logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt…

Gotland - söndag 8 december 2013

131122-002

131122-004_bearb

Den saga har här tänker berätta må ha vissa likheter med verkligheten. Jag ber om ursäkt för detta. Jag beklagar också om någon jävla idiot skulle känna sig träffad. Sagan är helt och hållet uppdiktad. Alla likheter med verkliga personer och platser är enbart tillfälligheter. – Ni tror väl ändå inte att jag är så hämndlysten att jag framställer en i högsta grad existerande idiot som idiot? – Som sagt detta är bara en fantasiprodukt, en saga. Men en saga som berör ett i högsta grad viktigt ämne – moral.

—–

Det var en gång en man som hette Magnus. Han bodde på den då ännu ganska sagolika ön Gotland i en då ännu ganska idyllisk ort som hette Burgsvik.

Ordet Magnus kommer från latin och kan ges följande svenska betydelser: stor, enorm, gigantisk, mycket, kraftfull, lång, hög, bred, utökad, utmärkt, mäktig, framstående, förnäm, duktig, tydlig, säker, stolt, riktig, äkta, intensiv, högljudd, märklig, anmärkningsvärd, gammal, viktig, betydelsefull.
Somlig stämmer in på denne Magnus medan det mesta är helt fel. Dock var Magnus väldigt nyfiken och intresserad av att lära sig allt han behövde kunna för att leva så självständigt som möjligt. Ett av dessa områden Magnus ansåg sig behöva kunna var att reparera sin bil. Under sina många år som bilägare hade han bara två gånger lämnat in en bil på verkstad. Ena gången för att han inte hade nödvändig utrustning för att göra hjulinställningar efter att ha bytt en hjulupphängning. Andra gången för att ha helt enkelt inte kunde fatta vad i felet bestod. – Det var en trasig hamndbromsvire. – Annars gjorde han allt själv. Som att byta kamrem, bromsrör, bromsok, olja, tändstift, drivknut och topplockspackning samt justera ventiler och tändning.

Den här sagan utspelar sig vid tiden när Magnus tänkte byta bromssystemets ABS-kransar på framaxeln. Eftersom framaxeln dessutom är drivaxel så förväntade sig Magnus att navmuttrarna skulle sitta väldigt hårt. Magnus hade läst i reparationshandboken att de skulle dras fast med 270 newtonmeter. Det är hårt. Dessutom har muttrarna säker satt sig fast som fan under de sexton år bilen rullat på saltade vägar. Magnus insåg att han behövde ett väldigt långt skaft till momentnyckeln för att orka dra loss muttrarna. Magnus höll därför utsikt efter ett långt rör – minst en meter – som kunde användas till att förlänga skaftet på hans momentnyckel.

Varje morgon gick Magnus ut på promenad med sin golden retriever Linux. Ordet Linux kommer från datoroperativsystemet Linux – som Magnus gillar skapt – och som en homage till detta döpt sin hund efter.
Denna morgon gick Magnus och Linux på en liten väg, eller snarare stig, som går längs Burgsviks södra sida, från campingen upp till Hoburgsvägen. När de kom upp till den stora gamla kvarnen – en mäktig holländare – stannade Linux och tittade intensivt bakom kvarnen. Magnus undrade vad som var så intressant. När Magnus kom upp bredvid Linux såg han att två skator hoppade omkring på gräset en bit bort. Och bakom skatorna såg han en skrothög med massor av rör.

Eftersom området runt kvarnen ligger helt öppet, utan staket eller andra avgränsningar, och Magnus hade ett svagt minne av att ha läst någonstans att marken runt kvarnen var en allmänning, gick Magnus fram till skrothögen.
Där låg massor med rör av olika längder och dimensioner. En del helt rostiga andra med färg kvar. Något skulle definitivt passa som förlängningsskaft till momentnyckeln. Uppenbarligen var det gamla vattenledningsrör som rivits ut ur kvarnen. Där låg också massor av annan skrot och rostade.

Magnus hade inte en susning om vem som ägde kvarnen. Han hade bara sett att det varit någon form av mänsklig aktivitet vid kvarnen vid några få tillfällen på somrarna. Därför visste ha inte vem han skulle fråga om lov att ta ett rör ur högen. Men vem, tänkte Magnus, skulle bli sur om han plockade ett gammalt utrivet vattenledningsrör ur skrothögen? De som lagt skrotet där skulle ju få mindre skrot att köra bort om han tog ett rör. Ägaren till skrothögen verkade uppenbarligen inte så särdeles motiverad att själv sköra bort skräpet. Själv skulle Magnus bara bli glad om något han slängt skulle kom till användning och han själv slapp besväret att köra iväg det till en återvinningsstation eller skrot. Så tänkte alltså Magnus…

På eftermiddagen skulle Magnus åka till Hemse och köpa en brännare så han kunde värma skruvar och muttrar som eventuellt var fastrostade. Då tyckte han det var lämpligt att samtidigt ta med sig momentnyckel och åka upp till kvarnen och se ut sig ett rör som passade som förlängningskaft.

Magnus hittade ett rör (se bild). Det var längre än en meter och totalt rostigt både utvändigt och invändigt. Troligen var det ett före detta vattenrör som legat nedgrävt i marken.

När Magnus höll på att stoppa in röret på golvet bak i bilen hörde han en röst.

– Vad gör du här?

– Jag var bara och tog ett gammalt rör ur högen.

Samtidigt som mannen kommer närmare plockar Magnus fram röret för att visa vilket jävla rostigt skitrör det är han valt ut.

– Det är stöld.

Magnus blir mer förvånad än rädd av denna absurda anklagelse. Strikt juridiskt så är det kanske någon form av  stöld. Men praktiskt och realistiskt så är röret en skitsak utan något ekonomiskt eller knappast ens praktiskt värde.
När Magnus sedan kom hem kollade han upp skrotpriser för att se om röret kunde ha något ekonomiskt värde som skrot. Magnus såg på nätet att för järnskrot betalde skrotarna mellan 75 och 90 öre per kilo. Ponera att röret vägde 5 kilo. Då skulle det ha ett skrotvärde på mellan 3,75 och 4,50 kronor. Så stöld var inte rätt benämning på det Magnus gjort.

Efter att ha kollat upp skrotpriserna började Magnus fundera på om rören kunde ha något annat värde för den så upprörde mannen. Med tanke på att han såg ut som en 40-åring som aldrig fått fett på sylen  så kanske rören som låg där var hans samlade sexuella erövringar. Röret kanske hade affektionsvärde – ett känslomässigt värde för honom. Kanske blev mannen helt enkelt svartsjuk när Magnus försökte dra iväg med hans rör. Visserligen fanns det många andra rör i högen – de flesta i betydligt bättre skick och med färg – men det Magnus tänkte använda som förlängningsskaft kanske var en av favoriterna som gett mannen många njutningsfulla ögonblick.

– På Gotland gör man skillnad på mitt och ditt, sade mannen.

Man ska inte generalisera, och moralisera, på detta sätt eftersom det är så lätt att generaliseringarna kastas tillbaka i form av negativa generaliseringar.
Och slickar uppåt och sparkar neråt, skulle Magnus ha kunnat tillägga.
Dessutom kom Magnus att tänka på sina gotländska grannar i kvarteret där han bor. De släpper inte in fastighetsskötaren eller kvartersvärden utan att själva vara hemma. När gotlänningar misstror gotlänningar så blir mannens beskrivning av gotlänningarnas ärlighet inte övertygande. Dessutom mindes han förra vintern då samtliga Storsudrets stränder avsöktes av diverse traktorburna och fyrhjuldrivna som tog sig rätten, som de enligt lag inte har, att ta hand om virke som tappats av ett fartyg som drabbats av en storm.
Utifrån sina erfarenheter, från uppväxten och sitt 40-åriga liv på fastlandet, så litar Magnus på fastighetsskötaren, kvartersvärden, mattläggaren, målaren och på de som brukar komma från Anticimex. De är samtliga gotlänningar. Han tror inte att de stjäl eller snokar. Han tror inte de är vare sig hederligare eller ohederligare än fastlänningar. Magnus är därför aldrig hemma och vaktar på dem.

– Det är gamla saker som tillhörde kvarnen, sade mannen som svar på Magnus påpekande att det bara var skrot som låg i högen.

På mannen lät det som om det var värdeföremål – antikviteter. Magnus såg då i sitt inre hur mannen köar med sitt rostiga rör till Antikrundans värderingsmän, och dialogen som då utspelar sig.

– Hur mycket tror du röret är värt.

– Det är en äkta gotländsk antikvitet som säkert är värd 40- 50-tusen.

– Tror du verkligen det.

– Absolut! Röret är gotländskt.

– Vill du att jag berättar hur mycket det är värt?

– Ja.

– Röret jag håller i min hand kan du få mellan 4 och 5 kronor för på en skrot.

– Du ljuger. Du ska fan inte komma från fastlandet och ljuga för oss. Du vet inget om gotländska antikviteter din jävlva fastlänning.

Där bryter SVT inslaget i mitt huvud.

– Du ska vara tacksam att jag inte polisanmäler dig, avslutade mannen meningsutbytet vid kvarnen.

Det skulle vara roligt att se polisen ta emot en anmälan för stöld av ett rostigt järnrör, tänkte Magnus. Polisen hade nog ansett att mannen var en idiot, vilket blev Magnus slutsats efter att ha tänkt igenom mötet med denne man.

—–

Bilderna ovan tog Magnus någon månad efter sagans händelser. Magnus har vänligen ställ dem till mitt förfogande genom att sända dem per e-post från sagans värld.
På undre bilden ser man det rör som sagans konflikt handlar om. Det är alltså återbördat till skrothögen och ligger där nu, till ingens nytta, och rostar.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

Skriv kommentar


De mest rasistiska invandringsförespråkarna

Politik - söndag 6 oktober 2013

130927-003

I Johanna Langhorst utmärkta dokumentär om Stockholmsförorten Tensta säger den välkände journalisten och programledaren Janne Josefsson följande (33.45 in i dokumentären):

”Svensk arbetarklass frågade man ju aldrig om vad dom tyckte om invandring och flyktingpolitiken. Och det var ju dom som fick bära hela den ekonomiska krisen på sina axlar. Dom fick också bära hela flyktingpolitiken. Dom fick se hela sin trappuppgång förvandlas på kanske på ett par år. Och att se sin trappuppgång förvandlas det är ju en riktigt rejäl omställning. Det är ju där du går ut med soporna, det är där du ska gå i tvättstugan. Det var ju ingen abstraktion som det var för väldigt många andra som satt och sa att man skulle ta emot folk från hela världen som sökte skydd hit. Dom förskansade sig ju i regel någon annanstans utan flyktingar och invandrare, i bostadsrättsföreningar i villabebyggelse och sånt där.”

Han menar alltså att det är en elit som aldrig behöver träffa invandrare eller konkurrera med invandrare om arbeten som är de mest positiva till invandring.
I måndagens OBS i P1 är det Caroline Ringskog-Ferrada Noli som angriper kultureliten för att vara rasistisk. Hon påpekar helt korrekt att kultursidor och medieredaktioner utestänger invandrare. Trots det är det ju just kultursidor och medieredaktioner som är de största opinionsbildarna för invandring och för att vi ska släppa in invandrare på arbetsmarknaden. Och det är ju inte så svårt att vara för invandring när man själv slipper konkurrera med invandrarna om jobben och själv kan välja att bo i områden utan invandrare.

När jag läser eller hör något invandringsförespråkande så brukar jag kolla in redaktionsrutan – listan över redaktionsmedlemmarna – för mediet ifråga. Och det slår aldrig fel; det är oftast enbart svenska eller västeuropeiska namn där. Och detta gäller även om det är vänstertidskrifter eller public service-medier. Så ska kultursidor och medieredaktioner komma till rätta med rasismen så får de börja med sig själva.

Skriv kommentar


ICA-handlare bojkottar israeliska varor

Politik - torsdag 10 juni 2010

ICA-handlaren John Curovac som driver Ica Supermarket Cityhallen i Växjö har enligt tidningen Proletären beslutat sig för att bojkotta israeliska varor.

John Curovac motiverar sin bojkott så här:

”Jag tycker man ska behandla alla lika och att alla ska ha samma rättigheter. Jag upplevde liknande saker som 16-åring i Bosnien och då önskade jag att någon skulle höja rösten. I 18 år har jag väntat på en chans att få göra lite skillnad. När jag vaknade i tisdags insåg jag att det här var något jag måste göra och jag tänkte att jag är beredd att förlora allt. Pengar kommer och går men samvetet står kvar. Du vet hur det är, en morgon vaknar man och inser att det är dax. Så jag ringde till Ica centralt och de svarade mig att ”du har rätt att göra det men tänk på konsekvenserna.”

Med tanke på att ICA centralt varnade för konsekvenser så kan man inte annat än beundra John Curovac för hans mod och civilkurrage. John Curovac säger att han även har ett egoistiskt motiv till bojkotten, något så otidsenligt som önskan att ha ett rent samvete.

”Om jag får vara lite självisk så svarar jag ett gott samvete. Jag vill sova lite bättre om nätterna och det har jag verkligen gjort efter att vi infört bojkotten. Jag hoppas att en liten fjäril kan starta en hel orkan men samtidigt inser jag att vår bojkott här inte kan häva blockaden av Gaza men vi kan öppna upp ögonen på folk. Genom att hjälpa ett folk hjälper man andra och jag vill framhålla att både palestinier och israeler ska ha samma rättigheter.”

Kunderna har enbart reagerat positivt, men med ett undantag.

”Vi har inte haft en enda kund i affären som sagt något negativt men vi får hela tiden beröm. Så fort man är ute i affären möts man av kunder som stödjer oss och tycker det är bra. Jag har även fått över 50 mail och endast ett av dem har varit negativt till vårt beslut. Hon skrev att hon skulle handla i en annan affär framöver och jag svarade henne att hon självklart fick handla sin mat var hon ville men jag lovade också att inte komma i helikopter och beslagta den från henne.”

Ha, ha! John Curovac är uppenbarligen inte rädd för att sticka ut hakan. Risken är uppenbar att det kommer att bli en massiv mejl-kampanj från Israel-lobby. Därför behöver alla som likt John Curovac har samvete och civilkurrage allt stöd de kan få. Intresset från tidningen Proletären var en uppmuntran som gladde John Curovac.

”Ja, ni som står långt till vänster ringer till en kapitalist, det visar att ni är öppna. Jag blev mycket glad för detta. Det är viktigt att enas i den situation som är och lägga andra meningsskiljaktigheter bakom sig.”

John Curovac kan tänka sig att låta bojkotten pågå länge.

”Från början tänkte vi tills maten och det andra i konvojen släppts in till Gaza men nu tänker vi att vi kanske kunde gå längre, så nu tänker jag att den borde fortsätta tills palestinierna fått alla sina rättigheter.”

Jag hoppas att fler dagligvaruhandlare och andra näringsidkare vågar följa i John Curovacs fotspår genom att bojkotta alla israeliska varor och tjänster. Det måste finnas fler företagare i Sverige som har samvete och civilkurrage, eller?

2 kommentarer


Bojkotta Röda Korset m.fl.

Övrigt - söndag 6 januari 2008

Jag har tidigare skrivit om Välgörenhet som suger och i julas var det ett antal tidningar som återigen uppmärksammade den sjuka delen av välgörenhetsbranschen.
Det har bland våra mest kända och felaktigt uppburna biståndsorganisationers ledningar blivit legio att för egen del roffa åt sig rejält av det som borde komma de hjälpbehövande till godo.

Nyhetsmagasinet Focus publicerade 21 december en artikel De vinner på välgörenheten som plankades av Aftonbladet samma dag under den snarlika rubriken De tjänar mest på välgörenhet.

Röda Korsets generalsekreterare Christer Zettergren tjänar 1 086 129 kronor per år vilket blir mer än 90 000 i månaden. Förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, som själv tjänar 800 000 om året som styrelseordförande i Röda Korset, försvarar självklart de höga lönerna med de överbetalda psykopaternas sedvanliga avsaknad av eftertänksamhet.

”Det är en rimlig lön för en chef på en så här stor organisation. Vi måste ha kompetenta människor anställda här hemma i Sverige och det kostar pengar.”

Hur mycket kompetens krävs det i en stor organisation som har anställd personal för att sköta allt som ekonomi, marknadsföring, insamling med mera? Jämför nödvändig kompetens i en sådan stor organisation med den som behövs som enmansföretagare då en och samma person ska vara ekonom, marknadsförare, it-ansvarig med mera. Plus också vara kompetent att utföra firmans egentliga arbetsuppgifter.

Det går självklart att hitta kompetent generalsekreterare och styrelseordförande även om erbjuden lön bara är en fjärdedel av nuvarande. Då vet man också att man får någon som moraliskt och ideologiskt står bakom tanken på välgörenhet.

”Våra löner och arvoden bekostas inte av insamlade pengar utan av medlemsavgifter och avkastning på Röda Korsets kapital.”

Så säger Bengt Westerberg. Detta logiska feltänk som försvar för höga löner och arvoden delas av Barometern-Oskarshamns tidningens ledarskribent som skriver Låt sponsring gå direkt till högt avlönade Röda Korsdirektörer.

Det spelar ingen roll varifrån löner och arvoden till så kallade välgörenhetsorganisationers ledning kommer. Oavsett varifrån så tas dessa pengar ifrån de hjälpbehövande. Därför är inte lösningen att bedriva speciell sponsring som går direkt ner i ledningens fickor. Dessa pengar hade ändå gjort bäst nytta om de kom de hjälpbehövande till del, oavkortat. Det spelar heller ingen roll om arvoden och löner är medlemsavgifter eller kommer från andra intäktskällor. Pengarna undgår de hjälpbehövande i alla fall.
Och som tidningen Focus skriver så kommer en stor del av kapitalet ur fonder som tillkommit genom gåvor eller arv och troligen har inte givarna avsett att pengarna ska gå till att göda sådana som Christer Zettergren och Bengt Westerberg. Det ändamålet är inte det första man tänker på när man skänker till så kallade välgörenhetsorganisationer.

Så kallad välgörenhet har blivit ett sätt för moraliska och ideologiska vindflöjlar att sko sig själva. Hade Wästerberg och hans gelikar haft ett uns moral hade de inte krävt dessa oskäliga summor utan arbetat ideellt, eller snudd på. Precis som gräsrötterna i organisationerna. Tyvärr så söker sig psykopater till de högavlönade topp-posterna i samhället och drar ner organisationer o.dyl, och i förlängningen hela samhället, i ett moraliskt förfall utan botten. Bland annat genom sin uppenbara brist på etik och moral som kommer till synes i den märkliga retorik de använder till försvar för sina höga löner.

Ytterligare ett bra exempel på denna sjuka psykopatretorik ger tidningen Focus.

”Enligt Anders Milton, som var ordförande före Westerberg, var skälet till att Röda Korset införde lön till ordföranden att även den som inte har ett större sparkapital på banken skulle ha råd att ta jobbet.”

Är inte detta detsamma, med tanke på det höga arvodet, som att säga att: Låg- och medelinkomsttagare har inte råd att arbeta om de inte har sparkapital på banken?

Mentalt frisk är däremot Dan Sermand, generalsekreterare hos Läkare utan gränser. Han tjänar, jämfört med de sjukt giriga, bara 40 000 i månaden och säger:

”Min lön är kanske inte speciellt hög men den ska inte vara högre heller.”

Och angående de giriga kollegornas löner, i de andra organisationerna, säger han:

”Jag ska nog inte säga vad jag tänker. Men för mig är det självklart att pengarna ska gå till dem som behöver hjälp.”

Bloggen La Réalité har också tagit upp tidningen Fokus granskning av välgörenhetsförsnillarna.

”Vad är det med folk? Hur kan man med gott samvete sitta och roffa åt sig över 90 000 kr/mån medan man jobbar för att folk i fattiga länder ska få akut hjälp? Hur kan man motivera att man själv behöver detta överflöd av pengar när andra ska svälta och se sina barn fara illa? Jag vill ha en förklaring! Hur tänker man?”

”Mitt råd är att de tar anställning i ett kapitalistisk företag istället för då förstör de åtminstone inte hoppet om en rättvis värld för oss andra. Mitt andra råd är att ge pengar till t.ex. Läkare utan gränser istället för Röda Korset, där tjänar generalsekreteraren bara ca 40 000 kr/mån och de har en liknande verksamhet.”

Jag håller med La Réalité fullständigt. Bojkotta Röda Korset, Rädda Barnen, SOS-Barnbyar och alla andra som profiterar på medmänniskors nöd. Och innan ni skänker pengar eller annat till en organisation gör som Barometern-Oskarshamns tidningen kräv att få veta vad administrationen kostar och vad VD och ordförande har för ersättningar.

2 kommentarer