faktum att jag inte kunde arbeta och att det inte fanns någon som helst plats för mig i samhället.

När jag till slut fick ett jobb som föreläsare på en högskola var jag upprymd ett tag – men denna upprymdhet visade att jag inte hade skakat av mig de känslor av värdelöshet som snart skulle leda till ytterligare perioder av depression. Jag saknade det lugna självförtroende som en person som är född till rollen har. På en inte särskilt djup nivå trodde jag uppenbarligen fortfarande inte att jag var den typ av person som kunde klara av ett jobb som lärare. Men var kom denna övertygelse ifrån? Psykoanalysen och de terapiformer som influerats av den söker som bekant rötterna till psykisk ohälsa i familjebakgrunden, medan kognitiv beteendeterapi är mindre intresserad av att lokalisera källan till negativa övertygelser än av att helt enkelt ersätta dem med en uppsättning positiva berättelser. Det är inte så att dessa modeller är helt felaktiga, det är bara det att de missar – och måste missa – den mest sannolika orsaken till sådana känslor av underlägsenhet: social makt. Den form av social makt som hade störst effekt på mig var klassmakt, även om kön, ras och andra former av förtryck naturligtvis fungerar genom att producera samma känsla av ontologisk underlägsenhet, som bäst uttrycks i exakt den tanke jag formulerade ovan: att man inte är den typ av person som kan uppfylla roller som är öronmärkta för den dominerande gruppen.

På uppmaning av en av läsarna av min bok Capitalist Realism började jag undersöka David Smails arbete. Smail – som är terapeut, men som gör frågan om makt till en central del av sin praktik – bekräftade de hypoteser om depression som jag hade snubblat fram till. I sin avgörande bok The Origins of Unhappiness beskriver Smail hur klassens märken är utformade för att vara outplånliga. För dem som från födseln lärt sig att betrakta sig själva som mindre värda, kommer förvärvandet av kvalifikationer eller rikedom sällan att vara tillräckligt för att radera – varken i deras egna sinnen eller i andras sinnen – den ursprungliga känslan av värdelöshet som präglar dem så tidigt i livet. Den som lämnar den sociala sfär som han eller hon “borde” tillhöra riskerar alltid att drabbas av svindel, panik och skräckkänslor: “…isolerad, avskuren, omgiven av fientlig rymd, är du plötsligt utan förbindelser, utan stabilitet, utan något som håller dig upprätt eller på plats; en svindlande, illamående overklighet tar besittning av dig; du hotas av en fullständig förlust av identitet, en känsla av fullständigt bedrägeri; du har ingen rätt att vara här, nu, bebo denna kropp, klädd på detta sätt; du är ett ingenting, och 'ingenting' är bokstavligen vad du känner att du är på väg att bli.”

Sedan en tid tillbaka har en av den härskande klassens mest framgångsrika taktiker varit ansvarstagande. Varje enskild medlem av den underordnade klassen uppmuntras att känna att deras fattigdom, brist på möjligheter eller arbetslöshet är deras fel och bara deras fel. Individer kommer att skylla på sig själva snarare än på sociala strukturer, som de i vilket fall som helst har förletts att tro inte existerar (de är bara ursäkter, som de svaga åberopar). Det som Smail kallar “magisk voluntarism” – tron att det ligger i varje individs makt att göra sig själv till vad han eller hon vill vara – är den dominerande ideologin och inofficiella religionen i dagens kapitalistiska samhälle, som drivs på av “experter” från dokusåpor och affärsgurus lika mycket som av politiker. Magisk voluntarism är både en effekt av och en orsak till den för närvarande historiskt låga nivån av klassmedvetande. Det är baksidan av depression – vars underliggande övertygelse är att vi alla är ensamt ansvariga för vårt eget elände och därför förtjänar det. De långtidsarbetslösa i Förenade kungariket utsätts nu för en särskilt ond dubbelbindning: en befolkning som hela sitt liv har fått höra att den inte duger till någonting får samtidigt höra att den kan göra vad den vill.

Vi måste förstå den brittiska befolkningens fatalistiska underkastelse inför åtstramningarna som en följd av en medvetet framkallad depression. Denna depression manifesteras i acceptansen av att saker och ting kommer att bli värre (för alla utom en liten elit), att vi har tur som överhuvudtaget har ett jobb (så vi bör inte förvänta oss att lönerna ska hålla jämna steg med inflationen), att vi inte har råd med det kollektiva tillhandahållandet av välfärdsstaten. Kollektiv depression är resultatet av den härskande klassens projekt att åter underordna sig. Sedan en tid tillbaka har vi i allt högre grad accepterat tanken att vi inte är den typ av människor som kan agera. Det handlar inte om bristande vilja, lika lite som en enskild deprimerad person kan “ta sig ur det” genom att “dra upp strumporna”. Att återuppbygga klassmedvetandet är verkligen en formidabel uppgift, en uppgift som inte kan uppnås genom att ta till färdiga lösningar – men trots vad vår kollektiva depression säger oss, så kan det göras. Att uppfinna nya former av politiskt engagemang, återuppliva institutioner som har blivit dekadenta, omvandla privatiserat missnöje till politiserad ilska: allt detta kan hända, och när det händer, vem vet då vad som är möjligt?


Nedan: Mitt mejl till programledare Ulrika Hjalmarson Neideman, med kopia till psykiatern och påstådda suicidexperten Ullakarin Nyberg, angående Sveriges Radios program Unga och självmord, i programserien Kropp & Själ. Programmet sändes 17 november 2020.


Ang: Unga och självmord
Skickat: 2021-07-24 20:55

Hej.

Jag är fortfarande innerligt förbannad över ert program Unga och självmord med Ullakarin Nyberg, från november förra året. Jag var så laddad och hade sett fram emot lite samhällskritik. Men inte en stavelse om konkurrenssamhället, som orsak till psykisk ohälsa. All skuld och allt ansvar lades på individen.

Just nu läser jag Mats Alvessons bok Extra allt och där hittar jag mycket intressant forskning om lycka relaterad till konsumtionssamhället. Här kommer några citat ur boken.

I rika men särskilt jämlika samhällen indikerar folk en något högre tillfredsställelsenivå än i fattiga samhällen. Höga skatter bidrar således, paradoxalt nog, till generell nöjdhet. Kanske är otillfredsställelsen av att ligga markant under genomsnittet större än tillfredsställelsen av att ligga klart över.

Ett starkt intresse för materiella ting innebär att man ”i grund och botten slösar bort sin tid ifråga om psykiskt välbefinnande eftersom man koncentrerar sig på sådant som är irrelevant för behovstillfredsställelse och engagerar sig mindre i sådant som är psykologiskt viktigt” (Kasser, 2002, s. 48). Man kan instämma i Erich Fromms (1976) bedömning att 1900-talet skulle kunna ses som ett gigantiskt experiment som besvarar frågan om ökad materiell välfärd/konsumtion som syftar till njutning är nyckeln till mänsklig lycka – och att svaret på frågan är nej.

Något torrare uttryckt: individer som är starkt orienterade mot materiell välfärd uppvisar sämre psykiskt välbefinnande än andra (Kasser, 2002).

Csikszentmihalyi (1999) framhåller särskilt den inre tillfredsställelse som följer av en kreativ och engagerande aktivitet som till stor del utförs på grund av dess egenvärde. Således är det bättre att göra något roligt, stimulerande och meningsfullt än vad som ger extra klirr i kassan. Men det är inte så lätt då det finns så många, enligt arbetstagarna själva, bullshit jobs.
Det vore förstås dumt att inte erkänna tillväxtens och den ökande konsumtionens goda sidor – många möjligheter öppnas ju upp. Dock är det kanske snarare så att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökningar av missbruk, självmord, kriminalitet, psykisk ohälsa med mera. Ökad konsumtion kan leda till en försämring av tillvaron (Csikszentmihalyi, 1999).

Annan forskning visade att folks föreställningar om vilken inkomstnivå som fordrades för att de skulle vara lyckliga låg cirka dubbelt så högt som deras nuvarande: Folk som tjänade mindre än 30 000 dollar menade att det krävdes 50 000 dollar för att realisera deras drömmar medan de med en inkomst på över 100 000 dollar trodde att det fordrades 250 000 dollar. Så fort en lägre nivå nåtts förskjuts önskenivån uppåt (studier refererade i Csikszentmihalyi, 1999). Viktiga förklaringar till denna konsistenta önskan om fördubbling är troligen tillvänjning och sociala jämförelser. Säkert gör också de massiva satsningarna på att få folk att önska mer som uttrycks i reklam och annan konsumtionspropaganda att förväntansnivån skruvas upp. Får man inte mer blir man missnöjd. Man måste alltså betala mer och mer för att hålla frustrationen nere. En faktiskt ökad konsumtion kan gå hand i hand med upplevelsen av sänkt levnadsstandard (Wachtel, 1983).
Effekterna av all marknadsföring märks inte bara, eller i första hand, på att individer köper de ting som saluförs. Effekterna handlar lika mycket, eller mer, om att man skapar människor som konsumenter, gör dessa starkt orienterade mot och avhängiga en hög och till och med ständigt ökande konsumtionsnivå. Detta handlar mycket om att begär och drifter (id, för att tala freudianska) ständigt stimuleras och kräver tillfredsställelse.

Enorma ansträngningar görs för att öka tillväxt och konsumtion – men utan någon direkt nettoeffekt i form av ökad tillfredsställelse. Samtidigt är det svårt att avvika. Att ha klart lägre levnadsstandard än andra gör att man lätt framstår som misslyckad. Hela logiken blir att alla springer med i loppet. Det blir ungefär som en folkhop som försöker få bättre utsikt. Någon reser sig upp på tå, andra måste följa efter för att inte bli ytterligare skymd. Det slutar med att alla står på tå – utan att någon tjänat på detta (Hirsch, 1976). Alla får ömma tår av ansträngningen. Och kanske förbannar alla andra för att man tvingas uthärda detta. Kanske borde man också förbanna sig själv. Behöver jag verkligen stå här och trängas?

Jag förstår mycket väl att för att inte riskera att sabba sin karriär eller på andra sätt utsätta sitt ego för risk så måste man vara ett lydigt får i PK-flocken. Tiger man om obekväma fakta så gynnar det karriären. Ullakarin blev ju “radiopsykolog” efter sin gravt undermåliga insats.

Så fungerar vårt förljugna samhälle vari Sverige Radio är en viktig del för att sprida och befästa en falsk verklighetsbild. Summan av samhällets alla lögner gnager på reflekterande individer trots att ni okritiska tanklösa karriärister förblir oberörda. Psykisk ohälsa kan orsakas och förstärkas av ackumulation av negativa bemötanden och händelser. De okänsliga kan medvetet eller omedvetet påverka de känsliga. För att minska den psykiska ohälsan kan inte normen vara den hårdhudade omedvetna eller okänsliga människan.

”Den känsligaste individen kan, trots att han inte är den mest representativa, ge det klaraste utslaget på en katastrof som påverkar andra på ett plan där de nätt och jämt är medvetna om denna påverkan.”
[Stephen Spender i efterordet till Malcolm Lowrys roman ’Under vulkanen’]

Hur människor bemöts i vardagen är viktigt att vara observant på för att inte skapa eller förstärka psykisk ohälsa. Ojämlika maktförhållanden i mänskliga interaktioner ger möjlighet för den starkare parten att medvetet eller omedvetet utsätta den svagare parten för maktlöshetskänslor, övergivenhetskänslor, känslor av att bli kränkt eller förringad, känslor av att vara misstrodd och opålitlig, känslor av att inte betyda något och vara underlägsen och känslor av vanmakt.
Den känslomässiga reaktionen av möten behöver inte visas under mötet men kan dyka upp så fort den utsatta personen lämnar mötet och blir ensam med sina tankar. Sådana känslor kan förfölja personen i dagar, månader och år med depression och självmordstankar som följd. Dessa känslor tenderar att öka och ackumuleras för varje negativ möte personen blir utsatt för.

”Människan är en lögnaktig ohyra, en flock blodtörstiga vargar som inget hellre vill än att slita varandra i stycken i sin strävan efter herravälde. Den förslavade är inte bättre än sin mästare, bara svagare. De oskyldiga bevarar sin oskuld endast i kraft av sin oförmåga.”
[Ur: 1793 Av: Niklas Natt och Dag]

Vid kontakter med myndigheter och samhälleliga auktoriteter ligger ansvaret för att möten ska bli positiva och inte resultera i psykisk ohälsa på den makthavande parten. Ett möte med en myndighetsperson eller annan samhälleliga auktoriteter är inte jämlikt. Det vore oerhört naivt att tro det. Det är också förnedrande för den svagare parten om den starkare låtsas att det är två jämställda parter som möts. Ett sådant lätt genomskådligt hyckleri kan i sig skapa eller förstärka psykisk ohälsa.

”Visserligen kan ett samförstånd vara objektivt framtvingat eller inducerat, men vad som /uppenbart/ uppnås genom yttre inverkan, genom belöning, hot suggestion eller bedrägeri kan inte subjektivt räknas som samförstånd. […] Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är resultat av någon annans yttre påverkan på honom.”
[Ur: Kommunikativt handlande Av: Jürgen Habermas]

Sveriges Radio kränker sina allmänbildade och intelligenta lyssnare med er ensidiga propaganda. Många av era lyssnare kan och vet mer om människan, samhället, politiken och världen än vad ni vet. Det är synd att Sveriges Radio, och lika så Sveriges Television, är bemannade av fega okunniga karriärister, i stället för bildade intelligenta och modiga människor som vågar se och uppmärksamma samhället så som det är, i stället för att ge en förenklad och därmed falsk verklighetsbild och lägga allt ansvar på de maktlösa individerna.
Ni på Sveriges Radio bidrar i allra högsta grad till den psykiska ohälsan. Och vad är poängen med public service-medier när er sk journalistik har samma vinkel, samma sk experter och samma ämnesval m.m. som privata medier? Nä, lägg ner skiten, ni fyller ingen funktion.

Hälsningar
Magnus Berg
Paternostervägen 53
121 49 Johanneshov
070-385 87 67
P.S. Det är inte lätt att vara frisk i ett sjukt samhälle. D.S.