Öppet brev till ”våra” medier inför The Great Reset & Build Back Better

Det brukar framhållas från mediebranschen att media är en grundbult för demokratin. Men hur är det i praktiken? Är media på hugget och informerar om viktiga kommande beslut i god tid så att medborgarna kan sätta sig in i frågan och bilda opinion, för att i demokratisk ordning påverka politikerna? Nej så är det sällan. För det mesta tvingas medborgarna konstatera faktum när media behagar berätta om politiska beslut. Då är möjligheten till demokratisk påverkan redan över. Därmed kan man slå fast att media oftast inte lever upp till sin egen mytbildning om sitt demokratiska uppdraget.

Medierna hade redan inför EG-omröstningen 1994 en agenda att förtiga det som kunde stärka den negativa opinionen. Sedan dess har media fortsatt på samma väg genom att inte upplysa medborgarna inför kontroversiella EU-beslut och sådana beslut som går stick i stäv med ja-sidans löften inför EG-omröstningen.

I nutid har media inte problematiserat covid19-vaccinet utan enbart framhållit de förväntade positiva effekterna av vaccinet. De allvarlig biverkningar som man i backspegeln lärt sig kan uppstå (lärt av svininfluensavaccinet) har helt förtigits. Detta trots att den amerikanska hälsomyndigheten Food and Drug Administration framhållit att vaccinet inte är testat (unaproved) utan enbart godkänts för nödbruk (emergency use) och FDA framhållit att testtiden enbart varit 2 månader (Pfizer-BioNTech) respektive 9 veckor (Moderna) så har svenska medier inte framfört detta utan tvärt om betonat att vaccinet är testat och godkänt i USA. Media har mörkat att vaccinen enbart är godkända för nödbruk och klassade som icke testade.

Nu när samhället står inför historiens största omvälvning, där världens rikaste i sammanslutningen World Economic Forum vill avskaffa demokratin och förvandla människor till övervakade och maktlösa undersåtar borde media vara tidigt ute och informera om planerna samt initiera demokratisk debatt och opinionsbildning i frågan. Men hittills är det dödstyst, enbart alternativmedia uppmärksammar WEFs planer. Måhända är det så att mainstreammedias tjänsteandar, av okunskap och därpå byggd självgodhet,  klassar denna av alternativmedierna framburna oro som en konspirationsteori. Men allt står att läsa på WEFs hemsida. Och den som följt EUs och svenska politiska beslut i spåren genom åren vet att de i alldeles för många fall härstammar från världens rikaste människors och storföretags lobbyorganisationer. Organisationer som The World Economic Forum, Bilderberg Meeting, The Trilateral Commission, The Club of Rome, European Round Table of Industrialists m.f.

Författaren, forskaren och musikern Jacob Nordangård har under många år samlat information om denna dolda maktutövning (därav följer en diger notapparat med källhänvisningar till av sammanslutningarna offentliggjorda dokument i hans skrifter).
2012 doktorerade han vid Linköpings universitet på avhandling Ordo ab Chao om den politiska historien om biodrivmedel i den Europeiska Unionen. Om dess aktörer, nätverk och strategier.
2019 skrev han boken Rockefeller – En klimatsmart historia. Boken är en rafflande och paradoxal historia som visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.
I december 2020 utkom Jacob Nordangård med Den globala statskuppen. Den boken berör just den samhällsomvälvning som världens rikaste människor och storföretag vill genomdriva genom sina lobbyorganisationer och västvärldens korrupta, alternativt naiva, men garanterat antidemokratiska politiker.

Media har nu en stor roll att spela, kanske sin största. Men medier har ägare vars intressen kanske inte sammanfaller med de demokratiska idealen utan kanske mer med den nya världsordning som deras klassbröder och -systrar inom väldens eliter vill förverkliga. Detta kommer att avslöjas genom ett förtigande och ett mörkande av dessa planer och därmed ett omöjliggörande av en opinionsbildning som skulle kunna rädda demokratin, folkstyret och yttrandefriheten. Eller väljer media att berätta allt om planerna och låta folket i demokratisk ordning opinionsbilda och ta ställning till sin egen framtid.

Magnus Berg
expert 😉


Fakta, källor m.m.

Pfizer-BioNTech  COVID-19  Vaccine
I ett faktablad om vaccinet (Revised: December 2020) skriver FDA:
The Pfizer-BioNTech  COVID-19  Vaccine is an unapproved vaccine that may prevent C O VID-19.  There is no FDA-approved vaccine to prevent COVID-19
Vaccinet är alltså inte godkänt, enligt FDA.

 FDA konstaterar i ett färskt pressmedelande från 11/12 att:
These participants, 18,801 of whom received the vaccine and 18,785 of whom received saline placebo, were followed for a median of two months after receiving the second dose.
Undersökningsperioden var alltså enbart 2 månader.

Vaccinet har fått en Emergency Use Authorization av FDA, inget annat.
The issuance of an EUA is different than an FDA approval (licensure) of a vaccine. In determining whether to issue an EUA for a product, the FDA evaluates the available evidence and assesses any known or potential risks and any known or potential benefits, and if the benefit-risk assessment is favorable, the product is made available during the emergency. Once a manufacturer submits an EUA request for a COVID-19 vaccine to the FDA, the agency then evaluates the request and determines whether the relevant statutory criteria are met, taking into account the totality of the scientific evidence about the vaccine that is available to the FDA.

Moderna COVID-19 Vaccine
Vaccinet har fått en Emergency Use Authorization av FDA, inget annat.
The United  States FDA has made the Moderna  COVID-19 Vaccine available  under  an  emergency access mechanism called an EUA. The EUA is supported by a Secretary of Health and Human Services (HHS) declaration  that circumstances exist to justify  the emergency use of drugs and biological  products  during  the COVID-19 pandemic.
The Moderna  COVID-19 Vaccine has not undergone  the same type of review as an FDA- approved  or cleared product.


Review of additional safety data from these participants with a median of 9 weeks of follow-up after receipt of the second dose did  not change FDA’s assessment of safety of the vaccine.
Undersökningsperioden var alltså enbart 9 veckor.

The World Economic Forums framtidsvision:
Here’s how life could change in my city by the year 2030 är rubliken på en text, på The World Economic Forums hemsida, skriven av en dansk folketingsledamot, om hur framtiden ska bli enligt The World Economic Forums agenda. Det är ett helt annat samhälle än vi nu lever i vilket framgår bl a av detta citat ur texten:
”Once in awhile I get annoyed about the fact that I have no real privacy. No where I can go and not be registered. I know that, somewhere, everything I do, think and dream of is recorded. I just hope that nobody will use it against me.”

Jacob Nordangårds skrifter
Jag hänvisar till Jacob Nordangårds skrifter för att läsa sammanslutningarnas dagordningar och påverkansoperationer, i svart på vitt.
Som framgår av texten så har Jacob Nordangård samlat och i skrift sammanställt det kontroversiella, uppseendeväckande och viktiga ur de olika sammanslutningarnas dagordningar.
Nordangårds skrifter innehåller källhänvisningar ur sammanslutningarnas egna offentliga dokument (oftast på internet) och är därför den huvudkälla varur ni ska hämta era fakta.

På youtube finns ett två timmar långt föredrag av Jacob Nordangård där han berättar ur boken Rockefeller – En klimatsmart historia.

Per Bolunds argumentation kring plastpåsar är helt sinnessjuk

Idag kom jag att tänka på Per Bolund (Mp) och hans stora oro för plastpåsar i naturen och i våra hav.
Orsaken var att jag fick se en ny innovation för vinterförvaring av fritidsbåtar; man plastar in båtarna.

Annan plast är den i plastpåsar oroar inte Per Bolund (Mp). Det är uppenbart eftersom han inte beskattar annan plast än plastpåsar.
Per Bolunds oro för plast är väldigt selektiv och helt idiotisk om det är naturen och haven han värnar.

Nedan fyra av Per Bolunds argument för skatt på plastpåsar. De tre första är hämtade ur Expressen. Det fjärde från Sveriges Radio.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 1: Global nivå.

Alternativ, som pappkasse eller tygkasse, är inte heller optimala ur miljöhänsyn. Det blir väldigt svårt att göra rätt som konsument. Hur ska man tänka?

– Det beror på. Det har blivit en viss förvirring kring ur vilket perspektiv man mäter miljöpåverkan. Men plastpåseskatten är i syfte att minska problem med nedskräpning. Där vet vi på global nivå att plastanvändningen medför stora problem

På svensk nivå är inte svenska plastpåsar i naturen något nämnvärt problem. Det säger jag som promenerar dagligen i Stockholm och under 11 års tid promenerat dagligen längs Gotland stränder.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 2: Nedskräpning.

En stor del av plastbärkassarna som finns i livsmedelsbutikerna är tillverkade av förnybar plast snarare än fossilplast. Är det inte bättre att uppmuntra utvecklingen av icke-fossil plast snarare än att beskatta påsarna?

– Jo, det gör vi på olika sätt. Inte minst genom att ta betalt för kostnaderna när man använder fossil råvara. Där är det viktigt att skilja på olika miljöproblem. Ur nedskräpningssynpunkt och effekterna i naturen är det ofta lika illa oavsett om det är biologiskt material eller fossilt. Vi har problem med nedskräpning. Det löser man inte genom att gå över till förnybara råvaror. Vi behöver minska plasten totalt sett i samhället. Det gäller både engångsplast och plastpåsar.

Vill man minska nedskräpningen i vår natur så är det plasten som härstammar från yrkesmässig användning som ska beskattas. I naturen hittas emballage från bl a jordbruks-, transport- och byggverksamhet.

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 3: Transportera VÅRA matvaror

Borde man inte beskatta stora industrier och företag i stället för att straffa konsumenter i den gröna skatteväxlingen?

– Vi har system för att ta betalt för miljöpåverkan från stora företag också. Både koldioxidskatt och EU:s handelssystem med utsläppsrätter. Det är inte alls så att vi inte styr de stora aktörerna mot minskad miljöpåverkan. Här är det uppenbart för de flesta att plastskräp är ett stort problem i stadsmiljön och naturen. Plastskräp bryts ner till mikroplaster som sedan finns i allt från vårt dricksvatten till polarisarna och den marina miljön, där fiskarna som vi äter lever. Vi har en uppgift att minska plastbelastningen i vår natur. Där tror jag att människor ser att vi måste ändra våra vanor och få mer hållbara sätt att transportera våra matvaror på, säger Per Bolund.

Matvarorna i butiken är inte VÅRA matvaror…
Mycket av nedskräpningen i naturen är emballage som livsmedelsnäringen förpackar SINA matvaror i. Som vi tvingas bära hem…

Per Bolunds argumentation är helt sinnessjuk – del 4: Förorena våra hav.

Mycket av de plastpåsar vi använder kommer tyvärr ut i naturen och förorenar våra hav, och leder till stora skador på djur och växter. Det kan vi inte acceptera i framtiden, säger finansmarknadsminister Per Bolund (MP) till TV4.

Hur fungerar svenska kommuners avfallshantering? Inte dumpar de soporna i havet. Eller är det så, Per Bolund? Kan du peka ut en svensk kommun som dumpar plastpåsar och övrig avfall i sjön?

Medierna är roten i demokratin

Medierna är roten i demokratin! Det får vi inte glömma när vi talar om mediernas ansvar. Medierna är vår vanligaste länk till våra politiska företrädare och verkligheten utanför vårt närområde.

Vi upplever världen genom media. Utifrån mediernas rapportering grundar vi våra värderingar, om människor, om länder och om händelser. Demokrati kräver en opartisk nyhetsförmedling.

Jag utgår ifrån att vi alla vill kommunicera så effektivt som möjligt. Jag utgår ifrån att vi är demokrater i själ och hjärta. Jag förutsätter att vi alla vill vara sanna, utan det övertag som lögnen kan ge.

Självcensuren i medierna måste uppmärksammas. Det är inte acceptabelt att journalisterna förtiger förhållanden som deras arbetsgivare inte vill ska nå offentligheten. Den nykolonialism som går under namnet globalisering och den accelererande utsugning av arbetarna som går under namnet flexibel arbetsmarknad framställs enbart ur storföretagens perspektiv. Den anpassning som u-länderna och även arbetarklassen i i-länderna tvingas till, på grund av storföretagens önskemål om ännu högre vinster, får vi inte läsa eller höra talas om.
Medierna och politikerna underordnar sig de multinationella företagen i dess kamp mot folklig demokrati, och journalisterna blir dess språkrör. Med en ”köpt” journalistkår som förmedlar halva sanningen kommer debatten aldrig till stånd, och samhällsförändringarna kan genomföras utan märkbart folkligt motstånd. Helt enligt storföretagens planer.

Moralism ska hålla arbetarklassen kvar i fållan som produktionsboskap. Med ständiga mediala påhopp påtalas för arbetarna hur lata de är och vems ansvar det är när ekonomin går dåligt. Den ekonomi som framställs vara livets mening är kapitalägarnas piska på arbetarnas ryggar. De ryggar som kapitalisterna lättjefullt rider på genom livet.
Arbetarna måste vara ansvarsfulla. Arbetarna måste öka sin produktionstakt. Arbetarna måste hålla igen på sina förväntningar om en bättre framtid. Annars går det åt helvete, säger kapitalisterna och deras journalister i kör. Den omvälvning som skulle kunna ge arbetarna en lön som motsvarar värdet på sin produktion hotar kapitalisternas profiter, och skulle tvinga kapitalisterna att själva nöja sig med en levnadsstandard som motsvarar deras samhällsnytta.
Inget roligt framtidsscenario för utsugarna, och därför heller inget roligt scenario för ja-sägarna inom media.
Därför tiger journalisterna om att utgifterna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner ökar med en takt som är högre än ökningstakten av arbetarnas sjukskrivningar och förtidspensioner var när den var som mest. Däremot förmedlar journalisterna gärna och ofta bilden av arbetarklassen som en parasiterande hoper fuskande kverulanter. Moralismens piska viner över de som betalar både sin egen och utsugarnas livsföring.
Journalisterna är de som slår, och mellan slagen – raderna – framträder ett förakt för den samhällsgrupp som journalisterna har minst kontakt med. En främlingsfientlighet som har sin grund i det faktum att majoriteten journalister kommer från medelklassen. De umgås helst med andra journalister och inte de som arbetar med kroppen och skulle kunna ge andra perspektiv.

Kommunistiska partiets vedervärdiga människosyn

Kommunistiska partiet och dess tidning Proletären har definitivt kommit ut ur garderoben och öppet visat vilken människosyn de i realiteten bekänner sig till: De hatar och föraktar samhällets allra svagaste – narkotikamissbrukarna. De skyller till och med USA:s krigiska utrikespolitik på narkotikamissbrukarna.

I en artikel i Proletären nummer 28 (14-20 juli) 2017 skriver Bengt Holmgren om narkotikamissbrukarnas skuld till sina egna och samhällets problem.

När det gäller narkotikamissbrukarna i USA görs de till ansvariga för den av USA förda inrikes- och utrikespolitiken, med hänvisning till vad en familjeterapeut säger.

”Det utbredda missbruket och dess bakomliggande beroende förklarar mycket av märkligheterna i Förenta staternas inrikes- och utrikespolitik.”

Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären förlitar sig alltså på en familjeterapeut som expert på USA:s inrikes- och utrikespolitik. Mycket konstiga teorier och så kallade vetenskaper har jag läst i Proletären genom åren men nu har tidningen satt ett nytt svårslaget rekord. Hur ska man kunna ta Kommunistiska partiet och Proletären på allvar efter det?

Angreppen på svenska narkotikamissbrukare är av samma intellektuella klass: Ren idioti. Bengt Holmgren ska dessutom hålla ett föredrag vid Kommunistiska partiets sommarläger under rubriken ”Missbrukare – offer eller skyldiga?”. Svaret har artikeln i Proletären redan givit: Missbrukare är inte offer, de är skyldiga. Bengt Holmgren, Kommunistiska partiet och Proletären hoppar helt över den empatiska reflektionen. De frågar sig inte hur och varför någon börjar med droger. Den biten är uppenbarligen ointressant. Psykisk ohälsa som grund och droger som självmedicinering är inget Proletären och Kommunistiska partiet har förståelse för eller ens vill fundera över. Det är enbart skuld som ska fastslås. Skuld! Skuld! Skuld! Och Proletären berättar:

”Missbrukarna är inga offer som vissa av våra politiker gärna vill se dem. Utan missbrukare, ingen narkotikamarknad.”

Om narkotikamissbrukarna i USA skriver Proletären vidare:

”Så länge de amerikanska myndigheterna struntar i att göra upp med det omfattande missbruket och ställa sina missbrukare till ansvar för sina handlingar och istället strävar efter att legalisera narkotikan i stat efter stat, kommer Mexiko att sjunka allt djupare ner i drogträsket. USA och dess missbrukare bär det totala ansvaret för detta.”

Det är verkligen ord och inga visor om missbrukarnas skuld. Med tanke på att den största andelen av USA:s narkotikamissbrukare är svarta så måste man utifrån Proletärens artikel förstå att det är de svarta i USA som har ansvaret för, eller bär skuld till, USA:s inrikes- och utrikespolitik samt Mexikos drogproblem. Utifrån detta kan man förstå hur logiskt de tänker där på Proletärens redaktion och inom Kommunistiska partiet.

Kommunistiska partiet brukar ordna så kallade pubkvällar. Proletären har publicerat bilder, där öl står på borden, från dessa evenemang. Det dricks alltså alkohol i Kommunistiska partiet. Alkohol är också en drog. Kanske samhällets mest destruktiva drog. Ska man köra samma måttstock vid alkoholförtäring som Proletären använder vid narkotikadito så finns det en stor andel missbrukare i Kommunistiska partiet. Kommunistiska partiet består alltså av en massa alkisar som själva inte vill ta ansvar för sitt missbruk men mer än gärna skuldbelägger narkotikabrukarna. Det hyckleriet förtjänar allt förakt.

Sedan undrar jag över Bengt Holmgren och Proletärens språk. Vem riktar sig artikeln till? Jag förstår inte vad ord som ”permissiv”, ”addiktiv” och ”kompulsivitet” betyder. Är det så att Bengt Holmgren inte vill att läsarna ska förstå hans text. Eller är det så att läsarna ska förminskas, fås att känna sig dumma för att de inte förstår vad som skrivs? Är man det minsta intelligent och vill nå ut i den krets som läser Proletären – arbetarklass – så väljer man ett språk som läsarna förstår. Men det gjorde inte Bengt Holmgren…

Medierna är inte bättre nu än på George Orwells tid

Medierna har problem. De har ekonomiska problem. Och de har problem med sin trovärdighet. Det är inte svårt att se att problemen hänger ihop. Varför ska man ta del av lögner och halvsanningar? Och varför ska man betala för att bli vilseledd?
Men medierna själva förmår inte inse fakta. De är faktaresistenta och hämtar sin verklighetsbild ur sin egen mediebubbla. Medierna hävdar att det är de som berättar sanningen och att de som lever i verkligheten har fel. Knappast en hållning som leder till ökad trovärdighet eller bättre journalistik. I stället tror medierna att journalistiken blir bättre och trovärdigheten ökar om man sätter en kvalitetsstämpel under artiklarna. En kvalitetsstämpel som på inget sätt förändrat innehållet i artiklarna. Artiklarna är lika vinklade och med citat av samma partiska så kallade experter som tidigare. Medier tror att de kan lura människor till att tro att journalistiken är bra; opartisk, sann och relevant. Men syftet med den så kallade journalistiken är detsamma: Inte att förmedla sanningen utan att påverka opinionen och politiken i önskvärd riktning. För det är det som är pressfrihet.

Pressfrihet = Rätten att med lögner och halvsanningar styra den allmänna opinionen och politiken i önskvärd riktning.

Medierna tycks i alla tider ha haft ett annat syfte och andra ideal än de utger sig för att ha. Läser man George Orwells förord till hans roman Djurfarmen som utkom precis efter andra världskriget – efter att först fått flera förläggare att inte vilja ge ut den pga att den hade en för den tiden kontroversiell hållning mot Sovjetunionen – så känner man igen sig nu sjuttio år senare. Byt ut Sovjet och Ryssland i George Orwells text mot USA så ger George Orwell en exakt beskrivning av dagens medier.

Den största faran för tanke- och yttrandefriheten för närvarande är inte Informationsministeriets eller någon annan myndighets direkta inblandning. Om förläggare och redaktörer anstränger sig för att vissa frågor inte ska komma i tryck, är det inte för att de är rädda för att bli åtalade, utan för att de är rädda för den allmänna opinionen. I det här landet är intellektuell feghet den största fiende som en författare eller journalist ställs inför, och detta faktum tycks mig inte ha diskuterats i den grad som det förtjänar.
[…]
Impopulära idéer kan tystas ned och obekväma fakta förtigas utan något behov av officiella förbud. Alla som har vistats länge i ett främmande land känner till exempel med sensationella nyhetsnotiser – saker som på sina egna meriter får de stora rubrikerna – som har hållits borta från pressen, inte för att regeringen har lagt sig i, utan på grund av en generell stillatigande överenskommelse att »det inte passar sig« att omnämna just detta faktum.
[…]
Var och en som utmanar rådande ortodoxi finner sig själv tystad med överraskande effektivitet. En genuint omodern åsikt får nästan aldrig en chans att försvara sig, vare sig i populärpressen eller i kultursnobbarnas tidskrifter.
[…]
Det som för tillfället krävs av den rådande ortodoxin är en okritisk beundran av Sovjetryssland. Alla vet detta, nästan alla agerar utifrån det. All seriös kritik av den sovjetiska regimen, varje avslöjande av sådana fakta som den sovjetiska regeringen helst ser förblir i det fördolda, är så gott som otryckbart.
[…]
När som helst uppstår en ortodoxi, en mängd idéer som alla rättänkande människor förväntas acceptera utan att ifrågasätta dem.
[…]
I den ena kontroversiella frågan efter den andra har den ryska ståndpunkten accepterats utan granskning och sedan publicerats med total missaktning av historisk sanning och intellektuell hederlighet.
[…]
Om man älskar demokrati – så lyder argumentet – måste man krossa dess fiender till varje pris. Och vem är då demokratins fiender? Det förefaller alltid som om det inte enbart är de som angriper den öppet och medvetet, utan också de som »objektivt« utsätter den för fara genom att sprida falska doktriner. Med andra ord, demokrati inrymmer förstörelsen av allt oberoende tänkande.
[…]
Dessa personer inser inte att om du uppmuntrar totalitära metoder så kommer kanske en dag då de används mot dig i stället för för dig.
[…]
Resultatet av att predika totalitära doktriner är att försvaga instinkten med vilken fria människor vet vad som är farligt eller inte.
[…]
Om frihet över huvud taget betyder något är det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra.
[…]
I vårt land är det liberalerna som fruktar friheten och de intellektuella som vill smutsa ned intellektet. Det är för att dra uppmärksamhet till detta faktum som jag har skrivit detta förord.

Jag ska här presentera några mycket namnkunniga och erfarna journalisters synpunkter på journalistik.

Göran Rosenberg skriver i sin bok ’Tankar om journalistik’:

”Valet av journalistisk berättelse är alltid ett subjektivt val, i de här sammanhangen oftast styrt av inomredaktionella förväntningar och koder, av ett slags journalistisk ideologi om man så vill. Som alla ideologer får den oss att betrakta världen, inte som den är, utan som den borde vara. Den belyser det vi bör se, och lägger i skugga det vi bör bortse från.”

Rosenberg berör också lokalpressen. 😉

”Det okritiska refererandet, det mekaniska återgivandet, det ogrundade påståendet, är inte bara ytlig journalistik. Det är inte journalistik alls.”

Tryckfrihetsexperten Erik Göthe har sagt:

”Idag måste varje intresse och politik – och varje krig – drivas kraftfullt också via massmedia. Det ideologiska trycket på journalisterna blir oerhört starkt. Ytterst få lyckas stå emot.”

Anders R Olsson skriver i sin bok ’Lögn, förbannad lögn och journalistik’:

”Vi journalister är anställda och/eller ekonomiskt beroende. Det finns ägare och politruker inom massmedia – och de ger oss order. Överheten kontrollerar utbudet av yttranden i första hand via budget och chefsutnämningar, inte genom censur och grundlagsmygel.”

Läs också vad den mångåriga Ekots reportern, dåvarande Studio Ett krönikören, Björn Elmbrant skrev i en debattartikel i Expressen, med titeln ’Är granskningsnämnden en politisk domstol?’. Hans bakgrund och slutsats var följade:

”I krönikan [Egyptierna på Bromma] sa jag att händelsen på Bromma var en del av ett större system, att USA efter attacken den elfte september fängslat både svagt och starkt terroristmisstänkta personer världen runt, som utan rättegång hämtas via specialplan och förts till fängelser i länder där de kan torteras, eftersom detta inte kan ske i USA. Om denna krönika anförde granskningsnämnden att det kan ”diskuteras om krönikören inte gick lite väl långt när han sade att USA fraktar misstänkta terrorister till länder där tortyr kan utföras eftersom tortyr inte får förekomma i USA och ett antal andra länder”.
[…]
”Granskningsnämndens omdöme att jag i min krönika ”gick väl långt” rymmer därför principiella konsekvenser. Medarbetarna på Sveriges Radio får därmed en signal att saklighet är att springa i exakt samma drev som alla andra journalister gör. Man ska akta sig för att gå utanför vad de stora svenska tidningarna skriver, undvika att självständigt söka egna källor.”

Ekots Östeuropakorrespondent Maria Persson Löfgren berättade om hur Ekot väljer att hålla sig med dubbla måttstockar.
Hon börjar i en krönika i Kommunalarbetaren. Hon berättar att ett inslag med kritik mot Carl Bildt aldrig sändes i Ekot. I inslaget anklagar Srebrenicas mödrar Europa och den svenske utrikesministern Carl Bildt för massakern i Srebrenica, som skedde i juli 1995. Maria Persson Löfgren skriver:

”Det är mycket hårda ord. Långt från svenskt ”lagom” och det går inte: Det kan tas politiskt, som att jag är en allianshatande reporter, är ute efter utrikesministern och att svärta ned Sverige under EU-ordförandeskapet.
Hatet mot Bildt kommer inte med i svensk radio.”

Men gäller det t.ex Ryssland och andra länder och dess ledare, som av självgoda mainstreammedier anses mindre demokratiska, är det fritt fram för varjehanda obelagda påståenden. Maria Persson Löfgren fortsätter:

”Jag tänker på hur många gånger jag gjorde inslag med samma hätska utfall mot en annan politisk toppman, presidenten i Ryssland Vladimir Putin.
Aldrig en invändning om huruvida argumenten eller ilskan mot Putin var saklig eller ej. Det var självklart att släppa fram kritiska röster mot den ­en­väldige presidenten i Ryssland utan att egentligen kontrollera om han ­verk­ligen hade makten att göra något åt det ena eller det andra.”

Jag har verkligen hatat, hatat, hatat Maria Persson Löfgren, ända sedan hon började rapportera från Ryssland, just för att många av hennes inslag var grundade på rykten och spekulationer. Efter hennes krönika insåg  jag att det inte var hon det var fel på utan den Eko-ledning som befinner sig i Sverige, som vill styra lyssnarnas världsbild så att den instämmer med den politiska agenda och de politiska mål Eko-ledning önskar förverkliga.

Maria Persson Löfgren fick också utveckla sin kritik ytterligare i radioprogrammet Medierna. Där är hon ännu tydligare i sin kritik.