Klimatet är en fiende som kan ena oss

“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“

Världens superrika har alltid strävat efter att själva få styra världen och människorna. För detta ändamål har de haft en plan. De har velat uppfinna en bra fiende som kunnat användas för att ena världens människor. Med en enad mänsklighet har världens superrika tänkt sig att människorna skulle förmås att överge nationalstaterna och därmed demokratin – nationalstaten är en förutsättning för demokratin – för att låta en lydig världsregering av korrupta politiker styra enligt den agenda som världens superrika utformat för att gynna sin egen makthunger och penningtörst.
Det är makt och pengar som Agenda 2030 och klimathysterin egenligen handlar om.
Världsregeringens roll har nu lagts på FN och WHO där världens superrika har inflytande och styr över angendan och över de politiker som sägs vara folkets representanter.

1991 gav det globalistiska sällskapet Romklubben ut den bok som texten nedan är tagen ur. Texten beskriver tankarna bakom de superrikas strategi och hur den är tänkt att förverkligas. Eftersom det är ett logiskt – om än i högsta grad antidemokratiskt och folkföraktande – resonemang har jag inte velat korta texten. Det är textens helhet som ger inblick i hur de superrika globalisterna tänker.
Romklubben (italienska Club di Roma) är en internationell informell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei (Italiensk industriledare bl.a. för FIAT) och Alexander King (Britt och bl. a. generaldirektör för vetenskapliga frågor vid OECD i Paris.).
Den svenska politikern Anders Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande i Romklubben. Den posten uppbar han till 2018. Senare blev han hedersordförande.
Anders Wijkman är, som de flesta av dagens politiker, utan både moral och ideal och därför en mycket lämplig samarbetspartner för världens superrika globalister. Under sin politiska karriär har han strategiskt hoppat mellan partierna. Från Moderaterna, till Folkpartiet (som numera heter Liberalerna), till Kristdemokraterna, till…
Det var inför valet till Europaparlamentet 1999 som Anders Wijkman gick med i Kristdemokraterna och valdes in i EU-parlamentet. Han omvaldes 2004. Under mandatperioden 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utveckling. Frågan är vem Wijkman representerade i EU-parlamentet: Kristdemokraterna eller världens superrika globalister genom organisationen GLOBE.
Mellan år 1999-2009 var Anders Wijkman EU-parlamentariker och år 2000-2009 var han GLOB-EUs ordförande. Till en början – GLOBE bildades 1989 – var GLOBE-EU helt sponsrad av EU-kommissionen men stöddes senare till 100 % av privata donatorer. Bland dessa ingick bland annat Unilever, Dow Chemicals, Toyota, Proctor & Gamble och European Climate Foundation.
Frågan vem Anders Wijkman representerade som EU-parlamentariker ställer också Jacob Nordangård till Anders Wijkman i en interju 2010. Nordangård håller då på att doktorera på ämnet EU:s biodrivmedelspolitik, med syftet att få en förståelse för hur den växte fram och vilka aktörer som formade processen.
När Jacob Nordangård var klar med sin avhandling Ordo ab Chao 2012 kom Anders Wijkman ut som det maktfullkomliga svin han är. Inför disputationen kontaktade Anders Wijkman Jacob Nordangårds opponent, bihandläggare samt betygsnämndens ordförande. Anders Wijkman tyckte inte att sanningen om hur världens superrrika – genom honom och andra lydiga tjänstehjon – agerat för att få till den etanolpolicy som några få år senare visade sig vara en dyr, orealistisk och en snabbt övergående fluga. Anders Wijkman krav var att Jacob Nordangård inte skulle få sin avhandling godkänd. Om detta och alla andra svårigheter Jacob Nordangård drabbades av när han forskade i ett kontroversiellt – av makthavarna oönskat – ämne finns att läsa i boken En obekväm resa utgiven 2017.
Men Jacobs avhandling godkändes! Så sedan dess är han Doktor Jacob, och Sveriges enda expert på de superrikas olika globalistorganisationer.

Oj, då. Det blev en lång inledning. Men nu till Romklubbens text. Den svenska översättningen av texten nedan har jag fixat med hjälp av DeepL.


Den första globala revolutionen – en rapport från Romklubbens råd

(The First Global Revolution – A Report By The Council Of The Club Of Rome)

Av: Alexander King, Bertrand Schneider.
Utgiven: 1991 på förlaget Random House, Inc. Pantheon Books

Kapitel 5 — Vakumet — sidorna 104-115.

—–

Samhällets ordning bestäms av sammanhållningen mellan dess medlemmar. Fram till mitten av vårt århundrade garanterades detta normalt av en naturlig patriotism, en känsla av att tillhöra samhället, förstärkt av en moralisk disciplin som utövades av religionen och respekt för staten och dess ledare, hur långt ifrån folket de än må stå. Under tiden har den allmänna religiösa tron försvunnit i många länder; respekten för den politiska processen har också försvunnit, dels på grund av medierna, som leder till likgiltighet om inte fientlighet, dels på grund av de politiska partiernas otillräcklighet när det gäller att ta itu med verkliga problem; minoriteterna är allt mindre villiga att respektera majoritetens beslut. På så sätt har det skapats ett vakuum där både ordning och mål i samhället håller på att urholkas.

Dagens synsätt är ytligt. Den bygger på aktuella händelser och faror som de uppfattas och på krisregeringens försök att eliminera symptom på orsaker som inte har diagnostiserats. Det är på detta sätt vi sätter scenen för mänsklighetens möte med planeten.

Vi söker förgäves efter visdom. Motsättningen mellan de två ideologier som har dominerat århundradet har kollapsat, bildat sitt eget vakuum och lämnat inget annat kvar än krass materialism. Ingenting inom det statliga systemet och dess beslutsprocess verkar kunna motsätta sig eller ändra dessa trender som väcker frågor om vår gemensamma framtid och faktiskt om rasens överlevnad.

Vi måste fråga oss om detta är tecken på en individuell och kollektiv resignation inför den enorma uppgift som mänskligheten står inför och det brådskande behovet av åtgärder, eller om det är ett tecken på bristande fantasi och oförmåga att uppfinna nya vägar och nya medel som kan mäta sig med de globaliserade problemen? Uppgiften är verkligen formidabel, men om vi inte visar några tecken på att anta utmaningen kan folket mycket väl drabbas av panik, förlora förtroendet för sina ledare, ge efter för rädslan och ge sitt stöd till de extremister som väl vet hur de ska vända den folkliga rädslan till sin egen fördel med hjälp av brinnande karismatiska tal.

Det är en naturlag att varje vakuum kommer att fyllas och därmed elimineras om inte detta förhindras fysiskt. “Naturen“, som ordspråket säger, “avskyr ett vakuum“. Och människor, som naturens barn, kan bara känna sig obekväma, även om de kanske inte inser att de lever i ett vakuum. Hur skall då vakuumet elimineras? I likhet med rymdens svarta hål som suger in allt som närmar sig verkar samhällets vakuum dra till sig det bästa och det sämsta på måfå. Vi kan bara hoppas att det halvkaos som nu håller på att ta överhanden så småningom kommer att ge material för ett självorganiserat system med nya möjligheter. Systemet är ännu inte hopplöst, men mänsklig visdom måste snabbt tas tillvara om vi skall överleva.

“Så enkelt det var med Brezjnev“, sa en europeisk ledare, halvt på allvar och halvt ironiskt. Kommunismens sammanbrott i de östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen är en viktig och oroande faktor för det kommande sekelskiftet. De nya händer som kommer att delas ut i politikens kortspel kommer sannolikt inte att bedömas till sitt verkliga värde eller deras potentiella konsekvenser förrän minst två eller tre decennier har gått.

Implosionen av den ideologi som dominerade större delen av 1900-talet var förvisso spektakulär, men den var långt ifrån den enda. Det sammanfaller med slutet för den “amerikanska drömmen“, som förlorade sin trovärdighet i och med det smärtsamma Vietnamkriget som djupt märkte det kollektiva samvetet, med misslyckandet med Challenger, den spansktalande invandringen, fattigdomen i överflöd, drogerna, våldet och aids och det faktum att “smältdegeln“ inte längre fungerar. Efter att ha förlorat sin unika ledarposition i världen – ett ledarskap som består av en generositet med puritanska värderingar och en cynism värdig erövrarna i Fjärran Västern – har den amerikanska nationen kastats in i tvivel och står inför frestelsen att dra sig tillbaka i sig själv, en frestelse som man så ofta motstår och som inte längre är möjlig i den globala byn.

De flesta av de fattiga länderna avstår gradvis från marxistiska och socialistiska besvärjelser till förmån för mer konkreta och omedelbara angelägenheter som ekonomisk utveckling och stabilisering av sina ekonomier. Kapitalistiska och fria marknadsekonomier har funnit det nödvändigt att göra anpassningar för att de skall kunna överleva socialt, medan socialistiska system också gjorde anpassningar sent, men inte överlevde. Endast materialismen förblir i dag ett starkt allt genomträngande motvärde. De stora politiska och ekonomiska teorier som motiverade vissa att handla och väckte motstånd hos andra verkar ha gått i graven.

Det är inte lätt att stimulera en allmän idédebatt, men bristen på försök att göra det fördjupar vakuumet ytterligare. Det finns ett trängande behov av en sådan debatt, och de många tillfällen till internationella möten, med sina tvärkulturella diskussioner, borde ge upphov till ett nytt och mer globalt tänkande.

Denna period av avsaknad av tankeverksamhet och brist på en gemensam vision – inte om hur morgondagens värld kommer att se ut, utan om vad vi vill att den skall vara så att vi kan forma den – är en källa till modlöshet och till och med till förtvivlan. Så enkelt det var, eller borde ha varit, för Frankrike, Storbritannien och deras allierade att mobilisera sig mot sin gemensamma nazistiska fiende. Och var det inte självklart under det kalla krigets period att västländerna skulle genomföra en diplomatisk, ekonomisk och teknisk mobilisering mot Sovjetunionen och satellitländerna? Återigen kunde frihetskämparna, trots stam- och ideologiska skillnader, finna enighet och stärkt patriotism i kampen för självständighet från den gemensamma fienden, kolonialmakten. Det verkar som om män och kvinnor behöver en gemensam motivation, nämligen en gemensam motståndare, för att organisera sig och agera tillsammans; i vakuumet verkar sådana motiv ha upphört att existera – eller har ännu inte hittats.

Behovet av fiender verkar vara en gemensam historisk faktor. Stater har strävat efter att övervinna inhemska misslyckanden och interna motsättningar genom att utse externa fiender. Praktiken med syndabockar är lika gammal som mänskligheten själv. När saker och ting blir för svåra på hemmaplan avleder man uppmärksamheten genom äventyr utomlands. För samman den splittrade nationen för att möta en yttre fiende, antingen en verklig fiende eller en som uppfunnits för ändamålet. När den traditionella fienden har försvunnit är frestelsen stor att utse religiösa eller etniska minoriteter vars olikheter är störande som syndabockar.

Kan vi leva utan fiender? Varje stat har varit så van vid att klassificera sina grannar som vän eller fiende att den plötsliga avsaknaden av traditionella motståndare har lämnat regeringarna och den allmänna opinionen med ett stort tomrum. Nya fiender måste därför identifieras, nya strategier måste utarbetas och nya vapen måste utformas. De nya fienderna kan ha ändrat karaktär och plats, men de är inte mindre verkliga. De hotar hela mänskligheten och heter föroreningar, vattenbrist, svält, undernäring, analfabetism och arbetslöshet. Det verkar dock som om medvetenheten om de nya fienderna ännu inte är tillräcklig för att skapa en global sammanhållning och solidaritet i kampen. Ideologiernas kollaps har också avlägsnat en del av de nödvändiga referenspunkterna.

Två referensaxlar har möjliggjort den politiska utveckling som har skakat världen under de senaste åren och lett till att många diktaturer har fallit. Dessa är mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kommer att analysera deras styrkor och begränsningar.

Begreppet mänskliga rättigheter har under det senaste decenniet varit en mobiliseringsfaktor som blivit effektiv genom att spridas via media och muntligt i de länder där dessa rättigheter inte respekterades och förnekades. När friheten var allmänt utbredd i andra länder, hur kunde man då beröva folket den på obestämd tid? Detta gäller särskilt i länder som Polen och Brasilien där den katolska kyrkan, som är en ivrig förespråkare och anhängare av mänskliga rättigheter, var stark.

I några av de mest totalitära länderna har strävan efter frihet uppnåtts som om trycket från värderingarna hade nått en gräns och locket plötsligt blåste av grytan. Genom olika processer och med det smärtsamma priset av civil kamp, död och fängelse har denna törst efter frihet uttryckts kring så olika män som Martin Luther King, Lech Walesa, Vaclav Havel, Don Helder Camara eller Nelson Mandela, på samma sätt som Mahatma Gandhi tidigare år hade banat väg.

Men frihet ensam kan inte omorganisera en stat, skriva en konstitution, skapa en marknad och ekonomisk tillväxt, återuppbygga industri och jordbruk eller bygga upp en ny samhällsstruktur. Den är en nödvändig och ädel inspiration, men den är långt ifrån en bruksanvisning för en ny regering. Det är därför som begreppet mänskliga rättigheter endast initierar men inte kan genomföra demokratiseringsprocessen.

Det är här som frågan måste ställas – vilken demokrati och i vilket syfte?

De gamla demokratierna har fungerat ganska bra under de senaste tvåhundra åren, men de verkar nu befinna sig i en fas av självbelåten stagnation med få tecken på verkligt ledarskap och innovation. Med den nyfunna entusiasmen för demokrati i de befriade länderna i dag kan man hoppas att människor inte kommer att reproducera slaviska kopior av befintliga modeller som inte kan uppfylla dagens behov.

DEMOKRATINS GRÄNSER
Demokratin är ingen patentlösning. Den kan inte organisera allt och den är omedveten om sina egna gränser. Dessa fakta måste vi se rakt in i ansiktet, även om det kan låta heligt. Så som den tillämpas i dag är demokratin inte längre lämpad för de uppgifter som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären hos många av dagens problem gör det inte alltid möjligt för de valda företrädarna att fatta kompetenta beslut i rätt tid. Få politiker som sitter i ämbetet är tillräckligt medvetna om den globala karaktären hos de problem som de har framför sig, och de har liten, om ens någon, medvetenhet om samspelet mellan problemen. Generellt sett sker den informerade diskussionen om de viktigaste politiska, ekonomiska och sociala frågorna i radio och TV snarare än i parlamentet, vilket är till nackdel för det senare. De politiska partiernas verksamhet är så intensivt inriktad på valfrister och partirivalitet att de till slut försvagar den demokrati som de är tänkta att tjäna. Denna konfrontativa inställning ger intryck av att partiets behov går före det nationella intresset. Strategier och taktik verkar viktigare än mål och ofta försummas en valkrets så snart den har erövrats. Med det nuvarande arbetssättet ser de västerländska demokratierna sin formella roll minska och den allmänna opinionen glida bort från de valda företrädarna. Krisen i dagens demokratiska system får dock inte användas som en ursäkt för att förkasta demokratin som sådan.

I de länder som nu öppnar sig för frihet införs demokratin i en situation som kräver att medborgarna har kraftigt förändrade attityder och beteendemönster. De oundvikliga problemen med att införa demokratin är svåra. Men det finns en annan, ännu allvarligare fråga. Demokratin bygger inte nödvändigtvis en bro mellan en kolonial eller nykolonial ekonomi eller en centraliserad byråkratisk ekonomi och en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt. I en övergångssituation som den nuvarande, som på grund av plötsliga och oförutsedda förändringar varken har planerats eller förberetts, finns helt enkelt inte de nödvändiga strukturerna, attityderna, marknadsförhållandena och ledarstilarna. Om en sådan situation tillåts fortgå alltför länge är det troligt att demokratin kommer att få skulden för den eftersatta ekonomin, bristen och osäkerheten. Själva begreppet demokrati skulle då kunna ifrågasättas och göra det möjligt för extremister av det ena eller andra slaget att gripa makten.

Winston Churchill hade rätt när han sa: “Demokratin är det sämsta av alla system, utom resten“. Men vi måste vara medvetna om dess urholkning, dess bräcklighet och dess begränsningar. När människor säger att “de saker som måste göras för att förbättra vår situation är helt uppenbara“, frågar de sällan “Varför görs de inte då?“. Och om de gör det, svarar de: “för att vi saknar den (politiska) viljan eller på grund av vanor, kortsiktighet, politik osv. osv.“. Vår oförmåga att ange hur vi ska övervinna dessa källor till tröghet och motstånd gör det tydligt att det som bör göras inte alls är självklart. Vi förbiser (psykologiskt sett förnekar vi) vår okunnighet och säger i stället: “Allt vi saknar är den politiska viljan“.

Det avgörande behovet är att återuppliva demokratin och ge den ett brett perspektiv som gör det möjligt för den att hantera den globala situation som håller på att utvecklas. Med andra ord, är denna nya värld som vi befinner oss i styrbar? Svaret är: förmodligen inte med de nuvarande strukturerna och attityderna. Har vi samlat de medel och den visdom som krävs för att fatta beslut i den omfattning som krävs för att hantera den globala problematiken, med hänsyn till tidens krav? Det finns en allt tydligare motsättning mellan det brådskande behovet av att fatta vissa beslut och det demokratiska förfarande som bygger på olika dialoger, t.ex. parlamentarisk debatt, offentlig debatt och förhandlingar med fackföreningar eller yrkesorganisationer. Den uppenbara fördelen med detta förfarande är att det leder till samförstånd, men dess nackdel är den tid det tar, särskilt på internationell nivå. Svårigheten ligger nämligen inte bara i att fatta beslut, utan också i att genomföra och utvärdera dem. Tiden i dessa frågor har fått ett djupt etiskt innehåll. Kostnaderna för förseningar är enorma i termer av människoliv, lidande och resurser. Den långsamma beslutsfattandet i ett demokratiskt system är särskilt skadligt på internationell nivå. När diktatorer attackerar och det krävs internationell polisverksamhet kan försenade beslut bli ödesdigra.

Problemet är då att uppfinna instrument för styrning som kan hantera förändringar utan våld och upprätthålla en fredskvalitet som snarare uppmuntrar än hindrar ett tillstånd av säkerhet, rättvisa och tillfredsställande tillväxt för både individer och samhällen. Vi måste inte bara hitta bättre styrmedel på nationell och internationell nivå, utan vi måste också fastställa vad som kännetecknar en förmåga att styra. Global “styrning“ innebär i vår vokabulär inte en global “regering“, utan snarare institutioner för samarbete, samordning och gemensamma åtgärder mellan varaktiga suveräna stater. De goda, och för våra syften uppmuntrande, nyheterna är att:

  • människor och nationer börjar komma överens om att ta “nästa steg“ tillsammans (de undviker dock noggrant att komma överens om varför de kommer överens);
  • detta verkar ske genom praktiska konsensusförfaranden snarare än genom formella omröstningar av instruerade regeringsföreträdare;
  • många internationella funktioner, särskilt de som kräver mest förutseende och operativ flexibilitet, kan utföras genom icke-statliga arrangemang;
  • på många områden har regeringarna redan insett att ett effektivt utnyttjande av deras mest omhuldade rättighet, deras suveränitet, kräver att den läggs samman med andra nationers suveränitet för att kunna göra saker som ingen av dem kan göra på egen hand. I denna mening innebär samarbete inte att avstå från suveränitet, utan snarare att utöva den genom gemensamma åtgärder, i stället för att förlora den eller helt enkelt inte använda den.

Oavsett om det är på internationell nivå, nationell nivå eller företagsnivå, så uppträder problemet med styrning i nya termer.

Världens och problemens ökande komplexitet gör det nödvändigt att ha ett fullständigt grepp om enorma mängder information innan man fattar ett beslut. Detta ställer omedelbart krav på informationens kvalitet, eftersom den ständigt riskerar att bli snabbt föråldrad, vara felaktig eller rent ut sagt propagandistisk.

Ett andra hinder för styrningen orsakas av den ökande storleken och trögheten hos stora byråkratier som sprider sina tentakler runt maktcentrumen och fördröjer eller förlamar både beslutsfattande och genomförande. Andra viktiga hinder är bristen på utbildning för att skapa ett kompetent medborgarskap och otillräcklig förståelse mellan generationerna.

Ytterligare en svårighet uppstår på grund av ekonomins betydelse inom förvaltningen och dess sektorsstrukturer. Om de olika maktcentrumen inte lär sig att samarbeta och i stället insisterar på att agera i okunnighet eller i motsats till varandra, kan den administrativa tröghet som blir följden leda till förseningar som kan leda till ineffektivitet, felaktiga beslut och konfrontationer. Hittills har förvaltningen fungerat genom att problemen har behandlats separat och vertikalt. I dag är interaktionen mellan problemen sådan att ingen enskild fråga ens kan behandlas, för att inte tala om att lösa den, utanför ramen för problematiken.

Detta kräver i sin tur ledare av ett nytt slag, som kan behandla problemen både horisontellt och vertikalt. I den värld som håller på att växa fram kan beslutsfattandet inte längre vara ett monopol för regeringarna och deras avdelningar, som arbetar i, ja, ett vakuum. Det finns ett behov av att få med många partner i processen – företag och industri, forskningsinstitut, forskare, icke-statliga organisationer och privata organisationer – så att man kan utnyttja den bredaste tillgängliga erfarenheten och kompetensen.

Och naturligtvis är det viktigt med ett upplyst offentligt stöd som är medvetet om de nya behoven och de möjliga konsekvenserna. En dynamisk värld behöver ett effektivt nervsystem på gräsrotsnivå, inte bara för att säkerställa att så många olika insatser som möjligt görs, utan också för att göra det möjligt för alla medborgare att identifiera sig med den gemensamma styrningsprocessen.

I den nuvarande, tomma situationen tar sig bristen på identifiering av människor med samhällsprocesserna uttryck i likgiltighet, skepticism eller rent av förkastande av regeringar och politiska partier, som anses ha liten kontroll över vår tids problem. Dessa attityder visar sig i ett sjunkande valdeltagande.

MÄNNISKAN ÄR MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA FIENDE
När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk. Men genom att utse dem till fienden faller vi i den fälla som vi redan har varnat för, nämligen att förväxla symtom med orsaker. Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning och det är endast genom ändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är alltså mänskligheten själv.

Per Bolunds argumentation kring plastpåsar är helt sinnessjuk

Idag kom jag att tänka på Per Bolund (Mp) och hans stora oro för plastpåsar i naturen och i våra hav.
Orsaken var att jag fick se en ny innovation för vinterförvaring av fritidsbåtar; man plastar in båtarna.

Annan plast är den i plastpåsar oroar inte Per Bolund (Mp). Det är uppenbart eftersom han inte beskattar annan plast än plastpåsar.
Per Bolunds oro för plast är väldigt selektiv och helt idiotisk om det är naturen och haven han värnar.

Nedan fyra av Per Bolunds argument för skatt på plastpåsar. De tre första är hämtade ur Expressen. Det fjärde från Sveriges Radio.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 1: Global nivå.

Alternativ, som pappkasse eller tygkasse, är inte heller optimala ur miljöhänsyn. Det blir väldigt svårt att göra rätt som konsument. Hur ska man tänka?

– Det beror på. Det har blivit en viss förvirring kring ur vilket perspektiv man mäter miljöpåverkan. Men plastpåseskatten är i syfte att minska problem med nedskräpning. Där vet vi på global nivå att plastanvändningen medför stora problem

På svensk nivå är inte svenska plastpåsar i naturen något nämnvärt problem. Det säger jag som promenerar dagligen i Stockholm och under 11 års tid promenerat dagligen längs Gotland stränder.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 2: Nedskräpning.

En stor del av plastbärkassarna som finns i livsmedelsbutikerna är tillverkade av förnybar plast snarare än fossilplast. Är det inte bättre att uppmuntra utvecklingen av icke-fossil plast snarare än att beskatta påsarna?

– Jo, det gör vi på olika sätt. Inte minst genom att ta betalt för kostnaderna när man använder fossil råvara. Där är det viktigt att skilja på olika miljöproblem. Ur nedskräpningssynpunkt och effekterna i naturen är det ofta lika illa oavsett om det är biologiskt material eller fossilt. Vi har problem med nedskräpning. Det löser man inte genom att gå över till förnybara råvaror. Vi behöver minska plasten totalt sett i samhället. Det gäller både engångsplast och plastpåsar.

Vill man minska nedskräpningen i vår natur så är det plasten som härstammar från yrkesmässig användning som ska beskattas. I naturen hittas emballage från bl a jordbruks-, transport- och byggverksamhet.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 3: Transportera VÅRA matvaror

Borde man inte beskatta stora industrier och företag i stället för att straffa konsumenter i den gröna skatteväxlingen?

– Vi har system för att ta betalt för miljöpåverkan från stora företag också. Både koldioxidskatt och EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Det är inte alls så att vi inte styr de stora aktörerna mot minskad miljöpåverkan. Här är det uppenbart för de flesta att plastskräp är ett stort problem i stadsmiljön och naturen. Plastskräp bryts ner till mikroplaster som sedan finns i allt från vårt dricksvatten till polarisarna och den marina miljön, där fiskarna som vi äter lever. Vi har en uppgift att minska plastbelastningen i vår natur. Där tror jag att människor ser att vi måste ändra våra vanor och få mer hållbara sätt att transportera våra matvaror på, säger Per Bolund.

Matvarorna i butiken är inte VÅRA matvaror…
Mycket av nedskräpningen i naturen är emballage som livsmedelsnäringen förpackar SINA matvaror i. Som vi tvingas bära hem…

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 4: Förorena våra hav.

Mycket av de plastpåsar vi använder kommer tyvärr ut i naturen och förorenar våra hav, och leder till stora skador på djur och växter. Det kan vi inte acceptera i framtiden, säger finansmarknadsminister Per Bolund (MP) till TV4.

Hur fungerar svenska kommuners avfallshantering? Inte dumpar de soporna i havet. Eller är det så, Per Bolund? Kan du peka ut en svensk kommun som dumpar plastpåsar och övrig avfall i sjön?

Här, idag… på två fotografi

150705-001

150705-002

“Vid terrängkörning på främst barmark med motordrivet fordon finns stor risk för att mark och vegetation skadas eller påverkas genom slitage. Det finns få växter som kan motstå kraftig mekanisk påverkan som orsakas av körning med motordrivet fordon på barmark.”

“Terrängkörningslagen (TKL) är enligt förarbetena en förbudslag som syftar till att skydda allmänna intressen mot skador och störningar som orsakas av trafik med motordrivna fordon. Den förbjuder generellt sett körning i terräng på barmark samt viss körning i snötäckt terräng. Lagen syftar således till att skydda mark och vegetation mot skador samt att minska störningar på fauna och friluftsliv. Lagen riktar sig till alla som kör i terrängen, även till den som avser att köra på sin egen mark.”

Terrängkörningslagen
Terrängkörning – Handbok med allmänna råd till terrängkörningslagen och terrängkörningsförordningen

Ejmunds gård medger att det var olämpligt att lagra gödslet på platsen

Häromdagen skrev jag att Ejmunds gård förorenade troligen grannarnas brunnar. Då sade Ejmunds gårds VD Odd Nerman:

”Det här kommer inte av att vi syndar på något sätt. Vi har gör allt i vår makt för att leva upp till de krav som kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektörer ställer.”

Gotlands Tidningar har gjort en uppföljande artikel där Odd Nerman får både rätt och fel. Själv anser han att han gjorde fel vilket han uttrycker på följande sätt:

“Vi trodde inte att det skulle komma så mycket regn och vi ska inte ha gödsel här i framtiden”

Men de två miljöinspektörer, från Miljö- och hälsoskyddskontoret på Gotland, som nu besökt gödselhögen ifråga håller fast vid att Ejmunds gård inte gjort något fel:

“Det är täta jordlager och det finns inga diken som lakvattnet kunnat rinna ner i. Är det som det ser ut att vara kommer vi avskriva det här ärendet.”

Enligt tjänstemännens bedömning utgör gödselhögen ingen fara för grundvattnet i området och det finns ingen koppling till grannarnas förorenade dricksvatten. För att ni själva ska kunna göra er en föreställning om hur pass troligt det är att lakvatten från gödselhögen rinner ner i grundvatten, direkt eller indirekt, bör ni först se de bilder som GT publicerat i samband med artiklarna 2010-08-05, 2010-08-06 och  2010-08-10. Om inte denna mindre insjö av gödselvatten riskerar tränga ner till grundvattnet så kan vi avskaffa alla miljölagar som är till just för att skydda grundvattnet.
Miljöinspektörerna riktar helt och hållet sina blickar bort från gödselhögen, mot grannarnas egna avlopp, och säger sig ha funnit brister på fler än en avloppsanläggning…

Köttproducenten Ejmunds gård förorenade troligen grannarnas brunnar

Köttproducenten Ejmunds gård, som syns och hörs mycket i media och håller en mycket hög profil, vilket bland annat resulterat i utmärkelsen Årets Marknadsförare 2006, visar sig vara miljöförstörare. Grannar till gården har fått sina brunnar förorenade med E. kolibakterier som gjort vattnet otjänligt. En av de drabbade uppger att det även sved när han tvättade sig i sitt förorenade vatten.
Troligen härstammar bakterierna från de gödselupplag som Ejmunds gård behagat lägga upp runt gården. Gödsel får inte läggas upp så att lakvattnet når vattendrag eller grundvatten. Tittar man på de bilder som Gotlands Tidningar publicerat (artiklar 2010-08-05 och 2010-08-06) så inser man snabbt att Ejmunds gårds gödselhögar är så långt ifrån lagens råmärken man kan komma. De drabbade grannarna ser ett stort glapp mellan den flerfaldigt prisbelönta gårdens höga profil i miljöfrågor och verkligheten. Följande är ett omdöme från en drabbad granne:

“Jag sätter inte deras miljöpolicy särskilt högt. De har gödslet liggande på en sluttande platta och på en stor asfalterad yta. Gödselvattnet rinner av och går ner marken när det regnar och då fördärvas grundvattnet.”

GT:s reporeter beskriver verkligheten på Ejmunds gårds såhär:

“Någon kilometer från lantbrukets grannfastigheter ligger en enorm hög gödsel. Högen ligger direkt på en hård markyta, omgiven av morotsodlingar och sädesfält. Gödselvattnet rinner rakt ned i dikena intill och sedan vidare ut i en kanal.”

VD:n för Ejmunds gård, den för marknadföring prisbelönte Odd Norman, slår ifrån sig allt ansvar:

“Det här kommer inte av att vi syndar på något sätt. Vi har gör allt i vår makt för att leva upp till de krav som kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektörer ställer.”

Förra sommaren gjorde Miljö- och hälsoskyddskontoret på Gotland ett besök på Ejmunds gård efter en anmälan av en granne som fått sitt vatten förstört. Miljöinspektören Mikael Alm berättar:

“Det ställdes några krav på förbättringar gällande lagringen av gödsel. De ska bygga laguner som tar emot avrinningen från gödslet. Så att det inte rinner vidare.”

Det blir därmed inte så lite svårt att hävda att den prisbelönte marknadsföraren och VD:n för Ejmunds gård inte ljuger när han hävdar att:

“Det här kommer inte av att vi syndar på något sätt. Vi har gör allt i vår makt för att leva upp till de krav som kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektörer ställer.”

Men Miljö- och hälsoskyddskontoret på Gotland är inte oresonliga mot större företagare på ön. De tittar gärna åt andra håll. Miljö- och hälsoskyddskontoret på Gotland letar nu febril efter andra källor till grundvattenföroreningen än Ejmund gårds gödselhögar. Det är uppenbart att Miljö- och hälsoskyddskontoret inte vill leta vid den mest uppenbara föroreningskällan. Miljöinspektören Mikael Alm säger:

“Det finns två möjliga källor till bakterien. En är lantbruket, den andra är deras egna enskilda avlopp.”

Härligt uttalande. Det är Gotlands kommun som talar. Men den sommarvikarierande reportern på GT är inte undfallen inför kommunal tjänstemän, han kontrar och frågar:

“Tror du att alla tre enskilda avlopp gick sönder samtidigt?”

Varpå miljöinspektören Mikael Alm svarar:

“Nej. Men en ledning kan ha gått sönder och bakterierna kan komma därifrån. Vi kan inte vara 100 procent säkra på hur det ligger till.”

Med tanke på att de drabbade, och även miljöinspektören Mikael Alm, vittnar om att vattnet i brunnarna blivit helt brunt i samband med ett skyfall i juni förra året så är det för undertecknad svårt att tro att ett privathushålls avlopp, eller tre privathushålls avlopp, kunnat orsaka detta. Ett pajat privathushålls avlopp skulle absolut inte leda till så omfattande förorening enligt undertecknads tes. Om tre  privathushålls avlopp pajat samtidigt så är det ett väldigt unikt sammanträffande. Och fan vet om ens tre pajade privathushålls avlopp skulle resultera i brunt vatten i allas brunnar. Jämför hur mycket avföring och smutsvatten hushåll släpper ut i avloppen med den gigantiska gödselhög som finns upplagd på Ejmunds gård vilken GT visar bilder av. Miljö- och hälsoskyddskontoret jobbar troligtvis enligt devisen att det är skillnad på folk o folk och att inte söka efter det man inte vill hitta.

För övrigt jobbar Ejmunds gård för att bli Kunglig Hovleverantör. Det skulle inte förvåna mig om de blir det. Allt snack om miljö är oftast bara en lögnaktig fasad. Om näringsidkare måste välja mellan miljöhänsyn och vinst så är det pengarna som kommer i första hand. Sedan försöker de lura i kunderna att de är så väldigt miljöengagerade just för att tjäna mer.
Ejmunds gård är certifierade av LRF:s varumärke Svenskt Sigill vars syfte inte är att vara miljövänliga utan lura konsumenterna till att tro att de är det. Det är skillnad. Biodynamiska föreningen anmälde för en tid sedan Svensk Sigill till Konsumentverket för att på ett vilseledande sätt miljömarknadsföra konventionellt producerade matprodukter genom sin märkning och genom att använda begreppen närproducerat och närodlat. Biodynamiska föreningen motiverar sin anmälan så här:

“Anmälan handlar både om missbruk av begreppen närproducerat/närodlat och om Svenskt Sigills sätt att märka produkter för att ge ett miljövänligt intryck. Anmälarna menar att syftet med att marknadsföra produkter på sådant sätt är att vilseleda  konsumenterna att tro att produkterna är likvärdiga med ekologiska och biodynamiska produkter.

Kritiken och anmälan riktar sig mot alla företag som använder begreppen närodlat eller närproducerat för konventionellt odlade eller förädlade matprodukter. Skälet är bland annat att stora mängder av de för konventionell produktion basala produktionsmedlen i själva verket importeras med mycket långa transportavstånd. Det handlar om konstgödsel (totalt importeras ca 730.000 ton per år till Sverige) och kemiska bekämpningsmedel för odling samt stora volymer kraftfoder för mjölk- och köttproduktion. Det rimmar dåligt med exempelvis Svenskt Sigills information om närproducerat där man betonar kortare transporter ”runt hörnet istället för jorden runt”. Begreppen närproducerat/närodlat får också anses ge konsumenterna ett genuint miljövänligt intryck, vilket anmälarna anser vilseleder ytterligare.”

Jag hoppas Konsumentverket stöder deras anmälan. Miljömyglet måste stävjas.