logo

Magnus Berg – Motbild.Se

Min bild av världen

Kommunistiska partiets vedervärdiga människosyn

Politik - fredag 28 juli 2017

Kommunistiska partiet och dess tidning Proletären har definitivt kommit ut ur garderoben och öppet visat vilken människosyn de i realiteten bekänner sig till: De hatar och föraktar samhällets allra svagaste – narkotikamissbrukarna. De skyller till och med USA:s krigiska utrikespolitik på narkotikamissbrukarna.

I en artikel i Proletären nummer 28 (14-20 juli) 2017 skriver Bengt Holmgren om narkotikamissbrukarnas skuld till sina egna och samhällets problem.

När det gäller narkotikamissbrukarna i USA görs de till ansvariga för den av USA förda inrikes- och utrikespolitiken, med hänvisning till vad en familjeterapeut säger.

”Det utbredda missbruket och dess bakomliggande beroende förklarar mycket av märkligheterna i Förenta staternas inrikes- och utrikespolitik.”

Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären förlitar sig alltså på en familjeterapeut som expert på USA:s inrikes- och utrikespolitik. Mycket konstiga teorier och så kallade vetenskaper har jag läst i Proletären genom åren men nu har tidningen satt ett nytt svårslaget rekord. Hur ska man kunna ta Kommunistiska partiet och Proletären på allvar efter det?

Angreppen på svenska narkotikamissbrukare är av samma intellektuella klass: Ren idioti. Bengt Holmgren ska dessutom hålla ett föredrag vid Kommunistiska partiets sommarläger under rubriken ”Missbrukare – offer eller skyldiga?”. Svaret har artikeln i Proletären redan givit: Missbrukare är inte offer, de är skyldiga. Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären hoppar helt över den empatiska reflektionen. De frågar sig inte hur och varför någon börjar med droger. Den biten är uppenbarligen ointressant. Psykisk ohälsa som grund och droger som självmedicinering är inget Proletären och Kommunistiska partiet har förståelse för eller ens vill fundera över. Det är enbart skuld som ska fastslås. Skuld! Skuld! Skuld! Och Proletären berättar:

”Missbrukarna är inga offer som vissa av våra politiker gärna vill se dem. Utan missbrukare, ingen narkotikamarknad.”

Om narkotikamissbrukarna i USA skriver Proletären vidare:

”Så länge de amerikanska myndigheterna struntar i att göra upp med det omfattande missbruket och ställa sina missbrukare till ansvar för sina handlingar och istället strävar efter att legalisera narkotikan i stat efter stat, kommer Mexiko att sjunka allt djupare ner i drogträsket. USA och dess missbrukare bär det totala ansvaret för detta.”

Det är verkligen ord och inga visor om missbrukarnas skuld. Med tanke på att den största andelen av USA:s narkotikamissbrukare är svarta så måste man utifrån Proletärens artikel förstå att det är de svarta i USA som har ansvaret för, eller bär skuld till, USA:s inrikes- och utrikespolitik samt Mexikos drogproblem. Utifrån detta kan man förstå hur logiskt de tänker där på Proletärens redaktion och inom Kommunistiska partiet.

Kommunistiska partiet brukar ordna så kallade pubkvällar. Proletären har publicerat bilder, där öl står på borden, från dessa evenemang. Det dricks alltså alkohol i Kommunistiska partiet. Alkohol är också en drog. Kanske samhällets mest destruktiva drog. Ska man köra samma måttstock vid alkoholförtäring som Proletären använder vid narkotikadito så finns det en stor andel missbrukare i Kommunistiska partiet. Kommunistiska partiet består alltså av en massa alkisar som själva inte vill ta ansvar för sitt missbruk men mer än gärna skuldbelägger narkotikabrukarna. Det hyckleriet förtjänar allt förakt.

Sedan undrar jag över Bengt Holmgren och Proletärens språk. Vem riktar sig artikeln till? Jag förstår inte vad ord som ”permissiv”, ”addiktiv” och ”kompulsivitet” betyder. Är det så att Bengt Holmgren inte vill att läsarna ska förstå hans text. Eller är det så att läsarna ska förminskas, fås att känna sig dumma för att de inte förstår vad som skrivs? Är man det minsta intelligent och vill nå ut i den krets som läser Proletären – arbetarklass – så väljer man ett språk som läsarna förstår. Men det gjorde inte Bengt Holmgren…

1 kommentar


Endast hasch ger mig livsglädje

Övrigt - måndag 14 januari 2008

122284 jointfimpar

När jag bodde i Stockholm lyssnade jag mycket på radiokanalen Vinyl 107 som spelade ”gamla godingar” Av en tillfällighet kom jag att tänka på Vinyl 107 ikväll och gick in på hemsidan och började lyssna via nätet. Efter några välbekanta låtar kände jag att något saknades. Jointarna!

Eftersom jag vanligtvis har depression och/eller ångest – i bästa fall bara som en känsla i bakhuvudet som hindrar mig från att känna lycka – så har hasch varit mitt livs glädje. När jag rökt hasch har jag kunna koppla bort olustkänslorna och leva i nuet. Jag har till och med kunnat känna lycka.

Moralister tycker att kemisk lycka inte räknas. Och det är lätt att säga om man själv inte har problem med depression och/eller ångest. Men för mig är kemisk lycka bättre än ingen lycka alls, och minst lika mentalhygieniskt viktig som andra människors drogfria lycka. Utan stunder av lycka blir inte livet värt att leva. Och jag tycker inte att livet är värt att leva.

I bästa fall tycker jag det är mig likgiltigt om jag lever eller dör. För det mesta önskar jag att jag var död. Men när jag röker hasch blir jag euforisk och levnadsglad. Men hasch är förbjudet så…
Och ja, jag har testat lyckopiller.

Ja, hur tycker de som vill göra det svårt för självmördare? Vad vill de uppnå? Är deras önskan att sådana som jag ska må jävligt dåligt hela satans pisslivet? Njuter de av att plåga mig? Eller fattar de inte hur det är att ha depression och/eller ångest? De jävlarna som styr är uppenbarligen psykopater och utmärkande för dem är stor självömkan och ingen empati.

Politikersvinen kan inte acceptera att man vill slippa leva. Vill man inte leva är man psykotisk enligt deras och psykiatrins definitioner. Och då är man inte beslutsmässig i frågan om liv eller död. Med den definitionen har jag varit psykotisk i över 20 år.

Nu undra du som läser detta hur det kan komma sig att någon som vill ta livet av sig fortfarande lever efter 20 år. Svaret är enkelt. Jag är rädd för smärta. Det är därför jag vill att politikerna ska respektera människors rätt att själva få bestämma över om de vill leva eller inte, och om så önskas bistå med lämpliga läkemedel. Med rätt medicinska preparat kan man få en värdig och smärtfri död.

Jag har gjort några självmordsförsök med felaktiga preparat. Det har inte varit kul alls. Till att börja med så dog jag inte utan hamnade på psyket och fick nya negativa livserfarenheter av det. För det andra var själva upplevelsen, när jag totalt förlorade balanssinnet och ramlade i kull och trodde att allt var en dröm fastän jag kunde känna smärtan när jag slog huvudet i väggar och golv, skrämmande obehaglig.

Det fick mig att tappa tron på överdoser. Fast fick jag tag i en rejäl dos heroin så skulle nog min problem vara över. Kraftiga mängder av morfin kan ge en så kallad andningsdepression – varför det heter så kan jag inte fatta – vilket innebär att man slutar andas. Det fina är att man inte märker det själv. Jag har själv slutat andas en gång när jag rökt mycket opium. Efter ett tag slogs jag av tanken att det var länge sedan jag andades, och tog ett andetag, eftersom jag var lycklig i opieruset. Smärtan man i vanliga fall känner när man inte andas elimineras av morfin. I Iran är just en överdos av opium en vanlig självmordsmetod.

Att ha heroin eller lämplig medicin hemma när depressionen och/eller ångesten är stark nog, för att man ska våga ta språnget in i det okända, är vad jag skulle önska. Det kan väl inte vara att kräva för mycket? Skulle detta modesta krav avfärdas så kräver jag att hasch klassas som medicin och omfattas av högkostnadsskyddet. – Det skulle kunna odlas och tillverkas till mycket låg kostnad i statens regi. – Då kan jag röka en 5:a om dan och känna att livet är värt att leva. Men oavsett vad jag tycker, tänker och känner lär politikerna stå fast vid den rådande ordningen som innebär att jag ska plågas.

20 kommentarer