Gotlands Tidningar, och Ulf Hammarlund, kan man inte lita på

150314-001

”Ni ska kunna lita på det som skrivs i GT” kan man läsa i en röd ruta högt upp, under tidningens huvud, på Gotlands Tidningars fredagsnummer den tjugosjunde mars. Det är ett lockrop för chefredaktör Ulf Hammarlunds krönika på sidan åtta.

På sidan åtta skriver Ulf Hammarlund om statistik. Han avslutar med följande:

”Mycket rikstäckande statistik, allt från Socialstyrelsen till exempel, bygger på 100 000 invånare. Och där faller Gotland utanför ramen. Och det är därför Gotland oftast hamnar i topp när det gäller aborter, självmord, antal rökare, ja, allt som bygger på nästan dubbelt så många invånare som vi är. När vi (om vi gör det) presenterar den typen av statistik är vi försiktiga och är också väldigt noga med att tala om att den typen av statistik inte är tillförlitlig för Gotlands 57 255 invånare.”

Efter det stycket förväntar sig Ulf Hammarlund säkert applåder och gillande från sina läsare. Men tyvärr Ulf: Jag är inte den som likt etablissemanget på Gotland applåderar medelmåttighet och ren dumhet. Och redan på sidan fem i samma nummer av Gotland Tidningar läste jag en artikel om självmord som motsäger det Ulf Hammarlund skrev.

I artikeln på sidan fem kan man läsa att:

”Ett tiotal personer tar sitt liv varje år på Gotland. Det gör länet till ett av Sveriges självmordstätaste, sett till antalet invånare.”

Det finns ingenstans i den texten något som säger, eller ens antyder, det som Ulf Hammarlund skrivit ska finnas i anslutning till statistik av den typen. Inget om att ”den typen av statistik inte är tillförlitlig för Gotlands 57 255 invånare”. Inget av det som Gotlands Tidningar, enligt Ulf Hammarlund, är så väldigt noga med att tala om.
Ulf Hammarlunds kan man uppenbarligen inte lita på.

Dessutom tycks Ulf Hammarlund ha problem med matematik.

Med kunskap och logiskt tänkande kan man förstå och räkna ut hur man omvandlar 57 255 invånare till 100 000 invånare, så att statistik för Gotland ska kunna relateras med annan statistik som anges i förhållande till 100 000 invånare.
Man tar och delar 57 255 invånare med 100 000 invånare och får då 1,74657235176. Är det då 10 gotlänningar som tar sina liv så tar man 10 gånger 1,74657235176 och får 17,4657235176. Då får man fram att på Gotland tar 17,4657235176 invånare av 100 000 livet av sig varje år.
Lätt som en plätt för någon med intelligens och kunskap. Men svårt för Ulf Hammarlund…

Mediekritik av Umberto Eco

140214-003_bw
Texten nedan är ur Umberto Eco:s essaysamling ’Vad kostar ett mästerverk’ utgiven på svenska 1987. Den är till fullo applicerbar även på dagens svenska medier. Läs och lär dig bli mediekritisk.

Televisionären av Umberto Eco

Hur många nyheter innehåller TV:s nyhetsprogram? Hur presenteras de? Hur mycket och på vilket sätt manipuleras de? Från onsdagen den 20 januari till och med söndagen den 30 satte jag mig framför teveapparaten och såg och förde anteckningar över fyra nyhetsprogram per dag: ett på förmiddagen, ett på eftermiddagen och två på kvällen. Jag hoppade över nattsändningen eftersom den är densamma som klockan 20.30 utom vid exceptionellt allvarliga händelser. En sådan studie har gjorts och görs systematiskt och koncentrerat i Bologna av forskargruppen Strumenti Audiovisivi e Pubblico (Audiovisuella Hjälpmedel och Allmänheten) genom att registrera tidpunkter, nyheter och gester och utarbeta noggrann statistik. Men resultatet av deras arbete fyller volymer som inte är lättillgängliga för tevepubliken. Jag begränsade mig till en snabbundersökning (som på grund av programmens repetitiva monotoni åsamkat mig svåra nervösa besvär) eftersom jag bara ville få bekräftelse på ett intryck man ofta får när man ser sporadiskt på något av nyhetsprogrammen. Låt mig förklara: genom mångårigt tevetittande skaffar man sig en negativ bild av nyhetsprogram, som när den sedan jämförs med ett enstaka program tycks bestridas av fakta. Det är svårt att i en enda nyhetssändning finna de monstruösa falsifikationer och ogrundade utelämnanden som borde kräva ingrepp av parlamentskommittén och man blir nästan övertygad om att djävulen i grund och botten inte är så otäck som han utmålas. Men om man försöker se minst tjugo sändningar och sedan jämför dem med tidningarna nästa dag (för att få en tillförlitlig åsiktskurva använde jag mig av tidningarna Corriere della Sera , Il Giorno och Il Manifesto).

Mycket mer subtila former av uppbyggnad och spridning av en nyhet börjar då skönjas och jag har försökt sammanfatta dessa i tio Manipuleringsregler utökade med Mona Lisa-effekten och Pelegattieffekten.

Tevenyheterna klockan 13.30 har formen av en nyhetsspalt för tittare som gått ut gymnasiet. Här förekommer litterära krönikor och på fem dagar såg jag ett reportage om Verga, ett om Max Ernst, ett om Dreyer och ett om Diego Fabbri. Den politiske kommentatorn drar sig inte för att uttrycka ironi, både genom tonfall och uttryckliga kommentarer. Ett typiskt exempel fanns i nyhetssändningen den 27 klockan 13.30, då man berättade om kaparen som dödats av FBI-agenter med följande kommentar: ”beväpnade kapare är det tydligen skottpengar på . . ” Att en kommentator påtar sig det kritiska ansvaret och uttryckligen framför sin kritik är positivt, men på två villkor: att det gäller samtliga nyheter och att det inte åtföljs av en mindre uppenbar manipulering som framförs som objektiv rapportering. I nyhetssändningen den 29 klockan 13.30 ger Gustavo Selva i torr och saklig ton ett slags ledarkommentar till den kinesiska kritiken av Nixonplanen. Nixon har lagt fram en plan ”för fred”, ”och ändå” är Kinas svar ”skeptiskt och negativt”. Kina betraktar de amerikanska villkoren som ”orimliga”, medan andra observatörer anser att detta är det enda ”förnuftiga” sättet att göra slut på kriget. Det kinesiska förslaget innebär ”att Sydvietnam helt enkelt införlivas med det kommunistiska Hanoi”. På samma vis bedöms det kommunistiska toppmötet i Prag explicit som ett sovjetiskt försök att utöva påtryckningar mot Tjeckoslovakien.

Varför ägnas då inte en liknande ledarkommentar åt regeringskrisen, vilken i stället summeras på det mest iskalla och obegripliga sätt? Detta sker på basis av Manipuleringsregel nr l: ”Man kommenterar endast det som kan eller bör kommenteras.” Men resten då? Nyhetssändningen den 27 klockan 13.30 hade inlett raden av notiser angående Vietnams reaktioner på den amerikanska planen, som av kvällsnyheterna hela tiden kallades ”åttapunktsplanen” eller ”Nixonplanen”. Morgonnyheterna lade däremot upp det hela så här: i Vietnam råder ett tillstånd mittemellan krig och fred, Nixon föreslår en ”fredsplan” och vietnameserna vägrar acceptera denna. När man nu fastslagit motsättningen ”krig kontra fred” är det uppenbart att vietnameserna instinktivt placeras på krigssidan, i synnerhet som Nixons förslag hela tiden presenteras som ”erbjudanden”, ”hopp om dialog”, medan den vietnamesiska kritiken omnämns som ”tydligt avståndstagande” eller ”avmätt svar”. Hela kontexten tycks vara utformad för att inpränta uppfattningen att Hanoi vill ha krig och Nixon fred. Här kan vi då formulera Manipuleringsregel nr 2: ”En verkligt vinklad nyhet behöver inga uttryckliga kommentarer utan grundar sig på valet av adjektiv och ett listigt spel med motsättningar.”

*

Förmiddagens nyhetssändning är annorlunda. Om 13.30-sändningen strävar efter att vara som en politisk-kulturell veckotidskrift, så vill denna vara som en folkkär damtidning. De politiska nyheterna är reducerade till ett minimum medan det vimlar av kuriosanyheter: oväder, Varesesjöns rening, intervjuer med alpbor, modekollektioner. Kvällsnyheterna i kanal 1 har däremot den ”oberoende” dagstidningen som modell. Uppläsarna tycks göra sitt yttersta för att vara känslomässigt neutrala och ge sken av att täcka alla nyheter. Nyhetssändningarna i kanal 2 hade en gyllene tid när de leddes av berömda journalister som uttalade sig om dagens händelser och lät olika sidor komma till tals men är nu som en landsortstidning som använder sig av stoff från nyhetsbyråerna och de vill helst klara av det hela på en kvart för att ge plats åt ”Kvitt eller dubbelt”.

Låt oss då ta en titt på kvällsnyheterna i kanal 1. Man håller en neutral ton och aktar sig noga för varje slag av kommentarer men gör ett första urval genom att eliminera vissa nyheter på basis av den grovt tillyxade Manipuleringsregeln nr 3: ”Bättre tiga än tvivla”. Nyhetssändningen den 26 klockan 20.30 berättade om en studentdemonstration i Kairo men försummade att nämna händelserna vid universitetet i Milano, några brandbomber i New York samt att man avgjort frågan om folkomröstningars laga giltighet. I nyhetssändningen den 27 klockan 20.30 nämndes inte strejkerna i Porto Marghera på grund av SAVA:s nedläggning, regeringsrättens dom som gör det omöjligt att jävförklara en domare på grund av hans politiska åsikter, nedläggningen av Paris-jour och inte heller de franska journalisternas strejk mot televisionens intrång. Nyhetssändningen den 28 klockan 20.30 nämnde inte de formella förhör som hållits med tjugofem studenter och lärare i Castelnuovo, de privata opinionsundersökningarna bland kristdemokraterna och de andra partierna i folkomröstningsfrågan och inte heller offensiven i Bonn mot både kommunister och nynazister. Däremot berättade man – uppläsarna minns det säkert – om en dödsolycka på en arbetsplats i Novi och om sjukhuset i Catania. Låt oss då se hur de rapporterade detta.

Nyheterna den 27 klockan 20.30 säger att det förekommit oroligheter mellan strejkande och polis vid sjukhuset i Catania, man nämner antalet sårade och meddelar att strejken fortsätter. Man dröjer vid denna nyhet några sekunder och skapar hos tittarna – när den första nyfikenheten lagt sig – ett förutsägbart tillstånd av avslappning och ouppmärksamhet. Först på slutet nämner man att sjukhuspersonalen inte fått lön på två månader. Det är detta som vi kommer att kalla Mona Lisa-effekten med hänsyftning på en berömd skämtteckning av Charles Addams, där man ser en biografsalong fylld av gapskrattande ansikten. När man betraktar publiken närmare upptäcker man Mona Lisa i vimlet och hon ler naturligtvis bara. Den komiska effekten är slående men man måste betrakta bilden länge och noga, annars ser man bara en likformig massa av skrattande ansikten. När nu en nyhetsnotis har en kort exponeringstid och man bara hör uppläsarens röst utan att ögat stannar vid en speciellt betydelsefull bild, är det självklart att det verkligt viktiga – speciellt om det fördröjs – går förlorat. Härav Manipuleringsregel nr 4: ”Sätt in en obekväm nyhet när ingen längre väntar sig den.”

I samma nyhetsinslag fanns också en annan viktig händelse, nämligen att det kastats tårgasbomber i sjukhusets barnavdelng. I nyheterna den 27 klockan 20.30 nämndes inte detta, den 28 klockan 20. 30 meddelades det att det gällt ”patienterna på de pediatriska avdelningarna”. Ännu en Mona Lisa-effekt, den här gången åstadkommen genom snabb uppläsning och genom att använda ord som de flesta inte begriper, enligt Manipuleringsregel nr 5: ”Säg aldrig gröt när du kan säga havregrynshopkok.” Att denna notis sedan kom för sent visar en annan tendens hos teves nyhetsmakare som kan sammanfattas i Manipuleringsregel nr 6: ”Ge hela nyheten först när dagspressen dagen efter redan spridit den.” Den 27 förtegs händelsen med barnen, på morgonen den 28 rapporterades den av alla tidningar, den 28 på kvällen nämndes den, fastän mycket kryptiskt. Samma sak hände till exempel med Hanois avvisande av Nixons förslag. Den 27 säger tevenyheterna att vietnameserna inte går med på förslagen, den 28 uppger tidningarna att avslaget bara rapporterats i en radiosänding men att det officiellt fortfarande finns möjligheter till förlikning. Tevenyheterna följer denna linje redan samma dag och visar den 29 en försiktig optimism.

*

Låt oss nu se på ett annat fall av ”pressbogsering” som kompliceras av det vi ska kalla Pelegattieffekten. Tevenyheterna den 26 klockan 20.30 rapporterar att en arbetare vid Italsider i Novi avled när han föll ned på ett transportband. Därefter meddelas att fackförbunden utlyst en strejk ”i avsikt att precisera reglerna för fackförbundens handlande när det gäller olycksskydd på arbetsplatsen”. Uppenbarligen finns det ingen som bär skulden. Morgonen därpå preciserar Corriere della Sera i klartext att arbetaren fallit därför att det saknades ett visst skyddsräcke som faktiskt var föreskrivet. Den 27 klockan 20.30 meddelas det att tjugotusen arbetare vid stålverken i Taranto strejkar för mänskligare arbetsvillkor. Men nyheten är helt isolerad. Tevenyheterna den 28 klockan 13.30 (efter ett långt direktreportage med Massimo Inardi) talar bland annat om arbetarens begravning och först mot slutet av inslaget (Mona Lisa-effekten) säger man att fackförbunden ”klagar över bristen på tillräckliga åtgärder för att värna om människoliv på fabrikerna”. Tevenyheterna den 28 klockan 20.30 gör en teaterkupp. Tito Stagno meddelar dramatiskt att Donat-Cattin har hotat Italsider: antingen ser de till att vidta alla säkerhetsåtgärder eller också kommer yrkesinspektionen att tvinga dem till att inställa verksamheten i varenda fabrik. Sensation hos tevetittarna. Observera att ingen någonsin utrett frågan om entreprenader, som är kärnan i hela historien. Man förstår alltså inte varför i hela världen Donat-Cattin är så förargad. Detta är Pelegattieffekten: kaptenen kallar på korpralen och ber honom att så taktfullt som möjligt meddela soldaten Pelegatti att dennes föräldrar avlidit, varvid korpralen kommenderar ”alla soldater med föräldrar fortfarande i livet tar ett steg framåt!” och tillägger sedan i ilsken ton: ”Pelegatti har som vanligt ingen reda på sig! Rättning bakåt!” I detta fall tillämpas dessutom Manipuleringsregler nr 7: ”Yttra dig endast om regeringen redan yttrat sig” och nr 8: ”Förtig aldrig ett ministeringripande.”

Man begär naturligtvis inte av en tevekommentator att han ska engagera sig personligen i kritiken mot Italsider eller mot sjukhusstyrelsen i Catania, men om de båda nyhetsinslagen i stället för att uppläsas hade åtföljts av ett filmavsnitt och intervjuer med fackföreningsfolk och arbetare, skulle problemen kommit fram av sig själva. Men här kommer Manipuleringsregel nr 9 in i spelet: ”Viktiga nyheter bör endast framföras muntligt, de oviktiga kan och bör filmas.” I nyheterna den 29 klockan 13.30 får man till exempel veta att en annan arbetare krossats till döds av en stor packlår på ett varv i Neapel. Eftersom det är ett aktuellt tema är vi alla nyfikna på att se denna lår. Inte en skymt. Direkt efteråt meddelas att polisen i Turin har återfunnit stulna kläder och det visas en film där man får se kläder, kläder och äter kläder. Någon invänder säkert att det inte är sant att viktiga nyheter inte filmas. På fem dagar har vi sett filmer om studentprotesten i Kairo, de alldeles nyss dödade amerikanska kaparna, eldsvådan i en katedral i Nantes, ett heroinbeslag som franska polisen gjort. Men här tillämpades Manipuleringsregel nr 10: ”Viktiga händelser visas endast om de äger rum utomlands.” Studenterna i Kairo kan visa, men inte studenterna som drabbar samman med polisen i Milano.

Är kanske den egyptiska televisionen snabbare än den italienska? Svaret på detta kan vara följande, vilket är en slutsats av de tjugo nyhetsprogram jag undersökt: alla filmteam var utspridda på samtliga Italiens hundra städer för att visa hur dessa såg ut just i det ögonblick då den första snön föll. Ständigt upprepade bilder av isbelagda motorvägar är visserligen bra för att avråda folk från att ge sig ut i trafiken, men den journalistiska extas med vilken man visade dessa städer insvepta i vinterns vita mantel var besynnerligt våldsam. Kanske därför att snönyheter förutom att vara angenäma att skåda också förefaller vara absolut sanna och stärker tittarens tilltro när han går fram till fönstret och ser att det verkligen snöar och därför drar slutsatsen att teve säger precis det är. Därför hade vi inga teveteam som kunde filma den domare som berättade hur och varför han inlett fyrtiotvå processer mot fascisterna i Ordine Nuovo (vilket framfördes muntligt av Bersani i tevenyheterna den 30 klockan 11.30) och vi får vara evinnerligt tacksamma för att nyhetsprogrammet den 30 klockan 13.30 kunde ägna en lång och engagerad intervju med den domare som väckt åtal mot kosmetikaindustrin. Det är värdefullt att dokumentera fiffel med kosmetika men varför inte också dokumentera nyfascismen?

Genom att inte visualisera de obekvämaste nyheterna och således göra dem ointressanta dränker tevenyheterna de viktiga händelserna i en sorts konstant borborygmi som dämpar tittarnas uppmärksamhet. Men hjälp av Mona Lisa-effekter och Pelegattieffekter och genom sin oförmåga att föregripa pressen när det gäller att rapportera en viktig nyhet (genom att alltså spela bort den enda fördel TV har framför tidningarna), genom att fördomsfritt behandla endast utlandsnyheter (på samma sätt som seriösa tidningar presenterar nakna bröst endast om de tillhör färgade kvinnor), genom att få ledan att framstå som objektivitet, lyckades tevenyheterna till exempel att i fem hela dagar tala diffust om regeringskrisen och bara återge officiella uttalanden utan att lyckas förmedla en enda av de nyheter som dagstidningarna klarade av med en enda liten rubrik. Man begrep aldrig om och på vilket sätt det var svårt att komma överens, om och när socialisterna hade börjat ge vika och sä vidare. Även här hade det räckt med att intervjua observatörer ur olika läger. Genom sina ansträngningar att förbli opolitiska väckte tevenyheterna med andra ord leda och avsmak för politik. Såvida det inte var fråga om yrkesmässigt utövad oförmåga: krisen fick inte uppröra någon. I gengäld ansträngde sig nyhetsmakarna dag efter dag med att berätta allt om båtmässan och underrätta oss om att den tid nu var inne då alla kunde äga en havskryssare. Och väckte därmed ett hopp om att sjukhuspersonalen i Catania, som vi aldrig fick se i bild, när de nu får ut sin innestående lön ska kunna unna sig en av de där tjusiga katamaranerna som tevekamerorna visade upp ur alla vinklar.

1972

Är du intresserad av mer mediekritik så rekommenderar jag Anders R Olsson:s bok Lögn, förbannad lögn och journalistik från år 2006. Anders R Olsson har en riktigt gedigen bakgrund på Sveriges ”ledande” medier – bl a DN, TT och SR:s Ekot. Han vet därför hur media arbetar för att manipulera oss läsare, lyssnare och tittare. Han har dessutom arbetat som lärare på ”journalisthögskolan” – JMK på Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet – samt skrivit ett flertal böcker på uppdrag av Svenska Journalistförbundet. Klicka på länken för att gratis hämta Lögn, förbannad lögn och journalistik i pdf-format.
Tyvärr dog Anders R Olsson 22 september 2012. Hans intressen var yttrande- och informationsfrihet, offentlighet och öppenhet, personlig integritet samt journalistik (dess kvalitet, etik och samhällsfunktion). Han hade behövts ibland oss nu och i framtiden.

Andra bloggar som skriver intressant!

Media – ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet

100219-001

Rapports nyhetsankare Claes Elfsberg deltog i radioprogrammet Medierna den 15 augusti 2009. 14 minuter in i programmet framförde han följande:

”En nyhet är det icke förväntade.”

”Nyhetsjournalistiken fungerar ju som nervsystemet i en demokrati. Vi måste slå larm. Vi måste tala om att har finns det en misskötsel, här är utvecklingen på väg mot galet håll. Så att människor kan göra någonting åt det.”

”Jag tror att folk har en god uppfattning om samhällsutvecklingen, i stort, och att det de får i nyhetsprogram i TV eller i tidningar är sådant dom behöver veta för att ta ställning för den fortsatta utvecklingen.”

När jag för några kvällar sedan såg och hörde Claes Elfsberg i Rapport berätta att stödet för den svenska krigsföringen i Afghanistan hade ökat drog jag mig till minnes vad samme Elfsberg sagt i Medierna.
Tror Claes Elfsberg på vad han själv sa i Medierna? Vad kände han när han igår berättade om det ökade stödet för krigsinsatsen i Afghanistan? Var han förvånad?

Varför väljer då mainstreammedierna – de medier som når flest medborgare och därmed har störst möjlighet att berätta om vår verklighet och att påverka/indoktrinera – att vanligtvis vinkla sina nyheter bort från det väsentliga till det relativt oväsentliga?
Jag har tidigare skrivit om Anna Odells försök att belysa behandlingen av tvångsvårdade psykiatripatienter. I mainstreammedia kom inte en rad att handla om patientsäkerhet. Allt medialt utrymme handlade om Anna Odells arbetsmetod.
Jag har också skrivit om Afganistankriget som inte heller ifrågasätts utan bara framställs så som ockupanterna vill få sin påstått ”humanitära insats” framställd. Inget mainstreammedia har frågat hur det kommer sig att USA:s ”humanitära insatser” dödar så många civila och förstör så mycket civil infrastruktur. Inte heller ifrågasätt varför USA:s ”humanitära insatser” alltid slutar med att det tillsätts en lydregim som i första hand tillvaratar USA:s intressen, framför den egna befolkningens grundläggande mänskliga behov.
Vi har av mainstreammedia fått veta att de svenska soldaterna i Afghanistan deltar i en NATO-ledd organisation vid namn ISAF som har FN-mandat. Varför berättar inte mainstremmedia det Pierre Schori, mångårig FN-ambassadör och toppdiplomat, berättar i sin bok ”Draksåddens år”?

”I [ISAF] operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdriktning är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.”
/…!
”Problemen ökade genom att en amerikansk general 2007 utsågs till befälhavare för ISAF. Inom FN undrade man varför inte USA hade slutit ett SOFA (Status of Forces Agreement) – ett avtal av den typ som FN har med afghanska staten. Då skulle afghanerna ha fått inflytande över exempelvis när och hur amerikanerna brukar sin verkanseld.”

Och på tal om NATO-ledd: Varför berättar inte mainstreammedia om den utvidgning av NATO:s ömsesidiga försvarförpliktelse – som USA tvingade igenom 1999 – som säger att ömsesidigheten att hjälpa varandra militärt inte bara gäller vid fientliga angrepp utan även ”andra risker av omfattande slag” såsom ”störningar av tillförsel av vitala resurser” d.v.s. olja och gas.
Och varför får inte ockupationens motståndare, i de ockuperade länderna, komma till tals?
Varför är det alltid samma länder som kritiseras hårt i mainstreammedia medan andra länder, vars regimer beter sig lika illa eller värre, aldrig uppmärksammas? Har vi inte fått veta nog om regimen i Iran och dess ”kärnvapenhot”, ”terrororganisationen” Hamas och Cubas ”enpartiddiktatur”?
Finns det inte utrymme för ”det icke förväntade” som Claes Elfsberg talar om? Som USA och Israels folkrättsvidriga inlåsning av icke dömda. USA och Israel håller människor i fångenskap i åratal utan rättegång. Berätta om alla demokratiskt valda regeringar som blivit störtade av USA:s statligt tillsatta och finansierade terroristorganisation CIA. Berätta om USA:s stöd till korrupta länder och diktatorer, som har tortyr, fängslande och förtryck av politiskt oppositionella på sin agenda. Berätta om USA:s tortyrskola School of the Americas, där många militärer tillhörande sydamerikanska diktatorer blivit utbildade i att plåga människor så mycket det bara går utan att för den skulle ha ihjäl dem.
Varför får vi aldrig höra om detta? Varför alltid samma tjat om samma länder? Den röda tråden är inte svår att finna.
USA självt eller länder som underordnar sig USA eller styrs av en USA-tillsatt regim är per definition – mainstremmedias definition – goda nation med goda regimer. Att de sedan begår folkrättsbrott och ägnar sig åt terrorism som är grövre än vad Iran, Hamas och Cuba någonsin har gjort är tydligen något som Sveriges medborgare – enligt mainstremmedia och Claes Elfsberg – inte ska få veta och följaktligen inte ska bry sig om, och absolut inte försöka påverka.

Nedan en insiktsfull text om media samt det därav följande moraliska och politiska förfallet i det här landet. Av Rudi Dutschke.

”Säg att en våldsam brand har brutit ut i ett bostadsområde i kvarteret X. Minst en person har förolyckats, flera har fått föras till sjukhus. Säg att du bor i samma stad, och att din färd med tunnelbanan för dig rakt under det olycksdrabbade området. Av en händelse beslutar du dig dock för att stiga av vid stationen A. Avståndet från A till X är stort: du hör inte utryckningsfordonen, känner inte brandröken. Du går in i den närbelägna blomsterhandeln, köper dina blommor och fortsätter utan vetskap om händelsen till din slutliga destination. Säg i stället att du går av vid station B. Här hörs utryckningsfordonen tuta i fjärran, men brandröken känns inte. Du tänker att i en stor stad som denna är det normalt att utryckningsfordonen då och då ger sin närvaro till känna och uppsöker din blomsterhandlare. Säg att du stiger av vid stationen C. Nu hörs utryckningsfordonen, nu känns brandröken. Du värjer dig genom att hålla handen för ansiktet och söker i stället upp en blomsterhandlare som ligger på en skyddad bakgata. Säg i stället att du bor i kvarteret X. Du står inför ett val: du kan hjälpa till att ta hand om skadade eller låta bli. Vad gör du?
Säg nu att du bor i en avlägsen förort, och att du först stigit av tunnelbanan vid stationerna A, B eller C. När du kommer hem och slår på TV:n visar det sig att H, en stor potentat i vårt mäktiga grannland i väster, tillfälligt gästar staden. Nyhetsmedierna viker nästan all sändningstid åt besöket. En eldsvåda av det slag som drabbat kvarteret X bedöms som alltför oväsentligt för att komma med i rapporteringen.
Enskilda människors mod och dådkraft har testats. Men själv har du ingenting fått veta, och därför heller ingenting kunnat göra.
Det är nu inte kvarteret X, utan en hel världsdel som står i brand. Är det då inte rimligt att fordra att varje individ, liksom varje myndighet som representerar oss medborgare, bör ställas inför valet att gripa in – eller låta bli. Att så inte sker, att möjligheten att välja till och med undanhålls medborgarna, är ett mått på det moraliska och politiska förfallet i det här landet.”

Ryssland erbjuder gas till halva priset

I svenska mainstreammedia framställs förhandlingarna om gasleveranser mellan Ryssland och Ukraina som ett krig där Ryssland använder gas som politiskt påtryckningsmedel för att utpressa Ukraina. Fakta i målet är att Ryssland har subventionerat Ukrainas gas och tog under 2008 ut ett pris som var under halva marknadspriset. Nu handlar konflikten om att Ryssland vill fortsätta subventionera Ukrainas gas men Ryssland vill inte ge mer än femtio procents rabatt.

  • 2008 betalade Ukraina 179 dollar per 1000 kubikmeter gas
  • 2009 vill Ryssland ha 250 dollar per 1000 kubikmeter gas
  • Rysslands europeiska kunder betalar marknadspris på 500 dollar per 1000 kubikmeter gas

Vill man veta detta får man vända sig utomlands eftersom svenska mediers agenda är att skapa Rysslands-hat genom systematiska smutskastningskampanjer där allt som rapporteras om Ryssland ger en negativ rysslands-bild.
Detta i kontrast till svenska mediers ensidigt positiva bild av USA. I USA finns enligt svenska mediers rapportering inga fattiga, inga hungriga och inga bostadlösa.

Tidningarnas Telegrambyrå TT kallar priskonflikten mellan Ryssland och Ukraina för ”gaskrig”. TT:s artiklar publiceras i de flesta lokaltidningar i Sverige och får därför stor indoktrinerande kraft.
Jag har aldrig tidigare sett en konflikt där kunden vägrat betala marknadspris, och därför inte fått köpa den utbjudna tjänsten/varan utav säljaren, för krig. Men tydligen kan man kalla det krig när det är ett ryskt statligt företag som vill tjäna pengar och vill få ut åtminstone halva marknadspriset av en kund.

Fakta om Rysslands gasaffärer med Ukraina hittade jag i New York Times här och här.

Medias enhetliga och ensidiga världsbild

Det finns ingen skillnad mellan den västerländska nyhetsvärdering och rasistiska världsbild som framförs i kommersiella SvD och DN jämfört med SVT och SR.
Ska jag nyansera en aning så är SvD bäst, DN sämst och den så kallade public service däremellan.
När jag lyssnar på radions Ekot eller dess underavdelningar (de har samma chef med allt det innebär) P1 morgon, Studio ett och Godmorgon världen så inser jag hur jävla effektivt dessa program fungerar som indoktrinerings institutioner. Lyssnarna tror på vad som sägs utifrån tanken att SR minsann inte är affärsdrivande som SvD och DN. Public service är en falsk legitimitetsstämpel som sänker lyssnarnas gard och gör lyssnarna mindre kritiska. Perfekt för indoktrinering.

Jag skrev en novell till Stockholms Fria Tidnings novelltävling utifrån ett mejlutbyte med Ekots dåvarande utrikeschef Ginna Lindberg. Mejlkommunikationen gällde varför Ekot inte rapporterad om att USA använde förbjudna fosforbomber i Falluja. Jag klistrar in inledningen till novellen nedan. Hela novellen finns att läsa här.

Dagen efter att jag skickat den här satiren till Stockholms Fria Tidnings novelltävling (mailade novellen 051116 klockan 15.40) kunde Ekot sända ett inslag om att USA använt fosforbomber i Faluja. Då hade Ekot fått kännedom om att en Amerikansk armetidning publicerat uppgifter som bekräftade att fosforbomber använts i Falluja. Därmed ansåg Ekot att det var sant, det som tidigare inte varit sant, men som italienska TV-kanalen RAI gått ut med en dryg vecka tidigare. Sju dagar innan det blev sant skrev Ekots utrikeschef Ginna Lindberg följande i ett mejl till mig (avsänt 051110 klockan 11.36):

“Vi har tittat igenom RAIs reportage och försökt kontrollera deras uppgifter. Problemet är att de forskare vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) som vi talat med säger att vit fosfor helt enkelt inte kan användas så som RAI hävdar. I korthet gick forskarnas förklaring ut på att vit fosfor börjar brinna direkt i luften, och därmed inte kan regna ner så som beskrivs i reportaget. Detta gör att vi har svårt att gå vidare på RAIs uppgifter”

Svenska media utgår från USA:s perspektiv. Det är också alltid USA som har tolkningsföreträde och ges möjlighet att kommentera världshändelser. Och här kommer jag in på svaret som solidaritetsorganisationerna i Finland fick när de frågade sina indiska bekanta i och runt Lokayan vad de skulle göra för att hjälpa dem: ”Bekämpa era egna överklasser, för det är dom som trakasserar oss också.
Det är ju så det är. Läser man böcker av t.ex. Naomi Klein eller Noam Chomsky så tar det inte många sidor att inse att världens förtryckare är just vår, västvärldens, och i första hand USA:s överklass.

Vår överklass vill ha billiga råvaror och billig arbetskraft. Därför kan inte självständiga nationer med åtråvärda råvaror få existera. Råvaruproducerande länder styrs, enligt västvärldens överklass, bästa av en västlojal diktator som skänker bort landets tillgångar allt medan invånarna svälter.
Demokrati och folkstyre skulle innebära att invånarnas behov kom i första hand. Då skulle exporten av billiga råvaror sluta, som Venezuelas olja. Profiten skulle stanna i landet och inte överföras till västvärldens överklass. Och så vill inte västvärldens överklass ha det även om SvD, DN, SVT och SR vill framhålla det som att västvärldens kapitalism syftar till att införa demokrati och avskaffa svält i u-länderna.

Avslutningsvis: Så här säger Noam Chomsky om européerna. (Att förstå makten sid. 221):

”Det är fantastiskt med Europa, som kulturellt har blivit så utomordentligt koloniserat av USA att det nästan är ofattbart – européerna verkar inte speciellt medvetna om det, men om man åker dit så är det som en blek kopia av USA numera, och den starka känslan av självständighet gör det ännu mer dramatiskt. Västeuropeiska intellektuella vill ju uppfatta sig som mycket sofistikerade och skrattar nästan åt de dumma amerikanerna – men de är själva så hjärntvättade av USA att det är ett skämt.
Deras uppfattningar av världen, deras missuppfattningar och annat är filtrerade genom amerikansk teve, film och tidningspress, men konstigt nog märker de inte det numera.”

Men om vi läste mer amerikanska dagstidningar skulle vi få en mycket mer nyanserad och kritisk bild av USA:s utrikespolitik än den vi får i svensk media. Med internet är det möjligt att läsa amerikansk press och därmed avslöja svensk medias lögnaktiga bild av USA som förkämpe för demokrati och frihet.