Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Näringslivets girighet är omättlig

Företag är inte altruistiska

Bland de politiker och opinionsbildare som kommer till tals i media råder uppfattningen att företag är altruistiska, att näringslivet skulle jobba för allmänhetens bästa.

Maten

I en krönika på ledarsidan i moderata tidningen Barometern-Oskarshamns-tidningen skrev Pierre Kjellin den 21 december att:

”Så länge vi fortsätter att jaga lägre priser och bära hem färdiglagad tomtegröt till jul, där smöret ersatts av raps-, palm- och kokosolja, så länge kommer livsmedelsindustrin att byta ut allt fler äkta råvaror mot billigare substitut.”

Krönikören i fråga tror alltså att vi skulle få bättre livsmedel om vi betalade mer. Det tror inte jag. Jag är helt övertygad om att oavsett hur mycket eller lite vi betalar för maten kommer livsmedelsbranschen att försöka tjäna ännu mer genom att t.ex. spruta in vatten i skinka och kyckling och att byta ut dyrare naturliga råvaror mot kemiska substitut. Näringslivets girighet är omättlig.

Kläderna

I ett radioprogram frågade en normalnaiv och normalkorkad normaljournalist ett antal konsumenter om de skulle vara beredda att betala några kronor extra för jeansen om de visste att de som sydde byxorna fick anständigt betalt. Alla tillfrågade konsumenter var redo att göra den uppoffringen för medmänniskor lång borta som arbetar under slavliknande förhållanden.

Men varför ställs inte frågan, om att betala anständig lön, till konfektionsföretagen? Varför fråga konsumenterna?

Konfektionsföretagen skulle enkelt kunna höja priset på jeans med några kronor utan att någon skulle reagera. Det skulle vara en höjning på mindre än en procent.
Min lokala ICA affär har senaste månaden höjt priset på Arla:s Goudaost från 54 kr/kg till 79 kr/kg och på ICA:s pasta från 8,90 till 9,90 och på fiskpinnar från 15,95 till 18,95. Där pratar vi inte en procent utan 10, 20 och nästan 50 procent prishöjningar, i ett steg, utan att tveka och utan att gynna något annat syfte än den egna girigheten.
Och ansvar för inflationen. Ingen kräver samhällsansvar när näringslivet höjer priserna. Däremot skallar ropen med krav på ansvar när löntagarna vill ha höjda löner.

Orsaken till att konfektionsföretagen inte gör denna ytterst blygsamma höjning för att betala skäliga löner är att de inte vill. De skulle redan utan extra prispåslag ha råd att betala för anständiga löner åt sina hårt arbetande underleverantörers anställda. Skulle konsumenterna betala extra i påstått syfte att gynna mindre privilegierade medmänniskor kan ni ge er fan på att konfektionsföretagen skulle stoppa också dessa kronor i egna ficka. Näringslivets girighet är omättlig.

Arbetsgivaravgifter

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att lägre arbetsgivaravgifter ska leda till att företagen anställer fler. Hur tänker de då? Menar de att företag skulle anställa fler personer än de behöver bara för att det blivit billigare?

Självklart är det absolut billigast för företagen att ha så få anställda som möjligt och att ur detta fåtal svetta ut så hög produktion som bara går innan människan är utsliten, måste kasseras och bytas mot en ny. Att köra skiten ur människor och ge dem en ålderdom med kronisk värk kostar inget alls i vårt kostnadsmedvetna ekonomistiska samhälle. Slår man däremot en VD på käften kommer det att kosta.

Att sänka arbetsgivaravgiften leder till två saker men inte till fler anställda. Det leder till ökad vinst i företagen och minskade skatteintäkter till den gemensamma välfärden. Inget mer!

Jag minns när jag var liten och var med min far på jobbet. Det var under en svunnen tid då det fanns en gnutta moral i näringslivet. På den tiden fanns det ord som ’servicekänsla’ och ’kvalitet’. Man fick råd och tips om varan eller tjänsten utan att behöva betala. Och varorna gick inte sönder så fort man tagit upp dem ur paketet. På den tiden tog också företagen lite ansvar för sina anställda. Hade de slitit ut någon kunde den personen få gå kvar med lön och utföra något enkelt arbete som kanske egentligen inte behövdes.

Nu ser företagen de anställda som slit- och slängvaror. När en anställd tagit skada av arbetet och inte kan producera mer överlåter företagen med varm hand den anställde till samhället som får stå för vård, eventuell rehabilitering och försörjning.
Företagens förhållande till konsumenterna är att de ska luras så mycket det bara går med höga priser för dåliga varor och obefintlig service. Näringslivets girighet är omättlig.

Avregleringar

Samma politiker och opinionsbildare som tilltror näringslivet altruistiska egenskaper inbillar sig också att privatisering och avreglering gynnar konsumenterna genom bl.a. bättre service och lägre priser.

Näringidkare har i alla tider prissamarbetat eller delat upp marknaden för att hålla uppe priser och ge höga vinster. Sveriges direktörs- och styrelseelit umgås i fina klubbar där inte konsumentintressen har insyn men dit politiker bjuds in för att få sig itutat hur svårt det är att vara samhällsbärare när man måste betala bl.a. lön till anställda. Skulle inte det allmänna kunna stå för den kostnaden också så som forskning och utbildning av arbetskraften?
Politikernas roll i dessa sammanslutningar är att genom politiska beslut göra allt gratis för företagen och lägga alla kostnader på stat och kommuner, men låta det så kallade näringslivet få behålla vinsten ograverad.

Alla avregleringar sedan 1990-talet har inneburit övervägande försämringar för konsumenten. Servicen har blivit bedrövlig och priserna har stigit. Och som bevis för att det är något lurt med den så kallade fria marknaden och den påstådda konkurrensen har näringslivets vinster vanligtvis slagit nya rekord år efter år.

Dessutom har sammanslagningarna och uppköpen av företag inneburit att det är svårt att välja som konsument. Det går inte att medvetet avstå från ett visst företag eftersom de få storföretag som finns har grenar i många branscher och dessutom har en oöverskådlig massa olika varumärken. På så vis har kapitalismen, inbyggd i sig, monopol som slutdestination, precis som spelet Monopol. Näringslivets girighet är omättlig.

Fotnot

Jag har inte tagit upp företagens påstådda miljöengagemang här. Det har jag berört i Miljöpolitiken är stötande.

Jag vill också passa på att förtydliga att alla företag inte är lika, det finns undantag från det jag skriver. I första hand riktar jag udden mot storföretagen. De storslagna samhällsbärarna som i sin tur behöver stöd av samhället för att orka stå upp och se ner på oss ”pöbeln”.

Svenskt Näringsliv vill öka korruptionen på Gotland

Svenskt Näringslivs Anders Thomasson vill öka korruptionen på Gotland. Jag har redan skrivit 6 artiklar om den gotländska korruptionen men tydligen är inte alla företagare med på korruptionstågen och därför publicerar idag Anders Thomasson en debattartikel i både GA & GT där han bland annat vill att de ”informella kontakterna” förbättras mellan kommunens tjänstemän och företagarna. Och är det något som garanterar möjligheten till korruption är det informella kontakter. Det är svårt att tänka sig att Anders Thomasson skulle vara omedveten om detta faktum så min slutsats är att det är just företagarnas möjlighet att påverka kommunens tjänstemän genom korruption han är ute efter. Jag har tidigare skrivit att:

Tisdagen den 6 november åt jag lunch på Ali:s som ligger strax utanför Österport. Vid bordet bredvid lunchade 3 män. Jag hörde inte allt som sades men jag hörde intressanta fragment. De tre pratade om just bygglov. En av männen sa “det händer ju att man får med sig en flaska wisky”. Varpå en annan nämnde att det finns regler för hur dyr gåva man får ta emot. Vilket replikerades av den förra med “så billig wisky kan man hellre vara utan”.

Gotland kommun måste ta ett arbetsgivaransvar och tillse att deras anställda inte hamnar i alkoholträsket på grund av wisky de får vid sin tjänsteutövning. Och ur ett medborgar- och demokratiperspektiv är det mer öppenhet och respekt för gällande lagar som behövs, inte fler informella möten mellan kommun och näringsliv.

Som Anders Thomasson skriver så har kommunen tillsammans med näringslivet redan bildat Tillväxt Gotland en förening som ska vara ett forum för dialog mellan kommunen och företagare. Däremot har ingen liknande förening startas för dialog mellan kommunen och medborgarna. Det skulle behövas bland annat av den anledningen att kommunalrådet Eva Nypeliuz (c) har som vana att trotsa förvaltningslagen och inte svara på mejl och brev som kommer in från undersåtarna.

Kommunen för en politisk linje med korporativistiska (korporativism är en fascistisk och nazistisk ideologi) förtecken som gynnar företagen på medborgarnas bekostnad. Och vi kan förvänta oss att ännu mer av kommunens tillgångar bortslumpas till enskilda företagare.

Miljöpolitiken är stötande

Näringslivet tar inte sitt miljöansvar utan tvärt om hindrar marknaden för miljövänligt genom att ta ut högre vinster på miljövänliga produkter än mindre miljövänliga dito. Det är helt oacceptabelt att lägga miljöansvaret på individnivå och samtidigt motverka ekonomiskt pressade konsumenters förmåga att välja miljövänligt. För de ekonomiskt svaga blir miljötänkandet ytterligare en börda att bära som innebär skuldkänslor och dåligt samvete.

Lika hänsynslöst slår miljöskatterna mot de som lever under ekonomisk press. Genom att lägga på miljöskatter och miljöavgifter på livets nödtorft tvingas de fattiga ta miljöansvar genom att försämra sina levnadsförhållanden. De bättre bemedlade kan fortsätta med samma levnadsstandard men får betala lite mer. Men att betala lite mer är inte detsamma som att ta miljöansvar eftersom ökade kostnader inte leder till minskad miljöpåverkan. Därför är alla former av miljöskatter och miljöavgifter klassorättvisa. De fattiga tvingas inskränka sin livsföring medan de som har råd enbart tvingas betala mer men kan fortsätta leva sina liv som tidigare.

Det finns bara en rättvis väg att gå. Det är att politikerna bestämmer vilka varor som är oacceptabla ur miljösynpunkt och förbjuder dessa, och ransonerar det som är miljöskadligt men som bedöms vara nödvändigt. En viss mängd t.ex. bensin per capita, hushåll eller behov. I städer är behovet av bensin ytterst litet. Däremot behöver glesbygdsbor, där kollektivtrafiken är obefintlig, bensin.
Det är inte rätt att de som har råd ska få förstöra miljön för de fattiga medan de fattiga ska tvingas inskränka sina liv för att ta hela ansvaret för att rädda miljön både sig själva och de miljöförstörande rika.

Tyvärr har miljöskatter och miljöavgifter ett stort stöd politiskt och inom miljöorganisationer som Svenska Naturskyddsföreningen. Men det har heller inte förekommit någon större debatt i frågan. Sedan Miljöpartiet, på 80-talet, började föra fram tanken på grön skatteväxling har inga andra lösningar diskuterats på allvar. Fram till EU-medlemskapet förbjöds många miljöskadliga produkter som Clorin. Men efter Sveriges medlemskap i EU har många av dessa produkter, som Clorin, återigen blivit tillåtna. EU:s politiska linje är att marknaden själv ska styra. En euro är en röst. Därmed har EU av ideologiska skäl avvisat andra förslag för att motverka miljöförstöringen än miljöskatter och miljöavgifter. Och dessa slår som sagt hårt mot de ekonomiskt svaga, som tvingas till inskränkningar, medan bättre bemedlade endast drabbas på så vis att de får ökande utgifter men kan fortsätta åka bil till jobbet och ha drygt 20 grader inomhus med mera. Denna klassorättvisa måste upp till debatt.

När det gäller utsläppsrätter så subventioneras de Svenska företag som omfattas av staten. Företagen får sig tilldelade gratis utsläppsrätter efter behov. Trots denna gratis tilldelning avser bland annat el-producenter att baka in en kostnad för utsläppsrätter i priset och alltså ta betalt för sina skattefinansierade utsläppsrätter av konsumenterna.

För företagen är alltså miljön en vinstmaskin att skinna konsumenterna med. Företagens påstådda miljöansvar är i själva verket ett ansvar de lägger helt på konsumenternas axlar. Ska vi acceptera detta? Och ska vi acceptera miljöpolitikens klassorättsvisor?