Så löser vi klimatkrisen enkelt och billigt


Det enklaste och definitivt billigaste sättet att lösa klimatproblemet är att lära sig, samt journalister och beslutsfattare, lite klimathistorik.
Jag har tidigare läst Sven Börjessons bok En klimathistoria. Redan efter den var jag övertygad.

Nu har det kommit en ny bok i samma genre. Torsdagen den 13:de juni var jag på boksläpp i fiendeland på Näringslivets Medieinstitut, i samma uppgång som högerextrema Timbro och rysshatande Fri Värld. Det var journalisterna Anders Bolling och Svenolof Karlsson som släppte en klimatbok med inriktning mot journalister. Boken heter Professionell Klimatbevakning. Den är en rejäl klimathistorisk genomgång. Så nu är jag ännu mer övertygad.

En sida i Bolling och Karlssons bok handlade t ex om algblomningen, alltså de blågröna alger det varit så populära att skriva om i media på senare år. Jag har utifrån medierapporteringen trott att algblomningen berott på övergödning och enbart uppkommit de senaste decennierna. Men i Professionell Klimatbevakning berättas att finska public service-kanalen YLE hade ett program redan 2008 där de berättar att 1855 publicerade Kungliga Vetenskapsakademin en skrift Bidrag till kännedomen om Östersjöns invertebratfauna. Där berättas om de blågröna algerna. Det finska tv-programmets innehåll kan man läsa här, såvida man kan finska eller använder en översättningsfunktion. Programmet heter på svenska ‘Felaktig diagnos av Östersjön’ och inleds så här:

“”De ljusgröna blågröna algerna är orsaken till ett fenomen som där kallas “havets blomning” och som observeras varje sommar, särskilt i närheten av Gotland – – Vanligtvis runt midsommar, men även senare på sommaren förökar sig de blågröna algerna till otroliga mängder. Fiskare försäkrar oss att den matta som bildas på havsytan är så tät och djup att båtar ibland knappt kan ta sig fram – – – Förra sommaren, i början av augusti, spolades en sådan ofattbar mängd av denna döda lilla växt upp på stränderna att den bredde ut sig som en tjock grågul filt långt ut till havs, samlades i vattnet och spred sin stank när den ruttnade”.
Så beskrev [Gustaf] Lindström, marinforskare vid Kungliga Vetenskapsakademien, sina observationer i Östersjön sommaren 1854.”

Läser ni lite klimathistoria så kommer ni att bli lika övertygade som mig om att klimatet är något som varierar alldeles av sig självt och inte är något som människan behöver bry sig om. Vi behöver bara anpassa oss en aning till de förändringar som sker.
Dock finns det ekonomiska- och maktintressen som vill profitera på klimatalarmism och så kallade klimatåtgärder. Klimatåtgärder handlar i första hand om skattemedel som överförs i privat ägo. Klimatalarmismen ska vara den fiende som skrämmer jorden befolkning till att överge nationalstaternas demokrati till förmån för globalt styre. Ett globalt styre där storföretag och så kallade globalister har avgörande inflytande över agendan.
1991 utgav kapitalistorganisationen Romklubben – där svensken Anders Wijkman varit mångårig ordförande – boken ‘The first global revolution – A report by the council of The Club Of Rome’. Där i hittar man följande citat (i min svenska översättning):
“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“
Citatet är ur bokens femte kapitel. Ett tio sidor långt argumenterande mot folkstyre och demokrati, för ett globalt övernationellt styre. Jag har tidigare översatt hela kapitel fem till svenska.
Det är den utveckling vi nu befinner oss i. Där vi på grund av påstådd människopåverkad klimatförändring ska ösa skattemedel på meningslösa klimatåtgärder och låta oss styra uppifrån globala organisationer där det folkliga inflytandet är noll. Detta tycker jag inte vi ska ställa upp på, så läs lite klimathistoria och sluta tro på lögnerna.

Klimatet är en fiende som kan ena oss

“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“

Världens superrika har alltid strävat efter att själva få styra världen och människorna. För detta ändamål har de haft en plan. De har velat uppfinna en bra fiende som kunnat användas för att ena världens människor. Med en enad mänsklighet har världens superrika tänkt sig att människorna skulle förmås att överge nationalstaterna och därmed demokratin – nationalstaten är en förutsättning för demokratin – för att låta en lydig världsregering av korrupta politiker styra enligt den agenda som världens superrika utformat för att gynna sin egen makthunger och penningtörst.
Det är makt och pengar som Agenda 2030 och klimathysterin egenligen handlar om.
Världsregeringens roll har nu lagts på FN och WHO där världens superrika har inflytande och styr över angendan och över de politiker som sägs vara folkets representanter.

1991 gav det globalistiska sällskapet Romklubben ut den bok som texten nedan är tagen ur. Texten beskriver tankarna bakom de superrikas strategi och hur den är tänkt att förverkligas. Eftersom det är ett logiskt – om än i högsta grad antidemokratiskt och folkföraktande – resonemang har jag inte velat korta texten. Det är textens helhet som ger inblick i hur de superrika globalisterna tänker.
Romklubben (italienska Club di Roma) är en internationell informell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei (Italiensk industriledare bl.a. för FIAT) och Alexander King (Britt och bl. a. generaldirektör för vetenskapliga frågor vid OECD i Paris.).
Den svenska politikern Anders Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande i Romklubben. Den posten uppbar han till 2018. Senare blev han hedersordförande.
Anders Wijkman är, som de flesta av dagens politiker, utan både moral och ideal och därför en mycket lämplig samarbetspartner för världens superrika globalister. Under sin politiska karriär har han strategiskt hoppat mellan partierna. Från Moderaterna, till Folkpartiet (som numera heter Liberalerna), till Kristdemokraterna, till…
Det var inför valet till Europaparlamentet 1999 som Anders Wijkman gick med i Kristdemokraterna och valdes in i EU-parlamentet. Han omvaldes 2004. Under mandatperioden 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utveckling. Frågan är vem Wijkman representerade i EU-parlamentet: Kristdemokraterna eller världens superrika globalister genom organisationen GLOBE.
Mellan år 1999-2009 var Anders Wijkman EU-parlamentariker och år 2000-2009 var han GLOB-EUs ordförande. Till en början – GLOBE bildades 1989 – var GLOBE-EU helt sponsrad av EU-kommissionen men stöddes senare till 100 % av privata donatorer. Bland dessa ingick bland annat Unilever, Dow Chemicals, Toyota, Proctor & Gamble och European Climate Foundation.
Frågan vem Anders Wijkman representerade som EU-parlamentariker ställer också Jacob Nordangård till Anders Wijkman i en interju 2010. Nordangård håller då på att doktorera på ämnet EU:s biodrivmedelspolitik, med syftet att få en förståelse för hur den växte fram och vilka aktörer som formade processen.
När Jacob Nordangård var klar med sin avhandling Ordo ab Chao 2012 kom Anders Wijkman ut som det maktfullkomliga svin han är. Inför disputationen kontaktade Anders Wijkman Jacob Nordangårds opponent, bihandläggare samt betygsnämndens ordförande. Anders Wijkman tyckte inte att sanningen om hur världens superrrika – genom honom och andra lydiga tjänstehjon – agerat för att få till den etanolpolicy som några få år senare visade sig vara en dyr, orealistisk och en snabbt övergående fluga. Anders Wijkman krav var att Jacob Nordangård inte skulle få sin avhandling godkänd. Om detta och alla andra svårigheter Jacob Nordangård drabbades av när han forskade i ett kontroversiellt – av makthavarna oönskat – ämne finns att läsa i boken En obekväm resa utgiven 2017.
Men Jacobs avhandling godkändes! Så sedan dess är han Doktor Jacob, och Sveriges enda expert på de superrikas olika globalistorganisationer.

Oj, då. Det blev en lång inledning. Men nu till Romklubbens text. Den svenska översättningen av texten nedan har jag fixat med hjälp av DeepL.


Den första globala revolutionen – en rapport från Romklubbens råd

(The First Global Revolution – A Report By The Council Of The Club Of Rome)

Av: Alexander King, Bertrand Schneider.
Utgiven: 1991 på förlaget Random House, Inc. Pantheon Books

Kapitel 5 — Vakumet — sidorna 104-115.

—–

Samhällets ordning bestäms av sammanhållningen mellan dess medlemmar. Fram till mitten av vårt århundrade garanterades detta normalt av en naturlig patriotism, en känsla av att tillhöra samhället, förstärkt av en moralisk disciplin som utövades av religionen och respekt för staten och dess ledare, hur långt ifrån folket de än må stå. Under tiden har den allmänna religiösa tron försvunnit i många länder; respekten för den politiska processen har också försvunnit, dels på grund av medierna, som leder till likgiltighet om inte fientlighet, dels på grund av de politiska partiernas otillräcklighet när det gäller att ta itu med verkliga problem; minoriteterna är allt mindre villiga att respektera majoritetens beslut. På så sätt har det skapats ett vakuum där både ordning och mål i samhället håller på att urholkas.

Dagens synsätt är ytligt. Den bygger på aktuella händelser och faror som de uppfattas och på krisregeringens försök att eliminera symptom på orsaker som inte har diagnostiserats. Det är på detta sätt vi sätter scenen för mänsklighetens möte med planeten.

Vi söker förgäves efter visdom. Motsättningen mellan de två ideologier som har dominerat århundradet har kollapsat, bildat sitt eget vakuum och lämnat inget annat kvar än krass materialism. Ingenting inom det statliga systemet och dess beslutsprocess verkar kunna motsätta sig eller ändra dessa trender som väcker frågor om vår gemensamma framtid och faktiskt om rasens överlevnad.

Vi måste fråga oss om detta är tecken på en individuell och kollektiv resignation inför den enorma uppgift som mänskligheten står inför och det brådskande behovet av åtgärder, eller om det är ett tecken på bristande fantasi och oförmåga att uppfinna nya vägar och nya medel som kan mäta sig med de globaliserade problemen? Uppgiften är verkligen formidabel, men om vi inte visar några tecken på att anta utmaningen kan folket mycket väl drabbas av panik, förlora förtroendet för sina ledare, ge efter för rädslan och ge sitt stöd till de extremister som väl vet hur de ska vända den folkliga rädslan till sin egen fördel med hjälp av brinnande karismatiska tal.

Det är en naturlag att varje vakuum kommer att fyllas och därmed elimineras om inte detta förhindras fysiskt. “Naturen“, som ordspråket säger, “avskyr ett vakuum“. Och människor, som naturens barn, kan bara känna sig obekväma, även om de kanske inte inser att de lever i ett vakuum. Hur skall då vakuumet elimineras? I likhet med rymdens svarta hål som suger in allt som närmar sig verkar samhällets vakuum dra till sig det bästa och det sämsta på måfå. Vi kan bara hoppas att det halvkaos som nu håller på att ta överhanden så småningom kommer att ge material för ett självorganiserat system med nya möjligheter. Systemet är ännu inte hopplöst, men mänsklig visdom måste snabbt tas tillvara om vi skall överleva.

“Så enkelt det var med Brezjnev“, sa en europeisk ledare, halvt på allvar och halvt ironiskt. Kommunismens sammanbrott i de östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen är en viktig och oroande faktor för det kommande sekelskiftet. De nya händer som kommer att delas ut i politikens kortspel kommer sannolikt inte att bedömas till sitt verkliga värde eller deras potentiella konsekvenser förrän minst två eller tre decennier har gått.

Implosionen av den ideologi som dominerade större delen av 1900-talet var förvisso spektakulär, men den var långt ifrån den enda. Det sammanfaller med slutet för den “amerikanska drömmen“, som förlorade sin trovärdighet i och med det smärtsamma Vietnamkriget som djupt märkte det kollektiva samvetet, med misslyckandet med Challenger, den spansktalande invandringen, fattigdomen i överflöd, drogerna, våldet och aids och det faktum att “smältdegeln“ inte längre fungerar. Efter att ha förlorat sin unika ledarposition i världen – ett ledarskap som består av en generositet med puritanska värderingar och en cynism värdig erövrarna i Fjärran Västern – har den amerikanska nationen kastats in i tvivel och står inför frestelsen att dra sig tillbaka i sig själv, en frestelse som man så ofta motstår och som inte längre är möjlig i den globala byn.

De flesta av de fattiga länderna avstår gradvis från marxistiska och socialistiska besvärjelser till förmån för mer konkreta och omedelbara angelägenheter som ekonomisk utveckling och stabilisering av sina ekonomier. Kapitalistiska och fria marknadsekonomier har funnit det nödvändigt att göra anpassningar för att de skall kunna överleva socialt, medan socialistiska system också gjorde anpassningar sent, men inte överlevde. Endast materialismen förblir i dag ett starkt allt genomträngande motvärde. De stora politiska och ekonomiska teorier som motiverade vissa att handla och väckte motstånd hos andra verkar ha gått i graven.

Det är inte lätt att stimulera en allmän idédebatt, men bristen på försök att göra det fördjupar vakuumet ytterligare. Det finns ett trängande behov av en sådan debatt, och de många tillfällen till internationella möten, med sina tvärkulturella diskussioner, borde ge upphov till ett nytt och mer globalt tänkande.

Denna period av avsaknad av tankeverksamhet och brist på en gemensam vision – inte om hur morgondagens värld kommer att se ut, utan om vad vi vill att den skall vara så att vi kan forma den – är en källa till modlöshet och till och med till förtvivlan. Så enkelt det var, eller borde ha varit, för Frankrike, Storbritannien och deras allierade att mobilisera sig mot sin gemensamma nazistiska fiende. Och var det inte självklart under det kalla krigets period att västländerna skulle genomföra en diplomatisk, ekonomisk och teknisk mobilisering mot Sovjetunionen och satellitländerna? Återigen kunde frihetskämparna, trots stam- och ideologiska skillnader, finna enighet och stärkt patriotism i kampen för självständighet från den gemensamma fienden, kolonialmakten. Det verkar som om män och kvinnor behöver en gemensam motivation, nämligen en gemensam motståndare, för att organisera sig och agera tillsammans; i vakuumet verkar sådana motiv ha upphört att existera – eller har ännu inte hittats.

Behovet av fiender verkar vara en gemensam historisk faktor. Stater har strävat efter att övervinna inhemska misslyckanden och interna motsättningar genom att utse externa fiender. Praktiken med syndabockar är lika gammal som mänskligheten själv. När saker och ting blir för svåra på hemmaplan avleder man uppmärksamheten genom äventyr utomlands. För samman den splittrade nationen för att möta en yttre fiende, antingen en verklig fiende eller en som uppfunnits för ändamålet. När den traditionella fienden har försvunnit är frestelsen stor att utse religiösa eller etniska minoriteter vars olikheter är störande som syndabockar.

Kan vi leva utan fiender? Varje stat har varit så van vid att klassificera sina grannar som vän eller fiende att den plötsliga avsaknaden av traditionella motståndare har lämnat regeringarna och den allmänna opinionen med ett stort tomrum. Nya fiender måste därför identifieras, nya strategier måste utarbetas och nya vapen måste utformas. De nya fienderna kan ha ändrat karaktär och plats, men de är inte mindre verkliga. De hotar hela mänskligheten och heter föroreningar, vattenbrist, svält, undernäring, analfabetism och arbetslöshet. Det verkar dock som om medvetenheten om de nya fienderna ännu inte är tillräcklig för att skapa en global sammanhållning och solidaritet i kampen. Ideologiernas kollaps har också avlägsnat en del av de nödvändiga referenspunkterna.

Två referensaxlar har möjliggjort den politiska utveckling som har skakat världen under de senaste åren och lett till att många diktaturer har fallit. Dessa är mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kommer att analysera deras styrkor och begränsningar.

Begreppet mänskliga rättigheter har under det senaste decenniet varit en mobiliseringsfaktor som blivit effektiv genom att spridas via media och muntligt i de länder där dessa rättigheter inte respekterades och förnekades. När friheten var allmänt utbredd i andra länder, hur kunde man då beröva folket den på obestämd tid? Detta gäller särskilt i länder som Polen och Brasilien där den katolska kyrkan, som är en ivrig förespråkare och anhängare av mänskliga rättigheter, var stark.

I några av de mest totalitära länderna har strävan efter frihet uppnåtts som om trycket från värderingarna hade nått en gräns och locket plötsligt blåste av grytan. Genom olika processer och med det smärtsamma priset av civil kamp, död och fängelse har denna törst efter frihet uttryckts kring så olika män som Martin Luther King, Lech Walesa, Vaclav Havel, Don Helder Camara eller Nelson Mandela, på samma sätt som Mahatma Gandhi tidigare år hade banat väg.

Men frihet ensam kan inte omorganisera en stat, skriva en konstitution, skapa en marknad och ekonomisk tillväxt, återuppbygga industri och jordbruk eller bygga upp en ny samhällsstruktur. Den är en nödvändig och ädel inspiration, men den är långt ifrån en bruksanvisning för en ny regering. Det är därför som begreppet mänskliga rättigheter endast initierar men inte kan genomföra demokratiseringsprocessen.

Det är här som frågan måste ställas – vilken demokrati och i vilket syfte?

De gamla demokratierna har fungerat ganska bra under de senaste tvåhundra åren, men de verkar nu befinna sig i en fas av självbelåten stagnation med få tecken på verkligt ledarskap och innovation. Med den nyfunna entusiasmen för demokrati i de befriade länderna i dag kan man hoppas att människor inte kommer att reproducera slaviska kopior av befintliga modeller som inte kan uppfylla dagens behov.

DEMOKRATINS GRÄNSER
Demokratin är ingen patentlösning. Den kan inte organisera allt och den är omedveten om sina egna gränser. Dessa fakta måste vi se rakt in i ansiktet, även om det kan låta heligt. Så som den tillämpas i dag är demokratin inte längre lämpad för de uppgifter som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären hos många av dagens problem gör det inte alltid möjligt för de valda företrädarna att fatta kompetenta beslut i rätt tid. Få politiker som sitter i ämbetet är tillräckligt medvetna om den globala karaktären hos de problem som de har framför sig, och de har liten, om ens någon, medvetenhet om samspelet mellan problemen. Generellt sett sker den informerade diskussionen om de viktigaste politiska, ekonomiska och sociala frågorna i radio och TV snarare än i parlamentet, vilket är till nackdel för det senare. De politiska partiernas verksamhet är så intensivt inriktad på valfrister och partirivalitet att de till slut försvagar den demokrati som de är tänkta att tjäna. Denna konfrontativa inställning ger intryck av att partiets behov går före det nationella intresset. Strategier och taktik verkar viktigare än mål och ofta försummas en valkrets så snart den har erövrats. Med det nuvarande arbetssättet ser de västerländska demokratierna sin formella roll minska och den allmänna opinionen glida bort från de valda företrädarna. Krisen i dagens demokratiska system får dock inte användas som en ursäkt för att förkasta demokratin som sådan.

I de länder som nu öppnar sig för frihet införs demokratin i en situation som kräver att medborgarna har kraftigt förändrade attityder och beteendemönster. De oundvikliga problemen med att införa demokratin är svåra. Men det finns en annan, ännu allvarligare fråga. Demokratin bygger inte nödvändigtvis en bro mellan en kolonial eller nykolonial ekonomi eller en centraliserad byråkratisk ekonomi och en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt. I en övergångssituation som den nuvarande, som på grund av plötsliga och oförutsedda förändringar varken har planerats eller förberetts, finns helt enkelt inte de nödvändiga strukturerna, attityderna, marknadsförhållandena och ledarstilarna. Om en sådan situation tillåts fortgå alltför länge är det troligt att demokratin kommer att få skulden för den eftersatta ekonomin, bristen och osäkerheten. Själva begreppet demokrati skulle då kunna ifrågasättas och göra det möjligt för extremister av det ena eller andra slaget att gripa makten.

Winston Churchill hade rätt när han sa: “Demokratin är det sämsta av alla system, utom resten“. Men vi måste vara medvetna om dess urholkning, dess bräcklighet och dess begränsningar. När människor säger att “de saker som måste göras för att förbättra vår situation är helt uppenbara“, frågar de sällan “Varför görs de inte då?“. Och om de gör det, svarar de: “för att vi saknar den (politiska) viljan eller på grund av vanor, kortsiktighet, politik osv. osv.“. Vår oförmåga att ange hur vi ska övervinna dessa källor till tröghet och motstånd gör det tydligt att det som bör göras inte alls är självklart. Vi förbiser (psykologiskt sett förnekar vi) vår okunnighet och säger i stället: “Allt vi saknar är den politiska viljan“.

Det avgörande behovet är att återuppliva demokratin och ge den ett brett perspektiv som gör det möjligt för den att hantera den globala situation som håller på att utvecklas. Med andra ord, är denna nya värld som vi befinner oss i styrbar? Svaret är: förmodligen inte med de nuvarande strukturerna och attityderna. Har vi samlat de medel och den visdom som krävs för att fatta beslut i den omfattning som krävs för att hantera den globala problematiken, med hänsyn till tidens krav? Det finns en allt tydligare motsättning mellan det brådskande behovet av att fatta vissa beslut och det demokratiska förfarande som bygger på olika dialoger, t.ex. parlamentarisk debatt, offentlig debatt och förhandlingar med fackföreningar eller yrkesorganisationer. Den uppenbara fördelen med detta förfarande är att det leder till samförstånd, men dess nackdel är den tid det tar, särskilt på internationell nivå. Svårigheten ligger nämligen inte bara i att fatta beslut, utan också i att genomföra och utvärdera dem. Tiden i dessa frågor har fått ett djupt etiskt innehåll. Kostnaderna för förseningar är enorma i termer av människoliv, lidande och resurser. Den långsamma beslutsfattandet i ett demokratiskt system är särskilt skadligt på internationell nivå. När diktatorer attackerar och det krävs internationell polisverksamhet kan försenade beslut bli ödesdigra.

Problemet är då att uppfinna instrument för styrning som kan hantera förändringar utan våld och upprätthålla en fredskvalitet som snarare uppmuntrar än hindrar ett tillstånd av säkerhet, rättvisa och tillfredsställande tillväxt för både individer och samhällen. Vi måste inte bara hitta bättre styrmedel på nationell och internationell nivå, utan vi måste också fastställa vad som kännetecknar en förmåga att styra. Global “styrning“ innebär i vår vokabulär inte en global “regering“, utan snarare institutioner för samarbete, samordning och gemensamma åtgärder mellan varaktiga suveräna stater. De goda, och för våra syften uppmuntrande, nyheterna är att:

  • människor och nationer börjar komma överens om att ta “nästa steg“ tillsammans (de undviker dock noggrant att komma överens om varför de kommer överens);
  • detta verkar ske genom praktiska konsensusförfaranden snarare än genom formella omröstningar av instruerade regeringsföreträdare;
  • många internationella funktioner, särskilt de som kräver mest förutseende och operativ flexibilitet, kan utföras genom icke-statliga arrangemang;
  • på många områden har regeringarna redan insett att ett effektivt utnyttjande av deras mest omhuldade rättighet, deras suveränitet, kräver att den läggs samman med andra nationers suveränitet för att kunna göra saker som ingen av dem kan göra på egen hand. I denna mening innebär samarbete inte att avstå från suveränitet, utan snarare att utöva den genom gemensamma åtgärder, i stället för att förlora den eller helt enkelt inte använda den.

Oavsett om det är på internationell nivå, nationell nivå eller företagsnivå, så uppträder problemet med styrning i nya termer.

Världens och problemens ökande komplexitet gör det nödvändigt att ha ett fullständigt grepp om enorma mängder information innan man fattar ett beslut. Detta ställer omedelbart krav på informationens kvalitet, eftersom den ständigt riskerar att bli snabbt föråldrad, vara felaktig eller rent ut sagt propagandistisk.

Ett andra hinder för styrningen orsakas av den ökande storleken och trögheten hos stora byråkratier som sprider sina tentakler runt maktcentrumen och fördröjer eller förlamar både beslutsfattande och genomförande. Andra viktiga hinder är bristen på utbildning för att skapa ett kompetent medborgarskap och otillräcklig förståelse mellan generationerna.

Ytterligare en svårighet uppstår på grund av ekonomins betydelse inom förvaltningen och dess sektorsstrukturer. Om de olika maktcentrumen inte lär sig att samarbeta och i stället insisterar på att agera i okunnighet eller i motsats till varandra, kan den administrativa tröghet som blir följden leda till förseningar som kan leda till ineffektivitet, felaktiga beslut och konfrontationer. Hittills har förvaltningen fungerat genom att problemen har behandlats separat och vertikalt. I dag är interaktionen mellan problemen sådan att ingen enskild fråga ens kan behandlas, för att inte tala om att lösa den, utanför ramen för problematiken.

Detta kräver i sin tur ledare av ett nytt slag, som kan behandla problemen både horisontellt och vertikalt. I den värld som håller på att växa fram kan beslutsfattandet inte längre vara ett monopol för regeringarna och deras avdelningar, som arbetar i, ja, ett vakuum. Det finns ett behov av att få med många partner i processen – företag och industri, forskningsinstitut, forskare, icke-statliga organisationer och privata organisationer – så att man kan utnyttja den bredaste tillgängliga erfarenheten och kompetensen.

Och naturligtvis är det viktigt med ett upplyst offentligt stöd som är medvetet om de nya behoven och de möjliga konsekvenserna. En dynamisk värld behöver ett effektivt nervsystem på gräsrotsnivå, inte bara för att säkerställa att så många olika insatser som möjligt görs, utan också för att göra det möjligt för alla medborgare att identifiera sig med den gemensamma styrningsprocessen.

I den nuvarande, tomma situationen tar sig bristen på identifiering av människor med samhällsprocesserna uttryck i likgiltighet, skepticism eller rent av förkastande av regeringar och politiska partier, som anses ha liten kontroll över vår tids problem. Dessa attityder visar sig i ett sjunkande valdeltagande.

MÄNNISKAN ÄR MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA FIENDE
När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk. Men genom att utse dem till fienden faller vi i den fälla som vi redan har varnat för, nämligen att förväxla symtom med orsaker. Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning och det är endast genom ändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är alltså mänskligheten själv.

Svenska EU-parlamentariker orsakar enorma koldioxidutsläpp

Jag såg i något av SVTs nyhetsprogram 211218 Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner komma från ett i bakgrunden stående flygplan in i flygplatsterminalen där hon strålande glad mötte SVTs reporter och fotograf. Emma Wiesner var så strålande glad för att hon varit med och förhandlat fram ett nytt utsläppspaket där utsläppshandel nu även ska omfatta flyg (samt sjöfart, transporter, bostadssektorn och avfallsförbränning).
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt detta enormt cyniska hyckleri: att komma från ett flygfärd från Bryssel där ens personliga koldioxidutsläpp för flygresan beräknas till 156,6 kilo och utan att skämmas – tvärtom strålande glad – berätta för svenska folket att hon minsann varit med och infört utläppsrätter även för flygresor – vilket kommer att öka kostnaderna för flygresor i syfte att avhålla vanligt folk från att flyga men inte påverka de som själva inte betalar sina flygresor så som EU-parlamentariker Emma Wiesner.

Denna cynism gjorde mig nyfiken på EU-byråkratins miljöpåverkan. Finns det över huvud taget några beräkningar på hur mycket koldioxid denna enorma byråkrati släpper ut? Hur mycket släpper den månatliga flytten mellan Bryssel och Strassburg ut då många lastbilar transporterar handlingar mellan orterna och 705 ledamöter plus assistenter och annan personal ska åka fram och tillbaka mellan orterna? Hur mycket släpper de 705 EU-parlamentarikerna och annan personal ut när de varje vecka förflyttar sig mellan sina hemorter och Bryssel, och i förekommande fall Strassburg? Och hur mycket släpper de 20 svenska EU-parlamentarikerna ut när de varje vecka, förutom semestermånaden augusti, pendlar mellan Sverige och Bryssel/Strassburg?

Söker men på EUs hemsidor så finner man faktisk svaret.

Går man till EU-parlamentets sida med rubriken
Utsläpp från flygplan och fartyg: fakta och siffror så hittar man en bit ner på sidan en länk: Ta reda på hur mycket koldioxid din flygresa släpper ut. Klickar man där får man fram ett uträkningsformulär enligt ovan där man kan skriva in olika flygplatser och få uträknat hur mycket kolidioxid per passagerare som släpps ut under flygresan. Som framgår av bilden ovan släpper en enkelresa mellan Arlanda och Bryssel ut 156,6 kilogram koldioxid. En tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel släpper ut 313,2 kilogram koldioxid. – Till Strassburg är det längre så flygresorna dit släpper alltså ut ännu mer koldioxid.
Dessa siffror kanske inte säger så mycket men…

Går man nu in på EU-kommissionens hemsida för koldioxidutsläpp CO2 emissions of all world countries finner man siffror att jämföra med. En bit ner på sidan under rubriken Fossil CO2 emissions by country kan man själv kolla alla länders utsläpp av koldioxid både totalt och per capita.

Så här många ton koldioxid släpper vi svenskar ut i genomsnitt per person och år[siffrorna visar från vänster till höger åren 1990, 2000, 2005, 2010, 2015, 2019, 2020, och 2021]:

Nu ska vi se hur det förhåller sig mellan den glada flygande EU-parlamentarikern Emma Wiesners (givetvis gäller samma för alla svenska EU-parlamentariker) koldioxidutsläpp och en genomsnittlig svensks.

Tar man en tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel för EU-parlamentarikern Emma Wiesner – som ger ett koldioxidutsläpp på 313,2 kilogram (0,313 ton per ToR-resa) – och jämför med en genomsnittlig svensks årliga koldioxidutsläpp – på 3 820 kilogram per år (3,82 ton per år) – så finner man att Emma Wiesner och hennes kolleger släpper ut lika mycket som en genomsnittlig svensk på endast 12 (12,1966794381) tur och returresor mellan Arlanda och Bryssel.
Uträkningen görs genom att dela den genomsnittlige svenskens koldioxidutsläpp per år med Emma Wiesners koldioxidutläpp under en resa tur och returresa mellan Arlanda och Bryssel.

Så på 12 veckor – 3 månader – har Emma Wiesner släppt ut lika mycket enbart på Arlanda-Brysselresor som en genomsnittlig svensk släpper ut på ett år. Kanske är det därför hon är så glad…
Men detta är inte nog. Emma Wiesner lever och bor ju också. Alla de utsläpp som hon gör i övrig; för konsumtion, boende, bil och taxiresor m.m. m.m. tillkommer. Dessutom är Emma Wiesner extremt överbetald – dvs extremt högavlönad – och som Oxfam konstaterar:

Klimatojämlikheten inom Sverige
Det finns stora skillnader i konsumtionsutsläppen mellan olika inkomstgrupper i Sverige. De rikaste 10 procenten stod för en oproportionerligt stor andel av utsläppen mellan 1990 och 2015. Vår analys visar att:
• De rikaste 10 procenten av svenskarna stod för 24 procent av de kumulativa utsläppen under 25-årsperioden. Den rikaste procenten stod för 6 procent av de kumulativa utsläppen.
• De mellersta 40 procenten stod för 44 procent av de kumulativa utsläppen, medan de 50 procenten med lägst inkomst stod för 32 procent av de kumulativa utsläppen.
• Sveriges totala konsumtionsutsläpp per år minskade med 11 procent (10 miljoner ton CO2) mellan 1990 och 2015 men minskningen var inte jämlikt fördelad.
• De rikaste inkomstgrupperna bidrog knappt till minskningen. De rikaste 10 procenten förändrade inte sina totala utsläpp nämnvärt – de minskade bara med 1 procent – och den rikaste procenten ökade sina utsläpp med 11 procent. Istället var det de 50 procenten med lägst inkomst och de 40 procenten i mitten som stod för nästan hela minskningen. De totala utsläppen hos de 50 procenten med lägst inkomst minskade med 16 procent medan utsläppen hos de 40 procenten i mitten minskade med 12 procent.

Utsläppen per capita minskade i alla inkomstgrupper, men minskningen var inte proportionerlig.
• De rikaste 10 procenten minskade sina utsläpp per capita med 12 procent, medan den rikaste procenten endast minskade sina utsläpp med 3 procent. Den rikaste procenten minskade sina utsläpp minst per capita. Eftersom befolkningen ökade under perioden, gjorde det att gruppens totala utsläpp ändå ökade.
• De 50 procenten med lägst inkomst minskade sina genomsnittliga konsumtionsutsläpp med 26 procent. De 40 procenten i mitten minskade i sin tur sina utsläpp med 22 procent.

Kanske är det därför Emma Wiesner är så glad… för att hon släpper ut mångdubbelt mer koldioxid än sina undersåtar och en stor del utan att själv behöva betala för det. Även med utsläpprätter på flyg kommer Emma Wiesner att slippa betala och kan därför utan personliga negativa ekonomiska konsekvenser fortsätta flyga fram och tillbaka varje vecka mellan Sverige och EU-parlamentet.

Nu kanske någon tycker att jag överdriver och tycker att de svenska EU-parlamentarikernas flygresor är obetydliga i förhållande till Sveriges totala utsläpp.
OK. Ska vi gå på den linjen så kan jag avslöja att Sveriges totala koldioxidutsläpp är obetydliga i förhållande till de totala koldioxidutsläppen i världen. Sveriges totala koldioxidutsläpp står för endast 0,1 procent av världens utsläpp. Detta enligt samma källa som ovan CO2 emissions of all world countries.

Så här många miljoner ton koldioxid släpper Sverige ut totalt per år, samt längst till höger sveriges andel av världens koldioxidutsläpp i procent för år 2021 [siffrorna visar från vänster till höger åren 1990 [de skymda siffrorna för år 1990 är 58, alltså 58,09], 2000, 2005, 2010, 2015, 2019, 2020, 2021, samt andel av världens utsläpp 2021]:

Ska inte EU-parlamentarikernas flygresor ses som en klimatbelastning som måste åtgärdas så kan vi med samma resonemang se Sveriges totala koldioxidutsläpp som något som i det stora hela inte spelar någon roll och därför inte behöver åtgärdas. Då kan den så kallade gröna omställningen avbrytas omedelbart och spara multum med miljarder skattekronor som kan användas till att stärka välfärden, sjukvården, skolorna, äldreomsorgen m.m. m.m.
Men hittintills har hela det svenska etablissemanget sett Sveriges relativt obetydliga utsläpp som väldigt väldigt viktiga att åtgärda. Då borde samma klimatalarmistiska etablissemang även anse politikers flygresor som allvarliga klimatpåverkare som måste miskas till ett absolut minimum.

Den slutsats som jag önskar att Emma Wiesner och hennes kolleger drar av mitt avslöjande är att EU-möten i framtiden ska hållas som videokonferenser via internet för att slippa onödiga flygresor och dess onödiga koldioxidutsläpp. På så sätt tar EU och alla EUs politiker och byråkrater det klimatansvar som de vill påtvinga undersåtarna men som de hittills vägrat att ta.
“Ansvar, ansvar, ansvar“, predikar politikerna. Och så tvingar de på undersåtarna alla möjliga uppoffringar. Men att ta ansvar innebär att man själv gör uppoffringar. Ansvar innebär inte att man tvingar andra till uppoffringar men avstår för egen del. Ett sådant beteende är i stället ett uttryck för förtryck, psykopati, hyckleri, dubbelmoral och framför allt ansvarslöshet.
Den enda vägen mot ett bättre samhälle är ett intensivt angrepp mot alla former av hyckleri och dubbelmoral för att tvinga etablissemangets hycklare att bli vuxna; att bli goda förebilder i stället för dåliga dito och att behandla andra så som de själva vill bli behandlade.

Världskonspirationen som inkluderar våra politiker och medier och avskaffar vår demokrati

FN-organet UNDPs rapport Human Development Report 2022 och dess föreslagna lösningar är en omskrivning av den agenda Klaus Schwab och hans rikemansklubb World Economic Forum har.
Om WEFs enorma inflytande över världens politik skröt Klaus Schwab under ett framträdande på universitetet Harward i USA 2017 (17:45 in i videon).

“Yes, actually, there’s this notion to integrate young leaders as part of the World Economic Forum since many years.
And I have to say, when I mentioned now names like Mrs. Merkel, even Vladimir Putin, and so on, they all have been Young Global Leaders of the World Economic Forum. But what we are very proud of now, the young generation like Prime Minister Trudeau, president of Argentina, and so on, that we penetrate the cabinets. So, yesterday, I was at a reception for Prime Minister Trudeau, and I know that half of his cabinet or even more than half of his cabinet are actually Young Global Leaders of the World Economic Form.
[…]
It’s true in Argentina, and it’s true in France now. I mean, with the president, with the young global leader. But what is important for me is those Young Global Leaders have an opportunity to come here.
[…]
And we have established a course now since several years. And I think it has, this corporation has a tremendous impact because being here for a week really creates a strong community. And we, in addition to the Young Global Leaders, we have now the Global Shapers in 450 cities around the world. I just wonder, is there any Global Shaper here? Yeah, see, see. Global Shapers here.
[…]
And what is astonishing is to see how those young people really have a different mindset. And I have great admiration because when I have a group of Global Shapers in the room and then ask them, are you thinking in global terms or national terms? The majority would say in global terms.”

översatt till svenska:

Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Form.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: “Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.

För att förstå mer om WEFs inflytande över världen – din röst som valboskap betyder inget, de stora frågorna avgör Schwab och WEF – så titta på SwebbTV-programmen där Hans Erixon berättar om WEF. Det första programmet handlar om hur World Economic Forum är organiserat, vilka som får vara med, hur de påverkar och styr världens politiker, m.m. Uppföljningsprogram handlar om hur World Economic Forum sätter agendan för FNs Agenda 2030 och vad agendan innebär.
Med kunskaper om WEF är det lätt att genomskåda varifrån UNDP fått sina framtidsvisioner.

Vi ska starta om världen säger WEF. FN och kören av politiker instämmer. Det ska bli en värld där vi inte ska få äga något. Men WEFs medlemmar ska så klart få äga, De ska ju äga det vi i vår tur ska få hyra. Läs hur den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken beskriver sin och WEFs framtidsvision i en text med rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.

Fascismen är son till liberalisen, skrev Max Horkheimer och Frankfurtskolan utifrån sina erfarenheter från nazityskland. Fascismen är ett oundvikligt resultat av kapitalismens liberala fas – den fas vi nu är i, och som accelererar med WEF och FNs agenda, och som innebär att allt, precis allt, är ute på den ekonomiska marknaden. Vilket innebär att människor förlorar sin trygghet och kontrollen över sina liv. Det Frankfurtskolan avsåg var att människor skulle börja rösta på fascistiska partier för att de i dem såg sitt enda hopp. Men dagens hotande fascims är i stället den uppifrånfascism som idag genomdrivs av våra etablierade politiker när de sätter världens agenda utifrån storföretagens önskemål. Stater och storföretag ingår idag en helig maktallians över huvudet på befolkningen.
För att genomdriva detta finns olika verktyg. Ett är internationella organisationer som FN och EU. Går man med där är man låst till deras agenda och övernationella lagstiftning. Ett annat är frihandeslavtal som också bakbinder den nationella lagstiftningen och gör den oåtkommliga för demokratisk påverkan.

Rickard Allvins bok Frihandelns fångar tar upp hur demokratin urholkats av frihandelsavtalen – avtal som också implementerats efter påverkan från WEF och globala storföretag över huvudet på befolkningen.
Ett exempel i boken är att ett förbud mot vinster för skolföretag – som socialdemokraterna drev hårt i valrörelsen – skulle strida mot frihandelsavtalens investeringsskydd. Därmed skulle företagen kunnat utkräva skadestånd – för uteblivna vinster – av svenska staten om vinstförbud blivit en realitet efter valet. Troligen var detta ett falskt socialdemokratiskt vallöfte som aldrig var ämnat att genomföras.
Rickard Allvin skriver också om den ungerske samhällsforskaren Karl Polanyi som i sitt epos ’Den stora omdaningen’ förklarade högerextremismens framgångar som en konsekvens av marknadsliberalismen och idén om en självreglerande marknad. Precis samma slutsats som Frankfurtskola drog. Därav såg Polanyi det som en naturlag att nazister och fascister fick makten som en följd av 20-talets laissez-faire ekonomiska politik. Rickard Allvin skriver:

”Vad som skiljer Polanyi från många andra samtida tänkare är att han menar att fascismens maktövertagande inte är någon slump. I stället är det ett resultat av det han beskriver som marknadens expansion och försök att varufiera centrala samhälleliga inslag som arbetskraft, pengar och natur. […] Försöken att etablera ett sådant utpräglat marknadssamhälle kommer att skapa våldsamma motreaktioner när människor försöker skydda sig själva och sitt samhälles intressen från ´marknadens vassa kanter´.”

Rickard Allvin berättar att fascismen var inte bara hat – den erbjöd också robust social välfärd, en omfattande välfärdsstat och värnade om gratis högre utbildning, barnbidrag, pensioner och allmän sjukförsäkring och erbjöd människor ett skydd från marknadens effekter i en tid av stora omvälvningar – och hänvisar till en artikel av Sheri Berman, amerikansk professor och hedersdoktor vid Uppsala universitet, med rubriken It wasn’t just hate. Fascism offered robust social welfare.

Så när man inom etablissemanget varnar för hotet mot demokratin så kan man konstatera att vi inte har någon demokrati och att fascismen är den räddning som undersåtarna kan förlita sig på mot globalisterna och de köpta politikernas överhetsfascistiska samhällsförstörelse. Inte för att jag hoppas Sverige blir styrt av fascister eller nazister men jag tror ändå det är bättre att styras av demokratiskt valda fascister än av självutnämnda härskare som aldrig respekterat demokratin; överhetsfascister som Klaus Schwab och globalisterna i World Economic Forum och deras lakejer de korrupta politikerna och tjänstemännen i EU och FN.

Det borde vara uppenbart för de flesta att miljö och klimat är skenmål för att motiveras ökad konsumtion. Hade omtanken varit just miljö, klimat och naturresurser hade man börjat med att förbjuda reklam. Men det har ingen pratat om. I stället ska vi konsumera mer av allt nytt, och påstått hållbart, de globala storföretagen vill sälja.
Ni minns väl förbjudet av vanliga glödlampor i syfte att spara el. Nu är det i stället så att allt ska drivas med el, även sådant som aldrig tidigare krävde kontinuerlig el för att användas, såsom vägskyltar, skyltar i hissar, reklamskyltar, cyklar, bilar m.m.
Ni minns väl etanolbilarna. De skulle vara miljövänliga sade det. Men sedan när försäljningen kommit långt kom man plötsligt på att det skulle behövas allt för mycket jordbruksmark för att odla energigröda till bilarnas behov. Kunde man inte ha räknat ut det tidigare? Det borde man ha gjort innan man lurade på individer och nationer en ohållbar “lösning”. Jacob Nordangård doktorerade 2012 på att reda ut hur etanolbilarna blev en realitet. Doktorsavhandlingen heter i ORDO AB CHAO – Den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen – Aktörer, nätverk och strategier.
I boken En klimathistoria av Sven Börjesson berättar han bl a om hur man genom proxydata – historiska lämningar av växer och djur som tidsbestäms med kol 14 metoden kan eftersom de har olika krav på sin livsmiljö vad gäller temperatur m.m. ge kunskap om hur klimatet var på platsen när växten eller djuret levde. Därmed är det helt klart att klimatet på jorden genom årmiljoner varierat, helt utan mänsklig påverkan. Sven Börjesson berättar också om de ny påstått hållbara teknikernas påverkan:

“En omställning till dagens förnybara energi kräver enorma mängder naturresurser. IEA (International Energy Agency) skriver i en rapport från 2021 att det handlar om en energiomställning från det bränsleintensiva till det materialintensiva ”The shift from a fuel-intensive to a material-intensive.” Behovet av de mineraler som idag finns i begränsade mängder som nickel, kobolt, koppar, litium, jordartsmetaller m. fl. är många gånger större för att bygga vind- och solkraft än för att bygga gas- och kärnkraft.
Solkraft kräver sex gånger mer av den typen av mineraler än gaskraft, för att producera samma mängd el. Vindkraft till lands kräver nio gånger mer mineraler och vindkraft till havs 14 gånger mer mineraler än gaskraft. En elbil kräver sex gånger mer mineraler än en bensindriven bil, enligt IEA.
[…]
Enbart gruvindustrins nödvändiga expansion för att tillfredsställa vindoch solkraftens behov av mineraler kan blir ett större hot mot biologisk mångfald än om motsvarande energi produceras av fossila bränslen. Det menar Sonter i en studie från 2020: ”These new threats to biodiversity may surpass those averted by climate change mitigation.”
Avfall från vind- och solkraft kommer att bli ett enormt problem. Det enda tänkbara är återvinning, men det är dyrt och svårt att få att fungera globalt. I stora delar av världen kommer uttjänta solpaneler att hamna på deponi eller grävas ner. Detsamma gäller för vindkraftverkens vingar. De betong och stålfundament som ett vindkraft vilar på kommer att förbli i marken.”

Men de internationella storföretagen kommer att hinna göra sig en rejäl hacka innan någon i offentligheten får säga att kejsaren är naken.

Världen är utsatt för en konspiration. Eftersom jag är konspirationsteoretiker så letar jag samband. T ex är IPCCs [FNs klimatpanel] uppgift att:

“The Intergovernmental Panel on Climate Change shall concentrate its activities on the tasks allotted to it by the relevant WMO Executive Council and UNEP Governing Council resolutions and decisions as well as on actions in support of the UN Framework Convention on Climate Change process.”

översatt till svenska:

FNs klimatpanel ska koncentrera sin verksamhet på de uppgifter som den tilldelats genom relevanta resolutioner och beslut från WMO:s verkställande råd och UNEP:s styrelse samt på åtgärder till stöd för processen inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Uppgiften är alltså inte att bedriva objektiv forskning utan att stödja dessa politiska organisationer. I den uppgiften ingår att hävda att det är koldioxidutsläpp som förändrat klimatet, ett klimat som alltså genom historien ändrat sig fram och tillbaka alldeles oavsett människans påverkan. Av den anledningen mörkas numera det IPCC berättade i sin rapport 2013:

“Den energi (värme) som solstrålningen för med sig till jordens klimatsystem anges i W/m2 (watt per kvadratmeter). Den siffra som nämns i kapitlet är en ökning med 2–3 W/m2och årtionde. Ett energitillskott på 2–3 W/m2och årtionde mellan mitten av 1980-talet fram till år 2000 betyder en ökning på 3–4,5 W/m2för de 15 åren. Det kan jämföras med att IPPC i rapporten beräknar att människans utsläpp av koldioxid från 1750 till 2011 har lett till ett energitillskott på 1,82 W/m2.”
(Citerat ur Sven Börjessons bok En klimathistoria. Uppgiften om solinstrålning finns i IPCC-rapporten på sidan 184.)

När man sedan tänker på att FN och globalistorganisationen World Economic Forum har ingått partnerskap som bl a ska fokusera på följande så förstår man vartåt det lutar.

“Financing the 2030 Agenda – Mobilize systems and accelerate finance flows toward the 2030 Agenda and the UN Sustainable Development Goals, taking forward solutions to increase long-term SDG investments.”
“Climate change – Achieve clear, measurable and public commitments from the private sector to reach carbon neutrality by 2050, help create public-private platforms in critical high-emitting sectors, and scale up the services required to adapt to the impacts of climate change.”

översatt till svenska:

Finansiering av Agenda 2030 – Mobilisera system och påskynda finansieringsflöden för Agenda 2030 och FN:s mål för hållbar utveckling, och ta fram lösningar för att öka långsiktiga investeringar i målen för hållbar utveckling.”
“Klimatförändringar – Uppnå tydliga, mätbara och offentliga åtaganden från den privata sektorn för att nå koldioxidneutralitet senast 2050, bidra till att skapa offentlig-privata plattformar i kritiska sektorer med höga utsläpp och utöka de tjänster som krävs för att anpassa sig till klimatförändringens effekter.

Här skulle våra medier ha en uppgift att fylla så att vi i demokratisk ordning själva skulle kunna besluta om vår framtid. I ställer är media marknadsförare av globalisternas nya sköna värld som den danska politikern och WEF-medlemmen Ida Auken drömde om. Det beror på att media är ägda av samma finansintressen som ligger bakom WEF och de globala storföretag som ska profitera på omställningen. Varför SVT och SR, som vi tvingas betala till, sänder ut samma marknadsföring för WEFs och globalisternas agenda som de privata medieföretagen kan bero på två saker. Antingen är de fega och rädda för att få kritik från en konform privat mediekår. Eller är de inkompetenta och använder de privata medierna som källor/facit och lata som inte bryr sig om att leta efter annan information än den lättilgängliga som finns mitt framför ögonen på dem.

Ida Aukens text fanns tidigare på WEFs hemsida men är nu bortplockad. Kanske var den framtiden för kontroversiell för att spridas till allmänhetens medvetanden. Den kan dock ses lagrad hos internetarkivet Wayback Machine.

Nu är det enbart vi själva kan rädda oss från den typen av fascistisk framtid som WEF, politiker och media vill påtvinga oss. Politiker och media är storföretagens femtekolonnare.

Förklaring till myten (lögnen) om ökande antal naturkatastrofer

Idag gick jag förbi riksdagshuset. Till min enorma häpnad stod Greta Thunberg där, i regnet och endast två plusgrader, tillsammans med ett tiotal andra och demonstrerade. Sådant imponerar stort på mig. Det är verkligen beundransvärt av Greta att engagera sig så för den sak hon kämpar för.
I vanliga fall brukar organisationsledare vara karriärister. Då brukar de skicka ut sina underhuggare till att göra skitjobbet – i det här fallet stå i regnet och frysa – själva gör de bara smörjobben samt tar åt sig äran för de andras arbete. Men Greta är verkligen inte karriärist, det fattar jag nu efter hennes mångåriga fredagsdemonstration utanför riksdagshuset i ur och skur. Jag blir så imponerad.
Men sedan är det ju det här med klimatet, som Greta tror har kommit i olag. När jag nu läst större delen av Sven Börjessons bok En klimathistoria är jag, utifrån den gigantiska mängd forskning han tagit del av inom alla möjliga områden som brukar användas av mainstreammedia och FN för att lögnaktigt försöka bevisa att vårt klimat idag är extremt, helt övertygad om att klimatet alltid varierat. Genom årtusenden, århundraden och årtionden har klimatet skiftat.
Det klimatalarmisterna nu gör är att jämföra dagens klimat med klimatet 1960-1990 då vi hade ett kallare klimat och dåtidens forskare och media larmade om en ny istid. Skulle man i stället jämföra med 1930-1960 skulle det framkomma att dagens klimat är något svalare än då.
Det är ju så man medvetet ljuger med statistik: man väljer vilken period man jämför med på så sätt att den verklighetsbild man eftersträva att lura i någon framträder.
För att försöka råda bot på Greta Thunbergs klimatångest och villfarelser gick jag fram till henne idag, i regnet, och gav henne en lapp med texten:

ETT BOKTIPS
SVEN BÖRJESSON
EN KLIMATHISTORIA

Greta tog emot lappen och sade tack. Jag gick vidare…
 
Jag läser alltså vidare i Sven Börjessons bok En klimathistoria. Dagens läsning berättar bl a om naturkatastrofer. De påstås av bl a Sveriges Radio och FN:s generalsekreterare António Guterres, ha ökat, men har i verkligheten minskat. Nedan har jag plockat ut väsentliga delar av Sven Börjessons berättelse om hur detta hänger ihop.

Katastrofforskningsinstitutet CRED, The Centre for Research on the Epidemiology of Disasters, i Belgien är världsledande när det gäller statistik som rör naturkatastrofer
runt om i världen. Institutet samlar in uppgifter från exempelvis hjälporganisationer, media, försäkringsbolag, regeringar och olika FN-organ, och sammanställer the Emergency Events Database (EM-DAT). CRED startade sin verksamhet 1973 och 1988 lanserades databasen med stöd från FN och Belgiens regering.

Siffrorna i databasen visar på en mycket kraftig uppgång i antalet klimatrelaterade naturkatastrofer från 1974, då siffran var 64, till år 2000 då det enligt databasen inträffade 375 klimatrelaterade naturkatastrofer. År 2004 kom CRED med en utvärdering av databasens siffror: “THIRTY YEARS OF NATURAL DISASTERS 1974–2003: THE NUMBERS.” CRED skriver i rapporten att om man tittar på siffrorna kan man få uppfattningen att det sker fler naturkatastrofer idag (läs 2004) än tidigare, men att det är en felaktig slutsats. I själva verket visar siffrorna en förbättrad inrapportering och registrering av naturkatastrofer. CRED skriver vidare att under de senaste 30 åren, 1974–2003, har utvecklingen av media, telekommunikationer och internationellt samarbete haft avgörande betydelse för att rapporteringen till CRED har ökat. En annan bidragande orsak är att möjligheten att få ekonomisk hjälp har ökat. Internationella hjälpfonderna har fått större ekonomiska resurser och det har uppmuntrat inrapportering även av mindre naturkatastrofer där hjälpen tidigare kom enbart från lokala organisationer och myndigheter.

Det stora hoppet uppåt i inrapporterade naturkatastrofer orsakade av torka, stormar eller översvämningar, skedde mellan 1998 och 2000. Det berodde på att ”specialized agencies”, CRED:s benämning på regeringsorgan och FN-organ som UN Food Program och FAO, började rapportera in uppåt 10 gånger fler naturkatastrofer årligen jämfört med vad de tidigare rapporterat till CRED. Det är med andra ord från år 2000 som vi har jämförbar statistik.
Antalet inrapporterade klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer minskade från år 2000 fram till 2019. Från ungefär 350 katastrofer årligen under 2000-talets första år till drygt 300 under perioden 2010–2019. Siffran för 2018 var 286 och det är den lägsta under den tid vi har jämförbar statistik.
Även när det gäller antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer var siffran för 2018 rekordlåg. Jag har nämnt siffran tidigare, 5 000 personer.

Den allmänna bilden är att klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer ökar. Det beror bland annat på flera tunga rapporter som har hävdat att så är fallet. Meteorologiska världsorganisationen, presenterade 2014 en rapport i vilken man hävdade att under 2000-talets första årtionde drabbades jorden av fem gånger så många klimat- och väderrelaterade naturkatastrofer som under 1970-talet. Siffrorna hämtades från CRED:s databas. Det som inte framkom i rapporten var att siffrorna inte var jämförbara – se ovan.
The Lancet Countdown-rapporten 2017 publicerades i tidskriften The Lancet inför klimatmötet i Bonn hösten 2017. Rapporten var ett resultat av ett samarbete mellan en rad universitet, institut och tre av FN:s fackorgan, WHO (Världshälsoorganisationen), WMO och Världsbanken. Sammanlagt var 24 universitet eller organisationer inblandade i arbetet med rapporten. I sammanfattningen konstateras att antalet väderkatastrofer har ökat med 46 procent sedan år 2000. En ökning som enligt rapporten beror på klimatförändringarna. Författarna till rapporten skriver att klimatförändringarna har allvarliga konsekvenser för vår hälsa, välbefinnande, försörjningsmöjligheter och samhällets struktur. Klimatflyktingar och konflikter nämns också. The Lancet Countdown-rapporten hämtade också siffrorna från CRED:s databas.
Hur kom då forskarna bakom rapporten fram till att de klimatrelaterade naturkatastroferna ökade under 2000-talet? Jo, i rapporten framgår det att man har jämfört det genomsnittliga antalet väderrelaterade naturkatastrofer under 1990-talet med det genomsnittliga antalet under perioden 2007–2016; ”the frequency of weather related disasters has increased by 46% from 2007 to 2016 (compared with the 1990–99 average)”.
Uppenbarligen hade ingen av forskarna bakom rapporten läst CRED:s analys från 2004, eftersom man jämförde 1990-talets siffror, då inrapporteringen inte var lika konsekvent som under 2000-talet, med 2000-talets siffror. Genom att jämföra 2000-talets siffror med 1990-talets och sen använda formuleringen ”sedan 2000”, som om det handlade om trenden under 2000-talet, förvandlades en nedåtgående trend under 2000-talet till att uppfattas som en starkt uppåtgående.
The Lancet Countdown fick stort genomslag i svensk press. Här är några axplock från den 31 oktober 2017: Sveriges Radio rapporterade att väderrelaterade katastrofer har ökat med 46 procent mellan åren 2000 och 2016. DN skriver: ”Sedan år 2000 har antalet väderkatastrofer ökat med 46 procent.” Sydsvenskan hade rubriken ”Extremväder en större hälsofara”, och i texten stod bland annat: ”Extremt väder blir allt vanligare världen över och utgör en allt större risk för människors hälsa. Situationen är på väg att bli akut, enligt en ny forskningsrapport.”
Det var välgörenhets- och forskningsstiftelsen Wellcome Trust som tillsammans med The Lancet inrättade The Lancet Countdown-projektet, som är mångårigt. Stiftelsen grundades på 1930-talet av Henry Wellcome som blev rik på bland annat läkemedel. Wellcome Trust har ekonomiska muskler. Enligt deras hemsida förfogar stiftelsen över ca 320 miljarder kr (januari 2020). Det är ungefär 70 gånger mer än vad Nobelstiftelsen förvaltar. Ett prioriterat område är klimatförändringar. “Vi fastställer prioriterade områden där vi vill se, leda och vara ansvariga för förändring”, skriver Wellcome Trust på sin hemsida, och fortsätter: ”Om vi är framgångsrika så kommer forskningen som vi finansierar att lägga fram starka bevis för att handling krävs, vilket kommer att leda beslutsfattare, företag och allmänheten att ta genomtänkta beslut när det gäller miljö och hälsa.”
Det rekordlåga antalet omkomna i klimatoch väderrelaterade naturkatastrofer och det rekordlåga antalet katastrofer under 2018 fick ingen uppmärksamhet. Varken Meteorologiska världsorganisationen eller SMHI nämnde de rekordlåga siffrorna när de kommenterade 2018 års naturkatastrofer. SMHI hänvisade till WMO på sin hemsida: ”WMO konstaterar också att de flesta naturkatastrofer under 2018 var kopplade till extremväder och klimat. Händelser som till exempel översvämningar, orkaner, värmeböljor och bränder påverkade nära 62 miljoner människor” (SMHI, publicerat den 29 mars 2019). För en journalist är det lite märkligt att WMO och SMHI väljer bort att nämna att sifforna för såväl antalet klimatrelaterade naturkatastrofer som antalet omkomna i katastroferna var rekordlåga, och i stället väljer att lyfta fram att de flesta naturkatastrofer var kopplade till extremväder. Det är nämligen alltid de klimat- och väderrelaterade naturkatastroferna som dominerar. Siffran brukar ligga mellan 85 och 90 procent.
De lägsta siffrorna för antalet klimatrelaterade naturkatastrofer under den tid vi har jämförbar statistik och det rekordlåga antalet omkomna i klimatrelaterade naturkatastrofer blev heller ingen nyhet i svensk media. I stället etablerades ordet ”klimatkris”.

Vid klimatmötet i Madrid i december 2019 sa António Guterres, FN:s generalsekreterare, i sitt öppningsanförande följande: “Climate related disasters are becoming more frequent, more deadly, more destructive with growing human and financial cost.” Men vad ska FN:s generalsekreterare säga vid ett klimatmöte? Guterres påstående leder oss osökt in på nästa kapitel.

Nästa kapitel i Sven Börjessons bok En klimathistoria handlar om “Den politiska kopplingen”. Jag har ju inte läst kapitlet än men en ledtråd kan kanske vara World Economic Forum and UN Sign Strategic Partnership Framework. Alltså! FN har ett partnerskap med en lobbyorganisation som representerar världens en procents rikastes intressen. Dvs världens mäktigaste storföretag och inflytelserikaste kapitalister lägger fram sin agenda och får den genomförd med hjälp av FN. Jag tror inte att dessa världens rikaste en procent har några som helst gemensamma intressen med vanligt folk.
När de rikaste rör sig, till t ex klimattoppmöten, åker de privatjet samtidigt som de säger åt vanligt folk att sluta flyta och sluta åka bil.
Hotet mot demokratin kommer inte från nazister utan från kapitalister. Kapitalisterna vill avskaffa nationernas makt, och därmed avskaffa demokratin, för att själva få utforma världen så som bäst gynnar dem själva. Där i ingår numera FN som aktör, och den påstådda klimatkrisen ska var det bedrägliga lockbete som ska få världens demokratitörstande folk att gå med på ökad överstatlighet och ännu mindre demokrati.