Mejl till min idol Frida Stranne om medias USA/NATO-hållning


Hej.

Jag beundrar din rakryggade hållning, i din kritik mot medias USA-propaganda. Idag är det totalt ute att ha kurage och andra prioriteringar än sin egen karriär, därför är det så glädjande att det mitt i feghetskulturen finns de som vågar stå upp för något.

Självklart har jag läst er bok… och gillat den.

Du undrar över orsaken till medias underdåniga hållning gentemot USA. Det har jag också undrat ända sedan jag medvetet blev nyhetsundvikare under Irak-kriget 2003. Jag var tidigare en sådan som följde med och varje kväll mellan 16 och 18 lyssnade jag på Studio Ett. Men under Irakkriget började jag också läsa mainstreammedia från USA på nätet. Det var Washington Post och New York Times bland annat. Då började jag fundera över varför svenska medier mörkade det som kunde berättas om USAs krigsförbrytelser m.m. i USAs mainstreammedier. Varför kunde inte svenska medborgare via våra medier, få veta samma saker om USA, som USAs egna medborgare fick veta genom sina medier? Det verkade helt sjuk. Och det är det ju också.

Men jag har några teorier till svar.

För några år sedan fick jag tag i ett exemplar av den mångårige Dagens Nyheter-journalisten Cecilia Steen-Johnssons bok ‘Ett folkbedrägeri – DC 3:an och svensk säkerhetspolitik – Sverige och NATO‘ utgiven 1992. Ett av kapitlen ägnar hon åt att beskriva NATOs inflytande över svenska medieredaktioner. Jag bifogar en pdf – Cecilia Steen-Johnsson – Äta kakan och ha den kvar.pdf – med hela kapitlet. Hur kunde hon veta detta, om kopplingen mellan NATO och svenska medieredaktioners tillsättning av chefer? Ett spår kan vara en annan pdf som jag också bifogar – Marjasin-kommissionens förhör med de tidigare DN-journalisterna Cecilia Steen-Johnsson och Olle Alsén.pdf Cecilia Steen-Johnsson hade uppenbarligen åtminstone en kontakt inom CIA.

För övrigt gjorde dessa två texter mig så oerhört intresserad att jag letade upp Cecilia Steen-Johnsson förra sommaren, med hjälp av den här ledtråden. Jag tog mig dit, pratade med en anställd som i sin tur pratade med Cecilia. Och hon gav mig audiens. Ja, audiens kändes som rätta ordet för mig, jag blev jätteglad. Tyvärr så visade det sig att Cecilia inte hade så mycket minnen kvar av de två skrifter jag bifogar dig. Jag frågade henne på vilket sätt NATO hade kontakt med Svenska medierredaktioner, hur det rent konkret gick till. Det visste hon inte. Så mycket mer frågor hade jag inte i huvudet just då, tyvärr. Men jag skickade utskrifter av de två dokumenten till Cecilia i hopp om att friska upp hennes minne. Hon ringde och tackade några dagar efter att hon fått dem. Tyvärr kom hon inte ihåg så mycket mer. Det enda hon nämnde var angående Palme-mordet, att det varit någon person inhyst på USAs ambassad sedan några dagarna före dådet och som avreste dagen efter mordet. Någon mer kontakt med Cecilia har jag inte haft.

Sedan har jag ett konkret exempel på hur 16 svenska så kallade journalister – bl a SVTs högprofilerade Carina Bergfeldt och Erika Bjerström – varit på resa inbjudna av USA/NATO-lobbyorganisationen Atlantic Council. Atlatic Council presenterar sig själva: “…the Atlantic Council is a nonpartisan organization that galvanizes US leadership and engagement in the world…” Numera finns de 16 listade på Atlantic Councils hemsida som Transatlantic Media Fellows.
Nyligen var det EXPO som klandrade några alternativmedier för att ha låtit sig bjudas av Kina. För några år sedan var det radioprogrammet Medierna som klandrade några journalister som låtit sig bjudas av Azerbajdzjan. Men ingen har någonsin kritiserat ledande svenska medier för att skicka sina så kallade journalister på bjudresa med Atlantic Council. Ingen!

Sammantaget blir det utifrån detta lite enklare att förstå medierapporteringen om USA/NATO i Sverige.

Jag funderar fortfarande på kopplingen mellan NATO och de svenska redaktionerna. Men även där har jag numera en teori efter att ha läst Gunnar Walls senaste bok om Palmemordet ‘Rättsskandalen Olof Palme : mordet, syndabocken och hemligheterna‘ samt Daniele Gansers ‘Natos hemliga arméer : Operation Gladio och terrorismen i västeuropa‘. Kopplingen kan vara det svenska Stay behind-nätverket där höga politiker, företagare och även mediehöjdare ingick. Denna koppling var i alla fall trolig på Cecilia Steen-Johnssons tid. Nätverket upplöste troligen runt 1990 efter skandaler med Stay behind-nätverk i bl a Italien. Men dessa nätverk, inklusive det svenska, kan ha tagit sig en annan form eller annat namn och finnas kvar i det fördolda.

Nu har jag slut på konspirationsteorier för idag. 🙂

Lycka till.
Jag håller på dig.

mvh
Magnus Berg

P.S. Nämnde Daniele Ganser kom nyligen ut med boken ‘USA: The Ruthless Empire‘. D.S.

Tankar om media och journalistik

Jag har översatt och läst den Schweiziske historikern och fredsforskaren Daniele Gansers nya bok USA: The Ruthless Empire (USA: Det hänsynslösa imperiet). Hans första bok Natos hemliga arméer – Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa gav mig stor mersmak och respekt för Daniele Gansers kunnande och arbete. Därför var jag helt enkelt tvungen att läsa USA: The Ruthless Empire. Den senare omfattar olika infallsvinklar på USA och dess agerande på hemmaplan och långt borta. Nedan har jag plockat ut och återger några väldigt intressanta delar ur boken som handlar om media och journalistik.


“De flesta journalister hade inte råd att ha en egen åsikt. De var tvungna att följa tidningens narrativ (dvs. tidningsägarnas politiska och ideologiska inriktning), vilket den amerikanske journalisten John Swinton, som skrev för New York Tribune, hade förklarat några år före Maine-explosionen i ett anmärkningsvärt uppriktigt tal i New York den 12 april 1883: «Det finns inget sådant i Amerika som en oberoende press, såvida det inte är ute i landsortsstäderna. Ni är alla slavar. Ni vet det, och jag vet det. Det finns inte en enda av er som vågar uttrycka en ärlig åsikt. Om ni uttryckte den, skulle ni veta i förväg att den aldrig skulle komma i tryck.» Swinton var medlem i arbetarrörelsen och höll sitt tal till andra journalister som var relativt fattiga som han själv, inte till de rika ägarna av tidningen. «Den man som skulle vara så dum att han skrev ärliga åsikter skulle vara ute på gatan och leta efter ett annat jobb. En New York-journalist har till uppgift att förvränga sanningen, ljuga rakt ut, förvanska, smutskasta, fjäska för Mammon och sälja sitt land och sin ras för sitt dagliga bröd, eller för vad som är ungefär detsamma – sin lön. Ni vet detta, och jag vet det, och vilken dårskap att skåla för en «oberoende press»! Vi är verktyg och vasaller till rika män bakom kulisserna. Vi är hoppdockor. De drar i snöret och vi dansar. Vår tid, våra talanger, våra liv, våra möjligheter, allt är andra mäns egendom. Vi är intellektuella prostituerade.»
[…]
Den tyske journalisten Udo Ulfkotte upptäckte att en del av den giftgas som Hussein använde hade kommit från Tyskland, och att USA hade stött användningen av giftgas. «Jag arbetade som journalist för Frankfurter Allgemeine Zeitung. I början av juli 1988 befann jag mig vid frontlinjen i kriget mellan Irak och Iran», minns Ulfkotte. «Det var då jag blev ögonvittne till hur irakierna, under amerikansk övervakning, gasade iranierna med tysk giftgas – senapsgas.» Ulfkotte blev upprörd. Giftgasen hade kommit direkt från Tyskland, deklarerad som bekämpningsmedel. Ulfkotte var ivrig att rapportera om detta i tyska medier, men möttes av en mur av tystnad. «Jag trodde att det här skulle bli en jättestory, världsomspännande», minns Ulfkotte i en intervju med den tyske journalisten Ken Jebsen. «Men på Sheraton Hotel i Bagdad firade amerikanerna, irakierna och tyskarna gasningen! Jag flög tillbaka till Frankfurt, men till och med FAZ ville bara trycka en pytteliten artikel om det. Jag förbjöds till och med att skicka mina hemska bilder till tidningen Stern, annars skulle jag få sparken.» I de tyska massmedierna mörklades Saddam Husseins brott för att inte stöta sig med USA.
[…]
Enligt psykologen Rainer Mausfeld, som undervisade vid universitetet i Kiel, bygger opinionsbildning på fragmentering, dekontextualisering och ständig upprepning av kärnbudskap. I denna process bryts fakta ner i små fragment så att observatören inte längre kan sätta in deras mening och betydelse i ett sammanhang. Detta leder till att fakta upplöses eller till och med görs helt osynliga. Vid dekontextualisering rycks information ur sitt sammanhang, till exempel genom att dölja vad som har hänt före den situation eller händelse som beskrivs. Utöver detta kan fakta rekontextualiseras. Med andra ord placeras de i ett nytt sammanhang, vilket kan leda till att krig plötsligt inte längre betraktas som hemska och grymma, utan som en nödvändig uppoffring för att bekämpa ondskan. Enligt officiella siffror och uppskattningar har USA sedan andra världskriget varit «ansvarigt för 20 till 30 miljoner människors död, som de orsakade genom att attackera andra länder», säger Mausfeld. Knappast någon känner dock till dessa siffror, påpekar Mausfeld. «Det krävs en avsevärd fragmentering och radikal omkontextualisering för att media ska kunna framställa dessa brott som en ‘kamp för demokrati och mänskliga rättigheter’. Detta har gjort det möjligt för brott av denna omfattning att fortsätta genom historien och förbli praktiskt taget osynliga för allmänheten. Trots att allt detta är utförligt dokumenterat är dessa brott nästan helt frånvarande i den allmänna uppfattningen», förklarar Mausfeld.
Varje dag översköljs människor i Nordamerika och Europa av nyheter, sport, reklam och en flod av ofta värdelös information, vilket får många av dem att känna att de är informerade om allt som är viktigt. «Medborgare som läser Süddeutsche Zeitung till frukost, besöker Spiegel Online vid middagstid och tittar på nyheterna på kvällen är så självgoda i sin känsla av att vara välinformerade att de inte längre kan känna igen den sjukdom som de lider av», förklarar Mausfeld. Denna sjukdom är illusionen av att vara heltäckande informerad, och den orsakas av konstant och okritisk mediekonsumtion.
[…]
«Våra förment ledande kvalitetsmedier ger intryck av att makthavarnas åsikter är den rådande uppfattningen», förklarar statsvetaren Ulrich Teusch, som undervisade vid universitetet i Trier. «I kampen mot krig, i kampen för fred, kan man inte förlita sig på de styrandes medier», varnar han.
[…]
De ledande mainstream-medierna kan styra vårt tänkande och våra känslor, åtminstone när vi är omedvetna. Så snart vi blir medvetna är det inte längre möjligt att göra det. Manipulationen sker genom att texter, bilder och videor kombineras på ett sätt som knuffar vårt tänkande i en viss riktning och utlöser motsvarande känslor.
[…]
Om ett påstående upprepas om och om igen i alla ledande medier som New York Times, Washington Post, Fox News, CNN och USA Today börjar folk tro på det efter ett tag, oavsett om det är sant eller inte. Det viktiga är att det ständigt upprepas och att påståendet visas på så många kanaler som möjligt.
[…]
Som historiker, när man fokuserar på en historia och jämför rapporter från de ledande medierna med dem från alternativa medier, blir det omedelbart uppenbart att Der Spiegel, till exempel, rapporterar om terroristattackerna den 11 september exakt som den amerikanska presidenten har dikterat, utan att tillåta några kritiska frågor. KenFM, däremot, påpekar för sina läsare att WTC7 sprängdes och avfärdar det så kallade «kriget mot terrorismen» som ett bedrägeri. Personligen uppskattar jag det arbete som utförs av modiga journalister i såväl ledande medier som i alternativa medier, så länge de vet att de är engagerade för fred och är villiga att lämna den fördefinierade åsiktskorridoren för att göra det.”


Daniele Ganser rekommenderar – i stället för lögnmedierna – följande medier: Democracy Now, The Nation, Global Research, The Empire Files, Truthdig, OffGuardian, ZeroHedge, The Corbett Report, Russia Today (Så kringgår du det totalitära EUs censur av internet och Russia Today (rt.com)), Information Clearing House och Veterans Today.

Den av mig, till svenska, översatta versionen av boken USA: The Ruthless Empire (USA: Det hänsynslösa imperiet), i epub-format, kan hämtas här: USA: Det hänsynslösa imperiet.

Judisk makt


Magnus Stenlund pratar om det mest förbjudna: Judisk makt


Följande text är inspirerad av Ivar Arpis text Israel drabbas av ren ondska

—–

Glöm inte Förintelsen tjatar sionisterna om och om igen. Vi har även i Sverige blivit hjärntvättade av denna propaganda. Några som däremot inte lärt något av Förintelsen är sionisterna själva. De tycker det är helt ok att förtrycka och fördriva, döda och tortera andra folk. Men säger man ett enda kritiskt ord mot dem själva så blir man anklagad för att vara antisemit. I mitt fall skulle en sådan anklagelse vara korrekt. Jag är nämligen innerligt trött på sionisternas självömkan som uttrycks samtidigt som de agerar helt hänsynslöst mot andra människor.

Sedan måste man – jag vet att många har svårt för detta – kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Palestinierna har rätt till sitt land och rätt att på alla sätt kämpa för det. Däremot har inte muslimer i Sverige rätt till Sverige. Dessa två frågor måste kan kunna skilja på.

Ondska är att riva människors bostäder för att annektera och flytta sin egen befolkning till den platsen. När det håller på år efter år så är det en reell ondska, inte ett tillfälligt uppblossande motstånd. Det är precis som Förintelsen en systematiskt ondska, och som ni vet var ju Förintelsen så ondskefullt, så ondskefullt, så ondskefullt att vi för evigt ska tycka synd om judarna även när de agerar ondskefullt mot andra. Skulle jag göra en amatörpsykologisk diagnos på sionsterna som grupp så skulle den diagnosen visa att de är psykopater. Deras självömkan är gränslös, precis som deras ondska mot andra folkslag.

Eftersom jag kan hålla två tankar i huvudet samtidigt så kan jag skilja på psykopatjudarna och andra judar. De andra judarna brukar av psykopatjudarna föraktfullt kallas “självhatande judar”. Självhatande judar är de som inte är rasister och som inte anser att judar är guds utvalda folk eller att judar ska ha privilegier som andra folk inte har – t ex att ostraffat få förtrycka, fördriva, döda och tortera andra folkslag. En jude som tycks ingå i kategorin självhatande judar är statsvetaren Bo Rothstein, som i sin nya bok Grundbulten tar upp det enligt psykopatjudarna förbjudna ämnet judisk makt. Bo Rothstein skriver:

“Det är inte »vithet« som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller »makt och privilegier«. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade på alla ledande positioner. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s »National Medal for Science«, 25 procent av landets Nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av Nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. Vad detta nu beror på har och kan diskuteras länge och väl, men fakta i målet är oomtvistliga, här finns en svårartad statistisk överrepresentation.”

Det är inte bara inom akademierna som judar är kraftigt överrepresenterade. Judiska församlingen i Stockholms hemsida berättar att: “Idag finns omkring 15 000 – 20 000 judar i Sverige”. WikiPedia säger: “Antalet judar i dag är ungefär 13,8 miljoner, varav ungefär 18 000 i Sverige”. Det innebär att om vi är tio miljoner invånare i Sverige, varav 18 000 är judar, är andelen judar 0,18 procent. Eller 1,8 promille. Så på en jude går det 555,5 icke judiska svenskar i Sverige.

En observation av etablissemanget i Sverige visar att det är helt andra proportioner där. En koll på SVTs och SRs redaktioner gör en riktigt förvånad. Det kryllar av judar. Judar är gravt överrepresenterade både i media och i etablissemanget. Det skulle i sig inte behöva innebära något negativt, om det inte vore för att majoriteten av dem är sionister och Israelaktivister. Där går gränsen för mig. Att stödja Israel är inte OK. Men till och med Judiska Församlingen går ut till stöd för Israel, oavsett vad Israel utfört för förbrytelser mot palestinier.

Tabut idag, är att vi inte får tala om judisk makt. Men det måste vi om vi ska få slut på Israels förbrytelser. Vi måste inse att etablissemanget är till stor del judiskt och därmed på rasistisk grund Israelvänligt (de gör skillnad på judar och gojer (folk som inte är judar) och anser att de själva har rättigheter som inte gojer har). Därför blir etablissemanget ett Israelhyllande och Israelkrypande etablissemang som inte vill eller vågar lyfta Israelfrågan eftersom den ses som en judefråga, och icke-judarna vågar inte stöta sig med judarna.

Om judarnas inflytande blir i relation till deras folkmängd – i sann demokratisk anda – blir Israelproblemet löst på nolltid.

När jag läste den judiske författare Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av han och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:

…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensamplikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.

Om dagens psykopatjudar slutade vara rasister, och slutade tänka som psykopater, skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge psykopatjudarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg så kommer psykopatjudarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska egenintresse. Om detta må ni berätta!

P.S. Om ni läser allt jag skrivit här på min blogg kommer ni inte att hitta ett spår av nationalism i meningen att Sverige generellt skulle vara bättre än andra länder. Inte heller nationalism och rasism i den meningen att svenskar skulle vara överlägsna andra människor.
Jag tycker bara det är fånigt med den typ av nationalism som förekommer i högerstående alternativmedia. Jag läser så klart alternativmedia men håller absolut inte med om deras nationalistiska propaganda. Sverige var ett föregångsland fram tills att CIA mördade Olof Palme men sedan dess är Sverige och svenskarna det dummast och mest lättlurade folket som finns. Vi har blivit ett land av idioter. Sverige är inte längre ett föregångsland utan ett land där hyckleri och dubbelmoral blivit vår underförstådda nationella, och av media påbjudna, värdegrund.
De som uttrycker nationalism har troligen problem med sin identitet. De kan troligen inte känna en egen idividuell identitet som utgår infrån en själv. I stället knyter de sin identitet till yttre företeelser som nationen, födelseort, bostadsort, kungen, styrelseskick, mode, yrke, politisk åskådning, SwebbTV med mera. Dessa stackare som saknar egen identitet tål inte att man på faktabasis kritierar det de förknippar sin identitet med.
Kritiserar man till exempel SwebbTV, utifrån fakta, för någonting som sagts på SwebbTV så tar de som identifierar sig med SwebbTV illa vid sig, som om jag kritiserade dem som person. De föredrar att SwebbTV lurar dem framför att en kunnig person berättar om detta faktafel, och rubbar deras på SwebbTV grundade självkänsla. (Ett exempel ur verkliga livet ;-))
Med detta vill jag säga att judarna Bo Rothsteins och Stefan Zweigs hållning är föredömliga, till skillnad mot rasistiska psykopatjudar som saknar en egen indivduell identietet utan måste knyta upp sin självkänsla och sitt egenvärde till sin ras och därmed blir så fruktansvärt överkänsliga för kritik mot sionismen.
D.S.

Brev till statsradions ekoredaktion idag


Mejl till statsradions ekoredaktion idag.


Hej.

Det glädjer mig att ni berättar om Ukrainas motoffensiv. Men jag vill se en storoffensiv, en “våroffensiv”. Efter en sådan offensiv lär inte Ukraina få ihop något ishockeylag till nästa VM. Då har landet, påhejade av USA, NATO och Sveriges Radio, villigt låtit alla ukrainska män dö som kanonmat i USAs strävan efter världsherravälde.

Det jag dessutom hoppas på är att Sverige ska skicka trupp eller på annat sätt få glädjen att låta svenska medborgare dö i USAs strävan efter världsherravälde. Svenska soldater och även majoriteten av folket verkar tycka detta vara en god idé. Jag hoppas för deras skull, och er skull, ni USA-lojala propagandister på statsradion, att Ryssland bombar Sverige till grus och aska. Det är ju vad ni på statsradion tiggt om i årtionden. Utan er hade den svenska vilja till att dö i USAs intresse inte alls varit så dominerande. Jag måste verkligen ge er en eloge för er framgångsrika insats för USA. Dessutom är jag förvånat imponerad över att ni verkligen vill gå så långt att ni och era familjer kan komma att dö i er propagandakamp för USA; För ni tänker väl inte fly som fega råttor till tryggare platser den dag bomberna börjar falla över Sverige, som resultat av er propaganda?

mvh
Magnus Berg

Källkritiksbyråns avsaknad av källkritik och medvetna undvikande av förstahandskällor

Den som söker, den finner…

Någon skrev: “Faktagranskarna själva är inte opartiska.“

Nä, verkligen inte. Här i Sverige har vi Källkritikbyrån att dras med. De har i två artiklar granskat Elsa Widding. Den ena av dem handlade om vad Elsa Widding sagt om World Economic Forum.

Källkritikbyråns metod för att komma fram till sina fakta är att ringa en så kallad expert. I det här fallet ringde de Kent Werne som har skrivit böckerna ‘Allt är en konspiration’ och ‘Konspirationsfeber’. Det Werne säger om WEF är: “Ja, World economic forum är en samling globala företagsledare och rika människor som träffas en gång per år och diskuterar världsangelägenheter.“. Därmed förstår de som är kunniga om WEF att Kent Werne är helt okunnig om WEF och hur organisationen jobbar och driver sitt arbete. Hade Källkritikbyrån varit seriös hade de kontaktat den riktiga experten på WEF och andra globalistorganisationer Jacob Nordangård. Men då hade ju svaret inte blivit enligt Källkritikbyrås agenda.

Lina Makboul, känd som journalist från Uppdrag Granskning, skriver i sin bok Revolutionens första offer att “Förstahandsuppgifter är avgörande i en reporters arbete.“. Men aldrig någonsin i de fall där Källkritikbyrån granskat och sökt fakta har de använt sig av förstahandsuppgifter. Detta får mig att tänka på vad Linas Uppdrag Granskning-kollega Nils Hansson skriver i sin bok Grävande journalistik att “Nyhetsreportern redovisar vad som sägs, oavsett om det är sant eller inte.“ samt att “Reportern misstror allt och alla på ett sätt som kan framstå som snudd på oförskämt.“. Hansson ser alltså en helt avgörande skillnad på en nyhetsreporter och en reporter. Källkritikbyrån består alltså av tre nyhetsreportrar: Åsa Larsson, Jack Werner och Linnea Jonjons.

Det enda Källkritikbyrån har att komma med i sitt “faktagranskande“ är andrahandskällor eller tredje, fjärde eller femte dito. Källkritikbyrån och de tre propagandisterna som är kopplade till den vet ingenting om någonting. De kollar aldrig upp om deras “källor“ verkligen kan sin sak och berättar sanningen.
Det de gör och kallar för journalistik och faktagranskning sker helt utan kritiskt tänkande, utan källkritik och utan undersökning. På denna lösa grund anklagar och smutskastar Källkritikbyrån de som vet bättre för att sprida konspirationsteorier.
Dessutom bygger Källkritikbyråns så kallade granskningar på att märka ord och att vantolka sina offer. Det är i högsta grad oseriöst om syftet är att få fram fakta och sanning. Uppdrag granskning brukar tvärt om ha som princip att låta sina “offer“ få framföra sina bästa argument. Källkritikbyrån gör tvärtom, de hugger på förflugna ord och ogenomtänkta formuleringar.

Det Källkritikbyrån hakar upp sig på när de hoppar på Elsa Widding är att Elsa skrivit “Att WEF sedan gammalt har på agendan att bilda en Världsregering med Klaus Schwab i ledningen är sannerligen ingen hemlighet.”.

Med lite journalistiskt grävande efter förstahandsuppgifter så är det lätt att inse att Elsa Widding har rätt i det hon säger, även om hon inte har bokstavligt rätt. Jag ska nedan ge två exempel. Dels vad WEFs självutnämnde ledare Klaus Schwab sagt offentligt, dels vad WEF-medlemmen, den danske Folketingsledamoten Ida Auken, skrivit på WEFs blogg samt i tidningen Forbes.

Nu styrka Elsa Widdings berättelse om World Economic Forum.

När WEFs ledare Klaus Schwab var på Harvard 2017 sade han nedanstående (som jag översatt från en video på Harvards hemsida från 17:48 till 20:10)

“Ja, det finns faktiskt en idé om att integrera unga ledare som en del av World Economic Forum sedan många år tillbaka.
Och jag måste säga att när jag nu nämner namn som fru Merkel, till och med Vladimir Putin och så vidare, de har alla varit unga globala ledare i World Economic Forum. Men vad vi är mycket stolta över nu är den unga generationen. som premiärminister Trudeau, Argentinas president och så vidare, att vi tränger in i [regerings-]kabinetten. Så igår var jag på en mottagning för [Kanadas] premiärminister Trudeau, och jag vet att hälften av hans kabinett eller till och med mer än hälften av hans kabinett är faktiskt Young Global Leaders av World Economic Forum.
[…]
Det är sant i Argentina och det är sant i Frankrike nu. Jag menar, med presidenten, med den unga globala ledaren. Men vad som är viktigt för mig är dessa Young Global Leaders har en möjlighet att komma hit.
[…]
Och vi har nu inrättat en kurs sedan flera år tillbaka. Och jag tror att det har, att det här företaget har en enorm inverkan eftersom det är en enorm effekt att vara här i en vecka skapar verkligen en stark gemenskap. Och vi, förutom Young Global Leaders, har en stor grupp av unga globala ledare, har vi nu Global Shapers i 450 städer runt om i världen. Jag undrar bara, finns det någon Global Shaper här? Ja, se, se. Global Shapers här.
[…]
Och vad som är häpnadsväckande är att se hur dessa unga människor verkligen har ett annat tankesätt. Och jag har stor beundran för när jag har en grupp Global Shapers i rummet och frågar dem: Tänker ni i globala termer eller i nationella termer? Majoriteten skulle svara i globala termer.“


I en artikel berättar den danska politikern och folketingsledamoten Ida Auken om den framtid hon och WEF vill tvinga oss alla att leva i. Texten är numera borttagen från WEFs hemsida men finns kvar som bevis på webbarkivet WayBackMachine samt på tidningen Forbes hemsida under rubriken Welcome To 2030: I Own Nothing, Have No Privacy And Life Has Never Been Better.
I Forbes har artikeln dock inte fått det förtydligande [sic!] “Author's note:” som infogades flera år efter artikelns publicering på WEFs hemsida. – WEF blev väl skraja för de reaktioner artikeln mött och ville väl inte stå upp offentligt för sin sinnessjuka framtidsvision. Sedan plockade de alltså bort artikeln helt. – På båda ställena publicerades artikeln i ursprunglig form i november 2016.
Det Ida Auken och WEF drömmer om är följande framtid (som underteckand översatt till svenska):

“Välkommen till år 2030. Välkommen till min stad – eller ska jag säga “vår stad”? Jag äger ingenting. Jag äger ingen bil. Jag äger inget hus. Jag äger inga apparater eller kläder.
Det kanske verkar konstigt för dig, men det är helt logiskt för oss i den här staden. Allt som du ansåg vara en produkt har nu blivit en tjänst. Vi har tillgång till transporter, boende, mat och alla de saker vi behöver i vårt dagliga liv. En efter en blev alla dessa saker gratis, så det slutade med att det inte var meningsfullt för oss att äga mycket.
Först blev kommunikationen digitaliserad och gratis för alla. När sedan ren energi blev gratis började saker och ting röra sig snabbt. Transporter sjönk dramatiskt i pris. Det var inte längre meningsfullt för oss att äga bilar, eftersom vi kunde ringa ett förarlöst fordon eller en flygande bil för längre resor inom några minuter. Vi började transportera oss själva på ett mycket mer organiserat och samordnat sätt när kollektivtrafiken blev enklare, snabbare och bekvämare än bilen. Nu kan jag knappt tro att vi accepterade trängsel och trafikstockningar, för att inte tala om luftföroreningarna från förbränningsmotorer. Vad tänkte vi på?
Ibland använder jag min cykel när jag åker för att träffa några av mina vänner. Jag njuter av motionen och av att åka. Det får liksom själen att följa med på resan. Det är lustigt hur vissa saker aldrig verkar förlora sin spänning: promenader, cykling, matlagning, teckning och växtodling. Det är helt logiskt och påminner oss om hur vår kultur uppstod ur ett nära förhållande till naturen.
I vår stad betalar vi ingen hyra, eftersom någon annan använder vårt fria utrymme när vi inte behöver det. Mitt vardagsrum används för affärsmöten när jag inte är där.
Då och då väljer jag att laga mat till mig själv. Det är enkelt – den nödvändiga köksutrustningen levereras till min dörr inom några minuter. Sedan transporterna blev gratis har vi slutat att ha alla dessa saker inplacerade i vårt hem. Varför ska vi ha en pastamaskin och en crêpebryggare i våra skåp? Vi kan bara beställa dem när vi behöver dem.
Detta underlättade också genombrottet för den cirkulära ekonomin. När produkter omvandlas till tjänster har ingen ett intresse av saker med kort livslängd. Allt är utformat med tanke på hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet. Materialen flödar snabbare i vår ekonomi och kan ganska enkelt omvandlas till nya produkter. Miljöproblemen verkar långt borta, eftersom vi bara använder ren energi och rena produktionsmetoder. Luften är ren, vattnet är rent och ingen skulle våga röra de skyddade naturområdena eftersom de utgör ett sådant värde för vårt välbefinnande. I städerna har vi gott om grönområden och växter och träd överallt. Jag förstår fortfarande inte varför vi tidigare fyllde alla lediga platser i staden med betong.
Shopping? Jag kan inte riktigt komma ihåg vad det är. För de flesta av oss har det förvandlats till att välja saker att använda. Ibland tycker jag att det är roligt och ibland vill jag bara att algoritmen ska göra det åt mig. Den känner till min smak bättre än vad jag gör vid det här laget.
När AI och robotar tog över så mycket av vårt arbete hade vi plötsligt tid att äta gott, sova gott och umgås med andra människor. Begreppet rusningstid har ingen mening längre, eftersom det arbete vi utför kan göras när som helst. Jag vet egentligen inte om jag skulle kalla det arbete längre. Det är mer som tanketid, skapandetid och utvecklingstid.
Under en tid blev allting underhållning och folk ville inte bry sig om svåra frågor. Det var först i sista minuten som vi kom på hur vi skulle kunna använda all denna nya teknik för bättre syften än att bara döda tiden.
Min största oro gäller alla de människor som inte bor i vår stad. De som vi förlorade på vägen. De som bestämde sig för att det blev för mycket, all denna teknik. De som kände sig föråldrade och värdelösa när robotar och AI tog över stora delar av våra jobb. De som blev upprörda över det politiska systemet och vände sig mot det. De lever andra slags liv utanför staden. Vissa har bildat små självförsörjande samhällen. Andra har bara stannat kvar i tomma och övergivna hus i små 1800-talsbyar.
Då och då blir jag irriterad över att jag inte har något riktigt privatliv. Ingenstans kan jag gå utan att bli registrerad. Jag vet att allt jag gör, tänker och drömmer om någonstans är registrerat. Jag hoppas bara att ingen kommer att använda det mot mig.
På det hela taget är det ett bra liv. Mycket bättre än den väg vi var på, där det blev så tydligt att vi inte kunde fortsätta med samma tillväxtmodell. Vi hade alla dessa fruktansvärda saker som hände: livsstilssjukdomar, klimatförändringar, flyktingkrisen, miljöförstöring, helt överbelastade städer, vattenföroreningar, luftföroreningar, social oro och arbetslöshet. Vi förlorade alldeles för många människor innan vi insåg att vi kunde göra saker och ting annorlunda.“

Läs också Komplotten som gav privata vårdindustrin tillgång till våra patientdata som berättar om hur WEF – genom sin lobbying för Boston Consulting Group, som blivit WEFs strategiska partner – orsakade skandalerna vid Nya Karolinska.

Ännu mer information om WEF ambitioner och påverkansmetoder finns att läsa på World Economic Forums hemsida för de som är intresserade.

Är inte detta – WEFs agenda och politiska nätverk och inflytande – något som vi borde upplysas om istället för att Källkritikbyrån och etablissemangets medier avfärdar det som en “konspirationsteori“ och smutskastar budbäraren?