Media utestänger de med andra åsikter än etablissemangets


Nedan en kommentar till en krönika i Svenska journalistförbundets tidning Journalisten. Det är krönikören Kurdo Baxi som i vanlig ordning fegt slickar uppåt. Han hyllar en annan framliden fursteslickare, Nils Horner, i sin krönika. Båda befinner sig på samma sida nätet. De står på den svenska sidan och är totalt blinda för vad som händer där. Däremot har de fullt fokus på vad som händer på andra sidan nätet. Där är det inte alls bra, anser de. Men i själva verket kan den som vill se hur det ser ut på den svenska sidan nätet se att det är lika illa där som på andra sidan. Men Kurdo Baxi och Nils Horner vill självklart inte berätta att kejsaren är naken, ty de har ingen intellektuell heder.
Intellektuell heder finns numera inte heller på tidningen Journalisten varför jag förväntar mig att min kommentar inte blir publicerad.


Kommentaren:

Även Sveriges maktlösa befinner sig i mediekris/medieskugga. 45 procent av svenskarna ansåg att traditionella politiker “inte bryr sig om människor som jag” i en internationell Ipsos-MORI undersökning 2017. Det är troligen samma människor som inte heller har förtroende för media, eftersom deras erfarenheter, åsikter och verklighet inte respekteras och publiceras.

Miranda Fricker skriver om de fördomar som leder till att vissa människor inte vill lyssna eller ta till sig den kunskap som andra människor (människor av annan social klass o dyl) har att förmedla i sin bok ‘Epistemisk orättsiva – Kunskap, makt och etik‘. Hon ser det som en kränkning av människovärdet att bli behandlad som själlöst objekt, utan förmåga till rationellt tänkande och utan trovärdighet. I svenska medier är faktaresistens en grundpelare. De intellektuella dygderna nyfikenhet och sanningssökande lyser med sin frånvaro. I stället är det just sociala fördomar om trovärdiga respektive inte trovärdiga som får avgöra vems “sanning” som skildras i media.

Nancy Sherman och Heath White skriver i sin bok ‘Intellektual virtue: Emotions, luck and the ancients’:
“Om misstro eller försiktighet hindrar oss från att utforska nya områden, ställa stora frågor, eller utsätta vårt arbete för andras kritik och lovord, då är det en känslomässig defekt som påverkar vår strävan efter kunskap. På samma sätt när självuppskattning övergår till en storvulenhet som gör det svårt att lyssna på andras ståndpunkter, förstör gemensamma ansträngningar och förvandlar samarbete till en fråga om auktoritet och hierarki. En sådan narcissism är, återigen, en känslomässig defekt hos vår kunskapssträvan.”

Om man utestänger nästan halva befolkningen från det offentliga politiska samtalet, pga att de uteslutna inte har samma åsikter (sk värdegrund) som etablissemanget, så bygger man givetvis upp en polarisering i samhället. De utmobbade gillar så klart inte att bli utfrysta, och reagerar på detta med ogillande och hat. Ni som tillhör mobbarna ska inte bli förvånade över det ogillande som möter er. Med ett öppet och respektfullt bemötande från er som har makten över offentligheten kan polariseringen minska. Är ni redo att ta det steget? Eller vill ni fortsätta blunda för att svenska medier inte är bättre än i totalitära länder, där fursteslickare släpps fram och dissidenter tystas?

Källkritik för seriösa sanningssökare

Nedanstående är en kommentar till en artikel i Svenska Journalistförbundets tidning Journalisten. Journalistens nya chefredaktör och ansvarig utgivare Axel Andén tycks inte intresserad av fakta – han uttrycker det så här: “Vi har behållit artikelkommentarerna men kommer att moderera hårt för att diskussionerna ska hålla en bra nivå.”. Så jag misstror att min kommentar kommer att publiceras. Jag fick för några dagar sedan en annan kommentar censurerad (se nedan).

Det där med källkritik är inte alls svårt. När jag själv råkar ut för ett påstående verkar otroligt, och som sägs härstamma från en myndighet eller organisation, söker jag på nätet efter förstahandskällan. Detta förfarande borde läras ut på svenska medieredaktioner. Då slapp vi mycket desinformation. Vi skulle dessutom, om viljan fanns, få många så kallade konspirationsteorier, bekräftade som med sanningen överensstämmande.

T ex: Jag lade – sedan det första covidvaccinet presenterades som “godkänt i USA”, av svenska medier, den 12 december 2020 – några minuter på att gå in på FDAs (USAs läkemedelsmyndighet) hemsida för att kolla upp detta i Sverige vitt spridda budskap. Där hittade jag direkt ett pressmeddelande som berättade att vaccinet som i Sverige presenterades som godkänt endast var nödgodkänt (emergency use authorization). Och detta efter bara 8 veckors kliniska prövningar. Denna upptäckt mejlade jag ut till de stora rikstäckande medieredaktionerna. Men tanke på svininfluensavaccinets katastrofala konsekvenser för en stor grupp människor – omkring 500 personer som drabbats av narkolepsi – ett decennium tidigare tyckte jag det var viktigt att uppmärksamma att inte heller detta vaccin var vederbörligen utprovat och testat, med risk för nya katastrofala konsekvenser för massor av människor.
Ingen av medierna korrigerade sina falska/felaktiga uppgifter om covidvaccinet. Först nio månader senare 23 augusti 2021 blev vaccinet godkännt i USA.

Så om media verkligen vill ge korrekta nyheter och uppgifter och uppfylla sitt demokratiska uppdrag så är källkritik och faktagranskning absolut nödvändigt. Även politikers och andra makthavares uttalanden måste kontrolleras genom kontroller i skrivna dokument och avtal. I dagens antidemokratiska lögnkultur kan ingen få undgå en faktagranskning, inte ens så kallade experter.

Min censurerade kommentar handlade om hur media hanterat den obefintliga NATO-debatten.

Svenska medier är tyvärr styrda av främmande makt och företräder USAs/NATOs intressen. Detta visar inte minst de 16 journalister som under åren 2008 till 2018 tilläts delta i USA/NATO-lobbyorganisationen Atlantic Councils medieprogram Transatlantic Media Fellowship och som nu finns listade på organisationens hemsida under rubriken Transatlantic Media Fellows. Där finns högprofilerade journalister från bl a Sveriges Television och Sveriges Radio listade.
För att få en riktigt insatt bild av hur vidsträckt USAs/NATOs påverkansarbete är och bedrivs ska man lyssna på Tucker Carlsons samtal med Mike Benz som publicerades för en dryg vecka sedan. Mike Benz är en före detta tjänsteman vid utrikesdepartementet med ansvar för att utforma och förhandla om USA:s utrikespolitik i frågor som rör internationell kommunikation och informationsteknik. Mike Benz ger ett en timma långt föredrag i ett blixtrande tempo, avbrutet av kortare kommentarer av Tucker Carlson, om historien och utvecklingen av USAs/NATOs styre över vad som får sägas och avslöjas på internet och i media, både i USA och inom EU. Det svenska partiet Mod har gjort en version av samtalet med svensk text.
Varför svenska medier varit totalt okritiskta till NATO och NATO-medlemskap blir inte längre en fråga efter att ha hört Benz berätta hur USA/NATO arbetar mot all reell opposition. Det är bara att konstatera att svenska medier går främmande makts ärenden.

Det fanns ett litet fönster i tidningen Journalistens censur av sanningsägande kommentarer. Det var mellan före detta chefredaktören Helena Giertta (åren 2008-2023) och Axel Andén (tillträde 2023-) då journalisten Julia Nilsson var tillförordnad chefredaktör. Men nu har Axel Andén satt ner foten…

Mejl till min idol Frida Stranne om medias USA/NATO-hållning


Hej.

Jag beundrar din rakryggade hållning, i din kritik mot medias USA-propaganda. Idag är det totalt ute att ha kurage och andra prioriteringar än sin egen karriär, därför är det så glädjande att det mitt i feghetskulturen finns de som vågar stå upp för något.

Självklart har jag läst er bok… och gillat den.

Du undrar över orsaken till medias underdåniga hållning gentemot USA. Det har jag också undrat ända sedan jag medvetet blev nyhetsundvikare under Irak-kriget 2003. Jag var tidigare en sådan som följde med och varje kväll mellan 16 och 18 lyssnade jag på Studio Ett. Men under Irakkriget började jag också läsa mainstreammedia från USA på nätet. Det var Washington Post och New York Times bland annat. Då började jag fundera över varför svenska medier mörkade det som kunde berättas om USAs krigsförbrytelser m.m. i USAs mainstreammedier. Varför kunde inte svenska medborgare via våra medier, få veta samma saker om USA, som USAs egna medborgare fick veta genom sina medier? Det verkade helt sjuk. Och det är det ju också.

Men jag har några teorier till svar.

För några år sedan fick jag tag i ett exemplar av den mångårige Dagens Nyheter-journalisten Cecilia Steen-Johnssons bok ‘Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik – Sverige och NATO‘ utgiven 1992. Ett av kapitlen ägnar hon åt att beskriva NATOs inflytande över svenska medieredaktioner. Jag bifogar en pdf – Cecilia Steen-Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf – med hela kapitlet. Hur kunde hon veta detta, om kopplingen mellan NATO och svenska medieredaktioners tillsättning av chefer? Ett spår kan vara en annan pdf som jag också bifogar – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf Cecilia Steen-Johnsson hade uppenbarligen åtminstone en kontakt inom CIA.

För övrigt gjorde dessa två texter mig så oerhört intresserad att jag letade upp Cecilia Steen-Johnsson förra sommaren, med hjälp av den här ledtråden. Jag tog mig dit, pratade med en anställd som i sin tur pratade med Cecilia. Och hon gav mig audiens. Ja, audiens kändes som rätta ordet för mig, jag blev jätteglad. Tyvärr så visade det sig att Cecilia inte hade så mycket minnen kvar av de två skrifter jag bifogar dig. Jag frågade henne på vilket sätt NATO hade kontakt med Svenska medierredaktioner, hur det rent konkret gick till. Det visste hon inte. Så mycket mer frågor hade jag inte i huvudet just då, tyvärr. Men jag skickade utskrifter av de två dokumenten till Cecilia i hopp om att friska upp hennes minne. Hon ringde och tackade några dagar efter att hon fått dem. Tyvärr kom hon inte ihåg så mycket mer. Det enda hon nämnde var angående Palme-mordet, att det varit någon person inhyst på USAs ambassad sedan några dagarna före dådet och som avreste dagen efter mordet. Någon mer kontakt med Cecilia har jag inte haft.

Sedan har jag ett konkret exempel på hur 16 svenska så kallade journalister – bl a SVTs högprofilerade Carina Bergfeldt och Erika Bjerström – varit på resa inbjudna av USA/NATO-lobbyorganisationen Atlantic Council. Atlatic Council presenterar sig själva: “…the Atlantic Council is a nonpartisan organization that galvanizes US leadership and engagement in the world…” Numera finns de 16 listade på Atlantic Councils hemsida som Transatlantic Media Fellows.
Nyligen var det EXPO som klandrade några alternativmedier för att ha låtit sig bjudas av Kina. För några år sedan var det radioprogrammet Medierna som klandrade några journalister som låtit sig bjudas av Azerbajdzjan. Men ingen har någonsin kritiserat ledande svenska medier för att skicka sina så kallade journalister på bjudresa med Atlantic Council. Ingen!

Sammantaget blir det utifrån detta lite enklare att förstå medierapporteringen om USA/NATO i Sverige.

Jag funderar fortfarande på kopplingen mellan NATO och de svenska redaktionerna. Men även där har jag numera en teori efter att ha läst Gunnar Walls senaste bok om Palmemordet ‘Rättsskandalen Olof Palme : mordet, syndabocken och hemligheterna‘ samt Daniele Gansers ‘Natos hemliga arméer : Operation Gladio och terrorismen i västeuropa‘. Kopplingen kan vara det svenska Stay behind-nätverket där höga politiker, företagare och även mediehöjdare ingick. Denna koppling var i alla fall trolig på Cecilia Steen-Johnssons tid. Nätverket upplöste troligen runt 1990 efter skandaler med Stay behind-nätverk i bl a Italien. Men dessa nätverk, inklusive det svenska, kan ha tagit sig en annan form eller annat namn och finnas kvar i det fördolda.

Nu har jag slut på konspirationsteorier för idag. 🙂

Lycka till.
Jag håller på dig.

mvh
Magnus Berg

P.S. Nämnde Daniele Ganser kom nyligen ut med boken ‘USA: The Ruthless Empire‘. D.S.

Kan man lita på Wikipedia?


Precis som bloggartikeln Tankar om media och journalistik så består denna av några utdrag ur den Schweiziske historikern och fredsforskaren Daniele Gansers nya bok USA: The Ruthless Empire (USA: Det hänsynslösa imperiet). Ganser är ju min senaste idol och mycket väl värd att läsa.
Den av mig, till svenska, översatta versionen av boken USA: The Ruthless Empire, i epub-format, kan hämtas här: USA: Det hänsynslösa imperiet.


“Wikipedia är ofta det första alternativet för internetforskning. Många användare anser att den är tillförlitlig, och detta gäller också för ämnen som är oomtvistade.
[…]
Men när det gäller pengar, geopolitik och världsbilder är Wikipedia inte alltid objektivt och tillförlitligt. Den amerikanska journalisten Helen Buyniski upptäckte att CIA-datorer användes för att redigera Wikipedia-artiklarna om USA:s olagliga attack mot Irak 2003, samt artikeln om CIA-chefen William Colby, som beväpnade contras i Nicaragua. FBI:s datorer redigerade artikeln om Guantanamo. CIA:s datorer användes också för att utvärdera Wikipediasidorna om president Nixon och president Reagan. Enligt Buyniski är Wikipedia därför «ruttet ända in i märgen.»
Utöver amerikanska underrättelsetjänster arbetar även PR-branschen varje dag med att redigera uppslagsverket på nätet. Eftersom nästan alla Wikipedia-författare skriver under alias är det vanligtvis omöjligt att avgöra vem som har ändrat en viss artikel. Denna anonymitet är det största problemet med Wikipedia, och det har upprepade gånger lett till missbruk. «Under diskreta pseudonymer fick Daimler sin användning av tvångsarbetare under fascismen borttagen, liksom de gjorde för sin utstationering av en tillfällig chef till det federala transportministeriet när kontraktet för lastbilstullarna förhandlades», förklarar den tyska journalisten Werner Rügemer, som undervisar vid universitetet i Köln. «Så skilda aktörer som BMW, Ebay, Dell, CIA och Vatikanen har manipulerat poster. Information om incidenter vid kärnkraftverket Biblis spelades ner från en IP-adress inom RWE-koncernen. De tyska politiska partierna CDU (kristdemokratiska unionen) och SPD (socialdemokratiska partiet) förskönade sina poster, FDP (fridemokratiska partiet) pratkvarnen Christian Lindner fick sin post ändrad fyrtio gånger via en IP-adress från delstatsparlamentet i Düsseldorf.»
[…]
Såväl skolbarn, studenter, lärare som journalister använder Wikipedia. De flesta människor inser dock inte att inflytelserika grupper på Wikipedia ser till att den transatlantiska synen dominerar geopolitiska ämnen. Till exempel har kriget i Syrien den felaktiga rubriken «Syriska inbördeskriget», men det är inte ett inbördeskrig. Det är ett proxykrig, anstiftat av utländska makter, där CIA försöker störta den syriska regeringen. Artikeln «11 september-attackerna» visar också den transatlantiska partiskheten. Wikipedia återger fullständigt och okritiskt den historia som spreds av förre presidenten George W. Bush. Sprängningen av WTC7 klassificeras som falskt tänkande och behandlas på den separata Wikipedia-sidan med titeln «9/11 conspiracy theories.»
Det faktum att Wikipedia klassificerar före detta president Bush, av alla människor, som en trovärdig källa och kraftfullt försvarar hans berättelse om 11 september är minst sagt uppseendeväckande. Bush ljög ju när han presenterade den påhittade historien om Husseins massförstörelsevapen och sedan anföll Irak, vilket var olagligt enligt FN:s våldsförbud. Wikipedia citerar alltså en krigsförbrytare och presenterar hans berättelse som sanningen. Men varför? «11 september är 2000-talets stora tabu», säger den modige tyske journalisten Mathias Bröckers. «Och legenden om att nitton studenter med mattknivar, som styrdes från en afghansk grotta, lyckades sätta hela det amerikanska luftförsvaret på marken i två timmar helt själva och pulveriserade tre torn, trots att bara två av dem träffades, är dogmen för detta stora tabu. Den får inte ifrågasättas.» Därför förblir 9/11 «lackmustestet för sann journalistik och upplysningens principer.» Som en konsekvens av detta kastar Wikipedias artikel om Bröckers naturligtvis ett ganska negativt ljus på honom.
I själva verket straffas människor som kritiserar USA:s imperialism och ifrågasätter den officiella berättelsen om 11 september genom att få en nedsättande Wikipediasida skriven om sig.
[…]
Wikipediasidan om mig är inte neutral eftersom orden «konspirationsteorier» är tydligt ärekränkande. Om uppgiften vore rättvis skulle det stå: «Han ställer kritiska frågor om terroristattackerna den 11 september 2001 och anser att WTC7 sprängdes i luften.» Det var exakt så Wikipedia-artikeln löd den 2 november 2019, efter att redaktören «Dee.lite» hade rättat den. Men denna rättvisa version överlevde bara i några minuter, innan en annan redaktör vid namn «Jonaster» raderade den igen samma dag och återinförde den gamla, förtalande formuleringen: «Han sprider konspirationsteorier om olika ämnen, särskilt om terroristattackerna den 11 september 2001.» Olika personer från Tyskland, Österrike och Schweiz, som känner till och uppskattar mina böcker och föreläsningar, försökte ta bort denna nedsättande mening. I en fri encyklopedi på nätet, där alla har rätt att rätta till ett fel, skulle detta säkert rättas till snart, trodde många felaktigt. Hittills är det dock just detta som inte har varit möjligt. De hierarkiskt högre placerade redaktörerna, administratörerna och byråkraterna förhindrade att orden «konspirationsteori» raderades från de första fem meningarna på min sida, eftersom det utgör kärnan i förtalet. När användare försökte ändra min post flera gånger, förbjöds deras konton och de kunde inte längre göra ändringar på några andra sidor på Wikipedia heller.
[…]
Filmaren Markus Fiedler skapade en spännande dokumentärfilm med titeln Die dunkle Seite der Wikipedia (Den mörka sidan av Wikipedia), i vilken han belyste historien bakom Wikipediasidan om mig. Sedan 2015 kan filmen ses kostnadsfritt på YouTube. Personligen lärde jag mig mycket om Wikipedia genom denna dokumentär. Filmen bevisar att en speciell grupp människor, som har gjort det till sin uppgift att misskreditera kritiker av USA:s politik, verkar bakom kulisserna på tyska Wikipedia. «Med hjälp av Wikipedia-artikeln om Dr. Daniele Ganser som exempel bevisar vi att karaktärsmord utförs på ett målinriktat sätt», förklarar Markus Fiedler. De metoder som används är bland annat negativt källurval, medgivande av osakliga opinionsbildande tidningsartiklar och avsiktlig feltolkning av Wikipedias regler.
[…]
Men det handlar inte om mig personligen, det handlar om hur Wikipedia fungerar.
[…]
När det gäller vetenskapliga artiklar och fotbollsresultat är Wikipedia tillförlitligt. Men när det gäller pengar, geopolitik och världsbilder är det inte så. «Många empiriska bevis har lagts fram för att Wikipedia inte bara saknar den nödvändiga objektiviteten, utan att intresserade redaktörer använder den digitala encyklopedin som ett vapen för att misskreditera politiska motståndare med påstått sakliga uttalanden», förklarar Hermann Ploppa, som har publicerat skrifter på temat transatlantiska nätverk. De får hjälp av den immunitet som de åtnjuter genom anonymiteten: «Ingen i Wikipedias hierarki är skyldig att utsätta sig för kontroll och kritik genom att nämna sitt riktiga namn», säger Ploppa och förklarar kärnproblemet med den fria encyklopedin. Eftersom Wikimedia Foundation, som är en juridisk person, har sitt säte i USA är det dessutom «nästan omöjligt för vanliga medborgare att vidta rättsliga åtgärder mot obalanserade eller förtalande Wikipedia-artiklar.»”

Tankar om media och journalistik

Jag har översatt och läst den Schweiziske historikern och fredsforskaren Daniele Gansers nya bok USA: The Ruthless Empire (USA: Det hänsynslösa imperiet). Hans första bok Natos hemliga arméer – Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa gav mig stor mersmak och respekt för Daniele Gansers kunnande och arbete. Därför var jag helt enkelt tvungen att läsa USA: The Ruthless Empire. Den senare omfattar olika infallsvinklar på USA och dess agerande på hemmaplan och långt borta. Nedan har jag plockat ut och återger några väldigt intressanta delar ur boken som handlar om media och journalistik.


“De flesta journalister hade inte råd att ha en egen åsikt. De var tvungna att följa tidningens narrativ (dvs. tidningsägarnas politiska och ideologiska inriktning), vilket den amerikanske journalisten John Swinton, som skrev för New York Tribune, hade förklarat några år före Maine-explosionen i ett anmärkningsvärt uppriktigt tal i New York den 12 april 1883: «Det finns inget sådant i Amerika som en oberoende press, såvida det inte är ute i landsortsstäderna. Ni är alla slavar. Ni vet det, och jag vet det. Det finns inte en enda av er som vågar uttrycka en ärlig åsikt. Om ni uttryckte den, skulle ni veta i förväg att den aldrig skulle komma i tryck.» Swinton var medlem i arbetarrörelsen och höll sitt tal till andra journalister som var relativt fattiga som han själv, inte till de rika ägarna av tidningen. «Den man som skulle vara så dum att han skrev ärliga åsikter skulle vara ute på gatan och leta efter ett annat jobb. En New York-journalist har till uppgift att förvränga sanningen, ljuga rakt ut, förvanska, smutskasta, fjäska för Mammon och sälja sitt land och sin ras för sitt dagliga bröd, eller för vad som är ungefär detsamma – sin lön. Ni vet detta, och jag vet det, och vilken dårskap att skåla för en «oberoende press»! Vi är verktyg och vasaller till rika män bakom kulisserna. Vi är hoppdockor. De drar i snöret och vi dansar. Vår tid, våra talanger, våra liv, våra möjligheter, allt är andra mäns egendom. Vi är intellektuella prostituerade.»
[…]
Den tyske journalisten Udo Ulfkotte upptäckte att en del av den giftgas som Hussein använde hade kommit från Tyskland, och att USA hade stött användningen av giftgas. «Jag arbetade som journalist för Frankfurter Allgemeine Zeitung. I början av juli 1988 befann jag mig vid frontlinjen i kriget mellan Irak och Iran», minns Ulfkotte. «Det var då jag blev ögonvittne till hur irakierna, under amerikansk övervakning, gasade iranierna med tysk giftgas – senapsgas.» Ulfkotte blev upprörd. Giftgasen hade kommit direkt från Tyskland, deklarerad som bekämpningsmedel. Ulfkotte var ivrig att rapportera om detta i tyska medier, men möttes av en mur av tystnad. «Jag trodde att det här skulle bli en jättestory, världsomspännande», minns Ulfkotte i en intervju med den tyske journalisten Ken Jebsen. «Men på Sheraton Hotel i Bagdad firade amerikanerna, irakierna och tyskarna gasningen! Jag flög tillbaka till Frankfurt, men till och med FAZ ville bara trycka en pytteliten artikel om det. Jag förbjöds till och med att skicka mina hemska bilder till tidningen Stern, annars skulle jag få sparken.» I de tyska massmedierna mörklades Saddam Husseins brott för att inte stöta sig med USA.
[…]
Enligt psykologen Rainer Mausfeld, som undervisade vid universitetet i Kiel, bygger opinionsbildning på fragmentering, dekontextualisering och ständig upprepning av kärnbudskap. I denna process bryts fakta ner i små fragment så att observatören inte längre kan sätta in deras mening och betydelse i ett sammanhang. Detta leder till att fakta upplöses eller till och med görs helt osynliga. Vid dekontextualisering rycks information ur sitt sammanhang, till exempel genom att dölja vad som har hänt före den situation eller händelse som beskrivs. Utöver detta kan fakta rekontextualiseras. Med andra ord placeras de i ett nytt sammanhang, vilket kan leda till att krig plötsligt inte längre betraktas som hemska och grymma, utan som en nödvändig uppoffring för att bekämpa ondskan. Enligt officiella siffror och uppskattningar har USA sedan andra världskriget varit «ansvarigt för 20 till 30 miljoner människors död, som de orsakade genom att attackera andra länder», säger Mausfeld. Knappast någon känner dock till dessa siffror, påpekar Mausfeld. «Det krävs en avsevärd fragmentering och radikal omkontextualisering för att media ska kunna framställa dessa brott som en ‘kamp för demokrati och mänskliga rättigheter’. Detta har gjort det möjligt för brott av denna omfattning att fortsätta genom historien och förbli praktiskt taget osynliga för allmänheten. Trots att allt detta är utförligt dokumenterat är dessa brott nästan helt frånvarande i den allmänna uppfattningen», förklarar Mausfeld.
Varje dag översköljs människor i Nordamerika och Europa av nyheter, sport, reklam och en flod av ofta värdelös information, vilket får många av dem att känna att de är informerade om allt som är viktigt. «Medborgare som läser Süddeutsche Zeitung till frukost, besöker Spiegel Online vid middagstid och tittar på nyheterna på kvällen är så självgoda i sin känsla av att vara välinformerade att de inte längre kan känna igen den sjukdom som de lider av», förklarar Mausfeld. Denna sjukdom är illusionen av att vara heltäckande informerad, och den orsakas av konstant och okritisk mediekonsumtion.
[…]
«Våra förment ledande kvalitetsmedier ger intryck av att makthavarnas åsikter är den rådande uppfattningen», förklarar statsvetaren Ulrich Teusch, som undervisade vid universitetet i Trier. «I kampen mot krig, i kampen för fred, kan man inte förlita sig på de styrandes medier», varnar han.
[…]
De ledande mainstream-medierna kan styra vårt tänkande och våra känslor, åtminstone när vi är omedvetna. Så snart vi blir medvetna är det inte längre möjligt att göra det. Manipulationen sker genom att texter, bilder och videor kombineras på ett sätt som knuffar vårt tänkande i en viss riktning och utlöser motsvarande känslor.
[…]
Om ett påstående upprepas om och om igen i alla ledande medier som New York Times, Washington Post, Fox News, CNN och USA Today börjar folk tro på det efter ett tag, oavsett om det är sant eller inte. Det viktiga är att det ständigt upprepas och att påståendet visas på så många kanaler som möjligt.
[…]
Som historiker, när man fokuserar på en historia och jämför rapporter från de ledande medierna med dem från alternativa medier, blir det omedelbart uppenbart att Der Spiegel, till exempel, rapporterar om terroristattackerna den 11 september exakt som den amerikanska presidenten har dikterat, utan att tillåta några kritiska frågor. KenFM, däremot, påpekar för sina läsare att WTC7 sprängdes och avfärdar det så kallade «kriget mot terrorismen» som ett bedrägeri. Personligen uppskattar jag det arbete som utförs av modiga journalister i såväl ledande medier som i alternativa medier, så länge de vet att de är engagerade för fred och är villiga att lämna den fördefinierade åsiktskorridoren för att göra det.”


Daniele Ganser rekommenderar – i stället för lögnmedierna – följande medier: Democracy Now, The Nation, Global Research, The Empire Files, Truthdig, OffGuardian, ZeroHedge, The Corbett Report, Russia Today (Så kringgår du det totalitära EUs censur av internet och Russia Today (rt.com)), Information Clearing House och Veterans Today.

Den av mig, till svenska, översatta versionen av boken USA: The Ruthless Empire (USA: Det hänsynslösa imperiet), i epub-format, kan hämtas här: USA: Det hänsynslösa imperiet.