780 000 analfabeter i Sverige innan “kunskapsregnet“ började falla 2015

2013 publicerade Statistikmyndigheten SCB en kunskapsundersökning om vuxnas färdigheter. undersökningen mäter kunskapsområdena läsfärdigheter, räknefärdigheter, och problemlösningsförmåga. Här fokuserar jag på läsförmåga
Resultatet av läsfärdighetsundersökningen visar att det i Sverige fanns 780 000 analfabeter under den period augusti 2011 till mars-maj 2012 som undersökningen genomfördes. Ungefär 13 procent av den svenska vuxna befolkningen i åldern 16 till 65 år hade alltså inte otillräckliga läsfärdigheter för att klara sig väl i arbets- och samhällslivet.
Det konstaterades att:
“Utrikes födda i Sverige har lägre genomsnittliga poäng inom läsfärdigheter än genomsnittet för utrikes födda över samtliga deltagande länder. Inrikes födda i Sverige har däremot högre genomsnittliga poäng i jämförelse med OECD-genomsnittet för inrikes födda.“

Sedan år 2015 har Sverige fullkomligt överösts av nya invandrare från lågpresterande länder som Afghanistan, Somalia och Syrien. Detta kallades av etablissemanget för “kunskapsregn“ och sades vara ett viktigt bidrag för Sveriges framtid som väldfärdsnation. “De nya svenskarna“ skulle vara de som såg till att pensionssystemet, vården och omsorgen, med mera skulle få nödvändig ekonomi och personal. Sverige var helt enkelt, enligt etablissemanget, beroende av detta “kunskapsregn“ och inget vi kunde klara oss utan. Hur det sedan blev med detta känner vi alla till: Sverige som välfärdsnation är på fallrepet.

Just nu pågår en ny kunskapsundersökning som kommer att publiceras tidigast hösten 2024. Kommer Sverige då att ha passerat 1 000 000 analfabeter? Eller kanske rent av en fördubbling till 1 560 000 analfabeter?

Redan vid presentatione av 2013 års kunskapsundersökning konstaterar Statistikmyndigheten SCB att:
“I dagens informationssamhällen anses dessa färdigheter vara viktiga grundstenar för att vuxna ska klara sig väl i arbets- och samhällslivet.“

Nedan är det väsentliga ur 2013 års kunskapsundersökning. Först metodik och förklaring av de olika läsfördighetsnivåerna. Sedan resultat och slutsatser.


METODIK

Datainsamlingen ägde rum mellan augusti 2011 och mars-maj 2012. Undersökningen genomfördes med hjälp av besöksintervjuer. De svarande personerna gjorde övningarna i första hand med hjälp av dator men det fanns även möjlighet att istället göra övningarna i ett pappershäfte.
[…]
I Sverige var andelen som valde att delta i undersökningen 46 procent, vilket motsvarar 4 600 personer. En bortfallsanalys har genomförts för att säkerställa att redovisade resultat ändå ger en rättvisande bild av den vuxna befolkningen.
[…]
Läsfärdighet definieras som förmågan att förstå, värdera och använda skriven text för att delta i samhället, nå sina mål och utveckla sina kunskaper. Läsfärdigheter omfattar ett brett spektrum av kompetens från att kunna läsa enkla ord och meningar till att förstå, tolka och analysera komplexa texter. Här ingår inte färdigheter i att skriva.
[…]
Personer med mycket låga läsfärdigheter utförde inte övningarna för att bedöma läs- och räknefärdigheter och förmåga till problemlösning med hjälp av dator. De gick stället direkt till speciella uppgifter i grundläggande “läskomponenter“, som täcker förståelsen av ord och meningar.

VAD VUXNA KAN GÖRA PÅ OLIKA NIVÅER AV LÄSFÄRDIGHET

Under nivå 1
Personer under nivå 1 kan läsa korta texter om välkända ämnen och leta upp en specifik information som är identisk med informationen i frågan eller anvisningarna. Det är inte säkert att de förstår strukturen i meningar eller stycken och de har i allmänhet endast ett grundläggande ordförråd. Ett exempel på en övningsuppgift under nivå 1 är att läsa en kort rapport om resultatet av ett facklig val. Rapporten innehåller flera korta stycken och en enkel tabell med tre kandidater i valet och antalet röster de fått. Uppgiften består i att identifiera vilken kandidat som fått minst antal röster.

Nivå 1
De personer som ligger på nivå 1 kan läsa relativt korta digitala eller utskrivna texter för att leta upp information som är synonym med informationen som ges i frågan. Texterna kan innehålla en liten mängd irrelevant information. Om man ligger på kunskapsnivå 1 kan man fylla i enkla formulär, förstå innebörden av meningar och ganska lätt läsa sammanhängande texter.
Ett exempel på övning är att läsa en kort tidningsartikel om generiska läkemedel. Texten har en tabell som visar marknadsandelarna för generiska läkemedel i 15 länder. Uppgiften är att avgöra antalet länder där marknaden för generiska läkemedel svarar för 10 procent eller mer av den totala läkemedelsförsäljningen.

Nivå 2
För att ligga på kunskapsnivå 2 ska man kunna utföra uppgifter som kräver matchning mellan text och information och man ska kunna göra omskrivningar och dra enklare slutsatser. Man ska också kunna klara av att bortse ifrån mindre inslag av irrelevant information i texterna. Vidare kan man integrera två eller flera informationstexter utifrån bestämda kriterier, jämföra och resonera kring uppgifter och förflytta sig inom digitala texter för att komma åt och identifiera information från olika delar av ett dokument.
En övning som man ska klara av för att ligga på nivå 2 handlar om att navigera på en webbsida som innehåller information om en årlig löptävling. Den första sidan innehåller flera länkar och övningen går ut på att identifiera länken som ger telefonnumret till arrangörerna av evenemanget.

Nivå 3
Personer på nivå 3 kan förstå och tillgodogöra sig långa och kompakta texter. De förstår strukturer och retoriska resonemang och kan förflytta sig inom komplexa digitala texter. Vidare kan man på denna nivå identifiera, tolka och utvärdera en eller flera informationstexter och dra lämpliga slutsatser. Läsare på nivå 3 kan också utföra flerstegsförfaranden i syfte att formulera svar och skilja mellan relevant och irrelevant innehåll.
Ett övningsexempel på denna nivå handlar om att göra en sökning på ett biblioteks webbplats och ange namnet på författaren till en viss bok. För att slutföra uppgiften ska man dels scrolla, dels komma åt sidan där boken ligger, med författarens namn under boktiteln, trots att det finns en avsevärd mängd irrelevant information på sidan.

Nivå 4
På nivå 4, kan personer utföra uppgifter i flera steg för att integrera, tolka eller sammanfatta information från komplicerade eller långa texter som innehåller villkorad och/eller irrelevant information. De som befinner sig på denna nivå kan dra komplexa slutsatser och tillämpa bakgrundsinformation på ett korrekt sätt samt tolka eller värdera subtila påståenden eller argument.
Här kan exemplifieras med en uppgift som också utgår från en sökning på ett biblioteks webbplats. Personen uppmanas att identifiera en bok som argumenterar för att påståenden som gjorts både för och emot genetiskt modifierade livsmedel är opålitliga. För att klara uppgiften ska man läsa beskrivningen av innehållet i de böcker man får fram genom en bibliografisk sökning. För att hittat rätt bok måste man tolka ett citat från författaren. I materialet finns en stor mängd irrelevant information.

Nivå 5
Väldigt få personer presterar på nivå fem, som är den högsta nivån. Vuxna på nivå 5 kan söka och integrera information från flera, kompakta texter, konstruera sammanställningar utifrån liknande och kontrasterande idéer samt utvärdera påståenden och argument. De kan tillämpa och utvärdera logiska och konceptuella modeller och utvärdera tillförlitligheten av källor. Uppgifter på den här nivån kräver ofta att man är medveten om subtila, retoriska ledtrådar och kan dra slutsatser på hög nivå samt använda specialiserad bakgrundskunskap.

RESULTAT OCH SLUTSATSER
Sverige hör till de länder som har störst skillnader mellan låg och högpresterande tillsammans med bland annat Kanada, USA, Storbritannien och Australien. Även Finland har stor spridning i läsfärdigheter. Trots att Sverige hamnar högt upp i den internationella jämförelsen när det gäller genomsnittliga grundläggande färdigheter, så är det en förhållandevis stor andel av den svenska befolkningen som har låga färdigheter inom samtliga kunskapsområden.
[…]
Vid en analys av samtliga deltagande länder i PIAAC visar det sig att utbildningsbakgrund har starkast samband med läsfärdigheter, följt av utländsk bakgrund, yrke, ålder, socioekonomisk bakgrund och kön. Detta innebär att skillnader mellan länder påverkas av de vuxna befolkningarnas sammansättning exempelvis andel vuxna med låg utbildning och andel utrikes födda i de vuxna befolkningarna.
[…]
Det har skett stora förändringar över tiden när det gäller invandringsmönster till Sverige. Inom gruppen utrikes födda finns det stora skillnader när det gäller typ av invandring (arbetskrafts- eller flyktinginvandring), födelseland, invandringsår, utbildningsbakgrund, arbetslivserfarenhet och yrke vilket till viss del förklarar skillnader i färdigheter inom gruppen utrikes födda.
Invandringsår har stor betydelse för färdigheter i att läsa och räkna på svenska språket för utrikes födda. De som har invandrat 2007 och senare ligger på ett genomsnitt under 200 poäng, vilket motsvarar kunskapsnivå 1 på skalan för läs- respektive räknefärdigheter. På kunskapsnivå 1 kan personer endast utföra enkla uppgifter i att läsa och räkna på svenska språket och har därför inte de färdigheter som krävs för att kunna delta aktivt i samhället. Bland dem som har invandrat 2007 och tidigare finns många som ännu inte har lärt sig svenska, vilket avspeglar sig i låga resultat inom läsning och räkning.
I genomsnitt är det över 30 poängs skillnad mellan utrikes födda som har invandrat under åren 2007 till 2011 och utrikes födda som har invandrat under åren 2002 till 2006. Det är över 50 poängs skillnad till utrikes födda som har invandrat 1996 och tidigare. De som har invandrat till Sverige för minst fem år sedan (tidigare än 2007) ligger i genomsnitt på en poäng som motsvarar kunskapsnivå 2 på skalan för läs- respektive räknefärdigheter.
[…]
Födelseregion har viss betydelse för skillnader i genomsnittliga färdigheter i att läsa och räkna på svenska språket. Utrikes födda som kommer från Nordamerika och Västra Europa har i genomsnitt högst poäng inom läs- respektive räknefärdigheter jämfört med den övriga utrikes födda vuxna befolkningen. Skillnaderna i förhållande till övriga födelseregioner är statistiskt säkerställda.
[…]
Det finns stora skillnader mellan födda utomlands och födda i Sverige inom samtliga kunskapsområden. Betydligt större andel personer har nått kunskapsnivå 3 eller högre bland födda i Sverige än bland födda utomlands. Mönstret ser i princip likadant ut för räknefärdigheter som för läsfärdigheter förutom att det finns en skillnad mellan män och kvinnor för räknefärdigheter. Något lägre än 30 procent har nått kunskapsnivå 3 och över bland födda utomlands jämfört med något mer än 60 procent bland födda i Sverige. Mer än 40 procent bland födda utomlands har inte nått kunskapsnivå 2, vilket kan jämföras mot under 10 procent bland födda i Sverige.
Bland födda utomlands finns 8 procent som har tilldelats låga poäng inom läs- och räknefärdigheter p.g.a. att de inte har tillräckliga kunskaper inom svenska språket. Om dessa skulle tas bort ligger 37 procent av födda utomlands under kunskapsnivå 2 inom läsfärdigheter, jämfört med 42 procent om utrikes födda med språksvårigheter ingår.
[…]
Det finns stora skillnader i genomsnittliga poäng i läs- och räknefärdigeter mellan utrikes och inrikes födda i samtliga länder som deltar. Skillnaderna är störst i Sverige.
[…]
I genomsnitt är skillnaden mellan födda i Sverige och födda utomlands 54 poäng när det gäller läsfärdigheter och 56 poäng när det gäller räknefärdigheter. … Utrikes födda i Sverige har lägre genomsnittliga poäng inom läsfärdigheter än genomsnittet för utrikes födda över samtliga deltagande länder. Inrikes födda i Sverige har däremot högre genomsnittliga poäng i jämförelse med OECD-genomsnittet för inrikes födda.

Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är lag i Sverige


Ungern vill nu ha ett snack med den svenska regeringen – inför Ungerns belut om svensk NATO-anslutning – angående den kritik som skendemokratin Sverige riktat mot Ungern. Sverige hävdar att Ungern bryter mot “rättsstatens principer“.

“Sedan 2010 har maktbalansen tydligt förskjutits till förmån för regeringen samtidigt som de institutionella motvikterna och kontrollinstanserna försvagats eller politiserats. Detta gäller inte minst rättsväsendet och tillsättandet av domare.“

Att de inte skäms. Men de ju har varken heder eller samvete i dessa kretsar. Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är ju lag i Sverige.

Detta hyckleri vill jag givetvis uppmärksamma. Inte minst vill jag upplysa det kritiserade Ungern om att svensk lag låter regeringen ha makt över tillsättandet av domare i svenska domstolar. Av den anledningen skickade jag idag ett mejl till Ungern.


[This email is translated into English below.]

Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är lag i skendemokratin Sverige

Hej.

Med tanke på att ni inför Ungerns beslut om svensk anslutning till NATO ska samtala med Sveriges regering vill jag peka på att enligt svensk lag är det regeringen som beslutar om tillsättande av domare i svenska domstolar. Det Sverige kritiserar Ungern för – regeringens makt över domstolarna – är alltså lag i skendemokratin Sverige.

I den svenska “Lag (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare“ [ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20101390-om-utnamning-av-ordinarie-domare_sfs-2010-1390 ] står klart och tydligt att den svenska regeringen har full makt vid tillsättandet av domare med flera (1§). Förslag till tillsättande ska ske genom en nämnd (4§) dock är inte regeringen tvungen att följa nämndens rekommendationer utan kan besluta så som passar regeringen (11§)

“1 § Denna lag avser utnämning av ordinarie domare. Dessa är
1. justitieråd tillika ordförande, justitieråd tillika avdelningsordförande och övriga justitieråd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen,
2. president, lagman samt råd tillika vice ordförande på avdelning och övriga råd i hovrätt och kammarrätt,
3. lagman, chefsrådman och rådman i tingsrätt och förvaltningsrätt,
4. tekniska råd,
5. patentråd,
6. ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen,
7. ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.
Lag (2016:227).“

“4 § Nämnden består av nio ledamöter. Fem ledamöter ska vara, eller ha varit, ordinarie domare. Två ledamöter ska vara jurister verksamma utanför domstolsväsendet, varav en ska vara advokat. Två ledamöter ska representera allmänheten. För varje ledamot ska det finnas en personlig ersättare.
Ledamöter och ersättare förordnas för en tid av högst fyra år.
Ledamöter och ersättare som representerar allmänheten väljs av riksdagen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen.“

“11 § Regeringen är inte bunden av nämndens förslag. Innan regeringen utnämner någon som inte har föreslagits av nämnden, ska nämnden få tillfälle att yttra sig över honom eller henne.“

Jag tycker verkligen inte om dubbelmoral och hyckleri, därför har jag reagerat på Sveriges kritik mot Ungern. Jag tycker att Ungern ska uppmärksamma EU-domstolen och andra dubbelmoralister och hycklare i EU på att även i skendemokratin Sverige är det regeringen som har makten över domstolarna.

Lagar och regler ska gälla lika för alla, såväl Ungern som Sverige. Därför ser jag fram emot att Ungern kritiserar Sverige för den svenska regeringens oinskränkta makt över domstolarna samt att Ungern lämnar in en anmälan mot Sverige till EU-domstolen.

mvh
Magnus Berg

—–

[In English.]

What Sweden is criticising Hungary for – the governments power over the courts – is law in the sham democracy of Sweden

Hi.

In view of the fact that you are now going to talk to the Swedish government before you decide on Sweden’s accession to NATO, I would like to point out that under Swedish law it is the government that decides on the appointment of judges in Swedish courts. What Sweden is criticising Hungary for – the government’s power over the courts – is therefore the law in the sham democracy of Sweden.

The Swedish “Act (2010:1390) on the appointment of ordinary judges“ [ https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20101390-om-utnamning-av-ordinarie-domare_sfs-2010-1390 ] clearly states that the Swedish government has full power in the appointment of judges and others (1§). Proposals for appointment must be made through a board (4§), however, the government is not obliged to follow the board’s recommendations but can decide as the government sees fit (11§).

“Section 1 This Act relates to the appointment of ordinary judges. These are
1. the Judicial Council as President, the Judicial Council as President of the Division and the other Judicial Councils of the Supreme Court and the Supreme Administrative Court,
2. the President, the President of the Court of Appeal, the President of the Chamber and the Vice-President of the Chamber and the other judges of the Court of Appeal and the Court of Appeal,
3. the chief judge, chief counsel and counsel of the district court and the administrative court,
4. technical councils,
5. the Patent Council,
6. the president and chief judge and other presidents of the Labour Court,
7. President of the Defence Intelligence Court.
Act (2016:227).“

“Section 4 The Board consists of nine members. Five members shall be, or have been, ordinary judges. Two members shall be lawyers working outside the court system, one of whom shall be a lawyer. Two members shall represent the public. For each member there shall be a personal substitute.
Members and alternates shall be appointed for a maximum period of four years.
Members and alternates representing the public shall be elected by Parliament. Other members and alternates are appointed by the Government.“

“Section 11 The Government is not bound by the Board’s proposals. Before the Government appoints someone who has not been proposed by the Board, the Board shall be given the opportunity to express its opinion on him or her.“

I really don’t like double standards and hypocrisy, which is why I reacted to Sweden’s criticism of Hungary. I think Hungary should draw the attention of the European Court of Justice and other double standards and hypocrites in the EU to the fact that even in the sham democracy of Sweden, it is the government that has power over the courts.

Laws and rules should apply equally to everyone, both in Hungary and in Sweden. I therefore look forward to Hungary criticising Sweden for the Swedish Government’s unrestricted power over the courts and to Hungary lodging a complaint against Sweden with the European Court of Justice.

Yours sincerely
Magnus Berg

Virusvarning – om coronavirus, vacciner och medias ovilja till saklig rapportering


Två mainstreammedia-journalister (SvD) skrev en bok Virusvarning : om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism om coronaviruset – uppkomsten, aktörer och medias hantering – som utkom i mars 2022. Boken är väldigt intressant eftersom den ger nya perspektiv som mainstreammedia inte tagit upp. Boken bör läsas för att avvisa de villfarelser som mainstremamedia lurat i befolkningen. Men en genväg är att nedan läsa det jag tyckte var mest anmärkningsvärt. Det blev en hel del. 🙂


Utdrag ur Virusvarning av Henrik Ennart & Gunilla von Hall

Kap 12. Virusjägarna
Rollfördelningen tycks vara den att EcoHealth Alliance utför sådant jobb på plats i Kina och andra ställen dit det är känsligt för USAID och det akademiska One Health Institute att skicka egen personal.
[…]
Som tidigare framgått har undersökande journalister vid den amerikanska tidskriften The Intercept begärt ut handlingar från amerikanska myndigheter för att få en klarhet i exakt vad pengarna har använts till. Av de dokument som offentliggjordes i september 2021 framgick att sarsliknande virus med hjälp av avancerad genteknik försetts med spikproteiner från andra coronavirus så att de effektivt kunde fästa på mänskliga celler i labbförsök.
Företrädare för både NIH och EcoHealth Alliance hävdade att inga farliga virus skapats och att experimenten inte kunnat klassas som gain-of-function. Experiment skulle endast ha gjorts på virus som kan smitta fladdermöss men inte människor. Frågor om ifall experimenten även inkluderat rekombination där den omdiskuterade furinklyvningsytan ingått har upprepade gånger viftats bort som gripna ur luften.
Därför höjde många på ögonbrynen när ytterligare dokument som offentliggjordes hösten 2021 visade att EcoHealth Alliance ansökt om pengar hos det amerikanska försvaret för att utföra exakt sådana experiment.
Anslagsbegäran som lämnats in 2018 avvisades dock av DARPA, en enhet i det amerikanska försvaret som är specialiserat på avancerade forskningsprojekt. DARPA:s avslag motiverades med att försöken ansågs alltför riskabla.
Men ansökan visar att det vid den här tiden verkligen existerade långt gångna planer på att utföra experiment av det här slaget. Kritiska forskare menar att den här typen av ansökningar sällan tas fram ur intet utan bygger vidare på pågående verksamhet och att det därför finns starka skäl att klargöra om planerna i stället kunde förverkligas via medel som anslagits från annat håll.
Enligt ansökan planerades en rad riskabla försök, däribland att föra in den furinklyvningsyta som vi tidigare diskuterat i spikproteinerna hos sarsliknande fladdermusvirus. För att friska upp minnet är furin ett enzym som utsöndras av mänskliga celler och som anses spela en avgörande roll för att sars-cov-2 blivit så smittsamt för människor.
Det speciella området i virusets arvsmassa har orsakat grubblerier bland forskare ända sedan pandemin bröt ut eftersom det – trots många förslag – fortfarande saknas någon exakt motsvarighet bland andra sarsliknande coronavirus som påträffats i naturen.

Kap 14. Biovapen – upprustning i det tysta
En tredjedel av EcoHealth Alliances globala verksamhet har bekostats av anslag från det amerikanska försvarsdepartementet. Av detta kom det mesta, 34,6 miljoner dollar, från Defense Threat Reduction Agency (DTRA), som är en del av försvarsdepartementet vars uppgift är att motverka och hindra användning av kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen.

Kap 17. Laboratorierna läcker
Än mer spektakulärt var ändå det amerikanska försvarsdepartementets pinsamma upptäckt 2015 att deras eget laboratorium under hela tolv års tid av misstag sänt ut levande antraxbakterier till nästan 200 laboratorier världen över. Labbet var en stor global leverantör av avdödade antraxbakterier, Bacillus anthracis, som andra forskare beställde hem för att kunna studera på ett riskfritt sätt. Problemet var bara att den metod som användes inte inaktiverade bakterierna.
Under utredningen uppdagades även fall då andra virus och bakterier inte inaktiverats, däribland en incident med ebolavirus år 2014.
[…]
År 2014 hade Peter Daszaks New York-baserade organisation EcoHealth Alliance fått 3,75 miljoner dollar i anslag från NIH [National Institutes of Health] för att studera risken för att nya fladdermusvirus skulle dyka upp i Kina. Enligt anslaget skulle han använda den teknik för att bygga ihop konstgjorda virus som Ralph Baric utvecklat. En del av anslaget skickades vidare av EcoHealth Alliance som ett underkontrakt till Wuhans virologiska institut.
Två år senare publicerade Daszak och Shi Zhengli den artikel som vi tidigare berört, där det beskrivs hur ett av de sarsliknande virus som Shi hittat i en grotta i Yunnan ändrats till olika varianter med hjälp av metoden för omvänd genetik. Därefter hade forskarna testat i vilken grad det kunde infektera mänskliga celler.
Av artikeln framgick också att forskarna i Wuhan utvecklat sin egen variant av Ralph Barics omvända genetik för att konstruera påhittade virus som inte finns i naturen. Dessutom klargjordes ett för många obekvämt faktum: forskningen, som delvis genomförts med anslag från amerikanska NIH, hade försiggått i ett BSL-2-labb. Alltså i ett laboratorium på den näst lägsta säkerhetsnivån.
Forskningstidskriften MIT-Review skulle senare torrt konstatera att samma virus som Peter Daszak hållit fram som ett klart och tydligt hot mot världen hade utforskats under omständigheter som motsvarade biosäkerhetsnivån vid en amerikansk tandläkarmottagning.
År 2017 följde Daszak och Shi upp med att experimentera med åtta av de dussintals nya sarsliknande virus som Shi med hjälp av studenter vid universitetet i Wuhan grävt fram ur fladdermusspillning i södra Kina. Den här gången tog de spikproteiner från nytillskotten och monterade in i en av de närmast kända släktingarna – kallad WIV1 – till det ursprungliga sarsviruset.
Två av dessa helt nya skapelser visade sig ha en utmärkt förmåga att föröka sig i mänskliga celler. Även denna forskning genomfördes i laboratorier med säkerhetsnivå 2 och 3.
Enligt Richard Ebright, mikrobiologen vid universitetet Rutgers som länge ifrågasatt gain-of-function, kan valet av ett BSL-2-labb mycket väl ha varit rent ekonomiskt eftersom arbetet går betydligt snabbare i ett sådant laboratorium. Allt annat lika bör det ha gjort att arbetet gick 10–20 gånger fortare, menar han.
[…]
Det finns fyra nivåer för biosäkerhet där den lägsta, BSL-1, är avsedd för ofarliga organismer och kräver låg försiktighet. Labbrock och handskar kan användas efter behov.
BSL-2-nivån är avsedd för måttligt farliga patogener som redan är allmänt spridda i området. Här kan det räcka att stänga dörren, ha skyddsglasögon och göra sig av med skräp på ett säkert sätt.
På nivå 3 börjar det hetta till. Här hanteras patogener som kan spridas genom luften och ge allvarliga symtom, som sars och influensa. I sådana laboratorier finns dubbla fysiska hinder inbyggda som dörrar som stänger och låser sig själva, all luft filtreras, personalen använder godkända masker och skyddsutrustning och är under kontinuerlig medicinsk övervakning.
På nivå 4 hanteras de värsta fulingarna som ebola och marburg. Här är det rymddräktsliknande skyddskläder som gäller och ett slutet ventilationssystem. En skillnad är också att säkerhetsaspekter vägs in redan då byggnaden där BSL-4-labbet ska ligga konstrueras, för att helt undvika till exempel rör och sladdar som dras igenom skyddande yttre skal. Först på den här nivån är det obligatoriskt att föra loggbok över vilka som går in och ut ur lokalen och vid vilket klockslag.

Kap 18. Svenska tillbud
Det är mycket sällsynt att det läcker ut information om incidenter som inträffat i svenska forskningslaboratorier.
[…]
När vi i arbetet med den här boken begärt ut ett stort antal handlingar från Arbetsmiljöverket har en annan bild tonat fram. Det har visat sig att många incidenter aldrig rapporteras in som tillbud till myndigheten. I de fall en anmälan till myndigheten väl görs är det inte sällan av den arbetsskadade själv eller av ett skyddsombud och inte direkt av arbetsgivaren.

Kap 19. Medial kris
Vid bedömning av all forskning är en grundläggande fråga att ta reda på vem som betalar,
[…]
Även högprofilerade faktakollar som PolitiFact och FactCheck.org har tvingats ändra uppfattning. Ett vanligt argument har varit att man tidigare försökt tolka konsensus och vissa har därför ändrat varningstexter vid artiklar från att de ”avslöjats som felaktiga” till att ”frågan är under vetenskaplig debatt”.
Argumentet om att tolka konsensus anses dock av kritiker som svagt. Konsensus bland forskare kan växa fram i frågor som studerats i många år men knappast kring synen på ursprunget för ett helt nytt virus där det fortfarande handlar om att samla in grundläggande data.
British Medical Journal har även lyft frågan om det rimliga i att sociala plattformar som Facebook och Reddit under 2020 konsekvent raderade inlägg som bara några månader senare uttalades av demokratiskt valda regeringschefer i stora delar av världen. I ett fall har till och med en av tidningens egna artiklar utan någon förklaring klassats som vilseledande av Facebook. Texten försågs med varningstext och de läsare som delade den fick en varning om att deras konton kunde raderas om de spred vilseledande information. Detta trots att British Medical Journal – till skillnad från Facebooks faktagranskare – sedan lång tid tillbaka rankas som en av världens mest tillförlitliga medicinska vetenskapliga tidskrifter där varje artikel genomgår en gedigen förhandsgranskning.
Ett annat närmast chockerande exempel var då Instagram blockerade alla meddelanden som nämnde Cochrane.org med förklaringen att kontot upprepade gånger postat falsk information. Det internationella Cochrane-nätverket är världsberömt för sina oberoende och högkvalitativa sammanställningar av forskningen inom olika medicinska områden.
Facebook hade fram till sommaren 2021 plockat bort 16 miljoner inlägg som handlade om pandemin och lagt till varningar på 167 miljoner inlägg. Youtube har avlägsnat 850 000 videoinslag på grund av ”farlig och vilseledande medicinsk information om covid-19”.
[…]
I efterhand har det visat sig att en hel del forskare som mycket väl kunde tänka sig en laboratorieläcka som en av flera möjliga förklaringar till hur pandemin började valde att ligga lågt av hänsyn till den egna karriären på grund av det debattklimat som uppstått. British Medical Journal lyfter därför frågan om det alls är lämpligt att använda begreppet desinformation i en vetenskaplig diskussion. Följden blir en polarisering även av den vetenskapliga debatten där forskare med olika uppfattningar dömer ut varandra som ovetenskapliga i stället för att diskutera sakargument.
Andra menar att det finns ett kulturproblem i vetenskapsjournalisters arbetssätt där man är mindre benägna än andra journalister att ifrågasätta makten.

Nicholas Wade har länge arbetat som vetenskapsjournalist och redaktör på Nature, Science och The New York Times där han var en av dem som tidigt ifrågasatte den ensidiga bilden av pandemins uppkomst våren 2021. Då hade dessförinnan ansedda New York Magazine lyft frågan i en lång text signerad av författaren Nicholson Baker.
”Vetenskapsjournalister skiljer sig en hel del från andra journalister på så vis att de är mycket mindre skeptiska till sina källor och de ser som sin främsta uppgift att enbart förklara forskningsresultat för allmänheten”, säger Nicholas Wade i en intervju med British Medical Journal.

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till Michail Gorbatjov från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner

De löften Sovjetunionens president Michail Gorbatjov faktiskt fick om att NATO inte ska utvidgas österut har av svenska etablissemanget utpekats som lögn och rysk propaganda. Dock finns det väldokumenterat i National Security Archive vid The George Washington University i Washington att det är sant. Michail Gorbatjov fick säkerhetsgarantier mot Natos expansion. Nedan är den sammanställning, med länkar till källdokumenten, som National Security Archive själva sammanställt under rubriken NATO Expansion: What Gorbachev Heard. Översättningen till svenska är gjord av DeepL.

Den ivrigaste lögnare i Sverige är ryssofoben och NATO-lobbyisten Patrik Oksanen som är kopplad till tankesmedjan Frivärld. I en artikel i Expressen fick han fritt utrymme att sprida sin lögn över landet. Detta fick till följd att Axel Arnö, programchef på Sveriges Televisions dokumentär- och vetenskapsredaktioner, ändrade i den nypublicerade dokumentären ”Putin, Ryssland och världen” – ändrade från sanning till lögn – utan att källkritiskt granska Patrik Oksanens lögner. Även Sveriges Radio rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren hängde lydigt på i spridandet av Patrik Oksanens lögner på Twitter.

I det svenska medieetablissemanget ses Patrik Oksanens ord som absolut sanning. “Faktagranskarna“ Källkritikbyrån går så långt i sitt ljugande att de brukar använda Patrik Oksanen som källa när de “faktagranskar“ områden som säkerhetspolitik och Ryssland. Skulle då sanna uppgifter förekomma i media klassificerar Källkritikbyrån – med Patrik Oksanens hjälp – det som lögn, dessinformation och rysk propaganda.


Natos utvidgning: Vad Gorbatjov hörde

Deklassificerade dokument visar säkerhetsgarantier mot Natos expansion till sovjetiska ledare från Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner.

Panel för slaviska studier tar upp frågan ”Vem lovade vad till vem om Natos expansion?”.

Washington D.C., 12 december 2017 – Den amerikanske utrikesministern James Bakers berömda försäkran om Natos expansion ”inte en tum österut” vid sitt möte med den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov den 9 februari 1990 var en del av en kaskad av försäkringar om sovjetisk säkerhet som västerländska ledare gav Gorbatjov och andra sovjetiska tjänstemän under hela processen för Tysklands enande 1990 och fram till 1991, enligt avklassificerade amerikanska, sovjetiska, tyska, brittiska och franska dokument som publicerades idag av National Security Archive vid George Washington University (http://nsarchive.gwu.edu).

Dokumenten visar att flera nationella ledare övervägde och förkastade ett central- och östeuropeiskt medlemskap i Nato från början av 1990 och fram till 1991, att diskussionerna om Nato i samband med förhandlingarna om Tysklands återförening 1990 inte alls var snävt begränsade till det östtyska territoriets status, och att senare sovjetiska och ryska klagomål om att de blivit vilseledda när det gällde Natos utvidgning grundade sig på skriftliga samtida memon- och telekonferenser på högsta nivå.

Dokumenten förstärker den tidigare CIA-chefen Robert Gates kritik av att han ”pressade på för att utvidga Nato österut [på 1990-talet], när Gorbatjov och andra lät sig förledas att tro att det inte skulle ske.”[1] Nyckelfrasen, som underbyggs av dokumenten, är ”lät sig förledas att tro”.

President George H.W. Bush hade under Malta-toppmötet i december 1989 försäkrat Gorbatjov att USA inte skulle dra nytta (”Jag har inte hoppat upp och ner på Berlinmuren”) av revolutionerna i Östeuropa för att skada sovjetiska intressen; men varken Bush eller Gorbatjov vid den tidpunkten (eller för den delen den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl) förväntade sig att Östtyskland skulle kollapsa så snart eller att det tyska enandet skulle gå så snabbt.[2]

De första konkreta försäkringarna från västliga ledare om Nato började den 31 januari 1990, när den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher öppnade budgivningen med ett stort offentligt tal i Tutzing i Bayern om Tysklands återförening. USA:s ambassad i Bonn (se dokument 1) informerade Washington om att Genscher klargjorde ”att förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen inte får leda till en ’försämring av Sovjets säkerhetsintressen’. Därför bör Nato utesluta en ’utvidgning av sitt territorium österut, dvs. en förflyttning närmare de sovjetiska gränserna'”. I Bonnkabeln noterades också Genschers förslag att lämna det östtyska territoriet utanför Natos militära strukturer även i ett enat Tyskland i Nato.[3]

Denna sistnämnda idé om en särskild status för DDR-territoriet kodifierades i det slutliga tyska enhetsfördraget som undertecknades den 12 september 1990 av utrikesministrarna i Två plus fyra-gruppen (se dokument 25). Den förstnämnda idén om ”närmare de sovjetiska gränserna” är nedskriven inte i fördrag utan i flera samtalsmemoranda mellan Sovjet och västvärldens samtalspartner på högsta nivå (Genscher, Kohl, Baker, Gates, Bush, Mitterrand, Thatcher, Major, Woerner och andra) som under hela 1990 och in på 1991 erbjöd försäkringar om att skydda sovjetiska säkerhetsintressen och att inkludera Sovjetunionen i nya europeiska säkerhetsstrukturer. De två frågorna hängde samman men var inte desamma. Senare analyser blandade ibland ihop de två och hävdade att diskussionen inte omfattade hela Europa. De dokument som publiceras nedan visar tydligt att så var fallet.

”Tutzing-formeln” blev omedelbart centrum för en uppsjö av viktiga diplomatiska diskussioner under de följande tio dagarna 1990, vilket ledde till det avgörande mötet i Moskva den 10 februari 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, då den västtyske ledaren uppnådde sovjetiskt principiellt samtycke till Tysklands återförening i Nato, så länge Nato inte expanderade österut. Sovjet skulle behöva mycket mer tid för att arbeta med sin inhemska opinion (och ekonomiskt stöd från västtyskarna) innan avtalet formellt undertecknades i september 1990.

Samtalen före Kohls försäkran innehöll uttryckliga diskussioner om Natos expansion, de central- och östeuropeiska länderna och hur man skulle övertyga Sovjet att acceptera enandet. När Genscher den 6 februari 1990 träffade den brittiske utrikesministern Douglas Hurd visade den brittiska inspelningen till exempel att Genscher sade: ”Ryssarna måste ha en viss försäkran om att om till exempel den polska regeringen lämnade Warszawapakten ena dagen, så skulle de inte gå med i Nato nästa dag”. (Se dokument 2)

Efter att ha träffat Genscher på väg in i diskussionerna med Sovjet upprepade Baker exakt Genschers formulering i sitt möte med utrikesminister Eduard Sjevardnadze den 9 februari 1990 (se dokument 4); och ännu viktigare, ansikte mot ansikte med Gorbatjov.

Inte en gång utan tre gånger prövade Baker formuleringen ”inte en tum österut” med Gorbatjov vid mötet den 9 februari 1990. Han instämde i Gorbatjovs uttalande som svar på försäkringarna att ”Natos expansion är oacceptabel”. Baker försäkrade Gorbatjov om att ”varken presidenten eller jag har för avsikt att utvinna några ensidiga fördelar ur de processer som äger rum” och att amerikanerna förstod att ”inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för att om Förenta staterna behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas i östlig riktning”. (Se dokument 6)

Efteråt skrev Baker till Helmut Kohl som skulle träffa den sovjetiska ledaren nästa dag, med mycket av samma språkbruk. Baker rapporterade: ”Och sedan ställde jag följande fråga till honom [Gorbatjov]. Skulle ni föredra att se ett enat Tyskland utanför Nato, oberoende och utan amerikanska styrkor, eller skulle ni föredra att ett enat Tyskland skulle vara knutet till Nato, med försäkringar om att Natos jurisdiktion inte skulle förskjutas en tum österut från sin nuvarande position? Han svarade att det sovjetiska ledarskapet verkligen funderade på alla sådana alternativ [….] Han tillade sedan: ’Visst skulle varje utvidgning av Natos zon vara oacceptabel.'”. Baker tillade inom parentes, för Kohls räkning: ”Underförstått skulle Nato i sin nuvarande zon kunna vara acceptabelt”. (Se dokument 8)

Väl informerad av den amerikanske utrikesministern förstod den västtyske förbundskanslern en viktig sovjetisk grundlinje och försäkrade Gorbatjov den 10 februari 1990: ”Vi anser att Nato inte bör utvidga sitt verksamhetsområde”. (Se dokument 9) Efter detta möte kunde Kohl knappt hålla tillbaka sin entusiasm över Gorbatjovs principiella samtycke till Tysklands enande och, som en del av Helsingforsformeln att staterna själva väljer sina allianser, så kunde Tyskland välja Nato. Kohl beskrev i sina memoarer att han gick runt i Moskva hela natten – men att han ändå förstod att det fanns ett pris att betala.

Alla västvärldens utrikesministrar var på samma linje som Genscher, Kohl och Baker. Därefter kom den brittiske utrikesministern Douglas Hurd den 11 april 1990. Vid denna tidpunkt hade östtyskarna med överväldigande majoritet röstat för den tyska marken och för en snabb återförening, i valet den 18 mars där Kohl hade överraskat nästan alla observatörer med en verklig seger. Kohls analyser (som först förklarades för Bush den 3 december 1989) att DDR:s sammanbrott skulle öppna alla möjligheter, att han var tvungen att springa för att komma fram till tågets förkläde, att han behövde USA:s stöd, att enandet kunde ske snabbare än någon trodde var möjligt – allt visade sig vara korrekt. Den monetära unionen skulle börja redan i juli och försäkringarna om säkerhet fortsatte att komma. Hurd förstärkte Baker-Genscher-Kohl-budskapet i sitt möte med Gorbatjov i Moskva den 11 april 1990 och sade att Storbritannien tydligt ”insåg vikten av att inte göra något som skulle skada Sovjets intressen och värdighet”. (Se dokument 15)

Bakers samtal med Sjevardnadze den 4 maj 1990, så som Baker beskrev det i sin egen rapport till president Bush, beskrev på ett mycket vältaligt sätt vad västliga ledare talade om för Gorbatjov exakt i det ögonblicket: ”Jag använde ert tal och vårt erkännande av behovet av att anpassa Nato, politiskt och militärt, och att utveckla KSSE för att försäkra Sjevardnadze om att processen inte skulle ge vinnare och förlorare. I stället skulle den ge upphov till en ny legitim europeisk struktur – en struktur som skulle vara inkluderande, inte exkluderande.” (Se dokument 17)

Baker sade det igen, direkt till Gorbatjov den 18 maj 1990 i Moskva, och gav Gorbatjov sina ”nio punkter”, som innefattade omvandling av Nato, förstärkning av de europeiska strukturerna, att Tyskland inte skulle ha några kärnvapen och att Sovjets säkerhetsintressen skulle beaktas. Baker inledde sitt anförande: ”Innan jag säger några ord om den tyska frågan vill jag betona att vår politik inte syftar till att separera Östeuropa från Sovjetunionen. Vi har haft den politiken tidigare. Men i dag är vi intresserade av att bygga ett stabilt Europa, och att göra det tillsammans med er”. (Se dokument 18)

Den franske ledaren Francois Mitterrand var inte i samförstånd med amerikanerna, tvärtom, vilket framgår av att han i Moskva den 25 maj 1990 sade till Gorbatjov att han ”personligen var för en gradvis avveckling av de militära blocken”; men Mitterrand fortsatte kaskaden av försäkringar genom att säga att västvärlden måste ”skapa säkerhetsvillkor för er, liksom för den europeiska säkerheten som helhet”. (Se dokument 19) Mitterrand skrev omedelbart till Bush i ett ”cher George”-brev om sitt samtal med Sovjetledaren, att ”vi skulle absolut inte vägra att i detalj beskriva de garantier som han skulle ha rätt att förvänta sig för sitt lands säkerhet”. (Se dokument 20)

Vid toppmötet i Washington den 31 maj 1990 gjorde Bush allt för att försäkra Gorbatjov om att Tyskland i Nato aldrig skulle riktas mot Sovjetunionen: ”Tro mig, vi driver inte Tyskland mot ett enande, och det är inte vi som bestämmer takten i denna process. Och naturligtvis har vi inte ens i våra tankar någon avsikt att skada Sovjetunionen på något sätt. Det är därför vi talar för ett tyskt enande i Nato utan att bortse från det bredare sammanhanget med KSSE och med hänsyn till de traditionella ekonomiska banden mellan de två tyska staterna. En sådan modell motsvarar enligt vår uppfattning även de sovjetiska intressena.” (Se dokument 21)

”Järnladyn” lade också in sig efter toppmötet i Washington i sitt möte med Gorbatjov i London den 8 juni 1990. Thatcher förutsåg de åtgärder som amerikanerna (med hennes stöd) skulle vidta vid Natokonferensen i början av juli för att stödja Gorbatjov med beskrivningar av Natos omvandling till en mer politisk och mindre militärt hotfull allians. Hon sade till Gorbatjov: ”Vi måste hitta sätt att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet kommer att garanteras…. KSSE skulle kunna vara ett paraply för allt detta, samt vara det forum som förde Sovjetunionen fullt ut in i diskussionen om Europas framtid.” (Se dokument 22)

Natos Londondeklaration den 5 juli 1990 hade en ganska positiv effekt på överläggningarna i Moskva, enligt de flesta uppgifter, och gav Gorbatjov betydande ammunition för att bemöta sina hårdförare vid partikongressen som ägde rum vid denna tidpunkt. I vissa versioner av denna historia hävdas det att en förhandsutgåva gavs till Sjevardnadzes medarbetare, medan andra beskriver bara en varning som gjorde det möjligt för dessa medarbetare att ta telegrafkopian och producera en sovjetisk positiv bedömning innan militären eller hardliners kunde kalla den propaganda.

Som Kohl sade till Gorbatjov i Moskva den 15 juli 1990 när de utarbetade den slutliga överenskommelsen om Tysklands enande: ”Vi vet vad som väntar Nato i framtiden, och jag tror att ni nu också vet det”, med hänvisning till Natos Londondeklaration. (Se dokument 23)

I sitt telefonsamtal med Gorbatjov den 17 juli ville Bush förstärka framgången med Kohl-Gorbatjov-samtalen och budskapet i Londondeklarationen. Bush förklarade: ”Så vad vi försökte göra var att ta hänsyn till de farhågor ni uttryckt till mig och andra, och vi gjorde det på följande sätt: genom vår gemensamma deklaration om icke-angrepp, i vår inbjudan till er att komma till Nato, i vår överenskommelse att öppna Nato för regelbunden diplomatisk kontakt med er regering och regeringarna i de östeuropeiska länderna, och vårt erbjudande om försäkringar om den framtida storleken på ett enat Tysklands väpnade styrkor – en fråga som jag vet att ni diskuterade med Helmut Kohl. Vi ändrade också i grunden vår militära strategi för konventionella och nukleära styrkor. Vi förmedlade idén om en utvidgad, starkare KSSE med nya institutioner där Sovjetunionen kan dela och vara en del av det nya Europa”. (Se dokument 24)

Dokumenten visar att Gorbatjov gick med på Tysklands enande i Nato som ett resultat av denna kaskad av försäkringar, och på grundval av sin egen analys att Sovjetunionens framtid berodde på dess integrering i Europa, för vilken Tyskland skulle vara den avgörande aktören. Han och de flesta av hans allierade trodde att någon version av det gemensamma europeiska hemmet fortfarande var möjligt och att det skulle utvecklas parallellt med omvandlingen av Nato för att leda till ett mer inkluderande och integrerat europeiskt rum, att uppgörelsen efter det kalla kriget skulle ta hänsyn till de sovjetiska säkerhetsintressena. Alliansen med Tyskland skulle inte bara övervinna det kalla kriget utan också vända på arvet från det stora fosterländska kriget.

Men inom den amerikanska regeringen fortsatte en annan diskussion, en debatt om relationerna mellan Nato och Östeuropa. Åsikterna gick isär, men förslaget från försvarsdepartementet från den 25 oktober 1990 var att lämna ”dörren på glänt” för ett östeuropeiskt medlemskap i Nato. (Se dokument 27) Utrikesdepartementets åsikt var att Nato-utvidgning inte stod på dagordningen, eftersom det inte låg i USA:s intresse att organisera ”en antisovjetisk koalition” som sträckte sig till Sovjets gränser, inte minst eftersom det skulle kunna vända de positiva trenderna i Sovjetunionen. (Se dokument 26) Bush-administrationen intog den senare åsikten. Och det var vad Sovjet hörde.

Så sent som i mars 1991, enligt den brittiska ambassadörens dagbok i Moskva, försäkrade den brittiske premiärministern John Major personligen Gorbatjov: ”Vi talar inte om en förstärkning av Nato”. När den sovjetiska försvarsministern marskalk Dmitri Yazov senare frågade Major om östeuropeiska ledares intresse för ett Nato-medlemskap svarade den brittiske ledaren: ”Ingenting av det slaget kommer att hända”. (Se dokument 28)

När ryska deputerade från Högsta Sovjet kom till Bryssel för att se Nato och träffa Natos generalsekreterare Manfred Woerner i juli 1991, sade Woerner till ryssarna att ”Vi bör inte tillåta […] att Sovjetunionen isoleras från den europeiska gemenskapen”. Enligt det ryska memorandumet om samtalet ”betonade Woerner att Nato-rådet och han själv är emot en utvidgning av Nato (13 av 16 Nato-medlemmar stöder denna synpunkt)”. (Se dokument 30)

Gorbatjov gick alltså till slutet av Sovjetunionen i förvissning om att västvärlden inte hotade hans säkerhet och inte expanderade Nato. Istället genomfördes Sovjetunionens upplösning av ryssar (Boris Jeltsin och hans ledande rådgivare Gennadij Burbulis) i samförstånd med de före detta partiledarna i sovjetrepublikerna, särskilt Ukraina, i december 1991. Det kalla kriget var sedan länge över vid det laget. Amerikanerna hade försökt hålla ihop Sovjetunionen (se Bushs tal ”Chicken Kiev” den 1 augusti 1991). Natos utvidgning låg flera år fram i tiden, när dessa tvister skulle bryta ut igen och fler försäkringar skulle komma till den ryske ledaren Boris Jeltsin.

Arkivet sammanställde dessa avklassificerade dokument för en paneldiskussion den 10 november 2017 vid den årliga konferensen för Association for Slavic, East European and Eurasian Studies (ASEEES) i Chicago under titeln ”Who Promised What to Whom on NATO Expansion?”. I panelen ingick:

* Mark Kramer från Davis Center vid Harvard, redaktör för Journal of Cold War Studies, vars artikel i Washington Quarterly från 2009 hävdade att löftet om ”ingen Nato-utvidgning” var en ”myt”,[4].

* Joshua R. Itkowitz Shifrinson från Bush School vid Texas A&M, vars artikel om internationell säkerhet från 2016 hävdade att USA spelade ett dubbelspel 1990, genom att få Gorbatjov att tro att Nato skulle ingå i en ny europeisk säkerhetsstruktur, samtidigt som man arbetade för att säkerställa hegemoni i Europa och bibehållandet av Nato,[5].

* James Goldgeier från American University, som skrev den auktoritativa boken om Clintons beslut om Nato-expansion, Not Whether But When, och som beskrev USA:s vilseledande försäkringar till den ryske ledaren Boris Jeltsin i en artikel i WarOnTheRocks från 2016;[6]

* Svetlana Savranskaya och Tom Blanton från National Security Archive, vars senaste bok The Last Superpower Summits: Gorbachev, Reagan, and Bush: Conversations That Ended the Cold War (CEU Press, 2016) analyserar och publicerar de avklassificerade utskrifterna och relaterade dokument från alla Gorbatjovs toppmöten med amerikanska presidenter, inklusive dussintals försäkringar om att skydda Sovjetunionens säkerhetsintressen[7].

[Dagens inlägg är det första av två i ämnet. Den andra delen kommer att behandla Jeltsins diskussioner med västliga ledare om Nato].

FOTNOTER:

[1] See Robert Gates, University of Virginia, Miller Center Oral History, George H.W. Bush Presidency, July 24, 2000, p. 101)

[2] See Chapter 6, “The Malta Summit 1989,” in Svetlana Savranskaya and Thomas Blanton, The Last Superpower Summits (CEU Press, 2016), pp. 481-569. The comment about the Wall is on p. 538.

[3] For background, context, and consequences of the Tutzing speech, see Frank Elbe, “The Diplomatic Path to Germany Unity,” Bulletin of the German Historical Institute 46 (Spring 2010), pp. 33-46. Elbe was Genscher’s chief of staff at the time.

[4] See Mark Kramer, “The Myth of a No-NATO-Enlargement Pledge to Russia,” The Washington Quarterly, April 2009, pp. 39-61.

[5] See Joshua R. Itkowitz Shifrinson, “Deal or No Deal? The End of the Cold War and the U.S. Offer to Limit NATO Expansion,” International Security, Spring 2016, Vol. 40, No. 4, pp. 7-44.

[6] See James Goldgeier, Not Whether But When: The U.S. Decision to Enlarge NATO (Brookings Institution Press, 1999); and James Goldgeier, “Promises Made, Promises Broken? What Yeltsin was told about NATO in 1993 and why it matters,” War On The Rocks, July 12, 2016.

[7] See also Svetlana Savranskaya, Thomas Blanton, and Vladislav Zubok, “Masterpieces of History”: The Peaceful End of the Cold War in Europe, 1989 (CEU Press, 2010), for extended discussion and documents on the early 1990 German unification negotiations.

USA och Joe Biden ligger bakom terrordådet mot Nord Stream


I videosamtalet ovan ironiseras över att både Sverige och Tyskland säger sig veta vem som sprängde Nord Stream men inte vill säga vem det var som är skyldig. Därmed förstår de att det inte var Ryssland som sprängde sin egen gasledning. De samtalande undrar också vilken självbild USAs lydstater Sverige och Tyskland har när dessa länder låter en påstått “vänskapligt sinnad“ “allierad“ spränga för Tyskland viktig infrastruktur i svensk ekonomisk zon utan att de protesterat mot detta. Ett samtal väl värt att lyssna på.

Att det inte var Ryssland som sprängde sin egen gasledning, trots att mainstreammedia initialt ville framställa det så, blev kort efter sprängningen uppenbart. Hade det verkligen varit Ryssland hade mainstreammedia tjatat om det i varenda nyhetssändning varenda dag sedan sprängningen inträffade och in till tidens ände. Mainstreammedia kan ju inte få nog av att skuldbelägga Ryssland för allt, i syfte att påverka den svenska opinionen. Men eftersom mainstremamedia kort efter händelsen beslöt sig för att tiga om sprängningen och eventuell förövare är det självklart att det inte var Ryssland som sprängde. Även den svenske åklagare som skulle utreda sprängningen tiger. Politikerna tiger. Hela hycklande etablissemanget tiger numera om terrordådet. Ingen tycks intresserad av att lösa fallet. Men nu har det världsberömde US-amerikanske grävande journalisten Seymour Hersh grävt fram att det var USA och specifikt Joe Biden som ligger bakom terrordådet mot Nord Stream. Nedan är Seymour Hersh artikel i svensk översättning.


Hur Amerika stoppade Nord Stream-ledningen

New York Times kallade det ett ”mysterium”, men USA genomförde en hemlig operation till sjöss som hölls hemlig – tills nu.

Seymour Hersh
8 februari

U.S. Navy’s Diving and Salvage Center kan hittas på en plats som är lika obskyr som dess namn – nedför vad som en gång var en landsväg på landsbygden i Panama City, en numera blomstrande semesterstad i Floridas sydvästra utstickare, 70 mil söder om gränsen till Alabama. Centrets komplex är lika obestämd som platsen – en trist betongbyggnad från tiden efter andra världskriget som ser ut som en yrkeshögskola på västra sidan av Chicago. En myntautomat och en dansskola ligger på andra sidan det som nu är en fyrfilig väg.

Centret har i årtionden utbildat högt kvalificerade djuphavsdykare som, efter att ha varit utsedda till amerikanska militära enheter över hela världen, kan utföra tekniska dykningar för att göra det goda – använda C4-explosiva ämnen för att rensa hamnar och stränder från skräp och oexploderad ammunition – och det onda, som att spränga utländska oljeriggar, förstöra inloppsventiler för undervattenskraftverk och förstöra slussar på viktiga sjöfartskanaler. Centret i Panama City, som har den näst största inomhuspoolen i Amerika, var den perfekta platsen för att rekrytera de bästa och mest tystlåtna avgångseleverna från den dykskola som förra sommaren framgångsrikt genomförde vad de hade fått tillstånd att göra 260 fot under Östersjöns yta.

I juni förra året placerade flottans dykare, som opererade under täckmantel av en mycket omtalad Nato-övning mitt i sommaren som kallas BALTOPS 22, de fjärrutlösta sprängladdningar som tre månader senare förstörde tre av de fyra Nord Stream-ledningarna, enligt en källa med direkt kännedom om den operativa planeringen.

Två av rörledningarna, som tillsammans kallades Nord Stream 1, hade försett Tyskland och stora delar av Västeuropa med billig rysk naturgas i mer än ett decennium. Ett andra par rörledningar, Nord Stream 2, hade byggts men var ännu inte i drift. Nu, när ryska trupper samlas vid den ukrainska gränsen och det blodigaste kriget i Europa sedan 1945 hotar, såg president Joseph Biden rörledningarna som ett sätt för Vladimir Putin att använda naturgasen som ett vapen för sina politiska och territoriella ambitioner.

Adrienne Watson, en talesperson för Vita huset, som ombads kommentera detta, sade i ett e-postmeddelande: ”Detta är falskt och fullständig fiktion”. Tammy Thorp, talesperson för Central Intelligence Agency, skrev på samma sätt: ”Detta påstående är helt och hållet falskt”.

Bidens beslut att sabotera rörledningarna kom efter mer än nio månaders mycket hemlig fram och tillbaka debatt inom Washingtons nationella säkerhetskrets om hur man bäst skulle uppnå detta mål. Under en stor del av den tiden handlade det inte om huruvida uppdraget skulle utföras, utan om hur det skulle kunna genomföras utan att det fanns någon öppen ledtråd om vem som var ansvarig.

Det fanns ett viktigt byråkratiskt skäl till att förlita sig på dem som hade gått ut centrumets dykskola i Panama City. Dykarna var enbart marinkåren och inte medlemmar av USA:s specialoperationsstyrka, vars hemliga operationer måste rapporteras till kongressen och i förväg informeras av ledningen för senaten och representanthuset – den så kallade Åttans gänget. Biden-administrationen gjorde allt för att undvika läckor när planeringen ägde rum i slutet av 2021 och under de första månaderna av 2022.

President Biden och hans utrikespolitiska grupp – den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan, utrikesminister Tony Blinken och Victoria Nuland, understatssekreterare för utrikespolitik – hade varit högljudda och konsekventa i sin fientlighet mot de två rörledningarna, som löpte sida vid sida i 750 mil under Östersjön från två olika hamnar i nordöstra Ryssland nära den estniska gränsen, passerade nära den danska ön Bornholm innan de slutade i norra Tyskland.

Den direkta rutten, som inte behövde passera Ukraina, hade varit en välsignelse för den tyska ekonomin, som fick tillgång till ett överflöd av billig rysk naturgas – tillräckligt för att driva fabriker och värma upp bostäder och samtidigt göra det möjligt för tyska distributörer att sälja överskottsgas med vinst i hela Västeuropa. Åtgärder som kan spåras till administrationen skulle bryta mot USA:s löften om att minimera direkta konflikter med Ryssland. Hemlighet var viktigt.

Nord Stream 1 sågs redan från början av Washington och dess antiryska Nato-partner som ett hot mot den västerländska dominansen. Holdingbolaget bakom projektet, Nord Stream AG, bildades i Schweiz 2005 i samarbete med Gazprom, ett börsnoterat ryskt företag som ger enorma vinster till aktieägarna och som domineras av oligarker som är kända för att stå i Putins våld. Gazprom kontrollerade 51 procent av företaget, medan fyra europeiska energibolag – ett i Frankrike, ett i Nederländerna och två i Tyskland – delade de återstående 49 procenten av aktierna och hade rätt att kontrollera försäljningen i efterföljande led av den billiga naturgasen till lokala distributörer i Tyskland och Västeuropa. Gazproms vinster delades med den ryska regeringen, och de statliga gas- och oljeintäkterna beräknades under vissa år uppgå till så mycket som 45 procent av Rysslands årliga budget.

USA:s politiska farhågor var verkliga: Putin skulle nu få en ytterligare och välbehövlig stor inkomstkälla, och Tyskland och resten av Västeuropa skulle bli beroende av billig naturgas som levereras av Ryssland – samtidigt som Europas beroende av Amerika skulle minska. I själva verket är det precis vad som hände. Många tyskar såg Nord Stream 1 som en del av befrielsen av den förre förbundskanslern Willy Brandts berömda Ostpolitik-teori, som skulle göra det möjligt för efterkrigstidens Tyskland att rehabilitera sig självt och andra europeiska nationer som förstördes under andra världskriget genom att, bland andra initiativ, utnyttja billig rysk gas för att ge bränsle till en välmående västeuropeisk marknad och handelsekonomi.

Nord Stream 1 var tillräckligt farligt enligt Nato och Washington, men Nord Stream 2, vars konstruktion avslutades i september 2021, skulle, om det godkänns av tyska tillsynsmyndigheter, fördubbla den mängd billig gas som skulle vara tillgänglig för Tyskland och Västeuropa. Den andra ledningen skulle också ge tillräckligt med gas för mer än 50 procent av Tysklands årliga konsumtion. Spänningarna eskalerade ständigt mellan Ryssland och Nato, med stöd av Bidenadministrationens aggressiva utrikespolitik.

Motståndet mot Nord Stream 2 blossade upp kvällen före Bidens installation i januari 2021, när republikaner i senaten, ledda av Ted Cruz från Texas, upprepade gånger tog upp det politiska hotet från billig rysk naturgas under Blinkens bekräftelseförhör som utrikesminister. Vid det laget hade en enig senat framgångsrikt antagit en lag som, som Cruz sa till Blinken, ”stoppade [pipelinen] i dess spår”. Den tyska regeringen, som då leddes av Angela Merkel, skulle utöva enorma politiska och ekonomiska påtryckningar för att få igång den andra rörledningen.

Skulle Biden stå upp mot tyskarna? Blinken svarade ja, men tillade att han inte hade diskuterat detaljerna i den tillträdande presidentens åsikter. ”Jag vet att han är starkt övertygad om att Nord Stream 2 är en dålig idé”, sade han. ”Jag vet att han vill att vi ska använda alla övertalningsverktyg som vi har för att övertyga våra vänner och partner, inklusive Tyskland, att inte gå vidare med den.”

Några månader senare, när byggandet av den andra rörledningen närmade sig sitt slut, blinkade Biden. I maj samma år avstod administrationen i en häpnadsväckande vändning från sanktioner mot Nord Stream AG, och en tjänsteman vid utrikesdepartementet medgav att det ”alltid har varit en långsökt chansning” att försöka stoppa rörledningen genom sanktioner och diplomati. Bakom kulisserna uppges tjänstemän från administrationen ha uppmanat Ukrainas president Volodymyr Zelensky, som då stod inför hotet om en rysk invasion, att inte kritisera åtgärden.

Det fick omedelbara konsekvenser. Republikanerna i senaten, ledda av Cruz, tillkännagav en omedelbar blockad av alla Bidens utrikespolitiska kandidater och försenade antagandet av den årliga försvarsförslaget i månader, långt in på hösten. Politico beskrev senare Bidens vändning om den andra ryska pipelinen som ”det enda beslut, förmodligen mer än det kaotiska militära tillbakadragandet från Afghanistan, som har äventyrat Bidens agenda”.

Administrationen var i en svår situation, trots att den fick en respit på krisen i mitten av november, när Tysklands energitillsynsmyndigheter upphävde godkännandet av den andra Nord Stream-rörledningen. Naturgaspriserna steg med 8 procent inom några dagar, med växande rädsla i Tyskland och Europa för att avstängningen av rörledningen och den växande risken för ett krig mellan Ryssland och Ukraina skulle leda till en mycket oönskad kall vinter. Det var inte klart för Washington var Olaf Scholz, Tysklands nyutnämnda förbundskansler, stod. Några månader tidigare, efter Afghanistans fall, hade Scholtz i ett tal i Prag offentligt ställt sig bakom den franske presidenten Emmanuel Macrons uppmaning till en mer självständig europeisk utrikespolitik – vilket tydligt antydde ett mindre beroende av Washington och dess skiftande agerande.

Under allt detta hade ryska trupper stadigt och illavarslande byggts upp vid Ukrainas gränser, och i slutet av december var mer än 100 000 soldater i stånd att slå till från Vitryssland och Krim. Larmet växte i Washington, inklusive en bedömning från Blinken att dessa trupper kunde ”fördubblas på kort tid”.

Administrationens uppmärksamhet riktades återigen mot Nord Stream. Så länge som Europa förblev beroende av rörledningarna för billig naturgas var Washington rädd att länder som Tyskland skulle vara ovilliga att förse Ukraina med de pengar och vapen som behövdes för att besegra Ryssland.

Det var i detta oroliga ögonblick som Biden bemyndigade Jake Sullivan att samla ihop en grupp mellan myndigheterna för att ta fram en plan.

Alla alternativ skulle ligga på bordet. Men bara ett skulle komma fram.

PLANERING

I december 2021, två månader innan de första ryska stridsvagnarna rullade in i Ukraina, sammankallade Jake Sullivan ett möte med en nybildad arbetsgrupp – män och kvinnor från de gemensamma stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen – och bad om rekommendationer om hur man skulle reagera på Putins förestående invasion.

Det skulle bli det första av en serie topphemliga möten, i ett säkert rum på en översta våning i Old Executive Office Building, i anslutning till Vita huset, som också var hemvist för presidentens rådgivande nämnd för utrikes underrättelser (PFIAB). Det var det sedvanliga snacket fram och tillbaka som så småningom ledde till en avgörande preliminär fråga: Skulle den rekommendation som gruppen överlämnade till presidenten vara reversibel – t.ex. ytterligare ett lager av sanktioner och valutarestriktioner – eller irreversibel – dvs. kinetiska åtgärder som inte kunde göras ogjorda?

Det som blev tydligt för deltagarna, enligt en källa med direkt kännedom om processen, är att Sullivan hade för avsikt att gruppen skulle ta fram en plan för att förstöra de två Nord Stream-ledningarna – och att han uppfyllde presidentens önskemål.

Under de följande mötena diskuterade deltagarna olika alternativ för en attack. Marinen föreslog att man skulle använda en nytillträdd ubåt för att angripa rörledningen direkt. Flygvapnet diskuterade att släppa bomber med fördröjd stubin som kunde utlösas på distans. CIA hävdade att vad som än gjordes måste det ske i hemlighet. Alla inblandade förstod vad som stod på spel. ”Det här är inga barngrejer”, sade källan. Om attacken kunde spåras till USA ”är det en krigshandling”.

Vid den här tiden leddes CIA av William Burns, en milt tonad före detta ambassadör i Ryssland som hade tjänstgjort som biträdande utrikesminister i Obamas regering. Burns godkände snabbt en arbetsgrupp inom byrån vars ad hoc-medlemmar av en slump inkluderade någon som var bekant med kapaciteten hos flottans djuphavsdykare i Panama City. Under de följande veckorna började medlemmarna i CIA:s arbetsgrupp att utarbeta en plan för en hemlig operation som skulle använda djuphavsdykare för att utlösa en explosion längs rörledningen.

Något liknande hade gjorts tidigare. År 1971 fick den amerikanska underrättelsetjänsten veta från ännu hemliga källor att två viktiga enheter i den ryska flottan kommunicerade via en undervattenskabel som var nedgrävd i Okhotskiska havet, på Rysslands östra kust. Kabeln kopplade samman ett regionalt marinkommando med högkvarteret på fastlandet i Vladivostok.

Ett handplockat team av agenter från Central Intelligence Agency och National Security Agency samlades någonstans i Washingtonområdet, under täckmantel, och utarbetade en plan med hjälp av flottans dykare, modifierade ubåtar och en räddningsfarkost för djupgående ubåtar, som efter många försök och misstag lyckades lokalisera den ryska kabeln. Dykarna placerade en sofistikerad avlyssningsanordning på kabeln som framgångsrikt avlyssnade den ryska trafiken och spelade in den på ett bandsystem.

NSA fick veta att höga ryska marinofficerare, som var övertygade om säkerheten i sin kommunikationslänk, chattade med sina kollegor utan kryptering. Inspelningsanordningen och dess band måste bytas ut varje månad och projektet fortsatte glatt i ett decennium tills det äventyrades av en fyrtiofyraårig civil NSA-tekniker vid namn Ronald Pelton som talade flytande ryska. Pelton förråddes av en rysk avhoppare 1985 och dömdes till fängelse. Ryssarna betalade honom bara 5 000 dollar för hans avslöjanden om operationen, tillsammans med 35 000 dollar för andra ryska operativa uppgifter som han tillhandahöll och som aldrig offentliggjordes.

Denna undervattenssuccé, med kodnamnet Ivy Bells, var innovativ och riskfylld och gav ovärderliga upplysningar om den ryska flottans avsikter och planering.

Ändå var den myndighetsövergripande gruppen till en början skeptisk till CIA:s entusiasm för en hemlig djuphavsattack. Det fanns alltför många obesvarade frågor. Östersjöns vatten var kraftigt patrullerade av den ryska flottan, och det fanns inga oljeriggar som kunde användas som täckmantel för en dykoperation. Skulle dykarna behöva åka till Estland, precis på andra sidan gränsen från Rysslands lastningsdockor för naturgas, för att träna inför uppdraget? ”Det skulle vara ett getskit”, fick byrån veta.

Under ”alla dessa planer”, sade källan, ”sade några arbetande killar inom CIA och utrikesdepartementet: ’Gör inte det här. Det är dumt och kommer att bli en politisk mardröm om det kommer ut”.

Trots detta rapporterade CIA:s arbetsgrupp i början av 2022 tillbaka till Sullivans interagentgrupp: ”Vi har ett sätt att spränga rörledningarna.”

Det som följde var förbluffande. Den 7 februari, mindre än tre veckor före den till synes oundvikliga ryska invasionen av Ukraina, träffade Biden på sitt kontor i Vita huset den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, som efter en del vacklande nu var fast på den amerikanska sidan. Vid den efterföljande presskonferensen sade Biden trotsigt: ”Om Ryssland invaderar … kommer det inte längre att finnas något Nord Stream 2. Vi kommer att sätta stopp för det.”

Tjugo dagar tidigare hade understatssekreterare Nuland lämnat i stort sett samma budskap vid en genomgång på utrikesdepartementet, med liten pressbevakning. ”Jag vill vara mycket tydlig för er i dag”, sade hon som svar på en fråga. ”Om Ryssland invaderar Ukraina kommer Nord Stream 2 på ett eller annat sätt inte att gå vidare.”

Flera av dem som var involverade i planeringen av uppdraget för rörledningen var bestörta över vad de betraktade som indirekta hänvisningar till attacken.

”Det var som att lägga en atombomb på marken i Tokyo och säga till japanerna att vi ska detonera den”, sade källan. ”Planen var att alternativen skulle utföras efter invasionen och inte annonseras offentligt. Biden förstod helt enkelt inte det eller ignorerade det.”

Bidens och Nulands indiskretion, om det nu är vad det var, kan ha frustrerat vissa av planerarna. Men det skapade också en möjlighet. Enligt källan bestämde några av CIA:s högre tjänstemän att det inte längre kunde betraktas som ett hemligt alternativ att spränga rörledningen ”eftersom presidenten just meddelade att vi visste hur man gör det”.

Planen att spränga Nord Stream 1 och 2 nedgraderades plötsligt från en hemlig operation som krävde att kongressen informerades till en operation som ansågs vara en högt hemlig underrättelseoperation med amerikanskt militärt stöd. Enligt lagen, förklarade källan, ”fanns det inte längre något juridiskt krav på att rapportera operationen till kongressen. Allt de behövde göra nu var att bara göra det – men det måste fortfarande vara hemligt. Ryssarna har en suverän övervakning av Östersjön”.

Byråns arbetsgruppsmedlemmar hade ingen direkt kontakt med Vita huset och var ivriga att få reda på om presidenten menade vad han hade sagt – det vill säga om uppdraget nu var ett faktum. Källan minns: ”Bill Burns kommer tillbaka och säger: ’Gör det’.”

OPERATIONEN

Norge var den perfekta platsen för att basera uppdraget.

Under de senaste årens öst-västliga kris har den amerikanska militären kraftigt utökat sin närvaro inne i Norge, vars västra gräns löper 1 400 mil längs norra Atlanten och övergår ovanför polcirkeln i Ryssland. Pentagon har skapat högavlönade jobb och kontrakt, mitt i en del lokala kontroverser, genom att investera hundratals miljoner dollar för att uppgradera och utöka amerikanska flottans och flygvapnets anläggningar i Norge. De nya arbetena omfattade framför allt en avancerad syntetisk aperturradar långt upp i norr som kunde tränga djupt in i Ryssland och som kom i drift precis när den amerikanska underrättelsetjänsten förlorade tillgången till en rad långdistanslyssningsplatser inne i Kina.

En nyrenoverad amerikansk ubåtsbas, som hade varit under uppbyggnad i flera år, hade tagits i drift och fler amerikanska ubåtar kunde nu i nära samarbete med sina norska kollegor övervaka och spionera på en stor rysk kärnvapenförläggning 250 mil österut, på Kolahalvön. USA har också kraftigt utökat en norsk flygbas i norr och levererat en flotta av Boeing-byggda P8 Poseidon-patrullflygplan till det norska flygvapnet för att stärka dess långdistansspionage av allt som rör Ryssland.

I gengäld gjorde den norska regeringen liberaler och vissa moderater i sitt parlament arga i november förra året genom att anta det kompletterande försvarssamarbetsavtalet (SDCA). Enligt det nya avtalet skulle det amerikanska rättssystemet ha jurisdiktion i vissa ”överenskomna områden” i norr över amerikanska soldater som anklagas för brott utanför basen, liksom över de norska medborgare som anklagas eller misstänks för att störa arbetet på basen.

Norge var en av de ursprungliga undertecknarna av Nato-fördraget 1949, i början av det kalla kriget. I dag är Natos överbefälhavare Jens Stoltenberg, en övertygad antikommunist, som var Norges statsminister i åtta år innan han med amerikanskt stöd flyttade till sin höga Natopost 2014. Han var en hårdför person när det gäller allt som rör Putin och Ryssland och hade samarbetat med den amerikanska underrättelsetjänsten sedan Vietnamkriget. Man har litat fullständigt på honom sedan dess. ”Han är handsken som passar den amerikanska handen”, sade källan.

Tillbaka i Washington visste planerarna att de var tvungna att åka till Norge. ”De hatade ryssarna, och den norska flottan var full av suveräna sjömän och dykare som hade generationer av erfarenhet av mycket lönsam djuphavsutvinning av olja och gas”, sade källan. Man kunde också lita på att de skulle hålla uppdraget hemligt. (Norrmännen kan ha haft andra intressen också. Om Nord Stream förstörs – om amerikanerna lyckas – skulle Norge kunna sälja betydligt mer av sin egen naturgas till Europa).

Någon gång i mars flög några medlemmar av teamet till Norge för att träffa den norska säkerhetstjänsten och flottan. En av nyckelfrågorna var exakt var i Östersjön som var det bästa stället att placera sprängladdningarna. Nord Stream 1 och 2, som var och en har två uppsättningar rörledningar, var åtskilda en stor del av vägen med lite mer än en mil när de körde till hamnen i Greifswald i den yttersta nordöstra delen av Tyskland.

Den norska flottan var snabb med att hitta rätt plats, i Östersjöns grunda vatten några kilometer utanför Danmarks Bornholmsö. Rörledningarna löpte med mer än en mils mellanrum längs en havsbotten som bara var 260 fot djup. Det skulle vara väl inom räckhåll för dykarna, som från en norsk minjaktare av Alta-klass skulle dyka med en blandning av syre, kväve och helium strömmande från sina tankar och placera ut formade C4-laddningar på de fyra rörledningarna med skyddande betonghöljen. Det skulle bli ett mödosamt, tidskrävande och farligt arbete, men vattnen utanför Bornholm hade en annan fördel: det fanns inga större tidvattenströmmar som skulle ha gjort dykningen mycket svårare.

Vid denna tidpunkt kom flottans obskyra djupdykargrupp i Panama City återigen in i bilden. Djuphavsskolorna i Panama City, vars praktikanter deltog i Ivy Bells, ses som en oönskad baksida av elitutbildade från marinakademin i Annapolis, som vanligtvis söker ära genom att bli tilldelade en Seal, stridspilot eller ubåtsman. Om man måste bli en ”Black Shoe” – det vill säga en medlem av det mindre eftertraktade kommandot för ytfartyg – finns det alltid åtminstone tjänstgöring på en förstörare, en kryssare eller ett amfibieskepp. Den minst glamorösa av alla är minkrigföring. Dess dykare förekommer aldrig i Hollywoodfilmer eller på omslagen till populärtidningar.

”De bästa dykarna med djupdykningskompetens är en tight gemenskap, och endast de allra bästa rekryteras för operationen och får veta att de ska vara beredda på att bli kallade till CIA i Washington”, sade källan.

Norrmännen och amerikanerna hade en plats och agenterna, men det fanns ett annat bekymmer: varje ovanlig undervattensaktivitet i vattnen utanför Bornholm skulle kunna dra till sig uppmärksamhet från den svenska eller danska flottan, som kunde rapportera det.

Danmark hade också varit en av Natos ursprungliga signatärer och var känt i underrättelsetjänsten för sina speciella band till Storbritannien. Sverige hade ansökt om medlemskap i Nato och hade visat sin stora skicklighet i att hantera sina undervattensljud- och magnetsensorsystem som framgångsrikt spårade ryska ubåtar som ibland dök upp i avlägsna vatten i den svenska skärgården och tvingades upp till ytan.

Norrmännen anslöt sig till amerikanerna och insisterade på att vissa höga tjänstemän i Danmark och Sverige måste informeras i allmänna ordalag om eventuell dykverksamhet i området. På så sätt kunde någon högre uppsatt person ingripa och hålla en rapport utanför befälskedjan, vilket isolerade rörledningsverksamheten. ”Vad de fick veta och vad de visste var medvetet olika”, berättade källan för mig. (Den norska ambassaden, som ombads att kommentera den här historien, svarade inte.)

Norrmännen var nyckeln till att lösa andra hinder. Det var känt att den ryska flottan hade övervakningsteknik som kunde upptäcka och utlösa undervattensminor. De amerikanska sprängladdningarna måste kamoufleras på ett sätt som skulle få dem att för det ryska systemet framstå som en del av den naturliga bakgrunden – något som krävde anpassning till vattnets specifika salthalt. Norrmännen hade en lösning.

Norrmännen hade också en lösning på den avgörande frågan om när operationen skulle äga rum. I juni varje år under de senaste 21 åren har den amerikanska sjätte flottan, vars flaggskepp är baserat i Gaeta, Italien, söder om Rom, sponsrat en stor Nato-övning i Östersjön som involverar mängder av allierade fartyg från hela regionen. Den aktuella övningen, som hålls i juni, kallas Baltic Operations 22, eller BALTOPS 22. Norrmännen föreslog att detta skulle vara ett idealiskt skydd för att placera ut minor.

Amerikanerna bidrog med en viktig del: de övertygade sjätte flottans planerare att lägga till en forsknings- och utvecklingsövning i programmet. Övningen, som offentliggjordes av flottan, involverade sjätte flottan i samarbete med flottans ”forsknings- och krigsforskningscentra”. Övningen till sjöss skulle hållas utanför Bornholmskusten och innefattade Nato-team av dykare som placerade ut minor, medan konkurrerande team använde sig av den senaste undervattenstekniken för att hitta och förstöra dem.

Det var både en användbar övning och ett genialt täckmantel. Pojkarna från Panama City skulle göra sin grej och C4-explosivämnena skulle vara på plats i slutet av BALTOPS22, med en 48-timmars timer. Alla amerikaner och norrmän skulle vara borta sedan länge vid den första explosionen.

Dagarna räknades ner. ”Klockan tickade, och vi närmade oss fullbordat uppdrag”, sade källan.

Och sedan: Washington fick en andra tanke. Bomberna skulle fortfarande placeras ut under BALTOPS, men Vita huset oroade sig för att ett fönster på två dagar för deras detonation skulle vara för nära slutet av övningen, och det skulle vara uppenbart att Amerika hade varit inblandat.

I stället hade Vita huset en ny begäran: ”Kan killarna på fältet komma på något sätt att spränga rörledningarna senare på kommando?”

Vissa medlemmar i planeringsgruppen blev arga och frustrerade över presidentens till synes obeslutsamma inställning. Dykarna i Panama City hade upprepade gånger övat på att placera C4 på rörledningar, som de skulle göra under BALTOPS, men nu var teamet i Norge tvunget att komma på ett sätt att ge Biden det han ville – möjligheten att ge en framgångsrik exekutionsorder vid en tidpunkt som han själv valde.

Att få i uppdrag att göra en godtycklig ändring i sista minuten var något som CIA var vana vid att hantera. Men det förnyade också de farhågor som vissa hade om nödvändigheten och lagligheten av hela operationen.

Presidentens hemliga order påminde också om CIA:s dilemma under Vietnamkriget, när president Johnson, som konfronterades med växande känslor mot Vietnamkriget, beordrade CIA att bryta mot sin stadga – som uttryckligen förbjöd CIA att verka i Amerika – genom att spionera på ledare som kämpade mot kriget för att avgöra om de kontrollerades av det kommunistiska Ryssland.

Byrån gick till slut med på det, och under hela 1970-talet blev det tydligt hur långt den hade varit villig att gå. I efterdyningarna av Watergateskandalerna kom det senare tidningsavslöjanden om byråns spionage mot amerikanska medborgare, dess inblandning i mord på utländska ledare och dess undergrävande av Salvador Allendes socialistiska regering.

Dessa avslöjanden ledde till en dramatisk serie utfrågningar i mitten av 1970-talet i senaten, ledda av Frank Church från Idaho, som klargjorde att Richard Helms, byråns dåvarande chef, accepterade att han hade en skyldighet att göra vad presidenten ville, även om det innebar att bryta mot lagen.

I ett opublicerat vittnesmål bakom stängda dörrar förklarade Helms med sorg att ”man har nästan en obefläckad avlelse när man gör något” på hemliga order från presidenten. ”Oavsett om det är rätt att du ska ha det eller fel att du ska ha det, så arbetar [CIA] enligt andra regler och grundregler än någon annan del av regeringen.” Han berättade i princip för senatorerna att han, som chef för CIA, förstod att han hade arbetat för kronan och inte för konstitutionen.

Amerikanerna som arbetade i Norge arbetade enligt samma dynamik och började pliktskyldigt arbeta med det nya problemet – hur man på begäran av Biden skulle fjärrdetonera C4-explosivämnena. Det var ett mycket mer krävande uppdrag än vad de i Washington förstod. Det fanns inget sätt för teamet i Norge att veta när presidenten skulle trycka på knappen. Skulle det ske om några veckor, om många månader eller om ett halvår eller längre?

Den C4 som var fäst vid rörledningarna skulle utlösas av en sonarboj som släpptes av ett flygplan med kort varsel, men förfarandet krävde den mest avancerade signalbehandlingstekniken. När de väl är på plats kan de fördröjda tidsanordningarna som är fästade vid någon av de fyra rörledningarna oavsiktligt utlösas av den komplexa blandningen av bakgrundsljud från havet i hela det hårt trafikerade Östersjön – från närliggande och avlägsna fartyg, undervattensborrning, seismiska händelser, vågor och till och med havsdjur. För att undvika detta skulle sonarbojen, när den väl är på plats, avge en sekvens av unika lågfrekventa tonala ljud – ungefär som de som avges av en flöjt eller ett piano – som skulle kännas igen av tidtagningsanordningen och, efter en förinställd fördröjning på flera timmar, utlösa sprängladdningarna. (”Man vill ha en signal som är tillräckligt robust för att ingen annan signal oavsiktligt ska kunna sända en puls som detonerar sprängämnena”, sade dr Theodore Postol, professor emeritus i vetenskap, teknik och nationell säkerhetspolitik vid MIT, till mig. Postol, som har tjänstgjort som vetenskaplig rådgivare till Pentagons chef för marinens operationer, sade att den fråga som gruppen i Norge ställs inför på grund av Bidens försening var en fråga om slump: ”Ju längre tid sprängämnena är i vattnet, desto större är risken för en slumpmässig signal som skulle avfyra bomberna.”)

Den 26 september 2022 gjorde ett P8-övervakningsplan från den norska flottan en till synes rutinflygning och släppte en sonarboj. Signalen spreds under vattnet, först till Nord Stream 2 och sedan vidare till Nord Stream 1. Några timmar senare utlöstes de högeffektiva C4-explosivämnena och tre av de fyra rörledningarna sattes ur funktion. Inom några minuter kunde man se pooler av metangas som fanns kvar i de stängda rörledningarna sprida sig på vattenytan och världen fick veta att något oåterkalleligt hade ägt rum.

FALLOUT

I den omedelbara efterdyningarna av bombningen av rörledningarna behandlade de amerikanska medierna den som ett olöst mysterium. Ryssland angavs upprepade gånger som en trolig gärningsman, pådrivet av kalkylerade läckor från Vita huset – men utan att någonsin fastställa ett tydligt motiv för en sådan handling av självsabotage, bortom enkel vedergällning. Några månader senare, när det framkom att ryska myndigheter i tysthet hade fått uppskattningar av kostnaderna för att reparera rörledningarna, beskrev New York Times nyheten som ”komplicerande teorier om vem som låg bakom” attacken. Ingen större amerikansk tidning grävde i de tidigare hoten mot rörledningarna som Biden och understatssekreterare Nuland framfört.

Även om det aldrig blev klart varför Ryssland skulle försöka förstöra sin egen lukrativa pipeline, kom en mer talande motivering till presidentens åtgärd från utrikesminister Blinken.

När Blinken vid en presskonferens i september förra året tillfrågades om konsekvenserna av den förvärrade energikrisen i Västeuropa, beskrev han ögonblicket som ett potentiellt bra ögonblick:

”Det är ett fantastiskt tillfälle att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi och därmed ta ifrån Vladimir Putin vapentillämpningen av energi som ett sätt att främja sina imperialistiska planer. Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren, men under tiden är vi fast beslutna att göra allt vi kan för att se till att konsekvenserna av allt detta inte bärs av medborgarna i våra länder eller, för den delen, runt om i världen.”

Mer nyligen uttryckte Victoria Nuland sin tillfredsställelse över att den nyaste av rörledningarna har gått i konkurs. När hon vittnade vid en utfrågning i senatens utrikesutskott i slutet av januari sade hon till senator Ted Cruz: ”Precis som du är jag, och jag tror att administrationen är, mycket nöjd med att veta att Nord Stream 2 nu är, som du brukar säga, en metallklump på havets botten.”

Källan hade en mycket mer gatuaktig syn på Bidens beslut att sabotera mer än 1 500 miles av Gazproms rörledning när vintern närmade sig. ”Tja”, sade han om presidenten, ”jag måste erkänna att killen har ett par kulor. Han sa att han skulle göra det och han gjorde det.”

På frågan om varför han trodde att ryssarna inte reagerade svarade han cyniskt: ”Kanske vill de ha möjlighet att göra samma saker som USA gjorde.

”Det var en vacker täckmantel”, fortsatte han. ”Bakom det låg en hemlig operation som placerade experter på fältet och utrustning som fungerade på en hemlig signal.

”Den enda bristen var beslutet att göra det.”