John Pilger – Så fungerar propaganda

Publicerar här en text som jag inte själv skrivit. Den är skriven av John Pilger som är en prisbelönt journalist, filmskapare och författare. Artikel är en redigerad version av John Pilgers anförande vid Trondheim World Festival 6 September 2022. Artikeln finns även på John Pilgers hemsida. Läs hela hans biografi på hans hemsida, och följ honom på Twitter: @JohnPilger.
Översättningen är gjord av Pål Karlsson på Tankarnas trädgård, en förening i Växjö som anordnar samtalsträffar, föredrag och studiecirklar, och som driver en webbplats.
______________

Av John Pilger

På 1970-talet träffade jag en av Hitlers ledande propagandister, Leni Riefenstahl, vars episka filmer glorifierade nazisterna. Vi råkade bo på samma lodge i Kenya, där hon var på ett fotograferingsuppdrag, efter att ha undkommit ödet som drabbade andra vänner till Führern.

Hon berättade för mig att de ”patriotiska budskapen” i hennes filmer inte berodde på ”order uppifrån” utan av vad hon kallade den tyska allmänhetens ”underdåniga tomrum”.

Inkluderade detta den liberala, utbildade borgarklassen? frågade jag. ”Ja, särskilt dem”, svarade hon.

Jag tänker på detta när jag tittar runt på den propaganda som nu förtär västerländska samhällen.

Naturligtvis är vi väldigt olika Tyskland på 1930-talet. Vi lever i informationssamhällen. Vi är globalister. Vi har aldrig varit mer medvetna, mer i kontakt med varandra, bättre uppkopplade.

Är vi det? Eller lever vi i ett mediesamhälle där hjärntvätten är lömsk och obeveklig, och vår förståelse filtreras efter stats- och företagsmaktens behov och lögner?

USA dominerar västvärldens medier. Alla utom ett av de tio största medieföretagen är baserade i Nordamerika. Internet och sociala medier – Google, Twitter, Facebook – ägs och kontrolleras till största delen av amerikaner.

Under min livstid har Förenta staterna störtat eller försökt störta mer än 50 regeringar, mestadels demokratier. Landet har blandat sig i demokratiska val i 30 länder. Man har släppt bomber över folket i 30 länder, de flesta fattiga och försvarslösa. Man har försökt mörda ledarna i 50 länder. Man har kämpat för att undertrycka befrielserörelser i 20 länder.

Omfattningen och skalan av detta blodbad är till stor del orapporterad, okänd; och de ansvariga fortsätter att dominera det Anglo-Amerikanska politiska livet.

Åren innan han dog 2008 höll dramatikern Harold Pinter två extraordinära tal, som bröt tystnaden.

”USA:s utrikespolitik”, sade han, ”definieras bäst enligt följande: kyss mig i arslet annars sparkar jag in ditt huvud. Så enkelt och grovt är det. Det intressanta med den är att den är så otroligt framgångsrik. Den besitter strukturer för desinformation, användning av retorik, förvrängning av språket, som är mycket övertygande, men som i själva verket är en massa lögner. Det är en mycket framgångsrik propaganda. De har pengarna, de har tekniken, de har alla medel för att komma undan med det, och det gör de.”

När Pinter tog emot Nobelpriset i litteratur sa han följande: ”USA:s brott har varit systematiska, konstanta, onda, obarmhärtiga, men väldigt få människor har faktiskt talat om dem. Man måste ge Amerika en eloge. De har utövat en ganska klinisk manipulation av makt över hela världen samtidigt som de maskerat sig som en kraft för det universellt goda. Det är en lysande, till och med kvick, och högst framgångsrik hypnoshandling.”

Pinter var en vän till mig och möjligen den sista människan med stor politisk vishet – det vill säga innan avvikande politik gentrifierades. Jag frågade honom om den ”hypnos” han hänvisade till var det ”undergivna tomrum” som Leni Riefenstahl beskrev.

”Det är samma sak”, svarade han. ” Det betyder att hjärntvätten är så grundlig att vi är programmerade att svälja en massa lögner. Om vi inte känner igen propaganda kan vi acceptera den som normal och tro på den. Det är det undergivna tomrummet.”

I våra system av företagens demokrati är krig en ekonomisk nödvändighet, det perfekta äktenskapet mellan offentligt stöd och privat vinst: socialism för de rika, kapitalism för de fattiga. Dagen efter 11 september sköt krigsindustrins aktiekurser i höjden. Mer blodsutgjutelse var på väg, vilket är bra för företaget.

Idag har de mest lönsamma krigen sitt eget varumärke. De kallas ”eviga krig”: Afghanistan, Palestina, Irak, Libyen, Jemen och nu Ukraina. Alla är baserade på en massa lögner.

Irak är det mest ökända, med sina massförstörelsevapen som inte fanns. Natos förstörelse av Libyen 2011 motiverades av en massaker i Benghazi som inte ägde rum. Afghanistan var ett bekvämt hämndkrig för 11 september, som inte hade något med Afghanistans folk att göra.

I dag är nyheterna från Afghanistan hur onda talibanerna är – inte att Joe Bidens stöld av 7 miljarder dollar av landets bankreserver orsakar omfattande lidande. Nyligen ägnade National Public Radio i Washington två timmar åt Afghanistan – och 30 sekunder åt dess svältande folk.

Vid sitt toppmöte i Madrid i juni antog Nato, som kontrolleras av USA, ett strategidokument som militariserar den europeiska kontinenten och ökar risken för krig med Ryssland och Kina. Det föreslår ”krigföring inom många områden (’multi domain warfighting’) mot jämbördiga konkurrenter beväpnade med kärnvapen”. Med andra ord kärnvapenkrig.

Det står: ”Natos utvidgning har varit en historisk framgång.”

Jag läste det i misstro.

Ett mått på denna ”historiska framgång” är kriget i Ukraina, vars nyheter oftast inte är några nyheter, utan en ensidig litania av chauvinism, snedvridning, utelämnande. Jag har rapporterat om ett antal krig och har aldrig varit med om en sådan heltäckande propaganda.

I februari invaderade Ryssland Ukraina som ett svar på nästan åtta års dödande och kriminell förstörelse i den rysktalande regionen Donbass vid gränsen.

2014 hade USA sponsrat en kupp i Kiev som avsatte Ukrainas demokratiskt valda, ryssvänliga president och tillsatte en efterträdare som amerikanerna gjorde klart var deras man.

Under de senaste åren har amerikanska ”försvarsmissiler” installerats i Östeuropa, Polen, Slovenien, Tjeckien, nästan säkert riktade mot Ryssland, åtföljda av falska försäkringar ända tillbaka till James Bakers ”löfte” till Gorbatjov i februari 1990 att Nato aldrig skulle expandera bortom Tyskland.

Ukraina är frontlinjen. Nato har i praktiken nått fram till just det gränsland genom vilket Hitlers armé stormade fram 1941 och lämnade mer än 23 miljoner döda i Sovjetunionen.

I december förra året föreslog Ryssland en långtgående säkerhetsplan för Europa. Detta avfärdades, hånades eller undertrycktes i västerländska medier. Vem har läst dess stegvisa förslag? Den 24 februari hotade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj med att utveckla kärnvapen om inte USA beväpnade och skyddade Ukraina. Detta var droppen.

Samma dag invaderade Ryssland – enligt västerländska medier, en oprovocerad handling av medfödd skändlighet. Historien, lögnerna, fredsförslagen, de högtidliga överenskommelserna om Donbass i Minsk betydde intet.

Den 25 april flög USA:s försvarsminister, general Lloyd Austin, till Kiev och bekräftade att USA:s mål var att förstöra Ryska federationen – ordet han använde var ”försvaga”. USA hade fått det krig det ville ha, fört av ett av USA finansierat och beväpnat ombud och bondeoffer.

Nästan inget av detta förklarades för västvärldens publik.

Rysslands invasion av Ukraina är hänsynslös och oförlåtlig. Det är ett brott att invadera ett suveränt land. Det finns inga ”men” – utom ett.

När började det nuvarande kriget i Ukraina och vem startade det? Enligt FN har mellan 2014 och i år omkring 14 000 människor dödats i Kievregimens inbördeskrig mot Donbass. Många av attackerna utfördes av nynazister.

Se ett nyhetsreportage på ITV från maj 2014, av veteranreportern James Mates, som tillsammansmed civila i staden Mariupol beskjuts av Ukrainas Azovbataljon (nynazistisk).

Samma månad brändes dussintals rysktalande människor levande eller kvävdes i en fackföreningsbyggnad i Odessa, som belägrades av fascistiska ligister, anhängare till nazististkollaboratören och antisemitiska fanatikern Stephen Bandera. New York Times kallade ligisterna för ”nationalister”.

”Vår nations historiska uppdrag i detta kritiska ögonblick”, säger Andreiy Biletsky, grundare av Azovbataljonen, ”är att leda världens vita raser i ett sista korståg för deras överlevnad, ett korståg mot de semitledda Untermenschen.”

Sedan februari har en kampanj av självutnämnda ”nyhetsövervakare” (mestadels finansierade av amerikaner och britter med regeringskoppling) försökt upprätthålla det absurda påståendet att Ukrainas nynazister inte existerar.

Retuschering, en term som en gång förknippades med Stalins utrensningar, har blivit ett verktyg i gängse journalistik.

På mindre än ett decennium har ett ”bra” Kina retuscherats och ersatts av ett ”dåligt” Kina: från en världens verkstad till en spirande ny Satan.

Mycket av denna propaganda har sitt ursprung i USA och sprids via ombud och ”tankesmedjor”, såsom det ökända Australian Strategic Policy Institute, vapenindustrins röst, och av nitiska journalister som Peter Hartcher från Sydney Morning Herald, som betecknade dem som sprider kinesiskt inflytande som ”råttor, flugor, myggor och sparvar” och krävde att dessa ”skadedjur” skulle ”utrotas”.

Nyheter om Kina i väst handlar nästan uteslutande om hotet från Peking. Retuscherade är de 400 amerikanska militärbaser som omger större delen av Kina, ett beväpnat halsband som sträcker sig från Australien till Stilla havet och sydostasien, Japan och Korea. Den japanska ön Okinawa och den koreanska ön Jeju är laddade vapen riktade rakt mot Kinas industriella hjärta. En Pentagon-tjänsteman beskrev detta som en ”snara”.

Palestina har varit felrapporterat så länge jag kan minnas. För BBC finns ”det en ”konflikt” mellan ”två berättelser”. Den längsta, mest brutala, laglösa militära ockupationen i modern är onämnbar.

Jemens drabbade folk existerar knappt. De är mediala ickefolk. Medan saudierna låter sina amerikanska klusterbomber regna, med brittiska rådgivare som arbetar tillsammans med de saudiska målriktningsofficerarna, hotas mer än en halv miljon barn av svält.

Denna hjärntvätt genom utelämnande har en lång historia. Slakten under första världskriget fördoldes av reportrar som adlades för deras följsamhet och erkände i sina memoarer. År 1917 anförtrodde redaktören för Manchester Guardian, C.P. Scott, till premiärminister Lloyd George: ”Om folk verkligen visste [sanningen] skulle kriget stoppas imorgon, men de vet inte och kan inte veta.”

Vägran att se människor och händelser på samma sätt som andra länder ser dem är ett medievirus i väst, lika hämmande som Covid. Det är som om vi ser världen genom en enkelriktad spegel, där ”vi” är moraliska och godartade och ”de” inte är det. Det är en djupt imperialistisk syn.

Den historia som är en levande närvaro i Kina och Ryssland förklaras sällan och förstås sällan. Vladimir Putin är Adolf Hitler. Xi Jinping är Fu Man Chu. Episka bedrifter, som utrotningen av den yttersta fattigdomen i Kina, är knappt kända. Så perverst och eländigt detta är.

När kommer vi att tillåta oss själva att förstå? Att utbilda journalister fabriksmässigt är inte lösningen. Inte heller det underbara digitala verktyget, som är ett medel, inte ett mål, precis som enfingersskrivmaskinen och linotypen.

Under de senaste åren har några av de bästa journalisterna fått lämna gängse media. ”Kasta ut genom fönstret” är ordet som används. De utrymmen som en gång var öppna för särlingar, för journalister som gick mot strömmen, sanningssägare, har stängts.

Fallet Julian Assange är det mest chockerande. När Julian och Wikileaks kunde vinna läsare och priser åt Guardian, New York Times och andra självupptagna ”tidningar som räknas” hyllades han.

När den mörka staten protesterade och krävde att hårddiskar skulle förstöras och att Julian skulle karaktärsmördas, blev han en offentlig fiende. Vicepresident Biden kallade honom en ”högteknologisk terrorist”. Hillary Clinton frågade: ”Kan vi inte bara dröna den här killen?”

Den efterföljande kampanjen av övergrepp och förtal mot Julian Assange – FN:s rapportör om tortyr kallade det ”mobbning” – förde den liberala pressen till sin lägsta nivå. Vi vet vilka de är. Jag betraktar dem som kollaboratörer: som Vichyjournalister.

När ska riktiga journalister stå upp? En inspirerande samizdat finns redan på internet: Consortium News, grundat av den stora reportern Robert Parry, Max Blumenthal’s Grayzone, Mint Press News, Media Lens, Declassified UK, Alborada, Electronic Intifada, WSWS, ZNet, ICH, CounterPunch, Independent Australia, Globetrotter, det arbete som utförs av Chris Hedges, Patrick Lawrence, Jonathan Cook, Diana Johnstone, Caitlin Johnstone och andra som förlåter mig för att jag inte nämner dem här.

Och när kommer författare att stå upp, som de gjorde mot fascismens framväxt på 1930-talet? När kommer filmskaparna att stå upp, som de gjorde mot kalla kriget på 1940-talet? När ska satiriker stå upp, som de gjorde för en generation sedan?

Efter att i 82 år ha blötts upp i det djupa bad av rättfärdighet som är den officiella versionen av förra världskriget, är det då inte dags att de som ska hålla reda på vad som står på spel rakt av förklarar sig självständiga och avkodar propagandan? Det är mer brådskande är än någonsin.


Läs/lyssna även på Harold Pinters USA-kritiska nobelföreläsning från 2005 då han fick nobelpriset i litteratur.

Politikerna har medvetet begränsat demokratin i en nyliberal tvångströja

Hur får människor får sin uppfattning om verkligheten, politiken och samhället?
En mycket liten del är självupplevt, en liten del kommer av direkta sociala kontakter, men den absolut största och avgörande delen kommer genom media. Människor får alltså sin verklighetsuppfattning som andrahandsinformation. Därför är det helt avgörande för demokratin och människors politiska val att media ger en korrekt och objektiv bild av verkligheten och politiska spörsmål och processer.

Ger media en korrekt och objektiv bild av verkligheten?
Nej, det gör de inte.

Kan man då anklaga folk för att de gjort fel val?
Ja delvis. Man kan, precis som jag själv gör, anklaga dem för att de ägnar för lite tid åt att söka fakta bortom medias propaganda. Men att människor av okunnighet luras av media till felaktiga politiska val är inte detsamma som att de vill ha det samhälle som blivit resultatet av deras ofrivilliga politiska val. Ofrivilliga val är det eftersom medias ovilja till objektiv information inte gjort rationella överväganden och val möjliga. Här har givetvis även politiker och partier ett lika stort ansvar som media genom sin falska och manipulativa propaganda.

Minns EG/EU-valet. Ingvar Carlsson satt i TV och sade lita på mig. Carl Bildt satt bredvid och sade samma sak. Carlsson och socialdemokraterna sade att vi skulle gå med i EG/EU för att påverka, underförstått att med Sverige i EG/EU skulle EG/EU bli som det socialdemokratiska Sverige. När en liten majoritet väl lurats att rösta ja så lade sig Ingvar Carlsson och socialdemokraterna platta för det nyliberala och företagsstyrda EG/EU och infogade Sverige i dess nyliberala tvångströja.

I tvångströjan sitter vi fast. Media och politiker vill inte berätta om beslutsgången för de lagar som numera implementeras i Sverige. De vill få det att låta som att det är självständiga svenska beslut och dölja det faktum att de är påbud från EU, påbud som har sin grund i påverkan från de globala storföretagen och alla deras intresseorganisationer. EU-kommissionen har visat sig väldigt ointresserade av att påverkas av eller rådfråga allmänheten. Däremot låter kommissionen storföretagens organisationer som World Economic Forum sätta både agendan och utforma politiken. Och en mycket effektiv metod för att låsa fast storföretagens agenda och intresse som politisk tvångströja är genom frihandelsavtal och EUs fördrag. Därmed är den nationella demokratin, de nationella riksdagsvalen och folkets vilja satt ur spel. Men denna tvångströja låtsas inte politiker och media om.

Den valrörelse som varit har varit ett apspel där människor lurats till att tro att Sverige är en självständig och demokratisk nation. Socialdemokraterna har bl a gått till val på att avskaffa vinster i skolan trots att vi är låsta av frihandelsavtal till att låta skolföretagen göra vinster. Skulle vinster i skolan, mot all sannolikhet, förbjudas av Sveriges riksdag kommer skolföretagen med garanterad framgång att kunna stämma svenska staten och få ekonomisk kompensation för sina uteblivna förväntade vinster. Det skulle bli en mycket dyr historia. Men om detta och andra demokratiska begränsningar som tvångströjan resulterat i nämns inte med en stavelse i valrörelsen, så människor går och röstar i tron om att de svenska politikerna vill och kan göra skillnad.

Politikerna vill inte göra skillnad. Politikerna vill göra karriär. Stefan Löfven infogade som socialdemokratisk statsminister Agenda 2030 (Agenda 2030 är ett samarbete mellan World Economic Forum och FN) i svensk lag och beslutade därmed om hur det svenska samhället ska bli inom en nära framtid. Det blir en enorm skillnad mot hur vi är vana att leva och en enorm levnadsstandardförsämring. Stefan Löfven har pga denna insats för de globala storföretagens intressen fått som arbete av FN – med en, förmodar jag, fantasilön – att implementera delar – de delar som ingår i Our Common Goals – som politik i världens länder. När Stefan Lövfen genomdrev Agenda 2030 i riksdagen var det vare sig offentlig debatt om agendan eller någon genomlysning i media om det samhälle som agendan har som avsikt att skapa. Implementeringen av Agenda 2030 var ytterligare en tvångströja som politikerna i löndom tvingade på oss.

Uppenbarligen är det inte SD och smågrupper av fascister/nazister som är hotet mot demokratin utan de globala storföretagen och korrupta anti-demokratiska politiker. Med dessa enormt starka motkrafter mot folkstyre och demokrati kan man inte dra slutsatsen att människor vill ha det samhälle vi har idag eller det samhälle som vi kommer att påtvingas i morgon. Det samhälle vi har och kommer att få pga Agenda 2030 är något som vi påtvingats.

Godhetsknarkarna vill inte ta emot och hjälpa flyktingar

Samnytt gjorde för några år sedan en imponerande journalistisk insats när de avslöjade godhetsknarkarnas vilja att hjälpa flyktingar. Detta 5 minuter långa reportage borde ha varit en given vinnare av Stora Journalistpriset med tanke på att inget reportage om invandring har varit så avslöjande om hur det faktiskt ligger till med den svenska omtanken om flyktingar. Alla tillfrågade säger sig vilja hjälpa flyktingar men när det kommer till kritan har de alla en uppenbart genomskinlig ursäkt för att slippa ta sitt ansvar. Det godhetsknarkarna uppenbarligen tycker är att någon annan ska hjälpa flyktingarna. Helst ska flyktingarna också bo där andra bor och gå i andras skolor, långt bort ifrån godhetsknarkarna själva.

Det är så kan kan spy över det svenska gigantiska hyckleriet där människor i offentligheten vill framstå som humanitära förebilder samtidigt som de aktivt undviker att leva, bo och arbeta med invandrare. Det riktigt jävla upprörande är att den så kallade demokratiska debatten om invandring präglas av dessa genomfalska godhetsknarkare. De som är uppriktigt kritiska till invandring tystas och utestängs från offentligheten och kallas rasister. Trots att det ändå är de senare som tvingas leva och konkurrera – om bidrag, arbete, bostad m.m. – med invandrare medan godhetsknarkarna lever i sin skyddade homogena medelklassbubbla.

Janne Josefsson – själv en i offentligheten och övre medelklassen, men inte hycklare – framställde det så här redan 2011:

”Svensk arbetarklass frågade man ju aldrig om vad dom tyckte om invandring och flyktingpolitiken. Och det var ju dom som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar. Dom fick också bära hela flyktingpolitiken. Dom fick se hela sin trappuppgång förvandlas på kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktigt rejäl omställning. Det är ju där du går ut med soporna, det är där du ska gå i tvättstugan. Det var ju ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit. Dom förskansade sig ju i regel någon annanstans utan flyktingar och invandrare, i bostadsrättsföreningar i villabebyggelse och sånt där.”

Janne Josefsson 33.45 in i radiodokumentären ”Tensta ligger mitt i Sverige” av Johanna Langhorst.

Så fungerar den så kallade demokratin i Sverige. Arbetarklassen som de facto bär upp landet med sitt för oss alla livsnödvändiga arbete är det ingen som lyssnar till eller bryr sig om. Allt anpassas efter storfinansens och överklassens intressen, ivrigt påhejat av deras tjänstemän och transferiatet *.


* Transferiatet: ”en samhällsklass som lever på att antingen arbeta inom statsapparaten eller på att agera stöd åt rådande etablissemang. Deras försörjning är direkt beroende av att vara i mitten av fiskstimmet och de är ytterst vaksamma och snabba på att hänga med i politiska förändringar. Karriären hänger bokstavligen på det. Detta leder emellanåt till märkliga och till synes motstridiga förhållanden.”
(Uttrycket myntat av Marcus Allard och Malcom Kyeyune. Definierat av Chang Frick.)

Han sade fel i media om kriget i Ukraina och ”ger kraft åt Rysslands argument” [sic!]

Idag blev jag lite glad mitt i alla bedrövelse. Det intellektuella klimatet i Sverige är helt under isen. De som släpps fram i offenligheten, i mainstremamedia, är idioterna: de som inte kan hålla två tankar i huvudet på en gång och som absolut inte kan skilja på sak och person, eller agerande och nation. Men så läste jag ett uttalande av Said Mahmoudi, vilket fick mig att glädjas och i glädjen författa och sända detta mejl:

Hej.
Ursäkta min eventuella okunnighet men för mig är ditt namn en ny bekantskap som jag upptäckte på SVTs hemsida idag.
När jag läste det du sagt så tänkte jag: Han kommer aldrig mer att få vara med i SVT eller i någon av de svenska mainstreammedierna.
Det du sade var ju både sant och korrekt på alla sätt och vis. Men du borde väl veta att man i svenska mainstreammedier inte behöver vara vare sig sann eller korrekt. Det viktiga är att ens utlåtande ger stöd åt rätt part, rätt land, rätt maktsfär. Och där gjorde du verkligen bort dig.
Men du kanske är en sådan där ovanlig person som har kurrage och patos, och låter rätt vara rätt och fel vara fel, oavsett konventioner och konsekvenser för dig själv. I så fall högaktar jag dig.
mvh
Magnus Berg

Upprinnelsen till mitt intresse att motvilligt besöka SVTs hemsida var de reaktioner som en Amnesty-rapport Ukraine: Ukrainian fighting tactics endanger civilians föranlett i andra svenska propagandamedier. Amnesty-rapporten fastslår följande:

  • Military bases set up in residential areas including schools and hospitals
  • Attacks launched from populated civilian areas
  • Such violations in no way justify Russia’s indiscriminate attacks, which have killed and injured countless civilians

Detta var givetvis mer saklighet än de falska förljugna inkompetenta köpta idioterna i svenska mainstreammedier kunde tåla, varför svenska medier fylldes med ogenomtänkt oberättigad korkad kritik mot rapporten.

Jag blev då lite nyfiken på hur det hela skildrades i den statliga propagandakanalen SVT. Döm då om min förvåning att en av de vanliga pålitliga sk experterna Ove Bring (en pålitlig expert är en sådan som SVT och SR återkommande anlitar för att SVT och SR kan förutsäga att de pålitliga sk experterna gör det av propagandakanalen efterfrågade ”rätta” uttalandet, där ”rätt” nation hyllas och ”rätt” nation kritiseras, så som det alltid görs i svenska mediers propagandistiska utrikesnyheter) blev emotsagd av en för mig ny men positiv bekantskap Said Mahmoudi.
SVTs hemsida kunde jag läsa:
”Said Mahmoudi, även han professor i folkrätt vid Stockholms universitet, delar inte alls Brings bedömning. Han menar att det, om Amnestys uppgifter är korrekta, inte råder någon tvekan om att Ukraina begått allvarliga krigsbrott.
Att Ukrainas militär skulle ha varit tvungna att använda sig av civila byggnader köper han inte.Said Mahmoudi, även han professor i folkrätt vid Stockholms universitet, delar inte alls Brings bedömning. Han menar att det, om Amnestys uppgifter är korrekta, inte råder någon tvekan om att Ukraina begått allvarliga krigsbrott.
Att Ukrainas militär skulle ha varit tvungna att använda sig av civila byggnader köper han inte.
– Det är exakt samma argumentation som palestinier i Gaza använt. Det är inte godtagbart. Internationell rätt är väldigt tydlig på den punkten.
Mahmoudi framhåller att stridande parter är skyldiga att skydda civilbefolkningen.
– Ingen förklaring kan befria Ukraina från den här skyldigheten. Det är en tydlig krigsförbrytelse, oavsett hur svaga de är i förhållande till Ryssland.
– Det är exakt samma argumentation som palestinier i Gaza använt. Det är inte godtagbart. Internationell rätt är väldigt tydlig på den punkten.
Mahmoudi framhåller att stridande parter är skyldiga att skydda civilbefolkningen.
– Ingen förklaring kan befria Ukraina från den här skyldigheten. Det är en tydlig krigsförbrytelse, oavsett hur svaga de är i förhållande till Ryssland.”
Så nu har Said Mahmoudi gjort sitt sista uttalande i svenska propagandamedier, förmodar jag.

UPPDATERING:
Fick svar på mitt mejl till Said Mahmoudi. Said Mahmoudi skriver:

Hej,
Tack för mejlet! Jag uttalar mig i egenskap av expert i folkrätt. Min analys är baserad på de regler som gäller de inblandade staterna. Som forskare kan jag naturligtvis inte anpassa mina rättsliga analyser till allmänhetens känslor och förväntningar. Min förhoppning är att vad jag säger är saklig och välgrundad. Det är upp till massmedia att välja vilken forskare de vill vända sig till.
Mvh
Said Mahmoudi

Said Mahmoudi uttrycker vad jag anser vara en seriös hållning. Tänk om media vore oberoende och opartiska, då skulle vi slippa se och höra alla dessa oseriösa USA/NATO-lakejer som Ove Bring, Jacob Hedenskog, Martin Kragh, Patrik Oksanen och hela skaran USA/NATO-propagandister från Försvarshögskolan och FOI. Då skulle fakta och sanning prägla nyhetsrapporteringen.

Jag säger som Jesus: ”Sanningen ska göra er fria”. Och anser precis som Jesus att: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Så prenumerera på min blogg, nu. 😉

Om konspirationsteorier och Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik

Med tanke på den spelfilm ”Official Secrets” som nu visas på SVT-play samt den dokumentärserie ”Historiens bästa lögner” som nu också visas på SVT-play så undrar jag när Källkritikbyrån, Patrik Oksanen och andra så kallade faktagranskare/experter ska rycka ut och anklaga dessa program för att sprida desinformation och konspirationsteorier.

Hade sanningarna, som dessa program berättar, berättas vid den tid då de var aktuella och kunde ha bidragit till demokratisk opinionsbildning, vilken kunde ha förhindrat obefogade krig och massmord, hade garanterat Källkritikbyrån, Patrik Oksanen med flera framställts som betrodda experter i våra medier och avfärdat dessa sanningar som konspirationsteorier och desinformation.

Den tanken fick mig igår att gå in på Källkritikbyråns hemsida och läsa några färska inlägg av Källkritikbyråns Åsa Larsson, inlägg som handlade om Ryssland/Ukraina-kriget. De källor som Källkritikbyrån använder är aldrig förstahandskällor utan alltid andrahandskällor, eller källor ännu längre bort från verkligheten. En av källorna är just Patrik Oksanen. En av hans senaste insatser för lögnen är en artikel i Expressen där han slog fast att Gorbatchev inte fick något löfte om att NATO inte skulle expandera österut. Vilket i sin tur fick SVT att plocka ner och ändra en uppgift om detta i en nypublicerad dokumentär, och lägga upp en redigerad version där sanning gjorts om till lögn. Fakta – förstahandsuppgifter – om detta finns nämligen. Det finns amerikanska samtalsnedteckningar från mötet mellan Gorbatchev och USAs dåvarande utrikesminister James Baker. Där säger Baker att NATO ska inte utvidgas en tum (inch) österut. Så trots att det finns en förstahandskälla – USAs samtalsnedteckning – väljer det svenska etablissemanget och Källkritikbyrån att lita på NATO-lobbyister som Patrik Oksanen hellre än att söka förstahandskällor.

Samma gäller när Åsa Larsson på Källkritikbyrån ska slå hål på de så kallade konspirationsteorierna om ”the great reset” som World Economic Forum driver. Då länkar Källkritikbyrån till en artikel i BBC när det faktiskt finns, eller rättare sagt fanns, en artikel av Ida Auken – en ung kvinnlig dansk politiker därtill en av Word Economic Forums Young Global Leader – som beskrivit den framtid som WEF arbetar för. Artikeln heter ”Here’s how life could change in my city by the year 2030” och är numera nedtagen från WEFs hemsida men finns tillgänglig via webbarkivet WayBackMachine. Artikeln publicerades också i tidskriften Forbes under rubriken ”Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better” där den fortfarande är tillgänglig.

Samma arbetsmetod – viskleken – gäller även Källkritikbyråns arbete mot så kallade konspirationsteorier om covid-19-vacciner. Där kontaktades så kallade experter som intygade att vaccinen var säkra, effektiva och godkända trots att de inte var det. Ännu idag är vaccinen inte godkända utan säljs som ”villkorat godkända”. Vilket innebär att de inte genomgått så omfattande och långvariga tester som krävs för ett godkännande. Om detta har jag gjort en rejäl genomgång på min blogg, med källhänvisningar till läkemedelsmyndigheterna.

Så vad är då en konspirationsteori och en konspirationsteoretiker?
En konspirationsteori kan vara den ocensurerade sanningen och en konspirationsteoretiker någon med civilkurage som vågar påtala obekväma icke politiskt korrekta fakta.