Nyliberalism

En skrämmande insikt om ”modernt” arbetsliv

av

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av ”modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: ”Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: ”Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: ”Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: ”Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: ”Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

GEAB kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör

av

I mitten av oktober skrev jag om att den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad. Nu har de inblandade aktörerna Vattenfall, GEAB och OKQ8 utrett det hela. I ett brev till mig undertecknat av de tre aktörernas företrädare utpekas GEAB som den ansvarige för att min frihet som avtalstecknare kränkts. Dessutom har GEAB utsatt både mig och OKQ8 för mycket onödigt arbete i detta ärende. Att det var skitflöretaget GEAB som klantat sig förvånar mig inte ett uns. Det var också GEAB jag i första hand misstänkte när jag skrev om schabblet förra gången.

GEAB utläses Gotlands Energi AktieBolag och ägs till 75 % av Vattenfall och 25 % av Gotlands kommun. GEAB har monopol på ledningsnätet på Gotland och höjer därför distributionskostnaderna titt som tätt. Dessutom håller de ett högt elpris men lyckas ändå behålla sina lokalpatriotiska gotländksa kunder i hög omfattning. Om GEAB:s priser skrev GEAB:s kommunikationschef förra året en insändare helt byggd på lögn. Hon påstod att:

”Geab är bland de billigaste elbolagen i Sverige om du exempelvis jämför erbjudanden om ettårsavtal. Du finner oss bland topp fem på både Energimarknadsinspektionens kundsida Elpriskollen.se och den mer kommersiella elskling.se.”

Jag kollade upp detta påstående på Elpriskollen och fann att GEAB hamnade på sidan 4 av 7 med erbjudnande av ettårsavtal. Då är man inte ens i närheten av att vara bland de billigare bolagen. Jag har tidigare skrivit om detta under rubriken GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för på min gotlandsblogg.

Jag tror att många elkonsumenter önskade att de slapp välja elleverantör och bara betalde halva priset för elen, så som det var före avregleringen. Jag skrev i februari 2008 om nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad…

av

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med Peter Morath på OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

Läs också vad jag skriver om:

GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för (på min Gotlandsblogg)
Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris
Spela in dina telefonsamtal – de kan bli viktiga bevis

UPPDATERING:
De inblandade el-bolagen har nu gjort en grundlig utredning och funnit den skyldiga. Vem det är berättar jag om i ett annat blogginlägg – … kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

av

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var ”svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

”Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.

Välgörenhet som suger

av

28

Välgörenhet istället för generell välfärd, som nyliberalister förespråkar, skulle innebära den välbärgades förtryck av den utblottade. För inte skulle väl välbärgade, som vill känna sig goda, låta de utblottade ha sin frihet och acceptera en mindre kravlista än den Göran Palm framställer i följande stycke som jag tagit ur hans bok En orättvis betraktelse.

”En tiggare bör vara ödmjuk, det är det första vi begär. Han får inte vara aggressiv, han får inte håna eller hota. Att ge honom en skärv av rädsla för represalier är inte i sin ordning; då infekteras givarens humanistiska sinnelag. En tiggare bör vara sympatisk i sin förnedring, mänskligt tilltalande i sin nöd, så att man redan av hans uppsyn lockas till givmild medömkan. Sorg, inte vrede bör prägla de anletsdrag han har i behåll. Det är obehagligt om han förefaller helt apatisk, men hellre det än att han uppträder högljutt och pockande. Ett elegiskt leende är också önskvärt; inte minst därför är barn ofta framgångsrika som tiggare. I vissa fall kan en tiggare få demonstrera sitt lidandes art, dock inte så oblygt att betraktaren blir illamående.”

Samma underdånighet förväntar sig välgörenhetsorganisationer. De vill inte att deras biståndstagare ska kräva sin rätt. I så fall hade välgörenhetsorganisationer inte sysslat med bistånd i första hand utan med politik. Men att tro att drottning Silvia skulle börja ställa krav på en annan världsordning – där barn och deras föräldrar inte förtrycks och exploateras av västerländska storföretag – är absolut att hoppas på för mycket. Hon vill endast spela sin glansfulla hycklande roll som God.