Klimatet är en fiende som kan ena oss

“När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk.“

Världens superrika har alltid strävat efter att själva få styra världen och människorna. För detta ändamål har de haft en plan. De har velat uppfinna en bra fiende som kunnat användas för att ena världens människor. Med en enad mänsklighet har världens superrika tänkt sig att människorna skulle förmås att överge nationalstaterna och därmed demokratin – nationalstaten är en förutsättning för demokratin – för att låta en lydig världsregering av korrupta politiker styra enligt den agenda som världens superrika utformat för att gynna sin egen makthunger och penningtörst.
Det är makt och pengar som Agenda 2030 och klimathysterin egenligen handlar om.
Världsregeringens roll har nu lagts på FN och WHO där världens superrika har inflytande och styr över angendan och över de politiker som sägs vara folkets representanter.

1991 gav det globalistiska sällskapet Romklubben ut den bok som texten nedan är tagen ur. Texten beskriver tankarna bakom de superrikas strategi och hur den är tänkt att förverkligas. Eftersom det är ett logiskt – om än i högsta grad antidemokratiskt och folkföraktande – resonemang har jag inte velat korta texten. Det är textens helhet som ger inblick i hur de superrika globalisterna tänker.
Romklubben (italienska Club di Roma) är en internationell informell sammanslutning som engagerar sig i internationella politiska frågor. Romklubben grundades 1968 på David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei (Italiensk industriledare bl.a. för FIAT) och Alexander King (Britt och bl. a. generaldirektör för vetenskapliga frågor vid OECD i Paris.).
Den svenska politikern Anders Wijkman valdes 2012 till en av två ordförande i Romklubben. Den posten uppbar han till 2018. Senare blev han hedersordförande.
Anders Wijkman är, som de flesta av dagens politiker, utan både moral och ideal och därför en mycket lämplig samarbetspartner för världens superrika globalister. Under sin politiska karriär har han strategiskt hoppat mellan partierna. Från Moderaterna, till Folkpartiet (som numera heter Liberalerna), till Kristdemokraterna, till…
Det var inför valet till Europaparlamentet 1999 som Anders Wijkman gick med i Kristdemokraterna och valdes in i EU-parlamentet. Han omvaldes 2004. Under mandatperioden 2004–2009 arbetade Wijkman i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, det tillfälliga klimatutskottet samt utskottet för utveckling. Frågan är vem Wijkman representerade i EU-parlamentet: Kristdemokraterna eller världens superrika globalister genom organisationen GLOBE.
Mellan år 1999-2009 var Anders Wijkman EU-parlamentariker och år 2000-2009 var han GLOB-EUs ordförande. Till en början – GLOBE bildades 1989 – var GLOBE-EU helt sponsrad av EU-kommissionen men stöddes senare till 100 % av privata donatorer. Bland dessa ingick bland annat Unilever, Dow Chemicals, Toyota, Proctor & Gamble och European Climate Foundation.
Frågan vem Anders Wijkman representerade som EU-parlamentariker ställer också Jacob Nordangård till Anders Wijkman i en interju 2010. Nordangård håller då på att doktorera på ämnet EU:s biodrivmedelspolitik, med syftet att få en förståelse för hur den växte fram och vilka aktörer som formade processen.
När Jacob Nordangård var klar med sin avhandling Ordo ab Chao 2012 kom Anders Wijkman ut som det maktfullkomliga svin han är. Inför disputationen kontaktade Anders Wijkman Jacob Nordangårds opponent, bihandläggare samt betygsnämndens ordförande. Anders Wijkman tyckte inte att sanningen om hur världens superrrika – genom honom och andra lydiga tjänstehjon – agerat för att få till den etanolpolicy som några få år senare visade sig vara en dyr, orealistisk och en snabbt övergående fluga. Anders Wijkman krav var att Jacob Nordangård inte skulle få sin avhandling godkänd. Om detta och alla andra svårigheter Jacob Nordangård drabbades av när han forskade i ett kontroversiellt – av makthavarna oönskat – ämne finns att läsa i boken En obekväm resa utgiven 2017.
Men Jacobs avhandling godkändes! Så sedan dess är han Doktor Jacob, och Sveriges enda expert på de superrikas olika globalistorganisationer.

Oj, då. Det blev en lång inledning. Men nu till Romklubbens text. Den svenska översättningen av texten nedan har jag fixat med hjälp av DeepL.


Den första globala revolutionen – en rapport från Romklubbens råd

(The First Global Revolution – A Report By The Council Of The Club Of Rome)

Av: Alexander King, Bertrand Schneider.
Utgiven: 1991 på förlaget Random House, Inc. Pantheon Books

Kapitel 5 — Vakumet — sidorna 104-115.

—–

Samhällets ordning bestäms av sammanhållningen mellan dess medlemmar. Fram till mitten av vårt århundrade garanterades detta normalt av en naturlig patriotism, en känsla av att tillhöra samhället, förstärkt av en moralisk disciplin som utövades av religionen och respekt för staten och dess ledare, hur långt ifrån folket de än må stå. Under tiden har den allmänna religiösa tron försvunnit i många länder; respekten för den politiska processen har också försvunnit, dels på grund av medierna, som leder till likgiltighet om inte fientlighet, dels på grund av de politiska partiernas otillräcklighet när det gäller att ta itu med verkliga problem; minoriteterna är allt mindre villiga att respektera majoritetens beslut. På så sätt har det skapats ett vakuum där både ordning och mål i samhället håller på att urholkas.

Dagens synsätt är ytligt. Den bygger på aktuella händelser och faror som de uppfattas och på krisregeringens försök att eliminera symptom på orsaker som inte har diagnostiserats. Det är på detta sätt vi sätter scenen för mänsklighetens möte med planeten.

Vi söker förgäves efter visdom. Motsättningen mellan de två ideologier som har dominerat århundradet har kollapsat, bildat sitt eget vakuum och lämnat inget annat kvar än krass materialism. Ingenting inom det statliga systemet och dess beslutsprocess verkar kunna motsätta sig eller ändra dessa trender som väcker frågor om vår gemensamma framtid och faktiskt om rasens överlevnad.

Vi måste fråga oss om detta är tecken på en individuell och kollektiv resignation inför den enorma uppgift som mänskligheten står inför och det brådskande behovet av åtgärder, eller om det är ett tecken på bristande fantasi och oförmåga att uppfinna nya vägar och nya medel som kan mäta sig med de globaliserade problemen? Uppgiften är verkligen formidabel, men om vi inte visar några tecken på att anta utmaningen kan folket mycket väl drabbas av panik, förlora förtroendet för sina ledare, ge efter för rädslan och ge sitt stöd till de extremister som väl vet hur de ska vända den folkliga rädslan till sin egen fördel med hjälp av brinnande karismatiska tal.

Det är en naturlag att varje vakuum kommer att fyllas och därmed elimineras om inte detta förhindras fysiskt. “Naturen“, som ordspråket säger, “avskyr ett vakuum“. Och människor, som naturens barn, kan bara känna sig obekväma, även om de kanske inte inser att de lever i ett vakuum. Hur skall då vakuumet elimineras? I likhet med rymdens svarta hål som suger in allt som närmar sig verkar samhällets vakuum dra till sig det bästa och det sämsta på måfå. Vi kan bara hoppas att det halvkaos som nu håller på att ta överhanden så småningom kommer att ge material för ett självorganiserat system med nya möjligheter. Systemet är ännu inte hopplöst, men mänsklig visdom måste snabbt tas tillvara om vi skall överleva.

“Så enkelt det var med Brezjnev“, sa en europeisk ledare, halvt på allvar och halvt ironiskt. Kommunismens sammanbrott i de östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen är en viktig och oroande faktor för det kommande sekelskiftet. De nya händer som kommer att delas ut i politikens kortspel kommer sannolikt inte att bedömas till sitt verkliga värde eller deras potentiella konsekvenser förrän minst två eller tre decennier har gått.

Implosionen av den ideologi som dominerade större delen av 1900-talet var förvisso spektakulär, men den var långt ifrån den enda. Det sammanfaller med slutet för den “amerikanska drömmen“, som förlorade sin trovärdighet i och med det smärtsamma Vietnamkriget som djupt märkte det kollektiva samvetet, med misslyckandet med Challenger, den spansktalande invandringen, fattigdomen i överflöd, drogerna, våldet och aids och det faktum att “smältdegeln“ inte längre fungerar. Efter att ha förlorat sin unika ledarposition i världen – ett ledarskap som består av en generositet med puritanska värderingar och en cynism värdig erövrarna i Fjärran Västern – har den amerikanska nationen kastats in i tvivel och står inför frestelsen att dra sig tillbaka i sig själv, en frestelse som man så ofta motstår och som inte längre är möjlig i den globala byn.

De flesta av de fattiga länderna avstår gradvis från marxistiska och socialistiska besvärjelser till förmån för mer konkreta och omedelbara angelägenheter som ekonomisk utveckling och stabilisering av sina ekonomier. Kapitalistiska och fria marknadsekonomier har funnit det nödvändigt att göra anpassningar för att de skall kunna överleva socialt, medan socialistiska system också gjorde anpassningar sent, men inte överlevde. Endast materialismen förblir i dag ett starkt allt genomträngande motvärde. De stora politiska och ekonomiska teorier som motiverade vissa att handla och väckte motstånd hos andra verkar ha gått i graven.

Det är inte lätt att stimulera en allmän idédebatt, men bristen på försök att göra det fördjupar vakuumet ytterligare. Det finns ett trängande behov av en sådan debatt, och de många tillfällen till internationella möten, med sina tvärkulturella diskussioner, borde ge upphov till ett nytt och mer globalt tänkande.

Denna period av avsaknad av tankeverksamhet och brist på en gemensam vision – inte om hur morgondagens värld kommer att se ut, utan om vad vi vill att den skall vara så att vi kan forma den – är en källa till modlöshet och till och med till förtvivlan. Så enkelt det var, eller borde ha varit, för Frankrike, Storbritannien och deras allierade att mobilisera sig mot sin gemensamma nazistiska fiende. Och var det inte självklart under det kalla krigets period att västländerna skulle genomföra en diplomatisk, ekonomisk och teknisk mobilisering mot Sovjetunionen och satellitländerna? Återigen kunde frihetskämparna, trots stam- och ideologiska skillnader, finna enighet och stärkt patriotism i kampen för självständighet från den gemensamma fienden, kolonialmakten. Det verkar som om män och kvinnor behöver en gemensam motivation, nämligen en gemensam motståndare, för att organisera sig och agera tillsammans; i vakuumet verkar sådana motiv ha upphört att existera – eller har ännu inte hittats.

Behovet av fiender verkar vara en gemensam historisk faktor. Stater har strävat efter att övervinna inhemska misslyckanden och interna motsättningar genom att utse externa fiender. Praktiken med syndabockar är lika gammal som mänskligheten själv. När saker och ting blir för svåra på hemmaplan avleder man uppmärksamheten genom äventyr utomlands. För samman den splittrade nationen för att möta en yttre fiende, antingen en verklig fiende eller en som uppfunnits för ändamålet. När den traditionella fienden har försvunnit är frestelsen stor att utse religiösa eller etniska minoriteter vars olikheter är störande som syndabockar.

Kan vi leva utan fiender? Varje stat har varit så van vid att klassificera sina grannar som vän eller fiende att den plötsliga avsaknaden av traditionella motståndare har lämnat regeringarna och den allmänna opinionen med ett stort tomrum. Nya fiender måste därför identifieras, nya strategier måste utarbetas och nya vapen måste utformas. De nya fienderna kan ha ändrat karaktär och plats, men de är inte mindre verkliga. De hotar hela mänskligheten och heter föroreningar, vattenbrist, svält, undernäring, analfabetism och arbetslöshet. Det verkar dock som om medvetenheten om de nya fienderna ännu inte är tillräcklig för att skapa en global sammanhållning och solidaritet i kampen. Ideologiernas kollaps har också avlägsnat en del av de nödvändiga referenspunkterna.

Två referensaxlar har möjliggjort den politiska utveckling som har skakat världen under de senaste åren och lett till att många diktaturer har fallit. Dessa är mänskliga rättigheter och demokrati. Vi kommer att analysera deras styrkor och begränsningar.

Begreppet mänskliga rättigheter har under det senaste decenniet varit en mobiliseringsfaktor som blivit effektiv genom att spridas via media och muntligt i de länder där dessa rättigheter inte respekterades och förnekades. När friheten var allmänt utbredd i andra länder, hur kunde man då beröva folket den på obestämd tid? Detta gäller särskilt i länder som Polen och Brasilien där den katolska kyrkan, som är en ivrig förespråkare och anhängare av mänskliga rättigheter, var stark.

I några av de mest totalitära länderna har strävan efter frihet uppnåtts som om trycket från värderingarna hade nått en gräns och locket plötsligt blåste av grytan. Genom olika processer och med det smärtsamma priset av civil kamp, död och fängelse har denna törst efter frihet uttryckts kring så olika män som Martin Luther King, Lech Walesa, Vaclav Havel, Don Helder Camara eller Nelson Mandela, på samma sätt som Mahatma Gandhi tidigare år hade banat väg.

Men frihet ensam kan inte omorganisera en stat, skriva en konstitution, skapa en marknad och ekonomisk tillväxt, återuppbygga industri och jordbruk eller bygga upp en ny samhällsstruktur. Den är en nödvändig och ädel inspiration, men den är långt ifrån en bruksanvisning för en ny regering. Det är därför som begreppet mänskliga rättigheter endast initierar men inte kan genomföra demokratiseringsprocessen.

Det är här som frågan måste ställas – vilken demokrati och i vilket syfte?

De gamla demokratierna har fungerat ganska bra under de senaste tvåhundra åren, men de verkar nu befinna sig i en fas av självbelåten stagnation med få tecken på verkligt ledarskap och innovation. Med den nyfunna entusiasmen för demokrati i de befriade länderna i dag kan man hoppas att människor inte kommer att reproducera slaviska kopior av befintliga modeller som inte kan uppfylla dagens behov.

DEMOKRATINS GRÄNSER
Demokratin är ingen patentlösning. Den kan inte organisera allt och den är omedveten om sina egna gränser. Dessa fakta måste vi se rakt in i ansiktet, även om det kan låta heligt. Så som den tillämpas i dag är demokratin inte längre lämpad för de uppgifter som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären hos många av dagens problem gör det inte alltid möjligt för de valda företrädarna att fatta kompetenta beslut i rätt tid. Få politiker som sitter i ämbetet är tillräckligt medvetna om den globala karaktären hos de problem som de har framför sig, och de har liten, om ens någon, medvetenhet om samspelet mellan problemen. Generellt sett sker den informerade diskussionen om de viktigaste politiska, ekonomiska och sociala frågorna i radio och TV snarare än i parlamentet, vilket är till nackdel för det senare. De politiska partiernas verksamhet är så intensivt inriktad på valfrister och partirivalitet att de till slut försvagar den demokrati som de är tänkta att tjäna. Denna konfrontativa inställning ger intryck av att partiets behov går före det nationella intresset. Strategier och taktik verkar viktigare än mål och ofta försummas en valkrets så snart den har erövrats. Med det nuvarande arbetssättet ser de västerländska demokratierna sin formella roll minska och den allmänna opinionen glida bort från de valda företrädarna. Krisen i dagens demokratiska system får dock inte användas som en ursäkt för att förkasta demokratin som sådan.

I de länder som nu öppnar sig för frihet införs demokratin i en situation som kräver att medborgarna har kraftigt förändrade attityder och beteendemönster. De oundvikliga problemen med att införa demokratin är svåra. Men det finns en annan, ännu allvarligare fråga. Demokratin bygger inte nödvändigtvis en bro mellan en kolonial eller nykolonial ekonomi eller en centraliserad byråkratisk ekonomi och en marknadsekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt. I en övergångssituation som den nuvarande, som på grund av plötsliga och oförutsedda förändringar varken har planerats eller förberetts, finns helt enkelt inte de nödvändiga strukturerna, attityderna, marknadsförhållandena och ledarstilarna. Om en sådan situation tillåts fortgå alltför länge är det troligt att demokratin kommer att få skulden för den eftersatta ekonomin, bristen och osäkerheten. Själva begreppet demokrati skulle då kunna ifrågasättas och göra det möjligt för extremister av det ena eller andra slaget att gripa makten.

Winston Churchill hade rätt när han sa: “Demokratin är det sämsta av alla system, utom resten“. Men vi måste vara medvetna om dess urholkning, dess bräcklighet och dess begränsningar. När människor säger att “de saker som måste göras för att förbättra vår situation är helt uppenbara“, frågar de sällan “Varför görs de inte då?“. Och om de gör det, svarar de: “för att vi saknar den (politiska) viljan eller på grund av vanor, kortsiktighet, politik osv. osv.“. Vår oförmåga att ange hur vi ska övervinna dessa källor till tröghet och motstånd gör det tydligt att det som bör göras inte alls är självklart. Vi förbiser (psykologiskt sett förnekar vi) vår okunnighet och säger i stället: “Allt vi saknar är den politiska viljan“.

Det avgörande behovet är att återuppliva demokratin och ge den ett brett perspektiv som gör det möjligt för den att hantera den globala situation som håller på att utvecklas. Med andra ord, är denna nya värld som vi befinner oss i styrbar? Svaret är: förmodligen inte med de nuvarande strukturerna och attityderna. Har vi samlat de medel och den visdom som krävs för att fatta beslut i den omfattning som krävs för att hantera den globala problematiken, med hänsyn till tidens krav? Det finns en allt tydligare motsättning mellan det brådskande behovet av att fatta vissa beslut och det demokratiska förfarande som bygger på olika dialoger, t.ex. parlamentarisk debatt, offentlig debatt och förhandlingar med fackföreningar eller yrkesorganisationer. Den uppenbara fördelen med detta förfarande är att det leder till samförstånd, men dess nackdel är den tid det tar, särskilt på internationell nivå. Svårigheten ligger nämligen inte bara i att fatta beslut, utan också i att genomföra och utvärdera dem. Tiden i dessa frågor har fått ett djupt etiskt innehåll. Kostnaderna för förseningar är enorma i termer av människoliv, lidande och resurser. Den långsamma beslutsfattandet i ett demokratiskt system är särskilt skadligt på internationell nivå. När diktatorer attackerar och det krävs internationell polisverksamhet kan försenade beslut bli ödesdigra.

Problemet är då att uppfinna instrument för styrning som kan hantera förändringar utan våld och upprätthålla en fredskvalitet som snarare uppmuntrar än hindrar ett tillstånd av säkerhet, rättvisa och tillfredsställande tillväxt för både individer och samhällen. Vi måste inte bara hitta bättre styrmedel på nationell och internationell nivå, utan vi måste också fastställa vad som kännetecknar en förmåga att styra. Global “styrning“ innebär i vår vokabulär inte en global “regering“, utan snarare institutioner för samarbete, samordning och gemensamma åtgärder mellan varaktiga suveräna stater. De goda, och för våra syften uppmuntrande, nyheterna är att:

  • människor och nationer börjar komma överens om att ta “nästa steg“ tillsammans (de undviker dock noggrant att komma överens om varför de kommer överens);
  • detta verkar ske genom praktiska konsensusförfaranden snarare än genom formella omröstningar av instruerade regeringsföreträdare;
  • många internationella funktioner, särskilt de som kräver mest förutseende och operativ flexibilitet, kan utföras genom icke-statliga arrangemang;
  • på många områden har regeringarna redan insett att ett effektivt utnyttjande av deras mest omhuldade rättighet, deras suveränitet, kräver att den läggs samman med andra nationers suveränitet för att kunna göra saker som ingen av dem kan göra på egen hand. I denna mening innebär samarbete inte att avstå från suveränitet, utan snarare att utöva den genom gemensamma åtgärder, i stället för att förlora den eller helt enkelt inte använda den.

Oavsett om det är på internationell nivå, nationell nivå eller företagsnivå, så uppträder problemet med styrning i nya termer.

Världens och problemens ökande komplexitet gör det nödvändigt att ha ett fullständigt grepp om enorma mängder information innan man fattar ett beslut. Detta ställer omedelbart krav på informationens kvalitet, eftersom den ständigt riskerar att bli snabbt föråldrad, vara felaktig eller rent ut sagt propagandistisk.

Ett andra hinder för styrningen orsakas av den ökande storleken och trögheten hos stora byråkratier som sprider sina tentakler runt maktcentrumen och fördröjer eller förlamar både beslutsfattande och genomförande. Andra viktiga hinder är bristen på utbildning för att skapa ett kompetent medborgarskap och otillräcklig förståelse mellan generationerna.

Ytterligare en svårighet uppstår på grund av ekonomins betydelse inom förvaltningen och dess sektorsstrukturer. Om de olika maktcentrumen inte lär sig att samarbeta och i stället insisterar på att agera i okunnighet eller i motsats till varandra, kan den administrativa tröghet som blir följden leda till förseningar som kan leda till ineffektivitet, felaktiga beslut och konfrontationer. Hittills har förvaltningen fungerat genom att problemen har behandlats separat och vertikalt. I dag är interaktionen mellan problemen sådan att ingen enskild fråga ens kan behandlas, för att inte tala om att lösa den, utanför ramen för problematiken.

Detta kräver i sin tur ledare av ett nytt slag, som kan behandla problemen både horisontellt och vertikalt. I den värld som håller på att växa fram kan beslutsfattandet inte längre vara ett monopol för regeringarna och deras avdelningar, som arbetar i, ja, ett vakuum. Det finns ett behov av att få med många partner i processen – företag och industri, forskningsinstitut, forskare, icke-statliga organisationer och privata organisationer – så att man kan utnyttja den bredaste tillgängliga erfarenheten och kompetensen.

Och naturligtvis är det viktigt med ett upplyst offentligt stöd som är medvetet om de nya behoven och de möjliga konsekvenserna. En dynamisk värld behöver ett effektivt nervsystem på gräsrotsnivå, inte bara för att säkerställa att så många olika insatser som möjligt görs, utan också för att göra det möjligt för alla medborgare att identifiera sig med den gemensamma styrningsprocessen.

I den nuvarande, tomma situationen tar sig bristen på identifiering av människor med samhällsprocesserna uttryck i likgiltighet, skepticism eller rent av förkastande av regeringar och politiska partier, som anses ha liten kontroll över vår tids problem. Dessa attityder visar sig i ett sjunkande valdeltagande.

MÄNNISKAN ÄR MÄNSKLIGHETENS GEMENSAMMA FIENDE
När vi letade efter en ny fiende som skulle kunna ena oss kom vi på tanken att föroreningar, hotet om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande skulle passa in. I sin helhet och i sitt samspel utgör dessa fenomen ett gemensamt hot som kräver solidaritet från alla folk. Men genom att utse dem till fienden faller vi i den fälla som vi redan har varnat för, nämligen att förväxla symtom med orsaker. Alla dessa faror orsakas av mänsklig inblandning och det är endast genom ändrade attityder och beteenden som de kan övervinnas. Den verkliga fienden är alltså mänskligheten själv.

En skrämmande insikt om “modernt” arbetsliv

130419-001

Yarden av Kristian Lundberg är en fantastisk bok. Jag har läst den två gånger. Även uppföljaren Och allt ska vara kärlek har jag läst två gånger. Nu kommer uppföljaren En hemstad : berättelsen om att färdas genom klassmörkret i det som ska vara en trilogi.

Yarden imponerar på två plan. Dels uppskattar jag Lundbergs språk. Det är korta meningar. Ibland bara ett ord. Det märks att Lundberg i grunden är poet. Han var en del av den kända poetkonstellationen Malmöligan, som bestod av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Lundbergs språk kan beskriva verkligheten på ett sätt som jag aldrig vare sig läst eller sett tidigare. Lundberg ord säger mer än den bästa av bilder. Med hjälp av Lundbergs språk kan man leva sig in i människors känslor och situation så att åtminstone min empati går bärsärk med mitt stackars psyke.

Nedan är en hel del av Lundbergs beskrivningar av “modernt” arbetsliv ur Yarden och ur  Och allt ska vara kärlek:

Yarden

Kan inte få honom att förstå den trötthet som kommer smygande över en klockan fyra på morgonen när lastbilarna från Jönköping kommer inrullande och man vet, känner ända in i märgen, att man inte längre orkar och ändå måste fortsätta. sid.35-36

Vad krävs det av oss som kallar oss människor? Allt mer tror jag att det som krävs av oss är att skapa förutsättningar så att vi kan välja det goda, om vi vill. En utsvulten har inte de förutsättningarna, en som räds för att bli skild från sitt arbete har inte heller de förutsättningarna. Det gör oss omänskliga. Systemet utnyttjar detta. Använder oss.
/…/
Vi lever så. Under detta våldsamma tryck, under denna förnedringsprocess som i allt snabbare tempo försöker avlägsna allt det från oss som gör oss mänskliga. sid. 50

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. sid. 52

Jag är alltid trött. Jag går och lägger mig vid tio på kvällen. Jag är aldrig så förbannad som jag borde vara. Jag orkar knappt ens vara förbannad. sid. 54

Och själv är jag lika trött som en geting i oktober. Slö. Likgiltig. En kugge. Jag ser det som sker och vänder mig bara bort; likgiltig. sid. 62

Amish köper sig sedan en lägenhet. Eftersom han är timanställd, sedan tre år tillbaka, så får han inte banklån via de traditionella bankerna. Han får använda sig av ett finansbolag som har en ingångsränta som är sex gånger högre än vad de traditionella bankerna erbjuder.
De fattiga ska bli fattigare. Det kostar att vara fattig. sid. 70

Det är en djävulsk situation. På denna annonyma arbetsplats med timanställda är det få som arbetar full tid; oftast landar det på tolv till fjorton dagar [per månad], vilket innebär att du förpassas till en slags limbovärld. Du äter och är alltid hungrig. Du arbetar och är alltid fattig. Det finns en norm under socialbidragsnormen, en norm under existensminimum. Det är där vi befinner oss. Vi är en grupp som allltid tackar ja; vi kommmer så fort visselpipan ljuder.
Människor kommer och går, avskedas, de kallas aldrig in till nästa dags arbete, ständigt en rädsla, en förtärande rädsla. Det är det enklaste sättet: “Tyvärr Kristian, imorgon blir det inget åt dig!” De löser alla konflikter på ett och sammma sätt: “Tyvärr, du får stanna hemma imorgon!” sid. 71

När vi kom tillbaka med tvättlistan, där man kunde se att vi avverkat fyrtio bilar, och såg förmannens missnöjda blick förstod vi direkt att det var i underkant – så nu arbetar vi in alla mindre pauser. Ingenting är sagt, allt är underförstått. Det är det effektivaste sättet. Vi straffar oss själva. sid. 97

Olja från kontoret hälsar aldrig tillbaka när jag hälsar på henne. Hon smäller också igen dörren i ansiktet på mig när jag kommer. Det är naturligtvis irriterande. Jag frågar Yossi om anledningen: “Varför gör Olja så?” säger jag till honom.
– Det är enkelt. För att hon kan. sid. 103

En tidig eftermiddag, precis innan jag skall cykla ner för att inställa mig till nattskiftet på Yarden, blir jag uppringd av min förman. Han säger: “Kristian. Vi har fått raporter om att du krockskadat en bil utan att rapportera det till ledningen.” Jag svarar: “Det är inte sant.”
Inom mig blir jag helt kall.
– Nattchefen hade sett dig.
– Det är inte sant.
– Du får helt enkelt ta en paus från Yarden nu.
– Jag vet inte vad jag skall säga.
– Nej, trevlig kväll.

Så gick det till när jag lika enkelt som ett moln framför månen bara försvann igen; som om jag aldrig hade varit där, som om jag aldrig delat de andras öden. Vad är då en människa?
Ibland allt, ibland just ingenting. Efter ett par dagar får jag besked om att krocken är utredd, att jag var oskyldig. Jag är välkommen tillbaka. Det är redan för sent. Allt är för sent. sid. 124-125

Och allt ska vara kärlek

Att vara timanställd på ett bemanningsföretag, att vara daglönare, är att kränkas in i ett omänskligt system. Du blir ägd. Du arbetar och kommer alltid att förbli fattig. Du varken flyter eller sjunker, du trampar bara vatten. sid. 20

Jag blev en av alla dessa som tiger. Ett exempel: En eftermiddag klagade Ibrahim på kläderna, de höll inte ute vätan så väl som han hade önskat, och eftersom vi arbetade utomhus precis vid ett hamninlopp gick det snabbt att bli blöt, inte minst om fötterna. Nästa dag kom han inte till arbetet. Han var bara borta. Det skulle ta tre veckor innan han ringdes in igen. Det är så det fungerar med rädsla, att härska med skräck. Efter det var det inte längre någon som klagade på kläderna. Det var nämligen så med oss som var anställda genom bemanningsföretag: vi blev inringda om kvällen för att kunna finnas på plats följande dag. Vi visste aldrig om arbetsveckan skulle innehålla åtta eller fyrtio timmar. Den som klagade? Ja. Vi kunde se systemet. Den som klagade blev inte inringd till arbete nästa dag. sid. 25

Vad jag lärde mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas. Vad skall man annars göra? Tänk på Ibrahim. Vad lever man av om man plötsligt förlorar tre veckors inkomst? Vad ger man då sina barn att äta? sid. 26

Vad lärde jag mig då under denna tid? Att jag inte var en människa. Att jag bara var en rörelse som man kunde kontrollera. Detta är min kropp. Den äger bara ett värde i relation till sin uppgift. På det stora speditionsföretaget förstod jag att jag inte alls var så stark som jag trodde
– allt snabbare bröts jag ner, förlorade kontakten med mig själv. Överleva. Det blev till slut det enda jag tänkte på. Äta. Sova. Arbeta. Jag såg ett mörkt ljus spränga sig väg in genom välfärdssamtiden och jag kunde med hela min kropp känna att vi var tillbaka vid 1900-talets början. Att det återigen var dags att tala om egendomslösa. Om trasproletariat. Om statare. Vi som arbetade på bemanningsföretaget var satta på undantag. Vi hade förlorat våra rättigheter. Vi arbetade när vi var sjuka, när barnen var sjuka, när vi visste att vi kunde skada oss. Vi fogade in oss i ett mönster som bara antyddes för oss. Vi skulle själva förstå. sid. 106-107

Nu är det knappt tolv månader sedan jag var på Yarden senast; denna märkliga plats. Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade. Bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen. sid. 144

Denna bloggpost började jag med för två år sedan. Den kom aldrig att bli det stora grepp om Kristian Lundberg som jag hoppats orka med, och som Kristian Lundberg förtjänar. Men jag har fått med det viktigaste; citaten ovan.
Berättelsen om hur han recenserade en bok av Britt-Marie Mattsson (som innehar den titelsjuka titeln förstereporter på Göteborgs Posten), som aldrig kommit ut, och hur han därför fick kicken som litteraturkritiker på Helsingborgs Dagblad borde ha blivit skriven. Det var ju denna recension som tvingade ut Kristian Lundberg i regn och snålblåst på Yarden.
Men som recensent gav hans dåvarande chef, kulturchefen på Helsingborgs Daglad Gunnar Bergdahl, honom rätt i efterskott. Gunnar Bergdahl avslutar sin recension av Mattssons, då utkomna, bok:

Efter ett par kvällar i Mattssons sällskap förefaller faktiskt Kristian Lundbergs två beramade meningar hyfsat profetiska. Men snarare vänliga i överkant om en bok vars litterära kvalitéer är lika mikroskopiska som dess politiska dimensioner. När den nu är såväl skriven, utgiven, läst som lagd åt sidan.

—–
Andra bloggar som skriver intressant!

GEAB kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör

I mitten av oktober skrev jag om att den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad. Nu har de inblandade aktörerna Vattenfall, GEAB och OKQ8 utrett det hela. I ett brev till mig undertecknat av de tre aktörernas företrädare utpekas GEAB som den ansvarige för att min frihet som avtalstecknare kränkts. Dessutom har GEAB utsatt både mig och OKQ8 för mycket onödigt arbete i detta ärende. Att det var skitflöretaget GEAB som klantat sig förvånar mig inte ett uns. Det var också GEAB jag i första hand misstänkte när jag skrev om schabblet förra gången.

GEAB utläses Gotlands Energi AktieBolag och ägs till 75 % av Vattenfall och 25 % av Gotlands kommun. GEAB har monopol på ledningsnätet på Gotland och höjer därför distributionskostnaderna titt som tätt. Dessutom håller de ett högt elpris men lyckas ändå behålla sina lokalpatriotiska gotländksa kunder i hög omfattning. Om GEAB:s priser skrev GEAB:s kommunikationschef förra året en insändare helt byggd på lögn. Hon påstod att:

“Geab är bland de billigaste elbolagen i Sverige om du exempelvis jämför erbjudanden om ettårsavtal. Du finner oss bland topp fem på både Energimarknadsinspektionens kundsida Elpriskollen.se och den mer kommersiella elskling.se.”

Jag kollade upp detta påstående på Elpriskollen och fann att GEAB hamnade på sidan 4 av 7 med erbjudnande av ettårsavtal. Då är man inte ens i närheten av att vara bland de billigare bolagen. Jag har tidigare skrivit om detta under rubriken GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för på min gotlandsblogg.

Jag tror att många elkonsumenter önskade att de slapp välja elleverantör och bara betalde halva priset för elen, så som det var före avregleringen. Jag skrev i februari 2008 om nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Den el-leverantör jag själv valt blev bortkopplad…

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el. Lyssna på samtalet med OKQ8.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

I torsdags hörde jag för första gången talas om OKQ8-energi. Jag trodde fram till dess att OKQ8 enbart sysslade med bensin och olja. Samtidigt fick jag veta att jag varit elkund hos OKQ8-energi i fyra år trots att jag under dessa år haft avtal med Vattenfall. Konstigt? Jovisst, helt absurt.

I torsdags blev jag uppringd av Peter Morath, produktchef för el och telefoni på OKQ8. Han frågade lite svävande om jag hade en elanläggning som hade leveransavtal med OKQ8. Nä, sa jag. Jag har bara den anläggning där jag bor här på Bäckströms väg 47. För den har jag sedan jag flyttade hit mars 2006 leveransavtal med Vattenfall. Samtalet avslutades.

Två timmar senare ringer Peter Morath igen. Då hade han kollat upp saken. Det var just anläggningen där jag bor på Bäckströms väg 47 som hade leveransavtal med OKQ8. Men sade Peter Morath vi har som policy att bara efterdebitera högst ett år. Lyssna på samtalet med Peter Morath på OKQ8.

Faktum är att jag har fått räkningar från Vattenfall från mars 2006 till april 2009 Jag har betalat samtliga i tid. Vid årsskiften 2009/2010 gick mitt treårsavtal med Vattenfall ut. Jag fick ett nytt avtalsförslag på ett treårsavtal som jag undertecknade och skickade till Vattenfall. I början av april kom en utbetalningsavi från Vattenfall på drygt 3000 kronor. Ja, ha tänkte jag, nu vid avtalsbytet har de väl stämmt av förbrukningen med hur mycket jag betalat under dessa fyra år. Under dessa är har jag betalt enligt uppskattad förbrukning, inte efter mätaravläsning vad jag faktikt förbrukat. Sedan dröjde det drygt en vecka och en ny utbetalning kom. Nu på drygt 6000 kronor. Till saken hör att jag hyr med kallhyra och betalar själv för all den el som går åt för att värma lägenheten och varmvattnet jag förbrukar. Därför blev jag inte så väldigt förvånad av summorna. Jag funderade inte så mycket på det utan tänkte att Vattenfall måste veta vad de gör och hur man avläser en elmätare. Så jag drog till Amsterdam för pengarna för att hälsa på en gammal vän som jag inte haft råd att besöka tidigare trots att han bott där i åtta år.

På fredag ringde jag Vattenfall. Där fick jag veta att min nätleverantör GEAB hade stoppat Vattenfalls leveranser till mig redan första juli 2006. Men jag hade haft Vattenfall som leverantör från det jag flyttade in 1 mars 2006 och fram tills det att GEAB stoppade detta några månader senare. Vattenfall hade i sin tur inte fått medelande från sitt dotterbolag GEAB om detta leverantörsbyte förren 3-4 år senare. Så både Vattenfall och jag trodde att vi hade ett avtal. Vattenfall trodde de levererade el och skickade därför ut fakturor som jag nöjt betalade.
Jag är lite osäker på exakt när GEAB meddelade Vattenfall om leverantörsbytet. Jag tror jag glömde fråga detta vid mitt samtal med Vattenfall. Men som sagt så sent som april 2009 kom en räkning från Vattenfall, årsskiftet 2009/2010 omtecknade jag avtalet med Vattenfall och april 2010 fick jag tillbaka pengar från Vattenfall.
Man kan undra varför GEAB dröjde så länge med att meddela moderföretaget om leverantörsbytet. Lyssna på samtalet med Vattenfall.

Sedan ringde jag GEAB. Där konstaterades bara att de fått ett meddelande från OKQ8 som sade att från och med första juli 2006 var jag deras kund. Lyssna på samtalet med GEAB.

Sedan ringde jag Peter Morath på OKQ8 och berättade om mina nya rön. Jag berättade att GEAB sagt att det var OKQ8 som meddelat GEAB att de var min leverantör. Jag sade att då är OKQ8 skurken som jag inte tvekar att polisanmäla. Jag sade också att jag inte kommer att betala OKQ8 för den el som jag förbrukat eftersom jag inte har något avtal med OKQ8, el som Vattenfall/GEAB nu inkommit med betalningskrav för till OKQ8.
Till saken hör att jag aldrig fått något avtal hemskickat från OKQ8. Inte heller har jag fått några räkningar. Som jag sade inledningsvis visste jag inte ens att OKQ8 även sålde el.

Vem som är skurken i detta drama är svårt att säga. Men det är jag, den oskyldige kunden, som fått lägga tid på att nysta i denna härva mellan storföretagen. Jag tror inte att Vattenfall är inblandad. De har inget att vinna på att överlåta en kund. Däremot kan det bara rent bedrägeri från OKQ8:s sida. OKQ8 kan på falska grunder ha snott mig, som kund, från Vattenfall. Men då borde de självklart ha skickt ut fakturor. Det kan också vara ren inkompetens och klantighet från något av bolagen OKQ8 eller GEAB.

Jag har i nuläget, pga andras agerande, inte avtal med någon elleverantör och kan följaktligen inte krävas på betalning för den el jag förbrukat under drygt fyra år. Jag har förlorat ett bra avtal och måste nu teckna ett nytt som kommer att bli dyrare för mig. Den som orsakat problemet för mig och de oskyldiga företagen bör stå sitt kast. Genom att göra en polisanmälan hoppas jag (naivt javisst) få saken utredd och klarlagd. Någon måste vara ansvarig. Storföretagen ska inte komma undan med bedrägeri alternativt inkompetens som drabbar kunderna.

Läs också vad jag skriver om:

GEAB, Gotlands Energi AB, visar vad de går för (på min Gotlandsblogg)
Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris
Spela in dina telefonsamtal – de kan bli viktiga bevis

UPPDATERING:
De inblandade el-bolagen har nu gjort en grundlig utredning och funnit den skyldiga. Vem det är berättar jag om i ett annat blogginlägg –
… kränkte min avtalsrätt – schabblade bort min elleverantör.

—–

Andra bloggar som skriver intressant!

Nedtystade fakta om utsläppsrätter och elpris

Jag har ägnat en stund åt att ringa och fråga lite om utsläppsrätter och elpris. Orsaken till mitt engagemang var den lilla skrift från Vattenfall som medföljde räkningen som kom häromdagen. I den påtalas att tilldelningen av utsläpprätter sjunker 2008 och att priset på el därför kommer att öka med 13-18 öre/kWt.

Faktum är att tilldelningen inte kommer att minska utan hålla sig på totalt cirka 22,5 miljoner ton även framöver enligt Thea Ohlander på Natuvårdsverket. Åren 2005 och 2006, som det hittills finns statistik för, visar att el-produktionen hade ett överskott av utläppsrätter på cirka 11 procent. Det som kan reducera överskotten och eventuellt orsaka ett underskott – vilket innebär att el-producenterna tvingas köpa in utsläppsrätter – är att fler el-energianläggningar byggs.

Ett faktum som döljs i media och elbolagens rapportering om utsläppsrätter och elpris är att i Sverige delas utsläppsrätterna ut gratis.

Varför elbolagen trots gratis utsläppsrätter ända tar betalt som om de tvingats betala för dem förklaras av en Oskar Ahnfelt på Vattenfall med Nordens elbörs. Det pris vi betalar för elen är på ekonomspråk marginalpris. D.v.s. vi får betala för all el som om den vore den el som är dyrast att producera. Det innebär att vi betalar för europeisk kolkraft-el – där tvingas energiproducenter som vattenfall betala för sina utsläppsrätter – trots att det som levereras för det mesta är betydligt billigare el såsom svensk vattenkraft-el. Mellanskillnaden ger gigantiska vinster till elbolagen.

Hade det inte varit för den gemensamma marknaden hade vi haft ett elpris (marginalpris) baserat på sedvanlig (före avregleringen 1996) svenskproducerad billigare el och sluppit betala för påstådda kostnader för utsläppsrätter.

1993, tre år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets näringspolitiske talman, Göran Persson, att borgarnas förslag om att avreglera elmarknaden var “svagsint”.
1994, två år före el-avregleringen, sade socialdemokratiska partiets energipolitiske talman, Anders Sundström, att:

“Socialdemokraterna säger nej till regeringens förslag om avreglering av elmarknaden. Vinner vi valet kommer avregleringen inte att genomföras.”

Socialdemokraterna vann valet 1994. Den 7 oktober tillträdde Ingar Carlsson som statminister. Drygt ett och ett halvt år senare, i januari 1996 genomförde Socialdemokraterna avregleringen av elmarknaden.

Att Göran Persson fick rätt i att en elavreglering var ett svagsint förslag bekräftas av en forskningsgrupp vid KTH som presenterat sitt resultat på DN debatt i somras. De kom till slutsatsen att förväntningarna på en avreglerad elmarknad visade sig i slutändan totalt felaktiga. Ökad konkurrens skulle ge lägre priser trodde man. Effekten blev den motsatta. Elpriserna är högre än någonsin.