Politik

I videosamtalet ovan ironiseras över att både Sverige och Tyskland säger sig veta vem som sprängde Nord Stream men inte vill säga vem det var som är skyldig. Därmed förstår de att det inte var Ryssland som sprängde sin egen gasledning. De samtalande undrar också vilken självbild USAs lydstater Sverige och Tyskland har när dessa länder låter en påstått “vänskapligt sinnad“ “allierad“ spränga för Tyskland viktig infrastruktur i svensk ekonomisk zon utan att de protesterat mot detta. Ett samtal väl värt att lyssna på.

Att det inte var Ryssland som sprängde sin egen gasledning, trots att mainstreammedia initialt ville framställa det så, blev kort efter sprängningen uppenbart. Hade det verkligen varit Ryssland hade mainstreammedia tjatat om det i varenda nyhetssändning varenda dag sedan sprängningen inträffade och in till tidens ände. Mainstreammedia kan ju inte få nog av att skuldbelägga Ryssland för allt, i syfte att påverka den svenska opinionen. Men eftersom mainstremamedia kort efter händelsen beslöt sig för att tiga om sprängningen och eventuell förövare är det självklart att det inte var Ryssland som sprängde. Även den svenske åklagare som skulle utreda sprängningen tiger. Politikerna tiger. Hela hycklande etablissemanget tiger numera om terrordådet. Ingen tycks intresserad av att lösa fallet. Men nu har det världsberömde US-amerikanske grävande journalisten Seymour Hersh grävt fram att det var USA och specifikt Joe Biden som ligger bakom terrordådet mot Nord Stream. Nedan är Seymour Hersh artikel i svensk översättning.

---

Hur Amerika stoppade Nord Stream-ledningen

New York Times kallade det ett ”mysterium”, men USA genomförde en hemlig operation till sjöss som hölls hemlig – tills nu.

Seymour Hersh
8 februari

U.S. Navy’s Diving and Salvage Center kan hittas på en plats som är lika obskyr som dess namn – nedför vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra utstickare, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.

Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.

I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.

Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.

Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: ”Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: ”Detta påstående är helt och hållet falskt”.

Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.

Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade Åttans gänget. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.

President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.

Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.

Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, ”stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.

Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. ”Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. ”Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”

Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det ”alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.

Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som ”det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.

Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.

Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde ”fördubblas på kort tid”.

Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.

Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan.

Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.

PLANERING

I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.

Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?

Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.

Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. ”Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA ”är det en krigshandling”.

Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.

Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.

NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.

Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.

Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? ”Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.

Under ”alla dessa planer”, sade källan, ”sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ’Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.

Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: ”Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”

Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: ”Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.”

Tjugo dagar tidigare hade understatssekreterare Nuland lämnat i stort sett samma budskap vid en genomgång på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. ”Jag vill vara mycket tydlig för er i dag”, sade hon som svar på en fråga. ”Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå vidare.”

Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de betraktade som indirekta hänvisningar till attacken.

”Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. ”Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen ”eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, ”fanns det inte längre något juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.

Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: ”Bill Burns kommer tillbaka och säger: ’Gör det’.”

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.

Under de senaste årens öst-västliga kris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.

En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.

I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa ”överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. ”Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.

Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. ”De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).

Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.

Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.

Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en ”Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.

”De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.

Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.

Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. ”Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade fartyg från hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.

Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans ”forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.

Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen.

Dagarna räknades ner. ”Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.

Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.

I stället hade Vita huset en ny begäran: ”Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”

Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden det han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.

Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.

Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.

Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.

I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att ”man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. ”Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.

Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (”Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: ”Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)

Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.

FALLOUT

I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningarna behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som ”komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.

Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.

När Blinken vid en presskonferens i september förra året tillfrågades om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev han ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

”Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”

Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: ”Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”

Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. ”Tja”, sade han om presidenten, ”jag måste erkänna att killen har ett par kulor. Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”

På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: ”Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.

”Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. ”Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.

”Den enda bristen var beslutet att göra det.”